9789197650748

....................

ett

....................

Detta är kolanöten. Detta frö är en stjärna. Denna stjärna är livet. Denna stjärna är vi.

Igbofolket anser att kolanöten är helig och erbjuder den vid varje sammankomst och till varje besökare, som en välsignelse, som förfriskning, eller för att besegla en överenskom­ melse. Bönen som föregår brytandet och delandet av nöten lyder: Den som kommer med kola, kommer med livet.

....................

Lagos, 1983 Elvis stod vid det öppna fönstret. Utanför: häftigt regn. Han pressade upp fönsterluckan av trä med hjälp av ett gammalt radiobatteri, mot vinden. Ovädret dränkte det metalliska ljudet från den bärbara ­radion på bordet. Han kände sig klaustrofobisk och fingrarna grep om det rostiga metallhöljet. Det var svalt mot hans läppar, haka och panna när han tryckte ansiktet mot det.

På andra sidan gatan stod en byggnadsstomme; golvet och pelarna bar grönt mögel på grund av upprepade regn. Mellan pelarna hade en kvinna rest en buka, inte mer än en ranglig utbyggnad gjord av bitar av korrugerad takplåt och plast som hölls samman av hoppet. Kvällar utan regn svepte doften av stekt jams och dodo från den in i hans rum och retade hans hunger. Men i dag var eldstaden blöt och allt sotet hade spolats bort.

Lika snabbt som det började avtog skyfallet och blev till ett svagt duggregn. Vatten, tjockt av sediment, rann nedför de rostfärgade plåttaken och översvämmade handfat och dunkar som satts ut för att sam

la upp det. Kranar stod övergivna och ensamma på gårdarna, och deras svängda metallnäbbar till utloppsrör droppade regnvatten. Nakna barn störtade ut ur grå våta hus och halkade och plaskade i leran, jagade av rop från föräldrar som försökte få dem klara för skolan.

Regnet hade rensat ut den tryckande hettan som redan fallit som en filt över Lagos; men lukten av avfall från soptippar, ospolade toaletter och unkna kroppar var fortfarande överväldigande. Elvis vände sig från fönstret och släppte ner den trådslitna gardinen. Idag var det hans sextonde födelsedag, och liksom alla de andra skulle den passera utan att firas. Så hade det varit sedan hans mor dog åtta år tidigare.

Han brukade tänka att firandet av födelsedagen var alltför smärtsamt för fadern, en ständig påminnelse om hans förlust. Men sedan dess hade Elvis kommit fram till att fadern helt enkelt var självupptagen.

Det minsta jag borde göra är att få lite mer sömn, tänkte han där han satt på sängen. Men solen genomborrade det tunna tyget och badade rummet i sterilt ljus. Radion spelade Bob Marleys ”Natural Mystic” och han sjöng med, låten var välbekant. ”There’s a natural mystic blowing through the air / If you listen carefully now you will hear …” Hans röst dog bort när han insåg att han inte kunde alla orden, och han nöjde sig med att nynna till sången medan han lyssnade till ljuden från staden som vaknade upp: plåthinkar som skrapade, ljudet av bebisar som grät, småbarn som gallskrek efter mat och människor som skyndade sig men inte kom någonstans.

I rummet intill spelade någon highlife-musik på en radio som inte var ordentligt inställd. Den snabbare highlifen drog bort hans uppmärksamhet från Bob Marley och irriterade honom. Han kände väl till highlife-låten, ”Ije Enu” av Celestine Ukwu. Han övergav Bob Marley och sjöng med: ”Ije enu, bun a ndi n’kwa n’kwa ndi n’wuli n’wuli, eh …”

På vägen utanför småträtte två kvinnor. I fjärran drev ljuden fram från moluekonduktörer som tävlade om kunder: ”Yaba! Yaba! Raka spåret!” ”Oshodi! Oshodi! Raska på!”

Elvis såg sig omkring i rummet. Kalendrar med Jesus Can Save och Ni­ gerian Eagles hängde från fläckiga väggar som inte hade sett ett lager med färg på åratal. Ett tidskriftsurklipp av en BMW höll på att lossna från den bortre väggen, och änden fladdrade retsamt. Det nakna cement10

golvet var ett sprucket och gropigt månlandskap. Ett trästycke, stöttat i båda ändar av lättbetongblock, tjänade som bokhylla. På den fanns hans få böcker arrangerade, och varje volym föll isär efter åratals bruk.

Vid fönstret stod ett dammtäckt skrivbord, och intill det en hopfällbar metallstol, brun och krusig av rost. Den enkla campingsängen han låg på var nersjunken i mitten och den lövtunna madrassen erbjöd lika mycket komfort som en bastmatta. En trästång fäst diagonalt mellan två hörn i rummet tjänade som garderob.

Det knackade hårt på dörren, och när Elvis samlade ihop vecken på sitt höftskynke kring midjan för att resa sig, fastnade lappan, en gång vacker men nu hemsökt av hål, i sängkanten och han utstötte en svordom. Boken som han hade somnat ifrån medan han läste, Ralph Ellisons Osynlig man, föll från hans sida ned på golvet, och den gamla pocketen sprack i ryggen och delade sig prydligt i två halvor lika precist som om den skivats med ett svärd. ”Elvis! Elvis! Vakna. Klockan är över sex på morron och alla dina kompisar är där ute och letar efter arbete”, sa hans far, Sunday. ”Vilket arbete, sir? Jag har ett jobb.” ”Att dansa är inget jobb. Vi dansar alla i baren när det är lördag. Öppna den här förbaskade dörren!” ropade Sunday.

Elvis öppnade dörren och synade honom. Lusten att dänga knytnäven i faderns ansikte var gammal och överväldigande. ”Jag ska bara tvätta mig och sen ge mig av”, mumlade han och hasade förbi Sunday på väg mot bakgården. Han passerade Jagua Rigogo, som stod mitt på bakgården och rensade tänderna med en tuggpinne och förberedde sig för sin morgontvagning och kunderna som snart skulle börja anlända för att konsultera honom i andliga frågor.

Han sträckte sig fram och kramade Elvis arm när han passerade. Elvis vände sig mot honom och öppnade munnen för att säga något. ”Innan du talar, min vän, kom ihåg att en andlig man tyglar sin vrede. Arga ord är som ett slag i ansiktet.”

Elvis såg Jaguas dreadlocks, samlade bakom honom i en lång hästsvans med ett snurrat tennispannband, och den avlägsna röda genomträngande blicken i hans ögon. Han hade inte sin pytonorm med sig, och Elvis undrade var den var. Förmodligen sov den i hyddan Jagua hade bärgat från en av stadens soptippar, och som stod i hörnet av hans rum. Merlin, hans pytonorm, sov i den, lika bekvämt som vilken bebis som helst.

11

”Jagua. Jag …” började Elvis och avbröt sig sedan.

Jagua log och missuppfattade Elvis resignation som behärskning. ”Det är rätt”, sa han.

Elvis suckade bara och hämtade tyst vatten från plåtdunken som solade sig i hörnet av gårdsplanen. Han ryckte till sig sin handduk från linan och steg in i badrummet och försökte att inte röra vid de slemtäckta väggarna och den använda sanitetsbindan i hörnet. Hur hamnade de här? undrade han. För bara två år sedan bodde de i en liten stad och hans far hade ett bra jobb och var på vippen att vinna ett val.

Nu bodde de i en slum i Lagos. Han slöt ögonen och skyndade sig igenom sin morgontoalett. På vägen tillbaka in för att klä på sig, passerade han åter fadern i hallen. ”Är du fortfarande här?”

Elvis öppnade munnen för att svara men tänkte sig för.

Vägen utanför deras lägenhet var vattenfylld och jorden hade piskats till ett lerigt brunt skum som såg ut som chokladglasyr. Någon hade lagt ut korta plankor och skurit en stig genom dyn. Förmodligen Joshua Bandele-Thomas, tänkte Elvis. Joshua var excentrikern som bodde i rummet bredvid och tillbringade sina dagar med att låtsas vara lantmätare.

Elvis och hans far bodde i vänstra kanten av träskstaden Maroko, och deras korta gata övergick snart i en landgång av plankor som slingrade sig genom resten av den svävande staden. Trots plankorna måste han gå sakta, eftersom han ofta var tvungen att vänta på att människor som kom från andra hållet skulle passera; plankorna var så smala.

Medan han väntade stirrade Elvis ner i de leriga pölarna och föreställde sig vilket liv, om något, som försökte kravla sig fram. Hans ansikte, som reflekterades tillbaka mot honom, verkade tillhöra en främling och flöt där som ett spöklikt huvud i en serietidning. Håret var kortsnaggat, nästan bortrakat. Ögonbrynen var två perfekta bågar, som om de hade formats på en skönhetssalong. De mörka ögonen såg trötta ut, vitorna var fläckiga av rött. Han särade sina tjocka läppar och prövade ett leende mot sin spegelbild, och spegelbilden morrade tillbaka. Skit, tänkte han, jag ser ut som skit. Medan han klafsade till busshållplatsen upprepades en tanke i hans medvetande: Vad har jag med allt det här att göra?

När han satt på den överfulla bussen tänkte han att fadern kunde ha 12

rätt; det här var inget sätt att leva på. Han var pank hela tiden, tjänade nästan ingenting som gatuartist. Han behövde ett bättre jobb med en regelbunden inkomst. Han drog upp en bok ur sin ryggsäck och försökte läsa. Det var hans nuvarande inspirationskälla, ett väl tummat exemplar av Rilkes Brev till en ung poet. Han läste böcker av olika skäl och hade dem med sig överallt: en i ryggsäcken, som han kallade sin på-vägbok, vanligtvis en som hade ett inspirerande budskap till honom; en vid sängen; och en hade han instoppad i hålet i väggen på toaletten för de där kyliga kvällarna när en stilla bris faktiskt gjorde lukten där uthärdlig nog för att stanna kvar och läsa. Han öppnade boken och försökte läsa, lutade sig bakåt så långt han kunde på det trånga sätet. Han hatade det sätt på vilket han pressades mot metallsidan av den kraftigt byggda kvinnan som satt bredvid honom, med den ena yppiga skinkan på sätet, den andra hängande i gången, stödd mot en stående främlings ben.

Elvis makade sig, rädd för den lösa metallfjädern som stack upp genom den sönderrivna plasten på sätets överdrag. Han hade gett upp läsandet och lät sina tankar sväva medan han stirrade på staden, till hälften slum, till hälften paradis. Hur kunde en plats vara så ful och våldsam och ändå vacker på samma gång? undrade han.

Han hade inte känt till fattigdomen och våldet i Lagos förrän han kom dit. Det var som om människor konspirerade med staden för att väva ett nät av tystnad runt dess obehagliga delar. Människor som inte bodde i Lagos såg bara vykort på skyskrapor, svepande vägbroar, stränder och hotell. Och när de som bodde där återvände till sina förfäders små städer vid jul, bar de designerkläder och strödde pengar omkring sig. De stormade in, levde ett dyrbart virvelvindsliv, och gav sig sedan i väg efter ett par veckor och återvände till sina gettoliv.

Men under ett strålande ögonblick bländade de; kvinnorna i pråliga kläder, makeup och handväskor som matchade deras skor och som vågade röka offentligt och dricka öl direkt ur flaskan; och männen som klädde sig med stil och inte skvallrade för dina föräldrar om de kom på dig med att röka. De lät dig smutta på sin öl och stoppade några naira i din skjortficka.

Lagos hade faktiskt sin beskärda del av rika människor och finare kvarter, och sedan han kom hit hade han förstått att en tredjedel av staden verkade förflyttad från västerlandets rika förorter. Där fanns vackra hus med sandstensfasad uppförda i välplanerade trädgårdar, 13

utspridda spanska haciendor i skinande vitt och ockra, eleganta byggnader i Frank Lloyd Wright-stil och bilar som var nya och utländska.

Säg ett namn och Lagos hade en kopia av det och gjorde sig förtjänt av öknamnet ”One Copy”. Elvis hade läst en dagstidningsledare som ganska stolt påstod att Nigeria hade en högre procentandel av miljonärer – i dollar, inte lokal valuta – än nästan något annat land i världen, och de flesta av dem bodde och skötte sina affärer i Lagos. Ledaren underlät att nämna att deras rikedom hade skapats genom åren med hjälp av skumma politiker, kriminella soldater, mutade entreprenörer och giriga oljebolagsdirektörer. Eller att Nigeria också hade en högre procentandel fattiga människor än nästan något annat land i världen. Vad var det hans far hade sagt om statistik? ”Om du har något att skryta med så gör det, annars får du nöja dig med statistik.”

Han hade varit fjorton när han anlände till Lagos två år tidigare, olycklig och oförmögen att passa in i skolan, där hans småstadstänkande och uttal utmärkte honom. Skillnaderna verkade inte så uppenbara, men de var påtagliga för de andra barnen – han hade aldrig spelat cricket i skolan, hans erfarenhet av filmer hade varit från gamla överdubbade stumfilmer och de amerikanismer han kände till var gamla och omoderna. Där de andra barnen använde slang som ”cool” och ”hip” var han begränsad till cowboyjargong som ”schucks” och ”yup” och ”darn those rustlers”.

Så han skolkade från skolan och tillbringade långa perioder på en övergiven strand, inte alltför långt från Marokos getto där de bodde.

Han övade på sina dansrutiner i timmar till ljudet från sin lilla radio.

I början gjorde sanden honom långsam och rörelserna ryckiga. Men han framhärdade tills rörelserna tycktes utan ansträngning. Senare, när han dansade på släta underlag, verkade det som att han svävade.

Stranden var också tillflyktsort för de hemlösa tiggarna som flyttats dit av polisen. De var alltid artiga och erbjöd sig att dela med sig av sina ”biljetter till paradiset”. Elvis sa alltid nej till marijuanan, men doften hängde i den heta luften, och det blev snart svårt att engagera sig helt i verkligheten omkring honom.

En man som grälade högljutt bak i bussen inkräktade på hans tankar och påminde Elvis om hans första molue-resa. Molues var bussar unika för Lagos, och bara den platsen kunde ha hittat på ett sådant hybridfordon, dess ”magi” var det enda som hindrade det från att falla 14

itu. Förarhytten på bussen var importerad från England, en av Bedford-serierna. Karossens chassi kom från överskott av japanska arméjeepar som kasserats efter andra världskriget. Busskupén var byggd av delar av trasiga bilar och bortkastade takplåtar – vad som helst som kunde hamras till form eller formas på annat sätt. Den färdiga produkten, med två svarta ränder som löpte längs en kanariegul kaross, såg ut som en grovt uthamrad gul sardinburk.

Bussarna hade plats för fyrtionio sittande och nio stående, men rymde ofta sextio plus tjugo. Människor hängde på sidorna och ut genom dörrarna. En del stod till och med på de bakre stötfångarna och höll sig fast i takräcket. Bussarna kryssade så snabbt genom den täta trafiken att passagerarna kastades omkring och de som hängde utanpå gungade vådligt. En gammal man på bussen hade berättat för honom att andarna på vägen dansade kring bussarna och försökte plocka åt sig feta offergåvor, vedergällning för vanhelgandet av vägen, som när den byggdes uppenbarligen skiljt dem från deras rötter och lämnat dem fångade i ett urbant kaos som var skrämmande och förvirrande.

Elvis visste aldrig om dessa andar befolkade en särskild väg eller alla vägar, eller hur de såg ut. Men den gamle mannens berättelse lät så sannolik att den hade stannat kvar hos honom.

Elvis gäspade, slöt ögonen och vilade huvudet mot den kyliga metallsidan. Plötsligt reste sig en man längst fram, slog med knogarna mot busstaket och harklade sig. ”God morgon, mina damer och herrar.”

Hans röst hade en egendomlig klang. ”Vi får ny produkt till salu i dag som heter Pracetmol. Den botar alla sorters smärta, värk och feber framkallad i kroppen. Om ni ser på förpackningen, kan ni se att utgångsdatum är december åttitre. Detta är en ny medicin från de vita mänskornas labb och massor av forskning har lagts på det. Den är tillverkad i Jugoslavien. I de’ landet kal­ lar man de’ narkotika och det kostar en massa pengar. Vi i Star Advertising Agency med huvudkontor i Orile Lagos har valts ut av tillverkarna för att lansera den här medicinen i Nigeria. I dag kan ni få ert exemplar billigt av mig. På grund av och i reklamsyfte, kostar denna förpackning som innehåller tjugo tabletter bara en naira. Om ni kollar hos vilken apotekare som helst kostar den tre naira där. Köp er egen nu, till mamma, pappa och barn likaså …”

15

Elvis försökte stänga ute läkemedelsförsäljarens röst men kunde inte. Lyckligtvis steg försäljaren av bussen vid nästa hållplats och Elvis såg honom korsa vägen och hoppa på en buss som gick åt motsatt håll, och var lättad över att han inte behövde lyssna på honom hela vägen till Iddoh Park. Bakåtlutad slöt Elvis ögonen igen, och just som han dåsade till väcktes han av det ihärdiga ropandet från en åkande predikant. Predikanten bar en smutsig, trådsliten vit skrud och ovårdade dreadlocks; han hade en bibel i ena handen och i den andra en stor bjällra med vilken han ideligen avbröt sitt yrande. Han måste ha klivit på när försäljaren klev av. ”Ångra er, säger jag. Jag är en röst som ropar i vildmarken. Ångra er och kom till Herren innan det blir för sent. Jag såg en uppenbarelse från Herren och han avslöjade många saker för mig. Lyssna – jag säger, lyssna”, sa han och förstärkte sitt skränande med höga och frikostiga klanger från sin bjällra. ”Herren säger enda vägen till frälsning ligger hos Yaweh-Adonais Sista Dagarnas Profetiska Spiritistiska och Messianska Kyrka av Gud och Hans Välsignade Son Jesus av Berget Karmel. Amen. Lyssna, bröder, jag är symbolen för denna underbara Guds kyrka och jag uppmanar alla som vill bli frälsta från evig osalighet att besöka oss på söndagar nära Ojos busshållplats och se mirakler inträffa. Bevittna bönens kraft, de lama skall gå och de blinda se. Lyssna …”

Elvis stod inte ut längre och steg av vid Bar Beach busshållplats. Det var en fin dag, inte alltför varmt, med en skön bris som kom från oceanen, och han tänkte att han kunde tjäna lite pengar på vita utlandsboende och någon enstaka turist som solade på stranden. De blev alltid överraskade och glada över att träffa en Elvisimitatör här, särskilt amerikanerna, som ofta var riktigt generösa. Han korsade den heta sanden på stranden som gränsade till Hilton Hotel. Medan han gick mot de provisoriska omklädningshytterna av bast, la han märke till vilka som var där.

Utsträckt på en däcksstol låg en kraftigt byggd man med en enorm mage och på den en uppslagen bok. Solen brände huden runt omkring den, och Elvis undrade om den resulterande vita fläcken skulle innehålla något av texten. En härjad kvinna med rött hår och hud som började rodna matchande jagade efter tre upprymda barn i åldrarna från fem till nio. I hennes hand fanns en vit fläck av solskyddskräm, och med sin förvirrade uppsyn såg hon ut som om hon plötsligt insåg att 16

hon höll i ett kroppsligt sekret. Hennes man (om han var hennes man) dåsade på en annan däcksstol, som saknade ett ben. För varje snarkning vacklade den betänkligt men trotsade fysikens lagar och förblev upprätt. Ett äldre par stod och såg ut mot horisonten, med händerna kupade mot solens bländande sken på vattnet som om de tittade efter sin förlorade ungdom.

Magert utbyte, tänkte han när han smet in i en hytt och tog av sina gatukläder. Han gled in i den vita skjortan och de vita byxorna, drog på sig strumporna och kanvasskorna, och pressade ner peruken på huvudet. Han kunde inte se sig själv ordentligt i den lilla fickspegeln han bar. I Iddoh Park, hans vanliga tillhåll, hade han börjat lita på butikernas skyltfönster för sin spegelbild. Han hoppades att han såg bra ut. Han rotade i ryggsäcken efter burken med glitterspray. Han kunde inte hitta den, så han började dra ut allting ur ryggsäcken, inklusive en anteckningsbok ombunden med snöre. Dess läderbindning var gammal och sprucken.

Elvis hejdade sig ett ögonblick, knöt upp den och bläddrade snabbt igenom sidorna som om han sökte efter en trollformel för att hitta den borttappade glittersprayen. Hans fingrar gled över den spretiga handstilen. Det var hans mors anteckningsbok, en samling av matoch apoteksrecept och en del andra bitar utan samband med varandra, som brev och anteckningar om saker som verkade lika nyckfulla som handstilen: det var allt han ärvt av henne, allt han hade för att pussla ihop hennes liv. Han stirrade på sidan han hade slagit upp och läste receptet som om det var en uppmuntrande psalm. Han slog ihop anteckningsboken med en smäll och band ihop den och stoppade ner den tillsammans med de andra föremålen han hade plockat fram.

Han hittade glittersprayen men insåg, när han försökte använda den, att den hade tagit slut. Han skakade ilsket burken och tryckte gång på gång ned munstycket. Det hördes ett trött väsande av luft, men inget glitter. Med en besegrad suck vände han sig till den lilla burken med talkpuder nedstoppad i en av ryggsäckens fickor. Han skakade fram en handfull och strök på ett tjockt lager och kikade in i spegeln. Han var missnöjd; det var inte så vita människor såg ut. Om han bara kunde använda makeup, tänkte han, vilka grejer han skulle kunna göra. Men makeup var ett farligt alternativ, eftersom han kunde förväxlas med en av de prostituerade transvestiter som häng17

de på stranden. De trakasserades alltid av lokalbefolkningen och blev ofta svårt slagna. Dessutom brukade Oye, hans mormor, säga med sin skotska accent: ”Gräet inte över de ting du inte kan förännra.” Han drog på sina handskar, tog sin ryggsäck och steg ut.

Medan han gick bort till utlänningarna, oförmögen att skilja turisterna från de utlandsboende och ambassadpersonalen, la han märke till att en av hotellets säkerhetsvakter spolade vatten från en slang på stranden. Det verkade underligt för Elvis, och det enda han kunde tänka på var att det var ämnat att svalka sanden intill utlänningarna.

De upphörde med det de höll på med och tog in hans ankomst.

Mannen med den enorma magen satte sig upp, och den olästa boken gled ner från hans mage. Den sovande maken vaknade med ett ryck och föll omgående ner i sanden när hans däcksstol till sist gav vika.

Den härjade kvinnan slutade jaga barnen, som samlades kring hennes ben när den vålnad som var Elvis kom närmare. Till och med det gamla paret hade gett upp sökandet efter sin ungdom och iakttog honom. ”Välkommen till Lagos, Nigeria”, sa Elvis.

Han ställde ner sin ryggsäck och tog flera steg bort från den, och den nyvattnade sanden knastrade under hans hälar. Han harklade sig, räknade in ”Ett, två, tre” och började sedan sjunga ”Hound Dog”, falskt. Samtidigt satte han igång med sitt dansnummer.

Det byggdes upp långsamt, ett ben liksom rycker vid knäet, sedan bäckenknycken, armen som dinglar vid sidan blir levande, pekfinger och tumme knäpper fram takten. Med en snubbling, därför att den våta sanden, tills han anpassade sig till den, sög fast vid hans fötter, satte han igång med resten av sitt nummer. Det var fascinerande att se honom sväva över sanden, rörelser lika flytande som en våg, och det tog en stund innan någon av utlänningarna rörde sig eller sa något. ”Va tror du han håller på med?” frågade mannen med den enorma magen och vände sig till fadern utsträckt i sanden. ”Jag vet inte.” ”Jobbar han för hotellet?” ”Jag vet inte.” ”Så va tror du han vill?” ”Jag tror att han gör en Elvisimitation”, sa den härjade kvinnan. ”Han ser inte ut som nån Elvis jag känner. Dessutom, sitter inte den där peruken bak och fram? Tror du att han talar engelska?”

18

”Det gör dom väl allihop?” ”Hallå, grabben, vad vill du?

Elvis stannade upp. ”Pengar”, svarade han. ”Som dricks?” ”Det ni vill ge?” ”Jag har inga pengar”, sa den härjade kvinnan. ”Men jag har lite choklad. Har du ätit choklad förut?” Hon stoppade handen i sin väska och räckte en Hershey-bit mot honom. ”Nej tack, frun”, sa Elvis. ”Hallå, mamma, det där är min!” sa ett av barnen, ryckte till sig Hershey-biten och sprang iväg. ”Bill! Bill!” ropade hon och satte iväg efter honom. ”Hördu grabben, tänker du stå där hela dagen”, frågade Jättemagen. ”Vill ni att jag ska dansa lite mer?” ”Nej! Nej!” sa Jättemagen. ”Jag tror inte han tänker ge sig av förrän han får lite pengar”, inflikade Utsträckte Maken. ”Här”, sa Jättemagen och stoppade handen i fickan på sina byxor som låg i sanden. ”Där har du. Ge dig i väg nu, vamos. Innan jag sätter säkerhetsvakten på dig.”

Vakten, som tyst hade sett på, la ner slangen när han hörde sig själv omnämnd. Elvis tog de två naira; det verkade knappast värt det. Hans bussbiljett kostade mer. ”Inga dollar?” frågade han. ”Dollar? Stick i väg, grabben. Seså, vamos.”

Elvis såg vakten närma sig och plockade med en suck upp sin ryggsäck och gick iväg till busshållplatsen. Choklad minsann, tänkte han rasande. Han kom fram till bushållplatsen just som en molue kom körande. Han väntade på att en ganska generöst tilltagen kvinna skulle stiga av. Hon stannade till framför honom, registrerade hans kläder och peruk och talkpudret som rann i svettiga små bäckar nerför hans ansikte. ”Vem gjorde de’ hära mot dig?” frågade hon.

Men innan han kunde svara, vände hon sig om och gick skrattande iväg.

19

Elvis strövade ner till färjeläget när en kylig vind blåste upp. Det hade varit en lång dag, och mellan Iddoh Park och Bar Beach hade han nätt och jämnt tjänat tillräckligt för att få ett rejält mål mat. Det var svårt att förtjäna sitt uppehälle som Elvisimitatör, hålla till på marknader och järnvägsstationer, lika osynlig för pendlarna eller shopparna som ett verkligt spöke. Den här kvällen hade han funnit sig själv vildsint dansande i avvaktan på nattens plötsliga ankomst, men ingen tog notis om honom; de ville alla hinna hem innan mörkret kom med sina speciella faror.

Nattmarknaderna längs stranden vaknade till liv och de flämtande fotogenlamporna blinkade som tusen eldflugor. Han vandrade planlöst genom folksamlingens trängsel och undrade om de alla var människor; marknader ansågs vara korsvägar för de levande och de döda.

Han valde en billig buka bredvid rännstenen och beställde en wrap med krossad jams och egusisås. Han tänkte längtansfullt på Oyes matlagning medan han hastigt åt den smaklösa maten. Han saknade henne. Comfort, kvinnan som hans far hade flyttat in i huset, gav honom aldrig mat. Det var svårt att tänka på henne som den onda styvmodern, för hon matade inte alltid sina egna barn, där alla tre var under tio år och bodde hos dem. Han köpte några wraps med moi-moi till sina styvsyskon och lämnade snabbt marknadens fart och fläng bakom sig.

Han tog sig försiktigt över gettots landgångar och styrde kosan hemåt. Ett enda felsteg kunde leda till att han tappade fotfästet och föll huvudstupa ner i det gröna sumpiga vattnet som gettot till största delen var byggt på. Plankgångarna vilade på pålar som en jättelik tusenfoting, vars många ben sjönk ner under ytan. ”Var har du varit sen i morse?” grymtade hans far till honom.

Han satt på framsidans veranda med några grannar och blev sakta full på palmvin och prat. Elvis noterade vilka som var där. Jagua Rigogo med sina dreadlocks och sin sällskapspyton, Merlin, svept runt halsen (Elvis återgäldade ormens dödsblick och förlorade). Joshua Bandele-Thomas, med böjt huvud, smuttade på sitt glas med palmvin och undvek ögonkontakt med Elvis. Till och med Madam Caro, som ägde baren längre bort på gatan, var där. Kanske hon hade tagit med sig palmvinet.

Elvis betraktade föraktfullt sin far och försökte komma ihåg varför 20

han hade fruktat honom under så stor del av sitt liv. En mumlad hälsning kastad i förbigående över axeln när han kom in i huset var hans enda svar. Han mötte sina styvsyskon i hallen, där de satt och spelade fia. ”God kväll, broder Elvis”, sa Tunji, den äldste. ”God kväll, broder!” sa Akin och Tope, de två yngre, i korus.

Elvis grymtade och såg knappt på dem när han gav dem moi-moi innan han fortsatte ut till bakgården. Han gjorde sitt bästa för att undvika dem, ville inte bli inblandad. Han insåg att det var orättvist, men det var hans sätt att straffa Comfort.

Bara för att reta henne strosade han bort till köket, där hon satt och skvallrade med några kvinnor. Skrattet dog ut i hennes ansikte när hon såg honom. ”God kväll, mor”, sa han. Han möttes med isande tystnad. ”Finns det någon mat till mig?” ”Ack, titta på denne tokige pojke! Ända sen i morse går han ut bara för att gå omkring. När han kommer tillbaka är det enda han kan göra att hitta mat. Skaffa jobb som hans kompisar kan han inte.” ”Oga sir!” sa hon, med adress till Elvis. ”Jag vänta på dig tills jag ge hund din mat. Ingen mat för dig.” Som för att bekräfta detta slickade familjens byracka sitt tomma fat med ett skrapande ljud.

Med en suck vände han och lämnade köket. ”Gud, jag hatar henne”, mumlade han halvhögt när han gick sin väg och övervägde att sätta eld på henne med de pyrande resterna av träkolselden. Han visste inte varför han brydde sig; han lyckades bara reta upp sig. Han lade sig på sängen och försökte läsa. Men han kunde inte koncentrera sig och snart slumrade han till.

Den kyliga vinden som kom in genom hans öppna dörr väckte honom. Han kunde se sin far utanför på verandan, där han satt redlöst berusad, omedveten om den bitande kyliga havsbrisen, med huvudet lutat i en omöjlig vinkel. Flugor svävade över pölar av utspillt sött palmvin, kröp in i hans näsborrar och över hans kala huvud. Joshua och Madam Caro hade gett sig av. Jagua Rigogo låg och sov på en bänk, med ormen i en hög på sin mage.

När den våldsamma vreden kom överrumplade den honom. Han slog igen dörren så hårt att putsen regnade från överstycket. Han ­hörde fadern ramla av stolen med ett förvånat skrik, men det skänkte honom ringa tröst.

21