9789176450765

Rick Riordan Den röda pyramiden

Kanekrönikan ~ ı ~

Rick Riordan

DE N RÖDA PYR AM I DE N kanekrönikan 1

Översättning av Torun Lidfeldt Bager

Modernista stockholm

Innehåll

VARNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 1. Döden vid Nålen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 2. En explosion i julklapp . . . . . . . . . . . . . . . . . 29 3. Inspärrad med en katt . . . . . . . . . . . . . . . . . 43 4. Kidnappad av en inte särskilt främmande främling . 54 5. Vi träffar apan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 65 6. Frukost med en krokodil . . . . . . . . . . . . . . . . 79 7. Jag släpper en liten man på huvudet . . . . . . . . .103 8. Muffin leker med knivar . . . . . . . . . . . . . . . .125 9. Vi springer ifrån fyra killar i kjol . . . . . . . . . . .136 10. Bast blir grön . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 144 11. Vi träffar den mänskliga eldkastaren . . . . . . . .152 12. Ett hopp genom timglaset . . . . . . . . . . . . . . 164 13. Jag möter mördarkalkonen . . . . . . . . . . . . . .170 14. Vi blir nästan dödade av en fransk snubbe . . . . .183 15. Ett gudomligt födelsedagskalas . . . . . . . . . . . 195 16. Hur Zia blev av med ögonbrynen . . . . . . . . . .211 17. En misslyckad resa till Paris . . . . . . . . . . . . .230 18. Fladdermössen flyger i luften . . . . . . . . . . . . 244 19. En picknick i skyn . . . . . . . . . . . . . . . . . . 267 20. Jag träffar den stjärnbeströdda gudinnan . . . . . .281 21. Faster Kitty kommer till undsättning . . . . . . . 291

22. Leroy möter undergångens skåp . . . . . . . . . . .303 23. Slutexamen hos professor Thot . . . . . . . . . . . 315 24. Jag spränger några blå mockaskor . . . . . . . . . .336 25. Vi vinner en all inclusive-resa till Döden . . . . . .353 26. Ombord på Egyptens Drottning . . . . . . . . . . .362 27. En demon med gratis varuprover . . . . . . . . . 380 28. Jag har en dejt med toalettpappersguden . . . . . .391 29. Zia bestämmer mötesplats . . . . . . . . . . . . . .415 30. Bast håller ett löfte . . . . . . . . . . . . . . . . . . 426 31. Jag lämnar över ett kärleksbrev . . . . . . . . . . . 443 32. Korsens plats . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .452 33. Vi ger oss in i salsabranschen . . . . . . . . . . . .469 34. Degkillen tar med oss på en tur . . . . . . . . . . .481 35. Män frågar om vägen (och andra tecken på jordens undergång) . . . . . . . . . . . . . . . .488 36. Vår familj förångas . . . . . . . . . . . . . . . . . .496 37. Leroy får sin hämnd . . . . . . . . . . . . . . . . . 509 38. Huset kliver över tröskeln . . . . . . . . . . . . . . 517 39. Zia berättar en hemlighet . . . . . . . . . . . . . . 524 40. Jag förstör en ganska viktig trollformel . . . . . . 535 41. Vi avslutar inspelningen, för den här gången . . . 555 Författarens kommentar . . . . . . . . . . . . . . . . . .581

8

VARNING Följande text är en utskrift från en ljudinspelning. På en del ställen var ljudkvaliteten dålig. En del ord och meningar är kvalificerade gissningar från författarens sida. När det är möjligt har texten kompletterats med illustrationer av viktiga symboler som nämns i inspelningen. Bakgrundsljud som knuffar, slag och svordomar mellan de två talande har tagits bort. Författaren har inga bevis för att inspelningen är autentisk. Det verkar omöjligt att de två unga berättarna säger sanningen, men det får du som läser avgöra själv.

9

10

1. Döden vid Nålen carter Vi har bara några timmar på oss, så hör noga på.

Om du hör det här så svävar du redan i fara. Sadie och jag kan vara din enda chans.

Gå till skolan. Leta upp förvaringsskåpet. Jag tänker inte berätta vilken skola det gäller eller vilket för­va­ ringsskåp, för om du är rätt person kommer du att hitta dit i alla fall. Kombinationen till låset är 13–32–33.

När du lyssnat klart kommer du att förstå vad numren betyder. Kom bara ihåg att det vi ska berätta ännu inte är avslutat. Hur berättelsen slutar beror på dig.

Viktigast av allt: När du öppnar paketet och hittar det som finns inuti får du inte behålla det längre än en vecka. Visst, det kommer att vara frestande. Det kommer trots allt att ge dig nästan obegränsad makt. Men om du använder det för länge kommer det att fräta sönder dig. Lär dig dess hemligheter fort och skicka det sedan vidare. Göm det för nästa person, på samma sätt som Sadie och jag gömde det för dig. Sedan får du vara beredd på att ditt liv blir mycket intressant.

Nu säger Sadie att jag ska sluta pladdra och börja berätta på riktigt. Visst. Jag antar att det började i London, den där natten när vår pappa sprängde British Museum.

11

O O O

Jag heter Carter Kane. Jag är fjorton år gammal och bor i en res­väska.

Tror du att jag ljuger? Jag har rest runt hela världen med min pappa sedan jag var åtta år gammal. Jag föddes i Los Angeles, men pappa är arkeolog så hans jobb gör att han ständigt är på res­ande fot. För det mesta åker vi till Egypten, eftersom det är hans specialitet. Om du går in i en bokhandel och hittar en bok om Egypten så är den förmodligen skriven av doktor Julius Kane.

Vill du veta hur egyptierna drog ut mumiernas hjärnor, eller byggde pyramiderna, eller lade en förbannelse över kung Tutankhamons grav? Då är det min pappa du ska vända dig till. Sedan finns det så klart andra anledningar till att pappa flyttade runt så mycket, men på den tiden kände jag inte till hans hemlighet.

Jag har aldrig gått i skolan, jag fick hemundervisning av pappa. Om det nu kan kallas för hemundervisning när man aldrig har ett hem. Man kan säga att han lärde mig det som han tyckte var viktigt, så jag kan mycket om Egypten och basketstatistik och pappas favoritmusiker. Sedan läste jag mycket – allt jag fick tag på, från pappas historieböcker till fantasyromaner – eftersom jag tillbringade mycket tid på hotell och flygplatser och utgrävningar i främmande länder där jag inte kände någon. Pappa sa alltid åt mig att lägga ner boken och ta en boll och gå ut och leka, men har du någonsin försökt dra i gång en improviserad basketmatch i Assuan i Egypten? Det är inte lätt.

12

Hur som helst fick jag tidigt lära mig att packa allt jag ägde i en enda resväska, som inte var större än att den rymdes på bagagehyllan i ett flygplan. Pappa gjorde likadant, förutom att han fick ta med en extra arbetsväska med sina arkeologverktyg. Regel nummer ett: Jag fick aldrig titta i arbetsväskan. Den regeln bröt jag inte förrän samma dag som explosionen.

Det hände på julafton. Vi var i London för att hälsa på min syster Sadie.

Pappa får nämligen bara träffa henne två gånger om året – en gång på vintern och en gång på sommaren – eftersom mormor och morfar avskyr honom. När mamma dog drog hennes föräldrar (vår mormor och morfar) i gång en stor vårdnadstvist mot pappa. Efter sex advokater, två slagsmål och en nästan dödlig attack med en stekspade (fråga inte) vann de rätten att ha Sadie boende hos sig i England. Hon var bara sex år, två år yngre än jag, och de kunde inte ta hand om oss båda två – det var i alla fall deras ursäkt för att inte ta emot mig. Alltså uppfostrades Sadie som ett brittiskt skolbarn och jag fick resa runt jorden med pappa. Vi träffade bara Sadie två gånger om året, och det gjorde mig ingenting.

(Håll tyst, Sadie. Ja, jag kommer dit.)

Hur som helst hade pappa och jag precis landat på Heathrow efter några förseningar. Eftermiddagen var kall och det duggregnade. Under hela taxiresan in till stan verkade pappa nervös på något sätt.

Min pappa är en stor kille. Han blir inte lätt nervös.

13

Han har mörkt bronsfärgad hud som jag, genomträn­ gande bruna ögon, rakat huvud och ett bockskägg, och ser ut som en krallig ond vetenskapsman. Nu hade han på sig sin vinterrock i kashmir och sin bästa bruna ­kostym, den som han använde på offentliga föreläsningar. I vanliga fall utstrålar han ett sådant självförtroende att han dominerar vartenda rum han kommer in i, men ibland – som den här eftermiddagen – såg jag en annan sida av honom som jag inte riktigt förstod. Han såg sig hela tiden över axeln, som om vi var förföljda. »Pappa?« sa jag när vi svängde av A-40. »Är det nå­got fel?« »Inga spår efter dem«, muttrade han. Sedan måste han ha förstått att han pratade högt, för han såg häpet på mig. »Nej, Carter. Allt är som det ska.« Det bekymrade mig eftersom pappa är väldigt dålig på att ljuga. Jag kände alltid på mig när han dolde någonting, men jag visste också att det inte hjälpte att tjata på honom, han skulle ändå aldrig berätta vad det var. Antagligen försökte han skydda mig, men jag visste inte från vad. Ibland undrade jag om han hade någon mörk hemlighet i sitt förflutna, kanske en gammal fiende som förföljde honom, men det verkade fånigt.

Pappa var bara arkeolog.

Det andra som bekymrade mig var att han höll arbetsväskan i ett hårt grepp. När han gör det brukar det betyda att vi är i fara. Som den där gången när vårt hotell i Kairo stormades av beväpnade män. Jag hörde skott från lobbyn och sprang ner för att se hur 14

det var med pappa, och när jag kom ner stod han bara där helt lugnt och drog igen blixtlåset på arbetsväskan.

Tre medvetslösa män hängde i fötterna från ljuskronan ovanför honom, med klädnaderna hängande ner över huvudena så att man såg deras kalsonger. Pappa påstod att han inte sett någonting, och till slut skyllde polisen på att det var något mystiskt fel på ljuskronan.

En annan gång hamnade vi mitt i ett upplopp i Paris.

Pappa letade upp närmaste parkerade bil, slängde in mig i baksätet och sa åt mig att hålla ner huvudet. Jag tryckte mig mot golvet och knep ihop ögonen hårt. Jag kunde höra hur pappa satt i förarsätet och rotade runt i väskan och muttrade för sig själv, medan folkmassan där utanför skrek och förstörde saker. Några minuter senare förklarade han att det var riskfritt att komma fram. Alla andra bilar i kvarteret var omkullvälta och brann. Bilen vi satt i var nytvättad och polerad, och hade flera tjugoeurosedlar instuckna under vindrutetorkarna.

Hur som helst hade jag med tiden fått respekt för väskan. Den var vår lyckoamulett. Men när pappa höll den tätt intill sig betydde det att vi behövde all tur vi kunde få.

Vi körde genom city på väg österut. Vi passerade Buckingham Palaces förgyllda grindar och den stora stenkolonnen på Trafalgar Square. London är ett gans­ ka coolt ställe, men när man har rest så mycket börjar alla städer att flyta ihop. »Wow, vilken tur du har. Vad häftigt att få resa så mycket«, kan ungar som jag träffar säga. Men vi ägnar inte tiden åt att titta på sevärdheter, 15

och har inte en massa pengar så att vi kan resa bekvämt.

Vi har bott på ganska ruffiga ställen, och stannar nästan aldrig längre än några dagar. För det mesta känns det som att vi är flyktingar snarare än turister.

Pappas jobb borde ju inte vara farligt. Han håller föreläsningar som heter saker som »Kan egyptisk magi verkligen döda dig?« och »De vanligaste bestraffningarna i den egyptiska underjorden« och annat som de flesta människor inte bryr sig om. Men han ser sig hela tiden om, och undersöker vartenda hotellrum innan han släpper in mig. Han rusar in på ett museum för att titta på några konstföremål, gör några anteckningar och skyndar sedan ut igen som om han var rädd för att säkerhetskamerorna skulle få syn på honom.

En gång, när jag var yngre, rusade vi genom flygplatsen Charles du Gaulle i Paris för att hinna med ett plan, och pappa slappnade inte av förrän vi lyft från marken. Jag frågade rakt ut vad det var han flydde från, och han såg på mig som om jag precis dragit sprinten ur en handgranat. Ett tag var jag rädd att han faktiskt skulle berätta sanningen. Sedan sade han: »Det är ingenting, Carter.« Som om »ingenting« var det otäckaste i hela världen. Efter det bestämde jag mig för att det förmodligen var bäst att inte ställa några frågor.

Mormor och morfar bodde nära stadsdelen Canary Wharf vid Themsen. Taxichauffören släppte av oss vid trottoarkanten och pappa bad honom vänta.

Vi var halvvägs framme vid dörren när pappa stelnade till. Han vände sig om och tittade bakåt.

16

»Vad är det?« undrade jag.

Då fick jag syn på mannen i trenchcoaten. Han stod på andra sidan gatan och lutade sig mot ett stort, dött träd. Han var byggd som en tunna med hud i samma färg som rostat kaffe. Rocken och den svarta kritstrecksrandiga kostymen såg dyrbara ut. Han hade en svart filthatt nedtryckt över sitt långa flätade hår, och runda mörka glasögon. Han såg ut som en sådan där jazzmusiker som spelade på konserterna pappa alltid släpade med mig på. Trots att jag inte kunde se hans ögon fick jag ett intryck av att han tittade på oss.

Det kunde ha varit en gammal vän eller arbetskamrat till pappa. Pappa stötte alltid på folk han kände, vart vi än kom. Men det verkade konstigt att den här typen stod och väntade utanför mormors och morfars hus.

Han såg inte glad ut. »Carter«, sa pappa, »gå i förväg.« »Men…« »Hämta din syster. Vi ses vid taxin.« Han traskade över gatan och fortsatte mot mannen i trenchcoaten, vilket gav mig två alternativ: följa efter pappa för att se vad som hände, eller göra som jag blev tillsagd.

Jag bestämde mig för den inte fullt lika farliga vägen.

Jag gick för att hämta min syster.

Sadie öppnade dörren innan jag ens hann knacka. »Sena som vanligt«, sa hon.

Hon höll i sin katt Muffin, som varit pappas avskeds­ present för sex år sedan. Muffin verkade aldrig bli äldre 17

eller större. Hon hade burrig gul och svart päls, som en miniatyrleopard, uppmärksamma gula ögon och spetsiga öron som var för stora för hennes huvud. Ett egyptiskt hängsmycke i silver dinglade från hennes halsband. Hon såg inte alls ut som en muffins, men Sadie var liten när hon kom på namnet så man kan väl inte vara för hård mot henne.

Sadie hade inte heller förändrats särskilt mycket sedan i somras.

(När jag spelar in det här står hon bredvid och blänger på mig, så det är nog bäst att jag ger en positiv beskrivning av henne.)

Du skulle aldrig gissa att hon är min syster. För det första har hon bott i England så länge att hon har en brittisk accent. För det andra liknar hon vår mamma, som var vit, och det är Sadie med. Hon har rakt hår som inte är riktigt blont, men inte heller brunt, och hon brukar göra slingor i håret. Den här dagen hade hon röda slingor på vänster sida av huvudet. Hennes ögon är blå. Riktigt blå ögon, precis som mammas. Hon är bara tolv år men precis lika lång som jag, vilket är väldigt irriterande. Hon tuggade tuggummi som vanligt, och för sin umgängesdag med pappa hade hon klätt sig i slitna jeans och skinnjacka och armékängor, som om hon skulle gå på en konsert och hoppades på att kunna trampa ner några stycken. Hon hade hörlurar hängande om halsen om vi skulle tråka ut henne.

(Okej, hon slog mig inte, så jag antar att jag gjorde ett tillräckligt bra jobb med att beskriva henne.) »Vårt plan var försenat«, förklarade jag.

18

Hon blåste en bubbla som sprack, gned Muffin på huvudet och slängde in katten. »Mormor, jag går ut!« Någonstans inne i huset muttrade mormor Faust någonting som jag inte kunde höra, men som förmodligen var: »Släpp inte in dem!« Sadie stängde dörren och såg på mig som om jag var en död mus som hennes katt precis släpat in – en gåva som hon helst inte ville ha. »Jaha, nu är du här igen.« »Ja«, instämde jag. »Kom då«, muttrade hon. »Skynda dig.« Det var sådan hon var. Inte »Hej, hur har du haft det under det senaste halvåret?« eller »Kul att se dig!« eller något i den stilen. Men det gjorde mig ingenting.

När man bara träffas två gånger om året känns det mer som att man är avlägsna kusiner än syskon. Vi hade verkligen ingenting annat gemensamt än våra föräldrar.

Vi traskade nedför trappan. Jag tänkte precis på att hon luktade som en blandning av ett ålderdomshem och tuggummi när hon stannade så tvärt att jag sprang in i henne. »Vem är det där?« frågade hon.

Jag hade nästan glömt bort snubben i trenchcoaten.

Han och pappa stod på andra sidan gatan, bredvid det stora trädet. Det såg ut som om de grälade. Pappa stod med ryggen åt oss, så jag kunde inte se hans ansikte, men han gestikulerade med händerna som han brukar göra när han är upprörd. Den andre såg bister ut och skakade på huvudet. »Vet inte«, svarade jag. »Han var där när vi kom.« 19

»Jag känner igen honom.« Sadie rynkade pannan som om hon försökte komma ihåg någonting. »Kom.« »Pappa vill att vi väntar i taxin«, sa jag, men visste att det inte tjänade något till. Sadie hade redan satt fart.

I stället för att gå rakt över gatan sprang hon ett halvt kvarter bort längs trottoaren, hukande så att hon doldes av bilar, fortsatte sedan till andra sidan och kröp ihop bakom en låg stenmur. Hon började smyga fram mot pappa. Jag hade inget annat val än att göra samma sak, men jag kände mig ganska dum. »Sex år i England«, muttrade jag, »och hon tror att hon är James Bond.« Sadie smällde till mig utan att vända sig om och fortsatte smyga framåt.

Efter ytterligare några steg var vi precis bakom det stora döda trädet. Jag kunde höra pappa på andra sidan när han sa »… måste, Amos. Du vet att det är det enda rätta.« »Nej«, sa den andre mannen, som måste ha varit Amos. Hans röst var mörk och lugn – mycket enträgen. »Om inte jag hejdar dig, Julius, så kommer de att göra det. Per Ankh skuggar dig.« Sadie vände sig mot mig och mimade: »Per-vad då?« Jag skakade på huvudet, lika förbryllad jag. »Nu går vi härifrån«, viskade jag nervöst, för jag antog att vi skulle bli upptäckta när som helst och råka riktigt illa ut. Sadie struntade förstås i mig. »De känner inte till min plan«, sa pappa. »När de väl räknat ut den…« 20

»Och barnen?« undrade Amos. Håret reste sig i nacken på mig. »Hur går det för dem?« »Jag har sett till att de har beskydd«, svarade pappa. »Dessutom svävar vi i fara allihop om jag inte gör det här. Sluta nu.« »Det kan jag inte, Julius.« »Är det en duell du vill ha?« Pappa lät plötsligt gravallvarlig. »Du har aldrig kunnat besegra mig, Amos.« Jag hade inte sett pappa bli våldsam sedan Händelsen med Stekspaden, och jag ville inte gärna vara med om det igen, men de två männen verkade vara nära att börja slåss.

Innan jag hann reagera hoppade Sadie fram och ropade: »Pappa!« Han såg förvånad ut när hon kastade sig över honom och gav honom en kram, men inte alls lika förvånad som den där Amos. Han drog sig bakåt så hastigt att han snubblade på sin egen trenchcoat.

Han hade tagit av sig glasögonen och kanske hade Sadie rätt. Han såg bekant ut – som ett mycket avlägset minne. »Jag måste gå«, muttrade han. Han rättade till hatten och traskade i väg på trottoaren.

Pappa tittade efter honom. Han höll en beskyddan­ de arm runt Sadie, och ena handen i arbetsväskan som han hade slängd över axeln. När Amos till slut försvann runt gathörnet slappnade pappa av. Han tog upp handen ur väskan och log mot Sadie. »Hej, min älskling.« Sadie drog sig undan och lade armarna i kors. »Jaså, nu är jag din älskling? Du är sen. Besöksdagen är näs21

tan slut! Och vad handlade det där om? Vem är Amos, och vad är Per Ankh?« Pappa stelnade till. Han kastade en blick på mig som om han undrade hur mycket vi hört. »Det var ingenting«, sa han och försökte låta munter. »Jag har planerat en fantastisk kväll. Vem vill ha en privatvisning av British Museum?« Sadie sjönk ner i taxins baksäte mellan pappa och mig. »Jag fattar ingenting«, muttrade hon. »Vi har en enda kväll tillsammans och du vill göra efterforskningar.« Pappa försökte le. »Älskling, det blir roligt. Vi har fått en personlig inbjudan av intendenten för den egyptiska samlingen…« »Toppen, vilken överraskning.« Sadie blåste en rödrandig hårslinga ur ansiktet. »Det är julafton och vi ska titta på mögliga gamla reliker från Egypten. Tänker du aldrig på nånting annat?« Pappa blev inte arg. Han blir aldrig arg på Sadie.

Han stirrade bara ut genom vindrutan på den mörknande himlen och regnet. »Jo«, svarade han lågt. »Det gör jag.« Sadie såg fortfarande sur ut, men när pappa blir tyst på det där sättet och stirrar rakt ut i luften vet jag att han tänker på mamma. Det hade hänt ofta under de senaste månaderna. Jag kunde komma in på vårt hotellrum och upptäcka att han satt med mobiltelefonen i händerna och såg på mammas bild som log mot honom från skärmen – med håret instoppat under en 22

sjalett och de blå ögonen häpnadsväckande klara mot öknen i bakgrunden.

Eller så kunde vi vara på någon utgrävningsplats.

Då stod pappa plötsligt och stirrade mot horisonten, och jag visste att han tänkte på hur han träffat henne – två unga forskare i Konungarnas dal på en utgrävning efter en förlorad grav. Pappa var egyptolog. Mamma var antropolog och letade efter urgammalt DNA. Han hade berättat historien tusentals gånger.

Taxin slingrade sig fram längs Themsens stränder.

När vi precis passerat Waterloo Bridge stelnade pappa till. »Stanna här«, sa han till taxichauffören.

Chauffören körde in till trottoarkanten vid Victoria Embankment. »Vad är det, pappa?« frågade jag.

Han steg ur taxin som om han inte hört mig. När Sadie och jag kom ut och ställde oss bredvid honom på trottoaren stirrade han upp på Kleopatras nål.

Om du aldrig sett den kan jag berätta att Nålen är en obelisk, inte en nål, och den har ingenting att göra med Kleopatra. Förmodligen tyckte engelsmännen bara att namnet lät coolt när de tog den till London. Den är ungefär tjugo meter hög, vilket säkert var väldigt imponerande i det forntida Egypten, men nu när den omgavs av alla de höga byggnaderna vid Themsen såg den liten och tråkig ut. Man kunde köra förbi den utan att ens förstå att man precis passerat någonting som var tusen år äldre än London.

23

»Herregud.« Sadie gick runt i en frustrerad cirkel. »Måste vi stanna vid varje monument?« Pappa stirrade på toppen av obelisken. »Jag var tvungen att få se den igen«, mumlade han. »Där det hände…« Det blåste en kall vind från floden. Jag ville gå in i taxin igen, men jag började verkligen bli orolig för pappa. Jag hade aldrig sett honom vara så förvirrad förut. »Vad då, pappa?« undrade jag. »Vad var det som hände här?« »Det var här jag såg henne sista gången.« Sadie stannade mitt i steget. Hon såg osäkert på mig med rynkad panna, och sedan på pappa igen. »Vänta lite. Menar du mamma?« Pappa strök in Sadies hår bakom hennes öra, och hon blev så förvånad att hon inte ens knuffade undan honom.

Det kändes som om regnet fått mig att frysa till is.

Mammas död hade alltid varit ett förbjudet samtalsämne. Jag visste att hon dött i en olycka i London. Jag visste att mormor och morfar ansåg att det var pappas fel. Men ingen hade någonsin berättat några detaljer.

Jag hade gett upp och slutat fråga pappa, dels för att det gjorde honom ledsen och dels för att han vägrade berätta någonting. »När du blir äldre«, var allt han brukade säga, vilket var det mest frustrerande svar som fanns. »Säger du att det var här hon dog?« undrade jag. »Vid Kleopatras nål? Vad var det som hände?« 24

Han sänkte huvudet. »Pappa!« protesterade Sadie. »Jag går förbi här varje dag, och du menar att – hela tiden – och jag visste inte ens?« »Har du kvar din katt?« frågade pappa, vilket kändes som en väldigt korkad fråga. »Så klart jag har kvar katten!« svarade hon. »Vad har det med saken att göra?« »Och amuletten?« Sadie förde handen till halsen. När vi var små, precis innan Sadie flyttade för att bo hos mormor och morfar, hade pappa gett oss varsin egyptisk amulett. Min föreställde horusögat, som var en omtyckt skyddssymbol i det forntida Egypten.

Pappa säger faktiskt att en av dagens apotekssymboler,

är en förenklad version av horusögat, eftersom läke­ konsten ska skydda dig.

Jag bar i alla fall alltid min amulett under skjortan, men jag trodde Sadie tappat sin eller kastat bort den.

Till min förvåning nickade hon. »Så klart jag har, pappa, men byt inte samtalsämne. Mormor tjatar alltid 25

om att det är ditt fel att mamma dog. Det är väl inte sant?« Vi väntade. För en gångs skull ville Sadie och jag ha exakt samma sak – sanningen. »Natten när er mamma dog«, började pappa, »här vid Nålen…« En plötslig blixt lyste upp kajen. Jag vände mig bländad om och såg för en kort sekund två personer: en lång blek man med kluvet skägg och krämfärgad klädnad, och en flicka med kopparfärgad hud iförd en mörkblå klädnad och huvudduk – sådana kläder som jag sett hundratals gånger i Egypten. De bara stod där sida vid sida, drygt fem meter bort, och såg på oss. Sedan avtog ljuset och de löstes upp till en suddig efterbild. När mina ögon vant sig vid mörkret igen var de borta. »Öh…« sa Sadie nervöst. »Såg ni också det där?« »In i taxin«, sa pappa och knuffade oss mot trottoar­ kanten. »Vi börjar få ont om tid.« Sedan ville han inte säga mer. »Det här är inte rätta stället att prata på«, sa han och tittade bakåt. Han hade lovat taxichauffören tio pund extra om han tog oss till museet på mindre än fem minuter, och chauffören gjorde sitt allra bästa. »Pappa«, försökte jag, »de där människorna vid floden…« »Och den där andra snubben, Amos«, sa Sadie. »Är de egyptisk polis eller nåt?« »Hör på nu, båda två«, sa pappa, »jag kommer att behöva er hjälp i kväll. Ni måste ha tålamod, även om 26

det är svårt. Jag lovar att förklara allt när vi kommer till museet. Jag ska ställa allt till rätta igen.« »Vad menar du?« envisades Sadie. »Ställa vad till rätta?« Pappas ansiktsuttryck var mer än sorgset. Han såg nästan skuldmedveten ut. Med en rysning tänkte jag på vad Sadie sagt: att mormor och morfar skyllde mammas död på honom. Det kunde väl inte vara det han pratade om?

Taxin svängde in på Great Russell Street och stannade med skrikande bromsar framför museets huvudgrindar. »Gör som jag, bara«, sa pappa. »När vi träffar intendenten ska ni uppföra er normalt.« Jag tänkte att Sadie aldrig uppförde sig normalt, men bestämde mig för att inte säga något. Vi steg ur taxin. Jag tog vårt bagage medan pappa betalade chauffören med en tjock bunt sedlar. Sedan gjorde han något egendomligt. Han kastade in en handfull små föremål i baksätet – som stenar, men det var för mörkt för att avgöra. »Fortsätt köra. Kör oss till Chelsea.« Det var obegripligt eftersom vi redan klivit ur bilen, men taxin satte fart. Jag kastade en blick på pappa, och sedan på taxin igen, och innan den svängde runt hörnet och försvann i mörkret kunde jag skymta tre passagerare i baksätet: en man och två barn.

Jag blinkade. Taxin kunde omöjligt ha fått en annan körning så fort. »Pappa…« »En Londontaxi kör inte tom länge«, konstaterade han sakligt. »Kom nu, ungar.« 27