9789127120167 by Smakprov Media AB

är en smärta som bränner sig fast.» Junot Diaz, författare till Oscar Wao’s korta förunderliga liv »Utomordentligt komponerad och sofistikerad … Rörande och oförglömlig.» SAN FRANCISCO CHRONICLE

Nam Les hyllade och prisbelönta novellsamling Båten tar oss från Colombias slum till Teherans gator; från New York City till Iowa City; från en liten fiskeby i Australien till ett fartyg på Sydkinesiska havet. Med hjälp av en

»Storslaget. En debut som blickar ut över ett vidsträckt panorama.» LOS ANGELES TIMES BOOK REVIEW

mångfald av röster och perspektiv tar Le med oss till hjärtat av vad det innebär att vara människa, oavsett var i världen man befinner sig. Denna kritikerrosade debut utnämndes till en av årets mest intressanta

»Ambitiöst och självsäkert, sju berättelser från olika kulturer sedda genom ögonen på karaktärer med ett brett spektra av erfarenheter. Nam Le kombinerar forskning och dröm i skildringen av främmande världar.»

böcker av NY Times 2008 samt har belönats med elva litterära pris, bland annat Australian Prime Minister’s Literary Award och Dylan Thomas Prize. Båten har hyllats av en enig kritikerkår världen över och är hittills utgiven i sexton länder.

THE WASHINGTON POST

NAM LE | BÅTEN

»En fantastisk prestation. Nam Le träffar mitt i hjärtat, och det

»Vidsträckta, knivskarpa berättelser av en mästerlig 29-åring.» THE OPRAH MAGAZINE

Nam Le föddes 1979 i Vietnam och är uppvuxen i Australien. Han debuterade med novellsamlingen Båten som blev mångfaldigt prisbelönt och hyllad i pressen världen över då den kom ut 2008. Nam Le skriver just nu på en roman.

En enastående samling.» ISBN 978-91-27-12016-7 9 789127 120167

NEW YORK TIMES

Innehåll

Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja 11 Cartagena 36 Möte med Elise 72 Halflead Bay 97 Hiroshima 163 Teheran har ordet 177 Båten 227 Tack

Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja

min far kom en regnig förmiddag. Jag drömde om en dikt, det monotona tapp tapp från skrivmaskinstangenterna som bankade fram bokstäverna. Det var en bra dikt – kanske den bästa jag skrivit. När jag vaknade stod han i dörren till mitt sovrum med ett tvetydigt leende i ansiktet. Han hade på sig svarta byxor och en våt och skrynklig anorak som såg ut som om den kom direkt ur tvättmaskinen. Där han stod i dörröppningen var han ännu mindre och tanigare än jag mindes honom. Fortfarande omtöcknad av drömmen lyfte jag ansiktet mot väckarklockan. ”Vad är klockan?” ”Hej, Son”, sa han på vietnamesiska. ”Jag knackade en lång stund. Sedan gick dörren upp av sig själv.” All mark är glas, tänkte jag. Sedan dam-da-da, en daktyl, slut på raden, och så orden förlåt och karat i raden efter. Kom igen, tänkte jag. ”Det ösregnar”, sa han. Jag rynkade pannan. Klockan visade 11:44. ”Jag trodde inte att du skulle komma förrän i eftermiddag.” Det kändes konstigt att prata vietnamesiska igen efter så lång tid. ”De ändrade min flight i Los Angeles.” ”Varför ringde du inte?” ”Jag försökte”, sa han lugnt. ”Du svarade inte.” 11

Jag rullade över på andra sidan sängen och tryckte upp fönstret. Ljudet av regnet fyllde rummet – det regnade på gatorna, taken och plåtskjulet på andra sidan parkeringsplatsen och det lät som smällare som gick av någonstans långt borta. Allting luktade våta löv. ”Jag stänger av telefonen när jag sover”, sa jag. ”Förlåt.” Han fortsatte le mot mig, menande, som om han väntade sig att jag skulle tillkännage någonting. ”Jag drömde.” När jag var liten brukade han väcka mig genom att stå böjd över mig och daska mig lätt i ansiktet. Jag avskydde det – hans våta, sura händer. ”Sätt fart nu”, sa han och lyfte upp en stor Adidasbag och ett hoprullat knyte som såg ut som en sovsäck. ”Lev en dag och vinn ett hav av kunskap.” Det var en vana han hade, att tala i vietnamesiska ordspråk. Jag hade för länge sedan slutat att bry mig om det. Jag drog på mig en T-shirt och sträckte ut nacken framför det enda fönstret. Regnet gjorde himlen gråstrimmig som grafit. All mark är glas … Som en skapelse i rök blev dikten allt suddigare innan den löstes upp i denna nya, kalla, främmande verklighet: en vindpinad, regndränkt parkeringsplats, ett mörkt rum som knappt rymde mer än en säng och min fars dyvåta lilla kropp som gjorde pölar på trägolvet. Jag gick fram till honom, och jag hade gåshud på benen under pyjamasen. Med en vänligt oberörd min såg han på medan jag sträckte ut min hand mot hans, skakade den och sedan befriade hans andra hand från väskorna. ”Du måste vara dödstrött”, sa jag. Han hade flugit från Sydney i Australien. Trettiotre timmar allt som allt – via Auckland, Los Angeles och Denver – innan han hade landat i Iowa. Jag hade inte träffat honom på tre år. ”Du får sova i mitt rum.” ”Tjusigt värre”, sa han när han ledde runt mig i min egen lägenhet. ”Ett piano har du till och med.” Han gav mig ett nästan beklagande leende. ”Jag visste att du aldrig skulle sluta.” Jag uppfattade en rörelse bakom hans ansikte och plötsligt satt jag på den uppskruvade piano12

pallen igen och jagade metronomen med fingrarna, ständigt före eller efter, samtidigt som jag försökte låta bli att tänka på lärarens envisa suckande och hans tunga mässingslinjal. Jag fann plötsligt att jag stod och gnuggade knogarna. Min far klappade på futonen i vardagsrummet. ”Jag sover här.” ”Du sover i mitt rum, Ba.” Jag såg vaksamt på honom medan han synade rummet, som var översållat med böcker, papper, smutsiga tallrikar, tekoppar och kläder – jag hade tänkt städa upp innan jag åkte till flygplatsen. ”Jag sitter ändå här inne och jobbar, och jag jobbar på nätterna.” När han fortsatte in i köket plockade jag åt mig den till tre fjärdedelar fulla flaskan med Johnnie Walker på andra hyllplanet i bokhyllan och gömde den under skrivbordet. Jag såg mig om. Skrivbordet var fullt av smulig cigarettaska. Jag slängde några tidningar över de värsta fläckarna. Sedan vände jag på en av dem eftersom den hade en bild av ordförande Mao på omslaget. Jag rafsade snabbt ihop alla cigarettpaket och sömntabletter och rökelsebrännare och stoppade undan dem högt upp på en hylla, bakom Kaf kas samlade verk. Precis framför svängdörren till köket kom jag att tänka på fotot av Linda bredvid skrivaren. Hennes glamourbild, som jag kallade den: vinden i håret och kisande blick, leende åt något utanför bilden. En av hennes före detta pojkvänner hade tagit den vid Lake MacBride. Hon såg lycklig ut. Jag vände snabbt ner fotot på bordet och lade några nedklottrade papper ovanpå. När jag kom in i köket trodde jag först att jag hade glömt stänga dörren till brandtrappan. Jag hörde regnvattnet forsa genom takrännorna och ner genom stuprören. Sedan fick jag syn på min far vid diskbänken. Med ärmarna uppkavlade och en svamp i handen stod han och gnuggade det månadsgamla berget av ingrodd disk. Det luktade vidrigt. ”Ba”, sa jag och rynkade pannan, ”det där behöver du inte göra.” Hans hårda, läderaktiga händer rörde sig flinkt i diskhon. ”Ba”, sa jag halvhjärtat. ”Jag är snart klar.” Han tittade upp och log. ”Har du ätit? Ska jag laga lunch åt dig?” 13

”Thoi”, sa jag, plötsligt irriterad. ”Du är dödstrött. Jag går ut och köper något åt oss.” Jag gick tillbaka till sovrummet genom vardagsrummet och plockade upp kläder och skräp på vägen. ”Du behöver inte tänka på mig”, ropade han. ”Gör bara precis som du brukar.” Sanningen var den att han hade kommit extremt olägligt. Det var mitt sista år på skrivarprogrammet vid Iowas universitet, det var i slutet av november och min sista novell för terminen skulle lämnas in om tre dagar. Jag hade en hel hög med uppsatser att rätta och en massa ansökningar om olika stipendier och jobb att skriva. Det var inte konstigt att jag drack så mycket. Först kvällen innan hade jag talat om för Linda att han skulle komma. Vi var hemma hos henne. Hennes kropp var hal av svett och svår att hålla i. Hennes kropp luktade av hennes kläder. Hon vände på mig så att jag låg med ansiktet i lakanet och sedan började hon hamra på min rygg med kanten av sina händer. Högre. Lite längre ut. Hon hade svårt att hålla rytmen. ”Lösare”, sa jag. Sedan började jag skratta. ”Vad är det?” Lakanen var fuktiga mot ansiktet. ”Vad är det?” ”Lösare”, sa jag, ”inte långsammare.” Hon smällde till mig med handflatan, hårt – och så en gång till. Jag kunde inte sluta skratta. Jag snodde runt och fick tag i hennes handleder. Hon satt framåtböjd, rodnande och vacker. Håret föll ner över hennes ansikte, och det enda jag kunde se under den askblonda kanten var hennes öppna mun. Hon pressade sig ner över mig så att axlarna stack upp som knutar på den långa, slanka linjen från nacken till ryggslutet. ”Sluta!” sa hennes mun. Hon slet sig lös. Hennes fingrar under min kalsongresår, våldsamma, naglarna som rev mig på låren, knäna, anklarna. Jag sträckte på foten som en balettdansör. Efteråt talade jag om för henne att min far inte visste om att hon fanns. Hon sa ingenting. ”Vi pratar helt enkelt inte om sådana saker”, 14

förklarade jag. Hon liknade en skådespelerska som liknade min flickvän. Jag blev trött av att stirra på hennes ansikte. Det var en känsla jag hade haft allt oftare på sista tiden. ”Han stannar bara i tre dagar.” Någonstans utanför hördes ett gäng skrikande och skränande collegepojkar. ”Jag trodde inte att du pratade med honom över huvud taget.” ”Han är min far.” ”Vad vill han?” Jag rullade över på sidan och såg på henne, stödd på ena armbågen. Jag försökte komma ihåg hur mycket jag hade berättat för henne om honom. Vi hade legat på sängen med vinden vinande genom rummet – så mycket mindes jag – och vi hade båda varit småfulla. Våra röster kunde ha tillhört vem som helst i mörkret. ”Det är bara tre dagar”, sa jag. Hon hade ett egendomligt, slutet uttryck i ansiktet. Hon betraktade mig en lång stund. Sedan steg hon upp och drog på sig kläderna. ”Se till att bli färdig med novellen, bara”, sa hon. Jag drack innan jag kom hit också. Jag drack när jag läste på universitet och när jag arbetade som advokat – i mitt förra liv, som man säger. Det fanns en källarbar i ett hotell som låg granne med mitt jobb, och varje kväll tog jag trappan ner och parkerade mig på en barstol och låtsades som om jag inte ville småprata med bartendern. Han var bara lite äldre än jag, och jag kom att avundas hans sorglöshet, hans förvissning om att varje situation var tillfällig. Jag gav orimligt mycket dricks. Efter ett tag började han bjuda mig på räkslamsor och köttpuddingar. Mina föräldrar hade redan separerat vid det laget – min far hade flyttat till Sydney och min mor hade fått en billig lägenhet av kommunen. Det är det enda jag någonsin har ägnat mig åt – att handla med ord. Ibland tänker jag fortfarande på ord på samma sätt som jag antar att en general tänker på antalet döda och sårade. Jag hade varit i Iowa i över ett år – dagarna blev till veckor och sedan månader, mer än ett år av dagar – och jag hade bara skrivit tre och en halv novell. Runt sjuttontusen ord. På advokatbyrån hade jag skrivit lika många ord på ett par 15

veckor. Och de hade varit till nytta för någon. Inlämningsdatumen kom, obönhörliga, och jag tvingade mig själv att hålla dem. Sedan, under de stora tidssjoken däremellan, drog jag mig tillbaka till min tomma skärm och min långsamt igenslammande hjärna. Jag provade allt – jag skrev för hand, i sängen och i badkaret. När denna min sista deadline närmade sig kom jag att tänka på en kompis som hade sagt att han hade kommit över sin skrivkramp genom att byta till skrivmaskin. Man skriver obehindrat först när man vet att man inte kan ta bort det man skrivit, sa han. Jag köpte en elektrisk Smith Corona i en antikvitetsaffär. Den brummade som ett tropiskt akvarium när jag satte på den. Den tog sig bra ut på skrivbordet. För att få inspiration läste jag absurt formell viktoriansk poesi och drack whisky utan vatten. Hur svårt kunde det vara? Det hände saker i den här världen hela tiden. Det enda jag behövde göra var att registrera dem. På himlen strålade två svalflockar samman, drogs isär och ihop igen likt slöjor i korsande luftströmmar. I kön i mataffären böjde sig en svart kvinna fram och kysste handtaget på sin kundvagn, och hennes hy var mörk och glansig som träet på ett polerat piano. Veckan innan min far skulle komma blev jag utskälld av en vän som tröttnat på min ständiga defaitism. ”Skrivkramp?” I gatlyktornas sken såg jag whiskyångorna stå som rökpuffar ur hans mun. ”Hur kan du ha skrivkramp? Du kan ju skriva om Vietnam.” Vi hade just varit på en fest med en uppläsning av klassens senaste succé, en kinesiska som försökte bli amerikan och som hade skrivit en novellsamling om kineser i olika stadier av amerikanisering. Novellerna var lyhörda och bra. Det sades att hon hade blivit erbjuden ett fett sexsiffrigt kontrakt på två kommande böcker. Det var en oskriven regel att man inte pratade om sådana saker. Självklart var det det enda man pratade om. ”Det är det som gäller”, hade en lärare sagt åt mig i en bar. ”Etnisk litteratur är riktigt het. Och viktig också.” Ett par litterära agenter på besök intog en liknande ställning: ”Det 16

finns massor av folk som skriver bra”, sa den ena. ”Du måste fråga dig själv vad det är som får just dig att sticka ut.” Hon skickade över bollen till sin kollega, som svarade långsamt som om det var ett mantra han läste: ”Din bakgrund och din livserfarenhet.” Jag hade andra vänner som var mer rakt på sak: ”Etnisk litteratur får mig att spy”, sa en. ”Det är bara en massa beskrivningar av exotisk mat.” Eller: ”Man vet inte om språket är fattigt för att författaren vill ha det så eller för att han har kasst ordförråd.” En kompis berättade för mig om någon han kände, en Harvardutbildad kille från Washington D.C. som hade poserat i en traditionell nigeriansk dräkt för omslagsfotot till sin bok. Jag såg för mig hur jag stod på ett risfält med en konformad halmhatt på huvudet. Sedan såg jag min far stå på samma fält i sin trådslitna arbetsuniform och med unga, hårda ögon. ”Det är så förbannat trist”, sa min vän. Vi var fulla och gick och ledde våra cyklar eftersom båda två, var för sig, hade fått punktering på väg till festen. ”Personerna är alltid lika slätstrukna och allmängiltiga. Så länge en kinesisk författare skriver om kineser, eller en peruansk författare om peruaner, eller en rysk författare om ryssar …” sa han och lät som om han rabblade en barnkammarramsa, men sedan tappade han tråden och tystnade. Hans mun förvreds i ett ogillande leende. Jag förstod att han var arg på någonting. ”Titta”, sa jag och pekade på en upplyst veranda framför oss. ”De där killarna är beväpnade.” ”Så länge det finns en enda intressant bild eller metafor på så här mycket text”, sa han och visade med tummen och pekfingret – en halv sida – samtidigt som hans cykel vinglade hit och dit över trottoaren. Jag nickade åt honom och sedan nickade jag åt en av killarna på verandan, och han nickade tillbaka. Den andre killen vinkade förbi oss med sitt luftgevär i träimitation. En bil stod på tomgång på uppfarten med strålkastarna tända, och i bilen satt några tjejer och gastade: ”Skjut inte! Skjut inte!” ”Faulkner, du vet”, sa min vän och överröstade tjejerna, ”han sa att 17

vi måste skriva om de gamla sanningarna. Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja.” En plötslig skarp knall bakom oss, som om en jättelik typarm på en skrivmaskin slagit ner, följd av dämpade skrik. ”Jag vet att jag är en dålig människa som säger det här”, sa min vän, ”men det är därför jag gillar det du gör, Nam. För du hade lika väl kunnat skriva om vietnamesiska båtflyktingar hela tiden. Som i din tredje novell.” Han måste ha trott att jag böjde ner huvudet i ödmjukhet, men i själva verket försökte jag ta reda på om jag just hade blivit skjuten i låret. Jag hade tydligt känt hur det brände till. Haglet kunde ha rikoschetterat mot någonting. ”Du skulle kunna exploatera det vietnamesiska hur mycket som helst. Men i stället väljer du att skriva om lesbiska vampyrer och colombianska yrkesmördare och föräldralösa barn i Hiroshima – och om New York-konstnärer med hemorrojder.” För ett drömlikt ögonblick stod jag som träffad av blixten. Katalogiserade så där, indränkta i hans whiskystinkande andedräkt, framstod mina noveller inte i någon särskilt smickrande dager. Det brände fortfarande i benet. Jag såg för mig hur jag stack ner handen och kände på baksidan av jeansen, varpå jag undersökte handen under en gatlykta och fick se att den fullkomligt dröp av blod. Jag såg för mig hur jag vände på klacken och utan ett ord gick uppför trappan till verandan och spöade upp de båda småkillarna. Jag skulle berätta min historia i en mikrofon från en sjukhussäng. Jag skulle komponera min historia i en fängelsecell. Jag skulle döda den ene av dem, kanske oavsiktligt, och aldrig prata om det, aldrig någonsin, inte med någon. Det var inget hål i mina jeans. ”Jag är antagligen en dålig människa”, sa min vän och snubblade vidare med sin cykel några steg framför mig. Om du frågar mig varför jag flyttade till Iowa skulle jag säga att Iowa är vackert på samma sätt som alla andra platser är vackra: om man ser den som svaret på en fråga man ställer sig själv varje dag, bara genom att vara där. 18

Den eftermiddagen var jag på väg ut för att gå till Linda när min far ropade på mig inifrån sovrummet. Jag stannade till utanför den stängda dörren. Det var meningen att han skulle sova en stund. ”Vart ska du?” sa hans röst. ”Ut på promenad”, svarade jag. ”Då följer jag med.” Jag slogs alltid av att allting såg ut att vara gjort i en större skala på Summit Street: tvåvåningsvillorna, de jämna gräsmattorna som sluttade ner mot trottoarerna likt golf banor, almar med höga, tjocka grenar – den sortens grenar som jag föreställde mig att fäder hängde upp repgungor i, åt döttrar i vita klänningar. Löven som förut varit gyllene och röda höll på att bli bruna och mörkt orange. Det hade slutat regna. Jag vet inte varför, men vi gick mitt i gatan, på den mörka asfalten som glänste under de hala, fastklibbade löven som ryggen på en val. Jag frågade honom: ”Vad vill du göra medan du är här?” Hans ansikte var blekt och stelnat i ett leende. ”Det behöver du inte bekymra dig om”, sa han. ”Jag kan meditera. Eller läsa.” ”Det finns ett kafé i centrum”, sa jag. ”Och en japansk restaurang.” Det lät patetiskt. Jag insåg plötsligt att jag inte visste någonting om vad min far gjorde på dagarna. Han fortsatte att le med blicken fäst på marken som rörde sig framför hans fötter. ”Jag måste skriva”, sa jag. ”Skriv du.” Och jag kunde inte längre tyda hans leende. Han hade fulländat det sedan vi sist sågs. Det var bara en liten förstulen krökning på läpparna, nästan omärklig, som jag förmodligen skulle ha tagit för ett tecken på senilitet om det inte hade varit för skärpan i hans blick. ”Det finns ett konstmuseum på andra sidan floden”, sa jag. ”Åh, ta mig dit.” ”Till museet?” ”Nej”, sa han och sneglade på mig. ”Till floden.” Vi vände och gick tillbaka till Burlington Street och fortsatte ned 19

för sluttningen mot floden. Mitt ute på bron stannade han. Vattnet nedanför oss såg kallt och svart ut, och på sina ställen gav det efter för temperaturen och saktade in. Bakom oss gled sex filer med bilar fram och tillbaka över den våta, grusiga vägbanan. Det lät som en storm som slet och rev. ”Har du hört av din mor?” Han stod rakryggad vid räcket och hans huvud var så egendomligt litet ovanför den bulliga dunjackan som jag hade lånat honom. ”Ja, det händer.” Han gick över till formell vietnamesiska: ”Hur mår Nams mor?” ”Hon mår bra”, sa jag – alltför högt – eftersom jag försökte överrösta en lastbil som just skrällde förbi. Han nickade. Bakom honom låg flodens östra strand i det glåmiga eftermiddagsljuset. ”Kom”, sa jag. Vi gick över bron till ett hamburgerställe som låg där. När jag kom ut med två muggar kaffe i händerna hade min far gått ner till floden. Bredvid honom stod en påbyltad, skäggig figur böjd över ett brinnande bensinfat. Aldrig hade jag sett någonting liknande i Iowa City. ”Det här är min son”, sa min far när jag hade lyckats ta mig nedför den våta strandbrinken. ”Författaren.” Jag sneglade hastigt på honom men hans ansikte avslöjade ingenting. Han tog den heta pappmuggen ur min hand. ”Vill ni ha kaffe?” ”Tack, men nej tack.” Mannen stod stilla och betraktade sina utsträckta, skrovliga händer som glödde röda över det brinnande fatet. Hans röst var mjuk och kläderna tunga av hans liv. Jag kände en doft av djur från honom, bensin, och regn. ”Jag har läst hans novell”, fortsatte min far på sin sjungande engelska, ”om vietnamesiska båtflyktingar.” Han stirrade på mannen, rakt in i hans tomma, rinnande ögon, innan han fortsatte som om han hade kommit fram till poängen i en rolig historia: ”Vi är vietnamesiska båtflyktingar.” Vi stod där en lång stund, alla tre, och betraktade lågorna. När jag höjde blicken hade det blivit mörkt. ”Har du några pengar på dig?” frågade min far på vietnamesiska. 20

”Välkomna till Amerika”, sa mannen genom skägget. Han tittade inte upp när jag slöt hans näve om de fuktiga sedlarna. Min far drogs till svaghet, även om han inte tolererade någon sådan hos mig. Han var soldat, hade han en gång sagt, som om det skulle förklara allting. Mot mig var han bara ordspråk och regler. Inga privata telefonsamtal. Inga kvinnliga vänner. Ingen nöjesläsning. När jag gick i lågstadiet tvingade han mig att göra upp ett studieschema på tio timmar per dag under sommarloven, och när jag gjorde avsteg från det straffade han mig. Han kunde konsten att ge mig tjugo slag med rottingen och bara åstadkomma en enda svartröd strimma, som ett brännmärke tvärs över skinkorna. När han efteråt gned tigerbalsam på såret grät jag av ilska för att jag grät. En gång när min mor råkade säga att durianfrukt fick mig att kräkas tvingade han mig att äta det när vi hade gäster. Doi an muoi cung ngon. Hungern ratar ingen mat. Jag lärde mig att hata honom utan att röra en min. När jag var fjorton fick jag reda på att han hade varit med om en massaker. Senare hittade jag foton och dokument och böcker, men den kvällen, på en fest hos en vän till familjen i en förort till Melbourne, var det bara en historia bland många i en ring av berusade män. De satt i skräddarställning på tidningar runt en stor blå presenning och söp sig fulla på billig öl. Det var vid den tiden på kvällen då saker och ting börjar lösas upp i kanterna. Röda ansikten, höjda röster och utspilld öl. Vi kom dit sent och männen makade på sig för att göra plats åt min far. ”Thanh! Din jävel! Var har du varit? Vågade du dig inte hit? Sätt dig ner, sätt dig …” ”Ge honom fem flaskor”, sa en man och vände sig häftigt om. ”Och då är vi riktigt schyssta mot dig – alla andra här har redan druckit åtta, nio stycken.” För första gången lät min far mig vara med. Jag satt i utkanten av ringen och tittade fascinerad på. En snårskog av vietnamesiska röster som svor, skålade, skröt om sina barn och drev med en man som gång på gång stammade: ”Den har f-f-fem hundra hästar!” Och hela tiden 21

skrattade min far godmodigt, så röd i ansiktet att han såg solbränd ut. Med skål och ätpinnar i händerna liknade han nästan ett barn där han satt inklämd mellan två män som utbytte krigsminnen. Jag såg på honom medan han sparsmakat plockade bland det enorma utbudet rätter i mitten. Maten var vad som kallades do nhau, alkoholmat. Stora feta ostron i salt-peppar-citronsås. Kokta snäckor stora som biljardbollar. Sydvietnamesisk kycklingsallad som dröp av vinäger och serverades med brunfläckiga riskex. Någon ropade min fars namn; han hade lagt ner sina ätpinnar och talade med låg röst: ”Ja, herregud, först kom helikoptrarna, med raketer och M60 kulsprutor. Ni minns ljudet, va? Man blev som döv. Vi gömde oss i bunkern under templet, min mor och mina fyra systrar och fru Tran, bagaren, och en del andra. Man hörde ingenting. Sedan slutade de skjuta och fru Tran sa åt min mor att vi måste gå ut på gatan. Om vi stannade där nere skulle amerikanerna tro att vi var Vietcong. ’Jag går ingenstans’, sa min mor. ’De har handgranater’, sa fru Tran. Jag var rädd och upphetsad. Jag hade aldrig sett en amerikan förut.” Det tog ett tag innan jag lyckades koppla ihop min far med historien han berättade. Han fångade min blick och höll kvar den en kort stund, som för att visa att han delade en hemlighet med mig. Han var full. ”Så vi gick upp. Överallt var det damm och rök, och allt man hörde var ljudet av helikoptrar och M16-karbiner. Hus som brann. Sedan fick jag syn på en amerikan genom röken. Jag började nästan skratta. Han såg så slafsig ut i sin uniform – den var för stor för honom – och han hade ett pärlhalsband och basebollkeps. Över axeln hade han en M16 som en spade. Ja, herregud, han var så totalt olik Vietcongsoldaterna som hade skjortorna knäppta upp till hakan – och instoppade – även om de hade krupit i leriga tunnlar hela dagen.” Han tog upp sina ätpinnar och sträckte sig efter fatet med tiet canh, en specialitet – köttfärs indränkt i färskt koagulerat ankblod. Några av de andra männen lyssnade nu, hemlighetsfullt leende. Jag såg hans rödfläckiga tänder när han tuggade sig igenom resten av orden: ”De tvingade oss att gå mot den östra delen av byn. De var runt tio stycken, och vi kanske femtio. Fru Tran sa hela tiden: ’Inte Vietcong 22

inte Vietcong.’ De hörde henne inte för alla kulsprutor och granatkastare. M79:or. Minns ni dem? Det var bara jag som hörde henne. Överallt på risfälten såg jag delar av djur, en vattenbuffel med ena sidan borta, som om någon hade gröpt ur den med sked. Sedan, genom röken, såg jag Farfar Long buga för en menig soldat i den traditionella hälsningen. Jag ville ropa på honom. Hans fru och dotter och dotterdöttrarna, My och Kim, stod blygt bakom honom. Soldaten steg fram, bankade till honom med karbinkolven på hjässan och svängde sedan runt vapnet och stack bajonetten i hans hals. Ingen sa något. Min mor försökte hålla för ögonen på mig, men jag såg hur han ställde om karbinen från automateld till patronvis eld innan han sköt Farmor Long. Sedan drog han tillsammans med en vän in dottern i en hydda och de två små flickorna hängde sig fast i hennes ben och drogs med. De tog oss till dräneringsdiket nära bron. Det låg kroppar på bron, ett spädbarn som bara hade nedre halvan av huvudet kvar, en munk vars klädnad hade färgats rosa. Jag såg två kroppar som hade fått spader ess inristat på bröstet. Jag förstod det inte. Mina systrar grät inte ens. Nu skrek folk runt omkring: ’Inte Vietcong inte Vietcong’, men amerikanerna bara grimaserade och spottade och skrattade. En av dem sa någonting och sedan började några av dem knuffa ner oss i diket. Det var till hälften fyllt av lerigt vatten. Min mor hoppade i och lyfte ner mina systrar, en i taget. Jag minns att jag tittade upp och såg helikoptrar överallt, några större än andra, en del högre upp. De tvingade oss att gå ner på knä i vattnet. De satte upp sina automatkarbiner på stativ. De tvingade oss att stå upp igen. En av amerikanerna, en pojke med runt ansikte, grät och gnydde sakta medan han laddade om sitt magasin. ’Inte Vietcong inte Vietcong.’ De tittade inte på oss. De tvingade oss att vända oss om. De tvingade oss att gå ner på knä igen. När de började skjuta kände jag min mors kropp studsa ovanpå min; den fortsatte studsa en lång stund och sedan hördes helikoptrarna överallt, högre och högre som om de allihop kom ner för att landa, och sedan var det bara mörkt och vått och varmt och sött.” Det hade blivit tyst i ringen. Min mor kom ut ur köket, satte sig på huk bakom min far och slingrade armarna om hans hals. Det var ett 23

mindre brott mot reglerna. ”Men herregud”, sa hon, ”har inte ni män något bättre att prata om?” Det var tyst ett ögonblick, och sedan frustade någon till och sa högt: ”Du vinner, Thanh. Du hade verkligen en tuff barndom!” varpå alla, inklusive min far, brast ut i skratt. Jag stämde osäkert in. De skålade högljutt och använde ord som jag inte förstod. Kanske var det inte exakt så han berättade det. Kanske har jag själv fyllt i något här och där. Men när man skriver ett minnestal – och det här är snudd på – gör man det inte under ed. Min far växte upp i provinsen Quang Ngai, orten Song My, byn Tu Cung, i USA senare känd som My Lai. Han var fjorton år gammal. Sent den kvällen satte jag på min Smith Corona. Den brummade lovande. Jag tog whiskyflaskan som stod under skrivbordet och hällde upp en dubbel. Vad fan, tänkte jag. Jag hade två och en halv dag kvar. Jag skulle skriva en etnisk novell om min vietnamesiske far. Det var en bra historia. Det var en helt jävla fantastisk historia. Jag satte i ett tomt papper. Högst upp på sidan skrev jag ”ETNISK NOVELL” med stora bokstäver. Jag tryckte på returtangenten och började på ny rad. Ljudet av helikoptrar från en mörk himmel. Tangenterna hamrade mot papperet. Jag vaknade sent nästa dag. Jag satt på kaféet med mina maskinskrivna papper och såg folk komma och gå. De skrattade och drack kaffe och pratade, och när jag lyssnade på dem påmindes jag än en gång om att jag befann mig i en småstad i ett främmande land. Jag tänkte på min far i mitt dunkla sovrum. Han hade haft dörren stängd när jag gick. Jag tänkte på hur han hade sett ut när jag tittade in till honom innan jag gick och lade mig. Kroppen hade nästan försvunnit bland filtarna och huvudet såg så litet ut bland mina kuddar. Han hade åldrats på de tre år som gått. Hans hud glänste som glas i det blå gryningsljuset. Han var här nu, hos mig, och han hade redan fått resten av mitt liv att kännas overkligt. Jag läste igenom det jag skrivit och tänkte på honom i den åldern, 24

bara en pojke, och på vem han skulle bli. Vid bordet intill sträckte en kille fram den ena hörsnäckan på sin iPod mot sin tjej och ville att hon skulle komma och sätta sig bredvid honom. Dörren öppnades och en kall vind blåste in. Jag försökte koncentrera mig. ”Hej.” Det var Linda, i en stor orange vindjacka och med den svala, uppfriskande doften av alla platser hon varit på. Hennes ansikte höll på att släta ut ett leende. ”Vad gör du här?” ”Jobbar på min novell.” ”Är din pappa här?” ”Nej.” Hennes kompisar väntade borta vid disken. Hon nickade åt dem och satte upp ett finger i luften, och så ställde hon sig bakom mig med händerna på mina axlar. ”Är det den här?” Hon lutade sig fram så att hennes hår snuddade vid mitt ansikte, och det var kallt och silkeslent mot min kind. Hon tog upp ett par sidor och läste tyst. ”Jag fattar ingenting”, sa hon när hon lade ner dem på bordet igen. ”Vad håller du på med?” ”Vad menar du?” ”Det här har du aldrig berättat för mig.” Jag ryckte på axlarna. ”Har han berättat det för dig? Pratar han med dig nu?” ”Inte direkt”, sa jag. ”Inte direkt?” Jag vände mig om och såg på henne. Hennes ögon reflekterade inget ljus. ”Vet du vad jag tror?” Hon tittade ner på papperen igen. ”Jag tror att du hittar på ursäkter åt honom.” ”Ursäkter?” ”Du romantiserar hans liv”, fortsatte hon lågmält, ”för att hitta en anledning till att han gjorde allt det där som du har sagt att han gjorde.” ”Det är en novell”, sa jag. ”Vad är det jag har sagt?” ”Du har sagt att han misshandlade dig.” Det var för mycket – de orden, och det som hörde ihop med dem. 25

Jag såg på hennes allvarliga, vackert formade ansikte, hennes ljusfällor till ögon, och jag kände redan anklagelsen i dem. ”Det har jag aldrig sagt.” Hon tog ett halvt steg bakåt. ”Säg mig bara en sak”, sa hon, och hennes röst planade ut. ”Du har aldrig presenterat honom för någon av dina flickvänner, eller hur?” Frågan låg stram över hennes ansikte. Jag sa ingenting och efter en stund nickade hon och bet sig i överläppen. Jag kände igen den där minen. Jag visste med en gång att jag borde ställa mig upp, dra hennes orangeklädda kropp intill min och viska ord i hennes öra – men allt jag kunde göra var att tänka på min far och hans ursäkter. De söndertrasade kropparna ovanpå hans. De tio timmarna han hade väntat och andats gyttja tills natten föll. Jag kände att jag höll på att falla in i gamla vanor igen. Hon tog ett steg fram och kysste mig på hjässan. Det var en av hennes regler – att aldrig gå ifrån ett gräl utan något slags ömhetsbevis. Jag tittade inte på henne. Det fanns en historia som min mor brukade berätta, om när vår familj just hade kommit till Australien och vi bodde på en förläggning på en förortsgata där lokalinvånarna varje gång de möttes eller skildes åt kramade och kysste varandra. Och hur min far – fängslad och förbryllad – hade gett den namnet ”de älskandes gata”. Jag vände mig mot fönstret: det var mörkt nu, kvällen sänkte sig tät och tung. En man och en kvinna satt mitt emot varandra vid ett högt bord. Kvinnan lutade sig fram och log, hennes bröst trycktes mot bordsskivan, armbågarna pekade framåt och hennes händer var bara några centimeter från mannens skjortbröst. Genom hela samtalet glittrade hennes tänder. Bakom dem satt en mor med sin son. ”Jag leker inte mer nu”, mumlade hon och vände blad i en tidning. ”L”, sa pojken. ”Jag leker inte, sa jag.” Så här tror jag att det är: vi förlåter våra föräldrar alla uppoffringar de gör, så länge de inte gör dem i vårt namn. För min far fanns det inget annat namn – bara mitt, och han hade döpt mig efter det hemland han hade lämnat. Hans offer var absolut och drev honom till allt det som 26

sedan hände. Jag kunde inte leva upp till det. Jag stack hemifrån när jag var sexton. Det var en tjej, och metamfetamin, och chansen till en större förlust än jag hade trott vara möjlig. Hon förkroppsligade allt det som min far hade förbjudit och som var så lockande. Naturligtvis fick han rätt i det han sa om henne: hon lärde mig vad smärta var – men också hopp. Vi var två djur som pickade på varandra i mörkret, och det var en känsla av helighet som jag aldrig har upplevt sedan dess. När min far fick reda på att min mor försåg mig med pengar gav han henne ett ultimatum. Hon flyttade in i en textilfabrik som tillhörde en vän till familjen, lärde sig sy på en overlockmaskin och fortsatte skicka pengar till mig. ”Det är klart att jag vill leva med honom”, sa hon när jag hälsade på henne flera månader senare. ”Men jag vill att du ska komma hem också.” ”Det vill inte Ba.” ”Du är hans son”, sa hon enkelt. ”Han vill ha dig hos sig.” Jag tvättade min skoluniform och bad en kompis att klippa mitt hår och väntade tills skoldagen var slut innan jag tog tåget hem. Min far ursäktade sig när han fick se mig. När han kom tillbaka till vardagsrummet hade han bytt skjorta och var blöt i håret. Jag mådde illa och kände mig klarvaken – som om alla de månader som gått hade varit en enda lång sömn och jag nu än en gång hade vaknat med våta, svidande kinder. Rummet luktade pepparmynta. Han frågade om jag mådde bra, och det sa jag att jag gjorde, och då frågade han om min kvinnliga kamrat mådde bra, och i det ögonblicket insåg jag att han inte talade till mig som en far – som han skulle ha gjort till sin ende son – utan som han skulle ha talat till en vän, vem som helst, och det slog totalt undan benen på mig. Jag hade lärt mig att tunna ut blodet men det var ingenting i jämförelse med det här. Jag tvingade mig själv att se på honom och så bad jag honom att låta Ma komma hem. ”Och Barn?” ”Barn kommer inte att ta emot några mer pengar av Ma.” ”Kom hem”, sa han till slut. Hans röst var åtsnörd, halvkvävd. Till och med då fungerade mina känslor som ett system av spakar 27

och taljor; blotta åsynen av honom hade oåterkalleligen satt dem i rörelse. ”Nej”, sa jag. Ordet var ett pistolskott. ”Kom hem, så kommer Ma också hem, och så lovar Ba att aldrig någonsin prata om det här igen.” Han vände bort blicken med ett plågat leende och tog fram en näsduk. Hans panna var våt av svett. Han hade blivit levande begraven i sin familjs våtvarma omfamning, fastklämd under de andras liv. Jag ville veta hur han hade tagit sig upp ur det där hålet. Jag ville veta hur vi någonsin skulle kunna ha någon kontakt igen. Allt detta ville jag veta men en inre drivkraft förde mig längre och längre bort från honom ju mer tiden gick. ”Världen är hård”, sa han. För ett ögonblick var jag osäker på om det var ännu ett ordspråk eller inte. Han såg på mig och hans ansikte var en glänsande mask. ”Säg bara ja, så glömmer vi alltihop. Det är det enda som behövs. Säg det bara: ja.” Men jag sa det inte. Inte den dagen, och inte nästa, och inte någon dag under nästan hela det år som följde. Men när jag till slut gjorde det, när jag var avgiftad och fast i nya beroenden, då höll han sitt ord och talade aldrig om saken igen. Faktum var att han inte talade särskilt mycket över huvud taget sedan jag flyttat hem, och det var under denna inövade tystnad som vi tre – min far, min mor och jag, nu än en gång under samma tak – ohjälpligt drevs in i våra separata liv. Lägenheten luktade stekt vitlök och sesamolja när jag kom hem. Min far satt på vardagsrumsgolvet, på den där specialmadrassen som han hade haft med sig. Den var gjord av vit skumplast. Han sa att den var bra för ryggen. ”Det finns lite wok i köket.” ”Tack.” ”Jag läste din novell i morse”, sa han, ”medan du sov.” Det vände sig i magen på mig. Jag hade inte tänkt på att gömma papperen. ”Det finns fel i den.” ”Läste du den?” ”Det fanns fel i din förra novell också.” Min förra novell. Jag mindes telefonsamtalet från min mor den gången. Min far, som var arbetslös och bodde ensam i Sydney, hade 28

börjat skicka långa mejl till vänner från förr i tiden, sådana han känt för trettio, fyrtio år sedan. Jag borde prata med honom oftare, hade hon sagt. Jag hade skickat honom min flyktingnovell. Han hade inte svarat. Nu, när jag kom ut ur köket med en överfylld tallrik med wok, försökte jag komma ihåg i vilka avsnitt jag hade slarvat med researchen. Kanske scenen i Rach Gia – innan de kom fram till båten. Jag skyfflade upp en hög med marinerad tofu, cashewnötter och kikärter på gaffeln. Han hade varit och handlat. ”Det är noveller”, sa jag, nonchalant tuggande. ”Skönlitteratur.” Han var tyst en stund, och sedan sa han: ”Okej, Son.” Min diet hade bestått av pommes frites och nudlar och pizza så länge att jag hade glömt hur mycket jag saknade hemlagat. Medan jag åt stretchade han på sin vita matta. ”Hur är det med ryggen?” ”De gjorde en datortomografi på mig”, sa han. ”Det läcker ut nervvätska mellan mina ryggkotor.” Han log sitt martyrleende där han låg med höger ben uppdraget mot vänster höft. ”Jag tog med bilderna för att visa dig.” ”Gör det ont, Ba?” ”Det gör det.” Han skrattade till, som om alltihop var ett skämt. ”Men vad ska jag göra? Det är bara att acceptera det.” ”Kan de inte operera?” Jag kände att jag höll på att tappa intresset. Jag var en dålig son. Han hade flyttat ifrån min mor när jag började mina juridikstudier och ända sedan dess hade han pratat om sina ryggproblem så ofta – och alltid i buddhistiska termer av lidande och underkastelse – att en del av mig, den kalla, hårda delen, misstänkte att han överdrev för att väcka min oro och sedan tillbakavisa den. Han kunde göra så. Han hade tvingat mig att ta karatelektioner tills jag var sexton, och sedan, vid ett av våra sista gräl, gav han sig på mig och plötsligt stod jag i fightingställning. Han hade lett åt min fasa. ”Det är bra”, hade han sagt. Vi var insnärjda i skuld på alla tänkbara sätt. Det tog all tid vi hade att inse att allt som vi fick utstå utstod vi även för den andre. ”Jag vill prata med dig”, sa jag. 29

”Det är så när man blir gammal, kroppen bryts ner”, sa han. ”Nej, jag menar för novellen.” ”Prata?” ”Ja.” ”Om vad då?” Han såg road ut. ”Om mina fel”, sa jag. Om du frågar mig varför jag flyttade till Iowa skulle jag säga att jag var advokat och jag var ingen advokat. En gång om dygnet vaknade jag vid den tid på morgonen då smogen var som allra värst och åkte kollektivt – buss, spårvagn, hiss, utan att säga ett ord, i kläder som skavde och med en latte i en vit mugg i handen – till mitt fönsterlösa kontor i den högsta och mest glastäckta byggnaden i Melbourne. Tiden var indelad i sexminutersintervaller och vänner tilldelades lunchraster på åtta intervaller. Jag avskydde det jag gjorde och jag avskydde att jag var bra på det. Mest av allt avskydde jag vetskapen om att det var mitt jobb som gjorde min far stolt över mig. När jag berättade för honom att jag skulle sluta och flytta till Iowa för att bli författare sa han: ”Trau buoc ghet trau an.” Den fångna buffeln hatar den fria buffeln. Men vid det laget hade han inte längre någon kontroll över mitt liv. Jag var tjugofem år gammal. Det viktiga är inte att skriva det som ingen annan kan skriva, utan att skriva det som bara du kan skriva. Den där raden hittade jag nyligen i en av mina gamla anteckningsböcker. Personen som skrev det kan inte ha vetat vad som skulle hända, hur tiden kan vända sig emot en, hur en röst blir ihålig och hur ord man en gång älskat kan blekna bort på papperet. ”Varför vill du skriva den här novellen?” frågade min far. ”Det är en bra historia.” ”Men det finns så många andra saker du skulle kunna skriva om.” ”Det här är viktigt, Ba. Det är viktigt att folk får veta.” ”Du vill ha deras medlidande.” Jag visste inte om det var en fråga. Jag blev förnärmad. ”Jag vill att de ska minnas”, sa jag. 30

Han var tyst en lång stund. Sedan sa han: ”Det är bara du som kommer att minnas. Jag kommer att minnas. De kommer att läsa och klappa händerna och glömma.” För en gångs skull log han inte. ”Ibland är det bättre att glömma, eller hur?” ”Jag gör det i alla fall”, sa jag. Det kom tillbaka till mig – hur det hade känts vid skrivmaskinen kvällen innan. En tanke kom farande. ”Om jag skriver en sann historia”, sa jag till min far, ”så har jag större chans att få den såld.” Han tittade på mig en stund, forskande, som om det var något i mitt ansikte han såg för första gången. Till slut sa han med stadig röst: ”Jag ska berätta.” Så blev han tankfull igen. ”Men det är inte något som du kommer att kunna skriva om, tro mig.” ”Jag gör det i alla fall”, upprepade jag. Då gjorde han någonting oväntat. Hans ansikte sprack upp och han började skratta, helt utan självömkan och ironi, i stora, djupa andetag. Jag blev chockad. Jag kunde inte minnas att jag någonsin hade hört honom skratta så. Utan att riktigt veta varför brast jag också ut i skratt. Långt ner i strupen brummade han på vietnamesiska: ”Ja … ja … ja”, med lysande, leende ögon. ”Okej. Okej. Men i morgon.” ”Men …” ”Jag måste tänka”, sa han. Han skakade på huvudet och sa sedan lågt: ”Min son, en författare. Co thuc moi vuc duoc dao.” Hur långt kommer en människa på tom mage? ”Mot nguoi lam quan, ca ho duoc nho”, svarade jag. En lärd man är en välsignelse för alla sina släktingar. Han såg förvånat på mig innan han började skratta igen, ihärdigt nickande. Den där hade jag sparat på i åratal. Eftermiddag. Vi satt mitt emot varandra vid matsalsbordet. Jag ställde frågor och antecknade på ett gult, linjerat block; han pratade. Han pratade om sin barndom och sin familj. Han pratade om Song My. Så slutade han plötsligt. ”Tänker du inte bjuda din far?” ”På vad då?” 31

”Men herregud, tror du att du kan gömma en sådan fin whisky för mig?” Eftermiddagsljuset föll in genom fönstret och omslöt hans kropp i en silverfärgad ruta som sakta, bleknande kröp ner mot hans fötter medan han talade. Jag fyllde på våra glas. Han talade och överröstade rusningstrafiken utanför, bruset som sköljde över oss; han talade till långt in på kvällen. När telefonen ringde för andra gången drog jag ur jacket. Han berättade att han blivit inkallad i den sydvietnamesiska armén. ”Efter det som amerikanerna hade gjort? Hur kunde du slåss på deras sida?” ”Jag hade ingenting annat än hat i mig”, sa han, ”men jag hade så att det räckte åt alla.” Han hejdade sig vid ordet hat likt en far som säger det till sitt lilla barn för första gången för att testa vad barnet vet, vad som är inbyggt i det ordet och vad man måste lära sig. Han berättade om kriget. Han berättade om hur han träffade min mor. Bröllopet. Saigons fall 1975. Han berättade om fångenskapen i omskolningslägret, de framtvingade bekännelserna, indoktrineringen, svälten. Det dagliga arbetet som förstörde hans rygg. Det slumpmässiga dödandet. Han berättade om tigerburscellerna och flygcontainrarna, om olika namn på olika former av tortyr: hondan, flygplanet och bilen. ”De binder ihop tummarna med ena armen över axeln och den andra runt framsidan av kroppen. Eller så sträcker de ut benen och binder ihop långfingrarna med stortårna …” Han visade mig. Det var smått absurt – en mager gammal man i tantraställningar. När han gjorde bilen ryckte han plötsligt till, varpå ett leende bredde ut sig i hans ansikte och han bad mig att hjälpa honom till skummadrassen. Jag väntade otåligt medan han sträckte ut ryggen. Han bad mig att hjälpa honom igen. Här, tryck här. Lite hårdare. Sedan fortsatte han att prata, ibland med låg röst, ibland med ett brett flin. Då och då blinkade han till – ursinnigt, bestört. Trots alla hans buddhistiska bedyranden föreställde jag mig att han var fjättrad i raseri, stod bakåtvänd och varje dag på nytt tvingades bevittna alla dessa grymheter ur sitt förflutna, oförmögen att göra något. Men det var 32

bara i min fantasi. Jag hade inga som helst bevis för att han inte var fri från allt det där nu. Han berättade om hur han sluppit ut efter tre års fångenskap och organiserat familjens flykt från Vietnam. Det var 1979. Han var tjugofem år då, och min far. När han till slut somnade, varm i ansiktet av whiskyn, stod jag i sovrumsdörren och betraktade honom. Jag var full. För ett ögonblick kändes det som om även jag hade glidit in i drömmen. För ett ögonblick blev jag min egen far som stod och betraktade sin sovande son, påmind om det som han – för sonens skull – oupphörligen hade försökt glömma. Ett förflutet som var större än lidandet och mer riskabelt än själva minnet. Jag ruskade på mig och gick till mitt skrivbord. Jag läste igenom mina anteckningar noggrant en gång, alla fyrtiofem sidorna. Jag läste igenom utkastet som jag skrivit två kvällar tidigare. Sedan lade jag både anteckningarna och utkastet åt sidan och började skriva, utan att ens snegla på dem igen. Gryningen kom smygande så sakta att jag först när en sopbil började tuta utanför lade märke till att luften var metalliskt blå och marken vit. Plåtskjulets tak var vitt. Den första snön hade kommit. Han var inte i lägenheten när jag vaknade. Det låg en lapp på soff bordet. Jag tar en promenad. Jag har tagit med mig novellen för att läsa. Jag satt ute på brandtrappan med en whisky och väntade på honom. Jag drack för att stålsätta mig mot kylan och lät whiskyn rinna som en glödtråd av värme genom kroppen. Jag hade bara sovit i tre timmar och var för trött för att känna något annat än frid. De röda pelargonerna i trappan på huset mitt emot var täckta av frost. Jag spionerade in genom mina grannars fönster och såg absolut ingenting. Han skulle läsa den, med hjälp av den engelska han lärt sig genom böcker, och han skulle se sig själv med nya ögon. Han skulle se mig. Han skulle inse styrkan i sina upplevelser, värdet av sitt lidande – och att jag hade fått det att tala för mer än sig självt. Han skulle bli nöjd med mig. Jag tömde glaset. Klockan var halv tolv och himlen var mörk och 33

smutsgrå. Novellen skulle lämnas in vid lunchtid. Jag satte på mig handskarna, gick försiktigt nedför brandtrappan och krånglade loss min cykel ur cykelstället. Han skulle bli nöjd med mig. Jag cyklade runt kvarteret och upp och ner för Summit Street på jakt efter en glimt av min dunjacka. Gatorna låg tomma. Den mesta snön hade smält, men över asfalten låg en tunn hinna av is och jag cyklade långsamt. Med svidande ögon och andedräkten som ett moln framför munnen rullade jag ner mot centrum, tvärs genom College Green Park där gräset var så fruset att de stela stråna bröts av under hjulen. Lamporna var tända i husen och spred ett glåmigt ljus bakom gardinerna. På Washington Street tog en häftig vindstöt tag i almarnas grenar så att löven singlade ner i en ljudlös tjock ridå. Jag var halvvägs över bron när jag fick syn på honom. Jag stannade cykeln. Han stod nere vid floden. Jag kunde inte urskilja ansiktet men det var han, en kort gestalt med litet huvud i en bullig jacka. Han stod där tillsammans med den hemlöse, och båda två stirrade in i lågorna från bensinfatet. Röken var tjock och grynig. För en sekund slutade jag andas. Jag visste med kväljande visshet vad han hade gjort. Askan bars av vinden nedåt längs floden, bort från mig. Han gav mannen en klapp på axeln, stack ner handen i bakfickan och tog upp lite pengar som han lade i de där stora händerna som nu hade fått på sig ett par tumvantar. Sedan gav han sig av uppför sluttningen och fick syn på mig. Jag ville så mycket just då att jag trodde hjärtat skulle svämma över. Hans händer var tomma. Om jag hade vetat då vad jag senare visste skulle jag inte ha sagt det jag sa. Jag skulle inte ha sagt åt honom att han inte förstod – för det gjorde han uppenbarligen. Jag skulle inte ha sagt åt honom att det han gjort var oförlåtligt. Att jag önskade att han aldrig hade kommit, eller att han inte var någon far för mig. Men jag visste det inte, och allt jag såg medan jag väntade och kände vinden vända var en man som kom emot mig i en komiskt överdimensionerad jacka, en man som gned sina sotiga händer där han kom gående genom röken med dess korniga, svagt eldröda virvlar, en man som hade ödelagt sig själv, än en gång, i mitt namn. Floden låg bakom honom. Vinden var full av syra. I det 34

långsamma ljuset tittade jag bort, ner mot floden. Den höll på att frysa och skimrade i stora, buktande blåsor. Där vattnet fortfarande rörde sig var det svart och tvinnat. Och det slog mig då hur det tar timmar, ibland dagar, för ytan på en flod att frysa till is – att i sin hud innesluta den perfekta, kristallklara världen – och hur den världen kan slås sönder av en enda liten sten som släpps ner som en ensam stavelse.