9789163706752

9 789163 706752

ANNAH NOZLIN

ISBN 978-91-637-0675-2

EKENS DOTTER DEL 2

Det är jag som är Annah Nozlin. Jag är född 1975 och bor med man och barn i ett falurött hus. Böcker skriver jag på fritiden, som även delas av aikidoträning, en kampkonst som jag har svart bälte i. Jag är utbildad civilingenjör och jobbar som konsult. www.nozlin.se

SPLITTRADE SKÄRVOR

Hemligheter uppdagas, men Kel har inte alla bitar till pusslet. Varför berättar hennes far inte sanningen?

Medan hennes bror försvinner allt längre bort kommer kriget oundvikligen närmare. Kel skickas ensam iväg för att hitta sina systrar, trygg i förvissningen om att hon sedan kommer att återförenas med sin älskade. Stjärnorna styr ödet och framtiden blir inte som hon väntar sig.

Splittrade skärvor

EKENS DOTTER DEL 2

ANNAH NOZLIN

Splittrade sk채rvor

Splittrade sk채rvor

EKENS DOTTER DEL 2

ANNAH NOZLIN

Böcker skrivna av Annah Nozlin: Ekens dotter En av de sista ( del 1 ), 2011 Splittrade skärvor ( del 2 ), 2012

Splittrade skärvor Copyright © 2012 Hanna Nilsson Ansvarig utgivare Hanna Nilsson Framställd på vulkan.se isbn 978-91-637-0675-2

Innehåll

Brevet från Helena ��������������������������������� 9 Löfte från Esben ���������������������������������� 14 Bröllopet ����������������������������������������������� 18 Flyga genom åska ��������������������������������� 29 Hemligheter ����������������������������������������� 45 Helenas askceremoni �������������������������� 62 Uppdraget ��������������������������������������������� 67 Landsvägen ������������������������������������������� 82 Casia ������������������������������������������������������ 93 En resande drottning �������������������������109 Hazel och Ilana ����������������������������������123 Tamara ������������������������������������������������135 Söderut med rövarna ������������������������� 145 De äldsta ���������������������������������������������154 Spanare ����������������������������������������������� 165 Nattlig visit ����������������������������������������� 174 Det fördömda giftet ���������������������������180 Vinter ��������������������������������������������������194 Den stora björnen ������������������������������195 I badet �������������������������������������������������207

Askceremonin ������������������������������������ 211 Sista våren vid Irvs fästning ��������������222 Varför jag? ������������������������������������������� 232 Sammansmältningen ������������������������235 Avskedet ���������������������������������������������245 Fader Holts sista brev ������������������������249

Den h채r boken vill jag till채gna minnet av min farmor, som uppmuntrade mig att skriva sagor redan n채r jag var liten.

BREVET FRÅN HELENA

D

et dröjde inte länge innan det dök upp ett brev med Esbens handstil på utsidan. Det kunde han bara drömma om! Jag rev sönder brevet, utan att öppna det, och kastade in bitarna i elden.

Efterhand kom det flera brev, jag gjorde likadant med dem.

Frampå vårkanten, när solen började värma, kom det ett brev med en något snirklig handstil som jag inte kände igen.

Jag satte mig mot sydväggen på huset med brevet i handen, där gräset hade tinat fram och snödropparna blommade med sina små vita blommor. Snön smälte och vatten droppade och porlade överallt. Där jag satt vid matsalens gavel var det torrt och varmt. Brevet var från Helena.

Kära Kel, Jag antar att Du är mycket arg på Esben eftersom Du inte svarat på några av breven som han skrivit till Dig. Jag har förlåtit honom och jag vill be Dig att göra detsamma.

9

SPLITTRADE SKÄRVOR

Med det här brevet vill jag be Dig och Alec att hedra vårt bröllop med Er närvaro.

Med all min kärlek, Din svägerska Helena Jag satt bara och gapade. Hon hade förlåtit honom, alltså måste Esben ha berättat allt för henne och de skulle tydligen fortfarande gifta sig. Jag hoppades att hon hade skällt ut honom ordentligt.

Alec kom runt hörnet på huset. ”Hej Kel! Jag undrade just var du var någonstans.” Han log brett. ”Du ser ut som om du har sett ett spöke.”

Hans ögon glittrade okynnigt och håret blänkte i solen.

Jag reste mig upp och höll fram brevet till honom. Alec läste, men missförstod mitt ansiktsuttryck något. ”Ingen fara, jag följer med dig.” ”Jag tänker inte åka!” trotset låg precis under ytan.

Alec höjde lätt på ena ögonbrynet. ”… och varför inte då om jag får fråga?”

Jag blängde på honom. ”Det känns… det är… förödmjukande.”

Alec skrattade tyst och fångade in mig i en omfamning. ”Seså Kel, alla andra har dragit ett streck över det där, det är dags att du gör det också.” ”Kanske, men jag ska säga ett par sanningens ord till Esben först!”

Alec ruskade milt om mig.

10

Brevet från Helena

”Du behöver inte förstöra deras bröllop, den dagen kommer inte tillbaka. Vad har du förresten gjort med alla Esbens brev, som Helena skriver?” ”De har jag bränt!”

Alec höjde på båda ögonbrynen. ”Allihopa? Olästa?” ”Ja”, sa jag och tjurade. Det kändes inte rättvist. Varför kunde ingen vara på min sida?

Rätt vad det var hördes ett kraftigt muller och ett stort sjok med snö rutschade nedför taket och landade nedanför fönstren, utanför elevernas sovsal. ”Allvarligt”, sa jag. ”Tycker du verkligen att vi ska åka till deras bröllop?”

Alec kramade mig lite hårdare. Jag glömde bort allting annat, utom hur skönt det var att sjunka in i hans famn. Vintertid var det svårt att hitta utrymme att vara själva någonstans.

Nu när solens strålar började värma kom det även nya möjligheter att träffas utomhus. Jag kände hans andning och hans hjärtas slag genom kläderna. Min kropp påverkades av att ha Alec så nära mig. Jag hörde att rytmen av hans hjärtslag ökade och visste att mitt hjärta reagerade likadant. Jag kände mig alldeles svag i knäna.

En liten tanke dök upp längst bak i mitt huvud. Där i vintras, i korridoren in till badstugan, hade han varit på väg att passera en av sina egna gränser. Vad hade hänt om inte Luigi hade dykt upp? Jag hade ingen önskan om att få tillbaka det där vilda och okontrollerade, men kanske det andra var möjligt.

Jag sträckte mig på tå, så jag kunde stryka lätt med näs­ tippen mot hans käklinje. Han stod blick stilla, men jag kände hur hans kropp reagerade på min beröring. Jag fortsatte med 11

SPLITTRADE SKÄRVOR

en lika lätt kyss i gropen under örat och fortsatte sen nedför halsen, samtidigt som jag lirkade in händerna under hans tunika och kände hans magmuskler mot mina handflator. Hans andning var nästan lika snabb som hjärtslagen. Han böjde sig fram och kysste mig på munnen, hans läppar var ivriga. Jag kände spetsen på hans tunga utforska insidan av mina läppar.

Det kändes som om hela min kropp brann och enda lindringen var att få mer av Alec.

Plötsligt var det som om han spände varenda muskel i kroppen och med en jättelik ansträngning sköt mig ifrån sig. Han höll mig i ett stadigt tag på ett avstånd där bara hans händer rörde vid mina axlar. Jag stönade högt, hela min kropp protesterade mot behandlingen. Det var nästan en fysisk smärta att bli separerad från honom. Han andades häftigt, men ögonen lyste med en strålkraft som var nästan bedövande. Hans röst var hes. ”Kel, vi har pratat om det här tidigare. Jag har inte lika bra självkontroll som du tycks tro.” ”Låt mörkret ta din självkontroll!”

Hur kunde han stå och prata om självkontroll när hela min kropp höll på att gå i småbitar?

Alec skakade på huvudet. ”Du kommer att bli min död, vet du det?”

Sedan släppte han mina axlar och fattade om mina händer istället. Med ens såg han väldigt allvarlig ut. ”Kel… om drygt ett år, så kommer jag att vara klar med den utbildning som jag får här vid Irvs fästning. Då kommer jag att vara mer fri att välja min egen väg. Jag vill väldigt gärna dela den framtiden med dig. Du behöver inte svara nu. Sen, om ett år eller så, vill du gifta dig med mig då?” Ängsligt väntade han på min reaktion.

12

Brevet från Helena

”Varför måste vi vänta ett helt år? Jag vill ha dig nu.”

Alec andades ut. ”Ska jag tolka det som ett ja? Du vet hur mycket det betyder för mig att få vara här, jag vill inte riskera det. Om jag frågar en gång till, kan du tänkta dig att vara snäll och svara med ett ja eller nej då?”

Jag nickade. Vad jag visste brukade trädälvor inte gifta sig.

Om det var vad som krävdes för att få tillgång till hela Alec, få somna i hans famn om kvällarna och vakna bredvid honom på mornarna, så var det värt det. Varför skulle en liten ceremoni göra så stor skillnad? Skulle jag behöva ha klänning på mig då?

Alec såg mig djupt i ögonen, mindre spänd den här gången. ”Kel, när jag är klar med min utbildning, om ett år ungefär, vill du gifta dig med mig då?” ”Ja.” Det är klart jag ville det, men det skulle bli den längsta väntan i mitt liv. Alec höll hårt om mina händer och lutade pannan mot min panna och viskade. ”Tack. Jag älskar dig.” ”Jag älskar dig också.”

Det var både lätt och svårt samtidigt, att säga de orden. För jag ville inte bara säga det, jag ville omsätta orden i handling också. Tydligen skulle det få vänta ett tag.

13

LÖFTE FRÅN ESBEN

D

agen före bröllopet anlände vi till Kebca. Jag hade nästan önskat att vi skulle få dåligt väder under seglatsen, så att jag utan egen förskyllan skulle komma för sent och missa bröllopet. Jag och Alec hade övat på att dansa i smyg, så att framförallt inte Luigi skulle få vetskap om det.

Fader Holt hade kommit med några välbehövliga instruktioner, så nu skulle vi kunna kliva upp på ett dansgolv utan att göra bort oss.

Ingen verkade veta var Esben var någonstans, så jag gick för att leta efter Helena istället.

Till slut hittade jag Helena, kanske inte helt oväntat, i hennes våning. Sömmerskorna höll på att göra sista justeringarna på bröllopsklänningen och Helena stod på ett podie medan ett antal damer for runt och ömsom satte i nålar och ömsom sydde.

Klänningen var otroligt vacker, med tunna vita tyger i flera lager. Det översta tyget var broderat i ett skirt blommönster med tråd av grönt silver. ”Hej Helena, vilken vacker klänning! Du kommer att se helt fantastisk ut.” ”Hej Kel, vad roligt att du är här.”

14

Löfte från Esben

Helenas leende var uppriktigt.

Jag misstänkte att hon hade förberett en hel del, så jag blev inte överraskad när hon sa, ”Jag tyckte att du passade så bra i grönt, så först tänkte jag låta sy upp en ny i samma tyg, men sen såg jag ett så vackert terrakottafärgat tyg, som verkligen skulle lyfta fram din hårfärg, så jag hoppas att du kommer att tycka lika bra om den.

Sarah är du snäll och hämtar Kels klänning.”

Som vanligt var det ingen fråga utan en direkt order och en av kvinnorna skyndade genast iväg.

Jag hade svårt att bedöma klänningen när den hängde på en galge, men litade på Helenas omdöme och sa uppriktigt, ”Den är jättefin! Tack för att du har tagit dig tid att ordna med en klänning till mig också.”

Hade det inte varit för Helena, tänkte jag, så hade jag nog fått klä upp mig i den lila tunika som användes vid speciella tillfällen vid Irvs fästning. Den kanske passade på män, men gav ett väldigt okvinnligt intryck vid sådana här festligheter.

Helena log samtidigt som hon försökte stå helt blickstilla, ett enda felstick med nålarna skulle kunna förstöra klänningen om det ledde till blodutgjutelse. ”Det var så lite. Jag och Esben vill gärna att du är med.”

Jag kände hur vreden mot Esben flammade upp igen. ”Var är han någonstans?”

Helena såg lätt orolig ut. ”Snälla Kel, jag och Esben har rett ut allting, det finns ingen anledning att vara arg på honom.”

Det var kanske orättvist att vara arg på Helena, men det kunde inte hjälpas. ”Jag har inte rett ut det med honom och vad han gjorde mot mig och Alec!”

15

SPLITTRADE SKÄRVOR

Helena suckade uppgivet, men gjorde ingen ansats till att tala om var Esben fanns.

Plötsligt hörde jag Esbens röst bakom mig. ”Jag är här.”

Han hade inte varit där alldeles nyss och måste ljudlöst ha kommit dit genom någon av lönngångarna. Jag snodde runt och spände ögonen i honom. Han såg lite skamsen ut, men stod rakryggad och beredd att ta alla anklagelser som jag kunde tänkas komma med. ”Vad tänkte du på?”, fräste jag åt honom.

Esben svarade mjukt, ”Jag tänkte nog inte alls”.

Hans bruna ögon såg bedjande på mig. Jag tänkte inte låta honom komma undan med det. ”Lova att du aldrig gör om det!” ”Jag lovar.” ”Säg det!” ”Vad vill du att jag ska säga? Jag är ledsen om det blev en massa trassel för dig.” ”Säg att du lovar att aldrig kyssa mig igen!”

Ilskan hade inte dämpats det minsta. Helst skulle jag ha velat att han hade varit oförskämd tillbaks, så vi kunde bråka på riktigt, men han svarade bara allvarligt, ”Jag lovar att aldrig kyssa dig igen”.

Egentligen borde jag väl ha varit nöjd med det svaret, men jag hade inte fått utlopp för några av mina aggressioner. Jag lämnade dem och drämde igen den tjocka trädörren efter mig med en dov duns, som ekade genom våningen. En tjugo dörrar till att drämma igen hade varit välbehövligt. Hur kunde han bara stå och säga att han var ledsen om det hade förorsakat trassel? Det var det minsta man kunde säga! Det hade varit ett 16

Löfte från Esben

hårt slag mot min stolthet och ingenting som jag tänkte förlåta så lättvindligt.

Alec hade stått och väntat på mig. ”Vad sa han?” ”Han sa att han var ledsen och lovade att han aldrig skulle kyssa mig igen.”

Jag hörde själv hur tvärt mitt tonfall var och såg en road glimt i Alecs grå ögon. ”Var inte det bra då?” ”Nej, jag fick inte bråka med honom. Det hade känts bättre.”

Alec drog mig intill sig och jag kände hur spänningarna i min kropp löstes upp. Alecs fysiska närhet bara hade den effekten på mig. Han kysste mig mjukt och mumlade, ”Jag är glad att du aldrig avkrävt några sådana löften från mig.” ”Jag kan nog komma på andra löften att avkräva dig på”, mumlade jag tillbaks samtidigt som jag besvarade kyssen.

Alec skrattade tyst. ”Det ska bli intressant att höra vilka det kan vara.”

17

BRÖLLOPET

J

ag hade fått hjälp att klä mig av några hovdamer. Den terrakottafärgade klänningen var som klippt och skuren för mig. Till en början hade jag gottat mig i Alecs reaktion.

Först verkade han nästan inte känna igen mig, sedan hade han blivit alldeles paff och bara stått och tittat. Till slut hade han tagit mina händer och med stora ögon sagt, ”… absolut kvällens vackraste…” ”Du har inte sett de andra än”, retades jag med honom.

Han skakade på huvudet, ”det behöver jag inte”.

Alec var klädd i sin lila tunika. Vi var ett något omaka par, men mig gjorde det ingenting. Jag såg fram emot att få dansa med Alec efter middagen.

Snart var det dags för festligheterna att börja. Borden stod dukade i Stora salen som badade i ljus. De höga fönstren släppte in mängder av dagsljus och skulle så göra till långt in på kvällen. Hela Stora salen var smyckad med blommor, mest vita, och de gröna dukarna var broderade i ett invecklat mönster av växter med vita blommor. Det var bara Esben och Helena som till allas beskådan skulle skrida nedför den långa 18

Bröllopet

trappan längs salens ena vägg. Resten av kungafamiljen var redan på plats och hade blandat sig med gästerna.

Naturligtvis blev jag hela tiden presenterad som prinsessan Kel-Lyndin. Jag som hade trott att jag skulle kunna gömma mig i mängden och att ingen skulle ta någon notis om mig. Jag kunde inte ha haft mer fel.

Alec stirrade på mig med något av fasa i blicken när det gick upp för honom att han friat till en prinsessa. Han som var föräldralös. Än tydligare blev det att han var den enda vid Irvs fästning, som inte hade någon härkomst att tala om. Alec var på intet sätt förberedd på vad ett kungligt bröllop innebar, som alla gäster med sina fina titlar.

Det var liknande bordsplacering som vid förlovningsfesten, där jag blev placerad vid honnörsbordet bredvid Luigi. Nedåt höger sida kunde jag se Alec. Det var ingen som visste att Alec hade friat till mig, eller att jag tackat ja heller för den delen.

Jag visste inte vilka det var han satt bredvid.

Den enda som jag hade kunnat peka ut sedan förlovningsfesten var drottningen av Mithilien. Den vänliga äldre damen syntes inte till. Tydligen hade kungahuset av Mithilien fått förhinder på grund av inre angelägenheter, men de skickade ett överdåd av gåvor och tillsammans med gratulationerna en försäkran om att de var vänner till kung Aguistin och hans familj och att deras frånvaro på intet sätt skulle ses som att ländernas relationer blivit sämre.

Kungen och drottningen av Vicinus-Alo var i och för sig lätta att känna igen med tatueringarna som de hade i pannan, två över varje ögonbryn, en måne, en sol, en stjärna och en cirkel. Jag var inte helt säker på vad det stod för, men det hade någonting med deras religion att göra.

En liten klocka ringde och allas blickar vändes mot trappan.

19

SPLITTRADE SKÄRVOR

Orkestern började spela samtidigt som Esben och Helena med långsam värdighet gick nedför trappan sida vid sida. Båda var helt klädda i vitt och Helenas klänning flöt som ett vattenfall bakom henne. Hon såg ut som om hon klivit direkt ut ur en saga.

När de efter, som jag tyckte, en mindre evighet kom fram till sina platser mitt på honnörsbordet var det en entonig röst som mässade ”Deras högheter Arkin Zain, prins Esben och prinsessan Helena”.

Samma röst fortsatte sedan att tala om vilka de andra vid samma bord var.

Jag snarare kände än såg att Alec ryckte till som om han fått ett piskrapp när jag än en gång presenterades med hela min titel. Jag önskade att de kunde låta bli. Antagligen borde jag ha förberett Alec bättre, men det var för sent nu. Så snart jag klivit utanför slottsmurarna förra gången hade jag helt glömt bort allt vad titlar innebar, det hade inte känts verkligt och inte viktigt heller. Jag visste hur Alec tänkte och det smärtade mig att se honom lida. Hela middagen hade jag sett hur Alec bitit ihop käkarna och tittat stelt framför sig.

Esben och Helena inledde dansen efter middagen, de såg ut att sväva fram över golvet och alla beundrade det unga paret. Orkestern fortsatte att spela och så snart folk började röra på sig från sina platser och inta dansgolvet, såg jag att Alec försvann ut ur Stora salen.

Det kändes inte bra.

Jag skyndade mig och försökte följa efter honom. Flera gånger fick jag ursäkta mig för att ta mig förbi grupperingar av gäster.

Om Alec var på väg mot de rum där vi var inkvarterade, så skulle jag kunna genskjuta honom om jag tog trappen upp 20

Bröllopet

längs väggen i Stora salen. Jag brydde mig inte om ifall alla såg mig. De högklackade skorna sparkade jag av mig på nedersta trappsteget och med snabba steg gick jag uppför trappen. Jag höll upp kjolen med händerna för att inte snubbla, och det åtsnörda livstycket gjorde det obehagligt svårt att andas. När jag kom till toppen av trappan flämtade jag av ansträngning och tog stöd mot väggen med ena handen. Vid alla stjärnor vilka hemska kläder det här var.

I korridoren stod det kungliga vakter utposterade parvis på var sin sida om korridoren med jämna mellanrum. De hade alla likadana uniformer i grön sammet och sina eneggade svärd fästade i bältet.

Jag började gå igen, stengolvet var svalt mot mina bara fötter. Klänningen släpade nära nog i backen när jag inte hade skorna på mig. Någon gick bakom mig. Jag sneglade över axeln och fick syn på Luigi. Vad gjorde han här?

Det behövde jag inte fundera på någon längre stund. Jag kände hans hand på min axel och hur han snurrade runt mig och tryckte upp mig mot väggen. ”Jag har förstått att du tycker om sådant här”, sa han med skrovlig röst. Hans andedräkt luktade vin.

Luigi lutade sig mot mig med händerna mot väggen på var sin sida om mig. Lagom så att jag inte skulle kunna gå därifrån.

Jag är inte någon av dina pigor, som du kan göra vad du vill med, tänkte jag. Jag var minst lika upprörd över hans självgoda närmande, som att han hindrade mig från att följa efter Alec. Vi befann oss nära en av vakterna, men det var tydligt att vakten inte tänkte lägga sig i prinsens angelägenheter.

Luigi skulle säkert vänta sig att jag gjorde motstånd, så mycket måste han ändå inse. Jag spjärnade mot, som om jag skulle 21

SPLITTRADE SKÄRVOR

försöka bryta mig fri. Luigi skrattade och höll med lätthet emot med armarna. Det hade jag väntat mig. Nu övergick jag till nästa del av min snabbt hopkomna plan.

Utan förvarning slappnade jag av i alla muskler i hela kroppen samtidigt, och på så vis rann jag ur hans grepp ner mot golvet. Innan jag slog i stenplattorna kurade jag ihop mig och rullade bort från Luigi. Jag kom upp på fötter alldeles invid vakten och som av en ingivelse tog jag den förvånade vaktens svärd. I en rörelse riktade jag svärdsspetsen mot Luigis hals.

Han såg minst lika förvånad ut som vakten. Idiot, tänkte jag.

Vad skulle jag göra nu då? Jag kunde ju inte gärna skära halsen av honom, en Arkin Zain, en av stjärnorna utvald. Vad var straffet för det? Jag kände hur kallsvetten bröt fram.

Luigi såg min tvekan och utnyttjade tillfället till att backa och ta den andra vaktens svärd.

Vi cirkulerade runt varandra med svärden i stridsberedd utgångsposition och letade efter luckor i den andres försvar.

Jag hatade honom. Ändå gick det inte att komma ifrån att nu var det ingen träning, svärden var skarpslipade och med stor sannolikhet skulle någon av oss bli skadad. Jag kände hjärtat slå i bröstkorgen.

Plötsligt gjorde Luigi ett utfall. Jag parerade med baksidan av svärdet och vände och högg mot hans nyckelben, ett hugg som skulle fortsätta ner mot hjärtat. Luigi gled precis undan med minsta möjliga marginal och högg igen. Jag flyttade på mig och parerade, precis som vi tränat på så många gånger, men nu var det inte träning. Vi fortsatte röra oss som i en dans med dödlig koreografi.

Det åtsnörda livstycket hindrade min andning och jag riskerade hela tiden att kliva på kjolen. Luigi hade alla fördelar på sin sida. Det var jag som skulle dra det kortaste strået.

22

Bröllopet

Jag visste att en av mina svagheter var att jag tänkte för mycket i situationer när det bästa skulle vara att tömma huvudet på tankar. Fader Chaka pratade ofta om svärdets rytm, att hitta en rytm som överraskade fienden. Luigi och jag var för samspelta. På något vis föll vi in i samma takt som om det vore träning och vår dödliga dans fortsatte.

Jag fick inga återkastningar av min mors minne, Luigi utlöste inte några sådana reaktioner. Adrenalinet var helt mitt eget och likaså kunskapen.

Jag försökte intala mig själv att inte tänka och lyckades till slut tömma huvudet på tankar och koncentrerade mig bara på mina egna rörelser.

Flytta, parera, hugg, flytta, stöt, flytta, flytta, hugg, parera.

Till slut hände det som jag visste skulle ske förr eller senare. Jag klev på insidan av kjolen och snubblade till. Min andning väste mellan tänderna. Luigi tvekade för bråkdelen av en sekund och det räddade mig från att få magen uppskuren. Antingen var han mer berusad än jag insett eller också insåg han det olämpliga i att döda mig på sin systers bröllop. Ögonblicket var över och vi fortsatte våra inövade rörelser.

Nu stod det ett lika, vi hade båda försummat ett ögonblick att döda den andre. Våra kläder började få revor, som en påminnelse om hur små marginalerna var.

Ur ögonvrån såg jag Benjamen röra sig bakom Luigi, han såg på ett lustigt sätt ut att följa Luigis rörelser. Jag konsta­terade snabbt att Benjamen var obeväpnad och riktade hela min uppmärksamhet på Luigi igen.

Plötsligt, när jag höjde svärdet för att hugga, kände jag hur det lossnade ur mitt grepp och fortsatte uppåt. För ögonblicket av en sekund väntade jag mig att bli träffad av Luigis svärd, sedan såg jag att det var Benjamen som höll i Luigis 23

SPLITTRADE SKÄRVOR

svärd och att Luigi var obeväpnad. Jag sneglade över axeln och såg att Esben höll i mitt svärd. De båda männen hade bistra ansiktsuttryck.

Vakterna återfick sina svärd.

Benjamen ledde Luigi åt ena hållet och Esben förde mig åt det andra hållet. ”Egentligen borde ni båda få spendera en tid i fängelsehålorna.” ”Det var Luigi som…”

Jag ville absolut förklara mig men Esben avbröt. ”Benjamen fick en träffsäker rapport om vad som föregicks.” ”Ja, men då vet ni att…”

Esben avbröt mig igen. ”… och det tyckte du att det var värt att dö för?”

Jag skakade på huvudet. Om Esben var kort i tonen, så var hans steg desto längre. Jag fick halvspringa för att hinna med honom och det åtsnörda livstycket fick mig att låta mer andfådd än vad jag borde vara. ”Det är just snygga vakter kungen har. De rörde inte en fena fastän jag hade svärdet mot Luigis hals.” ”De väntade på en signal från Luigi, och då hade de strimlat dig i småbitar. Det var tur för dig att Luigi bemödade sig om att ta saken i egna händer.”

Det hade jag inget svar på.

Esben gav mig en kort blick från sidan. ”Helena har varit förutseende nog att sy upp en reservklänning åt dig.”

Jag pressade ihop läpparna. Typiskt Helena, hon hade tänkt på allt. Inte ens hennes vildkatt till svägerska skulle få förstöra perfektionen. Även med hjälp av hovdamerna skulle det ta ett tag att byta klänning och se över min frisyr. Jag började protestera.

24

Bröllopet

”Jag måste se vart Alec gick någonstans.”

Vi svängde runt ett hörn och jag hann knappt avsluta meningen, där kom Alec gående rakt mot oss. Jag såg hur hans blick mörknade vartefter han tog in mitt utseende och det i sällskap med Esben. ”Det var Luigi”, skyndade jag mig att försäkra.

Alec hade kvar en misstänksam rynka mellan ögonbrynen.

Esben flikade in med bister röst, ”Kel tyckte tydligen att det var bättre att fäktas med Luigi än att knäa honom i skrevet på gammalt beprövat vis.”

Jag tittade förläget ner i golvet. Det fanns ingenting kvar som jag kunde säga till mitt försvar. Till min förvåning hörde jag Alec skratta tyst och säga, ”Jag skulle ha gjort samma sak själv om jag fått chansen.”

Vad jag tyckte om honom.

Esben blängde på Alec. Blicken sa tydligt att han tyckte Alec hade dåligt inflytande över mig, men han sa ingenting, så jag slapp påminna honom om att han förverkat sina möjlig­ heter att ha några synpunkter på mitt välbefinnande.

När vi kom fram till mitt rum var det redan hovdamer där och ställde i ordning. Alec stannade i dörröppningen och sa att han väntade utanför. Esben tvekade något och ursäktade sig sedan att han skulle gå tillbaka till festligheten. Jag mumlade ett ”tack”, som jag inte var säker på att han uppfattade.

Han hade med stor sannolikhet räddat livet på mig, men det fick mig att känna mig som ett barn, som blivit påkommet med att göra någonting som var absolut förbjudet.

Klänningen var nästan identisk med den första och ingen, som inte visste vad som hänt, skulle lägga märke till förändringen. Några hårslingor som letat sig ur frisyren blev tillbaka motade och fastsatta med nålar. Till och med skorna hade 25

SPLITTRADE SKÄRVOR

hittat sin väg tillbaks. Det gick inte ens att tappa bort sig själv på det här stället.

Alec väntade utanför dörren, som han lovat. Jag la min arm i hans och försökte uppbåda lite av den värdighet som blivit naggad i kanten. Vi skulle inte gå nedför trappan i Stora salen, utan göra en mer diskret entré. ”Vad fick dig att vända och gå tillbaka?”, undrade jag.

Alec rynkade pannan. ”Jag antar att jag kom fram till att ingenting skulle förändras för att jag sprang iväg och gömde mig.”

Tystnad. ”… men du kunde ha förvarnat mig”, la han till sedan.

Våra ansträngningar att lära oss dansa hade gett resultat.

Bortsett från att skorna plågade mig en del, så gick det riktigt bra.

Dansen pågick till midnatt när en trumpetfanfar förkunnade att det var dags för alla att samlas ute på borggården. Med alla gästerna blev det trångt, på den annars så stora ytan.

Mitt på borggården stod en blomsterklädd upphöjdnad som en scen. Där väntade redan stjärnprästen iförd sin vita mantel med huvan nedfälld. Hans huvud var utan hår och täckt av en snirklig tatuering, där håret skulle ha varit och en bit ner i nacken.

Både Helenas och Esbens vita kläder var, tillsammans med stjärnprästens mantel, det enda som syntes tydligt i nattens halvdunkel. Helenas klänning böljade svagt i den lätta vinden. Det var en stjärnklar sommarnatt och när nu solen gick ner för ett kort tag kunde man skymta några svaga lysande punkter på himlen. En del menade att ett sådant viktigt bröllop borde hållas på vintern, när stjärnorna lyste klarare.

26

Bröllopet

Podiet där de stod kantades av tusentals ljus, som fick silvertrådarna i kläderna att glittra.

Blomstergirlangerna var översållade med vita blommor. Som en inramning av hela arrangemanget stod stjärnprästernas kör i tredubbla led runt hela borggården. I natt var de klädda i silvervita kåpor, med huvor som la deras ansikten helt i skugga. Sången var ordlös och lågmäld, och ackompanjerade fint den spröda klangen från stjärnorna.

Jag försökte att inte lyssna till stjärnorna, för jag ville vara närvarande här och nu. Skulle jag lockas att lyssna på stjärnorna, var risken stor att jag skulle missa det som jag hade mitt framför ögonen.

Jag visste att natten var vald med omsorg. Prästerna hade lagt ner mycket möda på att förutspå vädret för att få en klar natt och samtidigt att räkna fram en natt utan måne. Det i så god tid att man kunde skicka inbjudningar till gäster långt på andra sidan haven.

Jag stod tillräckligt nära för att se Esbens och Helenas ansikten och kände hur jag fick tårar i ögonen. De såg så stolta och lyckliga ut båda två, och det enda de såg var varandra.

Jag tog Alecs hand och kramade den. Tänk om något år kanske det var vår tur. Trädälvor brukar inte gifta sig, men jag skulle göra det för Alecs skull. Jag kände hur han kramade min hand tillbaks.

Trängseln till trots, var det alldeles knäpptyst från åskådarna på borggården. Det var som om alla höll andan samtidigt. Bara körens stillsamma toner hördes.

Varken Helena eller Esben rörde en min när prästen snabbt skar ett fint snitt i deras handflator med en vass kniv. Han pressade sedan deras handflator med såren mot varandra och mässade med kraftfull sjungande röst.

27

SPLITTRADE SKÄRVOR

”Ert blod har nu blandats inför dessa vittnen och under stjärnornas överinseende. Endast döden kan lösa detta förbund.”

Ett öronbedövande jubel från gästerna bröt ut när ett regn av blomblad kastades ut från slottets tak. Blombladen singlade ner likt stora snöflingor.

En silverfärgad vagn, förspänd med sex vita hästar väntade på brudparet. Den skulle ta de nygifta ner till hamnen för deras flera månader långa resa. Jag visste att ett skepp låg redo och väntade på dem.

Vägen mellan slottet och hamnen skulle vara kantad av stadsbor som trotsade nattsömnen för att få se den silverfärgade vagnen åka förbi. Jag kunde se det framför mig, hur de hurrade och vinkade med vita näsdukar.

28

FLYGA GENOM ÅSKA

D

et var den tiden på året när vintern började ge vika för våren. Snön smälte om dagarna och frös igen på nätterna. Trädens grenar var fortfarande kala och naturen höll andan i väntan på värmen.

Ceiran var tillbaka vid Irvs fästning för ett kort besök. Hans far blev hela tiden sämre och han måste förbereda sig på uppgiften att bli hövding och leda sitt folk. Jag såg inte mycket av honom, ofta pratade han på tu man hand med någon ur Rådet.

Han hade kommit flygandes på Kilya. På ett sätt hade han känts väldigt välbekant, men det fanns något nytt över honom också. Trots att han bara hade blivit obetydligt längre verkade han mycket äldre. Det fanns ett allvar i de isblå ögonen, som inte funnits där tidigare. Alla hans rörelser andades en självklarhet som inte gick att ifrågasätta. Stunden för Ceiran att axla sin födslorätt närmade sig.

Kvällen var mörk och stjärnklar. Jag njöt av att vara ute och fyllde lungorna med den kalla klara luften. I norr kunde jag 29

SPLITTRADE SKÄRVOR

se något som såg ut som ett ljust molndis framför stjärnorna, knappt ännu skönjbart. Det var en föraning om vad som snart skulle komma.

Jag visste inte om det var någon mer än jag som sett det än.

Var någonstans var Alec? Det här var definitivt någonting jag skulle vilja dela med honom.

Jag gick snabbt och kikade in genom de upplysta fönstren.

Alec satt inne i matsalen och höll på att gå igenom någonting tillsammans med Luigi, Garin, Cannon och fader Qandil.

Förmörkat också, jag ville inte ha med hela patrasket, vilket det säker skulle bli om jag gick in och störde dem nu.

Typiskt.

Jag tittade på himlen, stråket var ljusare nu och skiftade svagt i grönt. Var skulle bästa stället vara att befinna sig på nu, uppe i linden eller på taket till tornet? Jag beslutande mig för taket på tornet och sprang uppför alla trapporna. När jag kom upp var jag varm och andfådd i mina vinterkläder. Jag sköt luckan på plats och ställde mig att titta på skådespelet.

Snart lyste skenet klart grönt och blev bredare. Det rörde på sig i en böljande rörelse, likt en gardin i sommarbrisen, och växte i storlek. Andra färger föll in och lyste i gult och rosa.

Det var så vackert och liknade ingenting annat. Jag visste att jag var för långt söderut för att kunna höra det sprakande ljudet. Fader Qandil hade berättat om häpnadsväckande norrsken som han sett på sina resor.

Det böljande ljusskenet täckte en stor del av himlen. Nog måste de andra ha sett det nu och kommit ut? Jag tittade inte efter.

Det kändes som om hela denna lysande färgprakt var till för mig och bara mig. Jag stod helt stilla och såg och lät ljuset 30

Flyga genom åska

fylla mig. Jag tömde mina tankar på allting annat. Det var så ljust att jag inte kunde se stjärnorna, ändå var det som om jag hörde den spröda klockklangen.

Hur var det möjligt? Jag lät frågan passera och lät mina sinnen vandra iväg i ljuset tillsammans med ljudet från tusentals små silverklockor. Allt jag kände var ett stort lugn.

Snart ändrades känslan, klangen från klockorna var inte lika harmonisk längre. Någonting höll på att hända, någonting viktigt. Ofrivilligt kände jag efter. Snarare höll någonting på att hända som kunde bli fel. Någonting måste göras. Jag kände oron vrida runt i magen. Vad var det som måste göras?

Jag var helt uppslukad av det pulserande och böljande ljus­skenet.

Klockklangen blev mer intensiv. Jag hade svårt att få grepp om vad det rörde sig om. Jag kände paniken komma krypande under skinnet. Vad var det som var fel?

Jag försökte slappna av och komma i kontakt med den information som fanns där ute. Ingen större ansträngning krävdes, det var som om den bara ville fram till mig, sen var det jag som hade svårt att tolka informationen.

Någonting hände med Esben. Jag hade svårt att tyda om det var bra eller dåligt, men känslan var stark att det kunde gå fel, mycket fel. Jag måste göra någonting, men vad? Vad var det som hände?

Jag var så långt borta från honom. Vad kunde jag göra?

Insikten träffade mig med full styrka, jag måste dit!

Men hur? Det spelade ingen roll, bara det gick snabbt.

Som om hon hört mina tankar kom Kilya dykandes från natthimlen och landade precis bredvid mig på tornets tak.

Utan att tänka efter vidare, klättrade jag upp på hennes rygg och på starka vingar lyftes jag upp i luften.

Vi flög söder ut. Havet var öppet och vattnet svart som tjä31

SPLITTRADE SKÄRVOR

ra under oss. Luften var kall och än så länge höll mina vinter­ kläder mig varm, men jag undrade hur länge.

Norrskenet bakom oss klingade av och försvann lika snabbt som det dykt upp.

Min kontakt med stjärnorna hade brutits och med ens fanns det massor med plats för egna tankar. Brydde sig stjärnorna om enskilda människor på det viset? Historien var full av händelser som stjärnorna förutsett eller styrt, om man ville tro på det. Ofta var det kungar och hela länders öden. Jag kunde inte se något sådant sammanhang där Esben skulle vara inblandad.

Kilya flög snabbt, men för min del gick ingenting fort nog just nu. Var Esben i fara?

Jag fick lov att erkänna för mig själv, att jag räknat med att Esben alltid skulle finnas, om inte i min omedelbara närhet, så någonstans i världen. Någon gång i framtiden skulle vi kunna hitta tillbaks till varandra och vara som bror och syster igen. Jag hade tagit det för givet. Han fick inte dö.

Sedan tog mina tankar andra banor. Vad skulle Alec säga om mitt försvinnande den här gången? Jag kunde bara hoppas att han skulle förstå nödläget i situationen. Jag som hade lovat att aldrig göra honom illa igen. Vad var jag på väg att göra nu?

Vad skulle Ceiran säga om att jag lånat Kilya utan att fråga?

Eller lånat föresten, hon hade ju dykt upp självmant. Eller?

Kunde Kilya läsa mina tankar utan att jag förstod det? Hade hon sett det som en befallning att jag ville till Kebca omedelbart? Jag ville helst inte tänka på det och försökte tvinga iväg mina tankar åt ett annat håll.

Ganska snart fick jag också annat att fundera på. Åt det håll vi flög syntes plötsligt inga stjärnor. En tjock vägg av blygrå moln, som såg nästan svarta ut, tornade upp sig framför oss.

32

Flyga genom åska

Vi hade inte tid med oväder. Det skulle inte ens vara åska så här års. Varenda muskel i min kropp skrek att vi hade bråttom, men det var ingenting jag kunde göra, mer än att lita till den stora fågeln.

Molnen innanför ovädersväggen vältrade sig om vartannat och närmade sig oroväckande fort. Intensiteten i ljusblixtarna talade om för mig, att det var en frenetisk aktivitet inne i molnet. Tänk om det var hagel också? Jag kände rädslan krama åt min bröstkorg. Det kunde bli riktigt otrevligt att flyga in i virvlande isbitar.

Kilya tvekade inte, utan flög stadigt in i det blöta infernot.

Den elektriska laddningen fick håret att resa sig. En känsla av att det sprakade och knastrade runtomkring oss, även om det inte gick att höra över vinden och regnet. De kalla regndropparna som slog mot oss förblindade mig och jag kände vattnet rinna innanför kläderna. Det var i alla fall inga isbitar, som skulle ha slagit oss blåa och lämnat skärsår på huden.

Det kompakta mörkret genomfors av bländande ljusblixtar som ackompanjerades av öronbedövande muller. Åskknallarna var så kraftiga att det ringde i öronen efteråt. Tryckvågen av ljudet fick hjärtat att slå i otakt och luften att pressas ur lungorna.

Jag förlorade tidigt all uppfattning om riktningar och vad som var upp och ner. Hur Kilya klarade av att flyga över huvudtaget hade jag ingen aning om. Kanske kastades hon runt lika hjälplöst, som det kändes.

Jag klamrade mig förtvivlat fast på den stora örnens rygg.

Vad var det som hände? Ett sådant här oväder kändes inte naturligt. Å andra sidan hade jag aldrig upplevt ett åskväder inifrån förut. Jag hade ingen aning om hur lång tid som hade förflutit. Det kunde vara minuter, timmar eller dagar. Jag 33

SPLITTRADE SKÄRVOR

hade tappat räkningen på allt som jag försökt ha som riktmärke.

Det kändes däremot som vi hade tumlat runt i kastvindarna länge nu. Jag var genomvåt. Kylan gjorde att jag kände mig trött och avtrubbad. Allt jag lyckades tänka på var att jag skulle hålla mig kvar på Kilyas rygg.

All turbulens och kastvindar till trots, så måste vi ha haft vinden med oss. Vi hade bokstavligen slungats framåt av ovädret. När Kilya slutligen fällde ihop vingarna och dök, landade hon på slottets tak. Blixtarna fortsatte att ljunga över våra huvuden och åskknallarna fick världen att vibrera.

Var det samma natt som vi lämnat Irvs fästning eller hade vi varit inne i stormen i nära ett dygn? Jag hade ingen aning.

Min hjärna vägrade fungera och kroppen kändes som om den blivit översprungen av hästar.

Jag såg mig omkring på taket, strax till höger om mig såg det ut att finnas en lucka. Den var i samma färg som taket och skulle definitivt inte synas från marken, men jag stod nästan på den. Antagligen var det en ingång till systemet med lönngångar. Kilya stod som en staty bredvid mig. Jag försökte formulera ett tack i tankarna och lyfte på luckan.

Hålet där under var om möjligt ännu mörkare än natten runtomkring. Jag kände värmen som strömmade upp och det tog bort min tvekan. Bara jag blev lite varmare så skulle min hjärna och kropp börja fungera igen.

Det var en brant spiraltrapp, som bara tycktes gå åt ett håll, nedåt.

Med valhänta fingrar sköt jag tillbaks takluckan i läge igen från insidan, den var inte helt olik den som fanns på taket till tornet vid Irvs fästning.

Nu var det fullständigt beckmörkt. Fumligt tog jag av mig 34

Flyga genom åska

de våta ytterkläderna och la dem högst upp i trappan, väl medveten om att de skulle bli kvar där länge om jag inte tog mig samma väg ut igen. Den blöta tunikan och byxorna klibbade fast vid kroppen och stretade obehagligt, ändå kände jag mig redan bättre. Ju mindre kläder jag hade på mig desto fortare skulle de jag hade kvar torka av värmen i luften. Stövlarna behöll jag på.

Målmedvetet strök jag med handen över stenen i väggen för att hitta spåret, som skulle tala om för mig om det hände saker med gången, som jag inte kunde se i mörkret. Var det fanns dörrar, sidogångar eller bara riktningsförändringar. Så snart mina fingertoppar kände urgröpningen, som jag letade efter, började jag följa trappen nedåt.

Det gick runt åt samma håll hela tiden. Jag tyckte att det var så många trappsteg att jag borde befinna mig i under­jorden snart. Spåret på väggen hade inte talat om några avstickare åt sidan. Jag försökte räkna trappstegen och funderade på hur många steg det borde ta för att passera en våning, men eftersom jag inte börjat räkna från början, så var det lönlöst. Under några andetag övervägde jag, att gå tillbaka upp och börja om med räknandet av trappstegen, för att försöka hålla reda på var jag var någonstans. Känslan av att det var bråttom fick mig att förkasta den iden.

När jag nu hade tagit mig så här långt skulle väl inte en trapp få sätta käppar i hjulet, om det så var mörkare än i underjorden.

Var kunde Esben vara någonstans? Eftersom jag inte ens visste var jag själv var, så var det ingen mening med att fundera över det. Jag måste ta mig ut och ta reda på var jag befann mig mer precist. Troligen var mina kunskaper om lönngångarna ganska bristfälliga. Jag försökte slå ifrån mig den tanken.

35

9 789163 706752

ANNAH NOZLIN

ISBN 978-91-637-0675-2

EKENS DOTTER DEL 2

Det är jag som är Annah Nozlin. Jag är född 1975 och bor med man och barn i ett falurött hus. Böcker skriver jag på fritiden, som även delas av aikidoträning, en kampkonst som jag har svart bälte i. Jag är utbildad civilingenjör och jobbar som konsult. www.nozlin.se

SPLITTRADE SKÄRVOR

Hemligheter uppdagas, men Kel har inte alla bitar till pusslet. Varför berättar hennes far inte sanningen?

Medan hennes bror försvinner allt längre bort kommer kriget oundvikligen närmare. Kel skickas ensam iväg för att hitta sina systrar, trygg i förvissningen om att hon sedan kommer att återförenas med sin älskade. Stjärnorna styr ödet och framtiden blir inte som hon väntar sig.

Splittrade skärvor

EKENS DOTTER DEL 2

ANNAH NOZLIN