9789140650702

Vetenskap, kunskap och praxis introduktion i Vetenskapsfilosofi

Magdalene Thomassen

Innehåll Inledning 11

Del I Kunskap och praxis 17 Kapitel 1 Kunskap i praktiken 19 Praxis 21 Målorienterat handlande 21 Värdegrundad praxis 23 Överväganden och praktiskt omdöme 24 Olika kunskapsformer 25 Från nybörjare till expert 26 Tyst kunskap 28 Handlingserfarenhet eller vetenskap? 30 Teori och praxis 32 Vad är teori? 32 Teori i praktiken 35 Reflekterande praktiker 37

Del II Vetenskaplig kunskap 41 Kapitel 2 Systematik och metodik 47 Teoribildning 48 Deduktion 49 Induktion 50 Konsistens och sammanhang 52 Förklaringar 54 Orsaksförklaringar 55 Ändamålsförklaringar 59

innehåll Varför, vad och hur? 62 Vetenskaplig metod 67 Hypotetisk-deduktiv metod 68 Göra sannolik och falsifiera 71 Mönster för teoriunderbyggnad 73

Kapitel 3 Underbyggd kunskap 77 Data och erfarenhet 78 Empirism 79 Reduktionism 80 Sinneserfarenhet och annan erfarenhet 84 Data och förväntningar 86 Förväntningshorisont 86 Rationalism 87 Fenomen och livsvärlden 90 Förståelse 94 Fördom och förståelsehorisont 95 Dialogisk erfarenhet 97 Mening, metod och underbyggnad 99

Kapitel 4 Socialt organiserad verksamhet 105 Objektivitet och värden 107 Intersubjektivitet 108 Värdefrihet 110 Värden, normer och vetenskap 113 Vetenskap som social praxis 118 Paradigm och vetenskaplig utveckling 118 Förståelse, tillämpning och fronesis 123 Kommunikationsgemenskap 126 Förnuftets mångfald 130 Språk och makt 134 Små berättelser och andra texter 139 Förnuft, språk och sanning 146

innehåll

Del III Vetenskap och praxis 153 Kapitel 5 Förklara: naturvetenskaperna som ideal 158 Positivism 159 Verifierbarhet och mening 161 Enhetsvetenskap 163 Kritik och vidareutveckling 163 ”Science” som teori och metod för praxis 165 Empiristiska modeller inom vård och socialt arbete 166 Vetenskaplig metod som modell för praxis 168 Evidensbaserad praxis 169 Vetenskap och praxis egenart 171 Praxis i medelpunkten för forskningen 172 Positivismstriden 173 Relationer 174

Kapitel 6 Förstå: den mänskliga världen 176 Hermeneutik 178 Förståelse som metod 180 Hermeneutik som varafilosofi 183 Samspelet mellan att förstå och att förklara 187 Praxisnära vetenskap 191 Fenomenologisk utforskning av praxis 193 Hermeneutisk dialog med data 194 Kritik och samhällsförändring 195 Fronesis och moralisk praxis 198 Praktisk-moralisk kompetens 198 Utgångspunkten för moralisk praxis 199 Flerfaldiga kunskapsmodeller för god praxis 200

Kapitel 7 Berätta: samhällskonstruktioner 202 Konstruktion och dekonstruktion 203 Linjer och brott 204 Social konstruktivism 205 Dekonstruktion 207

innehåll Berättelser i praxis 208 Diskurs och makt i mötet med klienter 210 Att dekonstruera yrkeskunskap 211 Att konstruera yrkesberättelser 212 Andra(s) röster 214 Experter på det egna livet 215 Praxis som text 216 Ödmjuk kunskap 217

Som avslutning 221 Litteratur 225 Register 231

Inledning Just när snigeln skulle sätta tänderna i ett saftigt maskrosblad kände den att någon försiktigt lyfte upp den.

– Aha, en snäcka, Helix Pomatia, ett mycket sällsynt exemplar av arten antiqua!

Närsynta ögon bakom tjocka glasögon närmade sig långsamt och betraktade snigeln noga från alla håll. Därefter hamnade den i en ask. Först blev den stel av skräck, men sedan ropade den ilsket: – Vad tillstår du dig?

– Vad bevars? svarade mannen rasande. Jag är vetenskapsman och studerar Helix Pomatia antiquas levnadsvanor. Därför måste jag samla snäckor som du och studera dem noga. Kanske måste jag dissekera dig, öppna dig för att se hur du ser ut inuti. Efteråt ska jag registrera dig och sätta en etikett på dig, men bara i värsta fall blir jag tvungen att döda dig.

– Tycker du om att göra det här? frågade snigeln. Efter hand hade det gått upp för den att det var den som var Helix Pomatia.

– En dum fråga, svarade vetenskapsmannen. Det handlar ju inte om min lycka. Det handlar om vetenskapen och därmed om dess möjligheter att rädda världen.

Snigeln fann detta vara ett märkligt svar.

– Jag letar efter världens räddning på helt andra håll, svarade den.

Annegert Fuchstuber1

Kan vetenskapen ”rädda världen” eller måste vi leta ”på helt andra håll”?

Samtalet mellan snigeln och vetenskapsmannen ger en glimt av vår tids tveeggade förhållande till vetenskapen. Vetenskapen har ägt och äger en obestridlig auktoritet. Vi litar i hög grad på det som påstås vara ”vetenskapligt bevisat”. I alldagliga samtal kan ett uttalande som ”Jo, för de har forskat på det och kommit fram till att …” sätta stopp för all vidare diskussion. Vi tror att om än inte vetenskapen kan ”rädda världen” så gör den 1

A. Fuchstuber (1981) 1994: Den lange veien til Betlehem, Oslo: Verbum Forlag.

11

INLEDnING ständiga framsteg som ger oss nya möjligheter till välfärd, hälsa och självförverkligande. Vi har visserligen sett en del negativa effekter av vetenskapliga upptäckter, men ytterligare forskning kommer säkert att lösa de problem som med nödvändighet uppstår på vägen – på vägen till vad förresten?

Tilltron till vetenskapen är ofta knuten till tron på en stadig utveckling mot det bättre. Samtidigt kan vi iaktta en ökad oro, även den knuten till vetenskapen: problemen ”på vägen” verkar vara av en sådan omfattning att de hotar själva vår existens och livets grundförutsättningar. Vetenskapens ”biverkningar” – klimatförändringar, ekologiska katastrofer, möjligt missbruk av genteknologi eller något annat – har lett till en ökande misstro mot vetenskapens välsignelser.

Vetenskapens centrala ställning i den moderna världen är på gott och ont.

Vi uppfattar kanske vetenskap som något avlägset och främmande, något som tankspridda professorer håller på med när de bakom tjocka glasögon dissekerar och registrerar och etiketterar på ett svårbegripligt språk. Men vetenskapens resultat, i form av teknologi och kunskaper, omger oss överallt i vardagslivet: När vi installerar det senaste datorprogrammet, uppsöker läkare, läser tidningarnas opinionsundersökningar, inför semesterresan fördjupar oss i Kretas historia och i ett otal andra situationer möter vi vetenskapens värld. Det finns också en tendens till att fler och fler undersökningsområden gör anspråk på att vara vetenskaper. Redan för tjugo år sedan kunde man finna följande lista över några av de vetenskaper som amerikanska universitet och högskolor gav kurser i: biblioteksvetenskap, talvetenskap, skogsvetenskap, mejerivetenskap, kött- och viltvetenskap, bårhusvetenskap …2 Delar av denna uppräkning kan kanske få oss att dra på smilbanden, men man måste anta att beteckningen ”vetenskap” är allvarligt menad. Den är först och främst avsedd att säga något om kunskapen och verksamheten inom ifrågavarande disciplin. Men vad vill den då säga?

Teorier om vetenskap Ja, vad menar vi egentligen med ”vetenskap”, vad är det som gör att den ena disciplinen kallas vetenskap och inte den andra? Sådana frågor leder oss in på vetenskapsfilosofins område. Vetenskapsfilosofin studerar just vad vetenskap är, eller vad den borde vara. Den undersöker till exempel frågor om hur vetenskapliga teorier byggs upp, vilka tillvägagångssätt som används för att 2 A.F. Chalmers (1982) 2003: Vad är vetenskap egentligen?, s. 15 f.

12

inledning bygga upp vetenskaplig kunskap, vilka argument som anges för att kun­ skapen är hållbar och vilka förutsättningar kunskapen har. I vetenskapsfilosofin betraktas vetenskapen ur ett ”metaperspektiv”: man betraktar vetenskapen ”utifrån” och försöker utmejsla grundläggande kännetecken och förutsättningar som man tar för givna när man befinner sig ”inne i” en viss vetenskaplig disciplin och arbetar med forskning och teoriutveckling. Vetenskapsfilosofin gör alltså själva den vetenskapliga kunskapen och verksamheten till föremål för reflektion och systematisk undersökning.

Vetenskapen, eller de olika vetenskaperna, kan studeras ur olika perspektiv. ”Vetenskapsteori” är en samlingsbeteckning för dessa perspektiv.

Vi kan till exempel studera vetenskaperna ur ett historiskt perspektiv, där vetenskapens framväxt och förvandling vid en viss tidpunkt är i medelpunkten, eller ur ett sociologiskt perspektiv, där fokus ligger på analyser av vetenskapens samhälleliga förutsättningar och funktioner. Undersökning av frågor förbundna med de konkreta forskningsmetoder med vilka vetenskaplig kunskap etableras är en central del av vetenskapsteorin, och en del som man vanligen möter i universitetsstudier. Denna bok kretsar emellertid först och främst kring den del av vetenskapsteorin som handlar om vetenskapsfilosofiska analyser.

Teorier om kunskap Vetenskapsfilosofi i sträng mening är ett fält som särskilt utvecklats under det senaste århundradet. Men de frågor som vetenskapsfilosofin behandlar har en lång filosofisk förhistoria inom kunskapsteorin (epistemologin). Kunskapsteorin sysselsätter sig med frågor om vad kunskap är, vad det över huvud taget betyder att veta något, hur vi kan uppnå kunskap och vad vi kan ha kunskap om. ”Kunskap” är då inte nödvändigtvis teoretiska kunskaper, utan fokus kan också ligga på det särpräglade med exempelvis estetisk kunskap eller religiös insikt. Teorier om förhållandet mellan kunskap och handling och om praktisk kunskap som en särskild kunskapsform ryms inom kunskapsteorin. I stället för ”kunskapsteori” talar man på tyska om Erkenntnistheorie och på danska och norska om Erkjennelseteori som, genom roten i ett verb (erkennen resp. erkjenne), bättre framhäver det aktiva och processuella i kunskapstillägnelsen.3* *

Den svenska läsaren bör ha detta i åtanke vid läsningen av översättningar från dessa språk, i synnerhet när översättaren, som i detta fall, vägrar använda verbaliseringen ”kunskapa” i filosofiska sammanhang. Ö.a.

13

INLEDnING

Reflektion kring praxis Ämnena vård och socialt arbete är ”praktiska” i den meningen att utbildningen syftar till praxis.4** De tillägnade kunskaperna ska bidra till en kunnig och kompetent yrkesutövning till brukarnas, klienternas och patienternas bästa. Hur kan då teorier om kunskap och vetenskap bidra till det? Hur använder vi sådana teorier i praktiken? Det är frestande att kort och gott svara: Dessa teorier kan inte användas i praxis. Det finns ingen rät linje från vetenskapsfilosofin till mötet med fru Hansson som har fått en cancerdia­g­ nos, inte klarar av att betala hyran och saknar ett socialt nätverk i närmiljön, eller till en rådgivningssituation med Karin som blivit gravid vid en olämplig tidpunkt. Vägen från teorier om vetenskap och kunskap till den konkreta situationen i praxis kan ha slingrande avstickare och skenbara omvägar, och vara både lång och oöverskådlig.

Men det finns kunskapsteoretiska och vetenskapsfilosofiska förutsättningar bakom varenda del av det stoff en studerande förväntas tillägna sig under sina högskolestudier. Och när studietiden är över är dessa förutsättningar alltjämt underliggande premisser för den kunskap som bidrar till att utforma praxis. Uppfattningar om praxis och om de kunskaper som ingår i praktisk yrkesutövning påverkas av vilken syn på kunskap och vetenskap som är förhärskande vid en given tidpunkt. I utvecklandet av vård och socialt arbete till egna vetenskapliga discipliner lägger olika perspektiv på kunskap och vetenskap olika tonvikt vid vad som är viktigt att forska om och hur detta kan utforskas. För att själva kunna bedöma den kunskap som framläggs för oss och som vi använder måste vi känna till olika uppfattningar om kunskap och vetenskap, hur vetenskaplig kunskap blir till och vilka förutsättningar olika kunskaps- och vetenskapstraditioner bygger på.

Ett av syftena med studiet av vetenskapsfilosofi och kunskapsteori är att uppöva en förmåga att känna igen och ta ställning till sådana förutsättningar.

I det professionella arbetet måste vi kunna bedöma, välja och yrkesmässigt hållbart motivera våra ståndpunkter och handlingar. Förmågan att un** I denna översättning används oftast det filosofiska begreppet ”praxis” i stället för det vanligare ”praktik”. Detta är motiverat av att ett av bokens huvudsyften är att (vetenskaps)filosofiskt belysa just praxis. Om det flitiga bruket av ”praxis” i stället för ”praktik” på sina ställen kan framstå som ”overkill” eller som alltför pompöst, är översättaren att klandra, inte författaren. På norska och många andra språk finns nämligen inte, som på svenska, två ord avledda från samma grekiska ord med en liten, men inte försumbar, betydelseskillnad. Ö.a.

14

inledning derbygga och argumentera för val och bedömningar kan vara helt avgörande för om vi får gehör hos samarbetspartner eller offentliga instanser och för om vi kan genomföra de åtgärder vi menar tjänar brukarna bäst.

Studiet av kunskapsteori och vetenskapsfilosofi kan bidra till att vi får ett medvetet förhållningssätt till vad vi kan och därmed till vad vi gör, och därigenom öka vår förmåga till genomtänkt och yrkesmässigt förankrad argumentation.

Kunskap om vetenskapsfilosofi och kunskapsteori kan med andra ord bidra till vår utveckling till självständiga yrkesutövare med ett medvetet och kritiskt förhållningssätt till vårt yrke och med förmågan att motivera och argumentera för de val och bedömningar vi gör i vår praktiska yrkesutövning. En sådan kunskapstillägnelse ger först och främst redskap till en kontinuerlig reflektion kring den praktiska yrkesutövningen.

Om denna bok Bokens fokus ligger på vetenskapsfilosofi. Men vetenskapsfilosofin ligger i skärningspunkten mellan å ena sidan mer omfattande teoretiska fält och å andra sidan mer avgränsade: Den vetenskapsfilosofiska analysen och reflektionen innebär å ena sidan kunskapsteoretiska perspektiv på vad kunskap är och leder å andra sidan vidare till mer konkreta, praktiska frågor i anslutning till forskning och teoriutveckling. När vi i fortsättningen betraktar vetenskapsfilosofiska teorier och problemställningar kommer vi parallellt att fördjupa oss i kunskapsteoretiska teman, medan frågor kring konkret vetenskaplig praxis och metod bara berörs marginellt. Teorierna om kunskap och vetenskap relateras vidare till grundläggande uppfattningar om människan och världen. Därmed hamnar vetenskapsfilosofin i ett gränsland som leder över till andra filosofiska fält med inriktning på verklighetsuppfattning (ontologi), människosyn (filosofisk antropologi) och värdeuppfattning (etik). Sådana fundamentala filosofiska premisser kommer också att antydas i det följande, utan att för den skull behandlas mer ingående.

Boken är indelad i tre delar. Del I tar sin utgångspunkt i praxis. Mot bakgrund av några kännetecken på praxis presenterar kapitel 1 olika sätt att se på kunskap och på vilken kunskapsmassa som ingår i en kunnig praktisk yrkesutövning. I del II står den vetenskapliga kunskapen i medelpunkten.

Här introduceras centrala teman och problemfält inom vetenskapsfilosofin.

Kapitlen 2–4 är en genomgång av några kännetecken på vetenskaplig kun15

INLEDnING skap, olika synpunkter på vad dessa kännetecken kan innebära och vilka kunskapsteoretiska ståndpunkter de representerar. I del III går vägen tillbaka till praxis. Teorier som har tagits upp i del II placeras in i historiska utvecklingslinjer och vetenskapsfilosofiska traditioner. Kapitlen 5–7 fungerar därmed som en perspektivering och summering av tidigare behandlade teman och frågeställningar, med referenser tillbaka till de ställen där de har behandlats. I vart och ett av de tre kapitlen ges exempel på hur ifrågavarande vetenskapsfilosofiska riktning har kommit till uttryck i den teoretiska och praktiska utvecklingen inom vård och socialt arbete.

Varje framställning av ett ämne kan diskuteras – den kan ju alltid ha utformats annorlunda. Trots alla försök att presentera stoffet informativt och upplysande kommer framställningen med nödvändighet att vara präglad av författarens egen uppfattning och personliga ståndpunkter i förhållande till teorier och perspektiv. Så förhåller det sig också med framställningen i denna bok. Du uppmanas därför att läsa kritiskt. Endast då uppfylls ett av bokens huvudsyften: att bidra till att du kan utveckla ett självständigt, eftertänksamt förhållningssätt till vetenskap, kunskap och praxis.

16

Del I

Kunskap och praxis

Vilka kunskaper behöver vi för att bli kompetenta yrkesutövare i daglig praxis? Vad måste vi veta, vad måste vi kunna – och hur tillägnar vi oss allt detta? Detta är fundamentala frågor såväl för högskoleutbildningen som för det senare arbetslivet, och de har besvarats på flera olika sätt inom vård och socialt arbete. De olika svaren leder oss till kunskapsteorins fält och frågan: Vad är kunskap? Är kunskap bara det vi kan formulera att vi vet, och klart och tydligt kan redogöra för? Eller är vetskap om hur man ska handla i praktiken också en form av kunskap, oavsett om vi kan göra reda för den eller ej? Och på vilken grund gör vi bedömningar och väljer handlingsalternativ i den praktiska yrkesutövningen – vilka former av kunskap ingår i överväganden och beslut? Detta är frågor som kommer att behandlas i denna del av boken.

Många studerande inom vård eller socialt arbete har valt att studera detta för att de vill ha ett praktiskt yrke där man gör konkret nytta för andra människor och för samhällsgemenskapen. Valet är inte primärt bestämt av teoretiska intressen utan av en förväntan om att utveckla vad vi skulle kunna kalla handlingskunskap, alltså en kunskap som gör en i stånd att handla kompetent för klienternas och patienternas bästa. Traditionellt har utbildningen i praktiska yrken byggt på träning i själva praktiserandet under erfarna utövares kunniga vägledning. Men studierna handlar inte bara om övning i konkreta färdigheter och praktiskt handlande, utan också om en rad så kallade teoretiska ämnen som ska förbättra de studerandes 17

del i kunskap och praxis möjligheter till god praxis. Här presenteras en hel rad teorier om barns utveckling, om bemästrande av sin situation (”coping”), om samhällsförhållanden, om sjukdom eller annat. Efter hand som de praktiska ämnena har etablerats som självständiga discipliner och egna vetenskaper har fokus alltmer hamnat på den teoretiska grunden för praxis. Kompetent handlande bygger, påstås det, på en massa teoretiska kunskaper.

Diskussionen om vad som väger tyngst i utvecklandet av en yrkeskompetens – träning i konkret, praktisk utövning eller teoretisk skolning – har böljat fram och tillbaka. Teori–praktik-debatten har i flera årtionden varit ständigt återkommande i facklitteraturen. Desto mer befriande är det när någon tar till orda för att säga att en skarp åtskillnad mellan teori och praxis är artificiell vad gäller både förståelsen av kunskap och förutsättningarna för god yrkesutövning.1 Denna uppdelning är förbunden med en kunskapsuppfattning där ”kunskap” enbart avser teoretiskt vetande och där ”praxis” består i handlingar där teoretiska kunskaper tillämpas. Detta synsätt har utmanats av de senaste årens fokusering på praxiskunskapens egenart: att praktiskt handlande i sig rymmer en kunskapsdimension som skapas genom erfarenhet och övning. I praktiken möter vi olika utmaningar i varierade och komplexa situationer. I dem drar en kunnig praxis nytta av en stor kunskapsmassa och olika kunskapsformer som samspelar i den konkreta yrkesutövningen. Huvudfrågan är alltså inte om eller hur mycket vi behöver av teoretiska kunskaper, utan snarare: Vilka former av kunskap är verksamma i den konkreta yrkesutövningen, och hur förhåller de sig till varandra? För att finna svar på denna fråga måste vi utgå från en förståelse av vad som utmärker praxis.

I det följande kapitlet ska vi först betrakta hur själva praxisbegreppet kan uppfattas. Sedan ska vi gå in på några perspektiv på vilka former av kunskap som ingår i praktisk yrkesutövning. Slutligen ska vi återvända till frågan om förhållandet mellan teori och praxis i yrkesutövningens konkreta och komplexa situationer.

1

Se t.ex. Bergland et al. 1997: Praksis – velferdsyrkenes kunnskapsgrunnlag?

18

1

Kunskap i praktiken Klokheten, däremot, sysslar med det mänskliga och det som är föremål för överläggning. Ty den främsta uppgiften för en klok person, säger vi, är att överlägga väl, och ingen överväger sådant som omöjligt kan förhålla sig på olika sätt eller saknar ett ändamål som är gott och realiserbart … Klokheten gäller ju inte bara allmängiltiga företeelser, utan den bör också innefatta kunskap om det enskilda, då den är praktisk och handlandet gäller individuella fall. Detta är också orsaken till att en del okunniga personer, särskilt då män med erfarenhet, är mera praktiska än andra som har kunskaper.

Aristoteles1

Frågan vilka kunskaper som krävs i en kompetent yrkesutövning leder genast över till en annan fråga, nämligen vad denna yrkesutövning är. Vad utgör praxis inom vård, omsorg och socialt arbete? Eller: Vad gör en socionom, ett vårdbiträde, en sjuksköterska eller en förskolepedagog? Själva ordet praxis lär härstamma från grekiskans prattein, ”att göra”, ”att utöva”, så praxis består alltså i en eller annan form av handlande. Praktiskt handlande kan beskrivas och uppfattas på olika sätt. Redan för två och ett halvt årtusende sedan funderade Aristoteles på vad praxis är och vilka kunskaper den erfordrar. Vi tar här hans perspektiv som utgångspunkt.2

1 2

Aristoteles 1988: Den Nikomachiska etiken, s. 168 (1141b).

Aristoteles (384–322 f.Kr.) utvecklar sin praxisfilosofi i det nyss citerade verket Den Nikomachiska etiken. Under de senaste årtiondenas reflektioner kring handlande och praxis har denna del av Aristoteles filosofi beaktats alltmer. En av dem som tar sin utgångspunkt i Aristoteles för en analys av praxisbegreppet är den franske filosofen Paul Ricœur, som också är inspirationskällan till detta kapitel. Se t.ex. Ricœur (1986) 1992: Från text till handling, och Ricœur 1990: Soi-même comme un autre.

19

del i kunskap och praxis

Människan: zoon logikon Människan är, säger Aristoteles, en förnuftig varelse, ett zoon logikon. Att vara en levande varelse har människan gemensamt med resten av den biologiska naturen. Växter är levande varelser som upptar näring och fortplantar sig; djur är levande varelser som dessutom har rörelseförmåga, sinnesförnimmelser och känslor. Men det är bara människan som har förmågan att tänka. Enligt Aristoteles är det förnuftsförmågan som är det säregna med människan, det som skiljer oss från andra levande varelser. Aristoteles har emellertid en nyanserad och vid syn på vad tänkande och förnuft är.

Förnuftets verksamhet kan anta olika former beroende på vilka uppgifter vi ställs inför. Om vi till exempel ska snickra eller sy kommer andra förnuftsförmågor att vara i bruk än när vi ska lösa ett matematiskt problem eller skriva en avhandling om drogmissbruk. I det första fallet använder vi något som vi skulle kunna kalla tekniskt förnuft: När vi tränar upp förmågan att snickra möbler eller sy klänningar, eller vad vi nu vill tillverka, utvecklar vi ett kunnande (grek. techne). En duktig hantverkare kan sitt yrke i den meningen att han vet hur tingen ska tillverkas. I det andra fallet använder vi teoretiskt förnuft: När vi förstår teoretiska ämnen och klart kan redogöra för varför något är fallet och inte kan vara annorlunda, till exempel löser en matteuppgift, har vi det som Aristoteles kallar vetande (grek. episteme).

Vi vet att något förhåller sig si eller så och kan redogöra för varför.

Människan: zoon politikon Aristoteles beskriver också en tredje förnuftsförmåga: det praktiska förnuftet.

Man bör notera att Aristoteles skiljer mellan tekniskt och praktiskt förnuft.

Vi talar ofta om det praktiska som hantverksmässigt: olika hantverk är ”praktiska yrken” och en inrättning är ”praktisk” om det underlättar det vi ska göra. I aristotelisk mening är det här frågan om tekniskt kunnande.

Praxis är, som Aristoteles använder begreppet, handlande som har med det sociala och politiska livet att göra. Hans praxisbegrepp är nära förbundet med en annan definition av det som utmärker människan. Människan är inte bara ett zoon logikon utan också ett zoon politikon, en social varelse. Praxis har att göra med att vi finns i världen i ett samhälle tillsammans med andra. Utövandet av praktiskt förnuft är därmed också en etisk aktivitet.

Om utövandet av teoretiskt förnuft är vetande och utövandet av tekniskt 20

1 kunskap i praktiken förnuft är kunnande, så är utövandet av praktiskt förnuft klokhet eller praktisk vishet (grek. phronesis). Vi kommer nedan att återvända till vad som ligger i detta begrepp så som Aristoteles använder det. För närvarande ska vi alltså lägga märke till att Aristoteles skiljer mellan tre sätt förnuftet verkar på; tekniskt, teoretiskt och praktiskt förnuft är alla vägar till kunskap.

Praxis Praxis i aristotelisk mening är alltså handlande och interaktion på det mellanmänskliga området. När många studerande inom vård och socialt arbete motiverar sitt val med att de vill ha ett praktiskt yrke där de ”arbetar med människor”, kan vi säga att de månar om en aristotelisk praxisuppfattning. Nu är vårdpersonal och socialarbetare verksamma i vitt skilda sammanhang, och olika arbetssituationer kan kräva olika och delvis vitt skilda handlingar. En socialsekretare på en socialförvaltning gör något annat än en mentalskötare på ett gruppboende, en narkossjuksköterska något annat än ett vårdbiträde på en öppenvårdscentral. I de olika situationerna utövas ändå sjukvård och socialt arbete. Samtidigt kan en och samma handling i ett fall vara en del av praxis och i ett annat inte vara det. I enskilda fall kan till exempel andra än sjukvårdspersonal eller socialarbetare ge en spruta eller föra ett bra samtal som hjälper i en svår livssituation, men för den skull praktiserar de inte sjukvård eller socialt arbete. Det räcker alltså inte att betrakta isolerade handlingar för att förstå vad praxis är. Enskilda handlingar är en del av en praxis i den mån de ingår i sammanhängande handlingssekvenser som syftar till att förverkliga vissa mål.3

Målorienterat handlande Det kan finnas olika åsikter om vad som är huvudmålen med en viss praxis och om hur dessa bäst ska formuleras. Målet med socialt arbete kan vara att förebygga, avhjälpa och minska sociala problem och förbättra klienternas livssituation.4 Och målet med sjukvård kan vara vård och omsorg för att bibehålla eller återvinna hälsa, förebygga uppkomsten av hälsoproblem, lära patienterna att leva med sin sjukdom och lindra lidande.5 Det finns andra målformuleringar som avspeglar andra prioriteringar och andra upp3 Se Ricœur 1990, op. cit., s. 181 ff., 206 ff.

4 Se G.S. Hutchinson och S. Oltedal 1996: Modeller i sosialt arbeid.

5 Se Marit Kirkevold 1996: Vitenskap for praksis?

21

3

Underbyggd kunskap … då är föreställningen om ett absolut förnuft över huvud taget inte möjlig för den historiska mänskligheten. För oss existerar förnuftet endast som reellt historiskt. Det betyder helt enkelt att det inte är herre över sig självt, utan är och förblir hänvisat till det givna som det sysselsätter sig med.1 Hans-Georg Gadamer

Vetenskapen söker vetande om världen. En klassisk definition av vad det innebär att veta något går tillbaka på de gamla grekerna: Vetande är sann och välgrundad övertygelse. Kravet att vi ska kunna motivera våra uppfattningar har vi också till vardags. ”Hur vet du det?” frågar min mor lite skeptiskt när jag tror mig veta att min åttioåriga tant Agathe har rest söderöver. Jag kan kanske svara att jag har sett henne på flyget, kanske har hon ringt mig och sagt att Alicante är underbart, kanske har jag sett hennes avresa i en dröm – eller var det bara önsketänkande? Låt oss anta att tant Agathe i det senare fallet mot all förmodan faktiskt har rest söderöver, alltså att mitt önsketänkande råkar stämma. Då är det jag påstår sant – men varken min mor eller jag skulle för den skull säga att jag vet det. De båda första skälen till att jag tror mig veta skulle däremot stå sig bättre. Vad drömmar anbelangar hänger det på om min mor delar min åsikt att drömmar är en pålitlig informationskälla. För att jag ska kunna säga att jag vet något räcker det alltså inte med att jag har en uppfattning som är sann. Jag måste också ha förnuftiga skäl att tro att uppfattningen är riktig.

En mycket centralt krav på det som presenteras som vetenskaplig kunskap är att den ska vara välunderbyggd. I karakteriseringen av vetenskap i inledningen till denna del påpekades att eftersom vetenskaplig kunskap är teorier och utsagor om olika områden av verkligheten, måste teorierna jämföras med den verklighet de uttalar sig om. Det innebär att teorierna i 1

Hans-Georg Gadamer (1960) 1990: Wahrheit und Methode, s. 260.

77

del ii vetenskaplig kunskap sista hand måste beläggas med ett eller annat empiriskt material – data – från den verklighet de utforskar (se s. 43). Ett minimikrav på de data vi anför som belägg är att de är allmänt godtagna och tillgängliga för andra forskare, det vill säga föreligger intersubjektivt – vilket mina drömmar inte gör. De måste också vara relevanta för den hypotes eller teori som ska underbyggas – vilket mitt önsketänkande inte är.

I det föregående kapitlet betraktade vi strukturen av de metoder som används för att underbygga hypoteser och teorier, och såg att i HDM utgår all underbyggnad från data. Vi var också inne på att vitt skilda typer av data kan fungera som belägg för en teori. När Semmelweis registrerade frekvensen handtvättningar och antalet dödsfall fick han data som kunde uttryckas i siffror, kvantifieras. Hade han haft andra hypoteser hade han kunnat registrera de gravida kvinnornas vikt, mätt bäckenvidden eller liknande.

Denna typ av mätbara storheter som kan uttryckas i siffror kallas kvantitativa data. Nu påpekade vi att när man vill studera vad något betyder, till exempel handlingar eller kulturyttringar, kan data inte observeras och neutralt registreras på samma sätt. Data som inte kan kvantifieras utan är beroende av tolkning av meningsinnehåll kallas kvalitativa data. Kvalitativa data är en möjlig källa till data för all forskning som har med människor att göra. Vi kan till exempel tänka oss att Semmelweis skulle ha samlat data genom att intervjua alla kvinnorna på avdelningen om deras levnadshistoria och deras upplevelse av sin livssituation. De data han då hade fått fram – som kanske hade kunnat belysa förekomsten av barnsängsfeber – hade varit av kvalitativt slag.

De olika typer av data som belägger och underbygger vetenskaplig kunskap registreras och bearbetas på olika sätt i den konkreta forskningsprocessen. Vi ska här inte fördjupa oss i frågor kring denna – det är återigen ett tema som utförligt behandlas i de flesta böcker om forskningsmetod. I det följande ska vi främst koncentrera oss på kunskapsteoretiska perspektiv på förutsättningarna för att över huvud taget få tillgång till data: Hur erfar och förstår vi data? Vad kan inverka på våra observationer och tolkningar?

Och vad kan det innebära för underbyggnaden av vetenskapliga teorier?

Data och erfarenhet Det empiriska material som underbygger en vetenskaplig teori kan alltså vara av olika slag och vara inhämtat på olika sätt. I exempelvis forskningen om vård och socialt arbete kan data vara allt från registrerade fysiologiska 78

3 Underbyggd kunskap reaktioner på preparat via ögonvittnesskildringar av övergrepp, beskrivningar av handlingar i praxis och klienters redogörelser för känslor och upplevelser till dokumentation av estetiska utsmyckningar på socialförvaltningar och skrivelser från institutioner och myndigheter. I inledningen till del II nämndes att det är mycket vanligt att använda beteckningen ”empiriska data” om sådant vi kan observera direkt. En lärobok i samhällsvetenskapernas vetenskapsfilosofi definierar empiriska data på följande sätt: ”När vi i det följande talar om ’empiriska data’ menar vi data som i sista hand erhållits genom observation. Utsagor om sådana data kallas observationsutsagor.”2 Ur detta perspektiv är data alltså inte vilka data från erfarenheten som helst, utan data som har att göra med det vi kan se och förnimma. Enligt detta synsätt är de data som underbygger vetenskapliga teorier i sista hand sinnesdata. Vetenskapliga påståenden måste kunna föras tillbaka på ”observationsutsagor” för att kunna prövas mot sinneserfarenheten. Så som detta krav formuleras här är det förbundet med ett visst ideal om vad vetenskap är eller borde vara och med den kunskapsteoretiska strömning som kallas empirism.

Empirism Idealet att vetenskap ska bestå i en metodisk observation av den fysiska världen omkring oss växte fram under renässansen på 1500- och 1600-talen.

Det centrala i det nya vetenskapsidealet är att vetenskap ska byggas upp med empiriska metoder: Genom systematiska observationer och experiment ska hypoteser kunna testas mot fakta. Enbart när hypoteser prövas mot sinnesdata får vetenskapen en grundval som kan ge sant och säkert vetande.

Den filosofiska motiveringen av detta ideal utvecklas i empirismens huvudtes: Sinneserfarenheten är källan till all kunskap. Som kunskapsteori utvecklades empirismen särskilt av de brittiska empiristerna.3 Till en början kan sinnet eller medvetandet jämföras med en tom vaxtavla, en ”tabula rasa”.4 Under påverkan från sinnesförnimmelser kommer föreställningar, tankar och idéer att ”skrivas” på denna tavla. Endast det som kan föras tillbaka på sinnesintryck kan därför kallas vetande i egentlig mening.

Detta ideal om vad empirisk forskning bör vara har varit viktigt inom naturvetenskaperna. Vi kan ju observera naturen omkring oss, registrera 2 Nils Gilje och Harald Grimen 1995: Samhällsvetenskapernas förutsättningar, s. 24.

3 De viktigaste av de brittiska empiristerna är filosoferna John Locke (1632–1704), Georges Berkley (1685–1752) och David Hume (1711–1776).

4 Jämförelsen härrör från John Locke.

79

del ii vetenskaplig kunskap regelbundenheter och pröva antaganden om orsakssamband genom att jämföra dem med hur naturen faktiskt ”uppför sig”. Naturliga fenomen går ofta att kvantifiera; de kan omskrivas till mätbara storheter och sambandet mellan dem kan formuleras i ett exakt matematiskt språk. Detta ideal har också haft stort genomslag i vetenskaper som inte primärt studerar den fysiska naturen, som samhälls- och humanvetenskaper. Även här ställs kravet att teorier ska bygga på och kunna testas mot ”fakta” eller ”sinnesdata”, vilket illustreras av citatet från läroboken ovan.

Som nämnts är vissa typer av data i human- och samhällsvetenskaperna beroende av tolkningar – de föreligger inte omedelbart för alla observatörer på samma sätt. Enligt ett empiristiskt vetenskapsideal måste sådana data kunna omformuleras till observerbara, kvantifierbara storheter som är möjliga att testa. Ett exempel på ett sådant synsätt är den psykologiska riktningen behaviorism. Den menar att för att psykologin ska vara en vetenskaplig disciplin måste alla ”inre” psykiska fenomen – till exempel känslor, förnimmelser och sinnestillstånd liksom egenskaper, förmågor och färdigheter – kunna definieras med kriterier som gäller yttre, observerbart beteende. Ett exempel kan vara anknytningen mellan spädbarn och moder.

Mamman upplever att de har en relation, att barnet är glatt när hon är där, gråter när hon är borta, tröstas när hon kommer tillbaka och så vidare. Men begrepp som ”anknytning” är meningslösa i behavioristiska termer med mindre än att det kan observeras i kvantitativt definierade yttre beteenden, att anknytningen kan mätas i antal rörelser eller ”sökbeteenden” gentemot modern, gråtens omfattning och styrka vid separation och dylikt. När beteenden kan mätas kan de också framställas med exakta diagram. Syftet med att definiera alla psykiska fenomen i yttre, observerbara beteenden är att vetenskapliga teorier ska byggas på handfasta fakta och möjliggöra empirisk observation, registrering och testning.

Reduktionism När utsagor om psykiska fenomen omformuleras till utsagor om yttre, observerbara beteenden är det exempel på reduktionism. Att re-ducera betyder att föra eller leda tillbaka; reduktionism innebär att en typ av fenomen förs tillbaka på en annan typ av fenomen, som när psykiska sakförhållanden ”reduceras” till beteendeförhållanden. Med reduktionism menar man ofta att komplexa enheter förs tillbaka på enklare och mer fundamentala enheter. En sträng form av reduktionism är försöket att föra tillbaka alla feno80

3 Underbyggd kunskap men på kemiska och fysikaliska lagbundenheter. En viss känsla skulle till exempel kunna definieras i termer av vissa fysiokemiska processer och ett psykiskt tillstånd i termer av halterna av vissa kemiska ämnen i hjärnan. De nödvändiga och tillräckliga villkoren för att ett mentalt fenomen eller tillstånd ska föreligga bestäms då med kemins och fysikens begrepp. Men vetenskapen innehåller många andra former av reduktionism. När mänskliga handlingar definieras som en funktion av sociala strukturer är det reduktionism. När attityder, livsåskådningar, drömmar, hopp och längtan förklaras med barndomsupplevelser och psykologiska begrepp är det reduktionism. Att förklara en människa som helt och hållet en produkt av yttre påverkan – eller av hennes gener – är reduktionism.

Att reducera innebär alltid att ”ta bort” något. Det mångfasetterade fenomen vi erfar i vardagslivet reduceras till ett fenomen som vetenskapligt definierat är ”inget annat än …”: känslor är inget-annat-än vissa fysiokemiska förhållanden, ett sinnestillstånd är inget-annat-än en viss typ av beteende. Men innan vi fnyser åt vetenskapens verklighetsfrämmande universum bör det påpekas att en eller annan form av reduktionism i vid mening är nödvändig för att över huvud taget kunna bedriva vetenskaplig forskning. Vetenskaplig kunskap är generaliserad och abstrakt kunskap – den kan inte säga allt om fenomenet i dess sammanhang, den är inte uttömmande. För att utforska ett fenomen är vi tvungna att avgränsa ett visst utsnitt av verkligheten, betrakta det ur ett visst perspektiv och kategorisera det med hjälp av precisa begrepp. Därför betonar många att reduktionism är en nödvändig metodologisk princip i vetenskaperna.

Metodologisk och ontologisk reduktionism Principen om metodologisk reduktionism innebär att vi måste betrakta fenomenet som om det är ”inget annat än …” för att kunna studera det på ett vetenskapligt tillfredsställande sätt. Om man exempelvis vill undersöka fenomenet ”religiös tro” kan man anlägga ett psykologiskt perspektiv och begränsa sig till att analysera trosuppfattningar som om de inte relaterade sig till något annat än individens psykologiska funktionssätt och erfarenhetsbakgrund. Eller också kan man anlägga ett sociologiskt perspektiv och betrakta trosfenomen som om de bara betingas av politiska och kulturella sammanhang. Man tar då inte ställning till andra dimensioner av religiositet än just de man har specificerat för att möjliggöra en undersökning.

Genom en metodologisk reduktionism försöker man alltså förstå sidor av

81

4

Socialt organiserad verksamhet Hur är det möjligt att en historisk verksamhet … som den vetenskapliga verksamheten kan producera sanningar som står över historien, som är oberoende av historien, lösta från alla band till plats och tid, alltså sanningar som är evigt och universellt giltiga? … Kan sanningen överleva en radikal historisering?

Pierre Bourdieu1

Vi har kommit fram till det sista av de kriterier som i inledningen till del II sades utmärka vetenskapen: vetenskap är en socialt organiserad verksamhet. Vi avslutade föregående kapitel med att konstatera att vetenskap produceras och kommuniceras i ett socialt sammanhang, i en kollegial gemenskap. Forskargemenskapen i olika discipliner – ”forskarsamfundet” eller ”vetenskapssamfundet” – fungerar som en socialiseringsarena för nya forskare, som ett kommunikations- och debattforum för ny kunskap och som en bedömningsinstans för vad som ska anses vara vetenskap.

Forskarstuderande socialiseras in i vetenskapssamfundet. De tillägnar sig den vedertagna kunskapen inom sin disciplin så som den förmedlas av läroböcker och annan facklitteratur. De lärs upp av andra forskare och ska avlägga ”gesällprov” i form av avhandlingar som ska bedömas och godkännas av etablerade vetenskapsmän. Nya vetenskapliga rön och teorier kommuniceras till andra forskare, såväl nationellt som internationellt, genom böcker och tidskrifter och blottas därmed för diskussion och kritik. Huruvida något godtas som vetenskap beror på kollegernas bedömning: att de anser kunskapen vara hållbar och införlivar den i den kunskapsmassa som disciplinen ska bygga vidare på. Det är endast genom att godtas av kolleger i forskarsamfundet som en teori blir erkänd som en vetenskaplig teori.

När vi i det föregående har betraktat olika aspekter av det som kallas vetenskap har vi ständigt talat om ”vetenskaplig kunskap och verksamhet”.

1

Pierre Bourdieu 2001: Science de la science et réflexivité, s. 10 f.

105

del ii vetenskaplig kunskap Bakom detta dubbla uttryckssätt döljer sig en tvetydighet i själva beteckningen ”vetenskap”.2 Vetenskap kan för det första uppfattas som en viss typ av kunskap. Då betraktar vi vetenskapen som en produkt, nämligen en ordnad kunskapsmassa. Men vetenskap är för det andra också den verksamhet som producerar denna kunskap, en rad handlingar som leder fram till produkten kunskap. Vi kan alltså också se vetenskap som en organiserad process. I studiet av vad vetenskap är har vetenskapsfilosofin traditionellt inriktat sig på vetenskapens produkt: Vad utmärker vetenskaplig kunskap?

Det senaste halvseklet har vetenskapssociologi och vetenskapshistoria alltmer satt den vetenskapliga processen i fokus: Vad utmärker den socialt organiserade vetenskapliga verksamheten? Vilka sociala, politiska och hi­ storiska förhållanden påverkar den och hur?

De sociologiska och historiska perspektiven har inneburit en utmaning för synen på hur vetenskaplig kunskap uppkommer och utvecklas. Utmaningen består antydningsvis i följande: Vetenskapen slår sig inte till ro med ”vetande” som är sant i dag och osant i morgon, eller ett ”vetande” som passar mig men inte dig, nej, vetenskapens sanningsanspråk består i att den eftersträvar en kunskapsprodukt som är allmängiltig, som är sann oberoende av historiska, sociala och kulturella förändringar. Samtidigt är den vetenskapliga processen, liksom all annan mänsklig och social verksamhet, underkastad historiska, kulturella och sociala villkor. Och om det är något vi vet är det att historiska, kulturella och sociala villkor ständigt förändras.

Utmaningen handlar om hur begrepp som allmängiltighet, objektivitet, sanning och vetande i så fall ska uppfattas. Detta blir därför den röda tråden i detta kapitel. Vi ska betrakta några av de frågor som väcks när vetenskap analyseras som en socialt organiserad verksamhet under skiftande sociala, politiska och historiska förhållanden. Först ska vi gå lite närmare in på vad det ur detta perspektiv kan betyda att vetenskaplig kunskap är allmängiltig och ”objektiv”. Sedan ska vi ta upp teorier som analyserar vetenskap som en historisk och social praxis och vad detta innebär för synen på vetenskaplig kunskapsproduktion. Slutligen presenteras några bidrag som radikaliserar det sociala perspektivet på kunskap genom att framhäva att vetenskap, sanning och förnuft är språkligt betingade storheter och i allra högsta grad beroende av tid och plats. Kunskap har därmed bara giltighet inom den konkreta historisk-sociala kontext i vilken den utvecklas.

2 Se K.E. Tranøy 1986: Vitenskapen – samfunnsmakt og livsform, s. 15 och s. 56.

106

4 Socialt organiserad verksamhet

Objektivitet och värden Att vi hyser tilltro till vetenskapligt producerad kunskap förbinder vi gärna med att vetenskaplig kunskap ska vara objektiv. En uppfattning om vad ”objektiv kunskap” kan betyda som ligger nära till hands är att den uteslutande säger något om det studerade objektet och är helt opåverkad av det studerande subjektet. I så fall vore objektiv kunskap förutsättningslös kunskap som så att säga vore ”orörd av människohanden”. Det objektiva är något ”därute”, utanför oss, till skillnad från det rent subjektiva – personliga känslor, värderingar, övertygelser och så vidare – som är ”inne i” oss.

Bakom en sådan uppfattning finns föreställningen att objektiv kunskap är sann och säker kunskap för att den svarar mot hur världen faktiskt är.

Korrespondensteorin om sanning I inledningen till kapitel 3 nämnde vi den klassiska definitionen av vetande som ”sann och välgrundad övertygelse” och gick in på vad det kan betyda att en övertygelse är välgrundad. Kanske ställde den filosofiskt sinnade läsaren redan då nästa närliggande fråga: Vad innebär det att något är sant?

Detta är en av de stora och eviga frågorna i den mänskliga historien, och ordet ”sanning” kan användas i flera olika betydelser. Men när vi uttalar oss om sakförhållanden i världen kanske vi omedelbart menar att frågan inte är så komplicerad: Det som är sant är det som stämmer; något är sant när det förhåller sig så i verkligheten. Detta är också en klassisk definition av sanning: vi har en sann uppfattning eller övertygelse när den är i överensstämmelse med det som faktiskt är fallet. Denna så kallade korrespondensteori om sanning säger alltså att en utsaga är sann om den överensstämmer eller korresponderar med verkligheten. Som så ofta i filosofin kan denna idé spåras tillbaka till de gamla grekerna. I Aristoteles formulering lyder den på följande sätt: ”Att om det som är säga att det icke är eller att om det som icke är att det är, är osant; att om det som är säga att det är och om det som icke är att det icke är, är däremot sant.”3

Stämmer det?

Men som vi har sett är det inte alltid enkelt ”att om det som är säga att det är” – att bara se oss om i världen för att avgöra om en teori ”stämmer” eller 3

Aristoteles (1933) 2003: Metaphysics Books I–IX, bok IV, kap. 7, 1011b26, s. 201.

107

del ii vetenskaplig kunskap ej. Redan induktionsproblemet, som vi tog upp i kapitel 2, sådde ett första frö av osäkerhet: Stämmer det att alla svanar är vita eller att alla barn som utsätts för omsorgssvikt senare utvecklar depressiva beteenden? Även om vi oftast måste handla ”som om” så vore fallet mot bakgrund av tidigare erfarenheter, kan vi aldrig med säkerhet veta att ”så är det för så har det alltid varit” (se s. 49 f.). De teoretiker vi anförde i kapitel 3 pekade på ytterligare problem med att definiera sanning som ”överensstämmelse med verkligheten”: Vår kunskap om verkligheten är alltid påverkad av vårt eget bidrag till kunskapsprocessen, oavsett om det är våra rationella beslut, perspektiv och förväntningar eller att vi som människor är meningssökande och historiska varelser. Vi gör alltid ett urval av ”fakta”, anlägger vissa perspektiv på dem och tolkar dem på vissa sätt. Kunskap uppstår genom att vi aktivt ingår i ett historiskt, kulturellt och socialt sammanhang.

I vilken mening vi enligt sådana synsätt kan tala om ”objektivitet” i vetenskapen har varit en hett omdiskuterad fråga. Väldigt få, om någon, menar att vetenskap är eller kan vara objektiv i någon absolut mening. Men objektivitet i en eller annan mening tycks ändå vara oundgänglig i vetenskaplig verksamhet. Vi ska här betrakta några aspekter av vad ”objektivitet” kan betyda.

Intersubjektivitet En vanlig formulering av objektivitetskravet är att man så långt som möjligt ska ”skilja mellan fakta och värderingar” i framställningen av vetenskaplig kunskap. I den enklaste meningen kan detta vara ett krav på mönstergill redbarhet i forskningen och förmedlingen av forskningsrön. En framställning av vetenskaplig kunskap ska vara opartisk eller icke-tendentiös, det vill säga inte vara styrd av särintressen, förutfattade meningar eller önskningar om vad datamaterialet ska ge. Det innebär bland annat att man inte ska vinkla framställningen på vissa sätt genom att medvetet välja ut eller hålla inne med information, utan så fylligt som möjligt lägga fram alla relevanta data – även de som strider mot ens älsklingshypoteser. Framställningen ska vara saklig: man ska inte försöka övertyga eller påverka med hjälp av ovidkommande argument. Endast det material som är relevant för vår frågeställning eller vårt ämne ska ge tyngd bakom våra slutsatser. Vad som är relevant och hör till ”saken” kan det emellertid råda delade meningar om. Men just eftersom vetenskap är en offentlig och socialt organiserad verksamhet, där underlaget för påståenden ska vara öppet och till108

4 Socialt organiserad verksamhet gängligt, kan ”delade meningar” leda till debatt. Den viktigaste betydelsen av ”objektivitet” i vetenskapliga sammanhang är därför kravet på intersubjektivitet (av ”inter-subjektiv”, det som finns mellan subjekt).

Kravet på intersubjektivitet har redan nämnts i samband med påpekandet att de data som en teori grundas på måste vara allmänt godtagna och tillgängliga för andra forskare (s. 77). Men det är inte bara dataunderlaget som ska vara offentligt tillgängligt, utan alla de kännetecken på vetenskaplig kunskap vi hittills har nämnt rymmer krav som i idealfallet ska säkerställa objektivitet i bemärkelsen intersubjektivitet. De förutsättningar man utgår ifrån, teorins uppbyggnad och de metoder som använts, ska vara klart och explicit redovisade så att andra kan göra om studien och pröva hållbarheten i påståendena. Vetenskap är som social verksamhet en kommunikationsprocess där kunskap bedöms och kritiseras av kolleger. Andra forskare kan godta eller förkasta tillvägagångssätt, argumentation och resultat.

Och som inledningsvis nämndes blir kunskap en del av en vetenskaplig disciplin endast i den mån forskarsamfundet införlivar den som sådan. Vetenskaplig kunskap måste med andra ord vara tillgänglig för en intersubjektiv bedömning. Vetenskaplig kunskap ska vara allmän och giltig oberoende av åsikter eller övertygelser av exempelvis politiskt eller religiöst slag.

Subjektiva eller personliga synsätt måste vika undan för sådant som det kan råda intersubjektiv enighet om. ”Intersubjektiv enighet” innebär inte nödvändigtvis att man är enig om alla de synsätt eller teorier som läggs fram, utan att man är enig om att de är värda att ta på allvar och att ifrågavarande teori är en meningsfull och intressant del av en disciplin och kan ingå i ämnets vidare utveckling.

Fakta, värderingar och värden Låt oss mot bakgrund av intersubjektiviteten vända tillbaka till åtskillnaden mellan fakta och värderingar. Följande är fakta om viss äldreomsorg i dagens Sverige: svårt demenssjuka lämnas utan tillsyn under långa perioder, patienter blir liggande i sängen större delen av dagen utan tvättning och skötsel, vårdpersonalen har lite tid för samtal med patienterna, patienter måste ligga i allmänna salar eller korridorer på grund av att institutionen har överbeläggning. Jag kan mot bakgrund av sådana fakta ha värderingar som att dessa förhållanden är ovärdiga, oförsvarliga och skamliga; att våra åldringar inte ska ha det så; att vi borde omorganisera äldreomsorgen i mindre enheter med högre bemanningsgrad och att politikerna borde

109

Vetenskap, kunskap och praxis Introduktion i vetenskapsfilosofi Magdalene Thomassen • Vad är teorigrunden för det praktiska arbetet inom vårdyrken och socialt arbete?

• Vad betyder ”forskningsbaserad praxis”?

• Vad kännetecknar forskning och vetenskap och vad är förhållandet mellan vetenskaplig kunskap och andra kunskapsformer som används i praktiken?

Boken ger en introduktion till kunskapsteoretiska och vetenskapsfilosofiska teorier om kunskap och vetenskap, och visar hur dessa har påverkat utvecklingen av teori och praxis även inom vården och socialt arbete.

Vetenskap, kunskap och praxis innehåller tre delar. Den första tar utgångspunkt i praktisk verksamhet och behandlar olika sidor av det mångfasetterade kunskapsfält som samverkar i yrkesutövningen. I del två behandlas vetenskaplig kunskap och här ges också en introduktion till teman och debatter som är centrala i vetenskapsfilosofin. I del tre går vägen från vetenskapsfilosofi tillbaka till praxis. Mot bakgrund av en presentation av historiska traditioner och riktningar i vetenskapsfilosofin visas hur dessa riktningar har präglat och tagit sig uttryck i teori- och praktikutvecklingen inom vården och socialt arbete.

Boken hjälper studerande att utveckla ett självständigt och reflekterande förhållande till vetenskaplig kunskap, till teoriutvecklingen inom det egna fältet och till grundläggande kunskaper för den praktiska yrkesutövningen. Kunskaper i vetenskapsfilosofi och kunskapsteori är viktiga redskap i ett sådant reflektionsarbete.

Magdalene thomassen är filosof och verksam som lektor vid Diakonhjemmet Høgskole i Oslo. Hon är också utbildad psykolog. Översättning: Joachim Retzlaff Fackgranskning: Martin Wiklund, Lunds universitet

I SBN 978-91-40-65070-2

9

789140 650702