9789175579290

SÖLVE DAHLGREN Tidigare utkommet InnebandyPiraterna – Första säsongen (2009) InnebandyPiraterna – Andra säsongen (2010) InnebandyPiraterna – Tredje säsongen (2011) Anteckningsbok för författare (2014) Tillsammans med Lars Rambe och Ann Ljungberg Lyckas med bokutgivning (2010) Lyckas som författare (2013) Tillsammans med flera medverkande Återkomsten – fem år senare (VIPstory) – antologi (2011)

Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, personer, företag, platser, händelser och incidenter är antingen resultatet av författarens fantasi eller används på ett fiktivt sätt. Alla likheter med verkliga personer, levande eller döda, eller verkliga händelser är en ren tillfällighet.

© Sölve Dahlgren, 2014 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Nils Olsson, Katslösa Design Formgivning inlaga: Brun Media Tryckt hos Bookwell, Finland 2014 ISBN 978-91-7557-929-0

Till minne av Maja Neymark Dahlgren Evigt saknad, aldrig glรถmd.

1 UTANFÖR KYRKAN SATT Johannes Persson i sin rullstol. Han lyfte huvudet och vände det mot skogen bortom gravstenarna.

Filip Fredriksson studerade den gamle mannen som just hade tagit farväl av sin son. Parkeringen tömdes snabbt på bilar. En och annan passerade och nickade åt Johannes, sade ett kort ”beklagar sorgen”. Kyrkan hade varit fylld till sista plats, trots att Johannes var den siste levande mannen i ätten Persson. Och han var väl medveten om att inte heller han hade långt kvar att leva.

– Ska jag köra dig in till stan? frågade Filip.

– Stan? Har du gått och blivit så artig? En by är en by även om man har ett kommunalråd som tror att han är borgmästare, sa Persson.

Han var fortfarande skärpt, trots åldern.

– Var det inte stad en gång i tiden? När du var ung?

– Nej, du. Färglösa har aldrig varit en stad och det ser inte ut som om den kommer att bli det under min livstid.

Filip sköt rullstolen framför sig när han gick mot sin bil, en mörkblå Volvo V70 som han hyrt på flygplatsen i Ängelholm en dag tidigare. Han gillade den. Han såg fram emot att köra Johannes i en bil som bara hade rullat ett par hundra mil.

– Du har bytt upp dig sedan jag åkte med dig sist. Du hade en gammal skrothög, den var så rostig att man knappt kunde se vilken färg det var på den.

– Nu överdriver du. Ett par rostfläckar bara.

– Nej, den hade lackfläckar bland rosten, sa Johannes och följde upp det med ett rosslande ljud som Filip tolkade som ett skratt eftersom tidningskungens mungipor pekade uppåt.

– Men motorn gick bra ... sa Filip.

Nu var det definitivt ett skratt som överröstade rosslandet.

– Det var därför vi fick motorstopp ute i skogen den där gången.

– Nej, det var för att batteriet var trasigt, sa Filip.

FEM STJÄRNOR FÖR FÄRGLÖSA %%%%%

5

Han höll upp dörren och stod redo att ge Johannes en hjälpande hand. Det behövdes inte, han reste sig ur rullstolen och krånglade sig in i bilen.

– Den är faktiskt inte min, sa Filip. Det är en hyrbil.

– Jag såg loggan. Jag är inte blind. Det var inte synen som gjorde att jag lämnade tillbaka körkortet för tjugosju år sedan.

Filip stängde passagerardörren, lyfte in rullstolen i bagageutrymmet och gick runt bilen. Han hade inte haft något emot att äga en sådan bil. Senaste årsmodellen. Fortfarande en doft av nytt och fräscht. Han mindes att en kompis som sålde bilar berättat hur vissa biltillverkare installerade en fläkt som startade när man låste upp bilen. Fläkten var i drift under det första året för att vädra ut alla de lösningsmedel som inredningen utsöndrade.

– Den här bilen luktar inte mögel heller, sa Johannes och leendet avslöjade att han fortfarande hade kvar sina sju tänder. Minnet var det inte heller något fel på. När Filip som nittonåring hade kört hem Johannes en lördagskväll från redaktionen hade hela bilen luktat mögel. Efter att den redan då gamle mannen påpekat det, hade Filip lyft på mattan i bagageutrymmet och funnit att masonitskivan som dolde reservhjulet var täckt av grönvitt ludd. Han hade tvättat den noga. Tre månader senare hade bilen gått till skroten efter att han misslyckats med att sälja den.

De rullade ut på landsvägen. En gång i tiden var det vägen till Stockholm där lastbilar och bilar hade rullat genom byns centrum, innan E4:an flyttades några kilometer österut och blev en tvåfilig motorväg. Många tyckte det var skönt att slippa buller och avgaser, men de flesta insåg också att det var dödsstöten för flera butiker och två av byns fyra restauranger. Sedan vägen byggdes hade antalet invånare minskat, men det fanns fler skäl till det.

– Det är dags att snacka affärer, grabben. Som jag sa på telefon är det lite akut nu. Vi har en ny frilansare som är rätt duktig, men någon redaktör är han inte. Dessutom är han inte härifrån och han bor inne i storstan, sa Johannes.

– Jag vet inte, jag hade inte tänkt flytta hem.

6

%%%%% FEM STJÄRNOR FÖR FÄRGLÖSA

– Nej, de flesta flyttar härifrån, så jag förstår att du tvekar. Jag ska inte ljuga och säga att tidningen är en kassako. Om jag ska vara helt ärlig, så ska det till ett mirakel om jag ska få uppleva hundraårsjubileet.

Filip undrade om Johannes syftade på sin egen hälsa och ålder eller tidningens ekonomi med den sista kommentaren. Förmodligen båda. Egentligen var det helt sjukt att det hade gått snart hundra år sedan mannen som satt bredvid honom hade startat en tidning och lyckats få den att överleva i alla dessa år. Trots konkurrens från två lokaltidningar, Nordvästra Skånes Tidningar (NST) och Helsingborgs Dagblad (HD), som sedan hade gått samman och blivit en tidning. När Filip första gången gjorde sin prao på den lilla redaktionen mitt i byn hade både NST och HD haft varsin lokalredaktion på Storgatan. Dessutom bevakade Arbetet den kommunala posten och det fanns invånare som prenumererade på Sydsvenskan, samtidigt som tonåringar knackade dörr på helgerna och sålde Kvällsposten till Färglösaborna. Nu var det bara en redaktion kvar.

– Du blir delägare och när jag är borta kommer du att få ärva hela företaget. Ja, det finns väl ingen annan som vill ha det, sa Johannes utan att skratta.

Filip hade redan funderat en hel del på det. Han smakade på titeln: chefredaktör. Det lät bra. Chefredaktör för Färglösa Nyheter.

Det lät inte lika bra. Hans föräldrar skulle säkert bli stolta. Eller också skulle de tycka att det var ett misslyckande att han kom hem eftersom det inte var helt frivilligt.

– Du behöver inte svara mig idag. Idag har vi tagit farväl av Gustaf och du vill säkert köra hem och träffa dina föräldrar ikväll.

Om du har tid imorgon, så kan vi väl träffas nere på redaktionen?

Du behöver inte ens hämta mig med bilen, sa Johannes och log.

Filip hjälpte Johannes över till rullstolen. Den gamle mannen rullade själv de få metrarna till porten och tryckte in portkoden och vände därefter blicken mot den stora knappen till den elektriska dörröppnare som han låtit installera. Han ägde hela fastigheten, två våningar och vindsförråd, och sedan några år tillbaka

FEM STJÄRNOR FÖR FÄRGLÖSA %%%%%

7

bodde han i den stora lägenheten ovanpå Färglösa Nyheters redaktion. Han hade sålt villan innan priserna gick ner. Färglösa kommun hade aldrig drabbats av den omdiskuterade bostadsbubblan under 2000-talets första decennium. Visst hade priserna ökat sedan 1990-talet, men knappast mer än inflationen.

– Förresten … det är en sak till du bör veta, sa Johannes och vände i dörren och höll handen runt dörrkarmen.

Filip tog ett steg fram för att trycka in den grå plattan som styrde dörröppnarens motor, men Johannes var snabbare. Han flinade.

– Vad var det du ville berätta? frågade Filip.

– Färglösa har inga pengar. Kommunen riskerar att gå i konkurs.

– Va? Skojar du?

– Nej. Därför är det extra viktigt att tidningen kommer ut nu.

Kunde en kommun verkligen gå i konkurs? Filip försökte minnas hur det hade gått i tidigare skandaler. Under 1990-talet hade kommunala bostadsbolag befunnit sig i kris på flera håll i landet. Men inte hela kommuner. Då gick väl staten in med pengar?

Han visste i alla fall att Färglösa kommun var en av tidningens allra största annonsörer, sannolikt den allra största numera.

– Och om kommunen går i konkurs?

– Då förlorar vi hälften av våra annonsintäkter, sa Johannes.

– Du gör verkligen vad du kan för att övertyga mig. Du vill alltså att jag ska rädda tidningen undan konkurs? Förutom att fylla den med innehåll?

– Nej. Jag vill att du ska rädda kommunen undan konkurs.

Filip undrade om han hade hört rätt. Kanske skämtade Johannes. Det var inte alltid helt enkelt att veta med tidningsentreprenör Persson. Färglösa Nyheter var som en humla. Man brukade skämta om att humlan har så dåliga aerodynamiska egenskaper att den inte kan flyga. Fast det vet inte humlan om, så den flyger ändå. Det borde inte gå att driva en lokal tidning på en så liten marknad som Färglösa, men familjen Persson gjorde det i alla fall.

8

%%%%% FEM STJÄRNOR FÖR FÄRGLÖSA

– Till skillnad från kommunen har tidningen aldrig gått med förlust, sa Johannes.

– Okej, vi ses imorgon då, sa Filip.

Han körde en sväng i villaområdet där han vuxit upp. Han noterade de många skyltarna från olika mäklarfirmor som förkunnade att den ena villan efter den andra var till salu. Utbudet översteg vida efterfrågan. Han stannade till ett ögonblick utanför sitt föräldrahem. Även det var till salu och han undrade hur mycket det kostade. Förmodligen bara en bråkdel av vad han skulle få om han sålde bostadsrätten uppe i Stockholm. Pengarna från den affären skulle kanske till och med räcka till att köpa alla husen på Ekgatan. I alla fall de sju som var till salu. Om kommunen gick i konkurs skulle man kanske kunna köpa dem för en krona.

Det var vad som hade hänt med bostadsrätterna i radhusområdet ett kvarter längre bort under krisen på 1990-talet. På tv hade han nyligen sett bilder av amerikanska förorter där hundratals hus hade övergivits, lämnats tillbaka till banken när invånarna inte längre kunde betala sina lån. Han var osäker på hur det gick till i Sverige, här tog man väl med sig skulderna oavsett om banken tog huset? Tegelvillorna från 1960-talet stod på rad. På avstånd, om man kisade, skulle de kunna se ut som gula gravstenar mot den gröna skogen som reste sig bakom dem. Han tänkte återigen på Gustaf som hela sitt liv hade levt i skuggan av sin far och aldrig riktigt fått chansen att driva tidningen på egen hand. Även om Filip hade haft mer sporadisk kontakt med dem på senare år var det ändå tydligt att den äldre av gubbarna hade mest energi och drivkraft.

Filip svängde upp på E4:an i riktning mot Helsingborg. Han pressade ner gaspedalen och kände hur det tryckte till en aning i ryggen. Det var ingen sportbil, men den hade en rejäl motor.

Han lättade på gasen och lät hastigheten sjunka till hundrafemton kilometer i timmen. Även om Färglösa polisstation sedan många år tillbaka var obemannad, så fanns det fortfarande gott om trafikpoliser.

Det kunde faktiskt vara så att Färglösa kommuns öde och fram-

FEM STJÄRNOR FÖR FÄRGLÖSA %%%%%

9

tid vilade i händerna på en hundratolvåring vars största dröm var att få uppleva sin första babys hundraårsdag. Plötsligt kändes hans egen fyrtioårskris alltmer obetydlig.

10

%%%%% FEM STJÄRNOR FÖR FÄRGLÖSA

2 MÖTET HADE INTE börjat bra. Gösta Björk, kommunens ekono-

michef, hade först misslyckats med att få sin dator att komma överens med videoprojektorn och sedan konstaterat att den overheadprojektor som alltid varit hans räddning inte längre fanns kvar.

– Det är ju ingen som använder overheadbilder längre, sa Linda Josefsson, Edvards sekreterare.

– Ingen utom Gösta, sa Edvard och höll tillbaka ett skratt. Han kunde se att Gösta var irriterad.

Ekonomichefen lät projektorduken åka upp i taket och den åstadkom en sådan kraftig smäll att han ryckte till.

– Då får jag väl använda whiteboardtavlan istället. Den kan man i alla fall lita på, sa Gösta och vände ryggen till de församlade runt konferensbordet.

Han samlade ihop sina pappersutskrifter och började skriva på tavlan med en svart penna. På agendan stod en genomgång av den kommunala ekonomin, årets första tertialrapport. Dessa rapporter var urtråkiga, tyckte Edvard. Speciellt eftersom de blev allt dystrare för varje gång. Budgetmanglingen hösten 2011 hade slitit hårt på de anställda och på politikerna.

– Det här är en prognos på våra skatteintäkter, sa Gösta och skrev först Färglösa kommun T1 och sedan Skatteintäkter 68 650 tkr på tavlan. Under det skrev han 21 500 tkr som var övriga intäkter och ytterligare en rad ner 107 750 tkr som var kostnaderna. Han bytte till den röda pennan och skrev till sist: Resultat 17 600 tkr.

Sen satte han ett minustecken framför för att tydligt markera att det var en förlust. En förlust på nästan arton miljoner kronor efter fyra månader. Det var värre än vad Edvard trott.

– Ja, där har ni siffrorna. Svart på vitt. Eller snarare rött på vitt, sa Gösta och la tillbaka pennan i hurtsen på vars ovansida det

FEM STJÄRNOR FÖR FÄRGLÖSA %%%%%

11

syntes en kvadrat där träet inte hade blekts. Kvadraten avslöjade att en overheadprojektor hade stått där i över tjugo år innan någon kastat den i containern på baksidan av Färglösas kommunhus.

Edvard tittade på de andra runt bordet. Linda var den enda som log. Hon var också den enda av dem som inte var bosatt i Färglösa. Hon såg det här jobbet som en väg in, ett första steg på en lång karriärstege. Edvard visste att hon sökte jobb i andra kommuner, flera gånger hade han kommit på henne med olika rekryteringssajter på skärmen när han klivit in i hennes rum utan att knacka. De övriga tittade ner i bordet eller stirrade på siffrorna på tavlan.

– Jaha, finns det inga positiva siffror? frågade Edvard för att bryta tystnaden och kanske för att lätta upp stämningen.

– Nej, sa Gösta och sträckte sig efter den magnetiska suddkloss som satt längst ut till höger på whiteboardtavlan.

– Är det inga intäkter som inte finns med där, som gör att läget ser lite ... ljusare ut? frågade Edvard.

– Vissa avgifter, alltså övriga intäkter, kommer ojämnt under året men det handlar om någon miljon hit eller dit. Har alla antecknat det här så att jag kan sudda ut? Det kanske inte är så bra om de här siffrorna sprids utanför det här rummet? sa Gösta och svepte över tavlan med suddklossen. Det gav ingen effekt så han svepte den fram och tillbaka. Tryckte hårdare och gnuggade frenetiskt.

Siffrorna var lika skarpa som när han först skrivit ner dem.

Edvard kunde nästan se hur ansiktsfärgen skiftade till röd när Gösta slet ut lådan i hurtsen och med aggressiva rörelser fiskade upp pennorna som han någon minut tidigare hade lagt ner.

– Permanent ink. Helvetes jävla skit, vad är det för idiot som lägger vanliga spritpennor bredvid en whiteboard? skrek han.

– Det brukar gå bort med sprit, sa Linda och reste sig och gick mot dörren.

– Jag visste inte att vi hade ett spritskåp, Linda? sa Edvard och skrattade, men tystnade när han märkte att ingen annan gjorde det.

12

%%%%% FEM STJÄRNOR FÖR FÄRGLÖSA

– Tack vare svininfluensan och någon som inte kontrollerar fakturor så har vi en hel pall med handsprit i källaren, sa Linda.

Edvard hade fått höra det åtskilliga gånger. Först hade han fått ett utbrott när pallen levererades men när ekonomiavdelningen visade att det var han själv som hade attesterat beställningen så blev det pinsamt.

– Då kanske vi ska hänga upp en flaska här bredvid tavlan så att folk kan tvätta av den. Eller så skulle vi kunna köpa riktiga whiteboardpennor, sa Gösta och sjönk ner i sin stol igen.

– Allvarligt talat, vad gör vi? Kan vi höja skatten? frågade Stefan Stolt, kommundirektören som Edvard misstänkte bara räknade dagarna till pensionen.

– Det skulle vi ha gjort i höstas i så fall. Dessutom hade vi behövt höja den med sex–sju kronor och det tror jag inte hade blivit så populärt, sa Gösta.

– Hur stora reserver har vi? frågade Stefan.

Edvard visste redan svaret. Noll. Det var tomt på kontot. Det hade det varit flera gånger redan under hösten och diskussionerna kring kommunalskatten hade varit hårda. Gösta hade velat höja den med åtminstone 1,10 kronor precis som en del andra kommuner gjort. Färglösa kommun hade inte högst kommunalskatt, men var heller ingen lågskattekommun.

– Vi har ingen kassa, vi har ett underskott på vår kredit. Just nu finns det inte pengar att betala vare sig fakturor eller löner, sa Gösta med ett lugn som stod i stark kontrast till den vrede han visat vid whiteboardtavlan nyss.

– Va? Har vi inte pengar till löner? frågade Samuel Svensson som för första gången under mötet lyfte blicken från den surfplatta som Edvard hoppades inte var inköpt med kommunala pengar. Samuel var visserligen it-chef, men dyra leksaker var inte uppskattade.

– Nej, du hörde rätt. Det var rätt tydligt redan i Excelfilen jag skickade ut före mötet. Kanske var det någon av er som studerade balansräkningen? sa Gösta och tittade runt bordet.

Alla skakade på huvudet.

FEM STJÄRNOR FÖR FÄRGLÖSA %%%%%

13

– Kanske någon som öppnade Excelfilen?

Lika många skakade på huvudet. Edvard var på väg att säga att självklart hade han öppnat och skummat igenom den, sedan kom han att tänka på att Gösta alltid begärde läskvitto på sina mejl och säkerligen hade full koll på att inte heller Edvard öppnat den.

– Nästa gång kan jag alltså skita i att skicka ut den. Är det ingen som är intresserad av den kommunala ekonomin eller?

– Nu lugnar vi ner oss. Vi måste hålla ihop i denna svåra stund.

Vi får självklart ta ett möte med Nisse på banken och ordna med ett lån så att vi klarar av den akuta krisen. Sedan blir det till att göra rejäla besparingar. Det kommer att kännas, men det fixar vi, sa Edvard och kände att han själv tvekade.

– Jag har redan pratat med Nisse, sa Gösta.

Nisse hette egentligen Nils Nilsson och var bankdirektör i Färglösa Sparbank. Nisse representerade sjätte eller sjunde generationen i den tidigare helt familjeägda lokala banken, där även Edvard och flera hundra andra kunder var delägare.

– Vad sa han då?

– Nej. De kan inte låna ut mer pengar. De har själva likviditetskris.

– Men, om vi inte får låna pengar så kan vi inte heller betala räntan på våra befintliga lån. Det är bara att sätta press på dem, sa Stefan.

– Om vi inte betalar våra räntefakturor kommer banken att gå i konkurs. Det var faktiskt Nisse som ringde mig, inte tvärtom.

Han vill att vi ska börja amortera.

– Amortera? frågade Samuel.

– När man lånar pengar är det meningen att man också ska betala tillbaka dem. När man återbetalar så gör man en amortering på lånet, sa Gösta.

– Jag vet vad amortering är.

– Vad bra, jag trodde inte din generation kände till det eftersom alla bolån är amorteringsfria numera, sa Gösta.

– Ja, ja. Amorterar inte kommunen på sina lån då?

Gösta suckade ljudligt som för att säga: ”Varför i helvete är det 14

%%%%% FEM STJÄRNOR FÖR FÄRGLÖSA

ingen som läser balansräkningen?” Tanken slog Edvard att det förmodligen vore enkelt att förskingra pengar från kommunen med tanke på att ytterst få verkade granska de ekonomiska rapporterna.

– Klart att vi amorterar. Men precis som ni unga bolånekunder amorterar vi alldeles för lite. Nisse undrade om vi kunde lösa några lån i förtid för att ge dem bättre likviditet.

– Jaså, hur mycket då?

– Hundra miljoner.

Det blev tyst runt bordet igen. Varför behövde Färglösa Sparbank hundra miljoner kronor av kommunen? Edvard öppnade munnen för att fråga hur stor den totala skulden till banken var men ville inte avslöja sin egen okunnighet. Det måste vara ett par hundra miljoner i alla fall. Han försökte minnas räntekostnaderna från resultaträkningen och sedan räkna baklänges. Det var lönlöst, Edvard var inte ekonom. Det var inte därför han var borgmästare i den här hålan.

– Kan vi låna i någon annan bank? Alla stora banker skulle väl älska tanken på att få låna ut pengar till en kommun? sa Samuel.

Han var ett it-snille, hade stenkoll på de senaste tekniska prylarna. Däremot hade han gång på gång bevisat att han var oduglig när det gällde ekonomi. Några månader tidigare hade Gösta och Edvard kallat in Samuel som fått en rykande utskällning av Gösta eftersom han överskridit sin budget för inköp av nya datorer med en halv miljon.

Nu väntade Edvard på att den mullrande ekonomichefsvulkanen skulle få ett utbrott, det kändes som om den välknutna slipsen var det enda som hindrade munnen från att öppnas som en gigantisk krater och spy ur sig eld, rök och svordomar.

– Ja, de skulle verkligen älska att se vår resultat- och balansräkning. Vi har ungefär lika bra möjligheter att få ett lån som en nyutexaminerad ingenjör, som precis skrivit in sig på arbetsförmedlingen och vars enda tillgångar består av en utbildning. Vi har redan bättre räntor än någon annan kommun i Sverige. Du kanske föreslår att vi ska ta ett sms-lån eller svara på något av de där erbjudandena om att låna pengar som kommer med mejlen

FEM STJÄRNOR FÖR FÄRGLÖSA %%%%%

15

varje vecka, trots att du installerat världens dyraste spamfilter på vår server, sa Gösta i en enda lång utandning och Samuel sjönk ner bakom skrivbordet och fällde upp sin laptop som skydd.

– Det tar alltid tid att konfigurera spamfilter. Jag trodde vi hade fått bort det mesta, sa Samuel och verkade klokt nog ha släppt sina försök att ge Gösta ekonomiska råd.

– Okej, inga lån alltså. Vad gör vi då? sa Edvard och slängde ännu en gång ut frågan runt bordet.

– Det kanske är dags att ta upp idén om sammanslagning igen, sa Linda som kommit tillbaka och med hjälp av handsprit och pappersservetter hade lyckats radera ut spåren av den kommunala krisen från den vita tavlan.

– Slå ihop Färglösa och vilka kommuner då? frågade Stefan.

Edvard visste att kommundirektören hade samma syn som han själv i frågan. Visst kunde man samarbeta som de redan gjorde inom Skåne Nordväst, eller Helsingborgsregionen som sammanslagningsivrarna gärna ville kalla det, men att sudda ut kommungränser var han inte intresserad av.

– Tja, det är väl bara att snacka med dem som ligger närmast, sa Linda. De har väl alla bättre ekonomi än oss.

– Jag är skeptisk till att bilda storkommuner. De blir som stora elefanter. Klumpiga och svårstyrda. En elefant klampar fram, det är bättre av vara en ... mus. Små möss som hushållar med sina resurser och som snabbt kan ändra riktning och strategi, sa Edvard och kände redan där att han var på väg in i en återvändsgränd.

– Men ingen stoppar elefanter. Och en elefant har bättre förhandlingskraft, sa Linda.

– Det känns tryggare att vara en elefant som kan ta stora kliv än att springa med små mussteg, fyllde Samuel i.

– Jag tror ändå att möss rör sig snabbare än elefanter. Dessutom kan de byta riktning flera gånger innan elefanten överhuvudtaget har lyckats stanna och vända, sa Edvard.

– Du tycker det är bättre att vara en stor fisk i en liten damm, än en liten fisk i ett stort hav, konstaterade Samuel.

16

%%%%% FEM STJÄRNOR FÖR FÄRGLÖSA

– Kan vi lägga ner den här diskussionen? Det börjar likna ett zoo här, sa Gösta.

Edvard kunde inte låta bli att hålla med. Han var hellre borgmästare i Färglösa kommun än en simpel ledamot i Helsingborgs kommun.

– Sammanslagning är inget alternativ. Det ligger hur som helst långt, långt fram i tiden och löser inte våra akuta ekonomiska problem. Det enda jag kan se är besparingar. Radikala sådana, sa Edvard.

– Sälja tillgångar? frågade Samuel, som åtminstone hade sett tv-programmet Lyxfällan där deltagarnas privatekonomi räddades genom att hemmen rensades på allt som gick att sälja för att betala skulderna. Där kunde en tv-apparat vara guld värd när ett par i ekonomisk kris behövde få ihop 34 000 kronor snabbt. Här handlade det om miljoner. Edvard tittade på Gösta.

– Vi äger en del mark. Framför allt skog som kanske skulle kunna avyttras, men det är ren brandsläckning. Vi måste minska våra utgifter, sa Gösta.

– Lägga ner skolan? sa Stefan Stolt.

Färglösa skola hade funnits länge. Den äldsta skolbyggnaden var från slutet av 1800-talet och hade kompletterats med betydligt mindre smakfulla tillbyggnader genom åren. Den senaste utbyggnaden hade skett när antalet barn i kommunen varit som allra flest på 1990-talet. Lagom tills de fyra nya klassrummen, inrymda i ett hus som kostat hundratrettio miljoner att bygga, stod färdiga hade befolkningskurvan nått sin topp och sedan sjunkit stadigt. Numera användes bara en del av skolan, tre fjärdedelar stod tom.

– Det gjordes en utredning för två år sedan. Där konstaterade vi att kostnaden skulle bli i stort sett lika stor ifall vi bussade eleverna till någon av kommunerna intill och betalade för deras skolgång. Men då skulle vi tappa hyresintäkterna för lokalerna, sa Gösta.

– Sälj lokalerna då, sa Samuel.

– Vem skulle köpa? Det finns ingen som helst efterfrågan. Det

FEM STJÄRNOR FÖR FÄRGLÖSA %%%%%

17

är därför Färglösa Sparbank är på väg mot konkurs. Det finns mängder av familjer och företag som försöker sälja fastigheter i kommunen – ingen köper.

– Det går fortfarande att hyra ut. Vi hyr vårt hus, sa Samuel och det verkade inte som om han förstod att han just bekräftat Göstas påstående om att ingen ville köpa i Färglösa.

– Ja, jag undrar vem som vill hyra en skola? sa Gösta.

– Om vi kunde få folk i ytterområdena att flytta in i de tomma husen mitt i byn skulle vi spara mycket pengar, sa Leif Stenman som dittills suttit tyst. Han var chef för Stadsbyggnadsförvaltningen.

– Jo, det skulle nog bli populärt om vi sa till alla pensionärer ute på landsbygden att de var tvungna att sälja sina hus som inte går att sälja och köpa nya, sa Edvard.

– Nej, det är klart att det är svårt att genomföra i praktiken. Jag säger bara att det kostar mycket att folk bor utspridda. Vägunderhåll, snöröjning, hemtjänst och en massa annat, sa Leif.

Edvard tittade på klockan. Mötet hade kört fast lika ordentligt som hemtjänstens bilar brukade göra vid den första snön då Stadsbyggnadsförvaltningen inte hunnit beställa snöröjning och ingen bytt till vinterdäck på de kommunala bilarna.

– Jag föreslår att vi alla går tillbaka till våra avdelningar och börjar leta kostnader som vi kan skära bort. Ingenting är heligt, sa Edvard.

– Kommunen är konkursmässig, sa Gösta.

– Jag tror vi har förstått allvaret. Jag vill höra alla idéer.

– Det kanske är dags att städa upp runt sjön och sälja husbilsklubbarnas områden. Marken måste vara den mest värdefulla i Färglösa och det är inte direkt bra reklam för oss med den typen av verksamhet, sa Linda.

– Det här mötet är avslutat, sa Edvard och lämnade rummet.

Hotande konkurs eller ej. De kriminella husbilsklubbarna tänkte han inte diskutera. Dessutom hade inte Gösta tagit upp den tickande bomben – två bokstäver som skickade rysningar genom honom: MM. 18

%%%%% FEM STJÄRNOR FÖR FÄRGLÖSA