9789173434430

Daniel Poohl

Som om vi hade glรถmt

Leopard fรถrlag stockholm 2013

1

Till mor

Till denna bok finns ett soundtrack.

Musiken hämtar du på www.somomvisoundtrack.se Musiken är komponerad av Ågerup & Andersson

Daniel Poohl: Som om vi hade glömt Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Daniel Poohl 2013 Omslag Sara R. Acedo Omslagsbild Nordic Photos, foto Inger Bladh Sättning Gunnar Palmgren Tryck ScandBook, Falun 2013 ISBN 978-91-73-43443-0

2

1 Mammas fula fleecetröja, för stora vantar och en röd vindjacka skyddar mig mot regnet som hänger i luften. Det spelar å andra sidan ingen roll hur jag är klädd. Sannolikheten att jag ska möta någon längs vägen är liten, och risken att bli hånad för min dåligt matchande klädsel är minimal.

Det är inte så det funkar här, i detta Åsensbruk där jag blev den jag är.

Jag går förbi det gamla posthuset där tomma fönster vetter ut mot vägkanten. Passerar villorna där jag brukade hälsa på hos mina vänner. Vissa av husen har bytt ägare, målats om och anpassats efter nya behov. Andra står tomma med igenvuxna trädgårdar.

Pappersbruket har lagts ner. Gula villan där facket hade sitt kontor ser ut att stå öde. Innanför grindarna finns numera en serverhall för IT-säkerhet och det pratas om att de snart ska komma igång med att återvinna bildäck. På den stora parkeringen utanför är de flesta platserna lediga.

Föreningshusets fasad har målats om. Där inne fanns en gång i tiden en fritidsgård med biljard- och pingisbord. På övervåningen låg biblioteket. Nu ser jag en folktom festlokal genom fönstret. Bord och stolar utplacerade i den stora salen.

Plastväxter och rutiga dukar.

Vindjackan prasslar. Någonstans startar en bil, en dörr slår igen. Barns avlägsna skratt. Jag möter ingen längs vägen. Ingen som frågar ”Är det Poohl?”, ”Du bor i Stockholm nu va?” el3

ler ”Hörde att du har barn och grejer?”. Ingen att svara: ”Jo, det stämmer” eller ”Jo, jag är här över helgen”.

Och jag är glad för det. Jag går inte här för att möta någon.

Jag är på väg till platsen där jag träffade Arif för första gången.

Det fanns en tid då jag ville så långt bort från Åsensbruk som möjligt. Jag flyttade hemifrån och föraktade de som stannade kvar, för att sedan skämmas över mitt svek. De senaste åren har jag dragits allt närmare den plats jag en gång i tiden gjorde allt för att fly ifrån.

Jag sätter mig i gungan på Åsens skolas lekplats. Greppar de kalla kedjorna och trycker försiktigt ifrån med benen och låter fötterna släpa i gruset. Det som hände här vid gungställningen, på den här skolgården, på lekplatsen utanför lägenheten där vi bodde formade mig. Och jag är övertygad om att det formade många andra, att det till viss del formade det här landet.

Jag skjuter fart igen, trycker ifrån hårdare. Blundar och känner hur draget sliter tag i jackan. Ställningen gnisslar.

Nu börjar det.

4

2 Hur vi än gjorde, var vi än var i lägenheten, var det alltid trångt.

Jag och David delade rum. Längs ena kortsidan, direkt in till höger, stod hans säng.Till vänster, mot väggen, fanns min.

När vi flyttade in satt de ihop som en våningssäng. Nu var de delade och markerade mitt och Davids revir i det lilla rummet. De tunna madrasserna var för smala för sängstommarna. I gliporna kunde man se spåren av de många försöken att fixera de ömtåliga träribborna. De var obekväma. Men de var våra egna.

Ovanför Davids säng satt två stora planscher fastnålade i den slitna ljusbruna tapeten, en på Michael Jackson, i sina korslagda ammunitionsband och med sitt svarta stripiga hår, fångad i en dansrörelse. Bredvid hängde en stor affisch med två manliga fotbollsspelare i en våldsam luftduell. På väggen ovanför min säng satt filmaffischen för ”Top Gun” och en idolbild på fotbollsspelaren Anders Limpar.

Vi försökte så gott det gick att bygga våra egna territorier där vid våra sängar. Davids favoritgosedjur Ananas hade sin givna plats i fotändan av hans säng. Vid min huvudgavel låg kudden som jag hade gjort under syslöjden. Resten delade vi på. Böckerna och brädspelen i den vita Billybokhyllan, Legobitarna i trälådorna under sängarna och köksstolen vid det rangliga skrivbordet.

De små ytorna tvingade fram ständiga diskussioner om 5

vem som skulle ha rätt till vilken leksak. För det mesta kom vi överens. Ibland strandade förhandlingarna och vi började slåss, men för det mesta valde någon av oss helt enkelt att lämna rummet. Utanför fanns ett litet badrum och en dunkel hall med en överbelamrad hatthylla. Därifrån hade vi tre vägval, vardagsrummet, köket eller ut genom ytterdörren.

Vardagsrummet var det enda rummet med en öppen yta.

Där stod ett lågt soffbord i trä och en brun hörnsoffa som mamma fått ta över när moster Gunilla köpte ny. På väggen hängde familjefoton och en affisch för filmen ”Casablanca”.

Och så bokhyllan i trä med två sektioner. Jag fingrade ofta på böckerna. Ett uppslagsverk, Sidney Sheldon, Stephen King, 1980-talets bästsäljare. Ibland öppnade jag en bok, läste några rader på en slumpvis utvald sida, och ställde sedan tillbaka den försiktigt.

I ena hörnet stod tv:n.Vi hade ingen video, men vi hade kabel-tv.TV3, Kanal 5 och MTV. På eftermiddagarna kollade jag och David på TV3:s barnprogram ”Skurt”. På kvällarna kunde jag, mamma och David sitta uppe tillsammans och titta på Robert Aschbergs program. Mamma brukade fnysa och oja sig. David och jag var som förtrollade. Jag låg på golvet med en kudde under huvudet. David i mammas knä. Där, på kvällarna i vardagsrummet framför tv:n, kunde vi vara tillsammans. Så var det ingen annanstans hemma.

Köket var en smal gång mellan mintgröna köksluckor. Kylskåpet och skafferiet på ena sidan, och diskbänken och spisen på andra. Längst in stod matbordet med utsikt mot gårdsplanen.Våra middagar varade aldrig mer än i högst tio minuter.

Mamma lagade enkla rätter, som köttbullar och makaroner eller fiskbullar och potatis, och serverade med iskall mjölk.

Ibland fick hon oss att hjälpa till att duka. Men för det mesta kom vi rusande till bordet när allt stod framdukat och hop6

pade upp på våra stolar för att äta.Vi hade aldrig några diskussioner eller längre samtal. Vi kom dit för att fylla på energi.

Ju snabbare det gick, desto bättre var det, tyckte vi.

Ibland satt mamma med oss vid bordet. Andra gånger stod hon vid diskbänken och gjorde rent efter matlagningen, beredd på att ta sig an de kladdiga tallrikarna som vi lämnade efter oss.

Köket passerade vi antingen på väg från eller till mammas sovrum som låg längst in i lägenheten. Vi rörde oss längs den där slingan, från vårt rum, genom hallen, in i vardagsrummet, genom köket, in till mammas rum, flera gånger per dag. För att hitta en plats i avskildhet. Alla skrymslen var tillgängliga.

Mamma hade ingen egen yta. Hennes säng klättrade vi runt i som vi ville. Hennes garderob använde jag som läshörna när jag tröttnat på David.

Vi var överallt. Och mamma steget efter. Städade, plockade upp. Allt hade sin plats i de små utrymmen som de 65 kvadratmetrarna erbjöd. Böckerna i den ostadiga bokhyllan i vardagsrummet, Aftonbladets tv-bilaga på soffbordet, alla de små keramikfigurerna bland krukväxterna på fönsterbrädorna. Krucifixet ovanför mammas säng. Bonaderna och trätavlorna på väggarna i mammas sovrum och i köket, som manade till vördnad inför livets enkelhet och vardagliga lunk.

Helst av allt sprang vi ut.Vi bodde högst upp på berget bakom kiosken, på Klippvägen. Där låg tre gula hyreslängor i tegel, formerade som en hästsko med öppningen mot den snåriga slänten som vette mot centrumhuset. Bakom husen låg parkering och tvättstuga och bortom det den oändliga skogen.

Innergårdens gräsmatta använde vi som fotbollsplan och de omkringliggande husen var våra läktare. Rundan runt husen blev en 400-metersbana. Den smala raksträckan förbi 7

vår balkong var 100-meterslängden. Sandlådan gjorde vi om till längdhoppsgrop och grenarna vi bröt från träden användes som spjut som vi kastade över nästan hela gräsplanen. Vi byggde kojor i skogen och klättrade i de branta bergen vid elljusspåret.

Vi låtsades att vi hade allt vi kunde önska oss.

Uppifrån höjden på Klippvägen såg vi längre bort än vad man kunde göra någon annanstans i Åsen. Sjön Höljen som glittrade i solen, Upperud, Håverud och i horisonten, bortom slussar och vattendrag,Vänern som bredde ut sig som ett hav.

Och så fabriken. Den stora skorstenen, ångan som pyste ut och de enorma fönsterlösa maskinhallarna. Klockan fyra varje vardagseftermiddag hörde vi pappersbrukets sirener signalera för skiftbyte. Fabriksarbetarna strömmade ut genom gallergrinden, tog cykeln eller promenerade upp mot huslängorna där kiosken lockade med tipset och banken och matbutikerna påminde om ärenden som skulle uträttas.

Andra tog bilen. Vi såg dem köra ut genom ett krympande samhälle. Under 1970-talets guldår fanns föreningshus, dansbana, brandkår, biosalong, gymnastiksal, samlingslokaler, idrottsplats, skola, hockeyrink, postkontor, bibliotek, bank, flera mataffärer, tv-handlare och lunchrestauranger.

Nu såg det annorlunda ut.

– Där kunde man köpa tv-apparater när jag var liten, brukade mamma säga när vi åkte förbi det låga huset vid posten.

Jag tittade mot det tomma skyltfönstret med de solblekta gardinerna och avundades henne. Då expanderade samhället.

Nu stod det i bästa fall still och vi levde i resterna av drömmar som ingen längre trodde på.

Vi såg ensamma män och kvinnor på väg till och från sitt jobb på fabriken. Unga på väg bort och de som fastnat. De fackligt aktiva, de flitiga och de lata. Föräldrar och deras dött8

rar och söner. Förr i tiden var min pappa en av dem, tills han bestämde sig för att lämna skiten. Morfar valde att stanna och fick hämta ut ett armbandsur på pensionsdagen. De var alla bruksarbetare som kom och gick, som ett hjärtas taktfasta slag.

Några av dem bodde på Klippvägen. Men jag och David låtsades inte om det. Vi där uppe på höjden var något annat. Joakim Benjaminson, mittbacken i Håfreströms IF, som gav glass till den som vann nickduellerna efter att han kastat bollen högt upp i luften. Dage, i porten bredvid, som övade på sin trumpet inför uppträdandet med musikkåren i första maj-tåget. Sten-Åke, som hatade oss barn och våra tjut och skrik som ekade mellan fasaderna. Erika, med raggarmamman som alltid skyllde sin dotters fel på andra barn. Kristina och Bengt och deras söner Joel och Arvid som var några år yngre än David.

Klippvägen var till för de ensamstående föräldrarna, pensionärerna, de ensamma männen, de unga paren.Vi som inte hade råd eller behövde bo i en villa. Vi lägenhetsungar utan båda föräldrarna på bruket. Vi som inte riktigt var som de andra.

Snart skulle vi få sällskap.

9

3 – Ser det ut som jag är gjord av pengar? Mamma slog ut med armarna och tittade på mig och David så där hopplöst uppgivet som hon alltid gjorde när pengar kom på tal.

Vi stod vid dörren till vardagsrummet och längtade efter hockeypulver, glass och ett paket med fotbollsbilder.

– Men snälla mamma? sa jag.

– Nej har jag sagt.

– Men du har ju pengar ju, fyllde David i.

– Nej, men lilla vännen, jag har inte det.

– Jo, kolla här.

Mamma ryckte till. Bakom min rygg hade David letat upp mammas plånbok i handväskan som hängde i hallen.

– Du har ju jättemycket pengar, sa han och bläddrade bland hundralapparna.

– Kom hit med er.

Vi satte oss på varsin sida om mamma i soffan. Så förklarade hon att det kanske såg ut som mycket pengar, men det var det egentligen inte. De skulle räcka till mat, annars skulle det bli som förra månaden då det bara fanns knäckebröd, havregrynsgröt och te till frukost i en vecka. Det behövdes pengar till min 11-årsdag i augusti, och till nya skor så att jag inte skulle tvingas springa barfota på gymnastiken. Och snart var fotbollsbenskydden för små. Sedan blev det julafton och efter det skulle vi kanske, kanske, kanske kunna åka iväg på semester tillsammans.

10

– Så är det bara, sa mamma.

– Men snälla? vädjade David.

– Herregud, ger du aldrig upp? Ta en tia då.

Nej, mamma såg inte ut som om hon var gjord av pengar.

Hon såg ut som mamma. Inger Poohl. Ensamstående, 31 år, med två tjatande söner.

Hon hade mormor och morfars mörka drag. Svart tjockt hår, markerade ögonbryn och en kärv smal mun. På bilderna i hennes fotoalbum såg hon ofta arg och vresig ut. Hon hatade att bli fotograferad, hävdade hon.

– Men sluta, varför ska du ha med mig, sa hon irriterat när det var högtider och någon höjde kameran.

Jag kände inte igen den där arga minen. Vår mamma var inte en sådan som blev arg, som skrek och härjade och som man blev rädd för.

Hon skrattade, ofta åt tokroliga saker som David och jag hittade på. Först höll hon minen, skakade på huvudet åt Davids spring inne på Konsum, men när vi satte oss i bilen på parkeringen tjuvkikade hon på oss i backspegeln och fnissade. Det var roligt när det blev konstigt, när David sa märkliga lillgamla saker till kassörskan. När mamma inte längre kunde göra något åt saken. Då var det lika bra att skratta åt eländet.

Eller så blev hon besviken. När vi till slut tjatade till oss vad vi önskade oss vek hon undan blicken och suckade: – Jaja, gör som ni vill, det spelar väl ingen roll vad jag säger.

Jag hatade det. Mamma, martyren. Som om vi svikit henne. Två otacksamma söner som aldrig skulle begripa hur det egentligen var att försöka klara allt på egen hand.

Mamma var 20 år när hon födde mig, pappa fyra år äldre. De hade träffats när mamma var 16 år och pappa var killen med körkort som visste var de häftiga festerna var. De var ihop 11

fram och tillbaka under flera år. När mamma började plugga till undersköterska gled de isär, men träffades på helgerna ibland, av gammal vana. Under en av de helgerna blev jag till.

Under samma period som jag föddes dog mormor i bröstcancer. Ett liv släcktes, ett annat tändes.

– Det var en tuff tid när du kom till jorden, brukade mamma säga, men det var fantastiskt att du kom.

Mamma och pappa kunde inte komma överens. Pappa ville vara ihop igen, det ville inte mamma. Sedan kom Gerth.

Han tog mamma med storm.Alltid charmig, rolig och impulsiv. De blev ihop och skaffade barn. Sedan drog han. Rädd för ansvaret, otålig och orolig.

Mamma stod ensam kvar med två söner och en 75-procentstjänst inom den kommunala hemtjänsten. Hon bad om heltid, men fick höra att det inte fanns utrymme för det. Under en tid bodde vi hos morfar i hans hus i Bränna, ett bostadsområde strax söder om Åsensbruk. När mamma jobbade fick morfar vara barnvakt. Han älskade det, körde runt oss i den stora skrindan, satte på vattenspridaren så att vi kunde hoppa nakna in i de kalla strålarna och lät hela hans hus bli vår lekplats. När jag skulle börja lekskolan flyttade vi tillbaka in till Åsensbruk, till Klippvägen och till en vardag som inte alltid var lätt för mamma att få ihop.

Hon skjutsade aldrig till fotbollsmatcher eller körde mig till vänner. Bensinen var för dyr, brukade hon säga. Eller så skyllde hon på att hon suttit i en bil nästan hela dagen när hon kört mellan pensionärerna som hon tog hand om.

Mamma började jobbet halv sju. Skolan startade vid åtta.

Det var en och en halv timme som alltid ställde till problem.

Fram till fjärde klass löste mamma det genom att köra mig och David till vår dagmamma Marianne tidigt på morgo12

nen. Där åt vi frukost och tog sedan skolbussen tillbaka in till Åsensbruk igen.

När vi slutade hos Marianne blev det svårare för mamma.

Hon tog med oss hem till Britta, en MS-sjuk kvinna som hon brukade hjälpa på morgonen. Vi avskydde att vara där.

Brittas muskelsjukdom hade förlamat hennes mun och käkar. Hon såg nästan död ut när hon satt med rosslande vidöppen mun vid frukostbordet medan mamma matade henne.

Ibland försökte hon prata. Mamma hade lärt sig förstå vad hon menade, men jag och David begrep ingenting och blev bara besvärade när hon försökte söka kontakt med oss.

När det var 45 minuter kvar tills skolan startade lät mamma oss gå. Vi var ensamma på skolgården i morgonkylan och värmde oss genom att spela fotboll i väntan på våra klasskamrater. Efter en kvart kom vaktmästaren, efter ytterligare en kvart började de första barnen anlända och strax körde skolbussen in på parkeringen.

Varje morgon likadant. Upp tidigt och äta frukost, vänta hos Britta, sedan vänta på skolgården.Till slut fick mamma ett telefonsamtal från skolan. Hon kunde inte släppa iväg oss så tidigt till skolan, det måste hon ju förstå. Mamma sa okej, och sedan var det bara ett alternativ kvar. Vi fick klara oss själva.

Hon lyckades lägga om sitt schema så att hon kunde vara med oss några morgnar i veckan. De andra väckte hon oss tidigt, såg till att vi kommit upp ur sängarna innan hon gick hemifrån och hoppades på att vi skulle ta oss till skolan själva.

Att få allt att gå ihop var svårt, men det var inget helvete.

Vi hade det inte värre än någon annan, skulle mamma säkert säga. Men det var hennes mödor. Och vem fan brydde sig om dem? I alla fall inte vi som glömde duka av efter oss, kissade på toaringen och bara ville ha och ha.

13

Oftast pratade vi inte med varandra. Jag och David sprang ut och in, lekte på rummet, ute på gården eller i skogen. Mamma lagade mat, tvättade, städade och vilade ut i soffan. Ibland korsade vi varandras vägar, vi lyfte på fötterna när mamma stack in dammsugaren under sängen, hon vickade på höften som en slalomåkare när vi sprang förbi henne i hallen.

När jag var mindre älskade jag mammas närhet. Vi kliade varandra på ryggen och när jag slog mig pressade jag fram tårarna och gråten för att få tröstas i hennes famn. Nu kändes kramar och pussar pinsamma och obekväma. Och att prata om att man tyckte om varandra gjorde vi aldrig.

Om vi ville visa vår kärlek gjorde vi det på andra sätt. Som koder och hemliga meddelanden. Som med skärbrädan jag gjorde i träslöjden. Det var en enkel uppgift. Vi sågade ut en bräda, sedan slipade vi den så len det bara gick. Om man ville fick man borra ett hål i den så att den skulle kunna hängas upp, eller, om man vågade sig på det, bränna in ett budskap i den med en lödkolv.

Jag gav min skärbräda till mamma. Hon skar aldrig en enda brödbit på den, utan ställde den på bänken bredvid kylen, lutad mot väggen så att de vingliga inbrända bokstäverna var väl synliga: ”Till mor”.

14

4 Sommaren 1992 fanns det inga pengar över för en semesterresa. Vi gjorde som vi brukade. Slöa dagar på Klippvägen, några veckor hos farmor och farfar, sedan ett besök hos Gerth medan mamma satt på balkongen i solen och löste korsord.

Jag trivdes hos farmor och farfar. De flesta barn trivdes där. Farmor och farfar var självhushållande bönder. Deras lilla gård Dalängen låg inklämd mellan bullret från riksväg 45 och den stillsamma parallella gamla vägen som förr i tiden var genomfartsleden innan 45:an tog över som bärare av den tunga trafiken upp mot Dalslands norra delar. Längs en grusväg som kopplade samman de två trafiklederna hade farmor och farfar byggt upp sin verksamhet. En potatiskällare, lillstugan, som var gårdens ursprungliga bostadshus, en ladugård med plats för kor och hö, hönshus, ett stort garage, bilverkstad och i mitten en tvåvåningsvilla i mörkrött tegel och svart träpanel.

Farmor och farfar hade åtta barn. Pappa var äldst av dem.

Dessutom hade farmor och farfar tagit sig an två fosterbarn; Micke, jämnårig med David, och hans lillasyster Linda. Till det kom flera av de barn som farmor tog sig an som dagmamma. Och så var det jag och David.

När det var dags för mat ringde farmor i den stora klockan som hängde på balkongen. Från garaget kom sönerna med oljiga händer, från nedervåningen eller gården kom barnen springande, från ladugården kom farfar. Vi trängde ihop oss 15

på den platsbyggda kökssoffan. Farfar lutade sin trötta kropp mot väggpanelen och pustade ut.

– Vojne, vojne, stönade han och väntade tålmodigt på att vi uppspelta barn runt omkring honom skulle ge honom utrymme att nå maten bland alla ivriga händer.

Farmor satt med uppsikt över det dukade bordet. Smörkladd på vaxduken. Hungriga ungar som slafsade i sig maten.

De vuxna som pratade om motorer.

Det var så det skulle vara på Dalängen. Många människor på liten yta, men plats för alla.

Jag var äldsta barnbarnet och farmors favorit. Envisa och bestämda farmor som gjorde en poäng av att behandla alla lika hade svårt att hålla sig till principerna när det kom till mig. Det var svårt att ge alla ungar uppmärksamhet mellan matlagningen, konsthantverket och alla andra sysslor som hon skulle hinna medan farfar skötte gården. Men för mig fanns det alltid tid. Hon tog undan mig i smyg och gav mig ledigt från uppgifterna på gården.

– Äh, du behöver inte följa med och mata hönsen, gå ner och lägg dig och läs en bok om du vill, viskade hon.

Hon hade uppfostrat fem söner och varit dagmamma till många fler. Hon hade sett så många steg för steg lämna barndomen bakom sig. Hon fattade det ingen annan fattade. Jag hade blivit för stor för att tycka om alla lekar med de yngre kusinerna, och för liten för att meka med motorer eller köra moppe. Jag var i ett ingenmansland.

Vi firade som vanligt midsommar på gräsplanen vid nöjespalatset Svanefjordens gästbrygga. På förmiddagen följde vi barn med farmor och plockade blommor och björkris längs den smala grusvägen som ringlade sig förbi de dyra strandnära villorna. Medan de vuxna reste midsommarstången sprang vi barn runt, lekte och undersökte utbudet bland stånden 16