9789187043048

Myten om tomten — En biografi —

arne norlin

Myten om tomten Arne Norlin

— En biografi —

ARX FÖRLAG

»You can’t fool me.

There is no Sanity Clause!« Operasångaren Fiorello (Chico Marx) i filmen A Night at the Opera (Galakväll på operan) från 1935. Han och operachefen Otis B. Driftwood (Groucho Marx) diskuterar om kontraktet ska innehålla en klausul om att det ska kunna annulleras om någon av parterna visar sig vara galen, »a sanity clause«. Bör uttalas med italiensk brytning.

Innehåll Finns jultomten, pappa?.........................................................................7 Jakten på jultomten............................................................................... 13 Har Sankt Nikolaus ens funnits?.........................................................25 Baba Noel i Demre................................................................................ 31 Vad legenderna berättar.......................................................................47 Nya legender norr om Alperna............................................................63 Den andre Nikolaus.............................................................................. 71 Nikolausbilderna...................................................................................75 Stölden till Bari...................................................................................... 91 Vem ligger begravd i San Nicolò i Venedig?..................................... 105 Nikolaus vidare öden i Europa...........................................................113 Pojkbiskopar och presenter................................................................ 125 En liten utvikning: Schamaner, Saturnalia­och Samichlaus............131 Sinterklaas.............................................................................................151 Helgonet tar båten över till Amerika................................................166 Männen som skapade­Santa Claus.................................................... 179 Varifrån fick tomten­sin röda färg?...................................................201 Jenny Nyström och den svenska tomten......................................... 207 Har tomten en framtid ?......................................................................223 Litteraturförteckning..........................................................................226 Bildförteckning....................................................................................234 Register.................................................................................................236

F i n n s j u lt o m t e n , pa p pa ?

Rubrikens klassiska fråga dyker ofta upp i jultid. Den ställer oss föräldrar inför ett besvärligt dilemma. Ska vi berätta sanningen och förklara att det är en alldeles vanlig person bakom masken ? Ska vi ljuga och låta de små liven få behålla sin illusion ett tag till ? Eller finns det ett tredje alternativ ? Ett kanske …

Först några basfakta: jultomten är världens mest kända påhittade figur, förmodligen större än Dracula, Musse Pigg och James Bond tillsammans.

Under sitt amerikanska namn Santa Claus har han blivit en symbol för både kommersialism och osjälviskt givande. Han ger arbetstillfällen för miljoner människor, lär barn att uppföra sig väl, lyckas ibland föra samman familjer (motsatsen förekommer också) och samlar hela nationer runt tv-apparaterna.

Han lever vidare i otaliga böcker, sånger, tv-program, filmer och sagoland.

Han är den överlägset mest använda figuren i reklamens värld. Man måste bege sig till någon av jordklotets mest isolerade platser för att hitta en person som inte vet vem han är eller hur han ser ut.

Han tycks också ha en spännande bakgrund. Biskop på 300-talet i den romerska provinsen Lykien i nuvarande Turkiet, huvudperson i ett sjuttiotal legender, porträtterad på otaliga ikoner och helgonförklarad som Sankt Nikolaus.

På 1000-talet stals hans kvarlevor och fördes till Bari i Italien. Därifrån spreds hans rykte norr om Alperna. Under medeltiden blev det vanligt att ge gåvor i hans namn på hans dag den 6 december.

I slutet av 1800-talet blev det populärt bland tidskrifter att göra speciella julnummer.

Tomten har prytt otaliga omslag sedan dess. Den här bilden i jugendstil målades av den australiensiske illustratören Frank Nankivell för humor- och satirtidningen Puck.

— 7 —

F i n n s j u lt o m t e n , pa p pa ?

Egentligen borde reformationen ha tagit död på helgonkulten i de länder som övergick till protestantismen. Men helgonet lyckades skaffa sig en ny identitet i Nederländerna, där han döptes om till Sinterklaas. Från Holland tog han båten över till Amerika. Där, i New York, förvandlades han till Santa Claus och i sin amerikanska form kom han tillbaka till oss, inte minst med hjälp av Coca-Colas färggranna annonser. Fast allt det där är kanske heller inte riktigt sant …

Nej, berättelsen är verkligen inte lika enkel och rak som i sammanfattningen här ovan. Den synbarligen räta linjen från biskopen i Myra till dagens skäggige gubbe visar sig vid närmare undersökning vara ganska krokig – och mycket komplicerad. Man kan faktiskt börja tvivla redan vid historiens början. Det finns, trots att många med mig har letat, inga påtagliga bevis för att det verkligen fanns en biskop i början på 300-talet som hette Nikolaus.

När trådarna varit som mest hoptrasslade och det verkat nästan omöjligt att nysta upp denna egentligen ganska bisarra berättelse – en biografi över en påhittad figur ! – har jag tänkt på ett råd som jag fick av en klok person jag mötte i början av min forskningsresa i tomtens värld. Då var jag ännu i inledningen av mitt äventyr bland helgon, legendförfattare, bildstormare, normander, benediktiner, nunnor, pojkbiskopar och snälla barn. Rådet löd ungefär så här: tänk på att människor i alla tider, på alla platser, har valt att skapa de traditioner och de sedvänjor som passar deras aktuella syften.

En som tvivlade var den åttaåriga Virginia O’Hanlon, som hösten 1897 skickade ett brev till New Yorks på den tiden största tidning, The Sun. Några av hennes lekkamrater hade sagt att Santa Claus bara var ett påhitt av de vuxna. Hon frågade sin pappa om det verkligen var sant. Pappan tittade upp från tidningen och gled undan frågan genom att säga att hon kanske skulle kontakta någon som visste svaret på sådana komplicerade spörsmål, som till exempel redaktören på The Sun. Varpå Virginia skrev sitt brev. Tidningens buttre och barnlöse redaktör Francis Pharcellus Church, som gjort sig ett namn som krigsreporter under inbördeskriget, såg hennes fråga som en förevändning att fundera över saken ur ett filosofiskt perspektiv. Han svarade i en lång artikel på första sidan. Så här började den:

— 8 —

Coca-Cola och Walt Disney skapade vår moderna bild av hur Santa Claus, jultomten, ska se ut. Reklambilden från 1951, två år innan drycken blev tillåten i Sverige, är tecknad av Haddon Sundblom. Notera att det bara finns snälla barn, inga stygga.

Virginia, dina små vänner har fel. De är i en skeptisk ålder och har påverkats av något som kallas skepticism. De tror inte på något annat än det de ser. De tänker förmodligen att bara det man ser finns. Tyvärr har de för små hjärnor.

Och det, Virginia, är något som de delar med de flesta av oss, oavsett om vi är vuxna eller barn. Det är faktiskt omöjligt att förstå allt med vår intelligens.

I jämförelse med den gränslösa värld som finns omkring oss i vårt stora universum är människan inte mycket större än en insekt, än en gräshoppa.

— 9 —

F i n n s j u lt o m t e n , pa p pa ?

Santa Claus finns visst, Virginia. Han finns på samma sätt som kärlek och generositet och tillgivenhet, det vill säga allt det som ger ditt liv glädje och lycka. Så förfärlig världen skulle vara om Santa Claus inte fanns ! Den skulle vara lika hemsk som om det inte fanns några flickor som hette Virginia. Då skulle det inte heller finnas någon barnatro, ingen poesi, ingen kärlek, ja, ingenting av det som gör livet värt att leva.

Och med de två sakerna i minnet – det kloka rådet om att folk skapar sina egna traditioner och redaktörens uppmuntrande svar på Virginia O’Hanlons brev – gav jag mig ut på en tre år lång och mycket spännande jakt på sanningen om jultomten.

Den inleds i Turkiet, i den lätt dammiga marknadsstaden Demre, fjorton mil från turistorten Antalya. Det var nämligen där, i slutet på 200-talet, som tomten sägs ha fötts. Och det var under det bysantinska rikets storhetstid som den givmilde och rättrådige biskopen Nikolaus från Myra i Lykien många hundra år efter sin död blev helgonet Sankt Nikolaus.

— 10 —

Tecknaren Thomas Nast var den förste som porträtterade den amerikanske tomten som en jovialisk, rundmagad farbror. Den här krambilden är från hans bok Christmas Drawings for the Human Race (1890). Läs mer om honom i kapitlet »Männen som skapade Santa Claus«.

I 33 år, från 1931 och framåt, målade svenskättade Haddon Sundblom Coca-Colas julreklam.

Den här, med lyckliga barn och en lika glad hund, är från 1964. Men det var inte Coca-Cola som gav Santa Claus hans röda kläder. Rött var redan etablerad som julens speciella färg.

Va r i f r å n f ic k t o m t e n­ s i n r ö da f ä r g ?

I dag är det svårt att tänka sig jultomten utan röda kläder och röd toppluva.

Santa Claus, var än i världen han visar sig, är helröd, liksom Sinterklaas och hans övriga kollegor i Europa. Men varifrån kommer det röda ? Finns det något speciellt skäl till att just rött blivit julens speciella färg ?

Sankt Nikolaus själv – om han nu har funnits – kan ha burit en röd biskopsmantel under delar av året, precis som katolska biskopar gör under advent. Däremot hade han aldrig någon röd huvudbonad. Den typiska biskopsmössan, mitran, hör till den romersk-katolska kyrkan och har aldrig använts av ortodoxa biskopar i de östra delarna. På så gott som samtliga avbildningar är Nikolaus barhuvad. Mantelfärgerna på ikoner, fresker och tavlor är dova och murriga; rostbruna, blekt gulbruna, vita, gråa, svarta och någon enstaka gång roströda, men aldrig i julens tomteröda färg.

Santa Claus hedniska föregångare i Europa – de som utvecklas till Father Christmas, Père Noël, jultomten och Der Weinachtsmann – hör hemma i naturen och förknippas snarare med grönt och brunt än rött. När seden att skicka julkort började spridas i Europa, i Storbritannien från 1846 och framåt, som en följd av att det blev möjligt att sända billig post, var det ännu ingen som förväntade sig att julgubben skulle ha röda kläder.

Somliga ger Coca-Cola skulden – eller förtjänsten – för Santa Claus röda dress. 1931 anlitade läskedrycksföretaget den svensk-finsk-ättade konstnären Haddon Sundblom (pappa kom från Åland, mamma från Sverige) för att ge Coca-Cola-tomten ett nytt utseende. Företaget hade använt tomtar i svartvit julreklam redan i slutet på 1920-talet, men det slog aldrig riktigt. Vid den

— 201 —

Va r i f r å n f i c k t o m t e n ­ s i n r ö da fä r g ?

tiden var det inte tillåtet att låta Coca-Colas annonser rikta sig till barn – trots att receptet hade ändrats så att drycken inte längre var tillverkad med blad från kokabusken innehöll den ändå två ämnen som betraktades som skadliga för barn, nämligen fosforsyra och koffein. Sundblom föreslog då att de kunde komma runt problemet och väcka barnens uppmärksamhet på annat sätt, nämligen genom att placera deras favorit Santa Claus i centrum. Han gav Santa en röd jacka med vita skinnkanter och en matchande luva, vilket också innebar en lyckad koppling till Coca-Colas röda logotyp.

Den första Sundblom-annonsen – en barhuvad Santa och texten »My hat’s of to the pause that refreshes« – blev så populär att konstnären mer eller mindre heltidsanställdes av Coca-Cola. Sundblom fortsatte att måla sina reklambilder tills han gick i pension 1964. Sundbloms bilder blev mycket uppskattade och gjorde drycken känd i hela USA och runt om i världen efter andra världskriget.

Men Coca-Cola var långtifrån först med att avbilda Santa Claus i annonser. Redan så tidigt som 1842 – man ska komma ihåg att föreställningen om Santa Claus som utdelare av presenter då inte var mer än tjugo, trettio år gammal – lånade Richard H. Pease, ägare till en diverseaffär i Albany som hette Pease’s Great Variety Store in the Temple of Fancy, en tidningsteckning som hade publicerats i veckotidningen Brother Jonathan året före.

Pease hade dessutom fräckheten att trycka affärens adress, 50 Broadway, på Santa Claus flätade korg. Samma år placerade en affärsinnehavare i Philadelphia en kopia av samma teckning, i naturlig storlek, i sin affär. Vid slutet av 1800-talet var Santa Claus väl etablerad i tidningsannonser, det finns otaliga exempel, men fortfarande bara i svartvitt. Det dröjde en bra bit in på 1900-talet innan vecko- och månadstidningarna började använda kromolitografi, som möjliggjorde omslag och annonser i färg.

Coca-Cola var faktiskt inte ens först med att låta tomten göra reklam för en läskedryck. Redan 1915 publicerade läskedrycksföretaget White Rock, som då låg i Waukesha i Wisconsin och som fortfarande har sitt huvud­ kontor i Queens i New York, sin första svartvita annons med Santa Claus, glatt körande bryggarbilen – som förutom lådor med läsk också är fylld med leksaker. 1923, åtta år före Coca-Cola, lät White Rock göra sin första färg­ annons med Santa Claus. I den blandar Santa sin ginger ale med bourbon, vilket kan tyckas märkligt med tanke på att det var mitt under förbudstiden.

— 202 —

Coca-Cola var inte ens det första läskedrycksföretaget att använda jultomten i sin reklam. Åtta år tidigare publicerade White Rock sin första Santa Claus i färg, där tomten, mitt under förbudstiden 1923, blandar sin ginger ale med whisky.

Norman Rockwell (1894–1978) målade också röda tomtar, långt före Coca-Cola.

Det här är en av hans första, till scouttidningen Boys Life, 1913.

Va r i f r å n f i c k t o m t e n ­ s i n r ö da fä r g ?

Traditionen att skicka julkort var sen i USA. Men redan i slutet av 1800talet användes julkort av handlare för att göra reklam för speciella varor i en namngiven butik, ungefär så här:

Kära _____ Jag önskar att Santa Claus ville ge mig ____________ från The Toy Fair på Broadway Din ______

Redan arton år före Sundblom och Coca-Cola målade Norman Rockwell sin allra första röda tomte. Det var omslaget till scouttidningen Boy’s Life: Santa Claus har ramlat omkull och julklapparna ligger spridda i snön, men han hjälps upp av två pojkscouter. När Rockwell 1916 blev huvudillustratör för den populära veckotidningen Saturday Evening Post gjorde han själv omslagen till julnumren – ofta en humoristisk Santa Claus-bild.

Trots att man kan fortsätta att räkna upp exempel på rödklädda Santa Claus i annonser och på bilder i tidningar så är förklaringen till den röda färgen mycket enklare än så. I en artikel i historietidskriften Early American Life berättar Brian McGinty att när litografin var ung, under andra halvan av 1800-talet, kunde man bara trycka en enda färg förutom svart. Då valde man gärna rött, eftersom den färgen gav den bästa kontrasten till det svarta.

Flera av de barnböcker som nämnts i det förra kapitlet, som The Childrens Friend, gavs med tiden ut i nya upplagor, med en enda dekorfärg, och även där lyste tomtens jacka röd. Rött blev även den enda färgen när Thomas Nasts Santa Claus-bilder färglades i början av 1900-talet. Det var alltså utvecklingen inom tryckeriindustrin – och inte Coca-Cola – som gjorde rött till tomtens och julens färg.

— 205 —