TESS BERÄTTELSE och andra historier om katter
Anna-Lena Wahlsten
Anna-Lena Wahlsten är journalist och fotograf på tidningen Kattliv, där hon i flera år även har skrivit uppskattade och omtyckta noveller. Nu publiceras ett urval av dessa noveller för första gången i bokform. Anna-Lena har tidigare jobbat inom dagspressen och har en akademisk examen i medie- och kommunikationsvetenskap. Hon bor tillsammans med sin man och deras katter.
Tess berättelse och andra historier om katter © Anna-Lena Wahlsten 2017 Foto omslag och inlaga: Anna-Lena Wahlsten Norlén & Slottner Tryckt i Estland 2017 ISBN 978-91-88503-23-7
FOTO: GÖRAN WAHLSTEN
Tess berättelse
Mitt namn är Tess. Jag är en grå liten kattflicka med smaragdgröna ögon. Jag ska nu berätta min historia. Fastän den låter otrolig är den alldeles sann. Det är berättelsen om hur jag klarade mig undan med livet i behåll från ”skräckens hus”. Jag föddes för många år sedan i skräckens hus. Det kallades faktiskt så då det skrevs om oss i kvällstidningarna. Det hade upptäckts att det bodde över 100 katter i källaren på ett stort hus i Stockholmsområdet. Jag var en av dessa hundratalet katter. Vi var instängda i källaren och fick varken mat eller vatten, frisk luft eller ljus. Vi var sjuka, inavlade och utsvultna. Det var en hemsk lukt nere i källaren hos oss. Döda katter låg på golvet. Vi hade varit tvungna att äta upp varandras ungar för att klara oss och många av oss var väldigt, väldigt sjuka. En dag bröts plötsligt tystnaden i vår källare. Ljus och ljud strömmade in. Mängder av människor kom ner till oss. Det var personal från djurskyddsföreningar och katthem som kom för att rädda oss. Med sig hade de veterinärer och journalister. Människorna som steg ner för trappan, ner i vår källare, blev väldigt förundrade. Aldrig hade de sett så många smutsiga, sjuka katter på en och samma 7
plats. Aldrig förr hade de känt en sådan förfärlig stank. Sett en sådan misär. Men just då rådde trots allt en slags fridfullhet där mitt i fasan. Vi hundratalet katter satt alldeles blickstilla och tittade på alla som trädde in i vårt fängelse. En lugn och nästan sakral stämning rådde där mitt i allt elände. Som i ett heligt tempel. Det var fullkomligt tyst och stilla. Inga morranden eller fräsanden. Vi satt som små tända ljus och betraktade inkräktarna. Vi liknades vid vackra, stelnade statyer och våra små ögon gnistrade som kristaller mot ljuset som silade in. Ett ljus vi aldrig sett eller upplevt tidigare. Vi var misstänksamma och avvaktande, men även nyfikna och uppmärksamma. Många av oss var dock intill döden trötta, sjuka och apatiska. På ett eller annat sätt fick alla vi katter lämna skräckens hus den där dagen. Det hade varit hemskt att bo i skräckens hus. Att varje dag kämpa för sin överlevnad, slåss och strida, känna svält och törst, men det var också en fasansfull dag när människorna kom för att rädda oss. Inte alla katter klarade sig. Människorna som kom för att rädda oss grät. En del av oss avlivades på plats för att vi var i så dåligt skick och vi andra, ett femtiotal katter, ansågs friska nog och möjliga att rädda till ett bättre liv. Vi sattes i transportburar och fick åka till olika jourhem och katthem. Jag kommer ihåg att jag var väldigt rädd. Det var förfärligt nere i vår källare men det var det enda 8
jag var van vid. Det hade hunnit bli natt innan jag bars ut i transportburen. Jag hade aldrig sett världen utanför och jag minns alla nya dofter, den friska, klara luften och kylan. Jag vidgade mina näsborrar och sög in nattluften och kände hur hjärtat slog med snabba, hetsiga slag. Jag fördes till några snälla personer där jag och flera andra katter från vår källare fick bo en tid. Det var ett jourhem jag hade hamnat i. Det var meningen att jag skulle bo där en kort tid, och sedan flytta till ett katthem och efter det adopteras ut till ett eget hem. Jag stannade i jourhemmet väldigt länge. Jag var liten och rädd och ansågs inte tuff nog att flytta till ett katthem. Jag trivdes mycket bra i jourhemmet och människorna där var väl9
En svartvit överraskning
Katter är mystiska väsen och dess vägar är för oss människor ibland outgrundliga. Den här historien tycker jag belyser det. När min svartvita fjortonåriga katt Kasper gick bort var sorgen och saknaden enorm. Han hade varit min bästa vän, min glädje, mitt stöd i alla situationer. Ålder och sjukdomar gjorde att beslutet att låta Kasper få somna in togs. En kall men solig vårvinterdag begravde vi Kasper ute vid vår sommarstuga. Han vilar vid en stor sten under syrenerna. Där brukade han tycka om att sitta och fundera. Jag älskade katter i allmänhet men Kasper i synnerhet. Kaspers päls var kritvit med kolsvarta teckningar. En svart liten ”mössa” på huvudet, svart rygg, svarta ”knälappar” och svart svans. Han var väldigt fin. Han var också mycket social. Han följde mig överallt som en liten hund. Han var klok och vacker men han hade också en stark egen vilja. Han hade flyttat med mig runt om i Sverige och följt med på diverse resor. Att ersätta honom skulle vara omöjligt, tyckte jag. Men ändå visste jag att det fanns många andra katter därute som var i behov av ett hem. Jag grubblade mycket på det problemet och utbrast till sist: 14
– Det bästa vore om det bara dök upp en hemlös katt här! Då skulle jag ta hand om den. Och då skulle jag inte behöva välja en ny katt. Katten skulle välja mig. Jag kan aldrig hitta en katt som skulle duga i jämförelse med min lilla svartvita prins. En morgon, endast några veckor efter att Kasper lämnat oss, går vi grusvägen fram för att hämta morgontidningen. Då sitter där en ömklig liten katt och jamar i diket. Det var en mager och eländig liten stackare. Den var tovig i pälsen och nästan utmärglad av svält. Vi strosade längs grusvägen och pratade snällt med den lilla 15
katten. Den följde efter oss några meter, sprang sedan förbi och rullade sig i gruset framför våra fötter. Den åmade och kråmade sig och visade upp magen. Detta upprepade sig under hela vår promenad. Vi gick ganska långt men den lilla katten följde ihärdigt efter oss. Efter ett tag verkade katten bli för trött och stannade. Vi fortsatte tillbaka till stugan för att dricka morgonkaffet. När vi satt vid frukostbordet med kaffe, smörgåsar och kanelbullar tänkte vi alla på den lilla katten. Satt den kvar på stenen där vi lämnat den? Hade den gått vidare till nästa gård? Var kom den ifrån och var hörde den hemma? Mina ord ekade i huvudet på mig: – Det bästa vore om det bara kom en katt hit. Då skulle jag inte behöva välja ut en ny. Det måste vara den katten som hade dykt upp! Vi i familjen tog på oss jackorna och gick ut igen. Vi gick på vägen fram till stenen där vi lämnat den lilla katten. Den satt kvar där än. Och när vi närmade oss rusade kissen emot oss som en kanonkula. Katten slängde sig framför våra fötter, visade magen och fjäskade och tycktes tigga och be: – Hjälp mig, ge mig mat! Får jag följa med er hem? Katten fick givetvis följa med oss hem. Så fort vi kom upp på gårdsplan stack den lilla kissen iväg och satte sig under syrenerna. På Kaspers grav! Vi matade den med kokt ris och tonfisk. Katten verkade väldigt utsvulten. Vi 16
TESS BERÄTTELSE och andra historier om katter
Här är en bok för kattälskaren! I denna novellsamling möter vi söta och bortskämda men även frusna, hungriga och hemlösa katter. Anna-Lena Wahlsten, skribent i tidningen Kattliv, har själv haft katter i mer än 25 år och har tagit hand om många katter i nöd. Hon delar här med sig av sina möten med katter och bjuder på berättelser sprungna ur såväl verkligheten som fantasin. Katter är härliga! Katter är livet!
www.bokforlaget.com