Issuu on Google+


Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0361-8 © Malin Wollin 2011 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Nina Leino/PdeR® Omslagsfoto: Peter Knutson och Getty Imgaes Tryckt hos CPI – Clausen & Bosse, Tyskland 2011


En kärleksförklaring

det ä r en kall oktoberdag 1849. Om solen mot alla odds hittar fram genom moln och dis dröjer det flera timmar innan den slutligen stiger upp i öst och tränger genom granskogen fram till gården som är en glänta i ett landskap av träd och åter träd. Ett rött hus med två rum och kök. En ladugård med en mjölkko och två ungdjur. På den lilla gårdsplanen fem spankulerande höns som ser så där förvirrat fokuserade ut som bara hönor kan. En utdragssoffa intill kaminen i köket. Barn som ännu sover i sängar med höga kanter, ett spädbarn i en vagga. Ett äppelträd på husets baksida som gränsar till den täta skogen där barn samlar kottar och petar kåda från stammen. I maj ska trädet blomma vitt och ljust rosa. Blommorna ska ryckas loss i vårvinden och singla ner till marken. Men då står gården övergiven. Plötsligt öppnas en låg dörr i fäboden och en hukande figur med stickad sjal över axlarna frigör sig ur mörkret under det utskjutande halmtaket. Kjolen är tung och fuktig av morgondagg. 5


Hon stänger till dörren och plockar upp hinken med fet kärnmjölk som så smått sipprar ut genom en spricka. Hon har tänkt att hon ska laga sprickan men något annat, något viktigare, lyckas alltid tränga undan en ytterst liten spricka i ett kärl. * Så faller något från skyn och landar på hennes panna. Det är den 18 oktober och det snöar. Hon tittar upp mot himlen som är ett skymningsvalv med små fläckar som rör sig mot henne och smälter på kinderna. Inte det också, tänker hon och fortsätter. Hon skyndar fram mot huset och drar axlarna krampaktigt mot öronen. Nu hör hon att det minsta barnet har vaknat, brösten värker under ullklänningen. Hon ser att någon har tänt i spisen, kanske något av de äldre barnen. Kanske är det ett väldigt hårt liv hon lever, kvinnan som nu lämnar spår i nysnön efter sig. Kanske är det synd om henne. Men om det är det så vet hon inte om det. Kvinnan som bär på varm mjölk i en läckande hink är Kristina Nilsson. Kristina född i Duvemåla. Kristina från Duvemåla. Kristina, finaste Kristina från Duvemåla. Det är min idol som går där och bär på en hink av trä. Duvemåla i ditt hjärta och du i mitt. Jag håller av dig så mycket. Alla dina barn, din älskade Karl-Oskar, ditt vackra Duvemåla, din astrakan. 6


Hur mycket glädje fann du inte i livets små ögonblick? Hur mycket sorg fick du inte genomlida och ändå stod du kvar, tryggt övertygad om att Gud aldrig skulle överge dig. Som du slet och drog och arbetade. Födde barnen, skötte om dem. Såg dem som dina små, förlängningen av den som var du, själva meningen med livet. Du älskade din man, såg upp till honom. Älskade din Gud villkorslöst eftersom du litade på att han alltid skulle finnas vid din sida. När Karl-Oskar i sin förtvivlan hädade tvekade du aldrig att välja sida. Det var inte mycket du krävde av livet. Du ville kunna ge dina barn mat på bordet, klä dem och värma dem. Gud kunde inte hjälpa dig med det. Du förlorade Anna. Du lämnade ditt hem, din värld. Du visste att du aldrig skulle se dina föräldrar igen. Du förstod att dina barn inte skulle minnas Sverige, att barnet du väntade skulle bli en främling inför allt som du saknade. Att Sverige, Småland, gården och astrakanen var borta för alltid. Du svalt, du såg ditt barn dö, du lämnade allt du älskade, du for över ett hav i en evighet. Du hittade aldrig hem. Du lämnade dem du älskade, först i Sverige, sedan i Amerika när du dog ifrån dina barn i Karl-Oskars famn. * Om kvinnokamp visste du ingenting. Om suffragetter och pennskaft hade du inte hört där du gick mellan järnspis och 7


ladugård. Det kan ju också bero på att det ännu skulle dröja femtio år innan kvinnor började bryta sig loss från den roll som var den enda du kände till. * Likt så många andra kvinnor av din tid dog du i barnsäng. Hur kan något så djupt onaturligt låta så vackert? I en barnsäng ska det ligga ett vackert nyfött barn inlindat i en ren filt med mössa på huvudet och knutna små barnahänder. * Den här boken är fylld av bestyr som Kristina aldrig hade lyxen att avnjuta. Men jag hoppas ändå att det finns något i mitt liv som Kristina hade kunnat le igenkännande åt. Kanske blev hon också förargad på Karl-Oskar när han lade sig först i sängen och inte brydde sig om att räta till lakanet. Vi lever inte samma liv, Kristina och jag, Kristina och vi, men vi är alla kvinnor som älskar våra män, vi är alla mammor som skulle resa över ett oändligt hav för våra barn. Jag tror att det finns en liten bit av Kristina inom oss alla. Ibland är vi små på jorden. Ibland känner vi oss som den hukande kvinnan i den arla oktoberkylan. Vi känner att vi fryser in i själen och att ingen sjal över axeln, korsad över bröstet hjälper. Vi går och går och vi känner att vi aldrig kommer fram till det varma köket dukat med mjölk och nybakat bröd. 8


Kristina, vår hjältinna, min förebild i livet i stort och kärleken i allt. * Jag vet att du inte fanns på riktigt. Jag vet att den Kristina jag har lärt mig att älska är Vilhelm Mobergs. Att Kristina som sjunger Hemma är Björn och Bennys. Men du är så verklig för mig. För mig står du för alla kvinnor som kämpade för sina familjers överlevnad. Om vi glömmer att du blev en bok, en musikal, en ikon, en tillägnan i en bok. Vem tackade dig? Jag tackar dig för att du var Kristina från Duvemåla, älskad hustru och mor. Jag ser framför mig hur du fick komma till en plats där du äntligen fick vila din slitna kropp. En plats där äppelträden blommade. En plats som heter Duvemåla. Bara du och dina drömmar. Under din astrakan.

9


De är så söta när de sover. Om barn och hur man gör sitt bästa för att inte fördärva dem.


O m kristina kunde berätta för mig vad hon vet om barnuppfostran, vad skulle hon lära mig då? Vad visste hon som jag gör fel? Vilka är hennes knep? Handlar det om vikten av att barnen lägger tillbaka sina kottar i leksakslådan när de har lekt färdigt? Eller den fullständigt värdelösa metoden att ta en slant ur sparbössan varje gång barn A mular näven med fart upp i trynet på unge B? Kristinas barn hade inga leksaker, inga sparbössor där det gör som mest ont att plocka ur. Om någon slog någon annan så fanns det förmodligen ingen i närheten som kunde reda ut vem som började, vem som tog vems grej eller vem som sa att nallen i teckningen ser ut som en ful apa. Pappa befann sig förmodligen alltid på ett fält bakom en mager oxe, mamma gallrade potatis, bakade bröd eller mjölkade kon. Ingen hade tid med barn som slogs. Och om någon råkade se vem som slog vem först så kanske straffet blev att ta arlamjölkningen en hel vecka och då passade man sig grundligt för att parkera snytingen i någon annans syn i fortsättningen. Innan jag fick barn lät jag Bah, Pfft samt Nonsens! om att det skulle vara svårt att uppfostra barn. Vadå en hel by? Vad är det för dravel, sa jag. Hur svårt kan det rimligtvis vara? Massor 13


av kärlek, många kramar, tydliga gränser och fasta rutiner. Så. Sedan kom barnen. Vi sitter vid köksbordet, barnen har för länge sedan sagt tack för maten med ”stor” inlevelse. Kanske har en dotter suttit kvar mot sin vilja i tio minuter med valet att äta två tomatklyftor eller en potatis. Ingen vill ha maten som serveras. ”Men vad vill ni ha?” frågar vi och vet ju vad svaret blir. Det är tacos och hamburgare och pizza. Eller köttbullar med potatis och brunsås. Och ett hav av lingonsylt. De sjunker ner i soffan framför Nickelodeon med varsitt Nintendo DS. ”Kan ni inte titta på Barnkanalen, Arvid är bara två år, Bolibompa är till för honom, han vill titta på det.” ”Men det är så tråkigt! Vi vill titta på huset Anubis.” ”Nu slår jag över.” ”NEJ! ” Dokumentär om en pojke som är döv. Arvid bryter ihop över hela golvet och skriker fult så att rutorna vibrerar. ”NEEJ INTE TITTA DET !” Note to self: gör inte Arvid några tjänster i fortsättningen. Lyckliga Kristina vars barn svalt och åt det som fanns, som inte hade en enda kanal. Som bara kunde bråka om vem som skulle sitta närmast brasan när februarisnön yrde på andra sidan om en blygsamt tätad ytterdörr.

14


”m e n l i l l a g u m m a n , du kan inte ha på dig din skitiga sommarklänning när du ska sova.” Skriiik (och) paniiiik. Desperat kamp. ”Men du kan ju ha den i morgon igen om vi tvättar den i natt, det blir väl bra?” (Ännu mer) Skriiiiiiiiik och paniiiiiiiiiik. Kamp på liv och död. Joachim lirkar och lirkar. Förhandlar och försöker. Utanför dörren står jag. Med en hand runt handtaget och en logik som säger mig att jag ska låta det vara. Joachim gör som han vill, han är pappa och kan lösa det här. Vår dotter kommer att bli normal även om hon får sova i klänningen hon har haft på sig hela dagen, med en ziljard äckelfläckar som inte ser ut som någonting vi har ätit. Jag vet ju det. Men ändå. Hade det varit jag därinne hade jag sagt till henne att i sängen har man på sig pyjamas eller så är man naken. Punkt och slut, vilken bok vill du läsa, och sedan är det inte mer med det. Barn är inte arbetskamrater man kompromissar med. Barn är monster med illa dold agenda. Nu gäller det att väga för och emot. Går jag in i rummet och talar om för Joachim hur han ska göra blir han sur eller rent av förbittrad för att jag underminerar hans auktoritet. Vidare så kommer han förmodligen föreslå att jag själv ska lösa situatio15


nen och med viktorianska steg gå därifrån, med påföljden att jag då missar inledningen av Supernanny. Står jag kvar kommer jag att gå upp mitt i natten och dra av henne klänningen. Och då kommer jag vara trött, hålögd och ”miss fulien” dagen efter. Sånt här pratade vi om innan Astrid föddes. Jättemånga, superseriösa och lååånga samtal om hur vi skulle vara som föräldrar. Eller alltså, jag pratade och Joachim hummade så att jag nästan gick på att han var engagerad. Vi var överens om att jag var den som skulle bli familjens softy och Joachim skulle vara familjens överhuvud och den som skulle dra spritpennstydliga gränser över den billiga Byggmaxparketten. Det var jag som skulle mesa och vela in absurdum tills barnen var de som tog över middagsmaten och räkningarna. Joachim, som det är sådan ordning och reda med, skulle bli alfahannen som med ett simpelt morr skulle förvisa barnen in till rumstädning och tandborstning. Men vi hade fel. Jag har blivit min mamma. Eller vänta nu, hur var det egentligen? Det är oktober 1987. Pappa fyller fyrtio år och vi har kalas med farmor, farfar, faster och fasters sambo, han med videokameran. Det har blivit kväll och nu är det dags för tårta och kaffe i de små kopparna med björnbär på. Plötsligt inser jag att om fem minuter börjar veckans avsnitt av Varuhuset. Detta var på den tiden då det fanns två kanaler på TV och på tvåan fanns bara Helgmålsbön, Nygammalt eller Mitt i naturen, alla featuring en gubbe med skägg och svår muntorrhet. 16


Men en gång i veckan kunde man se klimakteriesexiga Christina Schollin förföra kostymklädda undersåtar över sitt mahognyskrivbord på löpande band. Åh, det var underbart. Men tårta var också underbart. På min Stockholmsfasters dåvarande fästmans videoupptagning kan man se hur jag med försiktiga steg närmar mig den djuprosa plyschsoffan i lila mjukiskjol och svarta lackskor samt obligatorisk hockeyfrisyr med tillhörande virvel. Mamma sitter och pratar svärmorsfjäsk med farmor när hon avbryter sig själv genom att vänligt men ack så bedrägligt säga: ”Malin, ska du inte ha en bit tårta?” ”Jo, fast jag vill titta på Varuhuset, jag kan ta tårta sen.” ”NEHEEJ . Antingen är det tårta nu eller så får det vara. Det är bara att välja.” Hon knyckte till med huvudet och den långa vackra hästsvansen snärtade till mot ryggslutet med ett öronbedövande smack och så var saken slutdiskuterad. Jag minns faktiskt inte om jag valde tårta eller om jag såg Varuhuset utan mosade frusna bär, fet grädde och hemmagjord tårtbotten. Men jag är övertygad om att mamma inte gick att rubba. Saken är bara den, att den enda anledningen till att jag minns min mammas nej (förutom att det finns förevigat på VHS) beror på att det var den enda gången i hela min barndom som min mamma förvägrade mig någonting. Någonsin. Så jag har alltså inte bara blivit min mamma. Jag har blivit min mamma med horn. 17


9789164203618