9789137134246

En v채lsignelse

Toni Morrison

En välsignelse

Översättning Kerstin Hallén

Tidigare utgivning Solomons sång 1978 Sula 1980 Tjärdocka 1982 Älskade 1988 Jazz 1993 Mörkt spel: vithet och den litterära fantasin 1993 De blåaste ögonen 1994 Paradis 1999 Kärlek 2004

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Originalets titel A Mercy Copyright © 2008 Toni Morrison Originalutgåva Random House, New York Omslagsfoto Marcus Lyon Omslagsdesign Random House Svensk typografi Anna Käll Satt hos Ljungbergs sätteri, Köping Tryckt 2009 hos ScandBook, Falun ISBN 978-91-37-13424-6

Till R. G. Fรถr decennier av klokhet, insikt och intelligens Tack

V

ar inte rädd. Min berättelse kan inte skada dig trots det jag har gjort och jag lovar att ligga stilla i mörkret – kanske gråta och se blodet igen ibland – men jag ska aldrig mer breda ut mina armar och resa mig upp och visa tänder.

Jag ska förklara. Du får tänka att det jag berättar är en sorts bekännelse om du vill, fast den är full av konstigheter som bara finns i drömmar och i sådana där ögonblick då bilden av ett hundhuvud visar sig i ångan från en gryta. Eller då en majsdocka på en hylla plötsligt ligger pladask i en vrå av rummet och det mystiska är alldeles tydligt. Underligare saker händer jämt och överallt. Du vet. Jag vet att du vet det.

Frågan är vem som rår för det. En annan fråga är om du kan förstå. Om en påfågelshöna inte vill ruva tyder jag det genast och mycket riktigt, samma kväll ser jag en minha mãe hand i hand med sin lilla pojke och med mina skor nerstoppade i fickan på sitt förkläde. Andra tecken tar längre tid att tolka.

Ofta är det för många tecken eller också ett ljust tecken som mörknar alltför snabbt. Jag ordnar dem och försöker komma ihåg dem, fast jag vet att jag glömmer mycket, som då jag inte kan tyda när ormen krälar upp på tröskeln för att dö. Låt mig börja med det jag är säker på.

Från första början är det skorna. Som barn tål jag inte att gå barfota och vill jämt ha skor på mig, vem som helsts skor, också de varmaste dagar. Min mamma som är en minha mãe rynkar pannan och blir arg på mitt tillgjorda sätt, som

7

hon säger. Det är bara dåliga kvinnor som går i högklackade skor. Jag är farlig, säger hon, och vild, men hon ger med sig och låter mig gå i de bortkastade skorna från Senhoras hus, spetsiga, den ena med avbruten hög klack, den andra sliten och med ett spänne ovanpå. Och resultatet, säger Lina, är att mina fötter är odugliga, de kommer alltid att vara för mjuka att leva med utan de där starka fotsulorna, hårdare än läder, som man måste ha här i livet. Lina har rätt. Florens, säger hon, nu är det 1690. Finns det någon annan i dessa dagar med händer som en slav och fötter som en fi n portugisisk dam? Så när jag ger mig iväg för att söka rätt på dig ger hon och Frun mig Herrns stövlar som passar en man och inte en flicka. De stoppar dem med hö och oljade majshylsor och säger åt mig att gömma brevet i strumpan – det kan inte hjälpas att sigillvaxet kliar. Jag har lärt mig läsa men jag läser inte det som Frun skriver och Lina och Sorg kan inte. Men jag vet vad det ska betyda för alla som försöker stoppa mig.

Jag är snurrig i huvudet av oro för två saker, längtan efter dig och rädslan för att gå vilse. Ingenting är så skrämmande som det här ärendet och ingenting är mer lockande. Från den dag du försvann har jag drömt och planerat. Om att ta reda på var du finns och hur jag ska komma dit. Jag tänker springa stigen genom skogen med bokar och vittallar men jag undrar åt vilket håll. Vem kan tala om det för mig? Vilka bor i vildmarken mellan den här farmen och dig, vill de hjälpa mig eller skada mig? Hur är det med de där björnarna i dalen som inte verkar ha några ben i kroppen? Minns du? Hur pälsen rör sig när de går som om det inte finns någonting inunder?

Deras lukt svär mot deras skönhet, deras ögon minns oss från det vi också är djur. Du säger att det är därför det är farligt att se dem i ögonen. De närmar sig och springer fram till oss för att de tycker om oss och vill leka med oss, men vi fattar fel

8

och svarar med rädsla och vrede. Där lever också jättefåglar som är större än kor, säger Lina, och alla infödda är inte som hon, säger hon, så akta dig. En vilde som ber kallar grannarna henne, för förr gick hon i kyrkan men hon badar varje dag och det gör inte de kristna. Inunder har hon klarblå pärlor och dansar i hemlighet i det första ljuset när månen är liten. Jag är räddare för väglösa nätter än för kärvänliga björnar och fåglar som är större än kor. Hur ska jag hitta dig i mörkret, undrar jag. Nu fi nns det äntligen en utväg, jag har blivit skickad. Det är ordnat. Jag får se din mun och dra fingrarna över den. Du ska vila hakan i mitt hår igen och jag ska andas mot din axel, in och ut, in och ut. Jag är glad för att världen öppnas för oss men allt det nya kommer mig att darra. För att gå till dig måste jag lämna det enda hem och de enda människor jag känner. Lina säger att av tänderna att döma var jag kanske sju eller åtta år när jag kom. Vi har kokat vildplommon till sylt och tårtor åtta gånger sedan dess så jag måste vara sexton. Före den här platsen plockade jag okra och sopade tobakslador, på nätterna sov jag i kokhuset med en minha mãe. Vi är döpta och kan vara lyckliga när det här livet är klart. Det säger Pastorn. En gång var sjunde dag lär vi oss att läsa och skriva. Det är förbjudet att lämna området så vi fyra gömmer oss vid träsket. Min mamma, jag, hennes lilla pojke och Pastorn. Det är förbjudet för honom men han undervisar oss ändå och håller utkik efter elaka Virginiabor och protestanter som vill fånga honom. Om de gör det måste han gå i fängelse eller betala pengar eller båda delarna. Han har två böcker och en griffeltavla. Vi har pinnar att rita i sanden med och småstenar att forma ord med på platta släta stenhällar. När bokstäverna sitter i minnet gör vi hela ord. Det går fortare för mig än för min mamma och för hennes babypojke går det inte alls. Jag kan skriva den nicenska trosbekännelsen ur minnet, mycket snabbt

9

med alla kommatecken. Syndabekännelsen säger vi högt, vi skriver inte som jag nu. Jag har glömt nästan allt av den fram till nu. Jag tycker om tal. När Lina talar, stenen talar, till och med när Sorg talar. Bäst av allt är när du talar. När de först tar mig hit har jag inga ord att tala med. Allt jag hör är olikt det orden betyder för en minha mãe och mig.

Linas ord säger ingenting som jag förstår. Och inte Fruns heller. Så sakta kommer några ord i min mun och inte på sten. Lina säger att platsen för mina ord på stenen är Marys land där Herrn gör affärer. Så det är där min mamma och hennes babypojke begravs. Eller kommer att begravas om de någonsin bestämmer sig för att vila. Att sova med dem på golvet i kokhuset är inte lika skönt som att sova i den trasiga släden med Lina. När det är kallt ute lägger vi brädor kring vår del av ladugården och håller armarna om varandra under fällen. Vi känner inte lukten av dyngan för den har frusit och vi ligger långt nere under skinnet. På somrarna brukar Lina göra i ordning en sval sovplats av grenar om myggorna anfaller oss i hängmattan. Du gillar inte hängmattor och ligger hellre på marken, även om det regnar när Herrn säger att du kan ligga i magasinet. Sorg sover inte längre vid spisen.

Karlarna som hjälper dig, Will och Scully, stannar inte över natten här, det får de inte för sin husbonde. Minns du dem som inte vill ta order från dig förrän Herrn tvingar dem? Det kan han göra eftersom de är i utbyte mot mark som Herrn arrenderar ut. Lina säger att Herrn har ett slugt sätt att ta för sig utan att ge någonting igen. Jag vet att det är sant för jag ser det gång på gång. Jag ser det och min mamma hör det med babypojken på höften. Senhor betalar inte hela summan han är skyldig Herrn. Herrn säger att han tar kvinnan och flickan i stället, inte babypojken, så är skulden ur världen. En minha mãe ber honom att inte göra det. Hennes babypojke får fortfarande bröstet. Ta flickan, säger hon, ta min dotter.

10

Mig. Mig. Herrn går med på det och ändrar sin fordran. Så snart tobaksbladen hänger på tork tar Pastorn med mig på en färja och sedan en ketch och så en båt och stuvar in mig mellan sina lådor med böcker och mat. Andra dagen blir det väldigt kallt och jag är glad för min kappa fast den är tunn. Pastorn ursäktar sig och säger att han måste gå någon annanstans på båten och att jag ska stanna kvar precis där jag är. En kvinna kommer fram till mig och säger åt mig att stiga upp och så tar hon kappan från mina axlar. Och sedan träskorna. Hon går sin väg. Pastorn blir blekröd i ansiktet när han kommer tillbaka och får höra vad som hänt. Han rusar omkring och frågar var och vem men får inget svar.

Till slut tar han några trasor, remsor av segelduk som ligger och skräpar, och lindar om fötterna på mig. Nu vet jag att till skillnad mot Senhor är präster inte omtyckta här. En sjöman spottar i havet när Pastorn ber honom om hjälp.

Pastorn är den enda snälla man jag någonsin ser. När jag kommer hit tror jag att det är det stället han varnar oss för.

Iskylan i helvetet före den eviga elden där syndarna bubblar och brinner i evig tid. Men isen kommer först, säger han.

Och när jag ser knivar av is som hänger från husen och träden och känner den vita luften som bränner i ansiktet är jag säker på att elden kommer. Då småler Lina när hon ser mig och sveper om mig så att jag blir varm. Frun tittar bort.

Och Sorg är inte heller glad när hon ser mig. Hon viftar med handen framför ansiktet som mot en bisvärm. Hon är mycket konstig och Lina säger att hon är med barn igen. Fadern är fortfarande okänd och Sorg säger ingenting. Will och Scully skrattar och nekar. Lina tror att det är Herrns. Hon har sina skäl att tro det, säger hon. När jag frågar vilka skäl säger hon att han är man. Frun säger ingenting. Inte jag heller.

Men en sak gör mig orolig. Inte för att vi har mera arbete utan för att mammor som ammar glupska bebisar skrämmer

11

mig. Jag vet hur deras blickar går när de väljer. Hur de tittar upp och stirrar skarpt på mig och säger något jag inte kan höra. De säger något viktigt till mig men de håller den lilla pojken i handen.

12

M

annen kom genom bränningarna och klev försiktigt över småsten och sand till stranden. Dimman från Atlanten som ångade av växtlighet låg som en filt över bukten och saktade hans steg. Han såg sina stövlar som plaskade fram, men inte axelväskan och inte händerna. När bränningarna låg bakom honom och sulorna sjönk ner i lera vände han sig om för att vinka till karlarna på slupen, men eftersom masten försvunnit i dimman såg han inte om de ännu låg för ankar eller tog risken att segla vidare – längs stranden för att hålla utkik efter var varven och dockorna låg. Till skillnad från de engelska dimmorna, som han känt till sedan han lärde sig gå, eller dimmorna längre norrut där han bodde nu satte solen den här dimman i brand så att världen förvandlades till tjockt hett guld. Att gå genom den var som att kämpa sig fram i en dröm. När leran blev till säv vek han av åt vänster och klev försiktigt vidare tills han stötte på några plankor som ledde upp från stranden mot byn. Förutom hans egna andetag och steg var världen ljudlös. Först när han nådde de levande ekarna började dimman vika och sprack upp. Då gick han snabbare, säkrare på stegen, men saknade också det bländande guldskimret som han stigit ut ur.

Han letade sig fram med växande tillförsikt och kom till den förfallna byn som sov mellan två stora plantager vid flodstranden. Där lät stalldrängen övertala sig att avstå från

13

handpenning om mannen skrev sitt namn på ett papper: Jacob Vaark. Sadeln var illa gjord men hästen, Regina, var fin. På hästryggen kände han sig bättre till mods och red sorglöst och lite för fort längs strandvägarna tills han kom till en gammal Lenapestig. Här fanns det anledning att vara försiktig och han höll in Regina. I den här trakten visste han inte vem som var vän eller fiende. För ett halvt dussin år sedan hade en armé av svarta, infödda, vita och mulatter – frigivna, slavar och kontraktsbundna – krigat mot lokala jordägare, ledda av medlemmar ur samma klass. När detta ”folkets krig” förlorade hoppet inför bödeln ledde deras arbete – som innefattade massakern på oppositionella stammar och fördrivandet av Carolinaborna från deras mark – till en djungel av nya lagar som sanktionerade kaos för att försvara ordningen.

Genom att göra slut på frigivningen och förbjuda möten och vapeninnehav för svarta, genom att tillåta vita att döda svarta av vilken anledning som helst, genom att kompensera ägarna för döda och lemlästade slavar skilde och beskyddade man alla vita från alla andra för all framtid. De sociala lättnader som uppstått mellan jordägare och arbetare före och under upproret krossades under en hammare som svingades för att främja godsägarnas intressen. I Jacob Vaarks ögon var det laglösa lagar som uppmuntrade till grymhet i stället för till gemenskap, för att inte säga vanlig anständighet.

Kort sagt, 1682 var Virginia fortfarande för bedrövligt.

Vem kunde hänga med i alla bataljer för Gud och kung och jord? Även om hans hudfärg gav en viss trygghet måste en ensam resenär vara vaksam. Han visste att han kunde få rida i timmar utan annat sällskap än gässen som flög över inlandets våtmarker och plötsligt kunde en utsvulten desertör med pistol dyka upp bakom ett nerfallet träd, en familj av förrymda slavar gömma sig i en håla eller en beväpnad brottsling hota honom. Med sin börs med flera sorters mynt och en

14

enda kniv var han ett åtråvärt byte. Jacob hade bråttom att komma iväg från det här området till ett mindre riskabelt men för honom själv mer motbjudande ställe och manade på stoet. Han steg av hästen två gånger, den andra för att befria det blödande bakbenet på en ung tvättbjörn som hade fastnat i ett vindfälle. Regina mumsade på gräset vid sidan av stigen medan han försökte vara så varsam som möjligt och samtidigt undvika det skrämda djurets tänder och klor.

När han väl klarat av det linkade tvättbjörnen iväg, kanske till modern som tvingats överge den eller mer sannolikt in i andra klor.

Han galopperade vidare och svettades så ymnigt att han fick salt i ögonen och håret på hans axlar miste glansen. Det var redan oktober och Regina var genomvåt och frustade.

Här visste de inte vad vinter var, tänkte han, han kunde lika gärna ha varit på Barbados som han funderat på en gång, fast värmen där sades vara värre än här. Men det var många år sedan och beslutet var inaktuellt innan han hann sätta det i verket. En farbror som han aldrig hade träffat, från den delen av hans släkt som hade övergett honom, dog och lämnade honom en jordegendom på hundratjugo tunnland i ett klimat som han tyckte mycket bättre om. Med fyra avgränsade årstider. Ändå dämpade inte dimman hans goda humör fast den var het och full av myggor. Trots den långa seglatsen med tre fartyg på tre olika vattenvägar och nu den ansträngande ritten längs Lenapestigen njöt han av resan. Att andas in luften i en så ny värld, nästan skrämmande primitiv och lockande, fyllde honom oupphörligt med nya krafter. När han väl lämnat den gyllne dimman i bukten bakom sig såg han skogar orörda sedan Noaks tid, stränder så vackra att man kunde få tårar i ögonen och vild föda att bara ta för sig av. Kompaniets lögner om de lättförtjänta vinster som väntade alla nykomlingar varken förvånade eller avskräckte honom. Det var i själva

15

verket strapatserna och äventyret som lockade honom. Hela hans liv hade varit en blandning av risker, konfrontationer och anpassning. Här kom han nu, en stackars föräldralös pojke som hade blivit jordägare, och skapade sig en ställning av ingenting, ett hyfsat liv i en primitiv tillvaro. Han njöt av att aldrig veta vad som väntade i hans väg, vem som skulle närma sig i vilka avsikter. Han var kvicktänkt, han rodnade av glädje när en stor eller liten kris krävde påhittighet och snabba åtgärder. Han gungade i den illa gjorda sadeln och fortsatte rakt fram medan han granskade omgivningen. Han hade blivit väl förtrogen med landskapet för många år sedan när det ännu kallades gamla Swedish Nation och senare när han blev Kompaniets agent. Och ännu senare när holländarna tog över. Under och efter den striden hade det inte varit någon större idé att hålla reda på vem som gjorde anspråk på den eller den marken och den eller den utposten. Bortsett från vissa infödda, som alltsammans tillhörde, kunde vilket område som helst från det ena året till det andra sägas tillhöra en kyrka, kontrolleras av Kompaniet eller bli privat egendom genom en kunglig gåva till en son eller gunstling. Eftersom äganderätten till marken alltid var flytande utom i köpehandlingar fäste han inget större avseende vid gamla eller nya namn på städer och handelsplatser: Fort Orange, Cape Henry, Nieuw Amsterdam, Wiltwyck. I sin privata geografi rörde han sig mellan Algonquin och Sesquehanna över Chesapeake och vidare genom Lenape, eftersom rödskinn hade längre livslängd än städer. När han seglade längs South River till Chesapeake Bay gick han iland och hittade en by och tog sig fram till häst på infödingarnas vägar, var uppmärksam i deras majsfält, försiktig på deras jaktmarker och bad hövligt om lov att stanna i en by, liten eller större. Han vattnade sin häst vid ett speciellt vattendrag och undvek osäker sumpmark utanför tallskogen. Han kände igen sluttningen på vissa berg,

16

en ekdunge, en övergiven rävlya, en plötslig doft av tallkåda – allt sådant var mer än värdefullt, det var nödvändigt. I denna särskilda terräng visste Jacob helt enkelt att när han kom ut ur tallskogen som gränsade till träsken var han äntligen framme i Maryland som för närvarande tillhörde kungen.

Ingen annan.

När han kom in på den privatägda marken fylldes han av stridiga känslor. I motsats till kolonierna uppåt och neråt kusten – som man stred och grälade om och som ständigt bytte namn och där handeln inskränktes till det land som för tillfället var herre där – så var det tillåtet att driva handel med utländska marknader i Maryland. Bra för plantageägarna, bättre för köpmännen och bäst för mäklarna. Men kyrkan var papistisk in i märgen. Präster stegade öppet omkring i städerna, deras tempel hotade torgen, deras dystra missionshus dök upp i utkanten av infödingsbyarna. Lag och rätt och handel tillkom uteslutande dem, och flott klädda kvinnor i högklackade skor åkte omkring i enspännare körda av tioåriga negerpojkar. Han tog illa vid sig av papisternas lättsinniga vräkighet. ”Sky den inpiskade romerska skökan.”

Hela klassen i fattighusets barnavdelning hade lärt sig de där raderna i läseboken utantill. ”Och alla hennes hädelser / Drick inte ur hennes fördömda bägare / Lyd inte hennes påbud.” Vilket inte betydde att man inte kunde göra affärer med dem, och han hade övertrumfat dem ofta nog, särskilt här där slavar och tobak var förenade, där dessa valutor gick hand i hand. Genom långvarigt våld eller plötslig sjukdom kunde båda kollapsa och ställa till med obehag för alla utom penningutlånaren.

Föraktet måste läggas åt sidan, hur svårt det än var att dölja. Hans tidigare transaktioner med den här plantagen hade genomförts i ölstugan med ägarens bokhållare. Nu var han av någon anledning inbjuden eller snarare kallad

17

till ägarens hem – en plantage som hette Jublio. En köpman inbjuden på middag hos en godsägare? På en söndag? Det måste ligga någonting bakom, tänkte han. Han slog efter myggor och höll utkik efter ormar som kunde skrämma hästen, och till sist fick han syn på den breda grinden till Jublio och styrde in Regina genom den. Han hade hört talas om hur pampigt det var men hade inte kunnat föreställa sig det han fick se. Huset av honungsfärgad sten var sannerligen mer likt ett ställe där man höll hov. Långt ute till höger på andra sidan om järnstaketet kring egendomen såg han rader av tysta tomma hus skymta i dimman. Folk var väl ute på fälten, gissade han, för att försöka begränsa de skador som regnet hade ställt till med på skörden. Den hemtrevliga lukten av tobaksblad, som doften av brasor och vänliga kvinnor som serverade öl, svepte in hela Jublio som balsam. Vägen slutade vid en liten öppen plats stenlagd med tegel, den vackra entrén till en veranda. Jacob stannade. En boy kom fram och han steg av lite stelbent och lämnade över tyglarna samtidigt som han förmanade boyen: ”Vatten, inget foder.” ”Ja, herrn”, sa pojken och vände runt hästen medan han mumlade ”Snäll flicka, snäll flicka” och ledde bort henne.

Jacob Vaark gick upp för tre trappsteg av tegel, sedan gick han tillbaka och ställde sig en bit från huset för att titta på det. Två breda fönster med minst två dussin rutor i varje på var sida av dörren. Fem fönster till i den stora våningen en trappa upp reflekterade solskenet som glittrade ovanför dimman. Han hade aldrig sett ett hus som liknade detta. De rikaste män han kände byggde av trä och inte av tegel, liggande timmer, och det behövdes inte några pelare som kunde passa till ett parlamentshus. Det var stiligt, tänkte han, men mycket lätt att bygga i det här klimatet. Barrträ från Södern, gräddvit sten, tätning behövdes inte, allt ämnat för lätta vindar, inte för is och kyla. Långa korridorer tro-

18

ligen, sällskapsrum, sovrum … lätt arbete, en lättsam tillvaro, men herregud, hettan.

Han tog av sig hatten och torkade svetten ur pannan med skjortärmen. Sedan fingrade han på sin genomvåta krage, gick uppför trappan igen och prövade fotskrapan. Innan han hunnit knacka öppnades dörren av en liten man full av motsägelser: gammal och utan ålder, hövlig och spefull, med vitt hår och svart ansikte. ”God afton, herrn.” ”Herr D’Ortega väntar mig.” Jacob tittade på rummet över den gamle mannens huvud. ”Ja, herrn. Ska jag ta hatten? Senhor D’Ortega väntar er.

Tack så mycket, herrn. Den här vägen, herrn.”

Fotsteg, ljudliga och aggressiva, följda av D’Ortegas röst. ”Ni är punktlig, Jacob. Kom in, kom in.” Han vinkade mot ett sällskapsrum. ”Goddag, herr D’Ortega. Tack så mycket”, sa Jacob och såg beundrande på sin värds rock, hans strumpor och hans fantastiska peruk. Trots sin raffinerade och obekvämt åtsittande mundering i hettan var D’Ortega torr som pergament i ansiktet, medan Jacob fortfarande svettades. Han var lika generad över utseendet på näsduken som han drog upp ur fickan som att han behövde den.

Vid ett litet bord omgivet av snidade gudabilder och med fönstren stängda mot den kokheta luften utanför satt han och drack sassafrasöl och instämde när hans värd kommenterade vädret och avfärdade hans ursäkter för att han måst stå ut med hela den långa resan. Sedan D’Ortega fått detta sagt övergick han strax till affärerna. Olyckan hade slagit till. Jacob hade hört talas om saken men lyssnade artigt och med ett stänk av medlidande till den version som den här klienten/gäldenären berättade. D’Ortegas skepp hade legat för ankar en sjömil från kusten under en månad i väntan på

19

ett fartyg som skulle komma in när som helst och fylla på vad han hade förlorat. En tredjedel av lasten hade dött i tyfus.

Han dömdes av markägarnas domstol att böta fem tusen pund för att ha kastat ut kropparna för nära bukten. Han tvingades dra upp dem – de som kunde återfinnas (de använde pikar och nät, sa D’Ortega, en utgift på två och sex bara det) – och fick order att bränna eller begrava dem. Han hade blivit tvungen att lasta dem i två långkärror (sex shilling) och forsla ut dem till låglandet där det salta sjögräset och alligatorerna skötte resten.

Skulle han dra sig ur spelet och låta skeppet segla vidare till Barbados? Nej, tänkte Jacob. En klåpare, envis och tjurskallig som alla av den romerska tron; han väntar ännu någon månad på ett spökskepp från Lissabon med en last som räcker för att ersätta det antal han hade förlorat. Medan han väntar på att fylla lastrummet sjunker fartyget och han har mist inte bara den ursprungliga tredjedelen utan alla, utom besättningen som naturligtvis inte var kedjad och fyra osäljbara angolaner rödögda av ilska. Nu ville han ha mer kredit och ytterligare sex månader på sig att betala vad han hade lånat.

Middagen var en ledsam historia och outhärdlig för att Jacob kände sig så illa till mods. Hans grova kläder stod i stark kontrast till broderat silke och spetskrås. Hans vanligen flinka fingrar blev tafatta med glas och bestick. Han hade till och med spår av tvättbjörnens blod på händerna. Hans gryende förbittring slog ut i full blom. Varför visade de upp sig så där en sömnig eftermiddag för en ensam gäst långt under deras ställning? Det var med avsikt, avgjorde han. En föreställning för att förödmjuka honom och få honom att gå med på D’Ortegas önskningar. Måltiden inleddes med en bordsbön, framviskad på ett språk som han inte kunde tolka och med ett långsamt korstecken före och efter. Trots

20

sina smutsiga händer och sitt svettfuktiga hår pressade Jacob tillbaka sin irritation och valde att koncentrera sig på maten.

Men fast han nyss varit så hungrig tappade han aptiten när de starkt kryddade rätterna serverades och allt utom pickles och rädisor var stekt eller sönderkokt. Han blev besviken på vinet som var utspätt och för sött för hans smak och sällskapet var ännu värre. Sönerna var moltysta. D’Ortegas fru var en pladdrande skata som ställde meningslösa frågor – Hur klarar ni av att leva i snön? – och kom med fåniga anmärkningar, som om hennes politiska åsikter vore jämförliga med en mans. Kanske var det uttalet, deras begränsade kunskaper i det engelska språket, men för Jacob kändes det som om ingenting i konversationen hade någon grund i verkligheten.

De talade bägge om det unika ansvar som den här ociviliserade världen lade på dem, dess absoluta samband med Guds verk och de svårigheter de fick utstå för Hans skull. Att ta hand om sjuka eller uppstudsiga arbetare var tillräckligt för kanonisering, sa de. ”Är de ofta sjuka, fru D’Ortega?” frågade Jacob. ”Nej, enligt vad de påstår är de inte det”, sa hans värdinna. ”Så opålitliga som de är. I Portugal skulle de aldrig komma någon vart med sina lögner.” ”Kommer de från Portugal?” Jacob undrade om kvinnan som serverade förstod engelska eller om de bara skällde på henne på portugisiska. ”Nja, den angolanska delen av Portugal”, sa D’Ortega. ”Det är ett oerhört vänligt, vackert land.” ”Portugal?” ”Angola. Men Portugal är förstås oförlikneligt.” ”Vi var där i fyra år”, tillade fru D’Ortega. ”I Portugal?” ”Angola. Men barnen är förstås inte födda där.” ”I Portugal då?”

21

”Nej, Maryland.” ”Jaha. I England.”

Det framgick att D’Ortega var tredje son till en boskapsuppfödare, utan arvsrätt. Han hade rest till Angola, Portugals slavmarknad, för att leda transporter till Brasilien men upptäckte att det fanns utsikter till större och snabbare förtjänster längre bort. Omställningen från den ena sortens boskapsmarknad till den andra gick fort och var ofantligt lönande. För en tid, tänkte Jacob. D’Ortega tycktes inte ha någon större framgång i sin nya verksamhet, men han hyste inga tvivel om att han skulle lyckas på ett eller annat sätt, vilket den här middagsbjudningen avsåg att bevisa.

De hade sex barn av vilka två var stora nog att sitta med vid bordet. Dödstysta pojkar, tretton och fjorton år, med peruk som sin pappa, som om de vore på bal eller i en rättssal.

Jacob insåg att hans bitterhet var oberättigad, en följd av att han själv inte hade några efterlevande – manliga eller andra.

Nu sedan hans dotter Patrician hade följt sina döda bröder fanns ingen som skulle inhösta det blygsamma men respektabla arv han hoppades samla ihop. Så han undertryckte sin avund så som han fått lära sig i fattighuset och roade sig med att leta efter fel i värdparets äktenskap. De verkade passa bra ihop: fåfänga, glupska och stoltare över sina tennstop och sitt porslin än över sina söner. Det var klart som dagen varför D’Ortega var allvarligt skuldsatt. Eftersom han använde förtjänsten till onyttig grannlåt, inte generade sig för överdåd, silkesstrumpor och en alltför lyxigt klädd fru och slösade med vaxljus mitt på dagen, skulle han aldrig kunna rida ut några bakslag vare sig det gällde förlista skepp eller felslagna skördar. Jacob iakttog paret och märkte att man och hustru aldrig såg på varandra annat än i smyg, när den andra tittade åt ett annat håll. Han kunde inte säga vad de förstulna blickarna betydde, men det roade honom att tänka

22

ut det värsta medan han uthärdade deras dumma obegripliga prat och oätliga maträtter. De log inte, de hånlog, de skrattade inte, de fnittrade. Han föreställde sig att de var brutala mot tjänare och servila mot präster. Den första förlägenheten över de ofrånkomliga följderna av hans långa resa – leriga stövlar, smutsiga händer, svett och svettlukt – dämpades av fru D’Ortegas starka parfym och kraftigt pudrade ansikte.

Den enda om än obetydliga lättnaden kom från den nejlikdoftande kvinnan som bar in maten.

Hans egen Rebekka syntes honom ännu värdefullare vid de få tillfällen då han befann sig i sällskap med de här rika männens fruar, kvinnor som bytte klänning varje dag och klädde sitt tjänstefolk i säckväv. I samma stund han hade sett sin blivande brud komma nerför landgången bärande på sängkläder, två lådor och en tung axelremsväska insåg han sin goda tur. Han hade varit inställd på att få nöja sig med en benig gumma eller en ful ungmö – det hade han faktiskt väntat sig eftersom en vacker flicka skulle ha haft många fler tillfällen att gifta sig i hemtrakten. Men den unga kvinnan som svarade på hans rop i folkträngseln var knubbig, ganska söt och duktig. Värd varenda dag av det långa sökandet eftersom han behövde en hustru för att tillträda posten som förvaltare, och han ville ha en särskild sorts maka: en kvinna som inte tillhörde någon kyrka, i lämplig ålder för att föda barn, lydig men inte undergiven, läs- och skrivkunnig men inte högfärdig, självständig men omtänksam. Och någon argbigga ville han inte ha. Rebekka var idealisk, precis som förste styrman hade skrivit i sin rapport. Det fanns inget ont i henne. Hon höjde aldrig rösten i vrede. Hon såg till hans behov, hon lagade de godaste kroppkakor, hon tog itu med sina sysslor i det främmande landet med entusiasm och uppfinningsrikedom, glad som en lärka. Till en början. Tre små barn döda efter varandra i späd ålder och sedan Patrician,

23

femåringen som dog i en olycka, hade sugit musten ur henne.

En sorts osynlig aska hade lagt sig över henne som hennes vakor vid de små gravarna på ängen inte kunde blåsa bort. Ändå klagade hon aldrig och försummade inte sina plikter.

Hon ägnade sig kanske ännu mer energiskt åt arbetet på gården, och när han reste bort i affärer som nu tvivlade han aldrig på att hon skötte hemmet. Rebekka och hennes båda hjälpredor var pålitliga som soluppgången och starka som träd. Och så hade de tiden och hälsan på sin sida. Han var säker på att hon skulle få fler barn och minst ett, en pojke, som skulle leva och blomstra.

Efterrätten, äppelsås och pecannötter, var ett framsteg och när han följde D’Ortega på den obligatoriska husesynen var han på lite bättre humör, så att han ärligt kunde beundra godset. Dimman hade lyft och nu såg han i detalj det kunniga arbete och den omsorg som lagts ner på tobaksladorna, vagnarna och raderna av tunnor, ordentliga och prydliga, den välbyggda köttboden, mjölkboden, tvättstugan och kokhuset. Allt utom det sista vitrappat och en aning mindre än slavboställena men i motsats till dem i bästa skick. Ämnet för deras möte, själva anledningen, berördes inte. D’Ortega hade ingående beskrivit de olyckshändelser utanför hans kontroll som gjort att han inte kunde betala vad han var skyldig. Men hur Jacob skulle få sina pengar gick han inte in på. När de hade inspekterat de fläckiga larvätna tobaksbladen framgick det vad D’Ortega hade att erbjuda. Slavar.

Jacob vägrade. Han hade en mindre gård; i sitt yrke behövde han ingen annan än sig själv. Dels hade han ingenstans att hysa dem, dels fanns det inget arbete för dem. ”Dumheter”, sa D’Ortega. ”Sälj dem bara. Vet ni vilka priser de betingar?”

Jacob hajade till. Han handlade inte med kött. Ändå lät han sig övertalas att följa med sin värd till de små

24

skjulen där D’Ortega avbröt middagsrasten och befallde ett par dussin eller flera att ställa upp sig på led, inklusive pojken som hade vattnat Regina. De båda männen gick längs ledet, på inspektion. D’Ortega redogjorde för talanger, svagheter och utsikter men teg om skadorna, såren som korsade deras hud likt felplacerade ådror. En hade till och med det brännmärke i ansiktet som den lokala lagen föreskrev för en slav som angripit en vit man för andra gången. Kvinnornas ögon såg chocktåliga ut, de stirrade bortom tid och rum som om de egentligen inte var närvarande. Männen stirrade i marken.

Utom någon enstaka gång när de trodde att ingen iakttog dem, då kunde Jacob se deras hastiga sidoblickar, vaksamma men framför allt dömande de män som bedömde dem.

Jacob kände plötsligt hur det vände sig i magen på honom.

Tobakslukten som känts välkomnande när han red in var kväljande. Eller var det det söta riset, de stekta fläskskivorna, drypande av sirap, eller chokladen som fru D’Ortega yrat så förtjust om? Vad det än var kunde han inte stanna här, omgiven av ett otal slavar vilkas tystnad fick honom att föreställa sig en lavin, sedd på långt håll. Inte ett ljud, bara vetskapen om ett dån som han inte kunde höra. Han backade ur, sa att förslaget var oacceptabelt – för mycket besvär att transportera, ta hand om, auktionera; den självständiga, fria kompetensen var det han gillade i yrket. Kontanter, kreditiv, avskrivna skulder var portabla. En axelväska var allt han behövde. De återvände till huset genom sidogrinden i det utsirade stängslet medan D’Ortega malde på. Han skulle ombesörja försäljningen. Pund? Spanska sovereigns? Han skulle ordna med transport, skaffa ombud.

Jacob mådde illa, näsvingarna spändes, vreden steg. Vilket elände, tänkte han. Om saken inte reddes ut skulle det leda till årslånga processer i en landsända som styrdes av kungens domare, vilka ogärna gav en främmande affärsman rätt

25