INL_Valdnader pa Vasaskeppet.indd 2
2011-07-06 16.52
INL_Valdnader pa Vasaskeppet.indd 3
2011-07-06 16.52
– utdrag ur trolldomsboken, sidan 274.
INL_Valdnader pa Vasaskeppet.indd 4
2011-07-06 16.52
– anteckning ur professor Anders Nilssons vetenskapliga journal.
INL_Valdnader pa Vasaskeppet.indd 5
2011-07-06 16.52
Läs mer om Martin Olczak och Anna Sandler på www.rabensjogren.se
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Text: Martin Olczak © Bild: Anna Sandler Tryckt i Lettland 2011 ISBN 978-91-29-67662-4 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts förlagsgrupp, grundad 1823
INL_Valdnader pa Vasaskeppet.indd 6
2011-07-06 16.52
jakten p책 jack av Martin Olczak & Anna Sandler
INL_Valdnader pa Vasaskeppet.indd 7
2011-07-06 16.52
INL_Valdnader pa Vasaskeppet.indd 8
2011-07-06 16.52
Jag vaknade under nyponbusken. Det var lera på min kind och jag hade ogräs i håret. Försiktigt sköt jag grenarna åt sidan och tittade ut. Vitabergsparken var öde och tom. Jag pustade ut och såg mig omkring. Rurik sov fortfarande under busken och snarkade så att bladen skälvde. Men Betty var redan vaken, det såg jag nu. Kanske hade hon suttit på vakt hela natten. – God morgon, sa hon och borstade bort en 9
INL_Valdnader pa Vasaskeppet.indd 9
2011-07-06 16.52
INL_Valdnader pa Vasaskeppet.indd 10
2011-07-06 16.52
myra ur mitt hår. Ingen vidare sovplats, va? – Äsch, skrattade jag. Bättre än barnhemmet i alla fall. Hon skrattade också. Sedan satte hon sig på huk och klappade Rurik på armen. – Psst, vakna! Det är dags att gå upp. Men det var omöjligt att väcka den sovande vätten. Jag sneglade på min moster, och nu mindes jag de märkliga saker som hon hade berättat under natten. – Du Betty, sa jag. Det är en sak som jag har funderat på. – Jaha, vadå för något? Jag tog ett djupt andetag och rösten darrade när jag frågade: – Jo … tror du verkligen att vi kan hitta mamma och pappa? 11
INL_Valdnader pa Vasaskeppet.indd 11
2011-07-06 16.52
Hon kramade min hand och viskade. – Jag vet inte, grabben. Jag hoppas det. – Men hur ska vi hitta dem? suckade jag och sparkade iväg en tallkotte. De har ju blivit bortrövade av varulvar. Betty nickade sammanbitet. – Det finns ett sätt att hitta dem, svarade hon. Du ska få höra snart, Jack. Men först behöver vi en rejäl frukost. Då slog Rurik upp ögonen. – Frukost? utbrast han. Var det någon som sa frukost? Betty och jag kunde inte hålla oss för skratt. – Nu vet vi hur man väcker en vätte. Det är bara att nämna mat så flyger de upp! Rurik blängde på oss. – Tyst med er, människor! hyssjade han. Ni hörs ju över hela stan. Har ni glömt bort att varulvarna är på jakt efter oss? 12
INL_Valdnader pa Vasaskeppet.indd 12
2011-07-06 16.52
– Nej, det har vi inte glömt, svarade Betty. Men du har rätt. Vi måste vara tysta och lämna parken med detsamma. Här kommer de snart att hitta oss. Vi plockade raskt ihop våra prylar. Sedan kröp vi genom buskarna, bort till den gömda motorcykeln.
13
INL_Valdnader pa Vasaskeppet.indd 13
2011-07-06 16.52
Rurik petade misstänksamt i avgasröret. – Jag gillar inte såna här människo-maskiner, muttrade han. Men det får väl duga. Han klättrade upp i läderväskan och jag spände fast min svarta hjälm. – Håll utkik efter varulvar och bergstroll, sa Betty och startade motorn. De kan gömma sig precis var som helst. Vi rullade sakta ut från vårt gömställe och körde iväg bland alla bilar och bussar. Men plötsligt stannade Betty. Vi befann oss uppe på en höjd och härifrån kunde vi se hela stan. Det vimlade av folk överallt. De skyndade till sina jobb och turister fotograferade den fina utsikten. – Vet ni vad, sa jag bestämt. Jag tror inte att några varelser letar efter oss här. Vi är ju faktiskt mitt i Stockholm. 14
INL_Valdnader pa Vasaskeppet.indd 14
2011-07-06 16.52
Betty svarade inte. Istället plockade hon fram en kikare ur läderväskan och räckte den till mig. – Titta där, viskade hon och pekade. Jag höjde kikaren och spejade ut över Gamla Stans takåsar.
INL_Valdnader pa Vasaskeppet.indd 15
2011-07-06 16.52
Först såg jag inget märkvärdigt alls. Men snart lade jag märke till dem. I skuggan bakom en skorsten syntes mörka skepnader. Jag kunde urskilja de långa klorna och de röda, glimrande ögonen. – Varulvar! De sitter på vakt runt din verkstad! Betty nickade. – Men, fräste jag, när slutar de där vilddjuren att jaga oss? Då suckade Betty dystert. – Sorry, grabben. Varulvar slutar aldrig att jaga. Sedan startade hon motorcykeln och vi for iväg genom stans myllrande gator.
16
INL_Valdnader pa Vasaskeppet.indd 16
2011-07-06 16.52