Pianost채mmaren
Massolit Fรถrlag
Av Stefan Tegenfalk har tidigare utgivits: Vredens tid 2009 Nirvanaprojektet 2010 Den felande länken 2011
ISBN 978-91-86649-72-2 © Stefan Tegenfalk 2012 Första tryckningen Omslagsdesign: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsbild: Eva Lindblad Utgiven av Massolit Förlag Tryckt i Falun 2012 av ScandBook AB www.massolit.se
Du och jag dรถden
DEL 1
1 Tjugonio dagar tidigare
Som vanligt
var de tre. Två kom fram bakom det stora stenblocket. Den tredje hade gömt sig vid elcentralen hon nyss hade passerat. Det var mörkt. Lyktstolparnas sken gjorde ljusa revor i en dunkel höstskog på båda sidor om gångvägen. Linnea Hansens hjärta slog hårt under jackan. Ångesten sköljde återigen över henne trots att hon borde ha vant sig vid det här laget. Hon hade ingenstans att fly. De var alltid snabbare. Särskilt Felicia. Hon var dessutom stark. Det här var långt ifrån första gången de hade väntat på henne. Kanske hade det hänt hundra gånger förut. Hon hade tappat räkningen. Varje ny dag var en plåga. Hon ville bort. Bort från alla problem. Bort från sömnlösheten. Bort från värken i magen då hon skulle till skolan. Eller som nu: Hem från skolan och den sena eftermiddagslektionen. Ibland var de fler. Ibland färre. Erica var värst. Det var hon som hade bildat pakten mot Linnea. De brukade spotta på henne. Skrika de där orden som gjorde så ont i början, men som med tiden hade förlorat sin betydelse. Nu kunde de säga vad som helst utan att hon brydde sig. Fast innerst inne fanns smärtan kvar. Hon trängde bara tillfälligt undan knivarna de stack i henne. Vad skulle de göra den här gången? Stjäla mobiltelefonen eller ryggsäcken? Riva sönder läxböckerna? Förmodligen skulle
9
S t e fa n
T eg e n fa l k
de slå henne. Det var inte hon som hade börjat. Det var aldrig hon som började. Någon skrek bakom henne. Det lät som Adriana. Hon vände sig om men möttes av Felicias mörka blick. Den var svart och kylig. Varför just Felicia? De hade ju nästan varit kompisar förut. Eller, i alla fall inte ovänner. Hon hade ju hjälpt Felicia på musiklektionen. De hade skrattat tillsammans. Nu skrek Adriana efter henne. De där orden som sa att hon var en hora. En fitta som trodde att hon var något. Som ljög. Som förstörde för de andra. Som var helt sjukt efterbliven. Så hördes den hon fruktade mest. Hon vände sig mot rösten. Framför henne på gångvägen stod Erica. Det var Ericas hårda ord som fick henne att må så illa. Som gjorde att hjärtat bultade extra hårt. Den här gången sa Erica något Linnea aldrig tidigare hört henne säga. Hon sa att Linnea skulle dö. Dö för det hon hade sagt. För det hon hade gjort. Orden träffade Linnea med en overklig kraft. Det var som om de ärr hon redan bar inom sig slets upp. Ändå blev hon inte rädd. Inte för att dö. Det som skrämde henne var allt hat Erica hade inom sig. Att man kunde hata så mycket övergick Linneas förstånd. Hon fanns ju knappt i deras ögon. Hon var bara en obetydlig skugga som strök omkring i skolan. Som försökte undvika att komma i någons väg. Men i Ericas värld var hon något helt annat. Vad visste hon inte, bara att hon var så hemsk att Erica önskade henne död. Linnea var tvungen att härda ut. Minsta tecken på svaghet och de skulle kasta sig över henne. Hon måste visa styrka. Alltid visa att hon inte var svag och att hon aldrig skulle böja sig även om de var fler. Fast egentligen ville hon gråta, och egentligen var hon svag, ensam och övergiven.
10
p i a n o s tä m m a r e n
Ljudet av steg hördes bakom henne. Hon gjorde sig beredd och spände varenda muskel. Adrenalin strömmade ut i kroppen och hon knöt nävarna trots att hon inte var så bra på att slåss. Hon vände sig om. Märkligt nog möttes hon varken av Felicia eller Adriana. I stället var det en man som kom emot henne. Han hade en hund i koppel och måste ha kommit ut ur skogen. Ingen av de andra rörde sig. Ingen sa något. Bara en tryckande tystnad där de stod och väntade på att mannen skulle passera. En lång sekund. En stunds andrum medan hon analyserade situationen. Så plötsligt fanns tanken där. Hastigt stack hon ner handen i jackfickan och låtsades leta efter något. Hon följde mannen med blicken i smyg. När han var i höjd med henne började hon gå. Hon gick bredvid honom som om de kände varandra. Hennes jacka nuddade vid hans arm. Han tittade på henne utan att säga något. Kanske förstod han. Men det spelade ingen roll så länge hon var i hans närhet. ”Vad heter hunden?” frågade hon och tittade så nyfiket hon förmådde på den svarta labradoren. Mannen drog lite på munnen. ”Jordan”, svarade han i samma ögonblick som de passerade Erica. ”Gulligt namn”, sa hon och såg sig över axeln. De andra följde inte efter. Mannen log utan att säga något. ”Får jag klappa honom?” ”Självklart”, sa han och stannade. Hon böjde sig ner och strök hundens mjuka päls. Den viftade på svansen och nosade henne i ansiktet. Oroligt lyfte hon blicken och sneglade bakåt. De andra stod kvar och tittade efter henne. ”Nu måste jag fortsätta”, sa mannen och ryckte löst i kopplet.
11
S t e fa n
T eg e n fa l k
”Ska du mot Brommaplan?” frågade Linnea ivrigt. ”Ja, åt det hållet i alla fall. Hur så?” ”Dit ska jag också. Kan jag få hålla honom?” Han betraktade avvaktande flickan. Sedan ryckte han på axlarna. ”Tja, om du så gärna vill.” Han räckte över kopplet. ”Har alltid velat ha en hund”, sa hon och sneglade bakåt igen. De andra hade börjat gå tillbaka mot skolan. Alla utom Erica. Hennes blick dröjde sig kvar på Linnea. En blick som brände likt syra. ”Ska inte dina kompisar följa med?” undrade mannen. Linnea skakade på huvudet. ”De bor åt andra hållet”, sa hon. ”Skulle bara följa mig en bit på vägen.” Mannen nickade förstående. ”Du har kloka kompisar”, sa han. ”Ja, vi är några som håller ihop”, svarade hon. ”Vi går i samma klass.” ”Den här gångvägen är inte särskilt väl upplyst och unga tjejer som du ska vara försiktiga med att vistas ute i mörkret”, sa mannen och blickade upp mot de svarta regntunga molnen som hade gjort skymningen till natt, ”även om klockan bara är halv sex på kvällen”, lade han till. Linnea fortsatte att ljuga. ”Jag vet, därför brukar de följa mig hela vägen hem. Men den här gången hade de bråttom till en dansträning.” Mannen tog fram en näsduk och torkade sig om näsan. ”Men inte du?” ”Nej, jag har musik som fritt val efter skolan.” ”Musik”, sa mannen tankfullt och studerade flickan medan
12
p i a n o s tä m m a r e n
han stoppade ner näsduken i fickan. ”Sjunger du?” ”Nej”, svarade hon. ”Jag spelar piano.” Mannen sken upp. ”Bra val. Det är ett vackert instrument. Själv fuskar jag lite på fritiden med ett elpiano.” ”Fuskar?” sa Linnea undrande. Mannen log. ”Jag menar att jag inte spelar på riktigt utan bara klinkar lite på skoj. Själv då? Har du spelat länge?” ”Sedan jag var två år.” ”Där ser man”, sa mannen förvånat. ”Då måste du vara duktig?” ”Sådär”, svarade Linnea och gav tillbaka kopplet till mannen. För säkerhets skull vände hon sig om för att se så inte Erica och de andra hade följt efter på håll, men gångvägen låg mörk och öde bakom dem. ”Har du långt hem nu?” undrade mannen. ”En liten bit bara. Tack för att jag fick hålla honom.” ”Ingen orsak.” ”Hej då, Jordan”, sa hon och klappade hunden. ”Lycka till med spelandet.” ”Tack”, log Linnea. Plötsligt var hon ensam på gångvägen. Hon funderade på att gena över skogsdungen som ledde fram till hennes gata, men den såg svart och enslig ut där den låg på andra sidan fältet. Å ena sidan skulle det spara henne en del tid, å andra sidan hade det slutat illa förra gången hon hade tagit en genväg hem. Erica och de andra hade väntat på henne vid lekparken. Hon beslutade sig i stället för att ta den vanliga vägen. Den som var upplyst. Linnea ökade farten och svängde ut på gatan som ledde hem. En känsla av att hon var förföljd fick henne att skynda på stegen
13
S t e fa n
T eg e n fa l k
ännu mer. Inte för att hon kunde se att det var någon i närheten. Gatan låg öde åt båda hållen. Det var bara en känsla och kunde lika gärna vara inbillning, tänkte hon och försökte skaka av sig obehaget när något rörde sig vid en av de parkerade bilarna. Hon saktade ner och blev stående med alla sinnen på helspänn. Vad det än var, så gömde det sig bakom bilen. I samma ögonblick som hon tänkte vända om och springa därifrån såg hon reflexerna av två stirrande ögon vid bilens stötfångare. En katt kom ut ur skuggan.
14
2 I vanlig
ordning vilade ett orubbligt lugn över den kvinnliga psykologen. Hon var slank, nästan anorektiskt smal. Rörde sig med långsamma försiktiga rörelser och talade utan brådska. Hon lyfte blicken från blocket och studerade Jonna de Brugge en kort stund med forskande blå ögon. ”Då var vi framme vid näst sista besöket”, började hon och bläddrade fram till en tom sida i blocket. Hur skulle inledningsfrågan lyda den här gången? tänkte Jonna. Det blev den gamla vanliga. ”Hur känns det?” Kvinnan log försiktigt, precis som hon brukade. ”Bättre”, svarade Jonna i vanlig ordning. ”Bra”, nickade psykologen och skrev i blocket. Jonna vände blicken ut mot ett mörkt Stockholm. Regndroppar föll mot fönsterblecket. Någon tände i en lägenhet på andra sidan gatan. ”Jag vill att du berättar för mig vad som hände en sista gång.” Jonna tittade oförstående på sin psykolog. ”Varför då?” undrade hon. ”Du har ju hört samma historia minst tio gånger.” ”Det berättar jag efter din redogörelse”, svarade kvinnan och slog på diktafonen. Jonna ryckte på axlarna. Ville hon höra det igen så varför inte.
15
S t e fa n
T eg e n fa l k
Hon hade säkert en god anledning. ”Jag var ensam i byggnaden utanför Arlanda”, inledde Jonna. ”Hörde att Felix befann sig inne i ett av rummen. Jag antog att Trukhachev hade flytt och tog mig in till pojken. Hans händer var bundna vid ett element och jag lossade knutarna. När vi skulle ge oss av fick jag en känsla av fara. Varför vet jag inte. Det var bara något som sa åt mig att inte ta vägen genom korridoren. I stället öppnade jag ett av fönstren från vilket vi skulle hoppa och sedan springa till bilen.” Jonna gjorde en paus. Hon såg ner på sina väl använda Converse. ”I det ögonblicket”, fortsatte hon, ”när Felix satt på fönsterkarmen, hörde jag stegen utanför dörren. Jag vände mig om, osäkrade tjänstevapnet och sköt. Efter det minns jag inget mer.” Jonna tystnade igen. Kvinnan slutade skriva. ”Så här i efterhand inser jag att det antagligen inte hade spelat någon roll vilken väg vi tog. Trukhachev hade ju återvänt och hade dessutom övertaget. Jag gjorde vad jag kunde, men det räckte inte.” Psykologen lade ifrån sig blocket. ”Där har du fel”, sa hon med eftertryck. ”Du anklagar hela tiden dig själv för att ha misslyckats, vilket du inte gjorde. Både du och Felix lever. Mannen du jagade är inte längre fri. Det finns inget misslyckat med ditt handlande.” Jonna skakade på huvudet. ”Tänk dig själv. Felix kommer att få bära med sig det här resten av livet. Han är så liten. Så skör.” ”Det är sant”, höll kvinnan med. ”Men hur skulle du ha kunnat ändra förloppet?” ”Jag borde aldrig ha försökt stoppa Trukhachev från att komma undan”, svarade Jonna. ”Då skulle han inte ha tvingats
16
p i a n o s tä m m a r e n
ta Felix som mänsklig sköld när han försökte fly från flygplatsen. Där gjorde jag mitt första misstag.” Den kvinnliga psykologen lade pannan i tankfulla veck. ”Så här är det”, sa hon och reste sig ur stolen. Hon gick fram till fönstret och tände en liten lampa. ”För att kunna gå vidare måste du förlika dig med tanken på att du gjorde det enda rätta. Du sitter inte här för att du mår dåligt över att ha varit nära att mista livet. Det som plågar dig är skuldkänslorna över att ha gjort fel. Att beslutet du tog har skadat pojken. Men det är inte hela sanningen.” ”Hela sanningen? Jag förstår inte?” sa Jonna. Det här hade hon inte hört tidigare. ”Felix utsatta situation har slagit an en sträng djupt inom dig. Det har med din barndom att göra.” Jonna tittade frågande på psykologen. ”Min barndom?” ”Ja.” ”Hur menar du?” ”Du har berättat att du är adopterad.” ”Ja?” ”Vad vet du egentligen om dina biologiska föräldrar?” ”Inte mycket”, svarade Jonna överraskat. ”Jag blev ju bort adopterad när jag var två år och har inga så tidiga minnen.” Kvinnan log. ”Jo, det har du. Du vet bara inte hur du ska få tag i dem.” Jonna förstod inte vad psykologen var ute efter. Bättre uppväxt än den hon fått av sina adoptivföräldrar gick inte att få. Och det var ju knappast hennes biologiska föräldrar som hade format henne. ”Varför skulle jag behöva få tag i minnen från min barndom?” undrade hon.
17
S t e fa n
T eg e n fa l k
”Jag vet att det kan låta cyniskt”, sa kvinnan. ”Men din, ska vi säga, överdrivna omsorg om Felix beror på något du själv har varit med om som liten. Felix är ett substitut.” Jonna tittade oförstående på psykologen igen. Det här var överraskningarnas dag. ”Substitut? För vadå?” Hon hörde hur hon plötsligt lät irriterad. ”Det kan bara du svara på.” ”Hur då?” ”Genom att arbeta dig bakåt i tiden. Det går att locka fram rätt minne, men det är en lång och inte alldeles enkel process. Ibland smärtsam.” Jonna rös vid tanken på att behöva fortsätta gå i terapi hos kvinnan i fåtöljen. Tio gånger räckte mer än väl. ”Betyder det att jag ska fortsätta gå hos dig?” ”Nej, du ska i så fall börja hos någon med klinisk hypnos som specialinriktning. För min del är nästa möte det sista.” ”Klinisk hypnos? Jag ska alltså bli hypnotiserad?” ”Ja”, sa psykologen och log så där avväpnande igen. Jonna blev både lättad och bekymrad. Hon var alltså klar här, men inte med sig själv. Och nu skulle hon tvingas besöka en hypnotisör också. ”Jag vill att du lyssnar på det här”, sa kvinnan och tecknade åt Jonna att komma närmare. Hon knäppte på diktafonen som låg på bordet och ur högtalaren hörde Jonna sin egen röst. Inspelningen var från deras första möte. Jonna redogjorde för det som hade hänt vid Arlanda. Hon talade osammanhängande och osäkert. Efter en stund stängde psykologen av och i stället spolade hon fram till dagens inspelning. Nu fick Jonna höra samma berättelse igen. Hon återgav händelseförloppet nästan ordagrant. Men det
18
p i a n o s tä m m a r e n
var som om två olika personer hade berättat samma sak. ”Du hör vad annorlunda du låter?” log kvinnan mot Jonna. ”Ja”, nickade Jonna och pressade fram ett leende. ”Du talar med en helt annan trygghet i rösten. Det är för att du har börjat lägga själva händelsen bakom dig. Din starka vilja har verkligen hjälpt till, och nu ska vi bara få bort skuldkänslorna också.” Jonna förstod att det här skulle bli en utmaning. ”Förra gången du var här berörde vi som hastigast ditt förhållande till män”, sa psykologen och lade huvudet tankfullt på sned. ”Du skulle fundera på varför dina relationer inte har fungerat.” Ja, varför hade de inte fungerat? Jonna hade inte lagt särskilt mycket tid på att lösa den gåtan, erkände hon för sig själv. ”Jag har nog inte kommit fram till någon egentlig orsak”, svarade hon. ”Däremot vet jag vad andra tror att det beror på.” ”Vilka andra?” ”Sandra, en av mina bästa vänner har en teori.” Psykologen tittade intresserat på Jonna medan hon lade det ena benet över det andra. ”Låt höra vad din väninna tror”, sa hon. ”För det första tycker hon att jag är alldeles för kräsen”, sa Jonna. ”Inte så mycket när det gäller killars utseende utan mer deras sätt. Hon menar att jag söker den perfekte partnern som inte finns. Och hittar jag inte honom står jag hellre över. Jag kommer att dö som singel, säger hon.” ”Bara för att du inte har haft många relationer är väl inte det hela världen”, log psykologen. ”Men jag har bara haft ett par stycken, och ingen har varit i närheten av att bli långvarig”, sa Jonna. ”Jag är ju ändå snart tjugosju. Senaste var som sagt med Alexander.”
19
S t e fa n
T eg e n fa l k
”Om jag hade varit en man skulle jag ha uppfattat dig som en attraktiv kvinna med utstrålning och starkt självförtroende. Det senare kommer av att du är trygg i dig själv. Dessutom har du utseendet med dig och är intelligent. Tyvärr kan en del män bli avskräckta av intelligenta kvinnor.” ”Jag får väl blondera håret och spela dum”, sa Jonna och försökte skämta. Det var bara det att dum behövde hon inte spela. Hade hon varit tillräckligt intelligent hade det som skett på Arlanda aldrig hänt. ”Hur är den rätte i dina ögon?” Jonna lät blicken gå runt i rummet. ”Vet inte”, sa hon. ”Någon jag gillar antar jag.” ”Och dem du har varit ihop med?” ”Jag inbillade mig väl att de var rätt för mig. Alexander var nog så nära man kunde komma. Att han skulle hålla på med droger kom som en överraskning.” Jonna tystnade. ”Var du kär i Alexander?” ”Antar det.” ”Har du varit kär i någon annan?” ”Kanske lite.” ”Berätta om din första kärlek. Hur gammal var du då?” ”Jag var sjutton när jag var med någon för första gången. Han var ett år äldre och jättesnäll. Det fanns något där, men det var inte tillräckligt starkt. Jag gjorde slut efter några veckor.” ”Och nästa?” ”Först när jag var tjugoett”, sa Jonna nästan skamset. ”Det var en lång paus”, log kvinnan. ”Efter honom har det bara varit Alexander.” Psykologen såg forskande på Jonna en kort stund. ”Jag måste komma tillbaka till din barndom”, sa hon. ”Du
20
p i a n o s tä m m a r e n
identifierar dig med barnet i krissituationer, och har svårt att släppa någon inpå dig. Att låta personer komma nära. Det kan finnas ett samband här. Eller snarare, det är troligt att det gör det.” Psykologen hade säkert rätt, tänkte Jonna. Men lite besynnerligt kändes det ändå att en främmande människa skulle veta mer om hennes inre värld än hon själv. Jonna kunde inte släppa tanken på det där med hennes barndom. Hon kom bara ihåg ljusa stunder. Det tidigaste minne hon hade var när hon satt i en sandlåda och lekte med en hink. En röd plasthink med gula blommor. Hon hade varit runt fyra år och hennes adoptivmor Christine hade suttit på en träbänk och druckit något ur en stålfärgad termosmugg. Varför Jonna hade den bilden i huvudet visste hon inte. Kanske hade hon varit extra lycklig just då. Hon slog bort tanken när hon klev ut på Styrmansgatan och började promenera hemåt. Luften var kall, och trots hennes gröna vindtäta parkasjacka letade sig kylan ända in i benmärgen. Hon längtade hem till en varm lägenhet och ensamhet. I kväll skulle det bli fest, och hon tänkte bjuda stillheten som gäst. Inga kompisar, inget internetsurfande eller telefonpratande. Ett tänt stearinljus och tystnad. Så lugnt det nu kunde bli i Stockholms innerstad. En kvart senare stängde hon ytterdörren efter sig. Hon värmde resterna från gårdagens middag som bestod av kokt lax och dillstuvad potatis och tappade sedan upp ett varmt bad. Efter bara tio minuter reste hon sig ur badkaret. Hon tog på sig morgonrocken hon fått i julklapp av sina föräldrar, och gick ut i köket där mobiltelefonen låg avstängd på köksbänken. Med fingrarna fundersamt trummande på telefonen lät hon blicken
21
S t e fa n
T eg e n fa l k
vandra runt i lägenheten. Så slog hon på strömmen och tryckte fram numret. Tre signaler gick fram. På den fjärde hörde hon sin mor svara. ”Hej, mamma”, inledde Jonna. ”Jag tänkte precis på dig”, svarade hennes mor. ”Och jag på dig. Stör jag i maten?” ”Nej, vi har nyss ätit. Hur mår du?” ”Bra”, svarade Jonna snabbt. En kort tystnad. ”Du vet att jag hör när du inte talar sanning.” ”Ska du och Jockum vara hemma i kväll?” ”Du svarade inte på frågan.” ”Ska ni det? Vara hemma alltså?” ”Ja, varför frågar du det?” ”Jag tänkte komma över.” ”I kväll?” frågade hennes mor. ”Ja, om det är okej alltså.” ”Klart du får komma. Curre blir säkert glad om du vill ägna dig åt honom en liten stund också. Det var ett tag sedan du var här. Nästan tre veckor.” ”Jag vet. Får dåligt samvete när jag tänker på er alla där ute.” ”Saknar du inte ridningen?” ”Jo”, svarade Jonna skuldmedvetet. ”Som du vet är hästar balsam för själen.” ”Jag vet.” ”Sover du över?” ”Kanske.” ”Det var länge sedan vi åt frukost tillsammans. Har du brått om i morgon bitti?” ”Nej”, sa Jonna frånvarande.
22
p i a n o s tä m m a r e n
”Jag gör scones till kvällsteet.” Jonna hummade. Hennes mor tystnade. ”Vill du berätta?” Plötsligt förändrades hennes röst. ”Berätta?” upprepade Jonna och släppte blicken från ett reklamblad på bordet. ”Jag hör att det är något. Du åker inte till dina föräldrar så här sent bara för att dricka te. Så väl känner jag dig. Är det fortfarande lika jobbigt?” Jonna hörde oro i sin mors röst. ”Nej, eller jo. Alltså, det är en grej jag skulle vilja prata med er om.” ”En grej?” sa hennes mor frågande. ”Vadå för en grej?” ”Vi tar det när jag kommer.” ”Du uttrycker dig så slarvigt nu för tiden. Sådant där språk hade du inte innan du började vid polisen.” ”Inte nu”, suckade Jonna. ”Du förstår väl att jag är orolig.” ”Över hur jag uttrycker mig?” ”Larva dig inte. Jag menar förstås över hur du mår och att du inte har varit hos oss på länge.” ”Du behöver inte vara orolig, det kan bara gå åt ett håll nu”, sa Jonna med så mjuk röst hon förmådde. Hennes mor lät inte lika övertygad. Små lätta regndroppar föll från en mörk himmel när Jonna satte sig bakom ratten på sin Porsche 911 cabriolet. Hon hade mot sin vilja fått den i förskott på ett arv hon var lika ointresserad av som sportbilen hon nu tvingades köra. Allt för att inte göra sin motor älskande morfar besviken.
23
S t e fa n
T eg e n fa l k
Hon hade motvilligt tagit emot gåvan som ganska snart hade gett henne bekymmer. Bekymmer i form av all tid som gick åt till att behöva förklara hur en snart tjugosjuårig kriminalassistent hade råd med en bil i klass med fem polisers årslöner. Hon använde därför Porschen så lite som möjligt men ändå tillräckligt ofta för att göra sin morfar glad. Ett av få tillfällen hon verkligen hade nytta av bilen var när hon besökte sina föräldrars hem och säteriet drygt åtta mil söder om Stockholm. Det hände kanske två eller tre gånger i månaden. Ibland oftare. Särskilt när hon var inne i en period då hon red mycket. Bland säteriets många hästar hade hon sin egen. En tolvårig trakehner, utbildad i både dressyr och hoppning. Att sitta på hästryggen var bland det bästa hon visste. Det gav en känsla av frihet. Av att kunna förenas med en varelse vars tillgivenhet var total. Men den här gången skulle det inte bli någon ridning. Hon hade inte för avsikt att såra sina föräldrar. Samtidigt måste hon ställa frågan. Särskilt Jockum, hennes adoptivfar, ogillade att tala om det hon nu skulle ta upp. Och Jonna hade själv saknat intresse för ämnet. Fram tills i dag. I höjd med Sparreholm hade hennes olust växt till ett obehag, och när hon såg huvudbyggnaden på Hyltinge säteri, hennes barndomshem, mellan de spikraka popplarna resa sig mot den mörka kvällshimlen ville hon vända om. Som för att få henne på andra tankar ringde mobiltelefonen lägligt. Displayen visade hennes chefs namn, kriminalkommissarie Walter Gröhn. Först tänkte hon trycka bort samtalet, men så ångrade hon sig. Att han ringde vid den här tiden måste betyda att det var något viktigt. ”Ja”, svarade hon kort. ”Ville bara meddela att den där försvunna flickan du haft på
24
p i a n o s tä m m a r e n
ditt bord är hittad”, började Walter. ”Vad bra”, sa Jonna lättad. ”Inte riktigt”, svarade Walter. ”Dessvärre är hon död.” ”Död?” upprepade Jonna som om hon hade hört fel. Den sextonåriga flickan med de sorgsna ögonen som vägrade se in i kameran; hon med det svaga leendet som hela tiden vilade på hennes läppar. Bilden träffade plötsligt Jonna hårt. ”Än så länge tror vi inte att det ligger något brott bakom”, fortsatte Walter. ”Var hittades hon?” Jonna stannade bilen en bit från huvudbyggnaden och stängde av motorn. Ett illamående växte inom henne och hon tryckte ner rutan för att få in frisk luft. ”Hon hittades intill vattnet utanför Ålsten i Brommatrakten”, svarade Walter sakligt. ”Enligt det första utlåtandet från tekniska roteln har hon drunknat. Bengt Grafström tror dock att den ru briceringen kan komma att ändras. Hon var rätt illa åtgången i huvudet. Kan ha ramlat från någon av klipporna innan hon hamnade i Mälaren.” ”Jag förstår”, sa Jonna. ”Tänkte du ville veta så fort som möjligt. Du har ju verkligen gått in för att hitta den där tjejen.” ”Hon var bara sexton år”, tänkte Jonna högt och lät blicken försvinna ut genom den öppna bilrutan. Som i en inre syn såg hon när flickans föräldrar fick beskedet. Den inledande chocken. Vägran att inse att hoppet var ute. Det hade ju inte gått mer än ett par dagar sedan hon försvann och de flesta försvinnanden brukade sluta lyckligt. Men inte den här gången. Den här gången skulle föräldrarna tvingas identifiera sitt barn på ett bårhus. En obducent skulle lyfta på skynket och ett fridfullt sovande flickansikte skulle möta dem. Det skulle hugga till i deras hjärtan, paniken
25
S t e fa n
T eg e n fa l k
skulle komma rusande, omgivningen försvinna, och kanske skulle någon av dem falla ihop på det sterila golvet. Det här var Jonnas första egna fall. Plötsligt drabbades hon av skuldkänslor. Tänk om hon kunde ha gjort saker annorlunda? Handlat på ett sätt så att flickan hade varit i livet i dag. Kunde hon ha missat någon viktig detalj? En enda liten detalj som varit avgörande. ”Vem underrättar hennes föräldrar?” frågade hon. ”Jourhavande präst och två stycken från trauma som vanligt”, svarade Walter. ”Och nu?” undrade hon. ”Vad händer nu? Ska jag skriva en rapport?” Det lät så kallt och omänskligt, tänkte hon. Ett liv skulle bli några rader i ett dokument. Var inte flickan värd mer än så? ”Om hon har dött i en olycka ska du helt riktigt skriva en rapport baserad på tekniskas utlåtande. Är det ett mord öppnas en mordutredning som leds av mig.” Jonna hade fortfarande svårt att ta in det som hänt. För bara två dagar sedan hade flickan levt och varit som vilken sextonåring som helst. Jonna hade ingjutit hopp i föräldrarna och sagt att allt skulle ordna sig, det brukade det göra. De hade trott på henne. Så fel hon hade haft. ”Men hur hamnade hon vid vattnet?” frågade Jonna. ”Var hon ensam?” ”Det lär visa sig i morgon när vi vet mer”, sa Walter. ”Nattjouren jobbar vidare tills vi tar över i morgon bitti.” ”Har man hört …” ”Hon är nyligen funnen”, avbröt Walter och ville avsluta samtalet. ”Ledsen, men jag vet inte mer.” ”Hur långt från hemmet hittade man henne?” ”Drygt två kilometer.”
26
p i a n o s tä m m a r e n
”Vem hittade henne?” ”Ett par som rastade sin hund.” Jonna satt tyst i bilen en stund efter att de lagt på. För lite mer än tio år sedan hade hon själv varit lika gammal som flickan. Då hade livet legat framför henne och inget hade känts omöjligt. Hon hade blivit det hon hade drömt om som tonåring. Den här flickan skulle aldrig få möjligheten att förverkliga sina drömmar.
27