Page 1

Våldets kön Kulturella föreställningar, funktioner och konsekvenser

Gabriella Nilsson & Inger Lövkrona


Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 37850 ISBN 978-91-44-09360-4 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2015 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Shutterstock/Zacarias Pereira da Mata Printed by Interak, Poland 2015


INNEHÅLL

Inledande reflektioner 7

Bokens perspektiv  9 Varför denna bok?  12 1 Vad är våld?  15

Kön och våld  17 Våld mot den egna kroppen  19 Kollektivt våld  22 Interpersonellt våld  25 Våld eller vara?  28 2 Mäns våld mot kvinnor  33

Ett reaktivt begrepp  34 Ett könsmaktsperspektiv  36 Ett internationellt perspektiv  38 Kritik av könsmaktsperspektivet  41 Våldets omfattning  45 3 Leva med våld  51

Våldets former  52 Att stanna i våldet  55 Att lämna våldet  59

©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r

3


Innehåll

Kvinnojourerna och våldet  62 Besvärliga eller fogliga kvinnor  64 Våld och hälsa  69 4 Våld och maskulinitet  71

Förklaringar till mäns våld  72 Våldet och den Andre  77 Mäns berättelser  80 5 Sexualitet och våld  89

Aktiv och passiv  90 Uppdämd drift  93 Skylla sig själv  98 Rena offer  103 6 Våld och lagen  107

Mot en sexualbrottslagstiftning  108 Tvång, uppsåt och samtycke  113 Sexuella övergrepp mot barn  121 7 Våld och kultur  127

Våld i hederns namn  129 Olika perspektiv  131 Kulturalisering och kultur  135 Att hantera våldet  139 Likheter och skillnader  145 8 Kvinnors våld  147

Barnamord 150 ”Tjejvåld” – flickors gatuvåld  157 Kvinnors våld mot män i nära relationer  161 Självförsvar eller uppsåt?  165

4

©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r


Innehåll

9 Våld och motstånd  169

Feminism och manshat  170 Bakslag 174 Utpekandet av män som grupp  178 Kvinnohat 183 Kön utan våld?  186 Referenser 193 Register 213

©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r

5


KAPITEL 3

Leva med våld

I föregående kapitel beskrevs betydelsen av att använda begrepp som synliggör hur våldet ser ut, snarare än döljer detsamma. Utgångspunkten för diskussionen var begreppet mäns våld mot kvinnor och dess styrkor och svagheter. I det här kapitlet dröjer vi kvar vid mäns våld mot kvinnor, men fördjupar beskrivningen av hur våldet tar sig uttryck i våldsutsatta kvinnors liv. Hur har våldsutsatta kvinnors livssituation sett ut i Sverige historiskt, exempelvis under 1700- och 1800-talen? Och hur ser den ut i dag? Det kanske mest anmärkningsvärda med berättelserna om livet i en våldsam relation, oberoende av var i världen eller när i historien de härrör från, är hur lite de skiljer sig åt. Våldets uttrycksformer och konsekvenser förefaller vara historiskt konstanta. I rättsprotokoll från 1800-talet kan vi läsa om kvinnor som flyr hemmet med sina barn efter att i decennier kontrollerats, isolerats och misshandlats av sina äkta män. Kvinnor som bosatt sig på hemlig ort men som, efter att mannen återfunnit dem, bett om förlåtelse och bedyrat att aldrig mer slå, återvänt hem, för att där på nytt befinna sig i isolering och våld (Lindstedt Cronberg 2005:29, jfr ds. 2004, Östman 2001). Det här är ett förlopp som samtida kvinnojourer känner väl igen. Aktiva kvinnojourskvinnor beskriver ofta att våldsutsatta kvinnors berättelser är närmast identiska. Oavsett hur kvinnor upplever och förhåller sig till våldet, kan det konstateras att flertalet kvinnor världen över lever länge i det våldsamma förhållandet innan ett slutligt uppbrott, inte sällan i många år. För vissa av dessa kvinnor slutar förhållandet med döden, genom mord eller självmord, eller genom att den våldsamme mannen bringas om livet (World report 2002:95f). Processer kring att stanna i eller lämna en våldsam relation har länge varit en central problematik i forskningen om våld i nära relationer. Vilket ©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r

51


3  Leva med våld

handlingsutrymme har en våldsutsatt kvinna? Är hon ett passivt offer eller ett aktivt handlande subjekt? En teori som format synen på kvinnors möjlighet att bryta upp från en våldsam relation i Sverige men även inter­ nationellt, är teorin om våldets normaliseringsprocess (Lundgren 2012). Den fråga som denna teori försöker besvara är varför kvinnor inte lämnar en våldsam relation omedelbart, utan först efter år av misshandel. Efter hand har teorin utvecklats genom frågor som ”varför” och ”hur” kvinnor går. Forskarna har kommit att intressera sig för de processer som förklarar varför kvinnor slutgiltigt lämnar de våldsamma männen. Ett sätt att förklara uppbrottsprocessen är med utgångspunkt i teorin om den så kallade uppbrottstrappan (Smirthwaite & Holmberg 2014). I det här kapitlet fördjupas och problematiseras beskrivningen av dessa olika processer. De relateras även till de samhällsfunktioner som har till uppgift att stötta och hjälpa våldsutsatta kvinnor och lagföra våldsutövande män – kvinnojourerna, socialtjänsten, hälso- och sjukvården, polisen, rättsväsendet. Vilken syn har olika myndigheter på vem en våldsutsatt kvinna är och hur hon bör agera? I kapitlet initieras även en diskussion om förhållandet mellan våldsutsatthet och framtida hälsa.

Våldets former Den farligaste platsen för en kvinna att vistas på är i det egna hemmet. Även om det skett en ökning av relationsvåld i det offentliga rummet, sker merparten av våldet bakom stängda dörrar och utan vittnen. Som beskrivits tidigare i boken är detta förklaringen till att våld i hemmet särskilts från övriga fall av misshandel i svensk lagstiftning ända fram till 1984. Det som skett i det privata har betraktats som en privat angelägenhet. Det här blir ännu tydligare som våldet äger rum på fritiden: kvällar, helger och andra ledigheter är särskilt kritiska tidpunkter (Lövkrona 2009:69). Vi har länge föreställt oss att våld i nära relationer är något som huvudsakligen drabbar gifta, eller åtminstone vuxna kvinnor, men senare års forskning antyder att även flickor och unga kvinnor är utsatta för våld av sina pojkvänner (Wiklund 2010). Lucas Gottzén menar att det bland unga finns en föreställning om att ”kvinnomisshandel” är något som sker mellan vuxna som lever tillsammans i stabila relationer, en föreställning som riskerar att leda till att det våld de utsätts för, eller utsätter någon för, inte förstås 52

©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r


3  Leva med våld

i termer av relationsvåld. Men i själva verket är andelen yngre män som misshandlar sina flickvänner stor. Våldet sker alltså även i kortare relationer mellan ungdomar som kanske fortfarande bor hemma hos sina föräldrar (Gottzén 2014:557ff, jfr Gottzén & Korkmaz 2013). Mäns våld mot kvinnor riktar sig mot hustrur, sambor och flickvänner i både pågående och avslutade relationer, men kan, utöver mot kvinnorna själva, även utövas mot deras barn, husdjur eller materiella tillhörigheter (jfr Eliasson 1997). Det faktum att våld mot kvinnor utövas i hemmet får ofta som konsekvens att kvinnornas barn antingen själva utsätts för våld eller tvingas bevittna våldet (jfr Lundgren m.fl. 2001:34f, Strandell 2013:30f). Mäns våld mot kvinnor är alltså inte bara ”kvinnomisshandel” utan samtidigt ”mammamisshandel” (Eriksson 2006, Andersson & Källström Cater 2014). Det här har uppmärksammats det senaste decenniet, såtillvida att barn som bevittnar våld sedan 2006 fått status som brottsoffer med rätt till brottsofferersättning. Det betyder emellertid inte att barn är brottsoffer i juridisk mening. Brå konstaterar i två rapporter 2010 att barn som bevittnat våld, särskilt barn till kvinnor som väntar på uppehållstillstånd, fortsatt marginaliseras i studier, handlingsplaner och i hjälpinsatser (Brå 2010:4 s. 17ff, ds. 2010:18 s. 15f). Våld mot familjens sällskapsdjur i syfte att terrorisera kvinnan är en hittills mindre uppmärksammad form av psykiskt våld, men viktig både eftersom djuren själva är helt rättslösa och för att det har visat sig fördröja kvinnors uppbrottsprocess. Djuren kan vanligen inte tas med till ett skyddat boende varför kvinnan tvekar att lämna dem kvar hos mannen (Holmberg 2011:59). Våld i nära relationer innebär inte bara återkommande inslag av fysiskt våld. Även om det fysiska våldet ger allvarliga skador – spräckta ögonbryn, läppar eller trumhinnor, utslagna tänder, strypmärken, brutna revben, knivstick, brännsår, blåmärken eller missfall – innebär våldsutsatthet mycket mer än så. I relationer där det förekommer fysiskt våld sker vanligen även sexuellt våld, ett våld som inte sällan att tonas ner. I de fall där kvinnor anmäler den fysiska misshandeln, låter de nästan alltid bli att nämna det sexuella våldet, vilket lämnar forskningen med ett stort mörkertal (jfr Lundgren m.fl. 2001:75f). En annan beståndsdel i en våldsam relation är återkommande hot om våld, vilket av kvinnorna själva inte sällan uppfattas som minst lika allvarligt som våldet i sig. Det finns starkt stöd för ©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r

53


3  Leva med våld

uppfattningen att en våldsutsatt kvinnas hela livssituation är präglad av verbala kränkningar, hot, kontroll och isolering, i kombination med fysiskt och sexuellt våld. Det är denna totala livssituation som lagstiftningen velat omfatta med brottskategorin grov kvinnofridskränkning som trädde i kraft 1 juli 1998 och som vi ska återkomma till nedan. Ett hot kan i sig vara mångfacetterat och ta sig olika uttryck beroende på vilka kvinnor som drabbas. Pojkvänners hot om att publicera privata nakenbilder eller sexfilmer på nätet är en företeelse som uppmärksammats de senaste åren (Dagens nyheter 27/11 2013). I en samkönad relation kan hot om att avslöja personens sexuella läggning för familj och arbetskamrater, i de fall den hålls hemlig, vara en form av psykisk misshandel (Våld i samkönade relationer 2009:22ff). Det ”rättsliga limbo” som transpersoner inte sällan befinner sig i när deras av samhället fastslagna kön inte överensstämmer med deras könsidentitet, har beskrivits vara ett extra verktyg i misshandlarens arsenal av kontrollerande tekniker (Greenberg 2012:201f). På ett liknande sätt kan utvisningshotet drabba våldsutsatta kvinnor med tillfälligt uppehållstillstånd till följd av anknytningsinvandring eller arrangerade äktenskap. Den så kallade två-årsregeln för permanent uppehållstillstånd i Sverige har visat sig vara ett återkommande makt- och kontrollmedel med vilket män kan tvinga kvinnor att acceptera våld och kränkningar. Detta gäller inte minst i fall av så kallad ”fru-import” eller importäktenskap, två begrepp som beskriver situationen där en man boende i Sverige gifter sig med en utländsk kvinna, ofta från ett låginkomstland med sämre jämställdhet, i syfte att utnyttja henne sexuellt och för hushållsarbete. Väl i Sverige utsätter mannen kvinnan för våld och kränkningar, ofta med rasistiska inslag, isolerar henne från omgivningen, hindrar henne från att delta i svenskundervisning och undanhåller henne information om sina rättigheter i Sverige. Eftersom utlänningslagen kräver att kvinnan måste ha levt med mannen i minst två år för att hon ska få uppehållstillstånd saknar hon möjlighet att lämna honom, särskilt som hon ofta har lämnat allt i hemlandet och riskerar repressalier om hon återvänder (Roks 2009:2, Roks 2010:2, jfr Højlund Madsen 2006, Fernbrant 2013). Utvisningshotet fungerar alltså som ett centralt maktmedel för mannen och går utöver den könade maktutövning som vanligtvis förekommer i en våldsam relation. Dessa våldsutsatta kvinnor kan därför sägas befinna sig i en dubbel utsatthet (Lenardt 2008:287ff, 54

©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r


3  Leva med våld

Burman 2012:64ff). Hot om avslöjande av könsidentitet eller sexuell läggning liksom utvisningshotet tydliggör att våldets funktion, betydelse och konsekvenser även påverkas av andra strukturella maktordningar än könsmaktsordningen, såsom en heteronormativ eller en rasistisk maktordning.

Att stanna i våldet I föregående kapitel diskuterades betydelsen av jämställdhet och ekonomiskt oberoende för att öka våldsutsatta kvinnors handlingsutrymme. Utifrån diskussionen om två-årsregeln i utlänningslagen ovan förstår vi att det inte alltid är strukturellt möjligt att lämna en våldsam relation. Bostadsbristen i många städer är en annan konkret strukturell faktor som försvårar för kvinnor att lämna våldsamma män. Det finns helt enkelt ingen annanstans att bo. Av den här anledningen debatteras det återkommande om det inte är de våldsamma männen som borde tvingas lämna den gemensamma bostaden, i stället för de våldsutsatta kvinnorna och barnen. Detta vore dock inte alltid möjligt i praktiken eftersom kvinnorna behöver skyddat boende. Det är i själva verket i uppbrottssituationen som det fysiska våldet tenderar att trappas upp och bli riktigt grovt. Merparten av de närmare 20 mord på kvinnor i nära relationer som begås i Sverige varje år sker i samband med ett uppbrottsförsök (Strandell 2013). Bortsett från strukturella hinder och beroendeförhållanden, vad är det som får kvinnor att stå ut med våldet år efter år? Varför stannar kvinnor så länge i våldsamma relationer? Svaret kan naturligtvis variera från relation till relation – kärlek, rädsla, hopp? – men den teoretiska modell som fått störst genomslag för att besvara den här frågan är teorin om våldets normaliseringsprocess. Teorin formulerades redan vid mitten av 1980-talet av den norska religionsvetaren och sedermera professorn i sociologi vid Uppsala universitet, Eva Lundgren. Lundgrens huvudsakliga forskningsintresse kan sägas vara våldets konsekvenser, snarare än dess orsaker (Lundgren 2012:17). Det var i sina kvalitativa studier av våldsamma relationer i en strängt kristen kontext som hon först såg ett mönster i hur både de våldsutsatta kvinnorna och de våldsutövande männen successivt anpassade sig själva och livet till återkommande inslag av våld (Lundgren 2012:7). Hon såg också att våldet fungerade som ett sätt att konstruera kön. Sedan dess har teorin både hyllats och kritiseras. Hyllats av den femi©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r

55


3  Leva med våld

nistiska våldsforskningen, men i synnerhet av kvinnojoursrörelsen som upplevde att teorin beskrev den våldsverklighet de fick återberättad för sig dag efter dag (Nilsson 2009:182). Kritiserats av andra våldsforskare för att den underskattade betydelsen av yttre faktorer såsom ekonomiska förutsättningar och bostadsbrist (Enander & Holmberg 2011:9f), men i synnerhet för att den inte intresserade sig för kvinnor som faktiskt lämnar den våldsamma relationen (Hydén 2001). Vi ska återkomma till kritiken, men först är det på sin plats att påminna om att en vetenskaplig teori inte är en beskrivning av verkligheten, utan en abstraktion och ett begreppsligt ramverk med vars hjälp verkligheten kan struktureras för att bli mindre komplex och mer begriplig. Det här innebär att det alltid kommer att finnas verkliga erfarenheter av våldsutsatthet som inte alls låter sig inlemmas eller tolkas med hjälp av den här teorin (Lundgren 2012:14). Med begreppet våldets normaliseringsprocess avses en process där både kvinnan och mannen gradvis förlorar greppet om vad som är gott och ont, rätt och fel, kärlek och hat, och till slut uppfattar våldet som en ”normal” del av vardagen. Våldet trappas successivt upp och blir kanske inte önskvärt, men uppfattas av båda parter vara ofrånkomligt och rimligt, som en kärlekshandling. Våldet normaliseras. I den här processen är mannen den som definierar verkligheten, inte minst hur kvinnans egenskaper och handlingsutrymme ska tolkas. Efter hand internaliserar kvinnan mannens världsbild och ser sig själv som problemet, som medansvarig genom sitt ”olämpliga” beteende. Internaliseringen innebär att den bild av kvinnan som mannen ger uttryck för – att hon är värdelös, äcklig eller provocerande – blir en central del av kvinnans egen självbild. Hon kan anse att hon förtjänar att bli straffad, eller uppleva att mannen utövar våld mot henne för att hon ska bli en bättre person. Det här påminner om hur mannens våld inom äktenskapet historiskt sett betraktats som en legitim uppfostrande praktik (jfr Liliequist 2001). Det våld som utövas i vår samtid tycks alltså i den individuella kontexten kunna tolkas och rättfärdigas med utgångspunkt i en historiskt konstruerad föreställning om kön och könsroller. I normaliseringsprocessen är, enligt Lundgren, tre mekanismer verksamma som får kvinnan att stanna kvar i förhållandet: kontroll i gärnings­ ögonblicket, isolering och växling mellan våld och värme. Med kontroll i gärningsögonblicket förstås att våldet inte utövas i blint raseri, eller för att mannen inte kan stoppa sig själv. Tvärtom, menar Lundgren, har mannen 56

©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r


3  Leva med våld

full kontroll över våldssituationen. Han kontrollerar när och var misshandeln ska ske. Våldet utövas vanligen inte ute i det offentliga utan först efter att paret kommit hem, mannen har hunnit fälla ner persiennerna och höja musiken på stereon. Han kontrollerar var på kvinnans kropp han slår. Sår och blåmärken måste kunna döljas av kläder för att möjliggöra ett fortsatt vardagsliv utan att omgivningens misstankar väcks. Slutligen har han kontroll över hur mycket våld kvinnan tål innan hon tvingas uppsöka sjukhus eller till och med dör av skadorna, och våldet skulle avslöjas. Isolering av kvinnan och växling mellan våld och värme är de andra mekanismerna med vilka kontrollen i en våldsam relation upprätthålls, enligt Lundgren. Isoleringsmekanismen kan beskrivas som en gradvis ökande process av handlingar som till en början kan uppfattas som romantiska men som efter hand fungerar kontrollerande. Kanske följer mannen kvinnan till jobbet eller skjutsar henne vart än hon vill åka. Kanske vill han ständigt vara vid hennes sida, ringer gång på gång för att höra hur hon mår eller påpekar hur mycket han kommer att sakna henne om hon går ut. Ett annat exempel är att mannen uppvisar en gradvis ökande svartsjuka som till en början uppfattas ett uttryck för kärlek. Efter hand övergår handlingarna i mer explicit kontrollerande handlingar såsom att han kräver att hon redogör för allt hon gör, förvägrar henne att träffa familj och vänner, gömmer telefonen, tar hennes pengar för att slutligen låsa in henne. På senare år har den nya tekniken visat sig kunna användas både för att förfölja och avlyssna kvinnan. Olika ”appar” döljs i kvinnans dator eller telefon (jfr Feministiskt perspektiv 2014a) och mindre gps-apparatur göms i bilen eller sys in i barnens nallebjörnar, något som kvinnojourerna vittnar om som ett växande problem. Växling mellan våld och värme bygger på en social mekanism som i internationell forskning om tortyr har kommit att kallas Stockholmssyndromet. Namnet härstammar från gisslandramat på Norrmalmstorg i Stockholm 1973, då gisslan efter hand kom att få sympati för kidnapparna och ställa sig på deras sida. Företeelsen antas vara en psykologisk konsekvens av att offret känner tacksamhet mot att den våldsamma personen, eller i det här fallet kidnapparen, mellan situationer av våldsutövning i stället för att skada offret tillfredsställer hennes behov av mat, vila och förståelse (Åse 2014:66). I en våldsam kärleksrelation innebär det här att den våldsamme mannen inte alltid är våldsam utan däremellan både omtänksam ©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r

57


3  Leva med våld

och kärleksfull. Efter en våldsam situation uppstår, beskriver Lundgren, en avslappnad stämning där den tidigare våldsutövande mannen tar hand om den våldsutsatta kvinnan, tvättar och plåstrar om hennes sår och lovar att det aldrig kommer att ske igen. I den här fasen känner kvinnan tacksamhet över att våldet har upphört och ges en förhoppning om att han menar allvar, att det verkligen var sista gången han använde våld. Mannens kontroll stärks genom att han växlar mellan våld, värme och omtanke (Lundgren 2004, ds. 2012). Samma sak gäller för de flickor som lever i kontrollerande familjer och som vi ska återkomma till i kapitlet om våld i hederns namn. Parallellt med våld och latenta dödshot präglas relationerna inom familjen av kärlek och tillgivenhet. Den känslomässiga dubbelheten försvårar flickornas möjligheter att göra motstånd och ifrågasätta föräldrarnas handlingar (de los Reyes 2003:18f). Beskrivningen av våldet som något som kommer att prägla hela kvinnans livssituation, som görs av bland andra Eva Lundgren, är en uppfattning som i stor utsträckning kommit att ligga till grund för skapandet av brottskategorin grov fridskränkning som fördes in i svensk lagstiftning 1 juni 1998 (jfr Nilsson 2009). Lagförändringen var resultatet av den så kallade Kvinno­ fridsutredningen (SOU 1995:60) vars uttalade uppdrag varit att öppna för ett kvinnoperspektiv i synen på våld mot kvinnor. Bakgrunden till den nya brottskategorin (enligt utredningsförslaget ”kvinnofridskränkning”) var den vid tiden nyvunna kunskapen om hur våldsutsatta kvinnors hela livssituation såg ut, med ett återkommande växelspel av hot, fysiskt och sexuellt våld liksom inte minst normaliseringen av våldet. I rådande lagstiftning var det endast möjligt att hantera de olika våldsuttrycken var för sig, som olika brott med tydliga krav på var och när de skett, vilket gjorde kvinnornas våldserfarenheter svåra att passa in. För de våldsutsatta kvinnorna flöt våldshändelserna ofta ihop vilket gjorde att deras berättelser inte höll som bevisning i rättsmålen. Den nya lagen skulle enligt Kvinnofridsutredningen kunna motverka denna brist. Kvinnofridsbrottet skulle omfatta och döma hela den tortyrliknande livssituation kvinnan levde i, inte bara de separata fallen av fysisk misshandel. Utredningsförslaget antogs emellertid inte i sin helhet utan den proposition som lades (Prop. 1997/98:55) kom att anpassas till rättssystemets grundprinciper, såsom lagtextens könsneutrala systematik. Det här innebär att brottskategorin i lagparagrafens första stycke, det så kallade normal­ 58

©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r


3  Leva med våld

fallet, stadgar brottet grov fridskränkning, medan grov kvinnofridskränkning beskrivs först i andra stycket (BrB kapitel 4, § 4a). Dömas till grov fridskränkning kan den göra som gjort sig skyldig till flera enskilda och i sig straffbara handlingar inom ett visst tidsintervall. Inom det här tids­ intervallet behöver den våldsutsatta personen inte i detalj kunna redogöra för enstaka detaljer eller tidpunkter för våldets utövande (Wendt Höjer 2002, Roks 2010:1).

Att lämna våldet Lundgren menar att när normaliseringsprocessen gått så långt som till internalisering får kvinnan svårt att lämna förhållandet utan hjälp från någon utomstående. Hon har blivit helt och hållet ett ”offer” (Lundgren m.fl. 2001:17, ds. 2004:3). Svaret på frågan varför kvinnan inte lämnar mannen efter år av misshandel är med det här perspektivet att hon inte kan. Kritiken mot den feministiska forskningens våldsförståelse har varit omfattande från aktörer inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten, rättsväsendet, kvinno- och mansjourerna m.fl., vilka genom sina egna verksamheter och erfarenheter har en annan syn på vad som utgör problemet och dess orsaker, men också på hur det ska lösas. Kritiken har gällt den strukturella förståelsen av våld och teorin om våldets normaliseringsprocess. Kritikerna menar att teorin framställer kvinnor som passiva offer och att deras motstånd och agerande har osynliggjorts (Steen 2003:111ff, jfr Holmberg & Enander 2004, Enander & Holmberg 2011). Kritik har också framförts mot att sociala insatser riktats i första hand mot kvinnor, och att de barn som bevittnat våld, liksom förövarna, glömts bort. Psykoterapeuten och professorn i socialt arbete Margareta Hydén, en av de som har kritiserat normaliseringsteorin, lyfter fram betydelsen av kvinnans motstånd som en del i uppbrottsprocessen och vill uppvärdera våldsutsatta kvinnors handlingsförmåga. Hon menar att kvinnors motstånd försummats i forskning om mäns våld mot kvinnor, och visar genom egna studier att många av kvinnornas vardagspraktiker i själva verket kan tolkas som motståndspraktiker (Hydén 2001:92ff). Ett ensidigt fokus på kvinnors offerskap och utsatthet har lett till att den våldsutsatta kvinnan förståtts som passiv och maktlös, med konsekvensen att hon omyndigförklarats och berövats ansvar för sitt eget liv. Medan Lundgren menar att kvinnan måste ©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r

59


3  Leva med våld

lämna förhållandet för att våldet ska avnormaliseras och mannens internaliserade självbild upphöra, ser Hydén tvärtom en möjlighet till ”avnormalisering” inom förhållandet (Hydén 1995, ds. 2001). Kritiken är rimlig, men inte heller denna förklaringsmodell är helt oproblematisk. Carin Holmberg och Viveka Enander påpekar i studien Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser (2004) att motstånd inte enbart fungerar som en frigörelse, som Hydén ser det, utan samtidigt kan ha en kvarhållande effekt. Olika motståndshandlingar ger kvinnan en upplevelse av att hon inte är underordnad utan har kontroll, samt inger en förhoppning om att mannen genom hennes motstånd ska förstå och förändra sig (Holmberg & Enander 2004:194). Olikheten i synsätt mellan Lundgren och Hydén har att göra med skilda teoretiska perspektiv i synen på vad som konstituerar maktförhållandet i en våldsam relation. Medan Lundgren utgår ifrån en strukturell könsmaktsförståelse har Hydén en relationell, socialpsykologisk förståelse av makten i en våldsam relation. Men skillnaden skulle också kunna förklaras med att de undersöker olika saker. Lundgren frågar varför våldsutsatta kvinnor stannar så länge i en våldsam relation. Hennes forskningsintresse handlar alltså om de mekanismer som leder till stabilisering och vidmakthållande av våld (Lundgren 2012:16). Hydén undersöker vad det är som får kvinnan att lämna mannen, vilka mekanismer som får henne att bryta upp från förhållandet (Hydén 2001). Hydén skiljer i sin studie mellan vad hon kallar våldets förhistoria och uppbrottet. Dessa två perioder skiljs tydligt åt i fråga om hur kvinnan förstår och förhåller sig till mannen och hans våldsutövning. Det Hydén benämner förhistorien är själva misshandelsfasen, den period som kvinnan stannar i förhållandet trots att det förekommer fysiskt våld. Den kan sträcka sig över månader eller till och med över många år. Under den här perioden sker ett intensivt samspel med mannen. Kvinnan är konstant upptagen av vad Hydén kallar ”försöka undvika våld-aktiviteter”, såsom att uppföra sig prickfritt. Fortfarande präglas kvinnans syn på mannen av kärlek. Hon älskar honom och beskriver honom med medkänsla, som någon som är sjuk, eller är som ett barn och inte kan ställas till svars för sina handlingar. Det här är ett synsätt som påminner om Lundgrens beskrivning av normaliseringen av våldet. Kvinnan har under den här perioden fort­farande en

60

©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r


3  Leva med våld

förhoppning om att mannen ska förändras och att allt ska bli som förr. När hon tänker på uppbrott präglas tankarna av sorg. Vid någon tidpunkt inträffar ett skifte i kvinnans syn på våldet, menar Hydén. Något får henne att inse att misshandeln inte är övergående eller tidsbegränsad utan permanent. En vändpunkt inträffar när kvinnan förstår att mannen aldrig kommer att förändras, utan att våldet kommer att fortsätta eskalera. Kvinnan kommer då till den dramatiska och livsavgörande insikten att förhållandet kommer att leda till döden på ett eller annat sätt, antingen genom mannens våld eller genom självmord. När hon inser detta, förstår hon inte längre mannen som barnslig eller sjuk, utan som farlig. Nu gör hon valet att leva och lämnar därför mannen. Uppbrottet är alltså inte ett val mellan att lämna eller inte lämna mannen utan helt konkret ett val mellan att leva och dö (Hydén 2001:109f, jfr ds. 1995). Det är med Hydéns perspektiv följaktligen en slags självbevarelsedrift som slutligen får kvinnan att förmå sig lämna mannen. Holmberg och Enander bekräftar bilden av att våldsutsatta kvinnor som fortfarande befinner sig i en våldsam relation tenderar att ursäkta våldet som mindre allvarligt eller på olika sätt begripliggöra det som tillfälligt, som ett uttryck för missbruk eller svartsjuka. Kvinnorna ser inte den gradvisa betydelseförskjutning där uppvaktning och omsorg övergår till kontroll och våld – ingen vill se sig själva som ”misshandlad kvinna” – och de beskriver inte våldet som misshandel. Samtidigt problematiserar Holmberg och Enander den linjära syn på uppbrottet som Hydén beskriver, och visar att det snarare sker ”ryckvis”. I genomsnitt görs tre till fyra försök till uppbrott innan kvinnan väl lämnar relationen. Holmberg och Enander utvecklar beskrivningen av uppbrottsprocessen genom att dela in den tre faser: att bryta upp, att bli fri och att förstå. Den sista processen, att förstå, handlar om att kvinnan uppfattar och tolkar det hon varit utsatt för som våld, och ser sig själv som en våldsutsatt kvinna (Holmberg & Enander 2004:189f). Holmberg utvecklar det här resonemanget ytterligare tillsammans med Goldina Smirthwaite i beskrivningen av ”uppbrottstrappan”, en modell som synliggör de olika aspekter som försvårar ett uppbrott – normalisering, känslomässigt eller ekonomiskt beroende, skuld och skam, rädsla och brister i det samhälleliga bemötandet. Modellen syftar till att belysa skillnader och likheter i det sätt på vilket dessa aspekter påverkar situationen för olika grupper av våldsutsatta kvinnor. Uppbrottstrappan visar alltså både den ©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r

61


3  Leva med våld

gemensamma grunden till kvinnors underordning och de konsekvenser den får för kvinnors möjlighet att lämna en våldsam relation, liksom de specifika svårigheter och behov som tillkommer för särskilt utsatta grupper. Härigenom inkluderar de ett uttalat intersektionellt perspektiv i den feministiska könsmaktsanalysen (Holmberg & Smirthwaite 2014:108). Som framgår av Eva Lundgrens beskrivning, liksom i uppbrottstrappan, är en central förklaring till att kvinnan stannar i relationen att våldet har normaliserats, det vill säga att hon inte uppfattar våldet som våld, utan som en uppfostringsmetod eller en kärlekshandling. Denna analys har bekräftats kvantitativt i Slagen dam, där det som beskrivits tidigare i boken framkommer stora skillnader mellan det våld som kvinnor rapporterar i deras nuvarande relationer och det våld de utsatts för i tidigare relationer. Att vara ”i” eller ”ur” ett våldsamt förhållande har stor betydelse för hur kvinnor ser på det våld de blivit utsatta för (Lundgren m.fl. 2001:71, Ekbrand 2006:81, Agevall 2012:181f). En viktig förklaring till det här är den stereotypa bilden av en våldsutsatt kvinna som ”avvikande” – en bild som har dominerat såväl politik som vetenskap ända in i våra dagar. Att vara ett offer för våld är både skuldbelagt och skamligt, inte minst i relation till vårt jämställdhetsideal, som vi påpekade i det förra kapitlet. I ett land där idealet är den jämställda heterosexuella parrelationen är det svårt att öppet erkänna att en lever i ett våldsförhållande (Lundgren m.fl. 2001:17f, Holmberg & Enander 2004:17ff, Agevall 2012:181ff). Detta är också en av anledningarna till att forskare som Hydén betonat vikten av att synliggöra våldsutsatta kvinnors handlingsförmåga och aktörskap.

Kvinnojourerna och våldet Den kvinna som vill lämna en våldsam relation och behöver hjälp, stöd och kanske skyddat boende, kan vända sig till en kvinnojour. Kvinnojourerna är ideella föreningar som drivs av frivilligt arbetande kvinnor, och i olika omfattning med ekonomiskt stöd från respektive kommun. Utöver kvinno­jourerna finns vanligen ingen hjälp att få för våldsutsatta kvinnor, och många kommuner saknar helt en kvinnojour. Våldsutsatta kvinnor med en mer specifik problematik – kvinnor som inte talar svenska eller saknar uppehållstillstånd och kvinnor som är drogberoende eller psykiskt 62

©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r


3  Leva med våld

sjuka – har ännu svårare att få hjälp då kvinnojourerna saknar både resurser och kompetens för att vara annat än medsystrar. Vi kan tycka att det borde vara kommunernas ansvar att våldsutsatta kvinnor får den hjälp de behöver för att lämna en våldsam relation, och återkommande förs diskussioner om att ”professionalisera” den lokala kvinno­jouren. Samtidigt möjliggör den ideella statusen att kvinnojourerna kan anlägga ett visst ideologiskt perspektiv på mäns våld mot kvinnor som inte varit möjligt om de vore helt och hållet kommunala verksamheter. Kvinno­jourernas verksamhet utgår från ett kvinnoperspektiv, den är mer eller mindre uttalat feministisk och i vissa fall separatistisk. Grundtanken är att fungera som motpol till det skuldbeläggande som en våldsutsatt kvinna kan möta i sin kontakt med andra samhälleliga instanser – polis, socialtjänst, rättsväsende. Kvinnojourerna säger sig lyssna till kvinnornas berättelse utan att avbryta, ifrågasätta eller betvivla vad de säger. Som framgått tidigare i boken har mäns våld mot kvinnor uppfattats som en kvinnofråga sedan slutet av 1970-talet. Den första kvinnojouren i Sverige bildades 1977 i Göteborg och under 1980-talet var kvinnojours­ rörelsen den snabbast växande folkrörelsen i Sverige. År 1984 formerades den första riksorganisationen Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) och 1996 den andra, SKR (Sveriges Kvinnojourers Riks­organisation, sedan 2015 Unizon). Redan inledningsvis kom kvinnojoursrörelsen att präglas av ett ideo­ logiskt dilemma: vad var viktigast, den feministiska politiska kampen för ett jämställt samhälle utan våld eller den sociala hjälpverksamheten till våldsutsatta kvinnor? (Nilsson 2010). Här framträder två skilda sätt att förstå mäns våld mot kvinnor: ett som utgår ifrån ett kontinuumperspektiv och menar att våldet hänger ihop med andra former av bristande jämställdhet och ett som ser våld som ett socialt eller relationellt problem som drabbar vissa kvinnor. Detta ideologiska dilemma har utgjort en kil i rörelsen som återkommande lett till splittring, vilket vi ska återkomma till i bokens sista kapitel. Här nöjer vi oss med att konstatera att Eva Lundgrens strukturella könsmaktsförståelse och Margareta Hydéns relationella, socialpsykologiska förståelse för maktförhållandet i en våldsam relation kan förstås som ett exempel på den här ideologiska skillnaden. De båda riksorganisationerna representerar den här splittringen, där Roks under de båda organisationernas utveckling har intagit ett mer uttalat feministiskt synsätt än SKR/ ©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r

63


3  Leva med våld

Unizon. På senare år har den här skillnaden i populära sammanhang alltmer kommit att omskrivas som en skillnad mellan radikalfeminism och liberalfeminism, men det kan betraktas som en efterhandskonstruktion. I själva verket är det mot att använda begreppet feminism som sådant, som ett motstånd funnits (Nilsson 2009:192ff). Det kan konstateras att det alltid har funnits och fortfarande finns en grundläggande oenighet gällande vissa ställningstaganden inom kvinnojourrörelsen. Kvinnojourernas feministiska utgångspunkt och deras analys av våldet som ett uttryck för könsmaktsordningen har kritiserats både internt och externt för att befästa en skarp åtskillnad mellan det kvinnliga offret och den manliga förövaren. Förklaringen till ställningstagandet för kvinnan som offer har varit behovet att tydligt markera avstånd från den tidigare dominerande vetenskapliga och politiska synen på offret som delaktigt eller medansvarigt för våldet. Men som diskuterats ovan blir detta problematiskt i relation till våld i samkönade relationer, som i det här perspektivet kan innehålla två offer, eller inget. Samma problem har uppmärksammats när våldsutsatta transkvinnor sökt skydd på de kvinnojourer som har en könsseparatistisk inriktning, och inte välkomnats (Enander, Holmberg & Lindgren 2013, jfr Greenberg 2012, Connell 2012). Analysen av vem som är kvinna eller man, respektive offer och förövare försvårar ett pragmatiskt förhållningssätt och riskerar att stänga ute personer i behov av akut hjälp. Vi ska återkomma till en diskussion om det här längre fram i boken, där vi fokuserar det motstånd som riktas mot det feministiska perspektivet. Här har vi velat påminna om att kvinnojourernas arbete inte ska förstås som, eller inlemmas i, en kommunal verksamhet, även om samarbetet med kommunerna på flera håll i Sverige numera är omfattande (Holmberg & Bender 2003).

Besvärliga eller fogliga kvinnor Det formella ansvaret för att hjälpa och stödja våldsutsatta kvinnor och barn i Sverige har kommunerna genom socialtjänsten. Ansvaret skärptes 2007 genom att ordet ”bör” ersattes med ”skall” i Socialtjänstlagen (SoL) (SOU 2014:71 s. 32). Socialtjänsten ska se till att den som utsatts för våld och andra övergrepp får stöd och hjälp. Hur hjälpen ska utformas är emellertid inte reglerat vilket innebär att våldsutsatta kvinnors situation i praktiken 64

©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r


3  Leva med våld

kan se väldigt olika ut från kommun till kommun. År 2006 hade 206 av Sveriges 290 kommuner (70 %) en handlingsplan för hanteringen av våld mot kvinnor (Eliasson & Ellgrim 2006, Eriksson 2006:204f). Carin Holmberg och Christine Bender visade 2003, i en studie av kommunpolitikers syn på mäns våld mot kvinnor, att de kommuner som har bäst hjälp till våldsutsatta kvinnor är de som har en kvinnojour som aktivt påminner om problemets existens. I annat fall är risken stor att kommunpolitiker upplever att mäns våld mot kvinnor inte existerar i den egna kommunen (Holmberg & Bender 2003:78ff). Våldsutsatta kvinnor kommer i kontakt med många olika institutioner och myndighetsfunktioner som en direkt följd av våldet: hälso- och sjukvården, polisen, rättsväsendet och socialtjänsten etc. Våldsutsatthet riskerar även att leda till andra negativa konsekvenser i kvinnornas liv som innebär ytterligare kontakter med myndigheter, såsom försäkringskassan, arbetsförmedlingen, familjerättsenheten, bostadsförmedlingar eller migrationsverket. Den komplexa situationen av utsatthet på många områden – utöver den våldsamma relationen även bostadsbrist, arbetslöshet, utförsäkring, vårdnadstvister och hot om utvisning – försätter många kvinnor i beroendeställning gentemot samhällets välfärdsinrättningar och regelsystem (Agevall 2012:14). Här framgår i hur stor utsträckning samhället är organiserat med utgångspunkt i en institution som familjen – boende, försörjning, föräldraskap, medborgarskap – och att det får stora konsekvenser när den här organiseringen inte längre är möjlig till följd av våld. Historiskt sett har det legat i samhällets intresse att familjen hålls samman. Den polisiära och rättsliga hanteringen av mäns våld mot kvinnor har styrts av normer för äktenskapet och varit länkad till skilsmässolagstiftningen (Eriksson 2005:65). Misshandel var inget laga skäl för skilsmässa och om kvinnan avvikit från hemmet för att undgå våldet var det hon som anklagades för att ha begått fel, medan mannens våldshandlingar inte fördömdes. Våldet osynliggjordes inför den övergripande ideologin om att äktenskapet var av Guds nåde och i princip oupplösligt. Den äktenskapliga sämjan uppfattades som ett gemensamt projekt (utan att det för den skull gjordes avkall på den grundläggande hierarkiska ordningen mellan makarna) (Liliequist 2001:93, Lindstedt Cronberg 2004:96ff). Under 1700och 1800-talet kallades parterna till prästen för varningar och förmaningar när ryktet om ”kiv och missämja” mellan makar spreds eller om kvinnan ©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r

65


3  Leva med våld

ansökt om skilsmässa. Bakgrunden var synen på kvinnan som i något avseende medansvarig till våldet, visar historikern Marie Lindstedt Cronberg (2005:29). Målet med medlingen var återförening, parterna skulle ”bättra sig” så att samlevnaden kunde återupptas. Samma tanke ligger bakom den svenska kyrkans medlingsuppdrag som var obligatoriskt vid skilsmässa fram till 1973. Från det här perspektivet var våldet en konsekvens av ett bråk makarna emellan, och inte ett uttryck för en strukturell könsmaktsordning. Först från mitten av 1990-talet kom könsmaktsperspektivet, som beskrivits tidigare i boken, att vinna visst politiskt gehör i och med att kvinnofridspropositionen (Prop. 1997/98:55) antogs av riksdagen. Härmed förbjöds polisen uttryckligen att försöka medla mellan den anmälande våldsutsatta kvinnan och den våldsutövande mannen. Det betyder emellertid inte att försök till medling inte fortfarande görs. Våldsutsatta kvinnor vittnar till exempel om hur de av socialtjänst eller vårdpersonal uppmanats att göra sig mer attraktiva för att rädda förhållandet (Burman 2012:65f). Det har även uppmärksammats att det i hanteringen av så kallat våld i hederns namn i början av 2000-talet har funnits en liknande tendens till medling mellan brottsoffer och förövare. Det var inte ovanligt att skolsköterskor, kuratorer eller social­ tjänstemän som kom i kontakt med flickor som var utsatta för förtryck, hot och våld inom familjen, kontaktade föräldrarna för att undersöka hur problemen skulle kunna överbryggas (de los Reyes 2003). Våldet betraktas snarare som ett socialt problem än som ett rättsligt. Vi återkommer till det här längre fram i boken. Som en motpol till medlingsförsöken står kvinnojoursrörelsens perspektiv att agera aktivt för att hjälpa kvinnan att lämna den misshandlande mannen, om möjligt redan efter ”första slaget”. Denna inställning utgår från antagandet att när en man en gång börjat använda våld i relationen, kommer våldet aldrig att upphöra, utan snarare att eskalera. Enda sättet att få våldet att upphöra är att lämna relationen, varken medling eller parterapi är effektivt. Hur kvinnor blir bemötta av myndigheter och institutioner varierar beroende på kunskap och erfarenhet av problematiken, men påverkas också av normer och föreställningar. Holmberg och Bender visar att kommun­ politiker saknar kunskap om mäns våld mot kvinnor och, i stället för att se våldet som ett uttryck för könsmakt, framhåller att det är en ”särskild 66

©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r


3  Leva med våld

sorts” män som slår, ofta till följd av ”mäns förtvivlan”, ”mäns maktlöshet” eller ”mäns mindervärdighetskänslor” (Holmberg & Bender 2003:74f), ett socialpsykologiskt mansrollsperspektiv som vi känner igen från föregående kapitel. Parallellt är schablonbilden av den misshandlade kvinnan en socialt utsatt, ofta alkoholiserad kvinna som gång på gång anmäler den lika alkoholiserade mannen för misshandel, men som alltid tar tillbaka anmälan dagen därpå när våldet upphört och berusningen är över. Det är ett faktum att många våldsutsatta kvinnor använder polisen för att få slut på våldet i den konkreta situationen, men inte har för avsikt att fullfölja en anmälan som underlag för åtal. Som beskrivits ovan vill många kvinnor inte lämna mannen, antingen av kärlek eller för att de hoppas att våldet ska upphöra. Även våldets normaliseringsprocess kan förklara varför kvinnor inte står fast vid sin anmälan; våldet rättfärdigas eller bortförklaras och i uppbrottsprocessen ingår upprepade försök att lämna förhållandet innan kvinnan lyckas. Bemötandet är därför centralt för den kvinna som försöker lämna ett våldsamt förhållande. Många poliser har i dag omfattande kunskap om våldets normaliseringsprocess, tack vare regeringens Handlingsplan för bekämpandet av mäns våld mot kvinnor, hedersrelate­ rat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (Skr 2007/08:39). Bemötande­frågor ingår numera i utbildningen av polis, åklagare, socialtjänst. Samtidigt vittnar många poliser om den frustration de känner varje gång en kvinna återvänder till den våldsamma mannen. Det är osäkert vilka effekter handlingsplanen haft på bemötandet, om den gett kvinnor ökad trygghet eller om våldet minskat (Brå 2010:18). Hälso- och sjukvårdspersonal är en annan nyckelgrupp för våldsutsatta kvinnor. Bemötandet från personalen när de söker vård för skador de fått av våldet kan vara avgörande för hur kvinnorna fortsättningsvis agerar. Upplever de att personalen är oengagerad, har en skyll-dig-själv-attityd eller bagatelliserar skadan kan det få till konsekvens att kvinnans känsla av isolering blir ännu större (Björk & Heimer 2003:54). En återkommande upplevelse i mötet med en myndighetsperson är fortfarande misstänkliggörande, kan rättssociologen Charlotte Agevall konstatera i sin avhandling Våldet och kärleken (Agevall 2012:131). Den här känslan kan i viss mån förklaras av att många professionella grupper, exempelvis inom socialtjänsten, ser det som ett viktigt professionellt ideal att eftersträva (köns)neutralitet och opartiskhet i utredningsarbetet. Det innebär att de ©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r

67


3  Leva med våld

utgår ifrån att den berättelse om våldsutsatthet som kvinnan delger bara är den ena av två likvärdiga berättelser. Ett exempel på det här, som Holmberg och Bender beskriver i sin studie av socialtjänstens och andra myndigheters agerande, är att det sågs som mycket problematiskt att den lokala kvinnojouren stod odelat på kvinnornas sida och dessutom arbetade politiskt mot mäns makt. Detta uppfattades tyda på att de ideellt arbetande kvinnorna var ”manshatare” (Holmberg & Bender 2003, Holmberg 2003:xvi). Från ett myndighetsperspektiv är det inte ovanligt att mannens lugna och sakliga redogörelse för vad som hänt uppfattas som mer rimlig och trovärdig är kvinnans frustrerade, förvirrade och osäkra berättelse. Kvinnan uppfattas ofta som problematisk, i synnerhet om hon inte framstår som stark och beslutsam i att lämna mannen, utan väljer att stanna i relationen (Burman 2012:62f). Utredaren kan tycka synd om mannen och uppfatta den våldsutsatta kvinnan som besvärlig eller opålitlig. Opartiskheten innebär ofta i praktiken att mannens förnekande av våldet blir utgångspunkten för utredningsarbetet, något som är särskilt vanligt i utredningar där mannen misstänks för sexuellt våld mot ett gemensamt barn (Eriksson 2006:204ff; jfr Mellberg 2002). Jim Sandersson, socionom och krönikör i gratistidningen City, upprörs när representanter för kvinno- och tjejjourer ifrågasätter varför samhället månar så om pappors rätt till umgänge att vi glömmer att skydda barn från våld (ett faktum som beskrivits i sociologen Maria Erikssons omfattande forskning): ”[F]ör att kunna hjälpa barn så behöver man kunna vara objektiv och belysa båda sidor, inte jaga egna agendor eller spy ut sitt hat mot män så att våra barn blir rädda för sina pappor” (Sandersson 2012). I det här exemplet framgår hur ”objektivitet” används för att beskriva mäns rättig­ heter medan kvinnors rättigheter förstås i termer av ideologi och egoism. Exemplet visar även hur viktig en positiv bild av fadersrollen är. Vi ska återkomma till båda dessa fenomen i bokens sista kapitel. Utlandsfödda kvinnor, kvinnor i missbruk eller hemlöshet, eller kvinnor med psykiska problem uppfattas i det här sammanhanget som ännu mer problematiska i mötet med myndigheterna (Burman 2012:62f). Bemötandet av personer som utsatts för våld i samkönade relationer är beroende av myndighetspersonernas föreställningar om kön och sexuell orientering, och av rädsla för ett homofobiskt bemötande söker HBTQ-personer hjälp i mindre omfattning än heterosexuella kvinnor (Våld i samkönade relationer 68

©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r


3  Leva med våld

2009:74). Härmed osynliggörs detta våld, vilket i sin tur får konsekvenser för samhällets möjligheter att ge adekvat hjälp. Längre fram i boken kommer vi att diskutera begreppen idealt respektive icke idealt offer, men det kan konstateras redan här att såväl bemötandet av kvinnor som utfallet i rätten i stor utsträckning kan knytas till om kvinnan kan förstås som ”den misshandlade kvinnan”. Kvinnan måste för att erhålla stöd och hjälp agera i enlighet med föreställningen om en kvinna med otvetydigt offerskap. Det här är problematiskt eftersom det förutsätter att våldsutsatta kvinnor är en homogen grupp, men även för att bilden av den ”misshandlade kvinnan” som svag, passiv och underordnad kan vara svår att identifiera sig med (Agevall 2012:159f, 245ff). Invandrade kvinnor vittnar om att de har svårt att passa in i den ”rätta offerrollen”, genom att de är starkare och mer självständiga än vad invandrade kvinnor, enligt myndigheternas föreställningar, förväntas vara (jfr Lenardt 2008 ).

Våld och hälsa WHO beskrev i sin rapport 2002 våld mot kvinnor som en hälsofråga, vilket har resulterat i en rad nationella kartläggningar av våldets hälsorisker för kvinnor. Den svenska studien Våld och hälsa (2014) ska ses i detta sammanhang. Från ett hälsoperspektiv kan konstateras att erfarenheter av utsatthet för allvarligt våld i barndomen och vuxenlivet har en central betydelse för individens aktuella psykiska och fysiska ohälsa. Utsatthet för grovt sexuellt våld i vuxenlivet har en stark koppling till självskadebeteende hos både kvinnor och män, och även riskbruk av alkohol kan knytas till erfarenheter av sexuellt våld (Våld och hälsa 2014:73f). Psykiskt våld har mer långsiktiga konsekvenser än det fysiska och sexuella våldet. En våldsutsatt kvinna söker inte sällan vård för smärtor, sömnbesvär, oro och depression lång tid efter det att våldet upphört. Sambandet mellan hälsoproblemen och våldet är inte nödvändigtvis uppenbart för henne själv och sjukvårdspersonalen har ofta inte den kunskap som behövs för att se sambanden (Björk & Heimer 2003:53). Våldsutsatthet leder obestridligen till svåra hälsoproblem för kvinnor som måste hanteras av samhället. Kopplingen av våld till hälsa måste dock problematiseras. Vad gör det med vår förståelse av våld, att det framställs som ett hälsoproblem? Vilka alternativa innebörder tränger en sådan för©  F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r

69


Gabriella Nilsson är forskare i etnologi vid Institutionen för kultur­ vetenskaper, Lunds universitet. 2009 disputerade hon på avhandlingen Könsmakt eller häxjakt? Antagonistiska föreställningar om mäns våld mot kvinnor. Inger Lövkrona är professor emerita i etnologi vid Institutionen för kultur vetenskaper, Lunds universitet. Hennes forskning har kretsat kring det förmoderna svenska samhällets maktrelationer och konstruktioner av kön och sexualitet.

Våldets kön Kulturella föreställningar, funktioner och konsekvenser Vi möter våld i någon form dagligen, om inte som ”offer” eller ”förövare”, så när vi läser tidningen, tittar på tv eller går på bio. Hela världen kan förefalla organiserad med utgångspunkt i våld. Med våld upprätthålls stater, grupphierarkier och individuella maktpositioner. Merparten av våldsutövarna är män liksom hälften av offren. Den andra hälften av offren är kvinnor och barn. Det här mönstret är globalt och historiskt konstant och gör att vi, som i titeln på den här boken, kan tala om att våld har ett kön. Våldets kön närmar sig våld som kulturell företeelse. Vilka betydelser har våld i olika historiska och samhälleliga kontexter? Vilka funktioner fyller våldet på en strukturell nivå och för enskilda individer? Vilka konsekvenser får våldet för våldsutsatta personer? Genom att placera våld i sin historiska och kulturella kontext synliggörs dess samhälleliga funktioner, de normer det utgår ifrån och vilken kulturell mening det bär. Våldets kön riktar sig till den som önskar en historisk bakgrund till de föreställningar och normer om kön och våld som diskuteras i vår samtid, inte minst till studenter på högskolenivå som i sin framtida yrkesverksamhet kommer att möta våldsutövning och våldsutsatthet. Boken kan även användas i fortbildning av personer som redan arbetar i verksamheter där de direkt eller indirekt möter en våldsproblematik. Art.nr 37850

www.studentlitteratur.se

Profile for Smakprov Media AB

9789144093604  

9789144093604  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded