9789188381002

Hoppa så fångar jag ***

Eva Holmquist

Ordspira Förlag 5

© Eva Holmquist Ordspira Förlag, 2016 Omslag: Marcus Österström ISBN: 978-91-88381-00-2 Tryckt i Polen Prenumerera på mitt nyhetsbrev: http://ordspiran.se/prenumerera.html 6

Böcker av Eva Holmquist Diligentia Kedjor känns bara när du rör dig Det är inte så lätt som du tror Hoppa så fångar jag Vailao Förlora för att vinna Gallus Attentaten i Gallus Novellsamlingar Ödeland

3 oktober

9

Kapitel 1 Anastasiya såg i ögonvrån hur Dubaku smög in på kommando­bryggan. Hon hade inte vant sig vid hans nya frisyr med de smala flätorna som hängde och slängde kring hans huvud. Tidigare hade det verkat mycket större med sitt stora hårburr runt om. Pojken smög som om han på allvar trodde att hon inte skulle se honom.

Hon log inombords, men sa inget. Ljuset på Ignotus brygga var dimmat och det var endast den stora skärmen som lyste. Finnegan satt böjd över instrumenten med det svarta håret spretande åt alla håll efter att han kört fingrarna genom det. Ryggen var som alltid böjd.

Han kunde inte räta ut den helt efter alla åren hopkrupen över reglagen. Hade han accepterat att få ögonen justerade så att han såg ordentligt hade han knappast behövt krypa så nära instrumenten, men han vägrade. Han såg hellre dåligt än inte alls påstod han, trots att riskerna med ögonoperationer var minimala. Finnegan muttrade högt och knäppte på panelen. Anastasiya vände blicken mot skärmen. Planeten syntes tydligt när den snurrade nedanför rymdskeppet, men båda solarna låg åt andra hållet. Med jämna mellanrum passerade den större månen under dem. Den lilla månens bana låg längre ut.

Hon sneglade mot Dubaku för att se vart han tog vägen. Bryggan var formad som en tårtbit med spetsen vid dörren in från korridoren. Skärmen täckte hela ytterkanten. Dubaku stod och tvekade precis bakom kaptensstolen som stod i mitten. Han var säkert övertygad om att han inte syntes. Hon dolde ett leende.

11

Dubaku var praktiskt taget uppvuxen i det här rummet, eftersom kapten Johnsson varit ovillig att låta någon annan passa honom medan han jobbade. Ofta hade pojken legat hopkrupen i en av stolarna medan hans pappa satt bredvid med ögat mot instrumenten. När ryggen fälldes blev de alldeles utmärkta sängar för ett barn. Anastasiya svalde. Det sved i ögonen. Det var två år sedan, men hon hade fortfarande inte vant sig vid att hennes mentor var borta. Därför var det så svårt att säga nej till hans son.

Pojken tog ett steg åt vänster som om han tänkte gömma sig där. Hon bet sig i läppen för att inte säga något. Längs med vänster sida fanns kommunikationspanelen, forskningspanelen med kopplingen till skeppets alla databaser och interna styr­panelen där alla interna system kunde kontrolleras. Där ville hon definitivt inte ha honom. Åt andra hållet var det bättre. Där fanns det fler stolar för att eventuella besökare skulle ha någonstans att vara ur vägen för kapten och styrman. Styrmans plats var vid styrinstrumenten under skärmen. Övriga besättningsmäns plats var vid vänstra väggen. Längs med högra väggen var ett mer avslappnat område med stolar för besökare, skåp, dryck- och matmaskinen och inte minst spel­anläggningen som kunde dras fram och skjutas undan alltefter behov. Hon hade aldrig förstått varför konstruktörerna hade inkluderat en spelanläggning på bryggan, men den hade använts flitigt under Dubakus barndom och nu såg hon hur han smög fram till den.

Dubaku hade just lagt sig till rätta bakom spelanläggningen när Finnegan smällde handflatan i instrumentpanelen.

12

”De finns ingenstans”, sa han. ”I alla fall inte i det här solsystemet.” ”De kan ha landat”, sa Anastasiya så lugnt hon kunde. Finnegan hade varit upprörd ända sedan de kom till planeten och inte hittade Diligentia med en gång. ”Varför då? Jag har läst varenda bruksanvisning för Diligentia. Hon byggdes inte för att landa.” ”Men hon kan, eller hur?” ”Ja”, sa Finnegan och lutade sig bakåt, ”för akutsituationer, men de borde inte ha något skäl att landa.” ”Vi vet inte vad som kan ha hänt.” ”De kan ha navigerat fel”, sa Finnegan lika pessimistisk som vanligt.

Anastasiya skrattade. ”Är det inte troligare att de fick problem med instrumenten så att de var tvungna att landa?” sa hon. ”Du ser alltid det värsta scenariot, styrman Kulmala.” ”Jag vet knappt vem du pratar om när du kallar mig för det”, sa Finnegan och sköt bort stolen mot styrreglagen. ”Vi behöver lägga oss i en närmare bana om vi ska kunna söka på planeten.”

Finnegan styrde dem inåt. De passerade den större månen och snart fylldes hela skärmen av planetens yta.

De låg i en bana så att marken fortsatte att snurra under dem. ”Bäst jag sätter igång en sökning över planeten om du tror att det är troligaste alternativet”, sa han och sköt iväg stolen längs skenorna så att det gnisslade högt.

Styrmannen vände sig om och fick syn på Dubaku. ”Dubaku”, sa Finnegan. ”Du vet att du inte får vara här.”

Anastasiya suckade. Nu var hon tvungen att säga till honom.

13

”Har inte du skola?” frågade hon. ”Nej”, sa Dubaku och reste sig. ”Den är slut för dagen. Jag vill också se Diligentia, Anastasiya.”

Finnegan blängde på honom, men sa inget. ”Kapten Duval, när jag är i tjänst”, sa Anastasiya milt. ”Just nu verkar ingen av oss kunna se Diligentia.

Jag vet att kapten Johnsson lät dig vara här när han jobbade, men du får inte bara stövla in på bryggan hur som helst.” ”Kan jag inte få stanna?” bad Dubaku och gjorde sitt bästa för att se ut som Mimmi, Prestons lilla hundvalp, när hon tiggde mat. Han var skrämmande bra på det. ”Låt pojkvaskern stanna”, muttrade Finnegan borta från sensorerna. ”Han kan hjälpa mig.”

Anastasiya höjde ögonbrynen. ”Du sa ju just att han inte fick vara här”, sa hon med en suck. Det var inte bara hon som skämde bort pojken. ”Det vet jag nog, men nu när han är här kan han göra lite nytta. Med resten av skiftets besättning sängliggande i influensa kan vi behöva lite hjälp.” ”Javisst”, sa Dubaku snabbt innan Anastasiya hann prote­stera. ”Vad ska jag göra?” ”Titta på sökningen åt mig”, sa Finnegan och reste sig igen. ”Jag behöver hålla koll på styrinstrumenten så att vi håller oss på rätt höjd över planeten.”

Dubaku gled ner på stolen. Anastasiya tog ett steg fram så hon såg sökpanelen bättre. Hon kunde se en sjö sakta röra sig från botten av panelen till toppen och sedan försvinna. ”Vad letar jag efter?” frågade Dubaku. ”Diligentia”, sa Finnegan. ”Sökningen signalerar när sök­parametrarna är uppfyllda, så förhoppningsvis är det ingen risk att vi missar skeppet, men för säkerhets 14

skull vill jag att du tittar också. Ibland är det mänskliga ögat betydligt bättre än en dator­sökning.” ”Du uppmuntrar honom”, sa Anastasiya, men hon hade redan resignerat.

Det var fascinerande att se planeten rulla fram på sökpanelen. Hon hade aldrig sett en planet i verkligheten förut, bara de gamla filmerna från Jorden. Det verkade vara en blandad natur.

Under en lång tid hade en stor mängd små sjöar i en tät skog passerat i rask takt. Nu hade landskapet ändrats. Sjöarna blev mer sällsynta och skogen glesare.

Snart var alla träd försvunna och en enorm grässtäpp bredde ut sig. Det var tyst på bryggan. En stor bergskedja dök upp vid kanten av grässtäppen och på andra sidan låg havet. ”Det verkar som om hela södra halvklotet är täckt av hav”, sa Anastasiya när flera minuter hade försvunnit medan sök­panelen rullade fram över allt det blå. ”Planeten har bara en enda stor kontinent.” ”Då skiljer den sig från Jorden då?” sa Dubaku. ”Det har funnits tider i Jordens historia då det bara funnits en kontinent”, sa Finnegan. ”Har du sett något som liknar ett rymdskepp?” ”Nej”, sa Dubaku, ”men har de landat här skulle de inte synas, för då ligger de under vattnet.”

Finnegan muttrade lågt. ”De kan ha kraschat”, sa han. ”Nyss trodde du att de navigerat fel”, sa Anastasiya och log.

Hon knackade med naglarna på panelen. Dubaku var helt försjunken. ”Mycket kan ha gått fel”, sa Finnegan. ”De hade inte de bästa förutsättningarna.”

15

”Vad menar du?” undrade Dubaku och ryckte upp huvudet. ”Det var ju det modernaste skeppet.” ”För sin tid, ja”, sa Finnegan och reste sig upp och tittade över axeln på Dubaku. Det var fortfarande bara hav som syntes i sökpanelen. ”Det var ett litet skepp som bara kunde ta med sig femtio personer. Det är egentligen alldeles för lite för en sån lång resa.” ”Femtio”, sa Dubaku och visslade till. ”Det var få.” ”Ja, som sagt egentligen alldeles för få. Med tanke på det gjordes skeppet så automatiskt som det bara var möjligt, men datorer är inte perfekta så mycket kan gå fel. Jag vet inte om de klarar av att hantera felsituationer när de inte jobbar med skeppet hela tiden. Diligentia har omfattande bruksanvisningar, men det är inte lätt att hitta all information.”

Dubaku hade glömt bort sökpanelen och stirrade fascinerat på Finnegan som hade eldat upp sig rejält.

Anastasiya skrattade bara och höll koll på panelen nu när Dubaku hade tappat intresset. Hon hade hört föreläsningen tidigare. ”Och kossor, höns och allsköns djur hade de med för att ha när de koloniserade.” ”Det har ju vi med”, sa Anastasiya. ”Och hundar och katter med för den delen.” ”Ja, ja”, sa Finnegan, ”men vi har utrymmet och and­ ra matkällor. De behövde förlita sig på att kunna odla tillräckligt mycket under färden för att överleva. Jag kan slå vad om att de svultit ihjäl och Diligentia hänger någonstans i mörka rymden med en död besättning.”

En hög signal ljöd. Anastasiya ryckte till. En röd prick blinkade vid en rund form vid kanten av ett berg.

De hade hittat Diligentia.

16

*** Lola frös den här morgonen när hon var på väg till samlingssalen. Det blev kallare och kallare var dag. Hon försökte låta bli att oroa sig för hur vintern skulle bli, men det var svårt. Enligt Hilva, den rödhåriga tolv­ åringen som läste allt hon hittade om Jorden, skulle det vara ännu kallare då. Det var bra att de lyckats bygga så många bostäder trots den korta tiden.

Oavsett morgonbrådskan kunde hon inte låta bli att stanna för att beundra bosättningen. För bara tre månader sedan hade det varit en äng utan någon bebyggelse. Nu fanns här ett fun­gerande samhälle. Husen med sovsalarna låg med baksidan mot skogen så att de var skyddade mot vinden. Samlingssalen låg i mitten av ängen och de hade både odlingar och hagar för djuren.

Hönsen samlades vid hennes fötter i förhoppning om att hon skulle tappa något ätbart. Om det inte varit för Pellas och hennes eget arbete hade inget funnits. Det fick henne att känna sig stolt över vad de åstadkommit.

Hade det inte varit för den annalkande vintern skulle allt varit bra.

De hade grävt flera nya land, men växterna som planterats där växte inte. Hon suckade och drog undan sitt långa hår från ansiktet. Nu hade hon istället skickat iväg grupp efter grupp att samla in så mycket ätbara växter som möjligt. Dörren smällde igen av vinden när hon klev in i samlingssalen. Byggnaden bestod av ett enda stort rum som användes både vid gemensamma måltider och när de behövde samlas. Nu var den fylld av växter som hängde på tork för att kunna hålla sig.

När de torkat kunde de packa dem på ett mer effektivt sätt. Kula hade också lyckats hitta ett sätt att torka fisken.

Den hade de däremot torkat i ugnen. Förhoppningsvis 17

skulle de kunna göra grytor av den under hela vintern.

Kulas erfarenheter från matgruppen hade de haft nytta av i bosättningen. Alla fick hjälpa till att skaffa mat inför vintern, men Lola var ändå inte övertygad om att det skulle räcka.

Lola huttrade när Senos kom in och släppte in den kalla luften. Dörren slog igen med ett bang. Han hade famnen full av växter. Nu när han klippt håret så kort att huden syntes, stack ögonbrynen ut som mörka tuvor i ansiktet. ”Vänta lite”, sa Lola och gick fram och undersökte växterna. Det var växten som liknade kvickrot så de kunde använda både rötterna och bladen. Senos stod för en gångs skull tålmodigt och väntade. ”Separera bladen från rötterna”, sa hon till sist. ”Rötterna behöver tvättas och sedan kan vi torka dem. Bladen måste användas med en gång.”

Senos nickade och försvann ut igen. Nästa på rad var Kela som kom med en skål full med bär lika blå som hennes klänning. Hon hade samlat sitt gråa hår i en lös knut. ”Lägg ut i ett lager på linnetyget på bordet”, instruerade Lola. ”Vi tänder elden i kväll så torkar de under natten.” ”Är det inte risk att elden sprider sig?” ”Jo, men Haktos har lovat att vara eldvakt.”

Kela nickade och gick bort till bordet. Det började bli fullt i samlingsrummet. Borden var täckta med linnetyg och det fanns nästan ingen plats för mer bär. Björkris hängde på tork från taket längs med ena väggen. Längs andra väggen hängde humleblomster.

En pust av kall luft var tecknet på att dörren öppnats igen. Det var Kallas som kom in med raska steg.

18

Ögonbrynen var veckade och munnen hopknipen till ett streck. Trots hans ålder var det rufsiga håret lika rågblont som Veas. ”Lola”, sa han så fort hon vänt sig om. ”Hur ska vi göra med mat till djuren? Det finns nästan inget kvar på ängen åt dem.”

Lola suckade inombords. Var det först nu han lagt märke till att alla växter slutat växa? Området där djuren gick var redan lerigt och snart skulle det lilla som fortfarande växte vara uppätet. Kallas var den ende från djurgruppen som flyttat med ut så han hade huvudansvaret, men det innebar inte att ingen annan tänkte på djuren. ”De får äta hö”, sa hon. ”Förrådet bakom hagen är fyllt.” ”Räcker det hela vintern?” ”Lola”, ropade Kela. ”Alla får inte plats. Vad ska jag göra med dem?”

I samma stund klev Senos in igen. Den här gången utan växthög, men med knutna händer som om han tänkte ge sig på någon. ”Har du sett Hilva?” frågade han. ”Vad har hänt?” ”Hon är inte i bosättningen”, sa han. ”Vem vet vad den där galningen Benos tar sig för?” ”Lola”, sa Kela igen. ”Vad ska jag göra med resten av bären?”

Lola viftade avvärjande mot henne. ”Jag kommer snart”, sa hon och vände sig sedan snabbt mot Senos igen. Han var farlig när han var så här upprörd. ”Det är säkert ingen fara.” ”Är du säker på att maten räcker?” frågade Kallas.

Som om hon visste det. Det enda de hade att gå efter 19

var texterna om Jorden som Hilva läst. Ingen av dem visste hur lång vintern skulle bli eller hur mycket mat som kossorna behövde. Men det skulle inte göra det lättare att avslöja att hon inte heller hade kontroll. ”Det räcker”, sa hon därför. ”Hilva sa i morse att hon skulle fiska i dag. Antagligen är hon vid bäcken.” ”Jag gillar inte när hon inte är här”, muttrade Senos. ”Galningarna ombord på Diligentia kan hitta på vad som helst.” ”Om vi låter dem vara i fred så stör de oss inte”, försökte Lola lugna honom. ”Det vet du inte”, sa Kallas. ”Vi har ingen aning om vad de hittar på där. När vi flyttade var de beredda att lyncha Lallas.” ”De har inte stört oss hittills”, sa Lola med högre röst. ”Undvik skeppet så är det ingen fara. Oroa dig inte för Hilva. Hon har säkert inte gått långt.”

Senos såg inte övertygad ut, men han lämnade samlings­rum­met i alla fall. Lola gick bort till Kela för att hjälpa henne med bären. Kallas suckade demonstrativt och lämnade rummet. Han var säkert på väg till förrådet.

20