och gud skapade människan
Majgull Axelsson Tomas Boström Jonas Brun Gör an Greider Carolina Klintefelt Maria Küchen Inga-Lina Lindqvist Kristian Lundberg Lotta Lundberg Johanna Nilsson Vibeke Olsson Elisabeth Rynell LIBRIS
1
2
Och
Gud skapade människan noveller inspirerade av bibelns berättelser
Magnus Sundell (red.)
Libris förlag · Örebro
3
Copyright © 2014 Författarna (Johanna Nilsson utgiven enligt avtal med Grand Agency) och Libris förlag, Örebro Bibelcitaten är hämtade från Bibel 2000 Redaktör: Magnus Sundell Formgivning omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsfoto: Shutterstock Formgivning inlaga: Sarapion/Magnus Åkerlund Tryckning: ScandBook, Falun 2014 isbn: 978-91-7387-371-0
www.librisforlag.se
4
Innehåll
7 Förord – magnus sundell
11 Adams äpple – lotta lundberg 21 Mitt öra så nära – elisabeth rynell 27 Det är honom alla frågar om – göran greider 35 Den som älskar och förlorar – kristian lundberg 49 Rakels stege – johanna nilsson 61 Inte mycket är som det synes vara – vibeke olsson 71 Den åttonde sången – tomas boström 85 Öknen är dit man går när allt redan är över – jonas brun 109 Förkastad, sedd – carolina klintefelt 119 Tänk på liljorna – majgull axelsson 127 Himlen inom mig – maria küchen 143 Tyra Florians hissfärder – inga-lina lindqvist
159 Noter
5
Och Gud skapade människan … till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: »Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er.« 1 Mos 1:27–28
6
Förord Vad berättar Bibeln?
När jag på 1960-talet gick i söndagsskolan sjöng vi ofta en sång som började: »Bibeln är boken som Gud oss gav, den är kompassen på livets hav.« Bilden var egentligen alltför komplicerad för mitt barnasinne. Och det blev inte enklare när vi fortsatte att sjunga »följer vi den går vi ej i kvav«. Jag såg mig själv simmande efter en bibel som flöt på vågorna en bit framför mig. Kvav ville jag inte gå i, för mina föräldrar brukade prata om att det var kvavt innan ett åskväder bröt ut, och åska var jag livrädd för. Så jag försökte så gott jag kunde simma efter den där boken. De vuxnas uppmaningar och sånger påverkade mig förstås, men det fanns också något i den där boken som lockade mig: berättelserna. Alla dessa historier om vanliga människor som ibland fick vara med om ovanliga saker; de kittlade min fantasi och jag drömde mig bort och levde mig in i dem. Senare i livet har jag förstått hur mycket detta fantiserande, denna lek med roller, betydde på ett djupare plan. Hur det fick mig att tidigt fundera över hur det är att vara människa; kring val och möjligheter, rädslor och misslyckanden, skuld och skam, kärlek och mod – och att leva sitt liv inför en svårtolkad, men ändå på något sätt personlig Gud. När barndomens »varför?« ersattes av tonårens »VARFÖR?«, var det också till berättelserna jag tog min tillflykt. Inte för att så många varför besvarades där heller – men saker blev
7
lite mer begripliga när de sattes i sitt sammanhang, blev del av en berättelse. Projektionsytor öppnade sig, möjligheter till identifikation uppstod. Här fanns utrymme för både nyfikenhet och tveksamhet, för såväl entusiasm som protester – ja, för männi skan. Jag kunde också infoga min egen berättelse i en betydligt större, och i en mening universell, berättelse. Så kanske skapades där ändå något av en kompass? Genom historien har Bibelns berättelser fascinerat, inspirerat och utmanat människor. Då de så osminkat speglar människans dubbelhet och inte ryggar inför livets tidlösa frågor, fortsätter de att vara märkligt relevanta i vår samtid. Ofta korthugget berättade, erbjuder de läsaren att själv kliva in i berättelsen för att tolka och fylla ut mellanrummen, hitta ett före, ett efter, ett bakom – en förståelse. För att i allt ställa sig frågan: Vad har den här berättelsen att säga mig? I den här boken har tolv författare gått i närkamp med berättelser och personer i Bibeln, för att sedan i varsin novell tolka, utveckla och resonera med det de läst. Även om de sinsemellan är tämligen olika, finns i alla berättelser spänningen mellan den bibliska berättelsen och de egna frågeställningarna. Bibeltexten skapar utrymme för reflektion över livets stora frågor: skuld, försoning, svek, ansvar, övergivenhet, ensamhet, mening, identitet. I centrum står människans komplexa förhållande till Gud. Några kliver in i berättelsens bibliska tid, andra placerar texten i sin egen samtid eller i ett slags tidlöst och flytande mellanrum. Författarna har ytterst olika förhållande till både Bibeln och den Gud den berättar om, men alla kliver de in i texten med vidöppna sinnen för att få svar på den där frågan: Vad har den här berättelsen att säga mig? Resultatet är omtumlande, upprörande, tröstande, uppmuntrande och starkt berörande. Novellerna får mig att se bibeltexterna på nytt; att fundera över vad de egentligen säger om oss
8
människor och vårt liv här på jorden – och vad de egentligen försöker säga om Gud. De inspirerar mig att på nytt göra som i barndomen: kliva in i berättelserna och leva i och med dem. För att känna, tänka, uppleva – och göra min egen tolkning.
Magnus Sundell, redaktör
9
O
ch herren gud förvisade människan från
Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen. Han drev ut människan, och öster
om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd. 1 Mos 3:23–24
10
lotta lundberg
Adams äpple
Hon talade om landet som inte längre är. Sen gick hon och har fortfarande inte kommit tillbaka. Kanske måste hon svalka sin sargade panna. Jag tänker inte bry mig om det. Hon har sig själv att skylla. Jag har annat att göra. Jag intalar mig det i alla fall. Pojkarna kivas nere vid bäcken. De kan ännu inte simma men vattenståndet är lågt. Vad skulle kunna hända? De har varandra och de kan alltid ropa. Ändå går jag runt huset och ställer mig i skuggan och ser på dem. Solen bränner de små axlarna och deras röster stiger och sjunker med vinden. De kastar sten – inte på varandra – utan ut i vattnet. En meningslös lek skulle man kunna tänka, men det är fel, de undersöker djupet, tävlar och prövar sina röster. Så här på håll ser det ut som om de var tvillingar. Men de föddes inte samtidigt. De är olika. Förbryllande olika. Det märktes samma stund som de kom till världen. Den stora kom med tvekan, han knep ihop ögonen som om han hellre hade velat vara kvar i det våta, mörka, medan den lille plötsligt bara fanns, sprallade till och öppnade blicken omedelbart. Min stora pojke har fallenhet för det som växer. Han går gärna och påtar i jorden. Han bygger även små hus. Och staket. Det är viktigt med staket. Han ringar in sina världar. Ritar med pinnar i sanden, avgränsar och planterar. Skyddar sig, har jag tänkt. Samlar och slår ner sina pålar. Inrättar förråd. Som jag.
lotta lundberg
11
Min lilla pojke är däremot sällan stilla speciellt länge i taget, han springer efter allt som rör sig, ödlor och möss, minsta spindel. Han vandrar iväg ibland. Försvinner som en vindfläkt. Som sin mor. Orädd. Många gånger får vi ropa på honom när mörkret faller. Och stunden innan han dyker upp, innan jag äntligen får syn på de vita tänderna i det smutsiga ansiktet ter sig oändlig. Jag ser djurens ögon glimma lystet i natten, jag hör stora fåglar cirkla över den lilla kroppen. Oron gör mig vred. På honom, på Eva, på mig själv. Och strax därefter kommer skuldkänslorna: Visst hade jag väl kunnat handla annorlunda? Jag borde ha kunnat vakta honom, stävja honom, binda fast honom. Förbjuda. Oron är nog den mest besvärande skillnaden, innan jag hade förstånd – när vi fortfarande var nakna – var jag aldrig orolig. Ibland får jag för mig att han kommer att lämna mig. Vilja något annat, vandra i väg för gott, ta för sig av det som finns bakom bergen. Eva säger att det finns en tid för allt, att oroas redan nu tjänar ingenting till. Vi kan ju rusta dem, säger hon uppfordrande. Och det gör vi. Men inte riktigt i samma takt. Pojkarna är fortfarande nakna. Tids nog ska de naturligtvis ges kläder. Vi ska lära dem lägga till och dra ifrån, stjärnornas gång över himlen, alla vikter och mått. Redan nu vet de vad vi kan äta och vad vi måste spotta ut. Sinom tid ska jag lära dem simma. Orden verkar komma av sig själv, de rusar genom de små struparna. De har ingen klump i halsen. De vet inte att elden kan ta sig lös, fåren fly och regnen dränka odlingarna. De bryr sig inte om att vi är födda i ett annat land och egentligen inte hör hit. Vi talar sällan om det. Tiden innan. Faktum är att mina minnen också bleknar. Bara strax innan jag vaknar om morgonen är den där – den stora ömheten, omsorgen – som hade jag kunnat sträcka ut handen och ta på den, gå in i den – igen. En port, en grönska, ett litet tält, en fågelsång. Men så fort jag slår upp ögonen börjar minnena gäcka. Under dagen sjunker de undan
12
Adams äpple
helt. Bara när vi dricker av rusdrycken slår de ut, då i form av de starka färgerna, dofterna, dansen. Det är också då vi träter. Och jag vet inte längre om det är våra minnen som faktiskt skiljer sig – eller om det bara är rusdryckens förbannelse. Vi minns inte samma sak. Eller kanske, vad värre är: vi vill inte samma sak med det vi minns. Du drömmer, säger Eva. Jag föraktar henne då. Jag drömmer inte. Jag försöker minnas. Det är samma sak, menar hon. Igår kväll gick det över styr. Pojkarna sov och vi satt på varsin sida av elden. Det var vindstilla, röken gick rakt upp och på himlen kröp tusentals stjärnor i obegripliga mönster. Vi talade om pojkarnas kläder. Om det inte vore dags snart. Eva ivrade. Jag bromsade inte, jag vill bara att vi ska rusta dem lite pö om pö, som fågelmamman, sa jag, som tuggar maten först innan hon matar ungarna, tills de själva klarar av att svälja masken hel. Och för ett ögonblick glittrade det till i hennes ögonvrå och det såg ut som om hon skulle ta mig i handen och locka mig över henne. Men jag misstog mig. Hon ville inte leka och glömma, hon var allvarlig, på gränsen till retad. Jag har tröttnat på att tugga mask, sa hon och slängde en pinne på elden. De får tugga själva. Jag tror till och med att de inte bara behöver veta, utan att de vill, de är ju nyfikna, orden kommer utan hejd nu. Jag höll delvis med henne, men jag sa ändå att jag tror att nyfikenheten är så fri just för att de är i oskulden, ingen verklighet har ännu slagit mot deras sköra drömmar. Jag tycker det är synd om hinnan ska brista för fort. Jag försökte förklara för henne, för jag vet inte vilken gång i ordningen, att det där ljuset och lättheten som pojkarna bär inte måste solkas och spräckas än. Jag tycker att det renhjärtade, skuldlösa är vackert. Jag kände mig riktigt lotta lundberg
13
vältalig, märkte hur minnena gjorde mig mjuk och ömsint, men Eva var barsk och kallade mig feg och jag fick svårt att svälja. Det sitter en klump i halsen, sa jag och kände med handen mot strupen. Som man antingen spottar ut medan tid är, sa hon, eller sväljer ner och tar konsekvenserna. Sen var hon igång: Det var inte okey att ställa mig naken, fortsatte hon. Det är ett förbannat sätt att gömma sitt ansikte. Straffa och bara försvinna. Redan här borde jag ha gått och lagt mig, men jag var loj och obetänksam, lade istället mer ved på elden och lät henne fortsätta. Makten måste visa sig, den bestämmer ju ändå våra liv, att ta allt ifrån oss och sen plåga oss med minnen, sagor och föreställningar som vi inte får längta till, är inte rätt. Att ställa sitt barn naket är ett övergrepp – varifrån ska då tilliten komma? Att överge är det mest gemena. Man sätter inte barn till världen och sen kastar ut dem. Jag såg hur hon gestikulerade på andra sidan elden. Hon talade inte längre om pojkarna, hon talade om oss. Om sveket. Hennes röst blev allt mer uppskruvad, gnistorna från elden regnade framför hennes ansikte och det svarta som glänste i ögonen blev fuktigt. Ibland påminde hon om ett djur. Jag sa det, som för att mildra, ge henne en spegel, men det avvisade hon utan eftertanke. Hon skrattade istället rått. Ska jag våga bli människa eller en avbild, fräste hon. Vi är inte skapade för att vara ensamma. Jag vill inte vara ensam, jag vill ha relation, dialog, möte. Ord! Konfrontation om det så krävs. Men jag vill inte vara övergiven. Jag sitter här, försökte jag. Och hon fnös. Du har två agendor i ditt bröst, anklagade hon mig. Du längtar efter dina minnen samtidigt som du försvarar sveket. Vi har två söner som sover där inne, vi har ett ansvar, de måste lära sig om
14
Adams äpple
makten, även om den inte syns kommer den ändå bestämma deras liv. Våldet. Den oansvarige är en medlöpare, en usling. Jag vill ge dem ansvaret. Vi måste ge dem flera ord. Bara det namngivna blir verkligt. Jag hade kunnat gå och lägga mig och låta henne sitta där och ösa sina ord, men hon förvirrade mig, jag kände mig orättvist anklagad. Som om jag ville ta något ifrån dem. Som om jag ville göra dem till lakejer. Vi var på väg in i ett missförstånd nu, men alla orden hon hyllade och bönföll hackade samtidigt sönder, skapade skillnader och allt blev till skärvor. Jag kände vreden stiga. Hur orden stängde in mig, blev till snaror. De befriade inte, de begränsade. Jag kände mig strypt. Till slut bad jag henne att tiga. Det skulle jag inte ha gjort. Jag skulle ha ryckt på axlarna och lämnat henne där, väntat in morgonen, drömmarna. Men det gjorde jag inte, med hög röst sa jag istället: Tig. Först kom hon av sig. Det var min avsikt. Men efter ett par andetag, som behövde hon kippa efter luft, for hon sen ut och blev ännu hätskare. Vi är inte älskade, sa hon. Vi är utkastade. Det är hennes älsklingsargument. För det tar, hon vet vad det gör med mig, hur ont det gör när hon häller syra i det allra värsta. Att vi faktiskt är utkastade. Att vi inte får vara med. Och att det är vårt eget fel. Jag har inga svar på så enkla faktum och det vet hon. Hon vinner alltid där. Att vara önskad är hela navet, fortsatte hon. Och det var vi inte. Att dessutom göra den försvarslösa ansvarig för straffet är sjukt. Det är som att ha ett rep runt åsnans hals och tvinga den framåt, men hela tiden hålla tillbaka. Om man vill få den att bryta nacken är det absolut det bästa sättet. En förälder som gör så med sitt barn skapar en tossing. Vi måste ge pojkarna kläder! Så fortsatte det. lotta lundberg
15
P
å morgonen upptäckte Jakob att det var Lea. Då
sade han till Laban: »Vad är det du har gjort mot mig? Det är ju för Rakel jag har arbetat hos dig. Var-
för har du lurat mig?« Laban svarade: »Det är inte skick och bruk här på orten att ge bort den yngre dottern före den äldre. Fira nu bröllopsveckan till slut med Lea, så skall du få också den andra på villkor att du arbetar sju år till i min tjänst.« Jakob samtyckte och fullbordade bröllopsveckan med Lea. Sedan gav Laban honom sin dotter Rakel till hustru. 1 Mos 29:25–29
16
johanna nilsson
Rakels stege
Så jag hatade Rakel. Så jag älskade Rakel. Så han såg på henne men inte på mig. Brännande blickar av tomhet – det var vad jag fick stå ut med, trots att jag gav min kropp i uppdrag att ta emot hans säd och låta den gro i mig, trots sex söner och en dotter och utöver dem Bilhas, min tjänstekvinnas båda söner, som hon fick order om att föda åt honom. Av Rakel fick han blott fyra söner sammantaget, två sprungna ur hennes eget inre, två som föddes av Silpas, hennes tjänstekvinna. Nio barn mot fyra. Ändå gavs jag bara tomhet – en tomhet som karvade ur mig, bit för bit, tills hela jag var blott en skrällande cymbal. Är en skrällande cymbal. Hör mig självdö. Hör mig. Varför just jag, Herre? Varför just jag? Den där allra första dagen. På morgonen när jag hämtade vatten och luften ännu inte börjat dallra av hetta, anade jag, i den vind som ilade förbi mitt öra, hans doft och andetag. För mitt inre såg jag honom då framför mig och det räckte för att hjärtat skulle flämta till och börja värka. Se mig. Snälla se mig. Mig, mig, mig.
johanna nilsson
17
Rakel var inte med mig då, hon hade redan gått iväg för att vakta fåren, och kanske var det tur – eller Herrens förtjänst! – för det är möjligt att jag inte hade kunnat hejda mig själv annars. Det är möjligt att jag hade försökt knuffa ner henne i brunnen, eftersom jag visste, där jag stod, att det var henne han skulle komma att älska. Älskade, hatade lillasyster min. Hon som drog till sig allas blickar när hon kom in i ett rum. Hon vars lättsamma sätt fick folk att slappna av, skratta och le. Hon vars skönhet fått otaliga män att söka upp Laban, vår far, och be om hennes hand. Hon som flirtat hämningslöst och sett det hela som en lek. Medan jag stått i skuggan och varit ful och osedd, ratad av allt och alla. Far som då vänt sig mot mig och sträckt sin förstående hand in i mitt mörker, sagt: – Först du, Lea. Först du. Jag lovar dig, dotter min. Först du. Jag älskar dig lika mycket som jag älskar din syster och du är minst lika vacker som hon, även om din skönhet mest sitter på insidan. Tror du inte att en far ser sådant? Jag ska ge dig en man som ser denna din insida. Du kommer att bli lycklig. Det löftet ger jag dig. Oroa dig inte. Sedan tog han mig i sin famn och jag andades in löftet, som var såsom av myrra och rökelse, saffran och guld. Jag suckade av lättnad och tänkte att han hade rätt – även jag skulle bli lycklig. Rakel som sedan sagt, med sin lite gälla och lätt barnsliga röst, när hon fått höra om hans beslut: – Varför måste jag vänta för att hon är ful och tråkig? Det är väl inte rättvist! Fast exakt så föll kanske ändå inte orden. Jag minns inte så noga. Minns bara att jag ville straffa henne för det som hon uppenbarligen menade, även om hon inte sa det rakt ut.
18
Rakels stege
Jag funderade på att lägga glödande kol på hennes ansikte om natten när hon sov. Eller smuggla ner gift i hennes vinbägare till middagen, varpå jag skulle skåla för hennes välgång och lycka. Eller kväva henne med en kudde och hela min tyngd. Eller knuffa ner henne i brunnen dit vi ibland gick bara hon och jag för att hämta vatten, spegla oss och prata. Så jag skulle ha saknat de där samtalen vid brunnen. Så jag skulle ha saknat henne. Saknar henne nu. Mer än jag trodde var möjligt saknar jag henne nu. Jag sitter med korslagda ben framför hennes gravvård på vägen mot Efrat. Sitter här med min värkande kropp och vill byta plats med henne. Sitter här och hör Jakob närma sig bakifrån, vet vad han kommer att säga. Att vi måste lämna henne nu. Att vi måste fortsätta mot Kanaan. Jag vill inte till Kanaan. Jag vill ingenstans. Jag vill backa tiden till den där allra första dagen. Vill stå vid brunnen och känna hans andetag och doft, men inte beröras av det, inte börja längta. Vill backa tiden och övertala far att ge honom Rakel, bara Rakel, och inte tänka på mig. – Jag kan stå kvar i skuggan och vara ful i resten av mitt liv, skulle jag säga till far. Det gör mig ingenting. Jag är van. Jag är nöjd. Jag är bra på det. Och det är min livslott, given av Herren vår Gud. Inte ska vi väl ifrågasätta Herrens beslut? – Lea, kom. Säger min man. Som aldrig riktigt varit min man. – Kom, Lea! Jag vänder mig mot honom, och fast jag inte vill så kan jag inte låta bli att älska honom. johanna nilsson
19
– Jag kommer, säger jag. Ett ögonblick till bara. Ge mig ett ögonblick till bara. Far lurade honom från allra första stund. Och jag visste det. Vi var en lögnens duo som såg på medan han slet i sju år i tron att han skulle belönas med Rakel. Men det var mig han fick på sin bröllopsnatt. Vi älskade. Som vi älskade. Heta händer, läppar, tungor. Könens explosion. Mörkret så kompakt. Han märkte ingen skillnad på oss. Han sa: – Åh, Rakel, så jag älskar dig! Så jag har längtat efter dig! Sedan kom morgonen och ljuset avslöjade mig. Han gick och klagade hos far. De grälade och svor, var nära handgemäng. Jag gömde mig i skammen, vågade inte möta någons blick, mindes samtidigt nattens famntag och längtade dit igen. Det krasade inuti huvudet. Jag var Jakobs fru, precis som jag velat. Jag var Jakobs fru, precis som han inte velat. Jag både hade och hade inte. Det jag velat. Borde jag kanske ta livet av mig? funderade jag. Borde jag kanske unna Jakob och Rakel det? Och far. Unna far att slippa ta hänsyn till sin fula skuggdotter. Tänkte jag där jag satt och gömde mig och hörde Jakob skrika: – Men jag vill ju inte ha henne! Jag vill inte ha henne! Sedan tjänade han far i ytterligare sju år och fick därefter äkta även Rakel. På morgonen efter deras bröllopsnatt såg jag ett nytt ljus i hans ansikte. Också Rakel gick runt och strålade och log saligt för sig själv. Själv var jag havande. Och i skuggan igen. Jag födde barn efter barn i min skuggsäng. Förlossningarna var lätta och min mjölk gav styrka och hälsa till de små.
20
Rakels stege
Det dröjde aldrig särskilt länge efter en födelse förrän jag åter var havande. Hur gick det till? Han kom ju nästan aldrig till mig. Rakel däremot, förblev ofruktsam, trots att han nästan alltid sov hos henne. Skadeglädjen for som en het puls genom mig, varje gång hennes månadsblödning kom. Hennes sorgsna blick for i sin tur över mina svällande former och alla barn jag redan fött. Flera gånger nekade jag henne att bära mina små i famnen. De älskade henne. Alla mina och Jakobs barn älskade henne. Hon fångade deras uppmärksamhet så fort hon kom i dess närhet. Hon fick dem att skratta och le. Jag tänkte att de nog önskade att de vore hennes. – Mamma? Jag vänder mig om och ser Dina, min enda dotter, min sistfödda. Ljuset faller hårt över hennes ansikte, drar skoningslöst fram det fula hon ärvt efter mig. Men hon har ärvt också Jakobs drag, vilket mjukar upp och gör att hon i vissa vinklar rentav framstår som tilldragande. Hon sörjer Rakel mer än hon skulle ha sörjt mig. Kan jag anklaga henne? Nej. Jag har varit hård mot henne, i hopp om att hon ska bli härdad och inte knäckas om hon skulle komma att dra samma livslott som jag och bli en skuggkvinna. – Kom och sätt dig, säger jag och lägger en hand på marken bredvid mig. Sjung för din moster. Sjung en godnattvisa, sådär vackert som bara du kan. Dina slår sig ner bredvid mig, tunn och lite kantig, men med en förvånansvärd fyllighet i rösten. Hon sjunger samma vaggvisa johanna nilsson
21
”Och om jag inte hade varit en stor stark man hade jag velat falla i gråt, inte för att hon vill ha mig på något annat sätt än det jag är, utan för att jag allt oftare blir överfallen av känslan att det verkligen bara är jag – bara hon och jag – som vet hur det skulle kunna vara. Att vi är de enda som har varit där, men att längtan blir allt dimmigare och snart vet vi inte längre vad vi ska återskapa. Det är försent. Vi minns inte mer. Och det gör mig riktigt rädd, inte feg, utan panikslagen. Tänk om sanning inte kan läras utan faktiskt måste kännas igen.” Ur novellen Adams äpple av Lotta Lundberg Genom historien har Bibelns berättelser fascinerat, inspirerat och utmanat människor. De är ofta korthugget berättade och bjuder läsaren att själv kliva in i berättelsen för att tolka, fylla ut mellanrummen och att ställa sig frågan: Vad har den här texten att säga mig? I Och Gud skapade människan har tolv författare i varsin novell gått i närkamp med några av Bibelns berättelser och personer. I centrum står många av de frågor som är brännande aktuella också i vår tid: skuld, försoning, svek, ansvar, längtan, tillhörighet, mening – och människans komplexa förhållande till Gud. Här finns den åldrade lärjungen Johannes, Adam och Eva, den praktiska och ansvarsfulla systern Marta, den förskjutne Kain, Symeons dotter, den vackra Rakels syster Lea, den unga tjänarinnan i Rom som likt tältmakaren Paulus drabbats av Ljuset, bluessångaren David, den övergivna slavinnan Hagar, den romerske centurionen som lämnat Jerusalem för ett kylslaget Germanien, Judas – och Tyra Florian.
redaKtör: magnus sundeLL www.librisforlag.se
22
Rakels stege