101 historiska händelser EN ANNORLUNDA VÄRLDSHISTORIA
Magnus Västerbro
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se © Historiska Media och Magnus Västerbro 2015 Faktagranskning: Joakim Scherp Omslag och collage: Curt Design Studio Sättning: PCG Malmö Tryck: ScandBook AB, Falun 2015 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7545-136-7
Innehåll
Förord 7 Kushim tar emot en leverans 9
Hammurabi stiftar en lag 12 Minnet av Hatshepsut rensas ut 16 Roms folk får nog 19 Alexander den store dör 21 Kung Ashoka slutar att kriga 24 Kejsaren av Kina låter bränna alla böcker 27 Någon blåser glas 30 Julius Caesar tyder en dröm 33 Paulus får en vision 36 Drottning Boudicca får nog 39 Diocles drar sig stormrik tillbaka 43 Rom plundras 46 Kejsaren av Bysans har lite otur 49 Wu Zetian klär sig i gult 52 Karl den store kröns till kejsare 55 Wang Jie hedrar mor och far 58 Yao Niang dansar en förödande dans 61 Theofano chockar Europa – med en gaffel 64 Världen går inte under 67 Harald den hårde stupar 71 Ett universitet öppnar i Bologna 74 Påven Urban säger: Europa är för trångt 77 Två kanoter når fram till Påskön 81 Djingis khan faller av sin häst 85
Påven försöker få ordning på Sverige 88 Floden Tigris färgas svart 92 Ett krutförråd exploderar i Kina 95 Jungfru Maria hälsar på 98 Mansa Moussa strör guld omkring sig 102 Rikard bygger en klocka 105 Petrarca bestiger ett berg 109 Döden kommer genom luften 112 Margareta blir Europas mäktigaste kvinna 114 Jeannette bränns levande 117 En bok trycks i Stockholm 120 Columbus kallas tillbaka 123 Vincent halshuggs på Stortorget 127 Martin Luther ändrar sig inte 131 Drottning Elisabet håller ett tal 134 Engelsmännen äter sina egna 137 Galileo Galilei bygger ett teleskop 139 Tre män kastas ut genom ett fönster 143 Ussher räknar ut när världen skapades 146 Holländarna flyttar in 150 Drottning Kristina hyllas i Rom 153 Pesten förlöser Isaac Newton 156 Karl XII bestämmer sig 160 Katarina tar befälet 165 Ett explosivt dokument går till tryck 169 Gustav går på maskerad 172 Englands ambassadör möter kejsaren av Kina 175 Änkan Capet möter döden 179 Hanaoka söver en kvinna 183 Kung Gustav ropar på hjälp 186 Simón Bolívar korsar Anderna 189 Jean-François löser en gåta 192 William får en god nyhet 197 Järnvägen kräver sitt första offer 200
Charles Darwin gör en skiss 203 En svensk lämnar Sverige 207 Studenterna i Geneva skojar till det 210 Harriet Tubman befriar sig själv 214 Jesus lillebror ödelägger Kina 217 De svarta skeppen öppnar Japan 221 Louis Pasteur reser till en spritfabrik 224 Kokainet slår världen med häpnad 227 Sherman tågar mot havet 230 Adeln röstar bort sig själv 234 Världens dyraste fest inleds 237 En skämtare slår till 241 Gandhi kastas av tåget 244 Christabel Pankhurst spottar på en polis 248 Wilbur Wright chockar Europa 251 Mr Ishi ger upp 254 Gavrilo Princip ångrar ingenting 258 Revolutionen i Stockholm blir inte av 262 Arthur Balfour skriver ett brev 265 Tsaren väcks efter midnatt 269 Henri Gouraud försöker väcka Saladin 272 John Logie Baird slår på teven 275 Kinas sista kejsare flyttar hemifrån 278 En korpral blir diktator 281 Himmler blir lite illa till mods 284 Josef Stalin ändrar sig 288 Suzuki fibblar med siffrorna 291 En bomb släpps över Japan 295 Margaret Sanger äter middag 299 Watson och Crick visar hur liv skapas 302 Rebellen Rosa Parks slår tillbaka 306 Doktor Barnard byter ut ett hjärta 311 Neil Armstrong improviserar lite 314 Nixon förklarar krig mot drogerna 317
”Hoa-Hoa” lyfter ett barn 319 Jorden är nära att sprängas i bitar 322 Olof Palme skickar hem livvakterna 326 Chris Gueffroy springer mot friheten 329 En man hejdar en stridsvagn 333 Joanne skriver färdigt sin bok 336 Usama bin Ladin slår till 339 ”U–länderna” kommer ikapp väst 343 Efterord 346 Register 348
Förord Den här boken är full med berättelser om dramatiska, viktiga, roliga, tragiska eller bara överraskande händelser ur historien, från dess allra första början tills alldeles nyss. Vissa berättelser skildrar sådant som självklart hör till historiens mest betydande ögonblick – som vad som egentligen hände när Alexander den store dog, när Marie Antoinette förberedde sig på sin avrättning, när trettioåriga kriget bröt ut eller ögonblicket då månlandningen var nära att sluta i katastrof. I andra fall handlar det om mer okända händelser, som ändå på något sätt är viktiga. Som berättelsen om hur kokain framställdes för första gången, om hur p-pillret skapades, om den första och enda kvinnliga kejsaren i Kina, om hur gafflar började användas i Europa, om hur det blåsta glaset förändrade världen – eller den tragiska historien om den sista människan som sköts till döds efter att ha försökt fly över Berlinmuren. Tillsammans bildar de etthundraen berättelserna en världshistoria i miniatyr. Trevlig läsning! Magnus Västerbro
7
c a år 3 2 0 0 f. k r .
Kushim tar emot en leverans Den första namngivna människan introducerar det skrivna ordet Han är den första människan i världshistorien vars namn vi faktiskt känner till – han hette Kushim och var bokförare eller revisor. Hans namn når oss från historiens mest avlägsna djup, från den tid då människorna precis hade tagit ett avgörande steg – de hade lärt sig att skriva. Namnet finns bevarat på en lertavla, där Kushim själv för lite mer än 5 000 år sedan ristade in några ord. Alfabetet han använde sig av var en primitiv föregångare till kilskrift. Denna epokgörande händelse ägde rum i staden Uruk i regionen där den sumeriska kulturen växte fram (ungefär dagens Irak). Tidpunkten är inte så lite oviss, men det bör ha varit någon gång mellan 3000 och 3400 f.Kr. Vad Kushim skrev är inte helt lätt att översätta till modern text, men en rimlig tolkning av detta, det äldsta av alla kända skriftliga meddelanden och det första budskapet som tydligt träder fram ur förhistoriens dunkel, skulle kunna vara: ”Totalt har 29 086 mått korn tagits emot under 37 månader. Undertecknat, Kushim.” Det första skrivna språket var med andra ord inte särskilt glamouröst. Det användes inte för att skriva kärleksdikter, filosofiska traktat eller samtidsromaner. Inte heller för att dokumentera kungars stordåd eller för att hylla de sanna gudarna. Nej, skriften var till för att hålla ordning på olika konton; de första skribenterna var ekonomer. Det sumeriska samhället som växte fram i Mesopotamien under flera tusen år före Kristus, hade sakta blivit större och allt mer komplext, tills det var en av de mest sofistikerade av alla kulturer som uppstått under de i runda slängar sju eller åtta årtusenden som gått sedan människorna blev bofasta och började ägna sig åt jordbruk. Handeln växte över allt större områden, i ett allt mer komplicerat system. Denna nya struktur var beroende av att få del av överflödet som alla dessa jordbrukare producerade – med andra ord att ta ut skatt. 9
Samtidigt skulle grossister betalas, lån ges och förskott räknas av mot intäkter. För att hålla ordning på denna nya, siffertunga värld krävdes ekonomiska dokument, kvitton, lånebevis och egendomsregister. För att man skulle kunna hantera alla dessa data växte det första skriftspråket fram. Det skrivna språket började alltså som en Excelfil, snarare än ett Worddokument. Bara så sakteliga blev skriften vad vi idag kallar fullständig. De enkla tecknen som ristades in på lertavlor förändrades och kompletterades, så att de efter cirka 1 000 år hade blivit en kilskrift som kunde uttrycka det mesta av allt som det talade språket kan. På ett liknande sätt utvecklades hieroglyferna i Egypten, ungefär vid samma tid. Ytterligare ungefär 1 000 år senare uppstod ett lika heltäckande skriftspråk i Kina, följt av ett i Centralamerika. Liknande förändringar skedde alltså troligtvis oberoende av varandra på flera platser runt om i världen; tydligen var det en följd av de nya samhällenas behov. Med dessa fullständiga språk kom så småningom poesi, kokböcker, dagstidningar och blogginlägg. Då, med det fullt utvecklade skriftspråket, hade människan för första gången på allvar överskridit sin egen hjärnas begränsningar. Vår hjärna är fantastisk på många sätt, men den är långt ifrån fulländad när det handlar om att bevara minnen. Under antiken, och än idag, fanns det i och för sig människor med enorm minnesförmåga, men inte ens dessa mästare kunde hålla reda på all kunskap som krävdes i de framväxande nya samhällena. Dessutom det självklara: människor dör, och deras hjärnor dör med dem. Det innebär att all information som lagrats i en viss hjärna, hur enastående den än är, automatiskt kommer att raderas ut inom inte alltför många decennier. Det skrivna ordet innebär en möjlig lösning på detta problem. Genom att placera kunskapen i ett fysiskt objekt utanför den enskilda människan blir den tillgänglig för fler och möjlig att dela – odödlig, åtminstone i princip. I dagens samhälle, där det skrivna ordet är så centralt, är det nästan svårt att föreställa sig en tid då inte skriftspråk var en förutsätt10
ning för det mänskliga livet och tänkandet. Vad vore matematiken, filosofin eller naturvetenskaperna utan det skrivna ordet? Men sett i ett vidare perspektiv är skrift fortfarande en nymodighet. Om man tänker sig att den mänskliga rasen, homo sapiens, har funnits i en fysisk form som är i stora drag identisk med den hos dagens människor i ungefär 200 000 år, så är de senaste 5 000 åren då vi i allt större utsträckning har blivit skrivande varelser förstås inte särskilt mycket. Kanske är det därför inte så underligt att skriften också möttes med skepsis. Klassiskt är Sokrates klagomål, såsom det beskrivits i Platons verk. ”Skriften är omänsklig”, ska Sokrates ha sagt. Den ”förstör minnet och försvagar sinnet, befriar det från sådant […] som gör det starkt”. Den enda användbara kunskapen, menade Sokrates, är den som en människa kan utantill, för det är bara den som finns tillgänglig för ens hjärna som man har praktisk nytta av. Idag kan hans ord kännas hopplöst bakåtsträvande, men de är också typiska för en tidlös mänsklig tendens – den att reagera med instinktiv motvilja inför nymodigheter. Rimligare än Sokrates gnäll är förstås att se skriften som ett enormt framsteg. Den befriade människan från glömskan och satte igång den utveckling som gjorde dagens värld möjlig, med alla de fantastiska fördelar som den ger oss. För om det är något en bok som denna kan visa, så är det att människan på vissa sätt har lärt sig av sin historia, av sin samlade erfarenhet, av sina samlade, lagrade kunskaper. Vi har lärt oss av de som har levt före oss, vilket i stor utsträckning beror på att vi har kunnat läsa och skriva. Att vi lever på den nivå vi gör idag, då en majoritet av jordens befolkning är friskare, lyckligare och rikare än nästan alla andra människor varit tidigare, är en förändring som vi ytterst kan tacka skriften för. Därför är det värt att ägna Kushim en tanke, denne avlägsne pionjär, denne ursprunglige textmakare och bokhållare. VI LL D U VETA M E R?
Läs The Story of Writing av Andrew Robinson
(2007). 11
å r 1 7 8 2 f. k r .
Hammurabi stiftar en lag Människors fantasi skapar förutsättningarna för stora riken Av sin far ärvde han ett litet men kraftfullt rike: stadsstaten Babylon. Men Hammurabi tänkte inte nöja sig med det lilla, utan drog ut i krig. På några år lyckades han besegra alla sina grannar. Han slog ihjäl allt motstånd och skapade ett imperium som härskade över hela Mesopotamien, det redan då mångtusenåriga jordbrukslandskapet kring floderna Eufrat och Tigris. Hammurabi gjorde sig därmed till herre över ett av de största riken som världen dittills hade skådat. Kanske styrde han över så många som en miljon människor, utspridda över ett område från dagens Syrien i nordväst ända till Persiska viken i sydöst. Men hur ska man kunna styra över så många människor? Och hur ska de kunna leva i fred med varandra? Man behöver lagar. Under mänsklighetens långa förhistoria, då vi levde i kringvandrande jägar- och samlarsamhällen, var formell lagstiftning knappast en aktuell fråga. Då levde människan i grupper om högst några hundra individer, inte fler än att man utan större problem kunde träffas öga mot öga för att besluta om gemensamma frågor. Men i takt med jordbrukets framväxt och de första stora rikenas tillkomst uppstod problemen. Hur hålla ordning bland tiotusentals, hundratusentals, ja, kanske miljontals människor? Det krävs soldater och poliser, förstås. Men framförallt behövs det lagar som alla människor kan enas om är rätta och riktiga, så att de börjar leva efter dem, av egen fri vilja. För om inte det stora flertalet accepterar lagarna i ett samhälle är det omöjligt att upprätthålla dem, åtminstone på lite sikt. Och det är just för detta som Hammurabi har gått till historien. I området där han härskade hade man redan tidigare gjort försök att 12
skapa en formell, övergripande struktur för hur samhällena skulle styras. Men inget försök hade varit lika ambitiöst som Hammurabis. Han lät helt enkelt samla, sammanfatta och systematisera sin tids tänkande om vad som är rätt och fel, hur brott ska bestraffas, hur hela samhället ska ordnas, i en enda lång lagtext, som har gått till historien som Hammurabis lagar. Så vitt vi vet offentliggjordes lagarna för första gången år 1782 f.Kr. Texten består av 282 olika lagparagrafer, som ristades in i stenskulpturer som placerades i mitten av alla de samhällen där Babylon härskade. Den israeliska historikern Yuval Harari har beskrivit lagar som ett av många uttryck för en speciell mänsklig egenhet – vår förmåga att skapa ”imagined orders” (ungefär ”påhittade ordningar”). Med det menar han föreställningar om världen som inte har en objektiv existens, inte på det sätt som till exempel naturliga fenomen som gravitation, rörelseenergi eller radioaktivitet – men som ändå ”finns”, så länge vi människor tror på dem. Till detta räknar han tron på gudar och på nationer, men också idén om lagar. Den ”påhittade ordning” som en lagstiftning utgör blir verklighet bara om människor väljer att acceptera den; då kan lagarna bli till en manual för hur människor ska kunna samarbeta även med sådana som de inte känner. Men lagar är lika godtyckliga som tron på en gud och lika skapade av människor, resonerar Harari. Genom historien har dessa två storheter också alltid knutits till varandra: för att lagarna ska kännas godtagbara måste man låtsas att de inte alls är påhittade, utan självklara och ofrånkomliga. Då ligger det nära till hands att säga att lagarna kommer till oss från någon slags gudomlighet. Precis så gör Hammurabi i sin lagtext. Där förklarar han att det är gudarna Anu, Enlil och Marduk som har utsett honom till att ”få rättvisa att härska i landet […] och hindra de starka från att förtrycka de svaga”. Sedan följer en lång rad uppräkningar av lagparagrafer, som alla på olika sätt reglerar hur människor ska bete sig mot varandra och 13
hur ett samhälle ska vara uppbyggt för att fungera. Där sägs till exempel att en domare som missköter sig måste lämna sin tjänst och att vittnen som ljuger ska bestraffas med döden samt att en person måste anses vara oskyldig tills motsatsen är bevisad. I övrigt är lagstiftningen sträng och utgår från principen om öga för öga, tand för tand. De flesta våldsbrott medför dödsstraff. Till de allvarligaste brotten räknas för övrigt även byggfusk: om ett hus rasar samman och dödar de som bor där ska byggherren avrättas. På vissa sätt känns Hammurabis lagar precis så gamla som de faktiskt är. Det gäller inte minst när lagtexten rent formellt delar upp mänskligheten i tre olika kategorier som skyddas av lagen i olika hög grad. Högst upp finns ”de överlägsna”, eliten, i mitten finns de vanliga och längst ner slavarna. En medlem av eliten är värd mycket mer än en ”vanlig”, som i sin tur är värd betydligt mer än en slav. I alla kategorier är en man värd dubbelt så mycket som en kvinna. Den sortens olikhet inför lagen känns idag orimlig, även om vi i praktiken inte verkar ha särskilt svårt att acceptera olika livsvillkor för olika människogrupper. Se bara på vilka skillnader i förmåner och rättigheter som medborgarskap i en viss nation kan ge – det är skillnader som i många fall kan innebära liv eller död för den enskilda människan. Även på en mer övergripande nivå finns många likheter mellan Hammurabis lagtexter och de som vi lever efter idag. Man kan, som Harari, jämföra den babyloniska texten med den amerikanska självständighetsförklaringen från år 1776. I USA:s grundande dokument hänvisas till universella och eviga principer, som sägs vara skänkta till människan av en ”skapare”. Dessa rättigheter ska vara ”okränkbara”, på samma sätt som man i Babylon flera årtusenden tidigare menade att just deras lagar var det. Och idag, drygt 200 år efter den amerikanska självständighetsförklaringen kom till, hänvisas det istället till ”mänskliga rättigheter” som något självklart och absolut. Men dessa så kallade universella rättigheter är bara ännu en i raden av ”påhittade ordningar” och lika mycket ett resultat av människans fantasi och föreställningsförmåga 14
som sina föregångare. Mänskliga rättigheter är något vi har bestämt oss för att tro på, för att vi hoppas att våra samhällen på det sättet ska kunna fungera bättre. Hammurabis lagar var lika godtyckliga, lika påhittade som våra, och även de fungerade, under en tid. Sedan föll de i glömska, när härskarens kungadöme föll samman. Vissa av idéerna i de babyloniska lagtexterna fördes sedan vidare, inte minst in i den judiska tradition som senare visar sig i Gamla testamentet. Varje tid har helt enkelt sin egen föreställning om det sanna och det självklara, det rätta och det rimliga. Men föreställningarna är alltid tidsbundna och därför i ständig förändring. Det kan vi lära oss av historien; det kan vi lära oss av Hammurabis lag, som ristades i sten för vad som i skrivande stund är exakt 3 797 år sedan. Läs Sapiens: En kort historik över mänskligheten av Yuval Noah Harari (2015). VI LL D U VETA M E R?
15
c a år 1 4 3 0 f. k r .
Minnet av Hatshepsut rensas ut Männens maktmonopol bekräftas Hon var verklig, hon levde en gång i tiden, och hon hade större makt än kanske någon annan kvinna i världshistorien. Men ändå försvann hon ur alla sagor och berättelser. Hennes minne höggs bokstavligen bort från klippväggar och gravkapell, från tempelmurar och minnesstatyer, innan hon till sist återupptäcktes. Det här är berättelsen om Hatshepsut, Egyptens härskarinna, vars namn under oräkneliga år inte ens var tillåtet att uttala. När forskare under 1800-talet till sist lärde sig läsa Egyptens antika skriftspråk, hieroglyferna, öppnade sig en helt ny och fantastisk värld av kunskap. Men den var ofta rejält svårbegriplig. Själve Jean-François Champollion, fransmannen som en gång för alla löste hieroglyfernas gåta, ställdes inför ett av dessa mysterier när han försökte tyda skriften på tempelväggarna i det jättelika begravningskomplexet Deir el-Bahri utanför Luxor. Där kunde han läsa om den mäktige Moeris, även känd som Thutmosis III, en av de erkänt största av Egyptens alla faraoner. Men där nämndes också dennes föregångare, Amenenthe. Denne farao var avbildad som alla landets regenter, med det typiska lösskägget och den typiska kungliga klädedräkten. Men det var något underligt med hur texten var formulerad. Faraonen omnämndes som en kvinna. ”Hennes majestät konungen”, ungefär. ”Det är mycket förbryllande”, skrev Champollion i ett brev. ”Jag hittar samma underlighet överallt …” Först så småningom uppenbarades sanningen. Amenenthe var i själva verket ett namn som skrivits dit i efterhand, för att dölja att det en gång existerat en kvinnlig farao vid namn Hatshepsut. Hon hade styrt det jättelika riket – som redan då hade tusenåriga anor – i hela 22 år och dessutom varit mycket framgångsrik. Under hennes ledning hade flera krig vunnits och en rik handel med omvärlden etablerats. Oräkneliga jättelika byggnadsprojekt hade dragits igång, 16
och så många statyer och skulpturer hade rests att det bara är ett fåtal museer i världen med intresse för det antika Egypten som inte har åtminstone något verk från Hatshepsuts tid i sina utställningssalar. Ändå var hon under nästan tre årtusenden fullkomligt bortglömd. Hur är det möjligt? Ett noggrant detektivarbete kunde till sist avslöja vad som skett. Det var Thutmosis III, hennes mäktige arvtagare, som mot slutet av sin långa regeringstid bestämde sig för att rensa ut alla minnen av kvinnan som varit hans svärmor. Hatshepsuts namn togs bort från officiella arkiv, och bilder föreställande henne förstördes, i tempel och gravkomplex. Skulpturer fick sina ansikten krossade, innan de slängdes i djupa gropar och täcktes med sand och lera. Och snart var minnet av Hatshepsuts långa regeringsperiod försvunnet. Bara det faktum att hennes namn och avbild en gång ristats in på så många olika platser, i undanskymda hörn av tempelbyggnader och långt inne i sedan länge övertäckta gravkapell, gjorde att arkeologer till sist kunde återupptäcka henne och lyfta fram henne som en av de viktigaste regenterna i Egyptens långa och mäktiga historia. Varför gjorde Thutmosis detta? En första tolkning var att det var ett uttryck för ett personligt hämndbehov. Kanske hatade han sin svärmor, som antogs ha intrigerat sig fram till tronen och sedan hållit honom ifrån makten under alldeles för många år. Kanske var det därför han slog tillbaka när han fick chansen, genom att försöka utrota själva minnet av den person som han avskydde så intensivt? Den tolkningen har nu fått överges, inte minst eftersom det har visat sig att Thutmosis trots allt verkar ha haft en hygglig relation till sin svärmor. Det verkar åtminstone så när man ser till att hon faktiskt gav honom makten över landets armé medan hon ännu var vid liv. Dessutom började angreppen på hennes minne först mer än 20 år efter hennes död. Det är knappast det sätt en man skulle agera på om han var full av hat och hämndlystnad. Kanske, resonerar den engelska arkeologen Joyce Tyldesley, handlade det hela om ett försök att återställa vad som uppfattades som naturens självklara ordning, och en förutsättning för den kosmiska 17
balansen – att män ska härska över kvinnor. Genom att utplåna Hatshepsut ur historien återställdes ordningen i dynastin då makten tycktes ha ärvts i trygg följd från den ena mannen till den andra. Visserligen hade kvinnor i Egypten relativt stor självständighet, med antika mått mätt. De kunde göra karriär, och skilja sig utan att behöva skämmas alltför mycket över det. Men kvinnliga regenter var sällsynta. Även om det förekom i undantagsfall, handlade det alltid om mer eller mindre tillfälliga lösningar, som inte lämnat några storslagna spår efter sig. Det var verkligen inget som kunde användas för att ifrågasätta den grundläggande principen om manlig överhöghet. För det är en obehaglig sanning som är svår att bortse ifrån för den som tar en titt på mänsklighetens historia. Nästan utan undantag har män haft makten, och dessutom har de hävdat att det självklart är så det måste vara. Kvinnor är inte kapabla att styra har det hetat genom tiderna och över i stort sett hela jorden. Hatshepsut ifrågasätter detta påstående. Hon visar att en kvinna kan vara lika stark, lika framgångsrik, lika närapå gudomlig, som vilken penisförsedd homo sapiens som helst. Kanske var det därför som Thutmosis III så desperat ville radera ut minnet av själva hennes existens. Vem visste vad framtida kvinnor annars skulle kunna få för sig. VI LL D U VETA M E R?
Läs Hatchepsut: The Female Pharaoh av Joyce
Tyldesley (1996).
18
år 5 0 9 f. k r .
Roms folk får nog Slutet på kungarnas era präglar ett växande rike Han är kungens son, och van att få som han vill. Nu vill han ha den unga, vackra adelsdamen Lucretia. Men hon vill inte ha honom, och dessutom är hon redan gift. Men Sextus Tarquinius accepterar inte att bli avvisad. Istället tränger han sent på natten in i Lucretias rum, där hon passas upp av en av sina slavar. Sextus hotar henne med sitt svärd och säger att om hon inte ligger med honom, så kommer han att döda både henne och slaven, och sedan berätta för alla att han hittade de två tillsammans, i hennes säng. Hennes rykte som en av de mest ärbara kvinnorna i hela Rom kommer då att vara förstört. Lucretia ser ingen annan utväg än att ge efter. Men så fort övergreppet är fullbordat och Sextus Tarquinius har gett sig av, söker hon upp sin make och sin pappa och berättar vad som har hänt. Sedan tar hon livet av sig eftersom hon inte står ut med skammen. Historien om vad som har hänt sprids i rasande fart genom Rom. Frustrationen över kungafamiljens nycker har länge vuxit, och den nya händelsen leder nu till en explosion. En gång för alla reser sig folket, både de mäktiga och de maktlösa, de fattiga och de rika, mot familjen Tarquinius välde. Kungen själv, Tarquinius Superbus (”den stolte”), är för tillfället upptagen med att kriga mot en av Roms grannstäder, Gabii. Men han upplyses om att han inte är välkommen tillbaka. Aldrig mer ska Rom styras av en kung, heter det. Så brukar historien i varje fall berättas. Exakt vad som är sant är inte lätt att avgöra, för inga samtida källor finns bevarade. Vid det här laget var Rom fortfarande en relativt obetydlig stadsstat vid floden Tiberns stränder, till ytan inte mycket större än Stockholms innerstad är idag. 19