S ta f fa n B e rg s t e n Karlfeldt: Dikt & liv
ISBN 978-91-8874-84 4-7 © Staffan Bergsten, 2 005 / 201 6 Formgivning: Lars Sundh Omslagsfotografi: Karlfeldtsamfundet Kolorering: Marina Amaral Sättning: Markus Hedström Typsnitt: Minion Tryck: ScandBook, Falun, 2 016
Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se
Staffan Bergsten
KARLFELDT
Dikt & liv
Innehåll Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . v i i Inledning: Tre teman . . . . . . . . . . . . . . 11 Lust & längtan . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13 Arvet från fäderna . . . . . . . . . . . . . . . . 22 Blommornas kärlek . . . . . . . . . . . . . . . 34 Debut i livet & i litter atur en . . . . 43 Groningsgrunden . . . . . . . . . . . . . . . . 43 Skolåren . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51 Katastrofen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60 Studentens olyckliga dar . . . . . . . . . . . . 65 Skönheten & begäret . . . . . . . . . . . . . . 72 Visornas vers . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 76 En ljudande malm . . . . . . . . . . . . . . . . 82 Lösk er k ar len stadgar sig . . . . . . . . 89 Passion i Molkom . . . . . . . . . . . . . . . . 90 Fridolin & Fielding . . . . . . . . . . . . . . . 94 K ar lfeldts poetisk a u niversum . 103 Dalarna som svensk nationalsymbol . . . 103 Höst & vår, dag & natt . . . . . . . . . . . 108 Bondeår & kyrkoår . . . . . . . . . . . . . 115 Bibliska bilder på vers . . . . . . . . . . . . 122 Flor a poetica . . . . . . . . . . . . . . . 129 Blomsterkungen & hans kronprins . . . . . 129 Ur blomsterpoesins historia . . . . . . . . . 133 Ut pictura poesis . . . . . . . . . . . . . . . 137 Kvinnans doft . . . . . . . . . . . . . . . . 140 Ä mbetssk alden . . . . . . . . . . . . . . 146 E. o. biblioteksamanuensen . . . . . . . . . 146 Akademieledamoten . . . . . . . . . . . . . 150 Den stora passionen . . . . . . . . . . . . . 153
Den för hä x ade . . . . . . . . . . . . . . Kärlek & demoni . . . . . . . . . . . . . . Mottagandet . . . . . . . . . . . . . . . . . Häxkunskap . . . . . . . . . . . . . . . . . Salighet & fördömelse . . . . . . . . . . . . Poetiskt efterspel . . . . . . . . . . . . . . . Livets middagshöjd . . . . . . . . . . . En stadgad karl . . . . . . . . . . . . . . . Kompanerna . . . . . . . . . . . . . . . . . Det evigt kvinnliga ~ & det evigt manliga . . . . . . . . . . . Karlfeldt & barocken . . . . . . . . . . . . K r is- & k r igsår . . . . . . . . . . . . . . Sjukdomen . . . . . . . . . . . . . . . . . . Nära döden . . . . . . . . . . . . . . . . . . Den botfärdige . . . . . . . . . . . . . . . . Ovan stridsvimlet . . . . . . . . . . . . . . Åter till provinsen . . . . . . . . . . . . . . Den sena lustgår den . . . . . . . . . . Storborgare & småbrukare . . . . . . . . . Orgeln som bild för världen . . . . . . . . Mognad eller resignation . . . . . . . . . . En doftlös hybrid . . . . . . . . . . . . . . . Tro, hopp & min ne . . . . . . . . . . . . Quo vadis? . . . . . . . . . . . . . . . . . . De sista ansatserna . . . . . . . . . . . . . Åkallan & bön . . . . . . . . . . . . . . . . Vind, stark vind . . . . . . . . . . . . . . . K ronologisk översikt över K ar lfeldts liv & ver k . . . . . . . Litter atur & k ällor . . . . . . . . . . Diktr egister . . . . . . . . . . . . . . . . Personr egister . . . . . . . . . . . . . .
161 161 166 170 173 179 183 183 187 193 200 209 209 212 220 227 232 238 238 243 247 253 262 262 267 272 283 288 302 315 317
11
Inledning: Tre teman A t t vara stor i sin samtid är riskfyllt. Eftervärldens dom är ofta hård över den som var allas gunstling under livstiden. En ny generation ärar hellre förbisedda föregångsmän i det förflutna och det kan ta flera mansåldrar innan en detroniserad storhet återupprättas. Ingen var större i det tidiga 1900-talets poesi än Erik Axel Karlfeldt. Som Svenska Akademiens ständige sekreterare innehade han landets högsta litterära ämbete, och samma år han dog tilldelades han postumt nobelpriset – efter att tidigare blygsamt ha avböjt det. Hans sista diktsamling, Hösthorn, hälsades av en hänförd kritikerkår som krönet på en lysande bana i den svenska lyrikens tjänst och såldes i rekordupplaga. Ännu halvtannat årtionde efter sin död 1931 behöll han sin ställning i det allmänna medvetandet och blev föremål för ett par lovordande levnadsteckningar av forna vänner och kolleger. Men vid seklets mitt började hans popularitet dala. Nya litterära strömningar och en förändrad syn på det nationella arvet kom honom att framstå som föråldrad, och forskningens rotande i biografiska intimiteter kändes otidsenligt. Från att ha varit ett namn i var mans mun och deklamerats utantill av ung och gammal trängdes han alltmer undan i skolböcker och antologier. Visserligen ifrågasatte ingen hans rang som nationalskald, men själva detta begrepp tedde sig tvivelaktigt i ett Sverige som efter andra världskriget valde att försumma sitt inhemska arv för att i stället vända sig ut mot stora världen. Där hade sådana som Karlfeldt ingen plats. Och det som genom trägna forskares försorg efterhand kom fram om hans privatliv oroade många äldre läsare, som vant sig att förknippa ädel konst med lika ädel personlig vandel, medan de yngre ryckte
12
Karlfeldt
Dikt & liv
på axlarna och fann sina fördomar om oskariansk dubbelmoral bekräftade. Jämsides med dessa kritiska revisioner och skiftande litterära moden har det alltid funnits stora skaror läsare som med oförminskad förtjusning tagit till sig Karlfeldts dikter och mindre grupper som ägnat dem fördjupat studium utifrån nya vetenskapliga teorier och värderingar. Samtidigt som delar av hans verk kommit att eka tomt har annat avslöjat förut obeaktade förtjänster. Befriade från kravet på underdånig vördnad för den store har moderna läsare hittat egna vägar till verket. Gamla Karlfeldtälskare som läser denna bok kommer kanske att sakna somligt som de vant sig att betrakta som centralt i hans verk medan förhoppningsvis både dessa och nytillkommande läsare ska finna annat som känns angeläget i dag. En ambition som präglar många nya böcker om gamla etablerade diktare skulle vara förfelad i Karlfeldts fall: strävan att göra honom modern. Han är en klassiker i den betydelse T. S . Eliot i en berömd essä lägger in i ordet: en diktare som i harmoni med sin tids grundläggande värderingar sammanfattar och når krönet på en lång litterär tradition. Ett viktigt led i den tradition Karlfeldt fullkomnar – och i det närmaste avslutar – består i den lagbundet rimmade, strofiska versen, vars oöverträffade mästare han är. En annan egenskap som Eliot framhäver hos den typiske klassikern är mognaden, stilistisk och kulturell såväl som personlig. För Karlfeldt var hösten, då naturen mognar och bär frukt, den främsta årstiden. Han var aldrig någon bildstormande yngling – det sinnelag som utmärker varje sann modernist – utan hyllade måttfull besinning och vördnad för fäderna. Det är en sida av hans diktarpersonlighet som moderna läsare kan ha svårt att bejaka. Under en vid det här laget lång period av modernistisk hegemoni har vi vant oss vid att kräva ständigt nya grepp inom konsten. Tillämpat på äldre litteratur är detta krav helt missriktat och bär ansvaret för att mycket i vår traditionella poesi numera döms ut på anakronistiska grunder.
Inledning: Tre teman
13
Om Karlfeldt var klassiker i sin diktarpersona – den mask varje offentlig konstnär väljer eller tvingas anlägga – så var han desto mera frihetsälskande i sitt privata liv och bröt ibland flagrant mot just de ideal han proklamerade i sina officiella framträdanden. För beundrarna inom samtiden och den närmsta eftervärlden gällde det att så långt det var möjligt dölja denna motsägelse. För oss i dag gör den honom snarast mera mänsklig. Vi har för länge sedan givit upp tanken att en konstnär ska leva ett borgerligt oförvitligt liv. I den mån denna monografi rör Karlfeldts privatliv väjer den inte för hans ibland diskutabla handlingar men undviker att tillmäta dem något sensationsvärde. De måste komma med för att bilden av människan Karlfeldt ska bli fullständig men saknar intresse i sig. Det är genomgående diktaren och hans verk som ställs i fokus. Men liv och verk ingår ofta intim förening, hos Karlfeldt inte mindre än hos andra stora poeter. Det gäller i synnerhet hans kärlekslyrik. För att understryka att det ändå är verket mer än dess upphovsman som här ska stå i centrum kommer det att dröja ett kapitel innan Karlfeldt personligen gör entré. Närmast följer en föregripande presentation av tre viktiga teman i hans diktning, och först och störst av dem är kärleken. Lust & längtan Karlfeldt är vår litteraturs eldigaste kärleksdiktare. Ingen kan göra honom den rangen stridig. Visserligen hävdade Erik Johan Stagnelius att »Allt sen människor först bebyggde den blomstrande jorden/ingen dödlig som jag brunnit av kärlekens eld«, men det var en självförtärande flamma som sällan fick tillfälle att sätta den åtrådda i brand. En annan föga anspråkslös författare var August Strindberg. »Min eld är den största i Sverige«, deklarerade han men närmast med syftning på allmänt omstörtande verksamhet. Karlfeldts eld gällde endast kvinnor
14
Karlfeldt
Dikt & liv
och var ofta besvarad. I det gymnasistpoem med rubriken »Vårnatt« som inleder hans Samlade dikter talar han om henne »som i lågor/tända min hug«, och ännu fyrtio år senare när höstdunklet börjat tätna omkring honom besjunger han stolt kärlekens eld: »Mörk är min brud, brinner i bruna kvällar.« Den av hans dikter där kärleken flammar hetast tillkom i mogen mannaålder och förenar vårens lusteld med höstlig passion. Den hör till hans mest kända. Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda. Vänd dig från mig, förr’n jag tändes som en mila innantill! En fiol jag är med världens alla visor i sin låda, du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill. Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna. Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår. Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna, i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår. Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna; stormens glädje genomströmmar vårt baner av blod och gull – tills det lugnar och jag ser i skymning dina steg försvinna, du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.
Otaliga är de skalder genom tiderna som bedyrat att de brinner för en åtrådd kvinna. Det hör till denna diktarts konventioner att det är han som står i fyr och flamma för henne medan hon intar en kyskt avvaktande hållning. Men här är det till en början tvärt om, det är hennes ögon som brinner och sätter honom i brand. Och hans eld är som kolmilans: invärtes och osynlig utifrån. Omkastningen av de traditionella könsrollerna aktiv man – passiv kvinna är värd att lägga märke till. Karlfeldt har anklagats för att dela sin tids nedlåtande syn på kvinnan som underlägsen mannen och ett hjälplöst objekt för hans
Inledning: Tre teman
15
förförelse. Den kvinna som inte undertryckte eller i varje fall inte utåt förnekade egna erotiska behov riskerade att skällas för hora. Men i Karlfeldts dikt förråder sig den älskade med ögonen. Det är hon som med sin begärelses blick upptänder honom utan att han för den skull dömer henne moraliskt. I lust och längtan är de jämbördiga och varandras likar. Denna moderna, för samtiden chockerande syn på kärleken erövrade Karlfeldt inte utan tvivel och vånda och med många återfall i konventionella fördomar, men när han väl bejakar sin fulla erfarenhet av man och kvinna når hans kärlekslyrik som högst. De som i hans diktning letat efter spår av Karl X II :s bibel har noterat en vers i Höga Visans sjätte kapitel som lyder: »Wänd dina ögon ifrån mig, förty de göra mig brinnande.« Det är kung Salomo som talar så till sin mörka älskarinna, och deras sensuellt glödande kärleksdialog har av årtusendens teologer tolkats symboliskt som den fromma bruden-själens samtal med den himmelske brudgummen Kristus och deras förening i unio mystica. Karlfeldt återför deras kärlek till dess erotiska ursprung samtidigt som han håller fast vid den gamla översättningens ordalydelse. Han var en oförsonlig motståndare till sin egen tids modernisering av bibeltexten och skulle föraktfullt ha dömt ut den senaste av år 2000 där den citerade repliken har följande mesiga (låt vara filologiskt korrekta) form: »Vänd bort din blick, den gör mig förvirrad.« Höga Visan ekar kanske även i diktens beskrivning av sig själv som en »dråplig högsång«. Ordet högsång med betydelsen högstämd hyllningsdikt var ovanligt även på Karlfeldts tid och utgör ett av många exempel på hans kärlek till ord med gammal ursvensk klang. Detsamma gäller bestämningen dråplig som numera har en komisk innebörd men förr var ett positivt förstärkningsord: väldig eller utmärkt. Den etymologiska grundbetydelsen är: som »dräper« = träffar målet. Det kan tyckas föra för långt att i ett sammanhang som detta kommentera ett enskilt ords språkhistoriska ursprung, men Karlfeldt var inte
16
Karlfeldt
Dikt & liv
bara en filologiskt lärd person, han fann ett särskilt nöje i att bevara och återuppliva gamla ord och vändningar. Även andra litterära anspelningar än den till bibeln kan ha smugit sig in i »Dina ögon« – så till exempel har några rader ur en dikt av Nietzsche nämnts – men det förringar inte diktens karaktär av äkta känslouttryck. Erotik och litteratur står inte i motsats till varandra i Karlfeldts liv och skapande. Han är skald och älskare i samma andetag, och som skald står han i ständig förbindelse med den litterära traditionen och låter den genljuda i sina verk – men diskret och utan lärda åthävor. Flertalet av historiens stora älskare känner vi för övrigt uteslutande genom deras verk. Kärlek och dikt är oupplösligt förenade, det är Karlfeldts trosbekännelse från allra första början. Den kommer fram redan i det ungdomspoem som citerades ovan. Kärlekens lågor förknippas där omedelbart med konstskapande. Och jag vill drömma, drömma i sång om henne, som med dikten delar mitt hjärtas kärlek, som i lågor tände min hug […]
Föreställningen att den inre elden också utgör konstens drivkraft möter man på många håll i äldre poesi. I sin hymn till »Elden« talar Tegnér om »gudalågan« som är densamma som »snillets eller solens flamma, /uti skaldens dikt, i vårens prakt.« Ett skaldestycke som var mycket uppskattat och ofta reciterat i Karlfeldts egen samtid var Edvard Fredins översättning av Tennysons »Nyårsklockan« med raden »ring till sångarhjärtan skaparglöden«. I »Dina ögon« turnerar Karlfeldt motivet i provinsiellt folklig form. I stället för snille och skald kallar han sig själv en spelmansfiol, men märk väl »med världens alla visor i sin låda«, det vill säga med den samlade lyriska traditionen till sitt förfogande. Att likna en persons inflytande på en annan
Inledning: Tre teman
17
vid en musiker som spelar på ett instrument är en beprövad metafor. »Hur i Herrans namn kan ni tro att jag är lättare att spela på än en flöjt?« utbrister Shakespeares Hamlet när han ansätts av ett par fjantiga hovmän. »Vilket instrument ni än tar mig för – fingra på mig kan ni, men spela på mig, det kan ni inte!« Litteraturhistorielicentiaten Karlfeldt med engelsk diktning som specialitet kan inte ha undgått att möta denna berömda replik. Därmed inte sagt att han hade den i tankarna när han skrev »Dina ögon« men den fanns där på botten av hans inre fiollåda. En annan litterär parallell ligger närmare både historiskt, geografiskt och bildmässigt: Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen som utkom 1899, kort innan Karlfeldt skrev sin dikt. Huvudpersonen Gunnar Hede, som av omständigheterna förlorat sinnenas fulla bruk, ser sin älskade på gravens rand och lyckas spela henne åter till livet med sin fiol. Kärlek och musik vävs samman, helt i Karlfeldts anda; dessutom tilldrar sig händelserna i hans barndoms Bergslagen. Antingen Gunnar Hedes fiolspel utgör en av alla spelmans visorna i »Dina ögon« eller ej, häpnar man över rikedomen på associationer som döljer sig strax under diktens yta. De utgör exempel på det som med en modern vetenskaplig term kallas intertextualitet, det vill säga det enskilda litterära verket som en del av ett större, överindividuellt nätverk av texter som existerar oberoende av författarens avsikter. Men man behöver inte alls känna till alla ekon och anspelningar för att förstå och uppskatta Karlfeldts dikter och ibland har forskarna kanske gått väl långt i sina associationer. Var de än kommer ifrån omvandlar Karlfeldt sina litterära impulser i en ofta folkligt färgad språklig form som är tillgänglig för var och en som kan svenska. Men som med all stor konst leder fördjupat studium till större utbyte. Detsamma gäller den yttre formen. Alla är överens om att Karlfeldt är en av vårt språks största verskonstnärer och man kan avnjuta hans rytmer och klanger utan att veta så mycket
18
Karlfeldt
Dikt & liv
om de principer som styr dem. Men kunskaper i versläran förhöjer ytterligare den spontana beundran varje läsare känner. Versen i »Dina ögon« har associerats till polskadansens rytm vilket är väl förenligt med kolmilor och allmän allmogeton i dikten, men polska förekommer i så många skiftande taktarter att varje närmare bestämning är omöjlig. Metern kan också ses som en vidareutveckling av en av vår litteraturs allra äldsta och mest spridda former, knitteln, där varje rad innehåller fyra betonade stavelser och rimmar med nästföljande rad. Knitteln, som också ingår i olika typer av balladstrof, har Karlfeldt i detta fall stramat upp genom att låta de fyra betonade stavelserna ingå i likformiga versfötter av typen troké: en betonad följd av en obetonad – Dina | ögon | äro | eldar | etc. Vidare har han fört samman de fyrtaktiga raderna två och två till åttataktingar och därmed dämpat den lilla paus som naturligt infaller efter den fjärde takten när den avslutar en egen rad. Långradernas inre sammanhang framhävs av att rimmen kommer först i den åttonde och sista takten: kåda/låda, innantill/vill. Resul tatet är en struktur som inbjuder till långa rytmiska bågar och tätare innehållsligt samband. Diktens första och sista rad utgör fullständiga meningar som bör läsas i ett enda andetag. Återigen gäller att man inte behöver känna till versens tekniska uppbyggnad för att läsa rätt. Rytmen finns inbyggd i ordens naturliga betoning och styr – i synnerhet när man läser högt – utan att man behöver reflektera över metern. För att återvända till innehållet kan vi i den andra strofen lägga märke till en dubbelhet i förhållandet till den älskade. »Vänd dig från mig, vänd dig till mig!« bönfaller den talande i samma oförenliga vädjan, och de följande en och en halv raderna varierar denna dubbelhet: brinna – svalna, lust – längtan, höst – vår. Diametrala kontraster ställs mot varandra. Vadan denna vacklan? Vet den eldige älskaren inte vad han vill? Jo, han vill både brinna och svalna, både uppgå i nuets älskogshetta och behålla den distans som ligger i att minnas det som varit och längta efter det som ska komma. Lust och längtan
Inledning: Tre teman
19
utgör skilda moment i ett och samma tillstånd. Distansen är också nödvändig för att kärlekselden ska kunna omvandlas till dikt. Omedelbart efter uppräkningen av de fyra motsatsparen följer bilden av fiolsträngarna som ska sjunga, upplevelsen som ska bli till poesi. Detta sätt att utnyttja erotiken som litterärt stoff kan tyckas krasst och ovärdigt en hängiven älskare. Höga föredömen saknas emellertid inte. Goethe till exempel berättar i sina Romerska elegier hur han efter avslutad kärleksakt ligger med den älskade i sin famn och med fingrarna på hennes rygg trummar takten i nästa dikt. Något motsvarande finner man ingenstans hos Karlfeldt. För honom är det snarare så att kärleksextasen så uppfyller hans sinne att det flödar över i dikt. Det dubbla perspektivet i »Dina ögon« gäller inte bara spänningen mellan ögonblickets lust respektive längtan efter den älskade i hennes frånvaro. Det tillkommer ett större tidsavstånd när det talas om »alla mina kärleksår«, om »en höstkväll« och om den älskade som den »sista« samt hennes försvinnande steg. Man skulle kunna tro att det är en gammal man som blickar tillbaka på ett långt liv där den ena passionen avlöst den andra. Men en sådan tolkning motsägs av diktens allra sista ord: »för min heta ungdoms skull«. Karlfeldt var inte mer än trettiosju år när dikten första gången trycktes och även om han vid det laget hunnit med flera allvarliga kärlekshistorier fanns det utifrån sett knappast fog för tal om en levnadens höst. Man skulle kunna kringgå problemet genom att läsa »Dina ögon« som en rolldikt lagd i munnen på någon annan än skalden själv. Sådana skrev han åtskilliga men då framgår det i regel av rubriken eller på annat sätt vem det är som för ordet. »Dina ögon« är otvivelaktigt en personlig dikt där Karlfeldt talar i egen sak. Dess tillkomstår, 1901, markerar också av andra tecken att döma en krisperiod i hans liv. Kanske kände han det som om hans liv var slut och rent av önskade det. Som alltid teg han om sina innersta känslor, även i brev till närstående. Men det är sannerligen ingen leda vid livet som besjälar
20
Karlfeldt
Dikt & liv
dikten. Tvärt om: »som en höstkväll låt oss brinna; /stormens glädje genomströmmar vårt baner av blod och gull«. Stormens glädje: det är starka ord. Det baner som åsyftas har sitt ursprung i Höga Visan (2:4): »kärleken är hans baner« men är förstås också trädens bladkronor som av hösten färgats röda och gula och brinner av en sista passion. Det ligger en paradox i detta att utnämna hösten till älskogslidelsens årstid, inte våren som i traditionell kärlekspoesi. Detta är i själva verket en av de grundläggande paradoxerna i hela Karlfeldts författarskap. En annan dikt i samma samling från 1901 har titeln »Höstens vår« och börjar utmanande: »Nu är den stolta vår utsprungen, /den vår de svaga kalla höst.« Längre fram i samma dikt parallelliseras precis som i »Dina ögon« den sena lidelsens glöd med höstens flammande färgspel: »Men alla starka känslor glöda /som snårens nypon, kullens ek.« Så skrev han på höjden av mannakraft, men redan som tjugotvååring lät han trycka dikten »September« där han hyllar »de rödgula lönnar«. Och i titeldikten till sin sista samling, Hösthorn, apostroferar han återigen »dig, rika September, som tänt/ett lövverk av flammande guld«. Diktad mitt i livet genljuder »Dina ögon« av den första ungdomens poesi samtidigt som den pekar fram mot författarskapets avslutning. Höst och vår och höstens vår bildar teman som följde Karlfeldt livet igenom och via dem inordnar han sina lovsånger till kärleken i det större cykliska mönster av årstider och levnadsåldrar som ligger till grund för en stor del av hans diktning. Höstens vår är en begreppsmässig paradox, en faktisk motsägelse, men för känslan rymmer den inga oförenliga element. Den erotiska kärleken är för Karlfeldt nyckeln till livets alla mysterier. Ytterligare en paradox går genom hela hans diktning. Den erotiska kärleken är något som utspelas mellan två individer, mellan en enskild man och en enskild kvinna, och den manliga parten framställs inte sällan som en »löskerkarl« utanför det ordnade samhället. Samtidigt strävar denna kärlek att finna
Inledning: Tre teman
21
sin plats i det stora cykliska mönster som omfattar både natur och samhälle. Men därvid uppstår lätt konflikt, vilket Karlfeldt bittert fick erfara i sitt privata liv. Den eld som kvinnans blickar tänder i hans inre är mer än en vacker bild. Den står inte bara för svärmeri och förälskelse utan för stark sexuell drift. Hans »själ är beck och kåda«, båda lättantändliga ämnen som brinner med stor hetta. Avsikten är visserligen att hålla glöden inom milans väggar – annars brinner alltsammans upp och går till spillo – men kolarens omsorger räcker inte alltid till för att hejda förtärande eldsvåda. Därför ber diktens jag den älskade att vända sig bort från honom, för att undvika övertändning. I verkliga livet var Karlfeldt ofta oförsiktig i sitt umgänge med elden och råkade också illa ut genom att försätta både sig och motparten i socialt komprometterande situationer. Flera hack i hans yrkeskarriär har en sådan bakgrund. Sexualiteten utgjorde i första hand en källa till glädjefylld lust och längtan men visade sig med åren också rymma stråk av svart demoni. När han skrev »Dina ögon« hade han ännu inte mött häxorna på riktigt. Den som uppträder i den tidiga dikten »Hos häxan« är mest en gestalt ur gammal folklore, utstyrd i »fotsid slöja«. Med hjälp av trollvatten utkräver hon hämnd åt en stackars förförd och övergiven flicka, men det onda består i sveket, inte i själva driften. Annat blev det när Karlfeldt kort efter tillkomsten av »Dina ögon« mötte en livs levande häxa klädd i vanlig kjol. Att en erotiskt lättantändlig poet ställer till skandal är allt annat än ovanligt i litteraturens historia. Det kan sägas höra till schablonbilden, liksom att i klädedräkt och allmänt uppträdande markera ett bohemiskt förakt för brackig anständighet. Alltsedan förromantikern Friedrich Schiller i det sena 1700- talets Tyskland gjorde upp med den feodala överheten och rev av sig pudrad peruk och spetskrås har den i halsen öppna »schillerkragen« utgjort ett tecken på frigjort konstnärskap. Men Karlfeldt undvek noga genialitetens yttre attribut, vilka
22
Karlfeldt
Dikt & liv
annars var vanliga bland hans konstnärsvänner. På de många bevarade fotografierna av honom, från konfirmanden via studenten till Akademiesekreteraren, är han genomgående klädd i strikt borgerlig kostym, ofta med hög stärkkrage. Denna konventionella klädsel vittnar om en längtan som var nästan men inte riktigt lika stark som den erotiska: begäret efter socialt erkännande. Det var inte karriäristens önskan att komma sig upp och bli rik och berömd utan något mycket djupare. Det var den socialt förödmjukades strävan efter upprättelse. En aktad samhällelig position i harmoni med det gamla bondelivets patriarkaliska levnadsmönster var den ram Karlfeldt önskade för sitt liv. Erotiken utgjorde länge ett hot mot denna önskedröm. Mot den heta oansvariga lustan står i hans diktning fädernas och det etablerade samhällets ordning. Länge verkade de praktiskt oförenliga och möjliga att leva ut endast i poetisk form. Arvet från fäderna Trohet mot arvet från det förgångna, mot hembygden och dess historia, mot förfäderna och deras seder, bruk och värderingar: detta är den både poetiska och personliga trosbekännelse Karlfeldt avlägger i inledningen till hela sitt författarskap, i den första dikten i debutboken Vildmarks- och kärleksvisor (1895). »Fäderna« heter den och börjar: Ej finns deras namn på hävdens blad de levde i ringhet och frid – men jag skönjer ändå deras långa rad allt upp i den urgrå tid. Ja, här i det gamla Järnbäraland de bröto åker på älvens strand och malm ur gruvan bredvid. De kände ej trältjänst, förstodo ej krus,
Inledning: Tre teman
23
de sutto som drottar i eget hus och togo sitt högtidsrus. De kysste flickor i livets vår, en vart deras trofasta brud. De ärade kungen, de fruktade Gud och dogo i stillhet, mätta av år.
Samtidigt men utan att med ett ord beröra det bekänner han sig till en lång tradition i svensk och allmäneuropeisk litteratur som kännetecknas av värdekonservatism och misstro mot den moderna stadskulturen och en motsvarande idealisering av det enkla livet på landet i samklang med naturen och årstidernas växling. Troheten mot detta arv utgör den djupaste klangbottnen i all Karlfeldts diktning. Svärmeriet för naturen och det förgångna upplevde en renässans under 1890-talet, och den kulturella offentlighet Karlfeldt mötte vid sin debut delade i stort hans grundsyn. Däri ligger en viktig delförklaring till hans framgångar under de följande årtiondena men också till hans dalande rykte under senare år. En vackert rimmande kvarleva från en förgången tid: så lyder domen fälld av de generationer som bevittnat modernismens genombrott i vår litteratur och efterkrigstidens sociala uppsving i den internationella kommersialismens tecken. Hans namn förknippas av många med storsvensk karlaktighet och en bygdenostalgi av samma museala prägel som Artur Hazelius Skansen. I en tillbakablick skriven på äldre dagar berättar för övrigt Karlfeldt om sitt möte med den nitiske kulturminnessamlaren: Jag minns Artur Hazelius från ett av hans första härjningståg hit upp [i Dalarna]. Han plockade med sig brokiga mössor, dukar och kläden från vår gamla gård, han inventerade vind och uthus, han tog till och med, naturligtvis med tillstånd, milstenen på heden med drottning Kristinas prydliga namnchiffer. [– – –] Jag var då en liten pojke, men fick förtroendet att ro den vänlige
24
Karlfeldt
Dikt & liv
doktorn över älven. Det var en blåsig dag, och jag minns, hur jag skrattade åt hans rädsla för ström och vågor. Det var den gyllene museumstiden, som rann upp.
Författarens reservationer är tydliga men likväl har han på senare år allt oftare hänförts till denna »gyllene« epok och hans diktning har framställts som ett museum för gamla ord och rim. Inget kan vara mer förhastat och perspektivlöst. Karlfeldt och hela det svenska 1890-talet utgör inte ett litet avgränsat hembygdsreservat i den allmäneuropeiska kulturgeografins utkant. De stora språkens litteraturer uppvisar vid samma tid likartade tendenser. I England var alltsedan Wordsworth i århundradets början hembygden och naturen återkommande litterära teman vilka också spelar en framträdande roll hos en författare som Karlfeldt hyllar i ett utlåtande från Svenska Akademiens nobelkommitté: Thomas Hardy. Han betonar den storslagna landskapsskildringen i Hardys romaner och den lantliga befolkningens bundenhet vid torvan och vid gamla seder och bruk. För en svensk läsare framstår Hardys semimytiska provins Wessex som en engelsk motsvarighet till Karlfeldts halvt verkliga och halvt uppdiktade Dalarna. Ett av de verk som Karlfeldt särskilt nämner har den betydelsedigra titeln The Return of the Native (1878) vilket fritt skulle kunna översättas med Bygdens son kommer hem. Den manliga huvudpersonen skaffar sig utbildning och drar till storstaden men återvänder till sitt enkla ursprung i stugan på Wessexheden – liksom senare Karlfeldts Fridolin: »en studerad karl av bondestam, som återvänt till fädernas värv«. Motsättningen mellan den moderna storstaden och en rotfast lantlig tillvaro återfinns, om också i mindre utsträckning, även i tidens franska litteratur. Den med Karlfeldt ungefär jämnårige Maurice Barrès skildrar i sin roman Les Déracinés, De rotlösa, hur en grupp unga män från provinsen Lothringen möter besvikelse i ett andligen sterilt Paris. Barrès senare militanta
Inledning: Tre teman
25
nationalism måste ha tett sig motbjudande för Karlfeldt men i rotlöshetstematiken hade han alla förutsättningar att känna igen sig själv. Heimat, hembygd, är ett emotionellt starkt laddat ord i tysk kultur, och Heimatlitteraturens blomstring sammanföll i tiden med Karlfeldts genombrott som diktare. Rörelsens skönlitterära frukter var tämligen magra, men desto rikare var den allmänna tyska kultur som utgjorde den tidens dominerande utländska inflytande i Sverige. 1800-talets språkvetenskap, för att ta ett exempel, leddes av tyska filologer och den av bröderna Grimm påbörjade stora tyska ordboken gav modersmålet en historisk djupdimension, liksom samma brödrapars insamlande av gamla sagor knöt an till det folkligt förgångna. Som student vid Uppsala universitet med germanska språk på schemat kom Karlfeldt i nära kontakt med denna tyska, historiskt inriktade filologi vilken även gav näring och disciplin åt hans lidelse för gamla svenska ord. Begränsar vi blickfältet till Norden möter vi samma litterära och kulturella situation. I Norge hävdade folkmålet och den nynorska diktningen sin ställning. Arne Garborg till exempel, fjorton år äldre än Karlfeldt, var liksom denne en bondestudent som framlevde sitt skapande liv i spänningen mellan storstad och hembygdsprovins. Och här hemma i Sverige slutligen mutade en hel generation diktare in sina ursprungstrakter som litterära provinser: Frödings och Lagerlöfs Värmland, Heidenstams Tiveden och Karlfeldts Dalarna, för att bara nämna de största. Den vändning mot det lantliga och förgångna som i protest mot industrialisering, urbanisering och modernitet präglar så mycket av 1800-talets europeiska litteratur går emellertid mycket längre tillbaka i tiden. Den bukoliska herdeidyllen fick redan under antiken sin särskilda litterära genre, pastoralen. Under romaren Vergilius händer utvecklades den till ett slags positiv motbild mot tidens förflackade storstad framför andra, Rom. Mera genuin som skildrare av naturen och livet på landet
26
Karlfeldt
Dikt & liv
var genrens upphovsman, den sicilianske greken Theokritos på 200-talet f. Kr. Hans Idyller utkom i svensk versöversättning av Erland Lagerlöf under Karlfeldts sista år i gymnasiet och den lilla boken blev honom en kär följeslagare under många år. En av hans väninnor berättar i sina hågkomster hur han bar den med sig i fickan under deras promenader på Djurgården i Stockholm och gärna deklamerade de böljande hexameter raderna med ljudlig stämma. »Börjen, älskade muser, igen den lantliga sången!« lyder en, och Karlfeldt var inte sen att i sin egen diktning följa denna maning. Även om Karlfeldts förhärligande av det gamla bondelivet kan kännas skansenmusealt i dag har dess grundläggande värderingar förts vidare inom miljörörelsen och således inte förlorat sin aktualitet. Värre är det med en annan sida av det fädernearv han kände sig satt att förvalta: manlighetsidealet som innefattar såväl fysisk styrka som andlig kraft, trofast ståndaktighet och omutlig rättrådighet samt förakt för det veka och svaga, för rikedom och flärd. Liksom den bukoliska idyllen har detta ideal gamla anor. Det utformades framför allt av antikens stoiska filosofer och omhuldades av våra inhemska götiska författare, alltifrån den av Karlfeldt beundrade Stiernhielm fram till Geijer. I dag vill många brännmärka det som manschauvinism, och allt efter kön och läggning skrattar vi upprört eller ler överseende åt Geijers »Odalbonden« med dess stilistiska fadäser. Mot Geijers »Ej buller älskar jag och bång« genmäler Karlfeldt: »Lägg tungt och fast din hand i bordet/och som ett lejon kungligt ryt.« Längre fram i samma dikt, som bär titeln »Om en tillbörlig vrede«, slår skalden fast att »Skön är en man, då han är vred« medan »kält och gnäll är kvinnfolkssed«. Så blandar han evigt gångbara karaktärsegenskaper med tidsbundna klichéer och fördomar. Ensam i samtiden om sin mans- och kvinnobild var han förvisso inte och i jämförelse med vissa diktarkolleger framstår han närmast hövisk. Ett försonande drag hos den vredgade karlakarlen framhävs också i diktens avslutande rader: »och barn och kvinnor, där han
Inledning: Tre teman
27
går, /stå trygga i sin svaga vår«. Innan dom faller måste hela Karlfeldts liv och författarskap läggas fram till bevisning och många honom närstående vittnen höras. Först av allt bör man granska dikternas eget vittnesbörd. Det visar sig då att Karlfeldt genomgående intar en kluven hållning till de ideal han hyllar och till möjligheten att förverkliga dem i levande livet. Den bondeidyll han drömmer om är oåterkalleligen förbi, den stolta manlighet som var fädernas adelsmärke avslöjar svek och bedrägeri. Det är inte bara nuet som sviker det förgångna, hela världen är fallen i synd och människan för evigt utvisad ur Edens lustgård. Enligt Svenska kyrkans lärofader Luther är människan fallen och behäftad med arvsynd. Hennes vilja är »trälbunden«, som titeln på en av hans skrifter säger. Hon saknar förmåga att frälsa sig av egen kraft och måste helt lita till Guds nåd. Denna grundsyn mötte Karlfeldt liksom flertalet i den tidens Sverige redan som barn, både i skolan och kyrkans konfirmationsundervisning, och är det något enskilt litterärt verk som präglat hans stil och motivkrets så är det bibeln. Anspelningen på Höga Visan i »Dina ögon« är bara en av otaliga bibliska influenser i hans verk. Inte desto mindre skriver Karlfeldt i inledningsdikten »Fäderna« om dessa friborna män att »de kände ej trältjänst, förstodo ej krus,/de sutto som drottar i eget hus«. Och vidare: »De ärade kungen, de fruktade Gud/och dogo i stillhet, mätta av år.« De sista tre orden för tankarna till Gamla Testamentets patriarker Abraham, Isak och Jakob som kunde samtala direkt med Gud, ja, till och med kämpa oavgjort med honom. Lutherskt synda medvetande och handlingsförlamande predestinationslära var Karlfeldt främmande. Han citerar visserligen bibeln och hyllar de konservativa värden som kyrkan förmedlade, men samtidigt framgår det att han tagit starka intryck av tidens radikala framstegsidéer som han först mötte under studieåren i Uppsala. I ett tal vid ett ungdomsmöte 1905 deklarerar han högt och tydligt: »Jag har själv alltid känt något av upprorsman inom mig.« Det blev inte mycket till uppror i hans eget liv. I samma
28
Karlfeldt
Dikt & liv
tal dundrar han mot »en svår fiende som härjar mitt ibland vårt folk… dryckenskapen« och väjer inte för tanken på ett »totalt spritförbud«. Att hans eget spritbruk ibland tog sig våldsamma uttryck är välbekant. Svårigheten att förena liv och lära är inte unik för Karlfeldt men många som skrivit om honom har haft en benägenhet att skyla över motsättningarna och därmed bidra till att vårda en vacker fasad. Själv var han ytterst mån om att freda sitt privatliv. Alla som kom honom nära nämner hans stora förtegenhet men undviker att avslöja vad den kunde dölja. I »Fäderna« bekänner han: »halvt nödd, halvt villig er sak jag svek«, vilket har tolkats så att han övergav släktens gamla bondeliv för en borgerlig stadstillvaro. Men känslan av svek gick djupare än så. »De kysste flickor i livets vår, /en vart deras trofasta brud«, heter det om fäderna, och rent bokstavligt stämmer det in på Karlfeldt själv. Men hur många svek han på vägen till den enda? Redan i valet av titel för sin dikt svävar Karlfeldt på målet. I en tidigare, inte publicerad version av »Fäderna« kallar han den »Hyttbäcksmännen« efter sin mors födelsegård Hyttbäcken. Man kan tolka titeländringen som en rent stilistisk åtgärd i syfte att ge dikten en mera allmängiltig prägel, men samtidigt innebar ändringen ett beslöjande av att hans egen far inte som fäderna i dikten »vårdat och älskat sitt ärvda pund« utan falskeligen förskingrat det. Tillspetsat uttryckt inledde alltså Karlfeldt sitt författarskap med att tumma en smula på sanningen. Ett allmänt krav på bokstavlig biografisk sanning i en diktares verk är visserligen orimligt, men så nära som liv och dikt är sammanflätade för Karlfeldts del bör avvikelser från hans personliga förhållanden, så vitt dessa är bekanta, uppfattas som en varningssignal. Bakom de konstnärligt motiverade retuscheringarna anar man ibland ett beslöjande av generande omständigheter och klandervärda handlingar. Lustgård är ett av Karlfeldts nyckelord och ingår i en av hans boktitlar. För den bibelkunnige är ordet förknippat med Edens lustgård ur vilken de första människorna fördrevs efter
Inledning: Tre teman
29
syndafallet. Språkhistoriskt betyder »lust« i sammansättningen lustgård bara att trädgården ifråga inte är avsedd för köksväxter utan för prydnadsblommor, men ordet har efterhand antagit en alltmer erotisk prägel. För Karlfeldt som för så många andra var lust en ansvarslös drift som lätt kan leda till konsekvenser man vill förneka och dölja. »Jag är lust och jag är längtan« heter det som vi sett i »Dina ögon« men de båda känslorna står inte för detsamma. Lusten att »brinna« är något annat än längtan att »svalna«. Enligt Första Mosebok hör Adam och Eva Gud själv »vandra i lustgården, när dagen begynte svalkas«. Vid det laget har deras egen lust svalnat, åtminstone för stunden, och Gud kallar dem till räkenskap för vad de gjort i strid mot hans förbud. En någorlunda skuldfri svalka upplevde Karlfeldt först på äldre dar, och då fylldes hans privata lustgård av blommande växter snarare än blomstrande kvinnor. Många diktare genom tiderna har öppet utnyttjat sin lust och sin skuld både som litterärt motiv och konstnärlig drivkraft, i Karlfeldts samtid särskilt Fröding och Strindberg, så olika dessa båda än var i övrigt. Att Karlfeldt är så mycket mer förtegen och fördöljande än dessa två har flera orsaker av vilka de åtkomliga ska behandlas längre fram. Kvar står till slut ändå många obesvarade frågor. Att de över huvud taget väcks här syftar inte till att förminska hans storhet som skald. Snarare tvärtom. Den nedvärdering han på senare år ibland råkat ut för grundar sig åtminstone till en del på den ostentativt helgjutna karaktär han uppvisar i dikter som den citerade »Om en tillbörlig vrede«. Den sortens karlaktiga soliditet tror vi inte längre på, och flammande idealistiska appeller till ungdomen från de socialt etablerade som förlustar sig i smyg kan vi vara utan. När vi får upp ögonen för sprickorna i dikternas fasader anar vi en mer levande människa innanför och texterna får ett nytt intresse – utöver de bestående värden som tidigare tillerkänts dem. Detta sätt att se på författaren Karlfeldt speglar också en allmän förändring i litteraturvetenskapligt tänkande. Under