1
2
presenterar
Text: Anette Skåhlberg Bild: Katarina Dahlquist
Utan mörker finns inte ljus, utan ljus finns inte mörker. Våga lita på att allt blir rätt när du säger ja till dem båda. - Anette Skåhlberg 2013
Tryck & Bind: Bulls Graphics AB, Halmstad 2013 ISBN: 9789186861476 ©Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist 2013 Sagolikt Bokförlag 2013 Formgivning: Katarina Dahlquist www.sagoliktbokforlag.se sagolikt@sagoliktbokforlag.se 3
Vinden är stilla. Allt ljud har lämnat ytan. Längs den skrovliga markytan är stillheten total. Staden vilar i väntan. Timmarna har för länge sedan passerat midnatt. Det starka månljuset lyser upp den annars mörka gatan. Månen är ovanligt stor och ligger som ett seende öga över taken. I en gränd anas en rörelse. Inte mycket. Men tillräcklig för att bryta stillheten. Ett par fötter sveper över marken. Säkra och snabba steg som drar fram utan att lämna avtryck.
2 4
Vid närmare anblick vidrör inte fötterna ens marken. Vid närmare anblick tycks den som tar sig fram endast vara en skugga. Men så är den borta. Lika snabbt som den kom. Tystnaden är åter fullständig. Sekunderna därefter kommer allt ljud tillbaka. Stadens rörelser återvänder. Vinden viner genom träden. Bilarna kör fram på vägarna. Människor skrattar. Skriker. Ropar till varandra. Skyndar fram längs trottoarerna. Det är liv och rörelse som det brukar när klockan är en timme över midnatt en lördag.
3 5
På en takterass står en pojke och stirrar ner mot staden. Ännu förvånad över det som inträffat. Ännu djupt berörd över tystnaden. Över stillheten som drabbat honom. Han flämtar till och återfår andningen. Tårar tar sig ner längs hans kinder.
6
Han gråter. Först en stilla och tyst gråt. Sakta, sakta kommer snyftningarna en efter en. Men snart övergår de till hulkningar och höga utrop. Hans skrik ekar fram över staden där han står på balkongen. Gardinen slår ut bakom honom från balkongdörren. Då och då svänger den upp mot honom i vinden. Träffar hans gråtrandiga ansikte. Han slår undan gardinen varje gång. Gardinen kastas tillbaka in i rummet var den kom ifrån. Där inne i sovrummet ligger pojkens mormor i sin säng. I handen håller hon det pärlarmband som pojken just bundit alldeles själv. 5 7
Hon ligger stilla i sängen. Hennes ögon är stängda. På balkongen står pojken ännu kvar. Hela hans kropp hulkar av gråten. Han vänder sig om mot sovrummet. Ser in mot mormor i sängen. Det sista hon sa var att han aldrig skulle ge upp hoppet. Att han alltid skulle lita på att goda saker kunde hända. Men hur skulle han det nu? Nu när mormor inte längre fanns kvar i livet. Nu när hans mormor låg där inne alldeles död!
6 8
Noah står fortfarande kvar på balkongen när morgonen kommer. Hans mamma hittar honom där. Han gråter fortfarande. Mamma kramar honom i sin famn. ”Var inte ledsen Noah, alla ska vi dö en dag.” ”Inte mormor”, ropar Noah ut i luften. ”Inte mormor, och inte nu! Inte nu!” Han slår mot mamma och rusar in till mormors säng. Står där och tittar på henne. Armbandet har fallit ner på golvet. Det ser ut som mormor sover. ”Snälla vakna, mormor vakna”, viskar Noah ut över täcket. 7 9
Mamma lägger armen om honom. ”Vilket fint armband du gjorde till henne.” Hon lyfter upp armbandet och tittar på det. Noah blänger mot henne och sliter armbandet ur hennes hand. Lägger det intill mormor på huvudkudden. Han rusar ut ur sovrummet in till sitt eget rum.
10
Slår igen dörren efter sig. Samtidigt som han skriker att han vill vara ifred. Han har bestämt sig. Han tänker sitta därinne och inte göra någonting. Om det är som alla säger att mormor nog finns kvar någonstans och ser honom... Ja, då ska hon minsann få veta att han inte tänker göra någonting mer förrän hon kommer tillbaka. Han sparkar mot sängen. Han slår händerna i kudden. Det är klart att hon inte kommer tillbaka! Det är klart att hon inte kan se honom! Hon är ju död! Död! Och snart kommer hon bli jord precis som deras hund Maxi och undulaterna Pippi och Rullan. 9 11
Noah kryper upp i sängen och lägger armarna runt kudden. Det är tomt. Tomt i hela kroppen, och han hatar att längta. Vanligtvis brukar han tycka om att längta. Att gå och vänta på att mormor ska komma. Att fundera ut roliga historier han ska berätta för henne. Eller spännande lekar de ska göra. Den längtan brukar vara bra. Men den här längtan är meningslös, tänker han. Det är en längtan som aldrig kommer att få ett slut. ”Elva år gammal och jag kommer att dö av sorg här i sängen. På min gravsten ska det stå: Noah dog av sorg”. 12
Mamma smyger in till honom och tänder lampan. Det har gått flera timmar och mörkret har lagt sig i rummet. ”Släck lampan”, väser Noah inifrån sin kudde. Mamma släcker igen. Men hon kommer fram till hans säng. Sätter sig på sängkanten. Smeker honom över ryggen. Klappar honom över håret. Dumma mamma. Nu börjar han att gråta igen. Det ville han inte. ”Gå din väg.” ”Men älskade Noah. Mormor var min mamma. Jag är också ledsen. Kan vi inte vara ledsna tillsammans?” Noah ruskar på huvudet. Inte tillsammans. Han vill inte vara ledsen tillsammans. 13