9789152632413

L채ngta efter liv

prolog

1

2

l채ngta efter liv

Längta efter liv Församlingsväxt i Svenska kyrkan

Fredrik Modéus

prolog

3

© Fredrik Modéus och Verbum Förlag AB Omslag: Ewa Garcia-Folmer Inlaga: Omforma/Magnus Åkerlund Tryck: Elanders Sverige AB, Mölnlycke 2009 ISBN 978-91-526-3241-3 Verbum Förlag AB, Box 22543, 104 22 Stockholm Tfn 08-743 65 00 Verbum Förlag AB ger ut böcker och musik under namnen Verbum och Cordia.

4

längta efter liv

Till mina fina barn Erik, Ida och Arvid prolog

5

6

l채ngta efter liv

Innehåll Prolog 9 ÄKTA MÖTE

1 Hoppets röster – församlingsväxt i Svenska kyrkan 19 2 Att känna jordmånen – skiss över sex nutidsströmningar 34 3 Öppna dörren på glänt – församlingsväxt utanför Sveriges gränser 50 4 Autentisk relation – en nyckel till församlingsväxt? 73 UPPÅT, INÅT OCH UTÅT

5 Mer än ord – gudstjänst som hjärtats erfarenhet 81 6 Varmt, öppet och tillåtande – konturer till en relationell ecklesiologi 111 7 Kyrka utan väggar – pastoral teologi för en missionsformad folkkyrka 141 LEDARSKAP OCH FÖLJARSKAP

8 Att utrusta andra – ledarskap i Svenska kyrkan 171 9 Fötternas bekännelse – en vision om gemensamt följarskap 197 10 Vetekornets lag – sex teser 216

Epilog 225

Tack 227 Noter 229 För vidare läsning 241 prolog

7

8

l채ngta efter liv

Prolog

Förväntan Det lutar försiktigt uppåt. En blek novembersol skymtar, men tar farväl bakom tunga molnslöjor. Dagen blir grå och mörk.

Jag är på väg till kyrkan. Andra människor har berättat för mig om den här platsen. Det är samma grundton i deras skildring, samma uttryck i ögonen. Att ha funnit något utan att riktigt veta vad. Märkta av en närvaro.

Stigen leder uppför och planar sedan ut. Nu ligger kyrkan rakt framför ögonen, oansenlig men vacker. Mina steg bär på förväntan.

Jag är spänt nyfiken och glad över att äntligen vara här. Novemberdiset väcker en fråga till liv: Kommer det en vår igen?

Tilltal Utanför kyrkan står några människor. De talar, och tycks ivrigt upptagna med att se och lyssna till varandra.

En kvinna fäster sin uppmärksamhet vid mig. Hon tar ett steg framåt, hälsar och visar med en enkel gest vägen in i kyrkan. De andra nickar åt mitt håll. Strax innanför dörren står en yngre man. Han ser mig i ögonen, ger mig en psalmbok och önskar mig välkommen. prolog

9

En blick, en gest eller en fråga kan betyda mycket. Att mötas av ett tilltal kan förändra en dag. Att känna sig mottagen kan förvandla ett liv.

Mångfald Inne i kyrkan är det liv och rörelse. Det som förvånar mig mest är olikheten människor emellan. En brokig blandning av stil, ålder och hudfärg. Och människor från livets skuggsida.

Små barn springer omkring i kyrkans mittgång. De låter mycket, men verkar få lov att höras. I en särskild del av kyrkan finns en plats för de minsta. Kritor, papper och enkla leksaker ligger på golvet. Barnen hittar det de söker. Söndagsskoleledaren hälsar på barnen.

Tonåringar står i små klungor. De talar med varandra, viskar och småskrattar. De verkar känna sig trygga och tycka att det är roligt att vara här. Mängden människor i åldern tjugo–trettio är ett överraskande inslag. Flera i medelåldern, kanske något färre äldre än vad som är vanligt.

De som inte talar med varandra ber. Några har fallit på knä, andra sitter helt stilla med slutna ögon. Det är människor överallt, var kommer de ifrån? Vilken osynlig gravitation drog dem hit?

Det är svårt att hitta en plats. Jag ser en ledig stol och slår mig ner.

Kort därefter är det fullsatt i kyrkan. En man vid min sida frågar vem jag är. Han frågar efter mitt namn, inte påfluget alls, han verkar bara vilja veta. Nu ringer kyrkans klockor samman till gudstjänst.

Delande Gudstjänsten börjar med en välkänd psalm. Alla sjunger med efter förmåga. Orgeln brusar och dagens instrumentalister spelar.

Bredvid mig sitter en man i femtioårsåldern. Han ser ut som en björn. Mannen kan inte sjunga, men sjunger ändå. Märkliga läten stiger ur hans hals, det klickar och mullrar på samma gång. Jag har aldrig hört något liknande. Han ser lycklig ut.

10

längta efter liv

Efter psalmen följer ett moment av delande. En kvinna ur församlingen går fram. Hon tvekar först en aning, men berättar sedan för oss om en vändpunkt i livet. Allt hade nått botten, men en erfarenhet av Gud förändrade. Det är en berättelse ur verkliga livet, den känns äkta.

Det märks att många känner igen sig i det hon säger. Hon håller bara på i två minuter, men evangeliet landar med hela sin tyngd.

Överlåtelse Sedan överlämnar vi bördan i livet till Gud. Med hjälp av överlåtelsens ord skjuter vi över vardagens erfarenheter, lägger stort och smått i Guds hand.

Du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja. Allt i mig känner du och omsluter med ömhet. Det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska.

Jag upplever att min mörka skuld kommer till vila i ljusa händer, att både starkt och svagt får finnas i Guds närhet. Jag är både sjuk och frisk och kommer att så förbli. Därför överlämnar jag mig åt dig, utan fruktan och förbehåll. Fyll mig med ditt goda, så att jag blir till välsignelse. Låt min vardagskamp ha andra än mig själv som mittpunkt.

Allt känns så ömtåligt. Överlåtelsens ord rör vid min sviktande självkänsla, en gnagande rädsla för att inte vara någon. De snuddar vid mina hemligheter, allt som inte blev som jag hade tänkt mig. Jag prisar din vishet, du som tar till det svaga och skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Barn Före dagens textläsningar ska söndagens tema introduceras. Ett barn kommer fram, en liten flicka i åttaårsåldern. Hon har långt mörkt hår.

Flickan ser ängslig ut, fast ändå trygg.

Hon läser med stadig röst. Klart, ljust och tydligt så att alla hör. prolog

11

Det är inget uppträdande. Läsningen är en del av gudstjänsten och bär liturgin framåt. Skillnaden känns.

Barnets närvaro i gudstjänsten gör att något i mig väcks till liv. Jag känner igen mig, påminns om något viktigt.

Delaktighet Gudstjänstens texter läses av olika personer. Det skapar en levande, brokig känsla. Evangeliet ska läsas från en plats mitt i kyrkan. Några människor reser sig upp, de går för att hämta ikoner. Kors, ljus och evangeliebok.

Det är säkert trettio meter att gå ner i kyrkan. De som bär är olika varandra. En äldre man bär kostym, en konfirmand har rött hår. Möjligen lila. En student som ser väldigt trött ut har jeans och T-shirt, som hon verkar ha sovit i. Fyra små barn i olika åldrar bär på var sin ikon.

Mångfalden känns befriande.

Nu läses evangeliet. Först på svenska av församlingens diakon. Sedan på arabiska av en kvinna i församlingen. Det känns som att öppna ett fönster ut mot världen. Vi hör samman med fler.

Sedan går den färggranna evangelieprocessionen tillbaka. Barnen springer ut till söndagsskolan medan församlingen sjunger en enkel refräng. De som bär verkar berörda av sina uppgifter. Allt görs med stor vördnad – men med en känsla av frihet, lätthet. De verkar trygga i sina roller. Vad beror det på?

Igenkännande Predikan är enkel, men inte banal.

Orden hittar mig. Jag vet inte hur det går till. De snirklar sig förbi mina skydd, dribblar bort mina ursäkter och letar sig under mina försvar. På sin väg nedåt genom erfarenhetens lager rör de vid sådant jag glömt och landar tungt i hjärtats hemligaste rum.

Prästen som predikar känns trovärdig. Det är inte ord om tro, ing-

12

längta efter liv

en undervisning i religionskunskap. Inte en lektion i palestinensisk hembygdskunskap. Orden formuleras ur egen erfarenhet. Only the wounded healer can heal.

Predikan känns som ett stort, barmhärtigt ämbar där mitt liv får plats. Där finns utrymme för min sorg, min längtan och den allt naknare erfarenheten av att livet inte går ihop. Ett kärl där stilla skamförtvivlan ryms.

Det som sägs lockar till igenkännandets muntra skratt, men också till handling. Predikan berör vardagen – och är allvarlig. Utan att för ett ögonblick bli moraliserande. Orden tangerar min rädsla, bristen på tillit och oförmågan att tro. Men den väcker samtidigt hopp. Evan­ geliet blir en skatt i mitt livs bräckliga lerkärl. Äntligen en förkunnelse som inte är ängsligt politiskt korrekt.

Inga kyrkliga inneord och klämkäcka formuleringar. Men med hela evangeliets befriande tyngd, Guds nåd i Kristus: Du är villkorslöst älskad.

Kvalitet I gudstjänsten finns en kör. Några musiker är på plats. Nu sitter de beredda att ackompanjera koristerna.

Kören sjunger efter trosbekännelsen. De sjunger bra, med inlevelse och glädje. Det är vackert att lyssna till och instrumentalisterna bidrar till helheten. Genom hela gudstjänsten skänker musiken omistligt evangelium i annan språkdräkt. Förklädd Gud. Det går att ana dissonans i kören, en tvärflöjt strejkar plötsligt. Jag tänker på den gamla devisen att ordet kvalitet kan betyda olika saker.

I ett konserthus handlar det om klanderfri professionalitet. Men i kyrkan handlar det om delaktighet. Att få lov att vara med.

Det som sjungs av församlingen är enkelt. Inte trivialt, men lätt att lära sig. När jag ser mig omkring tycks alla kunna det som sjungs. Det känns skönt att musikalitet inte är en inträdesbiljett. Det tycker nog björnen bredvid mig också. prolog

13

Tystnad Söndagens förbön beds av en man i församlingen. Han tycks ha skrivit den själv. Bönen omfamnar en sargad värld – långt borta och nära.

Och där finns en bön om sinnesro.

Tillsammans med alla andra ber jag för människor i främmande länder. Alla som inte har det som vi äger i överflöd. Vi ber för dem som bor i kyrkans närhet. För människor som har det särskilt svårt, äldre på sjukhem, barn som far illa. För dem som finns i våra tankar.

Jag lägger märke till att orden alla eller dem av oss används flitigt.

Det känns rätt, inget vi och dem. Vi ber för alla som är ledsna, alla som förtvivlar inför framtiden och för alla som har svårt med livsmodet. Vi ber för dem av oss som upplever sorg – och för dem av oss som längtar efter helhet, efter liv.

Det skönaste i förbönen är tystnaden. Den är över fem minuter lång, en frizon för tanken. Först känns det ovant, har den bedjande fått en hjärtinfarkt? Sedan kommer de vanliga tankarna, vardagens trivialiteter: Finns det mjölk i kylen?

Jag längtar efter att det ska bli tyst inuti. Varför är det alltid så svårt?

Relation Församlingen firar nattvard. Varje söndag, utan undantag. Under tillredelsepsalmen dukas nattvardsbordet av två tonåringar. De gör det med fullständig närvaro, en känsla av värdighet.

Vid fridshälsningen hälsar vi på varandra. Några tar varandra i hand, andra omfamnar varandra lätt. Det verkar kännas naturligt för en del, men inte för alla. För mig blir fridshälsningen en kroppslig återspegling av den stämning som präglar gudstjänsten: Vi hör ihop med varandra.

Relationerna tycks centrala. Hela andan berättar att människor här har med varandra att göra. Deras liv är inflätade i varandras, ett slags

14

längta efter liv

ömsesidighetens livsluft. Man ser den andre – och lyssnar, närmar sig med förväntan och tillit. Tänk att det kan vara så här där människor är så olika. Det känns mångkulturellt på djupet.

På några håll i kyrkan tar fridshälsningen inte slut. Människor inleder viskande samtal, några ber för varandra. Relationerna bryter riten.

Hunger Alla är välkomna fram för att ta emot bröd och vin. Barnen är tillbaka från söndagsskolan. Det som händer nu är omöjligt att beskriva med ord.

Altaret brinner, en hunger mättas. Jag är medveten om att jag inte måste känna något, sakramentet är verksamt utan mitt bifall. Ändå är erfarenheten så viktig. Mysteriet läggs i min hand. Allt som behövs är mina öppna händer.

För dig utgiven. Mörka novembertankar svartfåglar sig över mitt huvud, men kan inte landa. Sakramentet är som vårens ankomst. För dig utgjutet, en erfarenhet av att känna sig mottagen. Nåden materialiseras i min hand.

Under nattvarden får jag ta emot förbön. Prästen ber för mig, lägger sin hand på mitt huvud. Jag håller händerna över mitt hjärta och det som är tungt där. Enkla förbönsord. Men vad som egentligen händer vet jag inte.

Välsignelse Nattvarden får lov att ta lång tid. Vi sjunger hela tiden. Lovsånger ur psalmboken, meditativa sånger från Taizé och Iona, nyare sånger ur den karismatiska traditionen.

Till sist hör jag de välkända orden. Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid. prolog

15

Jag rörs mest av den sista meningen. Gud vänder sitt ansikte till mig.

Ser mig i ögonen, håller blicken stadigt och viker inte undan. Ser det vackraste i mig. Det som finns innanför skammen.

Mina händer är öppna och mottagande när välsignelsen läses. I Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Som vanligt ackompanjeras orden av ett korstecken. Jag ritar Kristus över mitt liv. Ristar korset över mitt förflutna och min framtid. Jag är märkt av en närvaro.

Fortsättning Utanför kyrkan står några människor. Jag blir medbjuden på eftersits i kyrkans källare. Där talar jag med flera.

Det finns möjlighet till fortsättning. Den som vill kan vara med i ett mindre sammanhang. Nästan allt verkar finnas: hemgrupp, besökstjänst, Alphagrupp, internationell grupp, syförening, lovsångsgrupp, gudstjänstgrupp, kör, självhjälpsgrupp, matlagningsgrupp, bönegrupp.

Små sammanhang där man kan lära känna andra. Och lindra nöd.

På väg hemåt undrar jag vad som rört vid mig. Mycket har känts äkta. Jag längtar efter att ta med mig erfarenheten till vardagen. Och att ta med mig vänner hit. Ord, musik och förhållningssätt har öppnat mina inre portar. Det som är konstlat stänger blixtsnabbt hjärtat, men det som är äkta hjälper mig erfara Gud.

Mörker Ute har mörkret fallit. Stigen lutar försiktigt nedåt och marken känns otrygg. Novembermörkret väcker min längtan efter liv: Kommer det en vår igen?

16

längta efter liv

Äkta möte

äkta möte

17

18

l채ngta efter liv

1

Hoppets röster församlingsväxt i Svenska kyrkan

Längta efter liv Bokens titel är Längta efter liv. Den är vald av två skäl: Först av allt för att orden fångar något som många av oss upplever.

Teologen Ronald Rolheiser beskriver detta så här: »Hur man än uttrycker det så talar alla egentligen om samma sak – en outsläcklig eld, en rastlöshet, en längtan, en oro, en hunger, en ensamhet, ett trånande, en vildhet som inte kan tämjas, en medfödd allomfattande hemlängtan i själva människosjälen, om den levande kraft som ytterst driver allt annat.«1 Det andra skälet är att orden uttrycker den längtan efter liv i kyrkan som många av oss bär på. Tänk om vår församling kunde väckas till liv. Tänk om vårt arbetssätt kunde vitaliseras, komma på fötter och röra vid vår egen längtan för att på det sättet också bli angeläget för andra. Tänk om livet i kyrkan kunde generera växt och mognad, glöd och engagemang. Gud, låt det ske!

I den bästa av världar sammanfaller de två perspektiven. En enskild människas längtan finner sitt hem i kyrkan. Församlingen blir en plats för livets växt och själens mognad. Eller på andra hållet: En församling arbetar så att man hittar beröringspunkterna med den hunger efter mening som finns alldeles under ytan i kulturen. äkta möte

19

Så når man kärnan: Kyrkan har med vardagen att göra. Evangelium och jord hör ihop. Allt fogas samman i vår längtan efter liv.

Bakgrund och arbetssätt Längta efter liv har en förhistoria. Den ser ut så här: För några år sedan skrev jag boken Mod att vara kyrka. I den beskrivs pastoral strategi och arbetssätt i min hemförsamling, Helgeands församling i Lund.

I spåren av den boken har jag haft förmånen att få besöka ett mycket stort antal församlingar i Svenska kyrkan. Där har jag berättat om egna erfarenheter men framförallt dragits in i samtal kring vilka förutsättningar som behövs för att en församling ska kunna utvecklas.

Dessa samtal har satt djupa spår i mig. En del grundtankar har fördjupats och övertygelser har stärkts. Andra uppfattningar har jag varit tvungen att överge för att söka svar i ny riktning. Det har vuxit fram en stor respekt för allt arbete som görs i Svenska kyrkans församlingar.

För några år sedan bestämde jag mig för att lära mig mer om dynamiska församlingsliv i Svenska kyrkan. Jag ville jämföra mina tankar med andras, lyssna uppmärksamt på andra människors berättelser och lära nytt.

Under hela år 2007 frågade jag – i samband med resor runt om i landet – anställda, förtroendevalda och gudstjänstfirare om vilka församlingar som man ansåg vara särskilt spännande just nu. Det kriterium jag ville ha uppfyllt var att församlingen skulle ha varit med om kvantitativ växt av den gudstjänstfirande församlingen, antingen nu eller för någon tid sedan. Parallellt med att frågorna ställdes på de platser jag besökte, frågade jag även andra via mail. Jag visste från början att jag ville ha med minst en församling från varje stift.

I början av år 2008 valde jag – efter att ha inhämtat svar – de församlingar i varje stift som var mest omtalade och bestämde mig för att lära mig mer om dessa. Totalt blev det trettiofem stycken.

Detta arbete bygger alltså på vad engagerade människor i Svenska

20

längta efter liv

kyrkan anser om var det mest påtagligt finns levande församlingsliv.

Metoden gör att jag inte ställer anspråk på att ha valt »rätt« församlingar. Andra kunde ha varit med. Jag har inte valt de trettiofem församlingar som fungerar »bäst« i Svenska kyrkan. Jag tror dock att jag har valt miljöer som vi har mycket att lära oss av.

Redan tidigt stod det klart för mig att detta inte skulle vara ett strikt vetenskapligt arbete kring församlingsväxt. Detta berodde på att jag faktiskt ville skriva en argumenterande bok där mina egna åsikter fick plats. Därför tillät jag mig ett urval av församlingar som inte var slumpmässigt. Boken öppnar sig därmed för kritik, till exempel av typen att studiematerialet är valt för att bekräfta åsikter som redan fanns, i alla fall när det gäller gudstjänstens centrala ställning.

För att undvika att söka bekräftelse på egna åsikter har jag försökt vara noggrann med att redovisa både resultat som stämmer med och resultat som avviker från det jag hade förväntat mig. I texten skiljer jag noga mellan det som är egna resonemang och försanthållanden – och sådan information som jag hämtar från de trettiofem församlingarna.

Jag hoppas att det är tydligt vad som är det primära underlaget för resonemangen.

Boken är ändå att betrakta som ett personligt debattinlägg. Det är inte främst en redovisning av resultatet på en empirisk undersökning utan min egen reflektion kring församlingsväxt mot bakgrund av flera års samtal med anställda, förtroendevalda och gudstjänstfirare och med särskild hänsyn tagen till det som händer på trettiofem intressanta platser i Svenska kyrkan.

Innehållet i boken kan inte tillskrivas någon enskild församling bland de trettiofem som har valts ut. I var och en av församlingarna finns naturligtvis mycket mer stoff att hämta än vad som syns här.

Boken innehåller inte någon utförlig presentation av de enskilda församlingarna.

Varje kapitel i boken avslutas med ett antal samtalsfrågor för att underlätta samtalet kring innehållet.

äkta möte

21