bli som folk
Citatet på s. 5 är hämtat ur Asterións hus i översättning av Artur Lundkvist, 1963.
isbn: 978-91-1-306654-7 © Stina Stoor 2015 Norstedts, Stockholm Omslag: Sara R Acedo Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2015 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Gäddan
9
Gåvan
31
Det var den tiden på året då alla barn hade blivit till björnar och levde på bär
51
Ojura
73
Älskaren
111
Elljusspåret
127
De runda ruinerna
145
Det finns ett hem dit stormens brus
169
För vår del
179
Storasyster Anneli har finnar. På brösten och ryggen har hon gulproppiga fula knölar. I duschen borstar hon nästan bort sin läskiga tonårskropp med långskaftade borsten (den med mörk smuts innerst mellan de vita stråna). Hon borstar så att propparna blöder och då får lillasyster Sandra komma in i det ångiga badrummet och sätta små bitar av toapapper på ryggen där Anneli inte når, annars kan kläderna få fläckar. Pappersbitarna har luddiga kanter. Det vita suger upp en mörkröd pupill och ser ut. Hela Annelis rygg blir full av ögon ∙ 78 ∙
medan Farsan står och bankar på sin badrumsdörr. – För helvete ungar! Är man för länge i duschen går han ner i källaren och vrider bort vattnet. Men det skulle inte hjälpa nu. Inte när Anneli står naken och baddar sitt ansikte med grön sprit ur en liten flaska, eller när hon sen målar över alla rödklämda fläckar på näsan och hakan med ett nästan hudfärgat stift som är alldeles orange. Sandra trevar med handen på låsvredet men kan inte öppna, inte när Anneli ger henne en sån där blick, dödshotsblicken, som säger att du skulle bara våga din lilla svikarskit. Så. Och utför Annelis ben, det dåliga som är magert och vridet så att hälen måste peka ut och tårna in, rinner lite mens. En röd rand bara. Lite. Bara lite mens. Men Sandra blir tjock i halsen och måste vända sig bort och peta med en nagel i tapetskarven. Tapeten är mjuk och bullig och i skarvarna mörkbrun som av rost. Och skarven är ett bra ställe att peta in snorkråkor. Mönstret är blå fyrklöver. Blå som var ∙ 79 ∙
mammas favoritfärg. Klövrarna är jämnt utspridda över hela det lilla rummet. Mellan ligger vitytorna, de är det mesta. Noga uppmätt avståndsvitt. Farsan smäller igen ytterdörren efter sig när han går. Hela huset rycker till och skallrar i skåpen. – Och nu kömme han på att hä finns ä dass ute också . . . Säger Anneli, medan hon lutar sig fram nära spegeln och håller på med ansiktet sitt. Sandra öppnar och slinker ut. Det är svalare ute i huset och fullt av andningsbar luft. Gulklibbiga flugfångare hänger i taket och samlar på svarta små kroppar. Skåpluckorna i köket är blå. Inte som blåbärssylt, för den är egentligen lila, utan som förgätmigej eller blåklocka. En stor humla klättrar runt på fel sida av myggfönstret bakom kökssoffan. Ibland surrar den till och är sur. Sandra klättrar upp och ställer sig på sofflocket för att släppa ut gästen genom att lossa ∙ 80 ∙
det gröna gummibandet runt den övre fönsterhaken, men då ropar Anneli att Sandra måste gå ut och fråga Farsan om han har köpt tamponger, sådär: – Har han det? Och Sandra sätter upp foten i fönstret och trycker lite på humlan istället. Det blir en grop i det gröna nätet där hon trycker till och humlan faller ner och börjar krypa runt på fönsterbrädan på ett läskigt vis. – Men! Och Sandra vill inte. Fast hon går i alla fall, det gör man ju. Det har blivit kört med gräsklipparen hela vägen fram till utedasset i år men det gamla spåret syns ändå brunt och nernött mitt i. Det syns som urminnes med barr och kottar. Hon förbjuder sig själv att trampa på det grönsnaggiga bredvid. Förbjuder sig att vandra iväg ut i det gröna och bli sommarvimlande och bara varande, sådär som hon kan. Gå i det höga gräset på lägdan med fingrarna ∙ 81 ∙
utspärrade och låta gräsvipporna dra mot sina händer. Som att smeka världen tam till sig. Eller att bygga om ljudet i sopsänkebäcken genom att flytta stenarna och göra små droppiga, eller djupdånande fall av vattnet där. Nej, mitt i den gamla stigen kliver hon, noga, som på en lina mellan hustaken. För det är enda sättet att komma fram i tid. Farsan sitter med dassdörren öppen och ser ganska beskedlig ut. Han kisar ut mot Sandra och solen så att hela ansiktet blir gropigt och randigt för honom och han måste skugga ögonen med en stor näve. Han har blå figurer på armarna, kvinnor med runda tuttar och rumpor. Det hänger vita snoddar från kanten av hans avklippta jeans och han har ingen skjorta under bruna västen och solen borrar in sig i håret som växer upp mot naveln. Sandra står där utanför med ljuset som värmer mot ryggen. Farsan flinar på ett särskilt vis mot henne och så räcker han fram nåt från bakom sig och säger ett: – Här Sandra. ∙ 82 ∙
Med ett sånt Här som betyder varsågod. – Här Sandra! Dä ä en präkti en! Och Sandra kliver ett halvsteg in och tar emot. Prins-pladask-i-hjärtat liksom. Plötsligt sådär, en paradisvarelse. – Han är så stor! Så . . . ! Grodmagen är mest ljusgul men lite fläckig. Mellan de långa tårna är roströd simhud och grodan har riktiga fingrar med leder som böjer sig. Mekaniska delar. Grodhänder som en bäbisunge, en sån som tar om fingrarna på en och håller sig fast. Sandra ler och Farsan ser alldeles stolt ut. Storjägaren. Storstilaren. Fast Stållen skulle nog Anneli ha sagt, så Sandra gömmer sig lite i grodan där när hon ska säga att: – A Anneli ha fått mens igen nu pappa, och ha du köpt sånadära tamponger? För: – Int ha ja köpt int! Svarar han. – Ho ha ju fått ökning på veckopengen sen dä börja! Gå du och påminn na om hur hä ä sagt med dä där! ∙ 83 ∙
Och Sandra ser ner på Farsans svarta träskor som är lite gråskrapade frampå lädret. Där på dassgolvet ligger resterna av nåt gammalt getingbo och liknar papperstjafs. I papperstjafset kryper det runt en stor flygmyra som Farsan trampar ihjäl. – Du ska veta att di där myren Sandra, di ät opp huse för oss en da du. Han tar rullen och börjar samla det utomhusknövliga toapapperet i högerhanden för att torka sig. Sandra går på sin lina bort mot huset. Paradisvarelsen i hela händerna. Gula ögonen, munnen som är lika bred som hela huvudet. Magen är så ljus och putande. När hon kommer runt knuten står Anneli redan ute på farstubron i bara trosorna och hon har ett slags hästsvans men slingor av det blonda håret hänger ändå ner över de orangemålade fläckarna på brösten. Anneli har tänt en av Farsans John Silver och säger: – Det är Jack och John och jag va. ∙ 84 ∙
Så det hörs att hon försöker låta som Farsan, men hon har ont eller nåt så det blir inte på det rätta sättet utan grinigt, fast Farsan aldrig säger det så. Annelis bröst är som spenarna på Ove Jonssons stövartik med sina märken och fläckar och svullnader och det där sättet de är nakna på är som likadant. Nakna utan att vara snygga. Som när tiken hade sina valpar runt sig och valparna drog och slet i henne och kravlade över varandra och de var blinda och svarta och pep och yrade och spenarna putade ut ur hundkroppen som i övrigt var som man var van, med päls och glad svans och allt. Hårlösa putiga påsar med pip. – Titta vad jag fick! Säger Sandra, och Prins Pladask är stornaken, len och loj. Han rör lite på sina grodben fast det är inte som att han krånglar, utan bara ändå, rör sig. Sen finner han sig igen och blir lugn och tung i de små händerna. Grodbenen är längre och tunnare än man tror när de hänger slappa. Hans mage är slätblek som fodret i ∙ 85 ∙
den lilla portmonnän i Annelis byrålåda. Så. Särskild. – Hadd han köpt då? – Nä. Han ha väl int me dä där att göra heller, säger Sandra. – Så faan klart att han ha! Jag könn int ens komma i jeans’n med en sån här jävla blöja på arslet! Titta bara! Och Anneli vänder baken mot för att visa. På ryggen sitter det kvar flera små papperslappar med mörka ögon men trosorna är mest bara blå med resårspets i kanten. – Ska hä va föräldraskap hä? – Jo, nää. Anneli fimpar i den tomma blomlådan som hänger på räcket. – Faan!
∙ 86 ∙
Där är Sandra som säger sig också ha gömt ett lik. Där är a Gun med sin älskare, och sedan barnbarnet hans, som tar över Zündappen och kanske mer än så. Och där är Fresias pappa som har vitt pannband och gärna jämför fingrar och tår. Vad gör en blå wunderbaum utan snöre i en gäddas mage? Vem gör de riktiga björnspåren i dikesleran? Och vad händer egentligen under brunnslocket? Bli som folk består av nio noveller som tecknar ett Västerbotten i förändring. Berättelserna rör sig i gränslandet mellan samtid och dåtid, barndom och vuxenlandskap. Flickor försöker bli fulländade, pojkar måste bli män.
www.norstedts.se