Av Becca Fitzpatrick Fallen ängel Förlorad ängel Noras val Änglarnas kamp
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 2
2013-04-04 15:05
.. Anglarnas kamp b e c ca f i t z p at r i c k
Översättning: Carina Jansson
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 3
2013-04-04 15:05
Till min mamma, som alltid har hejat på från sidlinjen. (Spring, unge, spring!)
www.wahlstroms.se Copyright © 2012 by Becca Fitzpatrick All rights reserved Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB Svensk utgåva © 2013 B. Wahlströms Bokförlag, Forma Books AB Omslagsbild © 2012 Photography by James Porto Originalets titel Finale Sättning Forma Books Tryck ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-32-16229-9
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 4
2013-04-04 15:05
PROLOG
TIDIGARE I DAG
S
cott trodde inte på spöken. Döda stannade i sina gravar. Men tunnlarna som ringlade under Delphic Seaports nöjespark och som ekade av rasslande, viskande ljud fick honom att tänka om. Han gillade inte att Harrison Grey ständigt dök upp i hans tankar. Han ville inte påminnas om sin roll i mordet på en annan människa. Fukten droppade från det låga taket och Scott tänkte på blod. Facklans lågor kastade nyckfulla skuggor på väggar som luktade kall, färsk jord. Han tänkte på gravar. En iskall vindpust kittlade honom i nacken. Han kastade en lång, misstänksam blick över axeln på mörkret bakom sig. Ingen visste att han hade lovat Harrison Grey att skydda Nora. Eftersom han inte personligen kunde be om ursäkt och säga: ”Ledsen att jag fick dig dödad, förresten”, hade han svurit på att vaka över Harrisons dotter. När det gällde meningsfulla ursäkter var han inte särskilt skicklig, och det var det bästa han kunde komma på. Scott var inte säker på att en ed som svurits till en död man räknades. Men de ekande ljuden bakom honom fick honom att tro att den gjorde det. ”Kommer du?” Scott kunde nätt och jämnt urskilja siluetten av Dantes axlar framför sig. ”Hur långt är det kvar?” ”Fem minuter.” Dante småskrattade. ”Rädd?” ”Stel.” Scott joggade ikapp honom. ”Vad händer på mötet? Jag har 5
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 5
2013-04-04 15:05
aldrig gjort det här förut”, sa han och hoppades att han inte lät lika dum som han kände sig. ”Höjdarna vill träffa Nora. Hon är deras ledare nu.” ”Så nefilim har accepterat att Svarta handen är död?” Scott kunde knappt tro det själv. Svarta handen skulle ju vara odödlig, som alla nefiler. Så vem hade kommit på ett sätt att ta livet av honom? Scott tyckte inte om svaret han hela tiden återvände till. Om Nora hade gjort det här, och om Patch hade hjälpt henne … Det spelade ingen roll hur noga de hade sopat igen sina spår. De skulle missa någonting. Det gjorde alla, alltid. Det var bara en tidsfråga. Om Nora hade mördat Svarta handen var hon i fara. ”De har sett min ring”, svarade Dante. Scott hade också sett den. Tidigare. Den förtrollade ringen hade sprakat som av en blå eld, och till och med nu glödde den kallt och svagt i blått. Enligt Dante hade Svarta handen förutspått att det skulle vara tecknet för hans död. ”Har de hittat kroppen?” ”Nej.” ”Och de är med på att ha Nora som sin ledare?” envisades Scott. ”Hon är inte alls som Svarta handen.” ”Hon svor en blodsed i går kväll och den kickade in så fort han dog. Hon är deras ledare även om de inte gillar det. De kan ersätta henne, men först kommer de att sätta henne på prov och försöka räkna ut varför Hank valde henne.” Det lät inte lovande i Scotts öron. ”Och om de ersätter henne?” Dante kastade en mörk blick över axeln. ”Då dör hon. Blodsedens villkor.” ”Det får inte hända.” ”Nej.” ”Så allt är lugnt.” Scott behövde bekräftelse på att Nora var trygg. ”Så länge hon spelar med.” Scott mindes vad Nora hade sagt tidigare på dagen. Jag ska träffa nefilim. Och jag ska göra min ståndpunkt klar – Hank kanske påbörjade det här kriget, men jag ska avsluta det. Och det ska avslutas med eld upp6
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 6
2013-04-04 15:05
hör. Jag struntar i om det inte är det de vill höra. Han tryckte två fingrar hårt mot näsryggen – han hade mycket att göra. Han fortsatte framåt och höll ögonen öppna för pölar. De krusade sig som oljiga kalejdoskop, och efter att ha råkat trampa i en var han blöt upp till smalbenet. ”Jag sa till Patch att jag inte skulle släppa henne ur sikte.” ”Rädd för honom också?” fnös Dante. ”Nej.” Men det var han. Det skulle Dante också vara, om han kände Patch. ”Varför kunde hon inte ta sällskap med oss till mötet?” Beslutet att dela på Nora och Scott gjorde honom illa till mods, och han förbannade sig själv för att han inte protesterat tidigare. ”Jag vet inte varför vi gör hälften av det vi gör. Vi är soldater. Vi följer order.” Scott mindes Patchs avskedsord till honom. Du har ansvaret för henne nu. Gör inga misstag. Hotet kröp under skinnet på honom. Patch trodde att han var den enda som brydde sig om Nora, men det var han inte. Nora var det närmaste en syster Scott hade. Hon hade ställt upp för honom när ingen annan gjort det, och hon hade räddat livet på honom. Bokstavligt talat. Det fanns någonting mellan dem, fast inte på det sättet. Han brydde sig mer om Nora än någon annan tjej han någonsin hade känt. Hon var hans ansvar. Om det nu betydde någonting, hade han gett det löftet till hennes döde far. Han och Dante gick djupare in i tunnlarna, som blev smalare och smalare. Scott svängde för att tränga sig in i nästa passage. Jordklumpar lossnade från väggarna, och han höll andan och väntade sig nästan att taket skulle rasa in och begrava dem. Till slut drog Dante i en järnring och en dörr blev synlig i väggen. Scott granskade det stora rummet innanför. Samma jordväggar och stengolv. Tomt. ”Titta ner. Lucka i golvet”, sa Dante. Scott klev av den dolda luckan i stengolvet och drog i handtaget. Upphetsade röster hördes nerifrån. Han ignorerade stegen, hoppade och landade lite mer än två meter nedanför. 7
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 7
2013-04-04 15:05
Han gjorde en blixtsnabb bedömning av det trånga, grottliknande rummet. Nefiler, såväl män som kvinnor i svarta kåpor med huva stod samlade i en cirkel runt två personer han inte riktigt kunde se. I en flammande brasa vid ena väggen låg ett brännjärn som glödde i orange av hettan. ”Svara mig”, snäste en tunn röst från mitten av cirkeln. ”Vad har du för relation till den fallne ängeln de kallar Patch? Är du beredd att leda nefilim? Vi måste veta att vi har din fullständiga lojalitet.” ”Jag behöver inte svara”, kontrade Nora, som var den andra innanför cirkeln. ”Ni har inte med mitt privatliv att göra.” Scott gick fram till cirkeln för att se bättre. ”Du har inget privatliv”, sa den gamla vithåriga kvinnan med den tunna rösten och viftade med ett magert finger framför ansiktet på Nora. Kvinnans slappa halsskinn darrade av ursinne. ”Din enda uppgift nu är att leda ditt folk till frihet från de fallna änglarna. Du är Svarta handens arvtagare, och även om jag inte vill gå emot hans önskemål kommer jag att rösta ut dig om jag måste.” Scott sneglade besvärat på de andra nefilerna. Flera av dem nickade instämmande. Nora, tänkte han till henne. Vad håller du på med? Blodseden. Du måste behålla makten. Säg vad du än måste för att lugna dem. Hon svalde hårt och det syntes att hon försökte samla sig, men hennes kinder hettade fortfarande. ”Svarta handen dog så sent som i går kväll. Sedan dess har jag utsetts till hans arvtagare, kastats in i ledarskap, jäktat från det ena mötet till det andra, tvingats träffa människor jag inte känner, blivit påtvingad den här svettiga kåpan, frågats ut om massor av personliga saker, undersökts och granskats, värderats och bedömts, och allt utan att få en chans att hämta andan. Så ursäkta mig om jag fortfarande är lite omtumlad.” Den gamla kvinnan pressade ihop läpparna till ett smalt streck, men hon protesterade inte. ”Jag är Svarta handens arvtagare. Han valde mig. Glöm inte det”, sa Nora, och även om Scott inte kunde avgöra om hon talade med övertygelse eller förakt, var effekten påtaglig. Alla stod tysta. 8
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 8
2013-04-04 15:05
”Säg mig en sak”, sa den gamla kvinnan slugt efter en lång paus. ”Vad har hänt med Patch?” Innan Nora hann svara tog Dante ett steg framåt. ”Hon är inte tillsammans med Patch längre.” Nora och Scott tittade först på varandra, sedan på Dante. Varför sa du så? frågade Nora Dante i tanken och lät Scott höra. Om de inte låter dig bli deras ledare med en gång, kommer blodseden att döda dig, svarade Dante. Låt mig sköta det här. Genom att ljuga? Har du något bättre förslag? ”Nora vill leda nefilim”, sa Dante högt. ”Hon kommer att göra vad som krävs. Att få avsluta sin fars arbete betyder allt för henne. Ge henne en dag att sörja så kommer hon att satsa helhjärtat på det här. Jag ska träna henne, bara ni ger henne en chans.” ”Ska du träna henne?” frågade den gamla kvinnan och granskade Dante. ”Det kommer att fungera. Tro mig.” Den gamla kvinnan funderade ett långt ögonblick. ”Bränn henne med Svarta handens märke”, sa hon till slut. Den vilda, vettskrämda blicken i Noras ögon fick nästan Scott att vika sig dubbel och kräkas. Mardrömmarna. De kom från ingenstans och dansade runt i hans huvud. Snabba. Omtumlande. Sedan kom rösten. Svarta handens röst. Scott höll händerna för öronen och grimaserade. Den maniska rösten kacklade och väste tills alla ord blandades samman som i en surrande bisvärm. Svarta handens märke, inbränt i hans bröst, bultade och sved. Rå smärta. Han kunde inte skilja på gårdagen och nuet. Han lyckades få fram ett enda kvävt ord. ”Sluta.” Tiden verkade stanna. Ansikten vändes mot honom, och plötsligt kände sig Scott krossad under deras fientliga blickar. Han blinkade hårt. Han kunde inte tänka. Han måste rädda henne. Ingen hade hindrat Svarta handen från att brännmärka Scott, men han kunde inte låta samma sak hända med Nora. Den gamla kvinnans klackar klapprade mot golvet i en långsam, 9
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 9
2013-04-04 15:05
målmedveten rytm när hon gick fram till Scott. Hennes ansikte var fårat och de vattniga, gröna ögonen plirade mot honom från djupa hålor. ”Du tycker inte att hon borde visa sin lojalitet på det viset?” Hon drog på munnen i ett blekt, utmanande leende. Scotts hjärta bultade. ”Hon kan visa sin lojalitet genom handling.” Orden bara ramlade ur honom. Kvinnan lade huvudet på sned. ”Vad menar du?” Samtidigt slank Noras röst in i hans huvud. Scott? sa hon nervöst. Han fuktade läpparna och hoppades innerligt att han inte förvärrade situationen. ”Om Svarta handen ville att hon skulle brännmärkas, skulle han ha gjort det själv. Han litade tillräckligt mycket på henne för att ge henne det här jobbet. Det räcker för mig. Vi kan ägna resten av dagen åt att testa henne, eller så kan vi sätta igång med det här kriget. Trettio meter ovanför våra huvuden finns en hel stad av fallna änglar. Vi tar ner en hit – jag kan göra det själv. Brännmärk honom. Om ni vill att de ska veta att vi menar allvar, gör vi en markering.” Han hörde själv hur ansträngd hans andhämtning lät. Ett långsamt leende lyste upp den gamla kvinnans ansikte. ”Åh, det låter väldigt bra i mina öron. Väldigt bra. Och vem är du, min pojke?” ”Scott Parnell.” Han drog ner kragen på sin t-shirt och strök med tummen över brännmärket – en knuten näve. ”Länge leve Svarta handens vision”, sa han, och orden smakade galla i munnen. Kvinnan lade sina magra fingrar på Scotts axel, lutade sig framåt och kysste honom på kinderna. Hans hud var fuktig och kall som snö. ”Och jag är Lisa Martin. Jag kände Svarta handen väl. Länge leve hans ande i oss alla. Ge mig en fallen ängel, unge man, och låt oss sända vår fiende ett budskap.” Det var snart över. Scott hade hjälpt till att kedja fast den fallne ängeln – en mager grabb vid namn Baruch som såg ut att vara runt femton i människoår. Scott hade varit rädd att de skulle tvinga Nora att brännmärka honom, men Lisa Martin hade dragit med henne in i sitt privata förrum. En nefil i kåpa hade tryckt brännjärnet i handen på Scott och tittat 10
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 10
2013-04-04 15:05
ner på marmorhällen och den fastkedjade fallne ängeln. Scott ignorerade Baruchs svordomar om hämnd och upprepade orden nefilen mumlade i hans öra – en massa skitsnack som jämförde Svarta handen med en gud – och tryckt brännjärnet mot ängelns nakna bröst. Nu lutade han sig tillbaka mot tunnelväggen utanför förrummet och väntade på Nora. Om hon stannade längre än fem minuter till skulle han gå in och hämta henne. Han litade inte på Lisa Martin. Han litade inte på någon av nefilerna i kåpor. Det stod klart att de hade bildat ett hemligt samfund, och Scott visste av bitter erfarenhet att hemligheter aldrig ledde till någonting bra. Dörren öppnades. Nora kom ut, slog armarna om hans hals och kramade honom hårt. Tack. Han höll om henne tills hon slutade skaka. Jag gjorde bara mitt jobb, skämtade han och försökte trösta henne på det enda sätt han visste. Jag skickar en skuldsedel med posten. Hon snyftade och skrattade samtidigt. ”Det märks verkligen att de uppskattar mig som sin nya ledare.” ”De är i chock.” ”Chockade av att Svarta handen överlät deras framtid till mig. Såg du deras ansikten? Jag trodde att de skulle börja gråta. Antingen det, eller kasta ruttna grönsaker på mig.” ”Så vad tänker du göra?” ”Hank är död, Scott.” Hon såg honom rakt i ögonen innan hon torkade tårarna, och han såg en skymt av någonting i hennes blick som han inte kunde identifiera. Övertygelse? Självsäkerhet? Eller kanske bara ett erkännande? ”Och det tänker jag fira.”
11
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 11
2013-04-04 15:05
KAPITEL
1 IKVÄLL
J
ag är ingen partyprinsessa. Den öronbedövande musiken, de vajande kropparna, de berusade leendena – inte min grej. En perfekt lördagskväll för mig tillbringas hemma i soffan med en romantisk komedi och min pojkvän Patch. Förutsägbart, nedtonat … normalt. Jag heter Nora Grey, och även om jag brukade vara en vanlig amerikansk tonåring som köpte J. Crew-kläder på rea och lade barnvaktspengarna på iTunes, har normalt och jag blivit fullständiga främlingar på sistone. Jag skulle inte känna igen normalt om det kom fram och petade mig i ögat. Normalt och jag gick skilda vägar när Patch strosade in i mitt liv. Patch är nästan två decimeter längre än jag och iskallt logisk, han rör sig som rök och bor ensam i en superhemlig, supertjusig lägenhet under Delphics nöjespark. Ljudet av hans röst, djup och sexig, kan smälta mitt hjärta på tre sekunder. Han är också en fallen ängel som sparkats ut ur himlen för sin flexibla inställning till regler. Personligen tror jag att Patch skrämde brallorna av normalt så att det flydde för livet till andra sidan jordklotet. Så jag kanske inte har någon normalitet, men jag har stabilitet – genom min bästa vän sedan tolv år, Vee Sky. Det finns ett band mellan Vee och mig som inte ens en lång lista av olikheter kan bryta. Det sägs att motsatser dras till varandra, och Vee och jag är bevis på att det stämmer. Jag är smal och ganska lång – med mänskliga mått mätt – och har stort lockigt hår som alltid sätter mitt tålamod på prov, och jag är en typ 12
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 12
2013-04-04 15:05
A-personlighet. Vee är ännu längre, med askblont hår, ormgröna ögon och fler kurvor än ett bergochdalbanespår. Vees önskningar trumfar nästan alltid mina. Och till skillnad från mig älskar Vee att festa. I kväll förde Vees längtan efter nöjen oss genom hela staden, till ett tegelmagasin i fyra våningar som vibrerade av klubbmusik, svämmade över av falskleg och var fullpackat med kroppar som alstrade tillräckligt mycket svett för att lyfta växthusgaserna till helt nya nivåer. Inredningen var standard – ett dansgolv inklämt mellan en scen och en bar. Det ryktades om en hemlig dörr bakom baren som ledde till källaren och att källaren ledde till en man vid namn Storky, som levde gott på att sälja piratkopior av allting. Religiösa ledare hotade ständigt att stänga Coldwaters grogrund för synd och fördärvelse bland tonåringar … stället som också gick under namnet Devil’s Handbag. ”Känn rytmen, baby”, ropade Vee över den monotont dunkande musiken. Hon flätade ihop sina fingrar med mina och viftade med händerna över våra huvuden. Vi stod mitt på dansgolvet och knuffades hit och dit från alla håll. ”Det är så här lördagskvällar ska vara. Du och jag tillsammans, släppa loss och jobba upp lite härlig gammal tjejsvett.” Jag gjorde mitt bästa för att nicka entusiastiskt, men killen bakom mig trampade hela tiden på hälen på min ena ballerinasko så att jag var femte sekund måste lirka ner foten i den igen. Och tjejen till höger om mig dansade med armbågarna utåt, så jag visste att jag skulle åka på en smäll om jag inte passade mig. ”Vi kanske borde ta något att dricka!” ropade jag till Vee. ”Det känns som Florida här inne.” ”Det är för att du och jag har satt stället i brand. Spana in killen i baren – han kan inte sluta stirra på dina glödheta höfter!” Hon slickade på ena fingertoppen, pressade den mot min höft och väste. Jag följde hennes blick … och mitt hjärta krängde till. Dante Matterazzi höjde hakan i en hälsning. Nästa gest var lite mer diskret. Jag trodde inte att du dansade, sa han i mitt huvud. Lustigt, jag trodde att du var en stalker, kontrade jag. Både Dante Matterazzi och jag var nefiler och kunde därför kom13
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 13
2013-04-04 15:05
municera telepatiskt, men där upphörde likheterna. Dante vägrade ge sig, och jag visste inte hur länge till jag kunde undvika honom. Jag hade träffat honom för första gången så sent som i morse, när han kom hem till mig för att tala om att de fallna änglarna var på väg att förklara krig mot nefilim och jag var ansvarig för att leda de sistnämnda, men nu behövde jag en paus från allt prat om krig. Det var överväldigande. Eller så försökte jag förtränga det. Hur som helst önskade jag att han kunde försvinna. Jag lämnade ett meddelande på din mobil, sa han. Oj, det har jag visst missat. Snarare raderat. Vi måste prata. Lite upptagen. Jag rullade med höfterna för att visa vad jag menade, svängde armarna hit och dit och försökte härma Vee. Det syntes att hon älskade att titta på dans- och musikprogram, och hon hade hiphop stämplat i själen. Dante drog lite på munnen. Be din kompis om några tips när du ändå håller på. Du sprattlar. Möt mig på baksidan om två minuter. Jag blängde på honom. Upptagen, sa jag ju. Det här är viktigt. Han lyfte menande på ögonbrynen och försvann i trängseln. ”Han får skylla sig själv”, sa Vee. ”Klarar inte hettan, tydligen.” ”Vi behöver något att dricka”, påminde jag henne. ”Vill du ha en cola?” Vee såg inte ut att vilja sluta dansa på ett bra tag, och hur gärna jag än ville undvika Dante var det nog lika bra att få det här avklarat. Bita ihop och prata med honom. Alternativet var att ha honom hängande i hälarna hela kvällen. ”Cola med lime”, sa Vee. Jag lämnade dansgolvet, försäkrade mig om att Vee inte såg mig och slank in i en korridor som ledde till bakdörren. Gränden badade i blått månsken. Framför mig stod en röd Porsche Panamera, och Dante stod lutad mot den med armarna slappt korslagda över bröstet. Dante är över två meter lång och byggd som en elitsoldat. Han har mer muskler bara i nacken än jag har i hela kroppen. Den här kvällen 14
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 14
2013-04-04 15:05
var han klädd i säckiga kakibyxor och en vit linneskjorta som var lite uppknäppt så att den släta huden på hans bröst syntes. ”Fin bil”, sa jag. ”Den gör vad den ska.” ”Det gör min Volkswagen också, men den är betydligt billigare.” ”En bil är mer än bara fyra hjul.” Suck. ”Jaha”, sa jag. ”Vad var det som var så viktigt?” ”Dejtar du fortfarande den där ängeln?” Det var bara tredje gången han frågade på lika många timmar. Två gånger i sms, och nu ansikte mot ansikte. Mitt förhållande med Patch hade varit väldigt svajigt, men trenden för tillfället var uppåtgående. Men vi hade ändå våra problem. I en värld där nefiler och fallna änglar hellre skulle dö än ge varandra ett leende, var det definitivt förbjudet att dejta en fallen ängel. Jag rätade på ryggen. ”Det vet du.” ”Är ni försiktiga?” ”Diskretion är vår paroll.” Dante behövde inte upplysa Patch och mig om att vi gjorde bäst i att inte synas tillsammans. Nefiler och fallna änglar behövde aldrig en ursäkt för att lära varandra en läxa, och spänningarna mellan de båda grupperna ökade för varje dag. Det var höst, närmare bestämt oktober, och bara några dagar kvar till den judiska månaden marcheschvan. Varje år, just under marcheschvan, tar fallna änglar nefilkroppar i besittning. Änglarna kan göra precis som de vill, och eftersom det är den enda tiden på året när de kan uppleva fysiska känslor vet deras kreativitet inga gränser. De jagar njutning, smärta och allting där emellan, som parasiter i sina nefilvärdar. För nefilerna är marcheschvan ett helvetiskt fängelse. Om fel personer såg att Patch och jag så mycket som höll varandra i handen skulle vi få betala, på ett eller annat sätt. ”Jag vill prata om din image”, sa Dante. ”Vi måste skapa lite positivitet kring ditt namn, bygga upp nefilernas förtroende för dig.” Jag knäppte teatraliskt med fingrarna. ”Visst är det jobbigt när man får låga väljarsiffror?” 15
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 15
2013-04-04 15:05
Dante rynkade pannan. ”Det här är inget skämt, Nora. Det är bara tre dagar kvar till marcheschvan, och det betyder krig. Fallna änglar på ena sidan och vi på den andra. Och allt hänger på dig – du är den nefilska arméns nya ledare. Blodseden du svor har trätt i kraft, och jag behöver nog inte påminna dig om att konsekvenserna om du bryter mot den blir väldigt, väldigt påtagliga.” Det vände sig i magen. Jag hade inte precis sökt jobbet – på grund av att min avlidne biologiske far var en riktigt skruvad man vid namn Hank Millar, hade jag tvingats ärva uppdraget. Med hjälp av en utomjordisk blodtransfusion hade han övertalat mig att förvandlas från vanlig människa till renrasig nefil, för att kunna ta över hans armé. Jag hade svurit en ed att leda armén, och den hade trätt i kraft när han dog. Om jag lät bli skulle min mamma och jag dö. Det var edens villkor. Ingen press alls. ”Trots alla försiktighetsåtgärder jag tänker vidta kan vi inte helt radera ditt förflutna. Nefilim rotar runt. Det ryktas att du dejtar en fallen ängel och att din lojalitet är kluven.” ”Det stämmer att jag dejtar en fallen ängel.” Dante himlade med ögonen. ”Kan du säga det lite högre?” Jag ryckte på axlarna. Om du verkligen vill. Sedan öppnade jag munnen, men Dante stod genast bredvid mig och höll för den med handen. ”Jag vet att det är svårt för dig, men skulle du kunna göra mitt jobb lite lättare bara den här gången?” mumlade han i mitt öra och sneglade ängsligt in i skuggorna, trots att jag var säker på att vi var ensamma. Jag hade bara varit renrasig nefil i ett dygn, men jag litade på mitt nya och skärpta sjätte sinne. Om någon tjuvlyssnade, skulle jag märka det. ”När vi träffades i morse sa jag lite nonchalant att nefilerna helt enkelt fick leva med att jag är ihop med en fallen ängel”, mumlade jag när han tog bort handen. ”Men jag tänkte mig inte för, och jag var arg. Jag har grubblat över det här hela dagen och jag har pratat med Patch. Vi är försiktiga, Dante. Väldigt försiktiga.” ”Bra att veta. Men jag vill ändå be dig om en sak.” ”Vad?” ”Dejta en nefil. Dejta Scott Parnell.” 16
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 16
2013-04-04 15:05
Scott var den första nefil jag lärt känna, redan vid fem års ålder. Jag hade inte känt till hans sanna härkomst på den tiden, men de senaste månaderna hade han antagit olika roller i mitt liv – först som min plågoande, sedan som min medbrottsling och så småningom som min vän. Vi hade inga hemligheter för varandra. Och det fanns ingen romantisk kemi mellan oss alls. Jag skrattade. ”Driver du med mig, Dante?” ”Inte på riktigt, bara för syns skull”, förklarade han. ”Bara tills din nya ras accepterar dig. Du har bara varit nefil i en dag, och ingen känner dig. Folk behöver en anledning att tycka om dig, och vi måste få dem att våga lita på dig. Att dejta en nefil är ett bra steg i rätt riktning.” ”Jag kan inte dejta Scott”, sa jag till Dante. ”Vee gillar honom.” Att påstå att Vee hade haft otur i kärlek vore en underdrift. Det senaste halvåret hade hon fallit för ett narcissistiskt rovdjur och en lögnaktig skitstövel. Föga förvånande hade båda relationerna fått henne att allvarligt ifrågasätta sina romantiska instinkter, och den senaste tiden hade hon vägrat så mycket som att le mot det motsatta könet … tills Scott dök upp. Tidigt i går kväll, bara några timmar innan min biologiske far fått mig att förvandlas till en renrasig nefil, hade Vee och jag kommit till Devil’s Handbag för att se Scott spela bas med sitt nya band Serpentine, och hon hade inte slutat prata om honom sedan dess. Att storma in och stjäla Scott nu, även om det var en bluff, vore det ultimata sveket. ”Det skulle inte vara på riktigt”, upprepade Dante, som om det gjorde allting enklare. ”Skulle Vee veta det?” ”Inte direkt. Du och Scott måste vara övertygande tillsammans. En läcka vore förödande, så jag vill att sanningen stannar mellan oss två.” Vilket innebar att Scott också skulle bli ett offer för bluffen. Jag satte händerna på höfterna och satsade på att verka bestämd och orubblig. ”Då får du hitta någon annan.” Jag var inte alls förtjust i tanken på att låtsasdejta en nefil för att öka min popularitet. Det skulle förmodligen bara leda till problem, men jag ville lägga allt det här bakom mig. Om Dante trodde att en nefilpojkvän skulle göra mig mer trovärdig, fick 17
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 17
2013-04-04 15:05
det väl bli så. Det skulle inte vara på riktigt. Patch skulle förstås inte bli särskilt glad, men … ett problem i taget. Dante pressade ihop läpparna och slöt ögonen en sekund. Samlade tålamod. Det var ett ansiktsuttryck jag hade vant mig vid under dagen. ”Det måste vara någon med en framstående ställning bland nefilerna”, sa Dante eftertänksamt till slut. ”Någon de beundrar och accepterar.” Jag gjorde en otålig gest med handen. ”Visst. Ge mig bara någon annan än Scott.” ”Mig.” Jag ryckte till. ”Förlåt? Vem? Dig? ” Jag blev för häpen för att börja skratta. ”Varför inte?” frågade Dante. ”Vill du verkligen att jag ska räkna upp orsakerna? För det skulle ta hela natten. Du måste vara minst fem människoår äldre än jag – en ren skandal. Du har ingen humor och … Just det. Vi tål inte varandra.” ”Vi har en naturlig koppling. Jag är din förstelöjtnant …” ”För att Hank utnämnde dig. Jag hade ingenting att säga till om.” Dante verkade inte höra mig, utan fortsatte redogöra för sin påhittade version av händelseförloppet. ”Vi träffades och kände en omedelbar och ömsesidig attraktion. Jag tröstade dig när din far hade dött. Det är en trovärdig historia.” Han log. ”Mycket bra publicitet.” ”Om du använder ordet ’publicitet’ igen gör jag … någonting drastiskt.” Som att klippa till honom. Och sedan mig själv, för att jag ens övervägde att gå med på den här planen. ”Sov på saken”, sa Dante. ”Tänk efter ordentligt.” ”Tänk efter.” Jag räknade till tre med fingrarna. ”Okej, jag är klar. Dålig idé. Väldigt dålig idé. Jag tackar nej.” ”Har du en bättre idé?” ”Ja, men jag behöver lite tid att komma på den.” ”Visst. Inga problem, Nora.” Han räknade till tre med fingrarna. ”Okej, tiden är ute. Jag behövde ett namn senast i morse. Om du inte redan har märkt det, står du inte särskilt högt i kurs just nu. Ryktet om din fars död, och därmed om din nya position som ledare, sprider 18
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 18
2013-04-04 15:05
sig som en löpeld. Folk pratar, och det är inte bra saker de säger. Vi måste få nefilerna att tro på dig. De måste lita på att du ser till deras bästa, och att du kan slutföra din fars arbete och befria oss från de fallna änglarna. De måste verkligen sluta upp bakom dig, och vi ska ge dem den ena anledningen efter den andra. Vi börjar med en respekterad nefilpojkvän.” ”Hallå, hur går det här ute?” Dante och jag vände oss om. Vee stod i dörröppningen och granskade oss med en blandning av vaksamhet och nyfikenhet i blicken. ”Hej! Allt är bara bra”, sa jag, lite väl entusiastiskt. ”Jag blev orolig när du aldrig kom tillbaka med dricka”, sa Vee. Hennes blick gled från mig till Dante. Hon hajade till, och jag förstod att hon kände igen honom från baren. ”Och vem är du?” frågade hon honom. ”Han?” insköt jag. ”Åh, han är bara en kille som …” Dante gick fram till henne med handen utsträckt. ”Dante Matterazzi, en ny vän till Nora. Vi träffades tidigare i dag genom en gemensam bekant, Scott Parnell.” Vees ansikte lyste genast upp. ”Känner du Scott?” ”Vi är faktiskt goda vänner.” ”En vän till Scott är en vän till mig!” Jag försökte låta bli att kräkas. ”Så vad gör ni två här ute?” frågade Vee. ”Dante har just köpt en ny bil”, sa jag och klev åt sidan för att hon skulle se Porschen ordentligt. ”Han kunde inte låta bli att visa upp den. Men titta inte för noga – jag tror att chassinumret saknas. Stackars Dante var tvungen att stjäla bilen eftersom han har lagt alla sina pengar på att vaxa bröstet. Men oj, som det blänker!” ”Så lustig man kan vara”, sa Dante. Jag trodde att han kanske skulle bli besvärad nog att knäppa åtminstone en skjortknapp till, men det gjorde han inte. ”Om jag hade en sådan bil skulle jag också visa upp den”, sa Vee. ”Jag försöker få Nora att åka med en sväng”, sa Dante, ”men hon vägrar.” ”Det beror på att hon har en riktig hårding till pojkvän”, sa Vee. 19
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 19
2013-04-04 15:05
”Han måste ha fått hemundervisning, för han har missat alla viktiga lektioner ända sedan förskolan – typ att man ska dela med sig. Om han får veta att du tog med Nora på en sväng kommer han att linda din blanka nya Porsche runt närmaste träd.” ”Oj”, sa jag, ”titta på klockan. Måste inte du iväg, Dante?” ”Nej, jag är faktiskt ledig i kväll.” Han log, långsamt och ledigt, och jag förstod att han njöt i fulla drag av att inkräkta på mitt privatliv. Jag hade gjort klart redan från början att all kontakt mellan oss måste äga rum i hemlighet, och han visade vad han tyckte om mina ”regler”. I ett tandlöst försök att ge igen blängde jag på honom så kyligt och elakt jag kunde. ”Du har tur”, sa Vee. ”Vi vet precis vad du ska göra i kväll. Du ska få hänga med de två coolaste tjejerna i hela Coldwater, mr Matterazzi.” ”Dante dansar inte”, skyndade jag mig att säga. ”Jag kan göra ett undantag, bara den här gången”, sa Dante och öppnade dörren åt oss. Vee klappade i händerna och studsade upp och ner. ”Jag bara visste att den här kvällen skulle rocka!” pep hon och slank under Dantes arm. ”Efter dig”, sa Dante, lade handen på min korsrygg och följde efter mig in. Jag slog bort hans hand, men irriterande nog lutade han sig mot mig och mumlade: ”Jag är glad att vi fick den här lilla pratstunden.” Vi har inte löst någonting, tänkte jag till honom. Den här pojkväns- och flickvänsgrejen? Ingenting är bestämt, tänk på det. Förresten är det inte meningen att min bästa vän ens ska veta om att du existerar. Din bästa vän tycker att jag ska utmana din pojkvän, sa Dante och lät road. Vee tycker att vad som helst med puls kan ersätta Patch. De har en olöst konflikt. Låter lovande. Han följde mig genom den korta korridoren till dansgolvet, och jag kände hans dryga, retfulla leende i nacken hela vägen. Musikens höga, monotona rytm bankade i skallen som en hammare. Jag masserade punkten mellan ögonbrynen och grimaserade mot en 20
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 20
2013-04-04 15:05
begynnande huvudvärk. Jag stod med ena armbågen på bardisken och använde min lediga hand till att pressa ett glas isvatten mot pannan. ”Redan trött?” frågade Dante, som hade lämnat Vee på dansgolvet och nu satte sig på en barstol bredvid mig. ”Har du någon aning om hur länge till hon orkar?” frågade jag uppgivet. ”Det verkar som om hon har kommit in i andra andningen.” ”Nästa gång jag letar efter en bästis, påminn mig om att undvika duracellkaninen. Hon bara går och går …” ”Du ser ut att behöva skjuts hem.” Jag skakade på huvudet. ”Jag körde, men jag kan inte lämna Vee här. Allvarligt talat, hur länge till kan hon rimligtvis orka?” Det hade jag förstås frågat mig upprepade gånger den senaste timmen. ”Vet du vad – åk hem. Jag stannar med Vee och skjutsar henne när hon väl kroknar.” ”Jag trodde att du skulle undvika mitt privatliv.” Jag försökte låta sur, men jag var utmattad och övertygelsen fanns inte riktigt där. ”Din regel, inte min.” Jag bet mig i läppen. ”Bara för den här gången, kanske. Vee gillar dig, och du orkar faktiskt hålla hennes tempo. Så det är väl bra, eller?” Han petade till mig på benet. ”Sluta rationalisera och stick härifrån.” Till min egen förvåning suckade jag av lättnad. ”Tack, Dante. Jag är skyldig dig en gentjänst.” ”Du kan betala tillbaka i morgon. Vi måste avsluta vårt tidigare samtal.” Och på ett ögonblick försvann alla mina positiva känslor för honom. Dante blev på nytt en irriterande sticka i foten, envis och besvärlig. ”Om någonting händer Vee är det helt och hållet ditt ansvar.” ”Hon är i trygga händer, det vet du.” Jag kanske inte gillade Dante, men jag litade på att han gjorde som han sa. Han var trots allt min underordnade nu. Han hade svurit mig sin trohet. Vid närmare eftertanke kanske min roll som ledare över nefilim hade sina fördelar, konstaterade jag innan jag lämnade klubben. Det var en molnfri natt och månen var spöklikt blå mot den svarta 21
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 21
2013-04-04 15:05
himlen. Musiken från Devil’s Handbag ekade som ett avlägset muller när jag gick mot bilen och andades in den kyliga oktoberluften. Huvudvärken hade redan börjat avta. Mobiltelefonen Patch hade gett mig, som inte gick att spåra, började ringa i min handväska. ”Hur var tjejkvällen?” frågade han. ”Om Vee hade fått sin vilja igenom skulle vi ha varit ute hela natten.” Jag klev ur skorna och bar dem i handen. ”Allt jag kan tänka på är sängen.” ”Då tänker vi på samma sak.” ”Tänker du också på sängen?” Patch hade sagt att han nästan aldrig sov. ”Jag tänker på dig i min säng.” Det pirrade till i magen. Jag hade sovit över hos Patch för första gången i går natt, och även om attraktionen och frestelsen definitivt fanns där hade vi lyckats sova i olika rum. Jag var inte säker på hur långt jag ville gå i vårt förhållande, men instinkten sa mig att Patch inte var fullt lika obeslutsam. ”Mamma väntar på mig”, sa jag. ”Dålig tajming.” På tal om dålig tajming kom jag ofrivilligt att tänka på mitt senaste samtal med Dante. Jag måste tala om för Patch vad som pågick. ”Men kan vi ses i morgon? Vi behöver prata.” ”Det låter inte lovande.” Jag gav honom en smackande puss i telefonen. ”Jag saknade dig i kväll.” ”Kvällen är inte slut än. Jag kan svänga förbi hemma hos dig när jag är klar här. Lämna sovrumsfönstret öppet, bara.” ”Vad håller du på med?” ”Övervakning.” Jag rynkade pannan. ”Låter luddigt.” ”Objektet rör på sig, jag måste följa efter”, sa han. ”Jag kommer så fort jag kan.” Sedan lade han på. Medan jag gick mot min Volkswagen Cabriolet, årsmodell åttiofyra, funderade jag på vem Patch skuggade, och varför – alltihop lät lite 22
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 22
2013-04-04 15:05
illavarslande. Jag slängde skorna i baksätet, satte mig bakom ratten och vred om nyckeln i tändningen, men motorn drog inte runt. Den gav bara ifrån sig ett ansträngt, puttrande läte, och jag passade på att tänka några väl valda ord om den värdelösa skrothögen. Jag hade fått bilen i donation av Scott, och den hade gett mig fler timmars sorg och besvär än faktiska kilometer på vägen. Jag hoppade ur, öppnade motorhuven och blängde kritiskt på den flottiga labyrinten av slangar och behållare. Jag hade redan fixat generatorn, förgasaren och tändstiften. Vad fanns kvar? ”Besvär med bilen?” Jag vände mig om, överraskad av den nasala, manliga rösten bakom mig. Jag hade inte hört att någon närmade sig. Och mer förvånande – jag hade inte känt det. ”Det verkar så”, sa jag. ”Behöver du hjälp?” ”Jag behöver framför allt en ny bil.” Hans leende var flottigt och nervöst. ”Ska jag skjutsa dig? Du ser ut som en trevlig tjej, så vi kan få en fin liten pratstund medan vi kör.” Jag höll mig på avstånd, och tankarna snurrade vilt när jag försökte placera honom. Instinkten sa mig att han inte var människa. Eller nefil. Det lustiga var att jag inte trodde att han var en fallen ängel, heller. Han hade ett runt kerubansikte, gulblont hår och fladdriga Dumboöron. Han såg faktiskt så harmlös ut att jag genast blev misstänksam och illa till mods. ”Tack för erbjudandet, men jag kan åka med min kompis.” Leendet försvann och han sträckte sig efter min arm. ”Gå inte!” Rösten steg till ett desperat gnäll. Jag tog häpet flera steg bakåt. ”Alltså, jag … Vad jag menar …” Han svalde, och ögonen blev hårda och blanka. ”Jag måste prata med din pojkvän.” Hjärtat slog hårdare och paniken grep tag i mig. Tänk om han var nefil och jag inte uppfattade det? Tänk om han faktiskt visste sanningen om mig och Patch? Tänk om han hade letat upp mig i kväll för att framföra ett budskap – att nefiler och fallna änglar inte går ihop? Jag 23
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 23
2013-04-04 15:05
var helt ny som nefil och skulle inte ha en chans mot honom vid en fysisk konfrontation. ”Jag har ingen pojkvän.” Jag försökte behålla lugnet när jag började gå tillbaka mot Devil’s Handbag. ”Prata med Patch åt mig”, ropade mannen efter mig med samma desperata, gälla ton i rösten. ”Han undviker mig.” Jag ökade farten. ”Säg att om han inte slutar gömma sig så tänker jag … röka ut honom. Jag bränner ner hela Delphic om jag måste!” Jag kastade en ängslig blick över axeln. Jag visste inte vad Patch hade trasslat in sig i, men jag fick en klump av obehag i magen. Vem den här mannen med kerubansiktet än var, så menade han allvar. ”Han kan inte undvika mig hur länge som helst!” Mannen kilade iväg på sina korta ben och försvann in i skuggorna, medan han visslade en melodi som gav mig kalla kårar.
24
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 24
2013-04-04 15:05
Fitzpatrick Anglarnas kamp inlaga.indd 24
2013-04-04 15:05