9789127139947

läsarnas favoritförfattare!

Femte och avslutande delen i serien om Mirjam och Hervor!

Hervor har i en syn sett sin försvunna barndomsvän Satu och en brevduva, och nu ger hon sig ut på en resa i Europa på jakt efter fler ledtrådar till hur det hela hänger ihop. Men duvor och falkar är en dålig kombination, och när Hervor hittar en vinge från en koltrast, en solsvärta, blir hon fylld av onda aningar. Hon måste varna Calle för att det kan gå illa i projektet med pilgrimsfalkarna . . .

Marianne Cedervall (f. 1949) avslutar med Solsvärta den älskade romanserien om Mirjam och Hervor, som inleddes med Svinhugg (2009) och följdes av Svartvintern (2010), Spinnsidan (2011) och Stormsvala (2013). Samtliga titlar finns i pocket och som ljudbok.

Besök gärna Marianne Cedervalls hemsida på www.mariannecedervall.se och gilla Mirjam och Hervor-sidan på Facebook!

da 0 s ål om 0 0 5 17 rien r i se e rvor k c bö h He c o am Mirj

Marianne Solsvärta Cedervall

Mirjam har lämnat sommartillvaron på Gotland och följt med sin älskade Calle till Västerås där han ska arbeta med ett projekt till stöd för den hotade pilgrimsfalken. Tre halvvuxna falkungar ska placeras ut i ett vattentorn med hopp om att de ska etablera sig i trakten. Men i Västerås finns också flera duvslag, vars ägare oroas av falkarnas närvaro.

Solsvärta Marianne

Cedervall

Helt fantastiskt att möta Hervor och Mirjam igen. Boken kom med posten i går eftermiddag och nu är den redan slut . . . Marianne Cedervall får en verkligen att inte vilja släppa greppet för en sekund! Humor och spänning blandas i en gastkramande historia som slutar i förhoppning om fortsättning.

SA, 7 juli 2013 (från adlibris.com) Jag kunde inte hålla mig tills pocketutgåvan kom. Har läst alla böckerna om Hervor och Mirjam efter varandra nu och jag hoppas verkligen att Marianne Cedervall inte slutar skriva om dessa underbara kvinnor.

Hon skriver på ett sätt så man kan inte släppa boken ifrån sig. Spänning, glädje, sorg och mystik. Allt har hon fått med i berättelserna om sina tanter.

Bitte, 31 oktober 2013 (från bokus.com) Underbar!!!

Försökte läsa boken långsamt, men det var svårt för jag ville ju veta!! Kändes lite tomt i hjärtat när boken var slut.

Ser fram emot nästa bok. Tack Marianne!!

EA 4 juni 2013 (från boktipset.se) Stormsvala är en sådan där bok som man inte vill ska ta slut. Jag vill att den ska fortsätta för evigt så att jag kan kliva in i Cedervalls berättelse när jag vill.

Författaren bjuder på ett välformulerat språk och mycket humor. Boken bjuder på en del spänning också som extra krydda. Har du inte läst Cedervall än så rekommenderar jag att du gör något åt det. Att läsa hennes böcker gör mig glad! www.bokbrus.se

ISBN 978-91-27-13994-7

Författarfoto: Mia Carlsson Omslag: PdeR®

9 789127 139947

NOK inbunden 140x215mm 22mm rygg - vikmån 5mm - Flikar 100mm - 5mm Skärsmån CMYK

SolsvärtaHB.indd 1

8/19/14 1:40 PM

14-41 N&K Solsv채rta 13 aug.indd 2

2014-08-14 09:50

Till mina allra käraste döttrar Sofia och Karolina

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 5

2014-08-14 09:50

14-41 N&K Solsv채rta 13 aug.indd 6

2014-08-14 09:50

Hösten 2012

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 7

2014-08-14 09:50

14-41 N&K Solsv채rta 13 aug.indd 8

2014-08-14 09:50

Två duvor slog sig ner på fontänen framför honom. Den violetta och gröna färgen på deras bröstkorgar glänste i morgonsolen, där de spankulerade längs med kanten och kuttrade lågmält. Det var samma ljud som han hade hört för längesedan, dagen innan hon for iväg från honom.

Inatt hade drömmen jagat honom igen, aldrig blev han den kvitt.

De gamla trähusen som brann. Hettan som sprängde sönder fönsterrutor medan allt större flammor vällde ut.

Lågorna som slickade taket, träreglar som föll samman.

Längs hela älvstranden brann husen. Ryssen skulle inte få det lätt och finnarna skulle straffas för att de bytt sida, de som nyss var vänner. »Weiter!« skrek befälet. »Weiter!« Vidare, vidare. För att sätta oskyldiga människors boningar och lador i brand. Förstöra strävsamt arbete och livsverk. Bara att lyda order.

I drömmen kom alltid den unga kvinnan vandrande mellan lågorna. Hon svängde lätt med kjolen, log mot honom och sträckte ut sina armar. Han tog ett par steg framåt, ville gå henne till mötes. Fick en hård knuff i ryggen och knäade. »Weiter!« Platanerna skuggade bänken där han satt, vattnet i fontänen porlade stilla. Duvorna burrade upp sig tätt intill varandra. Inte en dag hade gått utan att han tänkte på 9

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 9

2014-08-14 09:50

henne. Den onda drömmen fick han leva med den utmätta tid han hade kvar.

Köld, död och umbäranden. Inte bara brända gårdar, också unga soldater som stupade eller frös sig fördärvade och begravdes långt hemifrån.

Mitt i den mörka och grå erbarmligheten stod hon en dag framför honom, som den vackraste av blommor, och slevade upp het soppa. Det var när finnar och tyskar ännu var på samma sida, och han hade fått sommaren ihop med henne. Hon var ung och het och de älskade varandra förbehållslöst. Inget hindrade dem från att ge varandra allt.

Tjugo år var han, och han trodde att han visste allt om hur ett riktigt liv skulle levas. När kriget tog slut tänkte han ta henne med hem och de skulle bo på hans föräldrars gård för evigt. Barnet också. Barnet hon viskade om i hans öra den allra sista kvällen. Han ville att hon skulle följa med honom, som en del andra finska flickor gjorde. Men hennes stränga föräldrar hade satt stopp för det. Deras dotter skulle inte få bli någon slampa som hade ihop det med en tysk soldat.

Få se nu, vilket år kunde det ha varit? Han letade i minnet. Det måste förstås ha varit fyrtiofyra. På hösten, när de tyska trupperna skulle dra sig tillbaka.

Sista skymten han fått av henne var då hon stod inklämd på en av de överlastade färjorna som evakuerade männi­ skor och kreatur från Finland till Sverige och tryggheten.

Han ropade hennes namn ut över älven och tyckte sig i folkhopen se en arm höjas till hälsning. När han stack in handen under uniformsjackan kände han den mjuka fjäderdräkten. Han hade velat visa henne den vackra duvan.

Trött och vilsen hade hon landat kvällen innan, och han var inte dummare än att han begrep att det var en av krigsmaktens duvor, som användes för att skicka kodade meddelanden från fiendeland och hem. De kraftiga höst10

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 10

2014-08-14 09:50

vindarna under gårdagen hade förmodligen fått henne helt ur kurs.

När han själv gått ut i kriget hade han hoppats att få tillhöra Signalregementet och arbeta med brevduvor, men så hade det inte blivit, trots att han hade kunskapen hemifrån.

Han hade vuxit upp med duvor, hans far hade haft ett litet duvslag. Men när nazisterna tog makten beslagtog de alla tamduvor i landet. De visste värdet av brevduvor i krig.

Fågelns ankomst tidigare var ett mirakel och gav honom ett sista hopp om att kanske kunna nå henne. Han lirkade loss behållaren från den vilsekomna brevduvans ena ben och öppnade den. Obegriplig text på en papperslapp, ett kodat meddelande. Med darrande hand skrev han några rader på baksidan och sköt in pappers­biten i cylindern igen. »Hjälp mig«, viskade han till duvan som vred huvudet mot honom och blinkade, alldeles som om hon förstod. »Du är min enda möjlighet.« Han sträckte upp sina händer, skickade iväg henne och önskade av hela sitt hjärta att sändebudet skulle nå fram.

Duvan cirklade runt ett par varv innan den satte kurs rakt över älven. Kretsade över björkarna i fredens land på andra sidan. Färjan hade lagt till efter den korta turen och han kunde bara hoppas att hon skulle se och förstå. Han snorade till och sprang över den frostiga, hala marken tillbaka till de sina.

Han hade bestämt nickat till en stund, sövd av platanernas lätta sus och fontänens porlande vatten. Duvorna hade gett sig av. Han drog upp en näsduk ur fickan, snöt sig och såg ut över parken.

11

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 11

2014-08-14 09:50

14-41 N&K Solsv채rta 13 aug.indd 12

2014-08-14 09:50

Sommaren 2012

14-41 N&K Solsv채rta 13 aug.indd 13

2014-08-14 09:50

14-41 N&K Solsv채rta 13 aug.indd 14

2014-08-14 09:50

1 Forsbåten klöv älvens klara vatten, fören hävde sig högt upp och det skummade och stänkte. Hervor Isakssons urgamla Evinrude höll skaplig fart, vinden svalkade ansiktet och solen sken intensivt fast det var tidig kväll. Med van hand styrde hon uppströms och målet var en alldeles bestämd plats. »Herran Jumala, det blir en bra natt«, mumlade hon.

Efter ungefär en kilometer saktade hon ner och reste sig halvvägs. Stod med ena knäet på sittbrädan och den andra foten stadigt i durken. Kurkkioforsen närmade sig och då fick man hålla tungan rätt i mun, även om båten var stadigt byggd vilket var nödvändigt för Lapplands vilda vattendrag. Nog för att Hervor kört där många gånger och lärt sig läsa den strida strömmen, men man måste ta det varligt i alla fall. Mamma hade lärt henne, inte farsan, den ynkryggen, som lagt sig i snön och dött. Han hade förresten aldrig varit tillräckligt nykter och mamma hade berättat att farsan levt med en ålderdomlig föreställning att flickor inte behövde lära sig köra i Kurkkio.

Hervor kryssade mellan de försåtliga stenarna. Båten krängde och for, men hon var bra på att hålla balansen.

Snart var hon igenom och njöt av att med hög fart köra över selets lugna vatten. Ett litet stycke till bara. Ännu en fors, en mindre, och målet var i sikte. Hon styrde så nära in mot land som möjligt, lade till jäms med älvstranden och klev över relingen. Klafsade i vattnet med stövlarna.

15

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 15

2014-08-14 09:50

»Jo, inte fan är man längre en sån som hoppar ur precis«, muttrade hon för sig själv. »Tur som fan att jag har bra gummistövlar.« Hervor gjorde fast båten i en tallstam och lyfte ur ryggsäcken och sovsäcken. Platsen var vacker, hon hade varit där många gånger. Nästan ingen stannade till här, trots att det var alldeles i kanten av älven. Ortsborna hade sina stugor längre upp, och då och då kunde man se någon båt fara förbi med folk som höjde handen till hälsning.

För tillfället var älven öde. Så här en vanlig vardag mitt i veckan var det som ingen riktig fart på stugfararna och ikväll och inatt skulle ingen komma hit.

Hon gick en runda och hämtade några vedklabbar från ett gömställe. Plockade lite torra grenar och kottar också.

Torr näver att tända med hade hon tagit med sig hemifrån och snart sprakade elden gott av björkveden. Hon bredde ut sitt liggunderlag, satte sig ner och vände sig mot solen som stod lågt på himlen. Många av hennes häxkollegor hämtade kraft ur fullmånen, och den metoden var absolut ingenting man på något sätt kunde ringakta. Inte alls, hon brukade själv passa på när tillfälle gavs. Men inte gick det att jämföra med att hämta styrka ur Lapplands mid­ nattssol.

Hervor knäppte upp några knappar i tunikan och blundade. Höll ut sina handflator och lät huden ta in allt den kunde. Hela vintern hade hon arbetat och försökt få fason på det gamla stället som hennes dotter Ingrid hade ärvt, då Ingrids knöl till farsa äntligen hade ställt undan tofflorna för gott. Aldrig hade Hervor trott att hennes lott skulle bli att städa efter den drasuten, men hon hade självklart gjort jobbet för sin älskade dotter. Men hennes egen födkrok hade blivit eftersatt under vintermånaderna och det var verkligen viktigt att fylla på kraften. Många stod på kö för att få hjälp av hennes magiska gåvor. Kunder 16

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 16

2014-08-14 09:50

som ville ha sitt horoskop ställt eller hjälp med att leta upp ett kärt borttappat föremål. Hon hade försummat dem och nu behövde hon rusta sig och vara väl förberedd för att kunna hjälpa alla de där människorna. »Moder Sol«, sa hon högt och tydligt. »Ge mig all kraft som jag behöver. Fyll på mina sinnen och gör mig stark inför kommande prövningar.« Hon gjorde en paus i meditationen, lade på en ny vedklabbe och tog fram matsäcken. Innan hon for från byn hade hon skurit suovas i tunna skivor och lagt i ett snyggt foliepaket. Lättlagad mat, bara att lägga i pannan och steka en kort stund över elden. När doften av lättrökt kött spred sig kom genast lavskrikan och satte sig på en tallgren bredvid. Hervor slängde åt honom en köttbit som han nappade åt sig och drog iväg med. Säkert skulle kuukkeli komma tillbaka, men när elden så småningom falnade skulle han dra sig undan.

Natten föll men ändå inte. Solen gav inte upp. Lågt stående alldeles ovanför horisonten lyste den starkt rakt emot henne. Mirjam borde ha varit med, tänkte hon. Den norrländska naturupplevelsen skulle ha varit något all­ deles extra för henne. Men hon hade med största säkerhet gnatat över att det var omöjligt att sova i dagsljus, och det kunde hon ha rätt i. Nog var det som sant att man behövde vara född i den här landsändan för att riktigt uppskatta de ljusa nätterna.

Om ett par dagar var det midsommar och Hervor ämnade bege sig till Gotland för att äntligen få träffa sin kära vän igen. Efter den långa vintern här uppe i norr såg hon verkligen fram emot en sommar på den där magiska ön.

Hervor drog fram sin mobil och letade upp Mirjams nummer. Ett babbligt samtal fick inte störa friden, ett sms fick duga. »Ensam i skogen en bit från Kuivalihavaara. Sitter i solen vid älven och fyller på kraft. Kan som behövas.« 17

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 17

2014-08-14 09:50

När sömnen började ta överhanden rullade hon ut sin sovsäck och kröp ner. Tallkronorna susade lätt över hennes huvud och älvens vatten skvalpade mot båten. Ett par korpar flög över skogen och pratade med varandra. Hervor slöt ögonen och föll i djup sömn.

18

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 18

2014-08-14 09:50

2 Vågorna rullade in mot land och vattnet sköljde över den steniga stranden. När det drog sig utåt igen efterlämnade det snäckor, pinnar och en eller annan fågelfjäder. Mirjam Nordergrav skuggade ögonen med handen och såg ut över Östersjön. Längre ut bröts vågkammarna för att därefter torna upp sig på nytt och slå över i skum alldeles innan strandkanten. Vinden var frisk idag och temperaturen skaplig om än inte den allra bästa, trots att det var ganska långt in i den första sommarmånaden. »Cirka arton grader«, hade hennes käre Calle meddelat henne för en stund sedan, när de gav sig av på sin dagliga promenad.

De hade vandrat längs hela den gotländska strandremsan från Calles stuga i närheten av fyren och ända bort till raukarna vid Folhammar. Ännu var inte den långsträckta stranden i Ljugarn överfull av soldyrkare, men bara om några dagar, till midsommarhelgen, skulle det bli annorlunda. På bara ett par dygn väcktes den gamla badorten från sin loja vintervila och blev betydligt mer livlig. På Strandcaféet och Bruna dörren skulle det bli svårt att få bord och på Konsum skulle stockholmarna högljutt hojta till varandra tvärsöver hyllorna, alldeles som om de ägde affären allihop. På vägen längs stranden skulle man få finna sig i att bilarna kryssade mellan hundratals makligt promenerande semesterfirare. Tidigare i våras hade det hänt att Calle och Mirjam inte mötte en enda människa.­ 19

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 19

2014-08-14 09:50

Idag var i alla fall enstaka personer ute och strosade, spanade ut över havet eller rastade sina hundar. När Calle och Mirjam passerat bryggan vid Vitvärs fiskeläge hade de sett ett par envisa och modiga ungar som huttrande vadat ut i vattnet med armarna om sig, innan de med höga tjut och skratt slängt sig rakt i en skummande våg.

Mirjam tröttnade aldrig på att längtansfullt blicka ut över havet. En längtan bort, som hon inte visste var den kom ifrån. Var det något som fanns inbyggt i alla öbor?

Sökandet efter ett hittills okänt äventyr bortom horisonten? När hon var på fastlandet infann sig en lika stark önskan om att få vända tillbaka över havet. Under de perioder som hon tillbringat hos Hervor i Lappland hade hon fått en liknande känsla då hon betraktat fjällvidderna som mötte himlen.

En högrest rauk gav lä och hon slog sig ner på en sten framför den och lättade på ryggsäcken. Calle var upptagen med att rigga sin kikare. Han missade inte ett tillfälle att spana in fåglar, även om det var alldeles för sent på säsongen. I våras hade sängen bredvid henne ofta varit tom när hon vaknade och han hade gett sig ut i svinottan för att fågelskåda.

Mirjam vecklade upp ett smörgåspaket och dukade fram muggar och slog i kaffe. Hon såg på Calle som stod vid vattenbrynet och mixtrade med sin dyrbara kikare. Tänk, vilken tur hon haft som hittat honom vid en helt annan gotländsk strand för ett par år sedan, då hon gett sig ut på egen hand. Förälskelsen hade precis börjat spira när Calle meddelat att han planerade att resa till Filippinerna och arbeta som volontär i ett utbildningscenter. Bara ett halvår, hade han sagt, men resan blev betydligt längre och under lång tid hade de mest haft kontakt med varandra per mejl och sms. Själv hade hon också gett sig av, till USA tillsammans med Hervor. De hade hjälpt till på döttrarnas 20

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 20

2014-08-14 09:50

lyxiga spa som fått en bra start och fortfarande var framgångsrikt. Senast i förra veckan hade Mirjam pratat med Anna och det hade varit roligt att höra att familjen mådde bra och att deras stora investering verkligen visat sig vara ett lyckokast.

Arbetet på Annas och Ingrids spa hade tagit en vändning ingen av dem kunnat förutse, och inneburit alldeles för mycket spänning. Inte ens Hervor hade anat vad som var på gång. När situationen var som mest kritisk hade Calle oväntat stått där på en gata mitt i New York, och de hade lämnat USA tillsammans. De hade bott några månader hemma hos honom, vilket hade gått förvånansvärt bra, trots att varken Calle eller Mirjam haft något fast förhållande på många år och därmed självklart skaffat sig egna, inrotade vanor. Ibland hade Mirjam naturligtvis saknat Hervor. De hade kamperat ihop så länge, framförallt i Mirjams gamla kapell i Kajpe Kviar. De hade smågrälat och skrattat och vant sig vid varandras egenheter. Häromnatten hade Hervor skickat ett sms från en skogstur. Tydligen satt hon i midnattssolen helt allena och samlade krafter, som den Lapplandshäxa hon var.

Calle slet sig från kikaren, vände sig om och gav henne ett hoppfullt leende. »Jaha du, det doftar kaffe«, sa han. »Märkligt att kaffe aldrig smakar så gott som när man är utomhus.« Mirjam gjorde en inbjudande gest och Calle kom och slog sig ner bredvid henne. En enkel stund i naturen med matsäck, inget märkvärdigt alls, men ändå en vardagslyx.

Och mysigt att få dela den med någon annan. Tänk om allt en dag tog slut? Det var en dum tanke, speciellt just nu när allt var så perfekt, och Mirjam försökte slå bort den. Men de var faktiskt inga ungdomar, och självklart hade hon reda på att män, rent statistiskt i alla fall, hade kortare livslängd än kvinnor. Hon ruskade av sig de dystra 21

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 21

2014-08-14 09:50

tankarna. Det var inte klokt att hon närapå redan sörjde en framtid utan Calle. Hur dumt som helst. Bättre att til�låta sig att må gott precis här och nu vid raukfältet.

Calle tog en skinkmacka och betraktade henne ingående. »Något på tok?« Se där, avslöjad direkt, hennes ansikte måste vara likt en öppen bok. Det var irriterande att hon inte kunde dölja sina tankar och känslor. »Nej då, inte alls«, ljög hon. »Varför undrar du det?« »Du har en väldigt djup bekymmersrynka mellan ögon­ brynen«, sa han och strök med pekfingret över hennes panna. »Du ser rentav sorgsen ut.« Hon skakade på huvudet. »Äsch, det var inget. Vi har det så himla bra och jag vill hålla kvar stunden.« »Ja, här skulle man vara nu«, svarade Calle och hon föll i skratt över hans tänkvärda och tokiga uttryckssätt. »Sommaren blir fin ska du se, vi kommer ju ut på nya äventyr!« På ett par stenar längre ut i vattnet stod ett gäng svarta skarvar och lufttorkade vingarna. Några måsar flög runt och klagade högljutt. De hade hela våren kunnat betrakta småfåglar i nyponbuskarna utanför Calles stuga. Efter midsommar tystnade förstås de flesta. Juni var en fin månad som man borde ta vara på istället för att få dumma tankar om en sorgesam framtid. Att skåda kommande tider var Hervors specialitet, och själv var hon tacksam över att inte vara belastad med den gåvan. För hennes del räckte det mer än väl att träna upp sin tankekraft, sina affirmationer, och att kunna läsa av människors aura. Med aurateckningen hade hon hjälpt flera personer, men när det gällde affirmationerna hade de mest lett till ondske­full död. Det var ruggigt­att hon genom att upprepa tankar om och om igen hade blivit av med flera obehagliga per22

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 22

2014-08-14 09:50

soner. Under åren som gått hade kunskaperna om affirmationer och aurateckning varit mer än nog för att skapa spänning i livet. »När kommer Hervor?« undrade Calle och högg en smörgås till. »Imorgon eller i övermorgon?« »Lustigt att du frågar, jag satt precis och tänkte på henne.« Han böjde sig fram och gav henne en lätt puss. Hans skägg kittlade henne på kinden. »Jag är antagligen också tankeläsare, ska du se«, skojade han, »precis som Hervor.« »Säkert! Nej tack du, det räcker med en sån person i bekantskapskretsen. Man har inte en chans att ha sina hemligheter för sig själv. Men svaret på din fråga är att hon kommer imorgon med eftermiddagsbåten. Jag kör in till stan och hämtar henne då.« Calle skruvade upp korken på termosen och hällde upp mer kaffe åt både Mirjam och sig själv. »Hur ska du göra när Hervor kommer? Bor du med henne i kapellet, eller blir du kvar här tills jag reser iväg?« Mirjam sträckte ut handen och smekte hans bara underarm, som redan hade fått en snygg färg av vårsol och försommar. »Jag hade tänkt bo kvar hos dig, det är ju bara för några dagar. När du rest gör jag sällskap med Hervor i kapellet innan jag kommer efter till fastlandet.« Calle ställde ifrån sig kaffemuggen och tog hennes hand. Höll den mellan sina bägge. »Vill du verkligen följa med mig till Västerås då? Klarar du en sommar utan kapellet och Gotland?« Hon dröjde med svaret, funderade en stund. Visst hade hon blivit överrumplad när Calle berättat om sina planer.

Inte för att han tänkte ägna sig åt något slags projekt som hade just med pilgrimsfalkar att göra, utan mer för att han 23

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 23

2014-08-14 09:50

faktiskt var beredd att lämna ön när det var sommar. Det var inte likt honom, men intresset för fåglarna hade tagit överhanden. Hon lutade sig mot honom. »Ja, jag vill följa med dig. Det var ju ingen konst för mig att få ett vikariat som doktor på vårdcentralen där så jag kommer inte att ha långtråkigt. Jag tror faktiskt att den bästa tiden här var under våren. Nu kan turisterna ta över.« »Mavarna«, skrattade Calle. »Är det inte så ni gutar brukar kalla oss fastlänningar?« »Kommer i flockar, slår sig ner på stränderna och skitar ner«, sa Mirjam och föll in i skrattet. »Jo, så är det, men det är inte särskilt snällt att kalla dom för måsar. Vad skulle Gotland göra utan turister, kan man undra?« Calle släppte hennes hand och hällde upp mer kaffe i muggen. »Hervor då? Vad tycker hon om att hon blir ensam i sommar?« undrade han.

Mirjam höll fram sin mugg för en påtår. »Hervor har faktiskt bett om att få husera solo i kapellet«, förklarade hon. »Verkligen? Är hon inte hemskt sällskapssjuk? Speciellt när ni inte har träffat varandra på länge.« »Nja, för tillfället är hon riktigt dödsless efter månader av socialt umgänge hemma i Kuivalihavaara. Dessutom hade vi en tuff höst i New York som du vet, hon behöver hämta igen sig och samla nya krafter.« »Samla krafter?« sa Calle och såg fundersamt på hen­ ne. »Hur gör en häxa som hon då? Jag kan inte föreställa mig att Hervor laddar batterierna genom att jogga längs skogsvägar eller något ditåt.« »Du har alldeles rätt«, log Mirjam. »Nej, Hervor sätter sig ner på en lämplig stubbe och låter hela kroppen ta in kraften som behövs. För tillfället utnyttjar hon mid24

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 24

2014-08-14 09:50

nattssolen. Andra gånger är fullmånen föremål för hennes uppmärksamhet. Jag vet att hon suttit utanför kapellet mitt i natten med uppknäppt tunika och liksom låtit sig månbestrålas.« Calle skrattade inte, som Mirjam befarat, han höjde bara lätt på ögonbrynen. »Tja, vem är jag att säga något negativt om den saken«, svarade han. »Att hon har speciella förmågor har jag själv sett, och dom har jag verkligen all respekt för. Men vad ska människan ta sig för helt ensam i kapellet? Det kan väl inte vara kul?« »Det är inga problem för henne«, svarade Mirjam. »Hervor kommer att ha fullt upp. Gissningsvis tar hon frivilligt på sig uppgiften att städa ut vintern på sitt grundliga norrländska vis. Ut med allt och skrubba huset från golv till tak. Och så är det ju sommar.« »Jo, det har jag inte missat, även om man önskat något mera sommarvärme. Men vad har sommaren med Hervor att göra?« Mirjam ryckte loss ett par tunna grässtrån som letat sig upp mellan stenarna och kittlade Calle över näsryggen. »Hela den gotländska naturen är full av örter som är som bäst nu«, sa hon. »Blommor och blad ska plockas och torkas, burkar och påsar ska fyllas. Ingenstans är växterna så utmärkta som på Gotland, brukar Hervor säga.« Calle hummade till svar och tog en mun av sitt kaffe.

En lång stund satt de tigande och lyssnade på vågornas regelbundna brus. Mirjam fick ideligen stryka undan sina röda lockar som virvlade runt i blåsten. »Onsdagsbastu idag?« undrade Calle till slut och nicka­ de bortåt strandremsan. »Du får passa på medan du är kvar här, eller hur?« Även om avståndet var långt kunde Mirjam se det lilla vita bastuhuset alldeles vid stranden hitom fyren. Varje 25

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 25

2014-08-14 09:50

onsdag och lördag hade hon tagit för vana att gå dit, och Calle hade rätt, det var bäst att passa på. I Västerås kanske hon inte skulle hitta någon bastu. »Självklart! Det missar jag ogärna. Och sen, Calle, när du har bastat klart med gubbarna, kan vi sitta i ditt hus och se ut över havet och sippa på ett glas vin. Lagar du något gott idag?« Calle skakade ut kaffemuggens sista skvätt på stenarna och kysste Mirjam på kinden. »Blåsten är rätt frisk förstås«, sa han, »men om man hittar en plats i lä, vad säger du om att grilla?« I samma stund klingade mobilens klockspel i Mirjams ficka. Hon drog upp telefonen och tryckte på svaraknappen. »Nå, nog fan är du väl som på väg?« hördes en barsk och bekant röst. »Jag har klivit på båten och den lägger ut precis.« »Idag?« hasplade Mirjam häpet ur sig, men besinnade sig snabbt. »Javisst, självklart, jag kommer.« Hervor fnös i andra änden av luren. »Mirjam, säg inte att du hade glömt bort mig? Jo, jävlar, det hade du! Erkänn! Men nu får du sluta romantisera med fästmannen och hoppa in i bilen.« Calle tittade frågande på Mirjam. Hon var en dumsnut som tagit fel på dag, men det var inte hela världen, lite förargligt bara. »Ja, ja«, svarade Mirjam, »jag har gott om tid. Jag kommer och hämtar dig, såklart. Och du: välkommen«, lade hon till.

Hon vände sig mot Calle när hon lagt på. »Du hörde, eller hur? Det blir ingen bastu för mig. Jag tog fel på dag när hon skulle komma.« Calle reste sig med lätthet från stenen. Själv pustade Mirjam en aning när hon kravlade sig upp från sittande 26

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 26

2014-08-14 09:50

ställning och blev varse att hon slarvat med yoga och annan träning sista tiden. »Bäst vi bryter upp och vandrar tillbaka då«, föreslog Calle. »Och hälsa den där argbiggan när du möter henne!«

27

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 27

2014-08-14 09:50

3 Farten var alldeles för hög när Mirjam körde nedför Färje­ leden. Hon kastade en blick ut mot havet och lättade samtidigt på gasen. Det var inte så förskräckligt bråttom egentligen. Båten svängde precis in mellan den yttre piren och kajplatsen och det fanns tid både för att parkera och gå in i ankomsthallen innan passagerarna släpptes av. På vägen in till stan hade hon stannat till vid kapellet för att se om det var något sånär i ordning inför Hervors ankomst. Med lite god vilja kunde man möjligen tycka det, men hennes kära vän skulle antagligen vara av en helt annan mening.

Mirjam låg efter med vårstädningen, hon hade mest tillbringat tiden med Calle och inte brytt sig om sitt kapell på samma sätt som hon brukade. Trädgårdsmöbeln stod kvar inne i kapellsalen och i Mirjams eget tornrum var det en salig röra. På bordet låg papper med hennes gamla aurateckningar utspridda. Yogamattan var fortfarande utrullad på golvet och i hörnen härskade dammråttorna. Hon borde ha ägnat mer tid åt att röja förstås, men det var så dags att tänka på det nu.

Tursamt nog fanns en parkeringsplats i gratisrutorna alldeles vid ingången till hamnterminalen. Hon tittade i backspegeln och försökte rätta till lockarna. Rödblommig var hon förstås av jäktandet. Några fräknar hade letat sig fram redan, vilket var belöningen för hennes och Calles promenader längs med stranden och i skogen. Inte henne emot, lite fräknar på näsan gjorde att hyn såg piggare 28

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 28

2014-08-14 09:50

ut. Mirjam låste Mercan med centrallåset och skyndade in i ankomsthallen alldeles lagom för att se rulltrappan komma igång. Båten började tömmas på uttråkade reströtta människor från fastlandet. Rulltrappan var lustig, man kunde inte se personerna som åkte nedför den i helfigur från början, utan först bara ett par skor och därefter benen och resten av kroppen innan hela människan blev synlig. Mirjam hade god lust att göra som några otåliga ungar gjorde, gå lite längre fram, böja sig ner och kika uppåt mot rulltrappan, men det gick naturligtvis inte för sig. Någon anständighet hade hon, och fick vackert vänta tills Hervor skulle uppenbara sig i all sin glans. Flera må­­ nader hade gått sedan de sist sågs, närmare bestämt ett halvår. Calle och Mirjam hade lämnat New York efter julhelgen och sedan dess hade hon bara pratat med sin väninna på telefon.

Ankomsthallen fylldes snabbt av folk. En stor bred farbror, av dialekten att döma utan tvekan långt nerifrån södra Gotland, ställde sig rakt framför Mirjam och talade på sitt urtida tungomål med en bekant. Mirjam trängde sig förbi, sneglade på barnbarn som kramade morföräldrar och nyförälskade som pussades efter att ha tillryggalagt ett helt hav för att träffa varandra. Så spejade hon upp mot rulltrappan igen, precis lagom för att upptäcka ett par illgröna sneakers, ett par svarta leggings och en fransad nederkant på en randig tunika. Och så till sist syntes hela Hervor. Mirjam vinkade ivrigt. »Nå, men hej!« trumpetade Hervor och höjde handen med sin Mary Poppinsväska högt i luften. »Jävligt hyggligt av dig att komma och hämta!« Mirjam skrattade, typiskt Hervor att hojta vitt och brett.

Många blickar vändes mot henne, men som vanligt tycktes hon fullständigt oberörd av att vara iakttagen. Hon gav Mirjam en innerlig kram och Mirjam föste undan henne 29

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 29

2014-08-14 09:50

från de övriga som kom nedför rulltrappan och dirigerade henne in mot transportbandet. »Klart att jag möter dig. Varför skulle jag inte göra det?« undrade hon. »Åhå«, skrockade Hervor, »en sån sak är lätt att glömma när man som du har gömt sig i sanddynerna med en vacker karl. Erkänn att du hade glömt!« Mirjam puffade henne i sidan. Även om Hervor hade rätt tänkte hon inte leverera någon bekännelse. Hade inte Hervor ringt och påmint henne hade hon suttit i strandbastun och mått förträffligt i ångorna. »Fåna dig inte, klart jag inte gjort det! Har du inte mer bagage än väskan du håller i handen?« »Jodå, visst. Jag har stora resväskan fylld av läckerheter. Den är jävligt tung, ska du veta.« »Okej, vi väntar på den vid bandet. Vad är det för godsaker du kånkat med dig då?« Hervor plirade mot henne en god stund innan hon svarade. »Renstek såklart, det måste man ha som förning när man kommer norrifrån. Och hjortron. Och kaffeost, du!

Jag hoppas verkligen inget har blivit förstört. Fy fasen vilken lång resa förresten. Jag borde ha tagit flyget.« »Ja, varför gjorde du inte det? Tänk så behändigt att flyga ända från Kiruna.« Hervor fnös. »Planet var fullproppat ser du, den lilla skitkorta turen mellan fastlandet och Visby hade inte en endaste plats över för en stackars ensam kvinna. Jag tänkte närapå kasta en förbannelse över flygbolaget, men det hade varit att ta i förstås. Och stanna i Stockholm och bo på hotell hade jag fan ingen lust till. Så upphetsande är inte huvudstaden.

Där är min väska förresten, hugg tag i den!« »Såklart det var fullbokat. Till midsommar kommer 30

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 30

2014-08-14 09:50

alla hit«, stånkade Mirjam och slet av Hervors stora och välfyllda väska från bagagebandet så att den slog i golvet med en kraftig duns.

Efter en stunds krypande i bilkön hade de krånglat sig uppför Färjeleden och ut ur stan. Mirjam valde att köra vägen över Träkumla och Vall för att få lite omväxling, istället för 143:an som hon alltid tog annars. »Nå, hur går det med Calle?« undrade Hervor. »Har gubbstrutten friat ännu?« »Gubbstrutt? Du är inte lite fräck du! Min älskade Calle är mycket väl bibehållen för att vara en pensionerad lärare, ska jag säga dig. Och han mår bra och kutar runt med kikaren hela tiden. Ger sig aldrig, verkar det som.« »Jo, fågelskådarna har väl högsäsong?« »Nja, det har varit full fart, men egentligen är säsongen över. Jag var med en sväng till Faludden för ett par veckor sen, en plats långt söderut, och det var nästan roligare att titta på skådarna än på fåglarna.« »Vad säger du? Berätta!« »Jo, så fort en pippi uppenbarade sig vände alla grönklädda sina kikare åt samma håll. Och så tillbaka igen till något annat fenomen med två vingar. Och så där höll dom på allihop, på samma sätt samtidigt.« »Herregud, vilka jävla tokar!« skrockade Hervor. »Nåja, var och en blir salig på sin tro. Fåglar har aldrig varit min grej. Bättre gillar jag floran. Nu ska förråden fyllas, Mirjam!« Mirjam hade fri sikt och passade på att köra om en traktor med gödselspridare som de legat bakom en god stund.

Mercan axade bra och hon var snart förbi. »Ja, nu har du gott om växter att välja bland, Hervor.

Synd att du inte kom för en månad sen, då hade du kunnat skörda kajp till soppa.« 31

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 31

2014-08-14 09:50

»Kajpsoppa! Vet du, jag tycker den är överreklamerad, den där tama soppan. Ingen stuns i den alls. Gotlänningarna kan då hitta på och sen få det att låta som världens mest unika maträtt. Nej, tacka vet jag långkok på renkött och potatis. Det ska jag koka ihop i kapellköket, Mirjam.« Trots att Mirjam var öbo höll hon med, Hervors köttsoppa var god som inget annat och hon var en ängel som släpat med sig renkött hela vägen från Lappland. »Underbart, Hervor! Det kommer verkligen att smaka en kulen, regnig dag. Tyvärr missade du ramslökssäsongen, det hade nog annars varit något för dig. Skapligt krut i den växten måste jag säga.« »Jo, man kan ju som inte få allt. Jag får försöka hinna hit tidigare på våren ett annat år.« »Jag har några påsar ramslök i frysen«, sa Mirjam. »Du kan få prova den i alla fall. Verkligen fin att göra pesto på.« Mirjam svängde till vänster vid Isums och tog vägen mellan fälten som bredde ut sig mot Björke och Atlingbo.

Snart syntes skorstenarna på Roma sockerbruk. Fabrikshuset innehöll numera andra spännande företag som tillverkade snus och whisky bland annat. Hervor pekade åt vänster på en gammal huslänga, sedan länge omgjord till B & B. Förr tjänade den som övernattning för säsongs­ arbetare som kom till Roma på höstarna i samband med skörden av sockerbetor. »Bosse, bor han kvar där i sitt lilla kyffe mittemot sockerbruket?« undrade hon. »Nej, för sjutton! Loella fick ge med sig. Bosse har ny lägenhet inne i Visby, precis ovanför hamnen. Otroligt fin utsikt. Deras gemensamma hus blev sålt och all fördelning gick rätt till. Skönt för honom att allt ordnade upp sig.« »Jo, det vete fan hur framtiden blivit för den kraken om inte vi ryckt in, Mirjam. Han var rejält under isen, den 32

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 32

2014-08-14 09:50

gossen. Man får som hoppas att den där Loella åtminsto­ ne har det lite småjävligt i livet.« Mirjam försjönk i tankar på Bosse medan hon gled genom samhället i femtio. Det var för väl att ödet kunde gripa in då och då. Hade Mirjam inte träffat honom, hade han kanske inte ens varit i livet idag. I sitt jobb som läkare hade Mirjam dessvärre några gånger varit med om att depressioner lett till ett sorgligt slut. Hur mycket man än försökte hjälpa till fanns det en och annan som helt enkelt inte orkade leva längre. Bosse hade däremot klarat sig, och när hon för ett par veckor sedan hade sprungit på honom i Hästgatsbacken hade han sett ut som hälsan själv. »Jo, nog var det som tur«, sa Hervor. »Att Bosse ser piggare ut, menar jag.« Mirjam släppte blicken från vägen en sekund och såg på sin väninna. Tankeläsaren Hervor. Hon hade gjort det igen.

33

14-41 N&K Solsvärta 13 aug.indd 33

2014-08-14 09:50

läsarnas favoritförfattare!

Femte och avslutande delen i serien om Mirjam och Hervor!

Hervor har i en syn sett sin försvunna barndomsvän Satu och en brevduva, och nu ger hon sig ut på en resa i Europa på jakt efter fler ledtrådar till hur det hela hänger ihop. Men duvor och falkar är en dålig kombination, och när Hervor hittar en vinge från en koltrast, en solsvärta, blir hon fylld av onda aningar. Hon måste varna Calle för att det kan gå illa i projektet med pilgrimsfalkarna . . .

Marianne Cedervall (f. 1949) avslutar med Solsvärta den älskade romanserien om Mirjam och Hervor, som inleddes med Svinhugg (2009) och följdes av Svartvintern (2010), Spinnsidan (2011) och Stormsvala (2013). Samtliga titlar finns i pocket och som ljudbok.

Besök gärna Marianne Cedervalls hemsida på www.mariannecedervall.se och gilla Mirjam och Hervor-sidan på Facebook!

da 0 s ål om 0 0 5 17 rien r i se e rvor k c bö h He c o am Mirj

Marianne Solsvärta Cedervall

Mirjam har lämnat sommartillvaron på Gotland och följt med sin älskade Calle till Västerås där han ska arbeta med ett projekt till stöd för den hotade pilgrimsfalken. Tre halvvuxna falkungar ska placeras ut i ett vattentorn med hopp om att de ska etablera sig i trakten. Men i Västerås finns också flera duvslag, vars ägare oroas av falkarnas närvaro.

Solsvärta Marianne

Cedervall

Helt fantastiskt att möta Hervor och Mirjam igen. Boken kom med posten i går eftermiddag och nu är den redan slut . . . Marianne Cedervall får en verkligen att inte vilja släppa greppet för en sekund! Humor och spänning blandas i en gastkramande historia som slutar i förhoppning om fortsättning.

SA, 7 juli 2013 (från adlibris.com) Jag kunde inte hålla mig tills pocketutgåvan kom. Har läst alla böckerna om Hervor och Mirjam efter varandra nu och jag hoppas verkligen att Marianne Cedervall inte slutar skriva om dessa underbara kvinnor.

Hon skriver på ett sätt så man kan inte släppa boken ifrån sig. Spänning, glädje, sorg och mystik. Allt har hon fått med i berättelserna om sina tanter.

Bitte, 31 oktober 2013 (från bokus.com) Underbar!!!

Försökte läsa boken långsamt, men det var svårt för jag ville ju veta!! Kändes lite tomt i hjärtat när boken var slut.

Ser fram emot nästa bok. Tack Marianne!!

EA 4 juni 2013 (från boktipset.se) Stormsvala är en sådan där bok som man inte vill ska ta slut. Jag vill att den ska fortsätta för evigt så att jag kan kliva in i Cedervalls berättelse när jag vill.

Författaren bjuder på ett välformulerat språk och mycket humor. Boken bjuder på en del spänning också som extra krydda. Har du inte läst Cedervall än så rekommenderar jag att du gör något åt det. Att läsa hennes böcker gör mig glad! www.bokbrus.se

ISBN 978-91-27-13994-7

Författarfoto: Mia Carlsson Omslag: PdeR®

9 789127 139947

NOK inbunden 140x215mm 22mm rygg - vikmån 5mm - Flikar 100mm - 5mm Skärsmån CMYK

SolsvärtaHB.indd 1

8/19/14 1:40 PM