9789186775964 by Smakprov Media AB

Jenny Jejlid

Autostereogram

Autostereogram.indd 3

2013-08-20 16:46

Hoi Förlag är ett ungt förlag skapat av författare för författare. Ett förlagshus där vi erbjuder en modern och nyskapande modell för professionell bokutgivning där författaren har en oberoende och stark ställning. Målet är fler läsvärda titlar till svenska folket. Håll utkik efter de många utgivningar som du kan räkna med från oss kommande år! Läs mer på www.hoi.se

Autostereogram.indd 4

2013-08-20 16:46

INNEHÅLL Mentorn 7 Svårighetsgrad 8 Dubbelgångaren 16 Dubbelgångaren 2 24 Ha rätt 27 Blåmärken 32 Mentorn 2 42 Bäraren 43 Skorna 45 Hon 50 Skorna 2 53 Skorna 3 54 Mentorn 3 59 Känsla av sammanhang 60 Koden 66 There´s something wrong with the band 69 Den inneboende 71 Mentorn 4 83 Ruben 84 Man är ju ingen galen människa 88 Man är ju ingen galen människa 2 90 Det verkliga bandet 92 Mentorn 5 99 Spetsknypplerskan 100 Spetsknypplerskan 2 101 Drömmen 109 Rötter 110 Utmaningen 112 Till det som är fult 119 Det tunga artilleriet 122

Autostereogram.indd 5

2013-08-20 16:46

Mentorn ”Jag är inte författare. Jag skriver bara ord. Det är ett hantverk i likhet med att dra ut en tand eller att bygga ett hus. Någon konst har aldrig funnits och har den mot förmodan gjort det så är den död. Men det är först när du släpper taget om det döda som katedraler kan uppföras.” Så sa min mentor till mig. Jag var inte värdig honom. Katedralerna rämnade medan jag var upptagen med att dricka min mjölk.

Autostereogram.indd 7

2013-08-20 16:46

Svårighetsgrad Han ser på mig och så säger han: – Den har ju ingen svårighetsgrad. Jag sitter där vid restaurangbordet, fåraktigt, och försöker ta in vad han just har sagt. Vad då ingen svårighetsgrad? Bokmanuskriptet jag nyss blivit färdig med, efter fem och ett halvt års slit, är alltså helt bortkastat? Jag känner hur överläppen blir fuktig, händerna är kallsvettiga. Ingen svårighetsgrad. Jag tänker på allt jag fått försaka under de här dryga fem åren för att boken skulle bli skriven. Jag har inte varit på en enda semester. Min fru och barnen har fått åka iväg ensamma varje gång för att jag skulle få ägna mig åt skrivandet. Jag tänker på alla sena nätter jag suttit uppe och skrivit efter det att barnen somnat. Jag tänker på all tid min fru fått spendera utan mig, vid middagsbordet, framför teven, i sängen. Under vardagskvällar. På helger. Varje gång hon har beklagat sig har jag sagt: – Älskling, bara boken blir klar börjar livet. Och hon har trott på det. Jag har trott på det. Varje gång jag har suttit inne på vårt kontor framför datorn och hört barnen fråga var pappa är så har hon sagt att pappa skriver på en tjock, tjock bok och bara han blir klar med den så kommer han att kunna vara mer med er igen. Barnen har också trott på det. Man måste ju tro på saker för att det ska gå vägen, eller hur? Det är ju med en dröm eller en tro på något som allting börjar. Om man inte tror att man klarar av något så är det ju inte heller särskilt troligt att man lyckas med något här i livet. Det är klart att jag har trott på mig själv under hela den här tiden, det måste man ju. Tvivlat har jag också gjort förstås, så in i 8

Autostereogram.indd 8

2013-08-20 16:46

helvete mycket. Men det hör ju till, den där pendlingen mellan hybris och självförakt. Mellan tanken på att det här blir något riktigt bra och impulsen att radera hela skiten innan någon annan ser det. Ibland har jag drömt att min fru kommer in till kontoret för att ge mig en kopp kaffe eller något och att jag inte är där. Det är inte så att hon är nyfiken min fru, hon frågar aldrig om hon får läsa det jag skriver heller, men i drömmen kan hon inte motstå impulsen att se efter vad det står på datorskärmen eftersom jag lämnat dokumentet uppe. Det är bara det att hon inte hittar något eftersom jag raderat orden jag skrivit. I drömmen har jag under fem och ett halvt års tid skrivit orden: ”Jag måste akta mig för att se på blåmärkena” och sedan har jag raderat dom. Jag vet inte ens vad den där meningen betyder eller varför jag så förtvivlat gärna vill ha den med i boken, men någonstans vet jag att det är vad hela boken handlar om. Jag måste akta mig för att se på blåmärkena. Det är bara det att meningen aldrig blir tillräckligt bra formulerad och jag kommer inte vidare. Men det är som sagt bara i drömmen. I verkliga livet flyter allt på. Jag skriver. Det handlar om relationen till människorna i min omvärld och om relationen till min uppväxtstad på ytan, men på ett djupare plan rör det sig om dom yttersta existentiella frågorna. Jag lever på. Lämnar barnen på dagis. Jobbar. Tänker på boken, på allt som ska komma bara den blir klar. Vilka resor vi ska göra. Utbyggnaden av huset. Bara boken blir klar. Vår yngsta dotter har jag i ärlighetens namn inte varit mycket till pappa åt. – Pappa sitter datorn, brukar hon säga. Hon ser oss nog nästan som sammanvuxna, datorn och jag. Men snart så kommer jag att ta igen all den där förlorade tiden med barnen. Jag var en idiot när jag lät honom, som nu sitter mittemot mig, läsa min text. Han är författare och i ett svagt ögonblick gick jag med på att låta honom se manuskriptet. Han hade tjatat om det många gånger. Vi har tränat tillsammans vid några tillfällen och någon gång har vi gått ut och tagit en öl. Vi träffas inte särskilt ofta. Min lediga tid går åt till skrivandet och han har fullt upp med sina projekt, men jag har ändå varit noga med att hålla kontakten med honom eftersom 9

Autostereogram.indd 9

2013-08-20 16:46

han är författare och har koll på branschen. När jag tänker efter så tycker jag inte om honom. Alls. Hans ansikte är långsmalt och han går alltid omkring i för korta kavajbyxor. Vem klär sig så idag? Han är liksom så pretentiös. Han brukar slänga med huvudet bakåt när han skrattar, som om han agerar. Jag tror att han hör till den där skaran av människor som sitter och övar in poser framför spegeln: Om jag slänger huvudet bakåt och skrattar så här stort och öppet så tycker dom att jag är snygg, då ger jag ett intryck av styrka men samtidigt av frigjordhet. Jag är så där varm och livsbejakande. Ibland höjer han på ögonbrynen också på ett sådant där sätt som ser inövat ut. Jag skulle aldrig kunna sitta och öva så där framför spegeln. Ha en massa maner för mig. Det ser ju inte naturligt ut. Samtidigt kan jag inte låta bli att beundra honom lite grann. Men bara lite. Han ger ett världsvant intryck, det kan man inte ta ifrån honom. Till skillnad från mig. Jag måste alltid få bekräftelse från min fru, jag är en sådan som brukar fråga om hon fortfarande älskar mig. Jag misstänker att hon har börjat irritera sig på det. Det är konstigt det där med vanor, hur något som kan vara charmigt i början av ett förhållande kan bli störande efter ett tag. Jag vet att min fru tyckte att mitt bekräftelsebehov var lite gulligt i början. Jag tror att hon tyckte att min osäkerhet var rörande, som om jag var en liten pojke som behövde bli omhändertagen. Eller, inte riktigt så illa kanske, men jag väckte nog en beskyddarinstinkt hos henne. Och så tyckte hon att jag var begåvad. Hon hade läst några av mina dikter och tyckte dom var fina, att dom sa något om livet. Men nu är jag säker på att hon börjar tröttna, att hon tycker att hela den där osäkerhetsgrejen är missklädsam. Jag tror inte heller att hon tycker att jag är så begåvad längre. Jag kommer på mig själv med att tänka att hon nog skulle föredra en sådan som min bekante, författaren. Någon som är stark i sig själv och som på ett så självklart sätt tar plats i världen. På fem års tid har han dessutom skrivit två böcker och fått dom utgivna och han är på väg en bit in i skrivandet på sin tredje bok. Han har berättat vad den handlar om: ett svindlande epos som börjar i djupaste Afrika och som gör nedslag i New York och på Nya Zeeland för att slutligen knytas ihop i den småstad 10

Autostereogram.indd 10

2013-08-20 16:46

författaren från början kommer ifrån. Det är en roman om livet, döden, kärleken och den gör upp med såväl vår tids exploatering av naturresurserna som med statushetsen. Dessutom gör han anspråk på att i sin roman göra rent hus med feminismen en gång för alla. Han, författaren alltså, har till och med varit och gjort research på dom olika platser han skriver om i boken. Den gång han skulle till New York frågade han till och med om jag ville hänga på, dom var ett gäng som skulle flyga dit. – Det kommer att bli mycket barhäng, sa han och blinkade finurligt mot mig. Jag har aldrig varit i New York och visst var jag sugen på att hänga med, men det slutade med att jag stannade hemma, eftersom jag är så flygrädd. Jag intalade mig själv att det inte alls handlade om flygrädsla utan att jag ville spendera tiden med min familj istället, men i ärlighetens namn var det flygrädslan som gjorde att jag valde att stanna hemma. Jag är en sådan där person som låter rädslan styra vilket kanske är det fulaste man kan vara idag. Någonstans har jag på känn att han har listat ut att jag tackade nej på grund av att jag är så flygrädd. Även om jag aldrig har nämnt för honom att jag är det så tror jag att jag ser ut som någon som är flygrädd. – Ja, men den har ju liksom ingen svårighetsgrad, upprepar han. Själv har jag hunnit bli kallsvettig över hela kroppen. I ögonvrån ser jag att den brutna vita linneservetten bredvid mig är på väg att välta omkull. Hans linneservett står rakt upp, precis som den ska. Jag är i underläge. Inte bara genom det han säger till mig utan också rent estetiskt är jag i underläge. Det är något som inte stämmer med min sida av bordet. Jag ser bilden framför mig, så där som det ser ut i ungarnas serietidningar: ”Här ser du en bild av två män, på ytan liknar dom varandra. Men tittar du närmare så ser du att det är några saker med den ene mannen som inte stämmer. Finn fem fel.” Om betraktaren börjar leta så kommer han eller hon att hitta dom, det är bara en tidsfråga. Ja, titta där har vi ett: den ene mannens servett lutar betänkligt, det ser ut som om den snart ska falla till golvet och då kommer han att måsta böja sig ned och ta upp den. Det kommer inte alls att se snyggt ut. Tänk om han böjer sig så mycket att 11

Autostereogram.indd 11

2013-08-20 16:46

byxorna spricker, när han tar upp den. Det kommer ju att se otroligt töntigt ut. Jo, sedan syns ganska snabbt ett fel till: han, mannen med den sneda servetten, har en så osäker blick. Så där ska det inte se ut. Betraktaren kommer att tycka att det här börjar bli kul, det var ju lätt. Jo, mannen med den sneda servetten har alldeles för långt hår också för sitt eget bästa. Hårtopparna är kluvna och håret ser risigt ut, inte alls så där välvårdat och bakåtkammat som på den andre mannen. Fel nummer fyra bjuder jag självmant på när jag med darrande fingrar sträcker mig efter vattenglaset och välter ut det. Min mun har förvandlats till en öken. Förhoppningarna har reducerats till sand. Medan kyparen skyndar till för att torka upp min klantighet lutar jag mig framåt. Eftersom jag inte hann väta munnen och läpparna kommer det grötigt: – Hur menar du? Jag säger det med en röst som låter som en slow motion-upptagning. – Allt jag säger är att, tja … Han tystnar. Tar ny sats. – Så här ser jag det, fortsätter han sedan. Personligen så tittar jag alltid på ett verks svårighetsgrad. Vad har det krävts av författaren att skriva den här boken? Hur mycket research har lagts ned? Hur djupt har du fått gräva i ditt inre? Vilka smärtsamma minnen eller insikter har du tvingats bearbeta under skrivandets gång? Har du tvingats lämna din trygghetszon för att bryta ny mark? Tillför boken något nytt, något som aldrig tidigare har beskrivits på just det sätt det görs här? Vågar du vara galen, kontroversiell, ta ut svängarna och säga sanningar som kan uppfattas som stötande och som kan komma att skapa debatt? Utifrån det så får verket en … en svårighetsgrad och jag är ledsen men när jag läser det du skrivit så tycker jag liksom inte att det handlar om något alls. Jag förstår ärligt talat inte vad det är du vill berätta om. Kyparen har äntligen lyckats få fram ett nytt vattenglas och jag dricker vattnet girigt, känner att jag är på väg att törsta ihjäl. När jag tömt glaset svarar jag: – Alltså, jag har ju berättat att det är lite det som är själva poängen med boken. Att den liksom inte handlar om så mycket på ytan. 12

Autostereogram.indd 12

2013-08-20 16:46

Min bekante lägger huvudet på sned. Jag tycker att han ser nedlåtande ut när han gör så. Det gör mig nervös. Jag sväljer. Tungan känns som en stor blöt svamp i min mun. Så fortsätter jag: – Har du sett det där avsnittet av Seinfeld när han och George ska sälja in en teveshow dom vill göra? De sitter där på mötet och försöker förklara och Seinfeld, eller kanske är det förresten Georg, säger att det de vill göra är en ”show about nothing” och alla runt omkring ser skeptiska ut. Men tanken är ju egentligen genial ur ett slags meta … perspektiv eller vad jag ska kalla det eftersom Seinfeld ju är en ”show about nothing” och det är det som gör det så briljant. Att ett program som i verkligheten ses av så många miljoner människor och som egentligen inte handlar om någonting, när det presenteras som det gör där i mötesrummet, bemöts med sådant förakt. Hela livet är ju på en nivå ”a show about nothing” och det var det jag utgick ifrån när jag skrev. Min bekante börjar se riktigt besvärad ut. Hans mun är vinklad på ett sätt som om han tycker att allt jag nyss sagt är löjeväckande. – Så du jämför din bok med Seinfeld? – Nej, inte alls så. Det är inte så att jag tycker att min bok kan mäta sig med en av dom bästa teveserier som någonsin visats. Det enda jag säger är att jag tog visst intryck av det där avsnittet när dom ska presentera sin idé, eftersom jag tyckte att det var så genialt. ”A show about nothing”, liksom, säger jag trevande. Min bekante är inte inne på mitt spår. Det ser jag tydligt. – Jag förstår inte riktigt vad du menar eller hur det där Seinfeldavsnittet relaterar till din bok. – Alltså, jag har ju också skrivit om en massa ingenting, säger jag. Boken handlar ju om en massa ickehändelser, kan man säga. Om att leva nära människor i hela sitt liv och aldrig någonsin lära känna dom och om möten som inte blir av och om möten som blir av men som inte ger något och så en massa absurda dialoger som det går rundgång i. Jag antar att jag vill beskriva att det är så livet oftast ser ut. Den ena absurda saken efter den andra som inte har någon egentlig mening men som ändå kan vara underhållande, just på grund av hur absurt det är. Under ytan däremot, står allt som händer säkerligen 13

Autostereogram.indd 13

2013-08-20 16:46

för något betydligt större och mer komplext. Men om någon skulle be mig beskriva vad mitt liv går ut på, själva handlingen, skulle jag säga att: ”It´s a show about nothing.” – Då måste du ha ett väldigt innehållslöst liv, om du frågar mig. Jag känner hur jag knyter handen under bordet. – Nej, så är det inte alls. Jag har ett underbart liv. Jag har en fru och två underbara barn och villa och bil och bra utbildning och ett jobb som jag trivs med. Vi har en hyfsad ekonomi och jag får jag ägna mig åt det jag tycker allra mest om: att skriva. Jag menar inte alls att jag tycker att mitt liv är innehållslöst på det sättet. Jag menar bara att jag kan känna igen mig i dom där absurda Seinfelddialogerna när de kan fastna i hur ett ord ska uttalas eller något annat lika ovidkommande i det stora hela. Det är ju egentligen alla de där diskussionerna och tankarna som är livet. Jag tycker att absurditeten i mycket av det vi tänker och pratar om är ganska fängslande. Visst, jag kanske inte har lämnat min trygghetszon som du var inne på, men det är just vardagen jag vill beskriva. Alla ingenting som fyller våra liv. – Som den där dialogen du beskriver i boken som du har med din fru om föräldrapenning? – Ja, precis! Vilka föräldrar känner inte igen sig i dom diskussionerna? Hur man pusslar fram och tillbaka och hur mycket tid man lägger ned på att tänka på en sådan sak. Jag säger absolut inte att det inte är viktigt med föräldrapenning, men jag kan ändå tycka att det är just sådant ett förhållande efter ett tag oftast går över i. Miljoner små beslut som ska fattas, som vem som ska handla mjölken och om det bästa är om den handlas på lunchen och om den i så fall klarar sig i bilen eftersom det är ganska kallt ute eller om det är bättre att handla på vägen hem efter jobbet, men att risken då är att man blir sen till gymnastiken förutsatt att inte väskorna packas tidigt på morgonen för att tjäna in dom fem minuter som kommer att gå förlorade på mjölkinköpet. Sådana saker är ju viktiga för att få ihop vardagen, samtidigt som vi lägger ned absurt mycket tid på dom. Istället för att fundera över cancerns gåta eller göra åtminstone något för att minska världssvälten så fylls dom flestas liv av små och ganska ovidkommande saker som måste ordnas. 14

Autostereogram.indd 14

2013-08-20 16:46

– Och sådant föraktar du? Jag känner att jag behöver dricka vatten igen. – Nej, nej, absolut inte. Jag är likadan själv, jag är kungen av små tankar, säger jag och känner att jag lyfter vattenglaset så häftigt till munnen att lite av vattnet skvätter över kanten och gör den vita linneduken genomskinlig. – Du menar att du själv är en sådan som aldrig får något vettigt gjort eftersom livet är fullt upp av att ta beslut om vem som ska handla mjölken? Samtidigt som du tycker att andra människor gör fel som fokuserar på just sådana saker istället för att stoppa världssvälten? Jag är inmotad i en återvändsgränd. Hur fan ska jag ta mig ur det här. Min bekantes förakt är så monumentalt, på ett sätt jag inte riktigt hade väntat mig. Jag känner hur min blick börjar vackla. Det är som att vara tillbaka på lågstadiet igen och få en tillrättavisning av en lärare. – Jag tycker bara att det är fascinerande hur absurd tillvaron kan vara, säger jag i ett sista försök till försvar. Samtidigt är det ju just alla dessa små absurda diskussioner och tankar och beslut som utgör det lilla livet som vi älskar och värnar om så mycket. Jag menar verkligen inte att göra mig lustig över det, snarare så var det tänkt som en hyll … – Du, jag har lite bråttom, säger min bekante och ser på klockan. Vi får ta och fortsätta det här samtalet nästa gång vi träffas. – Ska du gå nu? frågar jag. – Ja, du vet, jag åker ju till Sevilla imorgon bitti och jag har inte ens börjat packa ännu. Jag ska göra lite research till min roman. Den som handlar om det stora livet och dom stora frågorna, säger han med en blinkning. När vi betalat och han reser sig och är på väg mot utgången ser jag hans byxor, dom som alltid är för korta. Det femte felet är ditt, hinner jag tänka. Vem går omkring i så där korta byxor? Bara du och Michael Jackson, broder.

Autostereogram.indd 15

2013-08-20 16:46