Böljelek © Johanna Limme & Martin Palmqvist 2010 Omslag Claes Pettersson/Dear Friends, Grafisk form Anna Henriksson Första upplagan Kabusa Böcker 2010 Tryck WS Bookwell, Finland 2010 ISBN 978 91 7355 146 5 www.kabusabocker.se
Persongalleri
Simon Eldfeldt
Kyrkoherde över Asarums och Karlshamns församlingar, född 1841 Elin Eldfeldt
Hustru till Simon Eldfeldt, född 1870 Bothilda Eldfeldt
Mor till Simon Eldfeldt, mormor till Ivar Jönsson, född 1817 Ivar Jönsson
Dräng, reservkonstapel och nevö till kyrkoherden, född 1875 Olof-Petter Kant
Stadsfiskal och före detta svåger till kyrkoherden, född 1847
prolog Norge, 1 september 1897
hon stod stilla en stund innan ögonen vande sig vid mörkret. Vek filten åt sidan, kände kylan mot de bara benen. Hon letade fram ett vedträ och fick snart fyr på den svaga glöden. Hon bad en tyst bön om att elden skulle ta sig innan hon stängde luckan och borstade sotet från händerna. Hon hade slitit hårt med fönstren under gårdagskvällen. Spikat upp bräderna som skulle skydda glasen, reglat dörren till uthuset. Paketerat in de få tillhörigheter hon ägde i kistan. Lakan, några muggar i tenn. De husgeråd det var tänkt att hon skulle haft med sig in i ett framtida äktenskap. Mörkret låg tungt utanför boningshuset när hon kom ut. Ett nästan genomskinligt snöspår efter natten gjorde att hon ändå kunde skönja konturerna. Jotunheimen. Jättarnas och de onda makternas land. Berg där solen aldrig förmådde tina udden av de väldiga massiven. Smältvattnet våldsamt i sin längtan nedåt, på håll såg det nästan grönt ut där det mötte fjorden. De färglösa husen i en enda klunga, fastkilade vid varandra. Bergsväggarna lodrätta ovanför. Värst var vintrarna, de långa höstmånaderna vars början och slut omärkbart flöt samman. Frusenheten som aldrig riktigt tycktes gå över. Hon stannade först när hon kommit utom räckhåll för byn. 7
Det lätta snötäcket dämpade nattens mörker, däremot kunde hon inte längre se stigen. Det spelade ingen roll. Hon visste instinktivt, skulle kunnat ta sig upp för branterna, upp till föräldrarnas grav, med förbundna ögon. Hon lossade haken till grinden, lät järnsmidet slå igen bakom sig. Väl däruppe ställde hon sig och såg ut över havet. Vinden rev i hennes hår och kläder, hon huttrade till, trotsade kylan. Nejderna hade varit hennes sedan hon var liten, skulle hon någonsin få återse dem? Hon hade försökt undvika frågan, ändå visste hon att det var oundvikligt. Det här uppdraget var något annat. Hon hade bara knapphändig information men anade det värsta. Fållen på kjolen var blöt när hon kom tillbaka. Hennes granne stod utanför och väntade. Hon släppte in honom, klädde sig sedan enkelt och förståndigt och dukade fram maten hon hade sparat. Leverkorv, saltad fisk. Getost syrlig mot gommen. Hjortron efteråt, sprickfärdiga av samlad sol och sötma. Grädde i den minsta urnan, fortfarande len av de kraftfulla tagen i stävan. Hon kunde se grannens lystna blick när hon ställde fram flaskan. Två muggar, en åt dem var. Hans ansikte röjde inte en min när hon höjde sitt mot honom och drack. ”Så hur tänker Aase färdas?” ”Över bergen, ned igenom Östlandet.” Hon fyllde glasen på nytt. Drack ur sitt, kände värmen efter brännvinet i bröstet. ”Har Aase hört någonting från sin tvillingsyster?” ”Nej. Jag kan bara hoppas att hon fortfarande lever.” ”Men hon tänker ta med henne hit?” ”Jag vet att Ingrid längtar efter att få återse allting här. Är hon bara tillräckligt stark så reser vi, både hon och jag. Jag blir borta ett tag, jag vet inte hur länge, men jag kommer tillbaka. Svein ska veta hur tacksam jag är över att han ser efter stugan åt mig.” 8
”Det är det minsta jag kan göra. Jag får önska Aase allt gott på resan, att vädret står henne bi så hon tar sig över fjället oskadd. Det är en lång resa hon har framför sig, det ska gudarna veta.” Hon dukade av, hävde upp packningen på ryggen. Fäste remmarna ordentligt så att det inte skulle bli onödigt tungt när hon bar. Solen hade redan börjat krypa allt högre upp på fästet. Hon såg ut över bergen, den by hon alltid levt i. Hennes barndom, hela hennes liv. Innan våren var över. Det var så hon bestämt, hon och Svein. Var hon inte tillbaka då så fick han göra vad han ville med stugan. Hon överlämnade nyckeln och började gå.
9
1. Karlshamn, 20 september 1897
Tretton dagar till konungens besök
henrik ax var inte beredd när de första slagen kom, ett knytnävsslag från höger, sedan ett par hårda knogar mot ansikte och mage. Två starka armar vred upp hans händer bakom ryggen, ytterligare två gav kroppen den definitiva skjutsen ut. Det sista Henrik Ax såg innan han flög ned för den hala trätrappan var hur föreståndaren för krogen, ett kraftpaket till man, strök sina breda handflator mot förklädet och stängde dörren. Som så många andra städer belägna vid vatten utgjorde hamnen i Karlshamn ett slags nav för hela staden. Det var härifrån människor och varor slussades vidare ut i Europa via Östersjön och Kattegatt. Det var också här fraktfartyg mottogs och fisk såldes. Hamnkvarteren var dagtid en livfull plats, nattetid en handfull mörka prång och gator som aldrig nåtts av någon elektrifiering. En mörk och bitvis farlig stadsdel som bara sporadiskt lystes upp av lyktorna som hängde ut från en och annan husgavel. De kvällar lykttändaren behagade tända dem, vill säga. Kylan från regnet dämpade tillfälligt blodflödet. Dryckesköraren Henrik Ax lämnade krogen bakom sig och började haltande ta sig hemåt. Krogen Amerikanen hade förr varit ett sista uppehåll för utvandrare. En livlig plats där hundratalet amerikaresenärer tagit sin sista sup på svensk mark. Religiösa 10
fritänkare, förrymda soldater, småtjuvar, galningar och utfattiga bondefamiljer som drabbats hårt av nödåren. Allihop hade tömt ölglasen på krogen vid Harms backe i Karlshamn innan de gick ombord på Amalia Maria, den fullriggare som skulle ta dem över Atlanten. När ångfartygen alltmer kom att dominera farlederna hade de blekingska amerikaresenärerna sökt sig till hamnarna i Lübeck, Köpenhamn och Göteborg och emigrationen från Karlshamn hade planat ut och upphört. Trots det hade krogen blivit kvar, liksom människorna som begav sig dit för en stunds själslig värme. Henrik Ax huttrade till och tryckte ena handen mot den ömma käken. Monsén hade bjudit honom på den första supen redan vid frukost. De hade burit de tunga drickabackarna upp och ned för trånga kökstrappor. Vid varje ny körning hade Monsén snärtat till hästen med piskan och räckt över pluntan till Ax. När körningarna var slut för dagen hade de begett sig till första bästa krog. Septembernatten gled allt djupare in i sitt mörker. Henrik Ax behövde lätta på trycket. Han stretade på ytterligare ett par kvarter, krånglade sig ned i en av gränderna och skulle just till att dra ned byxorna när han såg en person längre fram. En tunn, inte särskilt storväxt gestalt. En kvinna. Britta-Stina. Henrik Ax sluddrade något och drog upp byxorna igen, försökte hinna ikapp henne. Inne på en av Karlshamns många bakgårdar blev han stående. Det var här någonstans hon försvunnit. Han ruskade på huvudet, vacklade till innan han återfick balansen. En hastig skugga, en rörelse. Förmodligen var det bara inbillning alltsammans. Han var full och såg i syne, så enkelt var det. Såg det han mest av allt önskade. Blåsan kändes sprickfärdig, Henrik Ax såg sig omkring och krånglade sedan ned byxorna för andra gången. Stinkande uthus trängdes med utspridda sopor, runt omkring honom hördes 11
de välbekanta ljuden från människor som sov. Männens djupa snarkningar, kvinnornas lättare, av moderskapet satta på ständig beredskap av instinkten att vaka över de allra minsta, att aldrig hänge sig åt den tunga sömnen helt. Henrik Ax skulle just till att traska vidare när hans ostadiga blick fastnade på något. Han gick närmare. Ett smutsigt paket låg på marken. Han böjde sig ned och strök undan lite jord med fingret. Ett bylte inlindat i ett stycke tyg, snöret som höll ihop det var nästintill omöjligt att få upp. Han tog upp byltet och vägde det försiktigt i sina händer. Det var lätt, inte alls så tungt som han föreställt sig. Det kunde inte väga mer än en av de där nackade hönorna han brukade köpa av Eskilssons. Ett avlångt paket, genomblött och smutsigt. Henrik Ax gjorde ett nytt försök att få upp trådarna som höll ihop det men hans händer förlorade snabbt känseln. Han kupade dem om varandra och försökte blåsa dem varma. Till slut fick han upp den första knuten och kunde vika en bit av tyget åt sidan. Ett barn. Ett dött barn, inte mer än några dagar gammalt. Henrik Ax vinglade till och blev sedan stående med barnet hårt i sina armar. Han drog försiktigt undan tyget som dolde huvudet. På den kala hjässan hade någon ritat en etta och en trea. Talet tretton, format med hjälp av lera eller jord.
12
2. Karlshamn, 21 september 1897
Tolv dagar till konungens besök
simon eldfeldt, kyrkoherde i Asarums församling, hörde sin hustru komma tillbaka. Fem timmar efter midnatt, men på stegen tog han inte längre miste. ”Min store, gamle Simon, han sover som en björn”, hade han hört henne viska. ”Han skulle inte ens vakna om det brann borta i sakristian.” Trots att det pågått under flera års tid smärtade det honom fortfarande. Med åren hade hans kropp blivit orkeslös och lemmarna tunga. Hon var tjugonio år yngre och på sätt och vis hade han inte kunnat göra något annat än att ge sitt tysta medgivande. Hon visste att han visste, och han var tacksam för att hon skötte det med sådan diskretion, att hon inte förvärrade plågan genom att bjuda in männen till prästgården. Men sorgen över sin egen oförmåga fanns där fortfarande och han kunde inte låta bli att känna harmen i bröstet när han föreställde sig de yngre männens livskraft. Det knackade på dörren. Eldfeldt lade ifrån sig den novell han precis börjat läsa, The Red-Headed Leauge från The Adventures of Sherlock Holmes. Kunde det vara Elin som ville något? Det var olikt henne att komma instörtandes mitt i natten, det hade aldrig hänt tidigare. Dessutom hade hon redan krupit ned i sin säng. Han tvekade ett ögonblick, hävde sig sedan upp och hasade förbi 13
pottan som han numera fick använda ett par gånger per natt. Jönsson, hans dräng, stod utanför. ”Jag är ledsen att behöva väcka kyrkoherden mitt i natten, men han har besök.” Eldfeldt såg på ynglingen framför sig. Andedräkten luktade visserligen men drängens uppsåt verkade äkta, liksom hans förvirring. Dessutom var det inte någon av de dagar eller nätter då Jönsson tjänstgjorde som reservkonstapel. Med andra ord borde han ha varit ute på gården vid det här laget, tänkte Eldfeldt för sig själv. Fodrat hästarna och mockat i stallarna. ”Besök? Så här dags? Är Jönsson inte riktigt nykter?” ”Det är komministern från staden.” ”Durling?” ”Ja. Han har ett brådskande ärende.” ”Och Jönsson ligger som bäst och sover ruset av sig?” Drängen såg skamset på honom. Ivar Jönsson, systerns son, hans eget kött och blod. Eldfeldt hade haft svårt att tro på systersonen när han meddelat att stadsfiskal Kant tillfrågat honom om tjänstgöring som reservkonstapel tio timmar i veckan. Hundrafemtio kronor om året, tjänstgöring tisdag, torsdag och lördag kväll, därtill en prydlig uniform och en glänsande pickelhuva som fick systersonen att se nog så uppblåst ut. Eldfeldt rotade fram ett par byxor och knäppte hängslena om magen. Han hade städslat systersonen på sin egen gård eftersom han helt enkelt tyckt synd om honom. Systersonen hade fått lämna den femte gården i rad då han misskött sig och Eldfeldt i sin tur hade velat visa att han trodde på sin nevö, att han var den som bäst stod i begrepp att mana fram den slumrande fliten. Efter ett par dagar hade han tvingats inse att han hade haft fel. Hans systerson var inte bara lat, han var dessutom fruntimmerstokig. Trots detta hade stadsfiskal Kant gjort 14
bedömningen att systersonens sinne var skarpt och klarsynt nog för att klara av tio timmar i veckan som reservkonstapel. ”Men vad väntar Jönsson på? Släpp in Durling i stället för att låta honom stå ute och frysa.”
En stund senare gick Eldfeldt in i salongen. Han kände närvaron av sin gamla kamrat långt innan han hörde den torra harklingen. ”Stig på, Durling. Det var ett tidigt besök, det må jag verkligen säga.” ”Jag vill be om ursäkt om jag väckte kyrkoherden.” ”Det spelar ingen roll, jag har ändå legat och vridit på mig sedan klockan två. En gammal man och hans bekymmer. Men Durling är väl inte här för att lyssna på klagolåt?” ”Nej. Mitt ärende var ett helt annat.” Durling satte sig ned. ”Jag är rädd att jag kommer med dåliga bud.” ”På vad sätt?” ”Man har hittat ett barn i Lotsgränden. Ett dött barn. Det är det andra liket på bara några dagar. För två dagar sedan hittades en död sjöman nere i hamnen. Hans död skulle aldrig ha väckt någon uppmärksamhet om det inte varit för siffran man fann i pannan. Eldfeldt fick väl mitt telegram?” ”Jo.” ”En etta och en trea, talet tretton ritat med blod i sjömannens panna. Det fanns ett likadant tal på barnets hjässa, enda skillnaden var att någon använt lera i stället. Magistraten vill tysta ned händelsen, de tycker dödsfallen kommer väldigt olägligt. Som Eldfeldt känner till håller Karlshamn på att rustas för att ta emot vår konung, magistraten är rädd för att planerna kommer att gå om intet, att vår monark ställer in sitt besök om 15
dödsfallen kommer till hans kännedom. Själv ville jag skicka bud efter biskop Flensburg i Lund men borgmästaren förbjöd mig. Dessutom är biskopen inte riktigt kry.” ”Det gjorde borgmästaren helt rätt i. Här ska inte kallas in några biskopar. Kvinnor har lämnat sina barn förut, för att inte tala om vad onyktert sjöfolk ställt till med genom tiderna. Två dråp behöver inte innebära att det finns ett samband. Jag föreslår att vi tar oss varsin sherry. Alkohol gör aldrig så gott mot kroppen som när den är riktigt stark och riktigt söt.” ”Det var borgmästare Söderbergh som skickade hit mig. Han vill att Eldfeldt omedelbart reser till Karlshamn. Eldfeldt behövs som moralisk representant, inte minst när gärningsmannen grips.” ”Men borgmästaren begärde väl knappast att jag skulle kasta mig hals över huvud och komma resande mitt i natten?” ”Det var helt på eget bevåg. Jag behövde prata med någon likasinnad, någon som behärskar teologi. Som kan spåra religiösa avarter.” ”Avarter?” ”Talet tretton, Simon är lika förtrogen med innebörden som jag är. Den trettonde middagsgästen, den trettonde som förråder Jesus, som överlämnar honom i Getsemane efter den sista måltiden.” ”Durling menar att det finns något olycksbådande i talet?” ”Det är jag alldeles övertygad om att det gör. Jag vägrar tro att det står skrivet av en slump, att gärningsmannen inte har ett uppsåt med det. Han vill skrämma oss, förmana oss. Simon är trots allt min andlige ledare, den jag litar mest på i sådana här sammanhang.” ”Durling behöver inte ta i så.” ”Eldfeldt måste hjälpa oss.” Eldfeldt satt tyst en lång stund. 16
”Vi vet ännu inte vad det här handlar om. Har man uteslutit olycka?” ”Olycka. Eldfeldt måste förstå att det här är något helt annat. Jag hade inte kommit om jag inte ansett mig tvungen. Han måste följa med tillbaka.” ”Och vad tror Durling att stadsfiskalen skulle säga om det tilltaget?” ”Han är helt införstådd med det hela. Borgmästarens order.” Eldfeldt ryckte på axlarna. ”Ja, varför inte egentligen. Jag tänkte ändå besöka min gamla mor nu i dagarna. Resan var redan planerad, om än inte på dagen. Jag ska be Jönsson ställa i ordning mina koffertar …” Eldfeldt drack ur sitt glas, gick sedan fram till kandelabern och började omsorgsfullt släcka de brinnande ljusen, ett efter ett. ”… och meddela min hustru att jag blir borta en tid.”
17