Douglas Foley Habib: L책ngt l책ngt borta
Tidigare utgivet av Douglas Foley: Ingen återvändo 2001 Shoo bre 2003 Habib: Meningen med livet 2005 Habib: Friheten minus fyra 2005 Habib: Paris tur och retur 2006 Habib: På farligt vatten 2007 Habib: Tre gånger guld 2008 Habib: Änglar här och där 2008 Shoo Len 2009
Till Karin H, min redaktör
Habib: Långt långt borta
Copyright © Douglas Foley 2010 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2010 Omslag: Brita Zilg Illustration omslag: Johanna Öst Sättning: Bonnier Carlsen Typsnitt: Janson Text Tryckt i Sverige av ScandBook AB ISBN 978-91-638-5099-8 www.bonniercarlsen.se
Det är synd om människorna bre. Det var Pia, vår svensklärare, som sa det. Jag minns inte om det var efter det att hon satte eld på författaren som hälsade på vår klass eller om det var i något annat sammanhang. Det var jättesynd om författaren i alla fall, och lite synd om Pia också för hon fick värsta panik och var sig inte lik på flera dagar. När hon sa det, att det var synd om männi skorna, så tänkte jag att hon möjligen mindes några tråkiga saker som hade hänt i hennes eget liv. Hon kanske inte fick så många julklappar när hon var barn, till exempel. Det är inte omöjligt att hennes föräldrar var fattiga, för jag har läst 7
att många svenskar var värsta fattiga förr i världen och nästan alla lämnade landet och åkte till Amerika. Det är därför det inte bor så många människor Sverige. Det är inte alls som Dani säger, att det är på grund av alla myggor som det bor så lite folk här. Fast hon menade väl alla människor, och just då tyckte jag inte alls att det stämde för det var inte synd om mig för jag hade ju ett chokbra liv. Och jag har ett bra liv, även nu, egentligen. Jag menar, jag är inte fattig. Och har jag snälla föräldrar och bra kompisar. Fast nu är mitt liv totalt kaputskij för den jag älskar mest i hela livet måste lämna mig och åka med sina föräldrar till hemlandet trots att hon inte vill. När man är tolv får man inte bestämma så mycket. Nästan ingenting, faktiskt. Jag kan göra en lista över saker man inte får bestämma över när man är tolv. Den skulle kunna vara hur lång som helst, men jag skriver bara ner några.
8
När man är tolv får man inte bestämma över: 1. När man ska gå i skolan. 2. Om man vill gå i skolan. 3. Vart man ska bo. 4. I vilket land man vill leva i. 5. Inte ens i vilket land man är född i. 6. Hur länge man ska sova om det är vardag. 7. Vilka teveprogram man vill titta på. 8. Hur många syskon man vill ha. 9. Inte ens vilka föräldrar man vill ha. 10. Om man vill göra sina läxor eller ej. 11. När man vill gå till tandläkaren. 12. Hur mycket godis man får äta före maten.
Ibland gör det inte så mycket eftersom man vet att så fort man blir lite äldre får man lov att bestämma det mesta själv. Det gäller bara att ha tålamod, typ. Fast ibland gör det ont. Som när man är tolv och är kär. Det är först nu som jag verkligen förstår vad Pia menade när hon sa att det är synd om människorna. Det är synd om Paris för hon får inte bestämma någonting trots att hon är duktig i 9
skolan och kan sjunga och dansa bättre än någon annan. Och det är synd om mig, för den jag tycker såååå mycket om ska tas ifrån mig. Barasådär och utan att jag får säga något, och även om jag säger något så är det ingen som lyssnar. Det är faktiskt superdupersant, det som Pia sa. Jag känner inte alla människor, zå klart, men det är jättesynd om både Paris och mig. Jag får inte heller glömma att Zumo tycker mycket om Paris. Även han kommer att sakna henne. Det är lite synd om honom också, och han är inte ens en människa. Mormor, morfar och farmor har åkt hem till sig. Mamma, pappa, Tony och Lucia tittar på teve. Jag sitter i mitt rum i källaren och skriver. Det var lite roligt när vi åt middag idag. Mormor och morfar var här hela dagen och hjälpte till att laga maten. Jag har aldrig sett så mycket mat. Bordet var fullproppat med kokt lammstek, fyllda kycklinglår, kibbeh (stekta köttbullar med bulgur), piroger, humus, mosade auberginer med citron och vitlök och mycket 10
mycket annat. Det luktade gott i hela huset. Det var trångt runt bordet. Jag satt på ena sidan om farmor och Lucia på den andra. Farmor åt som en häst, och det gjorde Tony och Lucia med. Pappa hade köpt en stor julgran som fyllde halva rummet, och julklappspapper och kartonger från alla presenter låg kringspridda. Farmor satt på en vanlig stol, och när hon skulle resa sig från stolen för att nå en brödskiva så … pruttade hon. Det är sant. Mammas. Det var en ljudlig prutt, fast ingen förutom jag och Lucia hörde. Det var för att teven var på och dessutom pruttade (oj, förlåt) pratade alla i munnen på varann. Jag tittade på farmor med vidöppen mun. Farmor tittade snett på mig. – Stäng munnen, Habib, sa hon på arabiska. Man ser vad du äter och det är äckligt. Jag sträckte mig fram och tittade på Lucia. Vi skrattade. Det värsta var att det luktade, men alla låtsades som om det regnade vilket var lite konstigt för det var minus tio ute och mycket snö. Några minuter senare sträckte sig farmor igen över bordet och tro det eller ej men hon pruttade en gång till. 11
Nu hörde alla, trots ljudet från teven. – Vem var det? Pappa tittade frågande på mig. – Det var inte jag, pappa, jag svär, sa jag. – Svär inte åt din pappa, sa mormor. Jag himlade med ögonen. Jag har försökt förklara tusen gånger för henne att jag inte svär men det hjälper inte. Sedan vände sig pappa till Lucia. – Men pappa, hur kan du tro … – Vem det än är så sluta upp med det, sa han. Vi sitter ju vid matbordet. Jag tittade nyfiket på farmor. Hon tuggade på ett kycklinglår och ryckte bara på axlarna. Både Lucia och jag började fnittra igen. Och värsta grejen bre, farmor pruttade ytterligare en gång. – Habib! röt pappa. Jag ryckte till och såg att alla tittade på mig, även Tony. Jag var på vippen att bedyra min oskuld igen men förstod att alla snart skulle förstå att det var farmor. Hon verkade inte alls bekymrad och jag ville inte vara den som avslöjade henne. – Det är Zumo, sa jag. Stackars Zumo satt på golvet bredvid min stol. Han reste på sig och viftade med svansen när jag sa hans namn. – Vad är det du matar honom med? undrade Tony. Det luktar bajs ju. 12
– Säg inte ordet bajs vid matbordet, sa pappa och blängde på Tony. – Avlopp då, sa Tony. Det luktar värsta avlopp. Som din andedräkt då när du glömmer att borsta tänderna, tänkte jag men jag sa inget för det är ju jul. – Du får ta honom härifrån om han fortsätter, sa mormor. Jag tittade på Zumo igen. – Sluta med det där Zumo, det är inte roligt. Jag försökte låta sträng. Om du gör det igen måste du ut härifrån. Stackars Zumo fattade ingenting. Han såg på mig med sina stora svarta ögon och fortsatte vifta på svansen. Alla började äta och prata igen och Lucia och jag kunde knappt hålla oss för skratt. Som tur var pruttade inte farmor mer och Zumo fick stanna kvar inne. Och farmor åt och låtsades som ingenting, fast hon såg på mig och smålog lite finurligt så där. Det var orättvist att skylla på Zumo. Jag gjorde det för att rädda farmor. Hon kan inte hjälpa det. Hon börjar bli gammal, men hon sa inte ens tack när hon åkte hem.
13
Det är fredag. Paris och jag ska åka till Skärholmen. Det är en röd dag men många affärer har öppet i alla fall. Paris vill byta ett par gympaskor som hon fick i julklapp. De är gula och hon vill ha röda. Fråga mig inte varför. Innan dess måste jag följa med farmor till ATG-affären i centrum. Hon brukar åka dit med Samira, men Samira är lite krasslig och farmor vill inte åka ensam. Farmor vill kolla om hon har vunnit något. Hon har hållit på i över ett år och inte vunnit någonting än. Hon gör det för spänningens skull, har hon sagt, och inte för pengarnas. Fast jag vet att hon gör det för pengarna för hon älskar pengar över allt annat. Jag minns det 14
som om det var igår hur hon nästan slogs med kaptenen om hundralappen som jag hade lagt på gångbanan en gång. Farmor köper Bingolotter och spelar på Lotto. Hon brukar kolla på dragningen på teve, men det händer att hon missar. Och då vill hon till spelbutiken för att kontrollera. När farmor frågade om jag kunde följa med henne ville jag inte för det är kallt, men hon sa att om hon vann femtiotusen skulle hon köpa en flygbiljett till Eritrea åt mig. Så jag hänger med. Djast in kejz. Jag fick ganska många julklappar. Jag fick ingen fyrhjuling, ingen bärbar dator och ingen mobil. Det gör inget. Jag fick en skateboard, en Ipod och lite kläder. Jag fick inga nya skidor utan mamma sa att jag fick ärva Tonys. Jag sa till pappa att det var orättvist för Tony får alltid nya saker och jag får väldigt ofta ärva av honom. Pappa förklarade att allting kostar pengar och att han och mamma inte har råd att alltid köpa nya saker till oss och att det är synd att bara kasta bort Tonys grejer. Ibland är de nästan som nya, som till exempel Tonys skidor. Han har inte använt dem så mycket. Det är för att han är rädd att ramla och 15
för att det inte har snöat så mycket de tre senaste vintrarna. Av farmor fick jag en yllemössa. Jag trodde jag skulle få en halsduk men det blev en yllemössa. Hon har stickat den själv. Den är svart, fast hon hann inte sy dit Habib da Man på den. Jag har gett den till Paris. Hon sa att hon kunde sy dit bokstäverna. Egentligen hade jag kunnat vara utan alla julklappar, för om jag hade fått möjligheten att välja mellan alla paketen och att Paris skulle stanna i Sverige så hade jag valt bort julklapparna. Till och med om jag hade fått en bärbar dator så hade jag kunnat vara utan den, bara Paris hade stannat. Det hade inte ens varit ett svårt val. Vissa saker i livet är mycket viktigare än prylar. Jag har lärt mig det. Det är för att jag är kär. När man är kär så lär man sig många fina saker. Det var Ebba som sa det. Hon sa att livet var som en skola. När hon sa det tänkte jag att hon måste ha fel för livet just då var superroligt och skolan är, om inte direkt superdupertråkig, så i alla fall ingenting att jubla över, typ. Men sedan la hon till att livets bästa lärare var kärleken och tack vare kärleken får man lära sig vad 16
som är viktigt i livet. Viktiga saker är oftast saker som man inte kan köpa. Mmm. Låt mig tänka … Jo. Som till exempel vänskap och kärlek, och roliga minnen och skratt. Och doften av en mogen frukt, eller känslan av vattnet på huden när man badar på sommaren, eller när man hör en koltrast sjunga en kväll i juni eller när man ser en vacker solnedgång. Och att kolla på ett bi som surrar runt en blomma i trädgården en varm julidag är också fint, fast om man irriterar den så kan man bli stucken och det är inte så roligt. Ojdå, klockan är snart ett och jag måste springa. Till centrum med farmor. Och jag måste fråga mamma om hon kan ge mig lite pengar. Jag vill bjuda Paris på bio och på en Happy Meal efteråt. Vi får vara på McDonald’s igen för vi var bara portförbjudna en månad efter pommesfriteskriget. Jalla, jag taggar.
17
Det är fortfarande zuperkallt, och även om vi går mot ljusare tider (naturen vill säga, hjärtat blir mörkare och mörkare) så är det kolsvart redan på eftermiddagen. Jag träffade Paris idag igen. Vi tog en promenad ner mot sjön. Det fanns inte ett moln på himlen och solen lyste. Nästan all snö hade blåst bort från sjön och isen blänkte som en spegel. När det är zuperkallt är det som om man röker varje gång man pratar. Det kommer rök från munnen varje gång man andas också, men det kommer mer när man pratar. Zumo tycker om att springa på isen. Det gör Paris och jag också. Vi höll på länge. Vi springer 18
och åker kana och håller om varandra. Man måste vara försiktig för man kan ramla och slå sig i huvudet. Om man har otur kan man dö och även om jag är ledsen så vill jag inte dö än. Jag sa det till Paris, när vi hade hållit på ett tag och hon hade ramlat några gånger, fast inte på huvudet, att hon måste vara försiktigt när hon springer för hon kan ramla och slå sig i huvudet och dö. Och även om hon har en mössa på sig så hjälper det inte. Hon blev ledsen. Barasådär. – Det känns som att dö redan, sa hon. – Du behöver inte överdriva, Paris, sa jag. Du har ju inte halkat på huvudet än. Du måste bara vara försiktig. – Jag pratar inte om att slå i huvudet, sa hon och rättade till sin mössa. Jag menar att åka ifrån alla mina vänner. Det känns som att dö. – Var inte orolig, sa jag. Du är en supertrevlig person. Du kommer att få många nya vänner i hemlandet. – Och jag trivs så bra i skolan. – Du kommer att trivas i din nya skola med, sa jag för jag ville säga saker som kunde göra henne glad igen. – Och jag vill inte åka ifrån dig. Det är som 19
att dö två gånger om. Hon tog av sig sina vantar och klappade Zumo. – Var inte orolig, sa jag igen. Du kommer säkert att hitta … Ojdå, jag menar … Paris bara skrattade. Sedan kramade hon mig. – Kommer du att sakna mej? undrade hon medan hon satte på sig vantarna. Mörkret hade redan fallit och det var dags att dra. Vi gick långsamt längs gångstigen vid sjön. Det var bara en och annan hundägare ute. Zumo blev jätteglad och rusade fram till varje hund han möte. Även de stora. Han pinkade lite vid varje lyktstolpe vi passerade och jag förundrades över att en sådan liten hund kunde ha så mycket kiss i sig. Gatlamporna lyste upp röken från vår andedräkt. – Men det är klart. – Hur mycket? – Så häääär mycket, sa jag och höll ut armarna. – Tänk om du glömmer mej! – Jag glömmer dej inte, sa jag. Paris stannade upp under en gatlampa. Det gjorde jag med. Sedan ställde hon sig framför mig och tittade djupt in i mina ögon. – Men du kommer att glömma mej så småningom? – Amen, inte alls ju. Du blir som … som 20
månen när den försvinner och jorden blir superduperledsen. Och den stackars lilla jorden blir glad först när månen dyker upp igen. Fast den trodde att månen hade försvunnit för alltid och var nära på att vänja sej vid att leva halva sin tid i total mörker. – Mmm, sa Paris. Hon stack in armen under min. – Du kanske hittar en annan? sa hon, och jag tänkte att hon måste vara såååå ledsen för hon brukar inte prata så där. – Aldrig i livet, sa jag. – Men Ida då? – Du är mer vän med Ida än jag, sa jag. – Julia då? – Julia? – Minns du inte Julia … i Tumba? – Du menar den gången för evigheters evigheter sen när jag sa att jag hade en annan tjej. – Ja. – Men, Paris, sa jag. Du vet att jag skojade. – Det var inget roligt skoj. – Man måste skoja ibland, Paris, sa jag. Livet blir tråkigt annars. Och du vet att jag bara hittade på. – Jag vet, men ändå … 21
– Förresten, sa jag och log. Hon hette inte Julia, utan Moa. – Men Habib … Paris drog bort armen. – Förlåtförlåt, sa jag och jag trodde jag hade sårat henne, men Paris skrattade för hon visste att jag bara skojade och hon stack in armen under min igen. Det är fint att gå vid sjön på vintern med den man tycker mycket om. Man håller om varandra lite hårdare så att man inte fryser, och ibland hör man hur isen på sjön knakar som om den rör på sig. Det hade hunnit bli kväll. Himlen var klar och full med silvriga stjärnor. Det fick mig att tänka på Ebba. Hon kanske är en stjärna. Hon kanske tittade ner på oss och log. Jag blev lite glad för jag tänkte på vad hon sa en gång om sin kärlek till Gunnar, och jag tänkte att även om Paris och jag inte är så gamla så är vår kärlek lite grann som den kärlek som Ebba och Gunnar hade tillsammans.
22