9789113058894

ANITHA SCHULMAN

KONSTEN ATT ÄNDRA LIVSSTIL

Förord .................................................................................................................................. 4

DEL I Hur det blev som det blev ....................................................................................... 8 Missionen........................................................................................................................ 25 5:2 ........................................................................................................................................ 40

DEL II Mitt 5:2 .............................................................................................................................. 52 Att bryta mönster ....................................................................................................... 96 Livet efter 30 .................................................................................................................111 Träning............................................................................................................................. 123 Inspirationsplatser ...................................................................................................134

DEL III Mer om mat och människor ............................................................................. 142 Mathistoria med Christina Möller..................................................................143 Kost och hälsa med Andreas Eenfeldt ........................................................ 169 Psykologi med Mats Jansson ........................................................................... 176 Näringslära och matmyter med Åke Bruce ............................................. 184 Andlig fasta med Fredrik Santell .................................................................... 201 Receptinspiration ................................................................... bildark

FÖRORD Jag har skrivit den här boken för att jag vill dela med mig av mina erfarenheter av 5:2-dieten, eller 5:2-metoden som den också kallas.

Efter att jag hade fått barn upplevde jag något nytt – jag kunde inte gå ner i vikt så mycket som jag ville, och efter många års mindre bra leverne ville jag verkligen ändra min livsstil. Dieterna jag testade funkade inte alls, och fick mig mest att känna att det var något fel på mig.

Mat blev något negativt och skuldbelagt i mitt liv.

5:2 ändrade på det; metoden har inte bara hjälpt mig att gå ner i vikt utan också fått mig att må bättre och få en bättre balans i tillvaron. Naturligtvis beror den bättre balansen inte bara på 5:2-dieten, men för mig blev dieten startpunkten för en livsförändring som gjorde att jag kunde förbättra andra områden i mitt liv.

Jag är medveten om att jag kan uppfattas som väldigt kropps- och viktfixerad, speciellt i den första delen av boken. Men det var så fixerad jag var – och det var inget jag gillade. Jag kände inte alls igen mig själv, varken i kroppen eller i huvudet, men jag vill vara ärlig och berätta precis hur jag upplevde det. Jag anser verkligen att man ska tycka om sig själv oavsett hur man ser ut, men som ni säkert själva har upplevt är inte det så lätt alla gånger. Mitt motto är helt enkelt: Vi är alltid bra som vi är, men det är inget fel med att försöka hitta sitt bästa jag (vad det än gäller).

4

I de tre första kapitlen berättar jag om min tillvaro åren innan jag började med 5:2, ett liv med mycket jobb, stress och inte så bra matvanor. I Mitt 5:2 ger jag råd och tips om hur du kan göra om du vill gå ner i vikt med hjälp av 5:2. I kapitlen Att bryta mönster, Livet efter 30 och Träning delar jag med mig av personliga erfarenheter som kanske kan hjälpa dig en bit på vägen mot ett mer balanserat liv. Dessutom hittar du texter om mina tre favoritplatser på jorden. Bildarket innehåller kaloriberäknade recept, inspirerade av dessa platser, som du kan laga när du femtvåar.

I och med att jag blev mer medveten om vad jag åt när jag började femtvåa upptäckte jag att jag ville lära mig mer om mat och människor ur olika aspekter. Det resulterade i fem intervjuer med personer som är väldigt kunniga inom sitt område – den tredje delen.

Jag hoppas att du kommer att få ut något bra av min bok – om det är så enkelt som ett igenkännande skratt eller en faktisk livsstilsändring vet bara du.

Anitha Schulman Förord 5

HUR DET BLEV SOM DET BLEV Något hände i min kropp och min själ när jag var runt 29. Jag vet inte exakt vad det var, men livet kom ikapp på något sätt. Sedan något år tillbaka hade jag börjat upptäcka skavanker hos mig själv och jag kände mig liksom inte riktigt hemma i min kropp. Fast jag gjorde inget åt den märkliga oron och obekvämheten. Jag bara piffade till ytan på olika sätt och tänkte på något annat. Jag ryckte bort gråa hårstrån med en pincett och upplevde stor förändring. Tyckte jag låren såg lite saggiga ut satte jag på mig en längre kjol och strumpbyxor den dagen. Mådde jag dåligt tänkte jag på något roligt som fick mig på bra humör. Att ta itu med själva livsstilen jag hade föll mig aldrig in.

Men vid 29 var det något i mig som skiftade. Kanske hade det med hormonerna att göra? Efter att ha ätit p-piller i 16 år slutade jag med dem och min mens uteblev helt i ett år. När den väl kom tillbaka så var den otroligt oregelbunden. Jag vet inte om det var min menscykel som faktiskt var oregelbunden – jag hade knappt förstått hur den fungerade innan jag började med p-piller – eller om det var en effekt av att ha tagit hormoner i många år. Jag förändrades rent själsligt när jag slutade med pillren. Började kanske för första gången grubbla över större livsval. Allt blev starkare med egna hormoner istället för syntetiska i kroppen. Skär blev magenta och gurkmeja doftade cayenne.

Jag hade helt klart förändrats men jag fattade inte exakt hur.

8

Det hade liksom smugit sig på och jag hade inte märkt transformationen förrän den redan hade skett. Hur som helst så började jag svälla på alla håll och kanter. Känslomässigt och fysiskt. Jag verkade ha gått från robot till människa, med allt vad det innebar.

Rent fysiskt så yttrade det sig i att jag gick upp i vikt, något jag aldrig behövt tänka på eller bekymra mig över tidigare. Det var nytt, eftersom jag i princip hade haft samma klädstorlek sedan jag var 14 år.

Jag tyckte det hela var besynnerligt och det tog ett tag att inse att det inte var tröjan som krympt utan att det var jag som hade blivit större. Halva garderoben verkade ha tvättats i en 60-graderstvätt istället för 40. Vad jag än stoppade i mig och allt jag åt syntes på något märkligt sätt. Första tecknet på mitt förändrade kroppstillstånd var celluliter. Jag hade relativt slanka lår men nu hade de blivit bubbliga och gropiga. Hur kul är det?

Det är klart att livet inte hänger på hur mycket man väger eller om man har celluliter eller inte, men jag kände mig mindre fin för mig själv på något sätt. Dessutom var det inte längre ett grått hårstrå som kunde ryckas bort. Det var långt fler än så. Det var som om varenda partynatt och shot mellan 20 och 29 inte längre ville kapslas in i min kropp utan ville ut, och bara hölls tillbaka av det som kallas huden.

Här någonstans började jag som aldrig hade behövt tänka på vad jag åt att göra det. Jag gillade mat, men jag funderade aldrig på om maten jag åt var bra eller dålig för mig. Jag hade vänner som pratat om livet efter 30 då allt förändrades. Men jag hade befunnit mig i någon slags självgod förnekelse och påstått för mig själv att det gällde andra. Inte mig! Jag var väl närmast ett medicinskt under i min egen värld. Kolla på Hollywoodstjärnorna, de kan ju vara helfräscha upp till 50 eller 60. Verkade inte vara någon konst!

De har visserligen egen personlig tränare, yogalärare, massör och hälsokock och bor dessutom i Los Angeles som har sol och strand året runt. Men det borde väl gå att ordna på hemmaplan också.

Eller?

Hur det bler som det blev 9

Någon typ av förändring när det gällde maten, och kanske hela min livsstil, var nödvändig – men hur skulle den gå till? Det var inte helt lätt, för det var ju inga fel på mig. Jag var ju lycklig och lyckad. Det räckte väl en bra bit! Jag skulle aldrig bli en brud som satt och petade i salladen och nöp mig själv i midjan. Jag gillade som sagt mat. Det handlade väl helt enkelt om att äta lite bättre mat, utan tillsatser, och använda bra råvaror.

Jag hade precis vid den här tiden, 2007, börjat ett nytt jobb som var extremt krävande men med en coolare titel än jag någonsin haft. You work hard and you play hard. Så var det. Först karriär, sedan barn. Sena kvällar ingick i uppdraget. Jag ville visa framfötterna och hade tänkt klättra högt upp på karriärstegen. Jag ville verkligen leverera genom att prestera. Jag trippelkollade allt och tänkte ett steg längre, så att chefen skulle kunna vara helt trygg med mig som lagspelare. Ju tryggare hon var, desto mer kreativ frihet fick jag och det passade mig perfekt.

Vi var i uppstartsfasen av ett gediget varumärkesarbete på tevekanalen jag jobbade på. Vi skulle göra om och göra rätt – anpassa oss till vår samtid och ge vår kanal ett modernare uttryck i linje med tiden. Vi skulle byta vår logotyp och förändra uttrycket för och uppfattningen om hela kanalen. Allt skulle göras om, från grafik till vinjetter, trailers och annonser. Vi skulle relanseras på marknaden. Det arbetet var mitt ansvar och jag projektledde det engelska teamet som hade flugit hit för att jobba

Någon typ av förändring när det gällde maten, och kanske hela min livsstil, var nödvändig – men hur skulle den gå till?

10 Hur det bler som det blev

med oss. Arbetet skulle genomföras på två månader och det var minutiöst viktigt att allt funkade och blev rätt utfört. Det blev det! Men det krävde en dygnet runt-närvaro. Jag fick i alla fall otroligt mycket beröm för min insats och mitt yrkesmässiga ego var tillfredsställt för stunden.

Som jag minns det så ställde jag mig på vågen någon gång i månaden mellan 20 och 28 år. Hade jag gått upp ett kilo eller två så var de borta två löprundor senare. Det var liksom inte hela världen. Vågen var på den tiden ingen fiende utan fungerade mer som en slags termometer, som berättade om jag hade lite feber på gång eller inte. Så det var lätt att ta hand om sig själv. Då. Det var aldrig några stora feberattacker som slog till och min relation med vågen var något positivt. Jag var aldrig rädd för den och den peppade mig att träna.

Men med det goda, mitt nya jobb, kom också det onda. Helt plötsligt var jag inne i ett ekorrhjul som jag hade svårt att ta mig ur. Jag ville träna, för när jag tränade blev jag pigg och orkade mer, det visste jag. Jag ville dessutom äta nyttig mat. Jag visste att det var bra för mig på lite längre sikt. Men åt jag en sallad med mycket gröna blad så blev jag ofta hungrig tidigare på eftermiddagen och mitt småätande på kvällarna ökade. Eftersom jag dessutom jobbade mellan 12 och 14 timmar per dygn ville jag sova på helgen, eller ”skjuta ut mig” ordentligt på fredagen. Dagen efter blev därefter, med trötthet, hunger och apati. Träningen fick stå över. På söndagen blev det en massa onyttigheter framför teven när jag jobbade från soffan.

Om jag inte åt sallader var alternativet att istället äta något robust till lunch för att orka, det vill säga följa med killarna på pressavdelningen och äta ”byggjobbarlunch” i någon riktig mansgrotta i lunchkvarteret. Efter det drabbades jag i regel av paltkoma och redan tidigt på eftermiddagen var jag med mitt låga blodtryck så trött att jag nästan somnade. När inte en nypa frisk luft hjälpte så var jag tvungen att stoppa i mig något sött till kaffet för att komma upp på hästen igen. På helgen hade jag dåligt samvete för att jag svullat så mycket i veckan och paniksprang sisådär fem kilometer och powerwalkade en mil.

Detta gjorde mig förstås hungrigare än vanligt och på söndag kväll åt jag flera portioner istället för en normal portion.

Hur det bler som det blev 11

Jag tror verkligen att många kvinnor kroppsnojar även om de inte talar om det, en hel del män också nu för tiden. Eller så är det en fördom jag har. Jag tror att de flesta har en idealvikt som man vill hålla, även om man inte står och faller med den. Jag tycker det är utmärkt att ha en målsättning som grundar sig på egna erfarenheter och preferenser. Idealet kan grunda sig på ett rent själsligt välmående eller ett mål om att komma i en viss storlek. Eller – vilket är troligare – både och. Men det är rent hyckleri att säga att man inte bryr sig även om idealen ser olika ut för varje person. Jag tror att man alltid vill känna sig fin. Man vill trivas med sig själv och känna igen den som tittar tillbaka på en i spegeln. Känner du dig inte ett med den personen händer något med din självkänsla.

Som kvinna pendlar man alltid lite i vikt, det är i alla fall min och många av mina vänners erfarenhet. Nu för tiden går jag i snitt upp två kilo runt ägglossning och mens och varje månad är jag lika chockad över min sjuka viktökning, innan jag kommer på vad det är som sker.

Sedan, när mensen är över, är jag stolt som en tupp över att ha en sådan nätt figur. Ja, tro det eller ej, men så där håller det på varje månad.

Som om jag är en guldfisk och att simma ett varv i min glasbubbla tar en menscykel ungefär.

Tillbaka till vikten mellan 20 och 28. Att den jojjade mellan dessa år var som sagt en struntsak. Dessutom hade jag ätit p-piller då, folk sa att man gick upp i vikt av sådana. Jag var naturligt slank och det var helt okej att jag var lite svullen om magen ett par dagar då och då.

Men 2008 hade Jojo blivit mitt förnamn. Jag kunde se på nyckelbenen om jag hade gått upp ett, två eller tre kilo.

Det här med ägglossning var något nytt för mig då mensen kom tillbaka. Magen var svullen nästan tio dagar per månad, och min tillvaro var rejält påverkad av om jag befann mig före eller efter mens.

12 Hur det bler som det blev

Pms-besvären talade sitt tydliga språk, toppar och dalar var bara förnamnet. Visst doftade och smakade allt mer och jag kände mig mer passionerad på något sätt. Men jag var också mer ojämn till psyke och humör. Det var lite chockerande eftersom jag var van vid att vara antingen jämnglad eller jämnsur. Det kändes ibland som om det inte bara var vattennivån i kroppen som åkte upp och ner utan hela mitt sinne, jag kastades mellan hopp och förtvivlan. Tillvaron var som att åka bergochdalbana hela tiden, utan att jag kunde stanna vagnen och kliva av.

Dessutom gjorde min inte helt balanserade livsstil och mina ojämna kostintag inte saker och ting bättre. Disciplinen fanns där men gick inte att upprätthålla en längre tid. Den hölls i max en vecka tills någon ny brand på det privata planet eller på jobbet skulle släckas och det lilla kost- och motionsschema jag hade hunnit bygga upp raserades på en kvart. Jag var fast i ett tillstånd av konstant oregelbundenhet, trötthet och brist på planering och träning. Eller var jag kanske rent av för lat?

Det fanns en annan bov i dramat också. Bilen. Att bo i närförort och jobba i innerstan och åka bil överallt. Vem lurade jag? Det kostade betydligt mer än det smakade. Bil i kombination med stress och småätande. Dessutom i någon slags lögnaktig chimär av att vara lycklig med en skenande ekonomi och ett dåligt förhållande som lök på laxen. På det ett stressigt och krävande jobb som förutsatte min ständiga närvaro. Det började gå åt helvete helt enkelt. Och plötsligt märkte jag att jag hade slutat bry mig. Det gick ju åt helvete ändå så jag kunde väl köra på tills jag träffade kaklet? Bara lite till, sedan ska jag styra upp mitt liv, tänkte jag. Sedan blev allt senare.

Min rumpa blev allt bredare och plattare efter allt stillasittande och bilåkande. Jag transporterade mig bara mellan olika sittytor. Soffan– sängen–bilsätet–kontorsstolen–middagsbordet och restauranger. Så såg mitt liv ut. Mina kontorskjolar blev allt tajtare. Det sägs att man går upp en sisådär tre kilo bara av att skaffa bil. Jag kan bekräfta den uppgiften. Men jag fattade ändå inte hur det blivit som det blivit. Jag hade ju per definition lyckats: Jag var på papperet gift, gjorde karriär, var socialt kompetent, hade ett stort kontaktnät. Jag reste på exotiska

Hur det bler som det blev 13

semestrar och hade en Volvo C30, åt på restaurang fem dagar i veckan. What could possibly be wrong? Jo, precis allt.

Jag hade travat dynamitstockarna på varandra. Jag var en tickande bomb. Jag kan inte neka till att en röst i mitt inre försökte prata med mig då och då, en röst som frågade vad jag höll på med. Jag svarade med någon slags quickfix-mindfulness för att verka ha läget under kontroll: stressade till ett pilatespass eller åkte på en urdyr spaweekend som jag egentligen inte hade råd med. Jag andades och gjorde allt som förväntades av mig men var oförmögen att leva och ta vettiga beslut. Jag visste inte hur jag skulle ta mig ur detta komatillstånd och hitta tillbaka till löpspåret. Till orken och lusten.

Motivationen fanns inte. Ibland healade jag mig temporärt med yoga. Det här ska jag från och med nu göra varje morgon, tänkte jag då. Ja, nu är det dags! Stora beslut fulla av luft. Morgonen därpå kom något emellan. Men jag berättade högt och ljudligt om min nya stora självinsikt på jobbet och alla höll med. Så, nu var det alltså uttalat.

Ingen återvändo – hugget i sten! Efter en sådan plädering kunde jag inte annat än fortsätta med yoga och en ny livsstil. Två dagar senare fick jag en sträckning i vaden och det nya livet fick helt enkelt ta en paus en vecka eller kanske två månader. Undanflykterna och bortförklaringarna var övertygande. Blev jag förkyld så berodde det säkert på den hårda ansträngningen och de långa yogapassen.

Medan jag filosoferade vidare kring mitt nya liv tog jag en bulle hemma i sjuksängen och när den var uppäten fick jag panik och gjorde tio situps. Efter det gick jag till spegeln och klämde på kärlekshandtagen. Inbillade mig att höfterna var lite ”rakare” än tidigare och satte på mig en större topp upptill och tajtare byxor nertill. Det som var så bra med den lite större toppen var att den slutade precis där mina lår är som smalast. Nästa månad ska jag ge järnet, tänkte jag, kanske börja med sådan där powertjosan som tjejerna gör på jobbet …

14 Hur det bler som det blev

Hela jag var en starta-uppare. Jag älskade att starta nya projekt, privata eller jobbrelaterade. Jag var hänförd över drömmarna och rusade fram mot målet. Men glöden falnade snart. Snart kom något emellan och projektet lades på is eller lades ner. Trots att jag jobbade mig allt snabbare uppåt yrkesmässigt grävde jag mig allt djupare neråt kroppsligt, mentalt och känslomässigt. Jag hade börjat få dåligt självförtroende. Jag ville vara minst lika bra om inte bättre än mina kollegor.

Och var jag egentligen så himla duktig?

Samtidigt undrade jag ibland om jag verkligen trivdes så bra på jobbet som jag påstod. En större omorganisation internt hade förändrat min tjänst. Den hade blivit mycket mera statisk och inte så kreativ. Det var det som hade varit det fina med min tjänst, att den var till hälften kreativ och till hälften praktisk. Något kändes fel. Det skavde överallt, på jobbet, i hemmet, i plånboken. Jag hade levt över mina tillgångar i många år. Reservbränslet var snart slut och jag skulle tvingas stanna upp.

En dag såg jag en liten vit fläck i hårbotten när jag såg mig själv i spegeln. Jag hade börjat tappa hår precis ovanför tinningen. Inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle se den vita skalpen skina igenom det svarta lockiga hårsvallet. Jag sminkade över det med lite svart kajal och googlade på det. Förmodligen var det ingen fara och det kunde vara allt från temporära hormonförändringar till stress. Snart var den lilla tioöringen lika stor som en femkrona och jag började på riktigt få panik. Det räckte inte att sminka över den. Det var ny kamning som gällde och hårspännen.

Den där vita fläcken symboliserade något jag hade förträngt. Det här var min kropps sätt att tala om att jag var tvungen att stanna upp och se över situationen. Det jag höll på med skulle inte fungera länge till. Jag kände mig som Michael Jackson med ett krackelerande yttre som varje morgon skulle sminkas över och fixas till. Mage och lår

Hur det bler som det blev 15

som skulle gömmas i tajta höga jeans och en hårbotten som skulle sminkas. Vad var det som hade hänt de sista åren?

Jag började tänka tillbaka på min livsstil fylld av mat och fest, bråk hemma och omorganisering som inte var helt i min smak på jobbet. Jag och min man träffade knappt varandra utan jobbade hårt på varsitt håll, och våra umgängen hade också blivit ganska separata av någon anledning. Vi gled allt längre isär. Vår gemensamma kreditkortsskuld växte och vi var verkligen på ruinens brant. Under oss gapade ett bottenlöst hål. Vi hade byggt någon slags hängbro med en pinne i taget. Men snart fanns det inga mera pinnar att fästa i linan.

Helst ville jag skylla alla misslyckanden på min respektive men jag var nog en lika god partner in crime som han var. Vardagen kändes tråkig. Vårt sökande efter kickar hade skapat ett hopplöst mönster. Ju högre kick borta på en resa – desto tråkigare hemma. Vi hade allt mindre att säga varandra men desto mer att bråka om. Vi kunde knappt prata utan att kasta förolämpningar och anklagelser på varandra. Vi stod inte ut med varandra. Vem skulle våga dra revolvern först och skjuta ner den andre? Jag vågade knappt tänka på konsekvenserna. Han drog först. Allt svartnade.

Jag minns inte så mycket av den första tiden efter att min dåvarande man och jag bröt upp förutom att jag blev otroligt fokuserad och strukturerad. Jag var inte bara projektledare på jobbet, jag blev det även i skilsmässan. Jävlar vad jag jobbade på. Nästan som i trans. Jag var oklar på målet men någonstans i tunneln fanns det ett ljus. Jag åt i princip ingenting, hade tappat aptiten. Jag löptränade, sprang för blotta livet och jag sprang fort. Jobbade effektivt mellan nio och sex.

Jag dövade mitt nyvunna singelliv genom att festa mellan åtta och ett på natten upp till fyra dagar i veckan.

Den där disciplinen jag längtat efter, att få struktur och rutiner när det gällde jobb och träning, det fick jag nu. Tiden var lättare att fördela och disponera när det fanns en person mindre i hushållet att bry sig om. Nu funkade det! Jag tror jag tappade sex kilo på fyra veckor och alla kläder satt som förr i tiden. Inget gjorde ont eller skavde i linningen.

16 Hur det bler som det blev

Det blev vår, det var 2009 och de tajta jeansen satt så schysst över låret.

Nyckelbenen var tydliga och överarmarna var slanka och muskulösa.

Håret hade kommit tillbaka på den kala fläcken. Jag var på väg mot ljusare tider, det kände jag. Jag bestämde mig för att alla skulder skulle betalas, och att alla kort skulle klippas itu. Jag var tvungen att sluta låtsas och börja leva på ett annat sätt. Sluta ljuga för mig själv om vem jag var.

Jag sprang och sprang. Tankarna skingrades. I början av rundan hade jag alltid en massa frustrationer inom mig och jag ville ge upp tidigt och börja gå, men jag stod emot. Ungefär i mitten av rundan började jag se lösningar och möjligheter. När det bara var en tredjedel kvar kändes det nästan som om jag fick nytt syre från ovan och jag kände mig urstark. Jag ökade farten och sprang sista biten fortare än både första och andra etappen. Jag flög fram och sinnet var helt rent.

Att jag faktiskt genomförde hela löprundan utan att ge upp var något som inte bara gällde löpningen nu utan allt jag företog mig. Jag började avsluta mina projekt istället för att starta upp och lägga ner.

Det var verkligen en stark upplevelse och jag flydde inte, jag bearbetade och tog hand om mig för första gången på länge.

Jag tog ut en semesterdag i veckan och slutade efter lunch en annan dag. Efter allt hårt slit i flera år hade jag så mycket intjänad semester att jag skulle kunna vara ledig i ett halvår. Jag delegerade mina uppgifter och stod inte och föll med mitt jobb. Jag ville satsa allt, göra om och göra rätt. Så det var bara att sätta igång med att bryta mönster.

Här fanns varken tid eller pengar till att sätta sig ner och dö. Jag gick till min chef och berättade om min ekonomiska situation och jag fick lov att ta ett extrajobb. Jag hade en stor skuld som måste lösas.

Jag tog ett jobb till och tre månader senare så var jag skuldsanerad och nykär. Det gick och det gick fort! Det var som om bra karma kom så fort ”förbannelsen” – det dåliga mönstret – var bruten. Molnen

Hur det bler som det blev 17

skingrades. Jag kanske har min överlevnadsinstinkt att tacka för det.

Jag gjorde om och gjorde rätt och jag hade gjort det. Helt själv.

Skuldsanerat mig, sprungit mig stark och förälskat mig.

Calle och jag levde på vatten och bröd. Sista veckan i månaden pantade vi flaskor och måltiderna bestod av snabbmakaroner eller blodpudding. Vi var superfattiga men lyckliga. Jag hade klarat mig med skinnet och värdigheten i behåll. Men jag tappade det helt när Calle ifrågasatte varför jag behöll bilen, denna ekonomiska bov. Då hade vi vårt första riktiga bråk. Jag kände mig trängd och slogs för mitt liv. Men jag lyssnade och vi bestämde oss för att göra oss av med bilen efter sommaren. Det var en sista pusselbit som lades på plats.

Här någonstans blev jag och Calle gravida. Men det visste vi inte då. Vi slappnade av för första gången på riktigt länge, båda två. Vi hade båda brutit upp från dåliga relationer. Vi var fattiga men gjorde de mest romantiska saker, som att åka på roadtrips i Sverige, kåta som kaniner, och knulla i diken här och där.

Men en tuff höst väntade. Konflikterna hemmavid hade försvunnit, men de på jobbet kvarstod. Stressen tog över igen och snaran drogs åt.

Det brann överallt. Jag fick missfall och från att aldrig tänkt en tanke på barn så kunde jag knappt bry mig om något annat. Barn, barn, barn – hur skulle jag kunna bli lycklig utan barn? Jobbet åt upp mig och det blev inga barn. Men om jag inte kunde bli gravid just då kunde jag åtminstone byta jobb. Det skulle bli det sista stora uppbrottet med mitt kraschade före detta liv.

Den 23 maj 2010 gick jag ut från min arbetsplats, jag hade sagt upp mig och skulle jobba som frilans. Den 1 juni åkte jag till Gotland för att spela in en långfilm. Det var åtminstone något annat. Något kreativt, en utmaning – något jag inte känt att jobbet varit på länge.

Förändringens tid var här. Det här var något som skulle göras och det nu.

Ironiskt nog så var min karaktär i filmen, Anna, hemmafru och gift

18 Hur det bler som det blev

Jag levde inte över mina tillgångar längre men jag kapitaliserade på mig själv, med mig själv som insats.

med en judisk gallerist och gravid i åttonde månaden. Jag stod just då så långt ifrån Anna som det någonsin gick. När filmen var inspelad skulle jag flyga hem från Gotland och åka raka vägen ner till Tylösand. Där skulle en ny dokusåpa produceras. Jag var projektledare och Calle producent. Jag kan säga så här: Har man inte upplevt kaos tidigare så var detta ett praktexempel på vad kaos innebär. Vi spelade in Sveriges mest utskällda dokusåpa genom tiderna. Jag minns ärligt inte så mycket av det här spektaklet. Allt flyter ihop i en röra av jobb, jobb och mat, mat. Jag och Calle delade på en tältsäng i ett konferensrum på Hotell Tylösand.

Jag minns att jag såg reflektionen av mig själv i en fönsterruta i en hotellkorridor. Celluliterna var värre än någonsin. De som bara sommaren innan varit helt borta. Vad fan hade hänt egentligen? En hel del. Även om jag hade gått ner i vikt året innan så var inte anledningarna direkt sunda. Jag hade varit kroniskt olycklig under en lång tid, sedan sprungit mig ur en skilsmässa tills jag föll handlöst för kärleken. Jag tror man kan säga att det är minst lika osunt att vara nyförälskad som att vara olycklig, man har bara högre halter endorfiner i kroppen.

Jag hade återigen slungats in i det där ekorrhjulet. Jag åt dåligt, jag sov dåligt, jag rökte och drack alkohol. Vart trodde jag det skulle ta vägen någonstans? Funderingarna om detta verkligen var ett värdigt och vettigt liv började mala, men viftades snart bort med någon akut jobbinsats. Är det här verkligen okej, frågade jag mig. Jag hade hunnit fylla 32 år och hade jobbat konstant de senaste fem åren av mitt liv. Och det är väl normalt. Men jag hade hamnat i samma destruktiva mönster på nytt, och jag var tvungen att bryta mönstret en gång för alla. Jag levde inte

Hur det bler som det blev 19

över mina tillgångar längre men jag kapitaliserade på mig själv, med mig själv som insats. Att vara återhållsam låg liksom inte för mig; gör man något så gör man det på riktigt. Men det kostade oftast betydligt mer än det smakade. Jag var fel ute. Så mycket förstod jag.

Helt plötsligt var det oktober 2010 och jag var nu gravid med min dotter Penny. Det förändrade mig. Jag var lyckligare själsligen. Men jag hade inte tagit mig an det där med kost och träning. Jo, temporärt, i skilsmässan. Men det var mer ångest som löptränades bort än hälsofokus. Nu satt jag här med en kniv mot strupen igen. Och med ett efterlängtat barn i magen. Jag visste inte vad som skulle ske än men jag visste att något måste ske. Jag hade ont i kroppen. Jag hade åldrats väldigt mycket sista året. Jag var trött. Jag hade bara dragit vidare, men inte förändrat min livsstil.

Det enda jag visste var att jag inte längre kunde fortsätta jobba i tevebranschen med det jag gjorde. Just då arbetade jag med ett svårcastat program och snart hade vi passerat både deadline och budget.

Nu höll det på att bli ett kaosprojekt med hög personalomsättning och missnöje. Det slog mig verkligen: Vad var egentligen charmen med teve? Den som fått mig på fall från början?

Alla var ju missnöjda. Personalen på arbetstiderna, ekonomiavdelningen på att man drog över budgeten. Redaktören på castingen. Producenten på personalen. Efterbearbetningen på inslagsproducenterna och kanalen på tittarsiffrorna. Ett moment 22. När hade man kul på jobbet egentligen, på slutfesten? Men den kunde man väl inte slita dygnet runt i tre månader för? Vad var kul? Det här var inte lustfyllt.

Det här var kaos. Kaos kan vara roligt om det är kreativt, det här var inte kreativt. Det började bli sena kvällar och återigen befann jag mig i ekorrhjulet.

Dessutom var jag gravid. Jag var ständigt gravidhungrig och smååt godis för att dämpa något ytligt illamående eller ett blodsockerfall.

Mat på jobbet-kylen var min bästa kompis. Nötter verkade bra: snabb

20 Hur det bler som det blev

energi och nyttigt, trodde jag. Men det betydde 600 kalorier per minipåse och jag åt minst tre per dag. Sedan var det väl någon liten Daim och en fika, kanske en chokladboll till kaffet när klockan slog åtta på kvällen eller en glass.

Mitt i alltihop skulle Calle och jag gifta oss. Jag var gravid i vecka 29. Min brudklänningsskräddare nålade upp mig igen och jag fick lägga ut brudklänningen för fjärde gången på en månad. Underkläderna jag hade köpt för en månad sedan var redan för små. Rumpan var lika stor som min mage. Men att gifta sig var verkligen ljuspunkten i det kaos jag befann mig i på jobbet. Bröllopet var kreativt och lustfyllt. (Jag var en asjobbig bridezilla-projektledare.)

Vilket jäkla fint bröllop det blev! Det var en makalös kväll. Det var verkligen kärlek i luften den kvällen. Inte långt senare – det som skulle vara tio veckor efter bröllopet blev bara dryga sex – var jag på väg till BB. När jag var hos barnmorskan dagen innan Penny föddes stod vågen på 26 kilo mer än nio månader tidigare. ”Ja, ni som är små kan ju gå upp mer ... ”, sa barnmorskan. Men ärligt talat, 26 kilo? Alltså när barnet är ur kroppen och allt som har med det att göra så är det fortfarande 19 kilo kvar. Hade jag ätit upp mig 19 kilo? Nej, det kunde inte stämma! Eller?

Jag hade inte så mycket tid att tänka på det. För nu gick det fort.

Penny låg i säte, alltså med fötterna ner istället för huvudet. Jag var väldigt färdig med att vara gravid då så jag tyckte det var ganska skönt att få det hela gjort, men samtidigt var jag livrädd för den där lilla människan därinne. Vem var hon och vad ville hon? Men vattnet gick och det var dags, ingen återvändo. Det visade sig att jag var fyra centimeter öppen när jag kom in till BB. Det gick mycket fortare än jag anat. Jag var snart öppen fem centimeter och det blev kejsarsnitt.

Hur det bler som det blev 21

Vilken grej, va? Att få barn, så knäppt och kul på samma gång. Det går inte att sätta ord på upplevelsen för det är nästan utomjordiskt. En otroligt stor och märklig upplevelse. Jag fick nog en knäpp där strax innan det akuta men planerade kejsarsnittet för jag låg och jobbmejlade från britsen och förklarade för kunden att jag bara skulle in på förlossning men lovade att återkomma asap, så fort som möjligt. Jag verkar inte riktigt ha fattat vad som höll på att ske även om jag förberett mig i (nästan) nio månader.

Vad skulle hända på jobbet? Hur skulle allting gå? Jag hade väl inte gjort någon superinsats sista veckan men jag var trots allt projektledare för ett nystartat program och jag kunde väl bara inte släppa allt? Hormonerna rusade och jag kände mig som en usel mamma. Jag kunde inte det där med att vara mamma, men jag kunde jobba ... Det var en väldig röra i huvudet och i känslorna.

Allt jag hade läst i föräldraböcker det senaste året var liksom helt bortraderat. Ingen klokskap kvar. Hur skulle man kunna vara bra på något som man aldrig gjort? Känslan gick över även om jag kände mig lite ljusblå. Allt hade gått bra, men jag var förändrad. Inget handlade om mig längre. En hade blivit två och två hade blivit tre. Som en cell som delade sig. Jag var svag i kroppen efter kejsarsnittet.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle klä mig i när jag var hemma igen. Gravidkläderna var inte amningsanpassade och en ny hudnära garderob som passade hemmets fyra väggar inhandlades. Det var svårare när jag skulle gå ut på stan. Jag såg ut som en pajas klädd i gammalt och nytt. Calles skjortor funkade ganska bra och stora stickade tröjor. Men de där kilona som bara skulle rasa av mig så fort jag hade börjat amma, de ville verkligen inte lämna mig. Alls.

Jag hade mycket riktigt gått ner många kilo efter någon vecka men det fanns fortfarande närmare 20 kilo för mycket av mig. Strunt i det, det försvinner väl, tänkte jag.

Jag beslutade mig för att inte ställa mig på vågen igen förrän en månad senare. Så vi levde helt i harmoni i vår lilla bubbla, Penny, Cal-

22 Hur det bler som det blev

le och jag. Tiden flöt sakta och hemmet luktade varm mjölk och smält smör. Vi flyttade i princip in i sängen och ibland gjorde Calle en och annan utflykt till köket eller gick ut och handlade. Vi var så stolta föräldrar. Så nykläckta vi var alla tre, Penny en nykläckt baby och Calle och jag nykläckta föräldrar.

Efter två veckor började Calle jobba igen, ett par timmar per dag, och jag gav mig ut på min första bussresa på egen hand med Penny efter tre veckor. Jag ammade henne på nätterna men hon sov relativt bra, vår lilla skatt. Hela hon fick plats på en huvudkudde på bredden. Hon mätte inte mer än 45 centimeter vid ankomst och vägde 2 685 gram.

Nu hade hon i och för sig gått upp ett kilo och vuxit tre centimeter men hon var fortfarande en liten sparvunge.

Jag hade helt glömt bort hur jag såg ut före BB eller innan jag ens blev gravid. Jag kunde inte se någon skillnad på min kropp i spegeln förutom att brösten var enorma och magen var ganska pösig. Jag förstod intellektuellt att jag blivit större än tidigare men inte hur mycket. Dessutom var det betydligt roligare att titta på Penny än på min egen spegelbild. En månad hade plötsligt gått och det var dags att ställa sig på vågen. Den hade inte rört sig ett hekto. Det måste vara något fel på den.

Jag beslutade mig för att ta en barnvagnspromenad och besöka första bästa järnaffär. Vågen där visade tyvärr detsamma. Jag hade pratat med kompisar som fått barn samtidigt som jag och de hade tappat tio till tolv kilo vid det här laget. Okej, men ingen idé att få panik, alla är väl olika. Kanske kunde jag ta riktiga långpromenader runt Årstaviken. Sagt och gjort tre dagar i veckan. Jag fick inte göra större motionsansträngningar förrän åtta veckor efter kejsarsnittet och snittet var inte helt läkt än heller. Mitt blodtryck var lika lågt som under graviditeten och jag behövde något, helst snabba kolhydrater, för att komma igång. Det hände att jag köpte en hel påse kanelgifflar och tryckte i mig när jag inte orkade.

Hur det bler som det blev 23

Jag var tvungen att ge det mer tid. Jag behövde slappna av och inse att det var väldigt länge sedan, långt före graviditeten, som jag bara kunde ta två löprundor för att sedan vara tillbaka på banan. Jag tvingades inse att det hade gått många år av förnekelse innan jag reagerade på riktigt. Jag jämförde mig nog med den temporära slankhet jag hade haft sommaren 2009 då jag var nydumpad och nykär. Den borde i princip inte ha räknats. Det var bara jag som valt att inte se på mig själv med öppna ögon.

Jag tänkte att nu var en perfekt tid att göra om och göra rätt. Jag kunde helt enkelt inte fortsätta med samma gamla mönster om och om igen. Nu hade jag dessutom fått barn, så nu var det ännu viktigare att jag försökte sköta min kropp och min mathållning – jag ville vara pigg, glad och stark! Jag fick se på förändringen som ett slags kall, en mission för ett bättre jag. Min mission!

24 Hur det bler som det blev

Hej, jag heter Anitha Schulman. Innan jag fyllde 30 tänkte jag inte så mycket på hur eller vad jag åt, speciellt inte när jag jobbade många och långa timmar. Även om jag ville ändra livsstil så blev det aldrig av. När jag hade fått mitt första barn och så småningom ville gå ner i vikt upptäckte jag att det var omöjligt, trots att jag testade olika dieter.

En dag fick jag ett tips om en diet där man skulle äta som vanligt fem dagar i veckan och halvfasta två dagar. Jag testade och sex månader senare hade jag nått min idealvikt – och dessutom fått en bättre balans i livet. Följ med på min resa mot ett lättare liv!

Anitha Schulman är kanske mest känd för sin mammablogg men har även en gedigen bakgrund som projektledare i tv-branschen.

Nu har hon återupptagit sin gamla passion för formgivning, och i början av 2013 presenterade hon sin första porslinskollektion.

5:2 enligt Anitha Schulman är hennes första bok.

KONSTEN ATT ÄNDRA LIVSSTIL

Parmoverdrag_5.2_Final.indd 1-3

2014-06-27 14:49