9789176450642

ANN AGUIRRE

ENKLAV FÖRSTA BOKEN I RAZORLAND-SERIEN

ÖVERSÄTTNING: LENA JONSSON & EMMA JONSSON SANDSTRÖM

MODERNISTA • STOCKHOLM

ETT

Under jorden I alabasterlyktans bleka sken i den blinda moderns fönsterlösa grav föddes, under den bistraste av nätter, en flicka in i mörkret med ett jämmerrop.

George M acDona ld, Dagpojken & Nattflickan

Spadertvå J a g föddes under den andra förintelsen. Folk berättade legen­ der för oss om en tid när människovarelserna levde längre. Jag trodde att det bara var sagor. I min värld levde ingen ens till sin fyrtioårsdag.

I dag var det min födelsedag. Varje födelsedag lade till ett nytt lager av rädsla, och i år var det ännu värre. Jag levde i en enklav där den äldste hade upplevt tjugofem år. Hans ansikte var förtorkat, och hans fingrar darrade vid minsta ansträngning.

Det viskades att det vore barmhärtigt att döda honom, men det de egentligen menade var att de inte ville se sin egen framtid tecknad i hans hud. »Är du redo?« Twist stod och väntade på mig i mörkret.

Han bar redan sina märken. Han var två år äldre än jag, och om han överlevt ritualen skulle jag också klara det. Twist var med alla mått mätt liten och skör. Alla livets umbäranden hade grävt fåror i hans kinder och fått honom att åldras. Jag studerade mina bleka underarmar och nickade sedan. Det var dags för mig att bli kvinna.

Tunnlarna var breda och försedda med metallband. Vi hade hittat återstoderna av något som kanske hade varit transport­ medel, men de låg på sidan som väldiga, döda vilddjur. Ibland använde vi dem till nödskydd. Om ett jaktlag blev attackerat in­nan de hann fram till en tillflyktsort kunde den tjocka metall­ väggen mellan dem och de hungriga fienderna innebära skillna­ den mellan liv och död.

Jag hade förstås aldrig varit utanför enklaven. Det här ut­ rymmet utgjorde den enda värld jag någonsin känt till, stöpt i mörker och virvlande rök. Väggarna var gamla och byggda av rektangulära block. En gång i tiden hade de burit färg men åren 9

hade skavt dem grå. Stänk av färgprakt fick vi från föremål vi rotade fram djupare ner i vårt näste.

Jag följde efter Twist genom labyrinten, och min blick landade på välbekanta ting. Mitt favoritföremål var en bild av en flicka på ett vitt moln. Det gick inte att se vad hon höll i, för den delen hade nötts bort. Men orden som stod i klarrött, GUDOMLIGT GOD SKINK A, tyckte jag såg underbara ut. Jag var inte säker på vad skinka var för något, men att döma av hennes ansiktsuttryck måste det ha varit något härligt.

Enklaven samlades till namngivningsdagen. Alla som hade överlevt skulle bli namngivna. Vi förlorade så många i unga år att vi kallade alla småglin Pojke eller Flicka och en siffra. Eftersom vår enklav var liten – och minskade i storlek – kände jag igen vartenda ansikte i halvdunklet. Fastän jag inte ville det knöt det sig i magen på mig, både på grund av den förväntade smärtan och av rädslan för att jag skulle råka få ett hemskt namn på hal­ sen och tvingas leva med det resten av livet.

Snälla, låt det bli något bra.

Den äldste, som bar bördan att heta Vitvägg, gick fram till cirkelns mitt. Han stannade framför elden, och de flackande lågorna målade hans hud i skräckinjagande färger. Med ena handen vinkade han åt mig att komma.

När jag kom fram till honom, började han tala. »Låt var och en av jägarna överlämna sin gåva.« De andra bar fram sina gåvor och lade dem i högar vid mina fötter. Ett berg av intressanta föremål tornade upp sig – där syntes några saker som jag inte hade en aning om vad de tjänat för syfte.

Kanske prydnader? Människorna förr i världen verkade besatta av ting som existerade enbart för att se fina ut. Något sådant kunde jag knappt föreställa mig.

Efter att alla var klara, vände sig Vitvägg till mig. »Det är dags.« Det blev tyst. Skrik ekade genom tunnlarna. Någonstans i när­ heten var det någon som led, men han var inte gammal nog att 10

delta vid min namngivning. Vi kunde förlora ännu en invånare innan vi var klara. Sjukdomar och feber härjade bland oss, och jag tyckte vår medicinman verkade göra mer skada än nytta. Men jag hade lärt mig att inte ifrågasätta hans behandlingar. Här i enklaven gick det inte bra för dem som tänkte alltför självständigt. »Det är de här reglerna som gör att vi kan överleva«, skulle Vitvägg säga. »Om du inte kan foga dig efter dem står det dig fritt att se hur du klarar dig på Ovansidan.« Han var ganska elak.

Jag visste inte om det alltid hade varit så, eller om åldern gjort honom sådan. Och nu stod han framför mig, redo att gjuta mitt blod.

Trots att jag aldrig tidigare bevittnat ritualen, visste jag vad jag hade att vänta. Jag höll ut mina armar. Rakbladet blänkte till i eldskenet. Det var en värdefull ägodel, och Vitvägg höll det rent och vasst. Han rispade tre ojämna jack i min vänstra arm, och jag höll inne smärtan tills den ringlade ihop sig till ett tyst skrik inom mig. Jag tänkte inte dra skam över enklaven genom att grå­ ta. Han snittade mig i högerarmen när jag precis hunnit stålsätta mig. Jag bet ihop medan det varma blodet sipprade nedåt. Inte särskilt mycket. Det var ytliga, symboliska rispor. »Slut ögonen«, sa han.

Jag lydde. Han böjde sig ner, spred ut gåvorna framför mig och grep sedan tag i min hand. Hans fingrar var kalla och mag­ ra. Av det blodet träffade skulle jag få mitt namn. Med ögonen slutna hörde jag de andras andhämtning, men de stod stilla och vördnadsfulla. Det hördes ett prasslande när någon rörde sig i närheten. »Öppna ögonen och hälsa världen, jägarinna. Från och med i dag är ditt namn Spadertvå.« Jag såg att den äldste höll i ett kort. Det var trasigt och fläckigt och gulnat av ålder. På baksidan fanns ett vackert rött mönster och på framsidan något som såg ut som en svart spade, tillsam­ mans med siffran två. Det var också fläckigt av mitt blod, vilket innebar att jag måste bära det med mig överallt. Jag tog det från honom och mumlade mitt tack.

11

Så egendomligt. Jag skulle inte längre heta Flicka15. Det skulle ta ett tag att vänja mig vid mitt nya namn.

Människorna skingrades. Folk nickade respektfullt åt mig när de återgick till sina sysslor. Nu när namngivningsdagens cere­ moni var över, gällde det fortfarande att jaga föda och rota efter förnödenheter. Vårt arbete tog aldrig slut. »Du var mycket tapper«, sa Twist. »Nu måste vi se till dina armar.« Det var tur att vi inte hade någon publik under den proce­ duren, för nu svek mitt mod. Jag grät när han tryckte den heta metallen mot min hud. Sex ärr för att bevisa att jag var så hård­ hudad att jag kunde kalla mig jägarinna. Andra invånare fick färre: byggarna fick tre, avlarna bara ett. Så långt tillbaka som någon kunde minnas visade antalet märken på armen vilken roll en invånare hade.

Det fanns två skäl till att såren på armen inte kunde tillåtas att läka på naturlig väg. Det skulle inte ge ordentliga ärr och såren kunde bli infekterade. Under årens lopp hade vi förlorat alltför många på grund av namngivningsritualen, folk som inte klarat av den vitglödgade avslutningen, utan under tårar bönat och bett och sluppit. Nu tvekade Twist inte längre vid åsynen av någons tårar, och jag var glad att han inte kändes vid mina.

Jag är Spadertvå.

Tårar rann nedför mina kinder när nervändarna dog, men det ena efter det andra ärret dök upp i stället. De var bevis på min styrka och min förmåga att stå emot allt och alla jag skulle möta i tunnlarna. I hela mitt liv hade jag övat inför den här dagen. Jag hanterade kniv och knölpåk med lika stor skicklighet. Varje gång jag hade ätit något som hämtats hem av någon annan, hade jag gjort det i vetskap om att det en gång i tiden skulle bli min tur att försörja småglinen.

Nu hade den dagen kommit. Flicka15 var död.

Länge leve Spadertvå.

* 12

Efter namngivningen ordnade två vänner en fest för mig. De väntade båda på mig i samlingsutrymmet. Vi hade vuxit upp tillsammans som småglin, men våra personligheter och fysiska förutsättningar hade fört oss till skilda vägar i livet. Trots det var Fingerborg och Sten mina två närmsta följeslagare. Jag var yngst av oss tre, och de hade gillat att kalla mig Flicka15 efter att de själva fått sina namn.

Fingerborg var småvuxen och lite äldre än jag. Hon hade mörkt hår och bruna ögon och arbetade som byggare. Hennes spetsiga haka och stora ögon gjorde att människor ibland frågade om hon var gammal nog att ha avslutat småglinas skolning. Hon avskydde sådana kommentarer – det var bästa sättet att få henne arg.

Hennes fingrar var ofta smutsiga eftersom hon arbetade med händerna. Smutsen spred sig till hennes kläder och fläckade hen­ ne i ansiktet. Vi hade vant oss vid att se henne klia sig på kinden och lämna ett svart streck där. Men jag retade henne inte längre, eftersom hon var känslig. Hennes ena ben var något kortare än det andra och hon haltade en smula. Eftersom det inte var en skada utan en medfödd defekt kunde hon inte bli avlare.

Sten var stilig och stark, men inte särskilt smart, och därför hamnade han bland avlarna. Vitvägg trodde att han hade goda anlag och att om han parades ihop med en smart kvinna skulle han avla rejäla småglin. Bara invånare med egenskaper som var värda att föra vidare hade tillåtelse att bidra till nästa generation, och de äldste kontrollerade nedkomsterna noggrant. Vi tillät inte fler småglin än vi kunde försörja.

Fingerborg rusade fram för att granska mina underarmar. »Hur ont gjorde det?« »Mycket«, sa jag. »Två gånger värre än på dig.« Jag gav Sten en menande blick. »Sex gånger värre än dina.« Han skämtade alltid om att han hade enklavens lättaste jobb, och det kanske var sant. Men jag skulle inte vilja bära det tunga ansvaret att se till att vårt folk överlevde till nästa generation.

Förutom att avla de efterkommande, ingick det i hans uppgifter 13

att sköta om dem. Jag trodde inte att jag skulle kunna hantera så mycket död. Småglin var otroligt känsliga. I år hade han avlat ett småglin av manskön, och jag förstod inte hur han klarade av rädslan. Jag kunde knappt minnas min egen avelskvinna. Hon dog ung, även med våra mått mätt. När hon var arton härjades enklaven av en epidemi, troligen hitförd av handelsfolk från Nassau. Den skördade många offer bland oss det året.

En del medborgare tyckte att avlarnas avkomma skulle hålla sig till avlarrollen. Det fanns en tyst rörelse bland jägarna som ville ta avkomlingar från de egna leden. När en jägare blev för gammal för att patrullera, skulle han eller hon kunna avla fram nästa kull jägare. Jag hade kämpat hela livet mot sådana idéer. Ända sedan jag lärde mig att gå hade jag sett jägarna ge sig in i tunnlarna och vetat att det var mitt öde. »Det är inte mitt fel att jag ser bra ut«, sa han och flinade. »Sluta, båda två.« Fingerborg tog fram en present, inslagen i en bleknad tygtrasa. »Här får du.« Det hade jag inte förväntat mig. Med höjda ögonbryn tog jag paketet från henne, vägde det i handen och sa: »Du har gjort nya dolkar åt mig.« Hon glodde ilsket. »Jag hatar när du gör så där.« För att blidka henne vek jag undan tyget. »De är otroligt fina.« Det var de verkligen. Bara byggare kunde göra något så väl­ arbetat. Hon hade gjutit dem enkom till mig. Jag föreställde mig de långa timmarna över elden, tiden i gjutformen, härdningen, polerandet och slipandet efteråt. De glimmade i fackelskenet. Jag testade dem och kände hur perfekt balanserade de var. Jag gjorde några utfall för att visa hur mycket jag tyckte om dem, och Sten hoppade till som om jag skulle kunna träffa honom av misstag.

Ibland var han en sådan idiot. En jägarinna träffade aldrig något hon inte siktade på. »Jag vill att du ska ha det bästa där ute.« »Jag också«, sa Sten.

Han hade inte brytt sig om att slå in sin present. Den var helt enkelt för stor. Påken var inte av samma kvalitet som en byggares 14

verk, men Sten hade ett ganska gott handlag med täljkniven, och han hade använt ett solitt trästycke. Jag misstänkte att Fingerborg måste ha hjälpt honom med metallbanden högst upp och längst ner, men de fantasifulla figurerna som skurits in i träet var utan tvekan hans skapelse. Jag kände inte igen alla djuren, men den var vacker och stabil, och med den på ryggen skulle jag känna mig tryggare. Han hade gnidit in någon sorts färg i sniderierna, så att de syntes väl mot resten av träet. Dekorationerna skulle göra det svårare för mig att hålla vapnet rent, men Sten var avlare, och man kunde inte förvänta sig att han skulle tänka på sådana detaljer.

Jag log uppskattande. »Den är fantastisk.« Båda kramade om mig. Sedan tog de fram en godbit, något extra som vi sparat till min namngivningsdag. Fingerborg hade bytt till sig burken för längesedan inför just det här tillfället.

Själva burken hänförde oss med sina klara röda och vita färger, mycket färggrannare än det mesta man hittade här nere. Vi visste inte vad som fanns inuti, bara att behållaren var så omsorgsfullt försluten att man behövde verktyg för att bända upp den.

Jag kände en underbar doft, olik allt annat jag känt. Den var frisk och söt, men inuti burken såg jag bara färgat damm. Det var omöjligt att säga vad det en gång hade varit, men själva aromen gjorde min namngivningsdag speciell. »Vad är det?« frågade Fingerborg.

Tvekande stoppade jag ner en fingertopp i det rosa dammet. »Jag tror att det kanske är till för att få oss att lukta bättre.« »Ska vi ha det på kläderna?« Sten lutade sig fram och sniffade.

Fingerborg såg fundersam ut. »Bara vid speciella tillfällen.« »Finns det något där nere?« Jag rörde runt, tills jag kom till botten. »Ja, det gör det!« Upprymd drog jag upp en fyrkantig lapp av styvt papper. Den var vit med gyllene bokstäver, men de hade konstig form och jag kunde inte läsa dem. Vissa av dem såg ut som de brukade, andra inte. De ringlade sig, snirklade och krökte sig på sätt som bara förvirrade mig.

15

»Lägg tillbaka den«, sa hon. »Den kanske är viktig.« Den var viktig, om så bara för att den var ett av de få kom­ pletta dokument vi hade från förr. »Vi borde ta med den till Ordhållaren.« Även om vi bytt till oss den här burken enligt spelets alla regler kunde vi råka riktigt illa ut om den visade sig vara en värdefull tillgång för enklaven och vi försökte behålla den för oss själva. Att råka illa ut ledde till förvisning, och förvisning ledde till onämnbara saker. Eniga om att det var det rätta att göra, lade vi tillbaka papperet och stängde burken. Vi såg allvarsamt på varandra, medvetna om vilka konsekvenserna kunde bli. Ingen av oss ville bli anklagad för att försöka hamstra. »Vi ordnar det med en gång«, sa Sten. »Jag måste snart tillba­ ka till småglinen.« »Ge mig en sekund.« Jag sprang i väg för att leta efter Twist. Jag hittade honom, föga överraskande, i köket. Jag hade fortfarande inte fått något enskilt utrymme. Nu när jag blivit namngiven skulle jag få ett eget rum.

Det var slut med att sova i småglinens sovsal. »Vad vill du?« frågade han barskt.

Jag försökte att inte ta illa upp. Bara för att jag blivit namn­ given betydde det inte att hans sätt att behandla mig genast skulle bli bättre. För vissa skulle jag inte vara mycket mer än ett småglin i ett par år till, ända tills jag började närma mig de äldres ålder. »Bara säg var jag ska bo!« Twist suckade, men gjorde mig till viljes och ledde mig genom labyrinten. På vägen fick vi väja för många kroppar och gick i sicksack mellan skiljeväggar och improviserade bostäder. Min låg mellan två andra, men det var en och en halv meter som var mina egna.

Mitt rum hade tre enkla väggar av gammal metall och en sliten tygbit som erbjöd en illusion av avskildhet. Alla hade det ungefär likadant, det enda som varierade var vilken sorts pryd­ nader folk höll sig med. Jag var i hemlighet svag för blanka saker.

16

Jag försökte alltid byta till mig sådant som glittrade när man höll upp det mot ljuset. »Bra så?« Innan jag hann svara, gick han tillbaka mot köket. Jag tog ett djupt andetag och sköt undan förhänget. Jag hade en trasmatta att sova på och en låda för mina fåtaliga tillhörigheter. Men ingen annan hade rätt att komma in hit utan att jag bjudit in dem. Jag hade gjort mig förtjänt av min plats.

Trots oron log jag när jag stuvade undan mina nya vapen.

Ingen skulle röra någonting här inne, och det var bäst att inte vara beväpnad till tänderna när jag besökte Ordhållaren. Precis som Vitvägg började han bli till åren kommen och brukade bete sig underligt.

Jag såg inte alls fram emot den här utfrågningen.

17

Rannsakning D e t tog inte lång tid att haspla ur oss vår berättelse och visa honom burken. Han stack in handen och lät det rosa dammet rinna mellan fingrarna. Kortet hanterade han varsamt. »Ni säger att ni haft det här föremålet ett tag?« Ordhållaren glodde ilsket på oss, som om vi minst gjort oss skyldiga till enfald.

Sten förklarade: »Vi bytte till oss den tillsammans och kom överens om att vi skulle öppna den på Femtons… alltså, Spader­ tvås namngivningsdag.« »Så ni hade ingen aning om vad den innehöll, förrän nu?« »Nej, sir«, sa jag.

Fingerborg nickade försynt. Hennes hälta gjorde henne osäker, eftersom enklaven sällan tillät sådana brister. Men hennes funk­ tionshinder var litet och inverkade inte på hennes prestationer som byggare. Jag skulle säga att hon faktiskt arbetade dubbelt så hårt, för att hon inte ville att någon skulle kunna hävda att de hade gjort ett misstag beträffande henne. »Är ni beredda att svära på det?« frågade Ordhållaren. »Ja«, sa Fingerborg. »Ingen av oss hade en aning om vad den innehöll.« De hämtade Koppar från köket och hon var vittne. Ordhål­ laren tog hand om dokumentet som bevismaterial och morrade: »Ut med er, allihop. I sinom tid ska ni få veta vad jag har kommit fram till.« Jag kände mig illamående när vi gick tillbaka till mitt rum.

Men jag ville visa dem var det låg. Sten fick komma in med Fingerborg som förkläde. Vi kastade oss tillsammans ner på madrassen, som vi brukade göra förr i tiden i småglinas sovsal.

Sten satte sig mellan oss och lade armarna om oss. Han kändes varm och välbekant, och jag lutade huvudet mot hans axel. Jag 18

ville inte låta någon annan röra vid mig på det här sättet, men han var annorlunda. Vi hade växt upp tillsammans, som småglin var vi praktiskt taget släkt. »Det kommer att gå bra«, sa han. »De kan inte straffa oss för något vi inte gjort.« Jag såg hur Fingerborg njöt av att kura ihop sig intill honom, och funderade på om hon inte skulle ha passat bättre som avlare.

Men de äldste skulle inte ha tillåtit det, även om hon hade velat.

Ingen ville att defekter skulle föras vidare, inte ens obetydliga och harmlösa. »Han har rätt«, instämde hon.

Jag nickade. De äldste tog hand om oss. De måste förstås tänka igenom saken, men när de väl granskat alla fakta kunde inget hända oss. Vi hade gjort rätt och lämnat in papperet så snart vi hittade det.

Sten lekte tankspritt med mitt hår. Det var helt instinktivt.

För avlare var det inte förbjudet att röra vid varandra. De kra­ made och klappade varandra så lättsinnigt att jag blev förskräckt.

Byggare och jägare var tvungna att vara så försiktiga för att inte anklagas för förseelser. »Jag måste gå«, sa Sten beklagande. »För att göra småglin eller för att se efter dem?« frågade Finger­ borg, plötsligt ilsken.

För en sekund tyckte jag synd om henne. Det var så plågsamt uppenbart att hon ville ha något hon aldrig skulle kunna få. Till skillnad från mig. Jag hade fått exakt det jag ville. Jag kunde knappt bärga mig förrän jag fick börja arbeta.

Sten flinade och började besvara frågan. »Om ni verkligen vill veta…« »Det spelar ingen roll«, sa jag hastigt.

Fingerborg såg besviken ut. »Jag måste också gå. Hoppas du har haft en bra namngivningsdag, Spadertvå.« »Bortsett från att vi var tvungna att träffa Ordhållaren var den bra.« Jag log när de gick och lutade mig bakåt på madrassen för att tänka på min framtid som jägarinna.

19

*

Första gången jag såg Tålig, skrämde han mig. Han hade ett vasst, magert ansikte och mörkt tovigt hår som föll över pannan ner mot de svartaste ögon jag sett, som bottenlösa hål. Och han var så ärrad, som om han överlevt strider resten av oss inte ens kunde föreställa sig. Även om livet här var hårt, förstod man av hans tysta raseri att han hade haft det mycket värre.

Till skillnad från de flesta av oss, var han inte född i enklaven.

Han kom hit genom tunnlarna och var halvvuxen när vi hittade honom. Nästan ihjälsvulten och till mer än hälften vilddjur. Han hade ingen nummerbeteckning och över huvud taget ingen upp­ fattning om hur man borde bete sig. Trots det röstade de äldsta medborgarna för att vi skulle låta honom stanna. »Den som kan överleva ensam ute i tunnlarna måste vara stark«, hade Vitvägg sagt. »Vi kan ha nytta av honom.« »Om han inte har ihjäl oss allihop först«, hade Koppar muttrat till svar.

Koppar var näst äldst med sina tjugofyra år, och hon fungera­ de som Vitväggs partner, även om deras förhållande varierade.

Hon var också den enda som alls vågade höja rösten mot honom, om än inte så mycket. Resten av oss hade lärt oss att låta bli. Jag hade sett folk bli förvisade för att de vägrade följa reglerna.

Så när Vitvägg kungjorde att främlingen skulle få stanna, var vi tvungna att se till att det fungerade. Det tog lång tid innan jag faktiskt såg honom. De försökte lära honom vårt sätt att leva, och han tillbringade många timmar hos Ordhållaren. Han visste redan hur man slogs, men han verkade inte veta hur man levde tillsammans med andra. Han verkade i alla fall tycka att våra lagar var förbryllande.

Jag var bara ett småglin på den tiden, så jag hade inget med hans anpassning att göra. Jag utbildades till jägarinna. Eftersom jag ville bevisa min skicklighet med kniv och känga arbetade jag ständigt. Jag deltog inte när den främmande pojken fick sitt namn. Han visste inte hur gammal han var, så de gissade när det var dags att döpa honom.

20

Efter det såg jag till honom ibland, men jag pratade absolut aldrig med honom. Småglin och jägare umgicks inte, om det inte handlade om undervisning. De som valts ut för strid och patrulleringstjänst hade veteranjägare som lärare. Jag tränade mest hos Silke, men jag hade också undervisats av några andra genom åren. Det var först mycket senare jag blev presenterad för Tålig, först efter min egen namngivning. Han höll på att lära ut grunderna i knivhantering när Twist förde mig till honom och hans elever. »Det var allt«, sa Tålig när vi kom dit.

Småglina muttrade och skingrades. Jag mindes hur mina muskler ömmade när jag började träna. Nu njöt jag av hur hårda och starka mina armar och ben var. Jag ville pröva mina krafter mot de faror som väntade utanför våra provisoriska murar.

Twist nickade mot mig. »Det här är din nya partner. Silke har rankat henne på första plats i sin grupp.« »Jaså?« Tåligs röst lät egendomlig.

Jag mötte hans svarta blick och höjde på hakan. Han får inte tro att jag är rädd för honom. »Ja. Jag fick tio av tio på kastprovet.« Han granskade mig med föraktfull blick. »Du är klen.« »Och du är snabb att döma.« »Vad heter du?« Jag var nära att svara Flicka15 och fick tänka efter. Men så fingrade jag på kortet i fickan och kände mig stärkt av dess hörn.

Det var min lyckoamulett nu. »Spadertvå.« »Jag lämnar er åt varandras sällskap«, sa Twist. »Jag har annat att sköta.« Det hade han, förstås. Eftersom han var liten och skör, kunde han inte jaga. Han tjänstgjorde som Vitväggs högra hand, sprang ärenden åt honom och tog hand om administrativa uppgifter.

Jag kunde inte dra mig till minnes att jag någonsin sett honom bara sitta still, inte ens på kvällarna. Jag höjde handen åt honom när han rundade den avhuggna metallväggen som vette mot en annan del av bosättningen. »Jag heter Tålig«, sa han till mig.

21

»Jag vet. Alla vet vem du är.« »Eftersom jag inte är en av er.« »Det var du som sa det, inte jag.« Han nickade hastigt och jag förstod att han inte ville svara på några frågor. Eftersom jag inte ville vara som alla andra, svalde jag min nyfikenhet. Om han inte ville prata, brydde jag mig inte om det. Alla undrade över det han berättat, men bara Vitvägg hade någonsin fått höra historien – och kanske inte ens han visste hela sanningen. Men jag var bara intresserad av att Tålig skulle bistå mig i strid, så det spelade ingen roll.

Han bytte spår. »Silke utser jaktlag varje dag. Vi går på vårt skift i morgon. Jag hoppas att du är så bra som hon hävdar att du är.« »Vad hände med din senaste partner?« Tålig log. »Han var inte så bra som Silke påstod.« »Vill du pröva?« Jag höjde ögonbrynen i en fråga.

Utrymmet var nu tomt på småglin, så han ryckte på axlarna och tog plats i mitten. »Visa mig vad du går för, då.« Det var listigt, men så grön var jag inte. En offensiv slagskämpe förlorar chansen att bedöma sin motståndares taktik. Jag ruskade på huvudet och knöt nävarna. Han log nästan – jag såg ett leende skymta i hans blick, men sedan fokuserade han på kampen.

Vi gick runt varandra några gånger. Jag höll mig avvaktande eftersom jag aldrig sett honom sparra med någon. Jag brukade iaktta jägarna så fort jag fick chansen, men han umgicks inte så mycket med dem vid sidan av tjänstgöringen.

Han snärtade till med en snabb vänster, följt av en rak höger.

Jag blockerade det ena utfallet men inte det andra – det var snällt av honom att inte använda sin fulla styrka. Men smällen fick mig att vackla till. Jag utnyttjade den nya vinkeln för att köra knytnäven i hans revben och snurra undan. Han väntade sig inte att jag skulle återhämta mig så snabbt, tänkte jag.

Vårt sparrande drog till sig publik. Jag försökte strunta i dem, eftersom jag ville göra en bra uppvisning. Jag siktade på hans ben, men han hoppade undan och jag hittade snubblande balansen 22

medan han avancerade mot mig. När han svepte till hann jag inte glida undan i tid och han fällde mig enkelt. Jag försökte rulla ut ur hans låsgrepp, men han hade mig fast. Jag stirrade argt upp på honom, men han höll mig kvar tills jag klappade av.

Tålig sträckte mig sin hand. »Inte illa. Du hängde med i några minuter.« Flinande tog jag piken. Jag vägrade ursäkta mig med att mina armar ömmade. Det kunde han se själv. »Du hade tur i dag. Jag vill ha revansch.« Han gick sin väg utan att svara, vilket jag tolkade som ett halvt löfte.

Den kvällen slipade jag mina knivar och dubbel- och trippel­ kollade utrustningen. Trots all träning och alla mina förberedel­ ser hade jag svårt att somna. Jag låg och lyssnade på de lugnande ljuden av liv runt omkring mig. Ett småglin grät. Någon avlade.

Plågade stönanden blandades med lugnare suckar.

Jag måste ha slumrat till, för Twist väckte mig med en fot mot min bröstkorg. »Upp och ät med dig. Du ska ut på patrullering om en liten stund. Och tro inte att jag tänker göra mig besväret att väcka dig personligen i fortsättningen.« »Det tror jag inte«, svarade jag.

Det var ett under att jag somnat alls. Min första patrullering.

Upphetsning och nervositet fyllde mig. Med ett stänk olja strök jag bak håret i en stridsduglig svans och gjorde mig i ordning.

Det innebar att jag fäste knölpåken i en repögla på ryggen och körde ner knivbladen i lårhölstren. Jag hade tillverkat all min utrustning själv. Vitvägg ansåg att det främjade aktsamhet om man var självförsörjande, och kanske hade han rätt.

När jag närmade mig köksutrymmet stack röken mig i ögo­ nen. Koppar grillade något på ett spett, och fettet fräste när det droppade ner i elden. Hon tog fram sin dolk och skar av ett köttstycke åt mig. Det brände mina fingrar när jag tog emot det och slukade det. Jag hade aldrig ätit frukost först, det var det bara jägare som gjorde. Jag brann av stolthet.

Jag såg på jägarna som glufsade i sig sina portioner. Alla åt 23

mer än jag någonsin fått förut. Allihop såg hårda och redo ut, inte alls nervösa. Jag letade efter Tålig med blicken och upptäckte att han satt och åt för sig själv. De andra pratade inte med honom.

Han var fortfarande en utböling och bemöttes med illa dold misstänksamhet.

När vi avslutat måltiden klev Silke upp på ett bord. »Vi har sett fiender vid flera tillfällen, närmare enklaven än vi kan tolerera.« En manlig jägare vars namn jag inte kände till frågade: »Miss­ foster?« Jag rös till i hela kroppen. Missfoster såg nästan ut som människor men var inte mänskliga. De hade sårig hud, rakblads­ vassa tänder och klor i stället för naglar. Jag hade hört att man kunde upptäcka dem på lukten, men att det kunde vara svårt i tunnlarna. Det fanns redan hundratals lukter härnere, och många var otrevliga. Men Twist hade berättat för mig att missfostren luktade kadaver. De kalasade på döda kroppar, men åt gärna färskt kött om de kom åt. Vi måste se till att de inte gjorde det.

Silke nickade. »De blir djärvare. Döda alla ni stöter på.« Hon höll upp en tygsäck. »Ert mål i dag blir att fylla den här säcken med kött. Så länge det inte är missfoster bryr jag mig inte om vad ni stoppar i den. God jaktlycka.« De andra gav sig av. Jag trängde mig fram till Tålig. Han såg ännu mer skrämmande ut än han gjort dagen innan. Han var nog inte mycket mer än några årstider äldre än jag, men det var detsamma som ett helt livs jakterfarenhet. Hans vapen blänkte, vilket var en lugnande syn. Hur mycket jag än ville visa upp min egen förmåga, ville jag också ha en partner att lita på. Det vore idiotiskt att inte oroa sig över att hans senaste partner hade dött där ute. Kanske skulle han någon dag berätta för mig hur det gick till. »Nu kör vi«, sa han.

Jag följde honom genom köksutrymmet och in i en anslutan­ de tunnel. För längesedan hade vi satt upp barrikader vid viktiga ställen, för att göra det svårare att ta sig in i vår bosättning. Vi tog oss ut genom den östra blockaden, och jag var tvungen att 24

kravla mig fram på händer och knän innan jag tagit mig genom bråten. I mina ögon såg den ut att behöva bättras på med nytt skrot, men det var byggarnas jobb.

Utanför den upplysta enklaven var det mörkt, mörkare än jag någonsin varit med om. Det tog lång tid för ögonen att vänja sig.

Tålig väntade tills mina ögon anpassat sig. »Jagar vi så här?« Det hade ingen talat om för mig. En primi­ tiv skräck kröp uppför ryggraden på mig. »Ljus drar till sig missfostren. Vi vill inte att de ska se oss först.« Jag kontrollerade reflexmässigt vapnen, som om blotta om­ nämnandet av monstren kunde få dem att dreglande dyka upp i skumrasket. Knölpåken gled loss utan problem. Likaså knivarna, som snabbt kom mina handflator till mötes.

Andra sinnen kompenserade medan vi förflyttade oss. Under utbildningen hade jag provat på att arbeta utan att se, men jag hade inte förstått hur viktig den kunskapen var här ute. Nu var jag glad att jag hörde honom röra sig framför mig, för det enda jag såg var suddiga skuggor. Inte konstigt att jägare dog.

Framför mig kontrollerade Tålig olika fällor. I några av dem hittade han kött. En annan partner skulle kanske ha försökt lugna mig, men han lämnade mig på efterkälken i mörkret och tyst­ naden. Nåväl, jag kunde ta hand om mig själv. Jag var inte rädd.

Jag intalade mig det ända tills vi svängde vänster och hörde oväsen ett stycke bort. Blöta, sugande ljud som ekade så att jag inte hade en aning om hur nära de egentligen var. Marken blev ojämnare under fötterna och var täckt med trasig metall och krossade stenar. Tålig smälte in i mörkret och gick rakt mot faran.

Jag följde efter, eftersom det var mitt jobb.

Vi kom fram till en korsning, där fyra tunnlar förenades.

Ovanför oss hade taket spruckit och fallit ner, så det var bråte överallt. Ett glåmigt ljus föll högt uppifrån och i ljusfläckarna nedanför såg jag mitt första missfoster.

Eftersom vi rörde oss lika tyst som tvillingknivar hade monst­ ret varken sett eller hört oss än. Det stod böjt över någonting dött 25

och slet i det råa köttet med tänderna. Det fanns troligtvis flera i närheten. Vi hade fått lära oss att missfoster alltid uppträdde flockvis.

Tålig gjorde en tyst gest, som betydde att han tänkte ta den här ensam. Jag skulle hålla utkik efter resten. Jag lyfte på huvudet för att bekräfta att jag begrep. Slank och dödsbringande stegade han fram och gjorde slut på varelsen med ett blixtsnabbt knivhugg.

Den skrek till och varnade därmed sannolikt de andra. Döds­ skriet ekade som en sorgsen sång.

En rörelse norrut fångade min uppmärksamhet. Ytterligare två var på väg mot oss i full fart. Jag reagerade reflexmässigt utan att känna någon rädsla. Knivarna gled ut i mina händer – till skillnad från de flesta jägare kunde jag slåss med två på en gång.

Silke ljög inte. Jag är bäst i min grupp.

Det intalade jag mig själv när det första missfostret dundrade in i mig. Jag välkomnade det med ett uppåtriktat hugg och en hård knuff med vänsterhanden. Sikta på mjukdelarna. Lägg in dödsstöten. Jag hörde Silkes röst i huvudet, och den sa: Varje sekund du lägger på att slåss med den här saken kostar kraft som du inte kommer att ha kvar sedan, när du behöver den som mest.

Knivbladet träffade varelsens stinkande, svampiga kött och krasade genom skelettet. Inombords ruskade jag på huvudet åt mig själv. För högt upp. Det var inte bröstkorgen jag ville åt. Den ylade av smärta och skrapade mig på axeln med sina smutsiga klor. Det här var inte som på träningen, varelsen betedde sig inte som jag hade trott.

Bistert kontrade jag med högerhanden. Jag önskade att jag hade haft tid på mig att studera Tålig och analysera hans stil.

Detta var min första riktiga strid och jag ville inte lämna den som ett otränat småglin. Jag måste förtjäna min partners respekt.

Jag svepte ut med benet och kombinerade sparken med en vinklad knivstöt. Båda träffade, och missfostret föll i en pöl av forsande, vidrigt blod. Det såg inte ut som vårt, det var mörkare och tjockare och stank. Jag högg den i hjärtat med vänsterhanden och dansade bakåt för att inte bli klöst under dess dödsryckningar.

26

Tålig blev klar snabbare än jag. Det var väntat, med tanke på att han hade mer erfarenhet. Jag rengjorde knivarna på miss­ fostrets klädtrasor och satte tillbaka dem i hölstren. Nu förstod jag rent fysiskt varför jägarna lade så mycket tid på att sköta sina vapen. Det kändes som om jag aldrig skulle kunna få bort fläckarna från metallen. »Inte illa«, sa han så småningom. »Tack.« Nu hade jag officiellt klarat mitt bloddop. Det utmärkte mig som jägarinna lika mycket som de nya ärren på mina armar. Jag rätade på ryggen.

Vi lämnade de tre liken. Det lät hemskt, men de andra miss­ fostren skulle äta upp dem. De brydde sig inte om sina döda. De gav sig inte på varandra, men i övrigt använde de vad som helst i tunnlarna – både levande och dött – till att mätta sin oändliga aptit.

Resten av patrulleringen förflöt relativt lugnt. Hälften av fäl­ lorna gav kött. Ett flertal djurarter levde här nere tillsammans med oss, fyrbenta pälsklädda varelser som vi kallade mat. Jag dö­ dade en som var skadad, för att snaran inte riktigt brutit nacken av den, och det gjorde mig mer ont än att döda missfostret. Jag höll den varma kroppen i händerna och böjde huvudet över den.

Utan ett ord tog Tålig den ifrån mig och släppte ner den i säcken tillsammans med de andra. Vi hade småglin att mätta.

På vägen tillbaka försökte jag memorera vår rutt. Även om ingen sagt det rakt ut, skulle Tålig en dag förvänta sig att jag tog täten. Han skulle inte acceptera några ursäkter, lika lite som jag tänkte skylla ifrån mig. Så jag räknade steg och svängar och lade dem på minnet.

När vi kom fram till enklaven hade de andra jägarna redan börjat avlägga rapport. Twist tog hand om säckarna, vägde köttet och antingen lovordade eller läxade upp laget. Vi fick höra »bra jobbat«, medan paret efter oss blev åthutade: »Det är ert fel att småglina får gå hungriga i morgon bitti.« »Ses i morgon«, sa jag till Tålig.

27