Kaffe med r책n
ingelmann_sundberg_kaffe med ran_indigo_s채ttning1.indd 1
2012-05-08 11:37:54
ingelmann_sundberg_kaffe med ran_indigo_s채ttning1.indd 2
2012-05-08 11:37:54
Catharina Ingelman-Sundberg
Kaffe med r책n
ingelmann_sundberg_kaffe med ran_indigo_s채ttning1.indd 3
2012-05-08 11:37:55
Tidigare utgivning Marinarkeologi. dykaren, arkeologen, fynden, 1985 Kampen mot bränningarna, 1991 Den svarta ejderungen, 1991 Bland hajar, karlar och vrak, 1995 Vikingablot, 1995 Vikingasilver, 1997 Vikingaguld, 1999 Boken om vikingarna, 1998 Stockholms dolda museer och några mindre dolda, 2000 Mäktig mans kvinna, 2001 Forntida kvinnor, 2004 Tempelbranden, 2010 På Bokförlaget Forum Tantlexikon, 2004 Brännmärkt, 2006 Förföljd, 2007 Befriad, 2009
www.catharinaingelman-sundberg.com
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Catharina Ingelman-Sundberg 2012 Utgivning enligt avtal med Grand Agency Omslagsdesign Nils Olsson, Katslosa Design Tryckt 2012 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13850-3
ingelmann_sundberg_kaffe med ran_indigo_sättning1.indd 4
2012-05-08 11:37:55
Till mina syskonbarn Fredrik, Isabella, Simon, Hanna, Maria, Henrik, Catrin, Hampus, Susanne, Christian, Catharina, Helena, Fredrika, Anna och Sophia.
ingelmann_sundberg_kaffe med ran_indigo_s채ttning1.indd 5
2012-05-08 11:37:55
”Ett brott om dagen håller ordning på magen” (Stina 77 år)
ingelmann_sundberg_kaffe med ran_indigo_sättning1.indd 6
2012-05-08 11:37:55
PROLOG
Den gamla damen tog tag i rollatorn, hängde käppen bredvid korgen och försökte se bestämd ut. Att vara tant, 79 år, och på väg att göra sitt första bankrån krävde auktoritet. Hon rätade på ryggen, sköt fram hatten över ansiktet och tryckte upp dörren. Sakta gick hon in i banken stödd på sin rollator av märket Carl-Oskar. Det var fem minuter före stängningsdags och tre kunder väntade på sin tur. Rollatorn gnisslade svagt fastän hon hade oljat den med olivolja, men ända sedan hon krockat med servicehusets städvagn hade hjulet varit skevt. Fast det gjorde ingenting en sådan här dag. Det viktigaste var att rollatorn hade en stor korg med plats för mycket pengar. Märtha Anderson från Södermalm gick lätt framåtböjd, klädd i en alldaglig kappa i obestämbar färg, en klädsel hon valt för att inte väcka uppmärksamhet. Hon var över medellängd, kraftig men inte tjock och på fötterna hade hon stadiga, mörka promenadskor som skulle underlätta vid en eventuell flykt. De ådriga händerna gömdes i ett par välanvända skinnhandskar och det kortklippta, vita håret hade hon dolt under en vidbrättad brun hatt. Runt halsen bar hon en sjal med självlysande färg. Om hon träffades av en fotoblixt skulle den automatiskt överexponera allt runtomkring och dragen i hennes ansikte försvinna. Men det var mest en säkerhetsåtgärd – munnen och näsan skymdes av hatten. Den lilla banken på Götgatan såg ut som banker brukar göra nuförtiden. Bara en kassa kvar, sterila och tråkiga väggar, blankpolerat golv och på ett litet bord broschyrer om fördel7
ingelmann_sundberg_kaffe med ran_indigo_sättning1.indd 7
2012-05-08 11:37:55
aktiga lån och tips om hur man blir rik. Ja, kära broschyrmakare, tänkte Märtha. Jag vet minsann andra och mycket bättre sätt! Hon slog sig ned i besökssoffan och låtsades studera affischerna om sparlån och aktiefonder, men hade svårt att hålla händerna stilla. Diskret stack hon ned handen i fickan efter sina pastiller, de där onyttigheterna som läkarna varnade henne för och tandläkarna tackade henne för. Men Djungelvrål lät så upproriskt och passade bra en dag som denna. Och någon last fick hon väl ha. Det pep till i nummerdisplayen och en man i fyrtioårsåldern jäktade fram till kassan. Hans ärende gick fort och en tonårsflicka expedierades nästan lika snabbt. Men sedan kom en äldre gentleman som fumlade med sina papper och stod och mumlade. Märtha började bli otålig. Hon fick inte vara här inne för länge. Någon kunde lägga märke till kroppshållning och annat som kunde avslöja henne. Det var inte bra nu när hon ville se ut som vilken äldre dam som helst som gått till banken för att ta ut pengar. Och det var ju faktiskt det hon skulle göra, även om kassörskan skulle häpna över summan ... Märtha trevade i kappfickan efter urklippet från Dagens Industri. Hon hade tagit det från en artikel som handlade om hur mycket bankrån kostade bankerna och hade sparat rubriken: ”Detta är ett rån.” I själva verket hade hon inspirerats av just de orden. Mannen framme vid luckan höll på att bli klar och Märtha reste sig stödd på rollatorn. I hela sitt liv hade hon varit en rekorderlig person som alla hade litat på och hon hade till och med varit ordningsman i skolan. Nu var hon på väg att bli kriminell. Å andra sidan, hur skulle hon annars ordna sin ålderdom? Hon behövde pengar till ett bra boende för sig och de sina och kunde inte ångra sig nu. Hon och hennes gamla körvänner skulle ha en ljus ”tredje ålder”. Kort sagt, lite hålligång på ålderns höst.Gentlemannen därframme tog god tid på sig, men så pep det äntligen till och hennes nummer kom upp. Långsamt men värdigt gick hon fram till kassan. Allt som hon 8
ingelmann_sundberg_kaffe med ran_indigo_sättning1.indd 8
2012-05-08 11:37:56
hade byggt upp av tillit och anseende under ett helt liv skulle hon förstöra i detta enda ögonblick. Men vad gjorde man inte i ett tjuvsamhälle som behandlade sina äldre illa? Man fann sig och gick under, eller så anpassade man sig. Hon var en sådan som anpassade sig. De sista metrarna fram till luckan såg hon sig noga omkring innan hon hejdade sig framför kassan, lade käppen på disken och nickade vänligt mot kassörskan. Så räckte hon fram tidningsurklippet. ”Detta är ett rån!” Damen i kassan läste och såg upp med ett leende. ”Vad kan jag hjälpa till med?” ”Tre miljoner, snabbt!” sa Märtha. Kassörskan log ännu bredare. ”Vill ni hämta ut pengar?” ”Nej, NI ska hämta pengar åt mig, NUUU!” ”Jag förstår. Men pensionen har inte kommit än. Den betalas ut i mitten av månaden, förstår lilla damen.” Märtha kom av sig. Det här höll på att ta en helt annan riktning än hon hade tänkt sig. Bäst att agera med detsamma. Hon tog tag i käppen och körde in den genom luckan. Så hötte hon med den därinne så gott det gick. ”Skynda er! Mina tre miljoner!” ”Men pensionen …” ”Gör som jag säger. Tre miljoner. Lägg dem på rollatorn!” Då tröttnade flickan, reste sig och hämtade två manliga kolleger. Männen var i sin vackraste ålder och log artigt. Han som stod närmast såg ut som Gregory Peck – eller var det Cary Grant – och sa: ”Vi ska ordna med pensionen, ska ni se. Och min kollega här ringer så gärna efter färdtjänst.” Märtha kikade genom glaset. I bakgrunden såg hon att flickan hade lyft telefonluren. ”Då får jag väl råna er en annan gång då”, sa Märtha och drog snabbt åt sig käppen och tidningsurklippet. Alla log rart 9
ingelmann_sundberg_kaffe med ran_indigo_sättning1.indd 9
2012-05-08 11:37:56
och sedan hjälpte de henne fram till dörren och in i taxin. De fällde till och med ihop rollatorn åt henne. ”Servicehemmet Diamanten”, sa Märtha till chauffören och vinkade adjö åt bankpersonalen. Försiktigt stoppade hon ned tidningsurklippet i fickan igen. Allt hade gått precis som hon hade planerat. En dam med rollator kan göra mycket som inte andra kan. Hon stoppade handen i fickan efter en ny dos Djungelvrål och nynnade belåtet för sig själv. För att hennes plan skulle fungera behövde hon nu bara hjälp av sina vänner i körgänget, dem hon umgåtts och sjungit med i över tjugo år. Hon kunde ju förstås inte fråga rätt ut om de ville bli kriminella, utan måste få med sig dem med list. Men sedan, och det var hon helt övertygad om, skulle de tacka henne för att hon hade förändrat deras liv till det bättre. Märtha väcktes av en surrande ton långt borta följd av ett skarpt pling. Hon vaknade till, öppnade ögonen och försökte lista ut var hon befann sig. Javisst ja, på hemmet. Och det var väl Krattan förstås, Bertil ”Krattan” Engström som alltid skulle upp och äta mitt i natten. Då brukade han sätta in mat i mikrovågsugnen och glömma av alltihop. Hon reste sig och gick med rollatorns hjälp ut i köket. Muttrande tog hon ut en plastportion makaroner med tomatsås och frikadeller och såg drömmande ut på husen mitt emot. Några tända lampor lyste i natten. På andra sidan gatan finns säkert köken kvar, tänkte hon. Tidigare hade de också haft eget kök, men för att spara personal hade de nya ägarna rationaliserat bort det. Innan AB Diamanten tagit över servicehuset hade måltiderna varit dagens höjdpunkter, och det hade doftat god mat i samlingsrummet. Men nu? Märtha gäspade och lutade sig mot diskbänken. Nej, nästan allt hade blivit sämre och det var så eländigt numera att hon ofta drömde sig bort. Ja, vilken härlig dröm hon hade haft … Det hade känts precis som om hon hade varit där på banken på riktigt, som om hennes under10
ingelmann_sundberg_kaffe med ran_indigo_sättning1.indd 10
2012-05-08 11:37:56
medvetna tagit kommandot och försökt säga henne något. I skolan hade hon alltid protesterat mot sådant som var fel. Även under sin tid som lärare hade hon satt sig upp mot orimliga bestämmelser och stolliga nyordningar. Men här på hemmet hade hon konstigt nog bara funnit sig. Hur hade hon kunnat bli så slö? De som inte tyckte om styret i ett land gjorde revolution. Det skulle väl kunna gå här också bara hon fick med sig de andra. Fast bankrån, det var väl ändå att ta i? Hon gav upp ett litet nervöst skratt. För det var ju just det som var lite skrämmande – hennes drömmar brukade nästan alltid gå i uppfyllelse.
11
ingelmann_sundberg_kaffe med ran_indigo_sättning1.indd 11
2012-05-08 11:37:56
1
Nästa dag när AB Diamantens gäster (eller kunder som det hette numera) drack morgonkaffe i samlingsrummet funderade Märtha på vad hon skulle göra. I hennes barndomshem på Österlen hade man inte suttit och väntat på att någon annan skulle göra något, utan om höet skulle in eller ett sto skulle föda såg man till att ordna allt som behövdes. Märtha höll upp sina händer. Hon var stolt över dem för de var rejäla och visade att hon hade huggit i där det behövts. Sorlet steg och sjönk runtomkring och hon blickade ut över det slitna samlingsrummet. Här luktade Stadsmission lång väg och möblerna verkade komma direkt från grovsoprummet. I den gamla, gråa eternitfastigheten från slutet av 40-talet tycktes allt som en blandning av gammal skola och ett väntrum hos tandläkaren, tänkte hon. Inte var det väl här hon skulle sluta sina dagar med automatkaffe i handen och plastmat i magen? Nej, för i alla sina dar! Märtha andades djupt, sköt undan kaffemuggen och lutade sig fram. ”Hör ni. Vad sägs om en påtår inne hos mig”, sa hon och tecknade åt sina vänner att följa med henne in på rummet. ”Jag tror vi har en del att prata om.” Och eftersom alla visste att hon hade smusslat undan ett lager hjortronlikör nickade de belåtet och reste sig på en gång. Den stilige men natthungrige Krattan tog täten, följd av Snillet, uppfinnaren – och Märthas två väninnor, Stina som älskade belgisk choklad – och Anna-Greta, tanten som fick alla 12
ingelmann_sundberg_kaffe med ran_indigo_sättning1.indd 12
2012-05-08 11:37:56
andra tanter att blekna. De såg på varandra. Märtha brukade bjuda på likör när hon hade något extra på gång. Det var länge sedan, men nu var det tydligen dags. Väl inne på rummet hämtade Märtha flaskan, städade undan den halvfärdiga stickningen från soffan och bad sina vänner slå sig ned. Hon kastade en blick på mahognybordet med den nystrukna, blommiga duken. Länge hade hon tänkt skaffa sig något annat, men det gamla bordet var stort och stadigt och alla rymdes runtomkring. Det fick duga. När hon satte fram flaskan föll hennes blick på byrån med släktfotografierna från Österlen. Bakom glas och ram log föräldrarna och systern mot henne framför barndomshemmet i Brantevik. De skulle bara veta. De var nykterister. Demonstrativt satte hon fram likörglasen och fyllde dem till brädden. ”Skål, era drönare”, sa hon och höjde glaset. ”Nej, in i dimman”, svarade vännerna glatt. ”Och så Helan går”, insisterade Märtha varpå alla mimade en tyst variant av snapsvisan. (Här på hemmet gällde det att inte väsnas och bli upptäckt med undangömd sprit.) Märtha tog ljudlöst refrängen en extra gång och så skrattade de allihop. Än hade ingen kommit på dem och de hade lika roligt åt det varje gång. Märtha satte ner glaset och sneglade på de andra. Skulle hon berätta för dem om drömmen, nej, först borde hon få dem att tänka i samma banor som hon. Då kunde hon kanske få alla med sig. Vännerna var ett väl sammansvetsat gäng som redan i femtioårsåldern hade beslutat att bo tillsammans när de blev gamla. Nog kunde de väl ta nya beslut tillsammans? De hade ju så mycket gemensamt. Efter pensioneringen hade de uppträtt på sjukhus och församlingshem med sin kör, Stämbandet, och för några år sedan hade de flyttat in i samma servicehus. Länge hade hon förordat att de skulle skramla till en skånsk slottsbyggnad istället, något som verkade mer spännande. Hon hade ju läst i Ystad Allehanda att gamla slott var väldigt billiga och dessutom hade flera av dem vallgravar. 13
ingelmann_sundberg_kaffe med ran_indigo_sättning1.indd 13
2012-05-08 11:37:56
”Kommer någon misshaglig myndighetsperson eller barnen och kräver sitt förskottsarv fäller vi bara upp vindbryggan”, hade hon sagt i ett försök att övertyga de andra. Men när de kom på att slott var dyra att underhålla och krävde tjänstefolk blev det servicehemmet Liljekonvaljen istället, hemmet som de nya ägarna döpt om till Diamanten. ”Var nattmaten god?” frågade Märtha när Krattan lirkat ut de sista dropparna likör ur glaset. Han såg sömnig ut men hade förstås hunnit sätta en ros i bröstfickan och en nystruken snusnäsduk runt halsen. Låt vara att han var en något grånad gentleman, men han hade kvar sin charm och var så elegant att även yngre kvinnor såg efter honom. ”Nattmaten? Bara bukfylla. En vanlig fylla är det i alla fall någon mening med. Det där var värre än skeppsskorpor”, sa han och satte ifrån sig glaset. I sin ungdom hade han varit till sjöss, men efter att ha mönstrat av hade han utbildat sig till trädgårdsmästare. Numera nöjde han sig med att odla blommor och örter på balkongen. Hans stora sorg i livet var att alla kallade honom för Krattan. Bara för att han älskade trädgårdsskötsel och hade snubblat på en kratta behövde han ju inte bli märkt för livet, tyckte han. Men när han hade föreslagit smeknamn som ”Blomman”, ”Bladet” och ”Lövet”, hade ingen lyssnat. ”Du kan inte tänka dig att bre en ostsmörgås istället? Tyst mat som inte piper?” muttrade Anna-Greta som också hade blivit väckt och haft svårt att somna om. Hon var en amper kvinna, bestämd och korrekt och därtill så lång och smal att Krattan brukade säga att hon måste ha fötts i ett stuprör. ”Jamen, det doftar alltid mat och kryddor från övervåningen. Klart att jag blir hungrig då”, ursäktade han sig. ”Du har rätt. Personalen borde dela med sig. Mat under plast blir man inte mätt av”, sa Stina Åkerblom och filade diskret på naglarna. Den forna modisten som hade haft en dröm om att bli bibliotekarie var yngst av dem alla, bara 77 år. Hon 14
ingelmann_sundberg_kaffe med ran_indigo_sättning1.indd 14
2012-05-08 11:37:56
ville leva ett lugnt och behagligt liv, äta gott och måla akvarell. Inte serveras skräpmat. Efter ett långt liv på Östermalm var hon van vid en viss standard. ”Personalen får samma mat som vi”, förklarade Märtha. ”Det är de nya ägarna till Diamanten som har sitt kontor och kök på övervåningen.” ”Då borde vi installera en hiss som kör ned deras mat till oss”, tyckte Oscar ”Snillet” Krupp som var gängets fixare och ett år äldre än Stina. Han var uppfinnare och hade haft egen verkstad i Sundbyberg. Även han älskade god mat, var rund och go och ansåg att motion var en sysselsättning för folk som inte hade något bättre för sig. ”Minns ni broschyren vi fick när vi kom hit för några år sedan?” sa Märtha. ”God mat från restaurangen stod det. Dessutom skulle vi få dagliga promenader, artistbesök, fotvård och någon som skötte vårt hår. Med de nya ägarna fungerar ingenting längre. Det är på tiden att vi säger ifrån.” ”Uppror på servicehuset!” sa Stina med sin mest melodramatiska röst och slog ut med handen så att nagelfilen for i golvet. ”Ja, just det, ett litet myteri”, prövade Märtha. ”Vi är väl inte till sjöss heller”, fnyste Krattan. ”Men de nya ägarna har det kanske besvärligt ekonomiskt. Ni ska se att det blir bättre så småningom”, sa Anna-Greta och rättade till sina glasögon från tidigt 50-tal. Hon hade jobbat på bank i hela sitt liv och förstod att entreprenörer måste gå med vinst. ”Bättre? Inte fan heller”, muttrade Krattan. ”De där svinen höjer avgiften hela tiden men det har vi inte fått något för.” ”Var inte så negativ”, sa Anna-Greta och rättade till glasögonen igen. De var gamla och slitna och gled ned på näsan hela tiden. Hon bytte nämligen aldrig glasögon utan bara glas eftersom hon ansåg att hennes bågar var tidlösa. ”Vadå, negativ? Vi måste kräva förbättringar. Det gäller 15
ingelmann_sundberg_kaffe med ran_indigo_sättning1.indd 15
2012-05-08 11:37:56
allt, men vi börjar med maten”, tyckte Märtha. ”Hör här, de har säkert något gott att äta i köket på övervåningen. När personalen har gått hem tänkte jag …” Och medan Märtha berättade, spred sig munterheten kring bordet. Snart glittrade de gamlas ögon lika livligt som vattnet i strandbrynet en solig sommardag. Alla sneglade upp mot taket, såg på varandra och gjorde tummen upp. När vännerna lämnat rummet ställde Märtha tillbaka hjortronlikören längst in i garderoben och nynnade glatt för sig själv. Den där drömmen tycktes ha gett henne ny kraft. Ingenting är omöjligt, tänkte hon. Men för att lyckas med en förändring måste man framhålla alternativen. Det skulle hon göra nu. Sedan skulle vännerna tro att de hade tagit sina beslut själva.
16
ingelmann_sundberg_kaffe med ran_indigo_sättning1.indd 16
2012-05-08 11:37:56
2
När alla hade klivit ut ur hissen och stod utanför AB Diamantens kontor, höll Märtha upp handen och hyssjade åt de andra. Hon hade valt bland nycklarna i nyckelskåpet och fastnat för en med trekantigt huvud, en sådan där som nyckelmakarna inte kan kopiera. Hon satte den i låset, vred runt och dörren gick upp. ”Som jag trodde. Huvudnyckeln. Utmärkt, då går vi in, men glöm inte att vara tysta.” ”Ska du säga”, muttrade Krattan som tyckte att Märtha alltid pratade för mycket. ”Men tänk om vi blir upptäckta”, ängslades Stina. ”Det blir vi inte, vi är tysta och smyger”, sa Anna-Greta med hög röst. Som alla dem som hör lite dåligt hade hon en ljudlig stämma – dock utan att veta om det själv. Rollatorerna knirkade i otakt när de fem långsamt och försiktigt gick in i rummet. Där luktade arbetsrum och möbelpolish och på skrivbordet låg mapparna i pedantisk ordning. ”Hm, här ser ut som kontoret, köket är nog därborta”, sa Märtha och pekade. Hon gick i förväg och drog för gardinerna framför köksfönstren. ”Nu får ni tända!” Lamporna uppe i taket blinkade till och framför dem uppenbarade sig ett stort rum med kylskåp, frys och stora skåp på väggen. I mitten fanns en köksö på hjul och vid fönstret stod ett matsalsbord med sex stolar. 17
ingelmann_sundberg_kaffe med ran_indigo_sättning1.indd 17
2012-05-08 11:37:56
”Ett riktigt kök”, andades Snillet och smekte kylskåpsdörren. ”Här finns säkert god mat”, sa Märtha och öppnade. På hyllorna trängdes kyckling och oxfilé med en lammstek och flera sorters ost. I lådorna inunder låg salladshuvuden, tomater, rödbetor och frukt. Dörren till frysen gick med en viss svårighet att få upp. ”Älgstek och hummer. Du milde”, utropade hon och höll upp dörren så alla kunde se. ”Här finns allt utom spettekaka. De har nog mycket fester häruppe.” En lång stund stirrade alla utan att kunna få fram ett ord. Snillet drog handen över sitt snaggade hår, Krattan tog sig åt hjärtat och suckade, Stina flämtade till och Anna-Greta ojade sig. ”Det där måste ha kostat massor!”mumlade hon. ”Ingen märker om vi tar lite”, sa Märtha. ”Men inte kan vi väl stjäla deras mat?”tyckte Stina. ”Vi stjäl inte. Vems pengar tror ni de har köpt maten för? Vi tar bara det vi har betalat för. Här, ta emot.” Märtha höll fram en kyckling och Krattan, som var kvällshungrig, hann först. ”Och så behöver vi ris, kryddor och mjöl så att vi kan göra sås”, sa Snillet som hade vaknat till. Han hade inte bara haft verkstad utan var en duktig kock också. Eftersom hans hustru hade lagat mat som var oätlig hade han blivit tvungen att lära sig. När han sedan förstått att hon inte bara var oduglig i köket utan även såg livet som ett enda stort problem hade han skilt sig. Än idag hade han mardrömmar om att hon stod vid hans bädd med brödkavlen i hand och gnällde. Men hon hade gett honom en son och det var han glad över. ”Vi måste ha ett gott vin till såsen också.” Han såg sig omkring och fick syn på ett vinställ på väggen. ”Har ni sett de där vinflaskorna. Herregud …” ”Dem kan vi inte ta. Då blir vi upptäckta”, sa Märtha. 18
ingelmann_sundberg_kaffe med ran_indigo_sättning1.indd 18
2012-05-08 11:37:56
”Om ingen ser att vi har varit här kan vi gå hit fler gånger.” ”Nä, nä. Mat utan vin är som en bil utan hjul”, kungjorde Snillet. Han gick fram till vinstället och tog ned två flaskor av det finaste märket. När han såg Märthas min lade han lugnande handen på hennes axel. ”Vi öppnar vinflaskorna, dricker upp vinet och häller rödbetssaft i flaskorna istället”, sa han. Märtha gav Snillet en uppskattande blick. Han hade alltid lösningar på allt och var en evig optimist som tyckte att problem var till för att lösas. Han påminde om hennes föräldrar. När hon och systern hade klätt ut sig i föräldrarnas kläder och stökat till överallt, hade fadern och modern visserligen tillrättavisat dem, men sedan skrattat. Hellre ett stökigt hem och glada barn än en perfekt gård och hämmade ungar, ansåg de. Och deras ledord i livet var ”Allt ordnar sig”. Märtha höll med. Det gjorde det alltid. Skärbräden, stekpannor och kastruller kom fram med fart och alla hjälptes åt. Märtha satte kycklingen i ugnen, Snillet lagade en läcker sås, Krattan blandade till en härlig sallad och Stina försökte hänga med så gott hon kunde. Visserligen hade hon gått i hushållsskola som ung, men eftersom hon haft hjälp i köket i hela sitt liv hade hon glömt allt hon lärt sig. Det enda hon kände sig riktigt trygg med var att skiva gurka. Anna-Greta skötte dukningen och riset. ”Hon är bra på att göra det man säger åt henne”, viskade Märtha och nickade åt väninnan till. ”Men hon är så långsam och ska alltid räkna.” ”Bara hon inte börjar räkna risgrynen, så”, sa Snillet. Snart spred sig en ljuvlig doft i köket och Krattan gick runt och serverade vin i blå kavaj och med en nytvättad snusnäsduk runt halsen. Han var nykammad och luktade gott av rakvatten. Stina märkte att han hade klätt upp sig och plockade diskret fram puderdosan och läppstiftet. När ingen såg målade hon läpparna och gav näsan en liten lätt dutt med pudervippan. 19
ingelmann_sundberg_kaffe med ran_indigo_sättning1.indd 19
2012-05-08 11:37:56
Prat och skratt blandades med slamret av tallrikar och kastruller. Onekligen tog det lång tid innan maten blev klar, men vad gjorde det när alla drack goda viner under tiden? Till slut slog de sig ned vid bordet glada och uppspelta som ungdomar. ”Ett glas till?” Krattan hällde upp mera vin och det var som i gamla tider då han varit servitör på kryssningsfartyg i Medelhavet. Visst gick det lite långsammare med serveringen nu, men hållningen var lika värdig och bugningarna satt som de skulle. Mellan tuggorna skålade alla och sjöng högt ur sin körrepertoar och när Snillet hittade en gammal fin champagne fick även den flaskan gå runt. Stina höjde sitt glas, böjde huvudet bakåt och drack. ”Där satt den”, sa hon glatt, ett uttryck som hon nyligen lärt av sina barn. Den forna modisten försökte ständigt hänga med i allt nytt och ville inte verka gammal. Hon satte ifrån sig glaset och såg sig omkring. ”Nu, kära vänner, nu måste vi dansa!” ”Gör det du”, sa Snillet och lade händerna på magen. ”Dansa, javisst”, sa Krattan och reste sig, men han svajade för mycket så Stina fick själv ta dansstegen ut på golvet. ”Det är stoltare våga sitt tärningskast, än att tyna med slocknande låga”, deklamerade hon och bredde ut armarna. Även om Stina aldrig lyckats bli bibliotekarie som hon drömt om, hade hon odlat sitt intresse för litteratur. Det hon inte visste om Heidenstam, Selma och Tegnér var inte värt att veta. ”Nu ska hon citera de gamla klassikerna igen. Bara hon inte läser högt ur Iliaden också”, mumlade Märtha. ”Eller tjatar om Gösta Berlings saga …”, inflikade Snillet. ”… Det är skönare lyss till en sträng som brast, än att aldrig spänna en båge”, fortsatte Stina. ”Hm, just precis. Skulle vi kunna ha som slogan”, funderade Märtha. ”Vadå, sträng som brast”, avbröt Krattan. ”Nä, bättre lyss till den säng som brast än att alltid ligga ensam.” Stina hejdade sig rodnande mitt i steget. 20
ingelmann_sundberg_kaffe med ran_indigo_sättning1.indd 20
2012-05-08 11:37:56
”Krattan! Måste du alltid vara så plump? Skärp dig!” sa Anna-Greta och snörpte på munnen. ”Jamen, nu har vi spänt bågen, har vi inte?” sa Stina. ”Hädanefter går vi hit upp minst en gång i veckan.” Hon hämtade sitt glas och höjde det. ”Skål! Det här gör vi om!” Alla skålade och så höll de på ända tills de började klippa med ögonen och sluddra lite. Och Märtha pratade skånska, något hon bara gjorde när hon var mycket trött. Det var ett varningstecken och hon insåg faran. ”Nu, kära vänner, ska vi diska och göra i ordning här innan vi går ner till oss”, sa hon. ”Diska på du”, svarade Krattan och fyllde på Märthas glas. ”Nej, vi måste göra rent och stoppa undan allt i skåpen så ingen ser att vi har varit här”, insisterade hon och sköt ifrån sig glaset. ”Om du är trött kan du vila på min arm”, sa Snillet och klappade henne vänligt på kinden. Och hur det nu kom sig, det visste inte ens Märtha, så lutade hon huvudet mot hans arm och somnade. Nästa morgon när direktör Ingmar Mattson vid AB Diamanten kom till jobbet hörde han underliga ljud inifrån kontoret. Det tunga brummandet lät som om en skock björnar kommit lösa från Skansen. Han kastade en blick in på kontoret, såg inget men lade märke till att köksdörren stod öppen. ”Vad i hela friden”, muttrade han, snubblade på en rollator och föll. Svärande kom han på fötter och såg förbluffad på scenen framför sig. Köksfläkten var på, och runt köksbordet sov fem av Diamantens åldringar med kläderna på. På bordet stod tallrikar med matrester, och urdruckna vinglas, och kylskåpsdörren svajade på vid gavel. Direktör Mattson blickade ut över förödelsen. Klientelet på servicehuset var tydligen i sämre skick än han vetat om. Han måste be syster Barbro ta hand om det. 21
ingelmann_sundberg_kaffe med ran_indigo_sättning1.indd 21
2012-05-08 11:37:57