Anna-Lena Vikström med utsikt över byn hacksjö där hon växte upp.
”Naket, enkelt och fascinerande om ett märkligt fenomen” Kurt Nurmi, pockettidningen r
”En spännande och intressant berättelse om en ovanlig kvinna. Jag har inte tidigare läst något om en sierska/medium som så ’rakt på sak’ och i vissa delar väldigt utlämnande beskriver sitt liv. Ibland sitter man och skrattar för sig själv och ibland fasar man. Jag kan varmt rekommendera boken – skriven med humor och med glimten i ögat!” KErstiN KuLLmANN, Boktipset
”En ovanlig och spännande bok på många sätt. Eva Wiklund tar inte ställning till ”sanningshalten” i de mediala förmågorna utan överlämnar till läsaren att tänka och tolka själv. Den ger en genuin inblick i en människas liv, självbild och verklighetsuppfattning och är skriven med en mycket varm, bejakande och öppen ton.” CECILIA PERSSON Bibliotekstjänst, BTJ
Anna-Lena Vikström
Eva Wiklund
AnnA-LenA Vikström har sina rötter i hacksjö utan för Vilhelmina. hon är ut bildad diakon och även utbildad i psykoterapi. hon har skrivit flera böcker om healingformen reiki. idag arbetar hon heltid som sierska med medial vägledning, som kursarrangör och med att hitta försvunna saker. eVA WikLund är journalist och författare sedan många år. idag jobbar hon som informationschef i en liten kommun i Värmland. hon har tidigare skrivit böckerna Det finns ingen gräns, om handikappsimmaren Anders olsson, samt Jag kommer sen, om diskoteksbranden i göteborg.
2014
”Mamma, vet du, jag kan ta signal på farmor!” Han hoppar från ena foten till den andra och ser upp på henne med allvar i de blå ögonen. Hon kramar hans hand och håller samtidigt ett öga på ljussignalen vid övergångsstället. Hjärtat bultar, men hon försöker att låta neutral. ”Jaha, hur menar du då?” Han kniper ihop ögonen och dröjer en liten stund med svaret. ”Hon sitter framför teven i Lysvik och ser på nyheterna nu.” Anna-Lena tittar på klockan och ser att den är sex. Jo, det kan ju stämma. Men oj, vilket uttryck. Ta signal. Det har hon aldrig hört förut. Det är verkligen inget uttryck som hon själv brukar använda, så var har han fått det ifrån? Kan det vara den radiostyrda leksakshelikoptern han tänker på? Den har han ju en slags signaldosa till. Men vad betyder det här? Zakarias är så lik sin pappa att hon brukar skoja om att han fått allt från honom och inte mycket från henne. Och hon vet att han njuter av pappa-helgerna på gården i Lysvik. Där finns traktorn, fyrhjulingen och skogen. Hon kan se honom framför sig med en liten spade i handen eller intill pappan med huvudet över en motor. Så otroligt långt från hennes vardag. Som en snabbspolad film rusar bilderna från hennes egen uppväxt genom huvudet. Som den där pinsamma gången när hon hade insett att det bara var hon som kunde se ljussken kring människor. Då hade hon inte varit gammal. Hon som hade berömt alla för att de hade så fin utstrålning, som om det vore
det naturligaste i världen. Och den gången hon misslyckades med att hitta det kidnappade barnet – bilden skär igenom huvudet som en blixt. Det hade gjort ont. Eller när pappa hade skickat en räv som grävt ner mammas skor i trädgården – dagen efter att han hade dött. Och när hon hade knäböjt i kyrkan och verkligen försökt att avsäga sig de obekväma ”gåvorna”. Osorterade bilder fortsätter att flimra förbi i tankarna; familjerådgivaren som skrattade ut henne, den döde mannen som ville boka tid och pojkvännen som skrek att det säkert var hon som spökade i hans hus för att spionera. ”Mamma, det är grönt nu.” Sexåringen rycker henne i handen. Han är van vid att hitta bästa vägen hem och att hålla koll på världsliga saker som ljussignaler och trafikmärken. ”Och förresten så kan jag ta signal ända till Vilhelmina, till mormor.” Hon mumlar ett ”ojdå” och följer sonen över till andra sidan gatan, men i tanken är hon långt borta från trafikbruset i Karlstad. Vilhelmina! Det kalla sovrummet i barndomshemmet utanför Vilhelmina känns plötsligt väldigt tydligt och hon minns med ens nattskräcken. Det var ju så det hade börjat för henne. En rädd fyraåring i ett kallt sovrum.
1973
Att falla om natten
Hon lägger höger hand i mammas och vänster hand i pappas och låter ögonlocken sakta glida igen. Hon har provat förut med bara mammas hand, men det hjälpte inte ett dugg. I natt ska det inte hända. Ingenting ska kunna tvinga henne. Hon burrar ner sig i sängen så att hon nästan inte syns under de två tjocka täckena som bildar en mur mot kylan. Sovrummet på övervåningen är stort som ett vardagsrum och hennes säng står mitt emellan föräldrarnas. Det är som vanligt iskallt i rummet och de ligger alla tre under dubbla täcken. Hon drar med stortån mot det tunga vaddtäcket i ”fothuset” som mamma vikt. Mamma brukar skratta och låtsas att hon bygger ett riktigt hus, och Anna-Lena brukar vifta på tårna så att huset rasar. Men nu ligger de snabba benen, som brukar bära henne på alla upptäcktsfärder i byn, nästan stilla. Hon kramar pappas skrovliga hand. Så varm den kan vara runt hennes röda kinder en vinterdag. Och hon håller hårt i mammas mjuka hand som är långa smekningar över håret när man inte kan sova. Bara hon håller riktigt hårt så kommer det inte att hända. ”Sov nu Anna-Lena”, säger mamma, men låter henne fortsätta att hålla hårt i handen. Anna-Lena ser ljusa prickar bakom ögonlocken när hon
kniper hårt, hårt. Bara en enda sak tänker hon på; I natt ska det gå bra. I natt ska hon inte behöva bli rädd. Hon märker inte när hennes små händer glider ur föräldrarnas och andetagen blir tyngre. Plötsligt är hon klarvaken fastän hon fortfarande sover. När hon vänder sig åt sidan följer inte kroppen med. Det är som att rulla ut ur en ihoprullad fäll och hon tänker att nu händer det i alla fall. Fast hon höll så hårt. Så börjar hon sväva uppåt, samtidigt som hon känner igen klockornas pinglande i öronen. Det låter som en speldosa. Sakta, sakta glider fyraåringen mot taket, långt ovanför bänken med mammas symaskin och tvättkorgen. Hon är skyhögt uppe i luften, men ändå kvar inne i rummet på ett sätt som hon inte förstår. Dörren ut mot storebror Kurt-Eriks rum är stängd, och hon svävar ovanför den svarta gungstolen som grannen farbror Lage gjort i snickarverkstaden. Ropet kommer djupt inifrån och hon sprattlar allt hon kan för att komma ner igen, men hon är ett moln utan armar och ben. Ingenting händer. Föräldrarna sover lugnt vidare och hon kvider utan ljud. Varför ser de inget? Varför hjälper de henne inte? Åh, bara jag inte slår i väggen. Jag kommer att fara in i garderoberna där borta och sen kommer jag att ramla ner och slå mig. Det ilar i magen och rädslan tar stora onda tuggor. Hon fryser och försöker att ropa igen. De måste vakna, de måste ta ner henne. Hon vill ner i sängen! Hon vill tillbaka! Plötsligt känner hon tyngden av det tjocka täcket och hör sig själv gråta högt. Tårarna fortsätter att rinna medan mamma stryker henne över håret.
”Sov nu Anna-Lena, det var bara en dröm. Man kan inte flyga upp i taket i verkligheten.” Mamma stryker henne över ryggen tills hon somnar. De nattliga flygturerna fortsätter och hon blir nästan lika rädd varje gång. Inte förrän hon kommer upp i tonåren ska hon tycka att det egentligen är ganska häftigt att kunna lämna sin kropp. Det kommer också att vara då som hon får veta att storasystrarna Kerstin och Gunilla upplevt samma sak. De är tretton och femton år äldre än hon och bor inte hemma när Anna-Lena är liten. Men när Anna-Lena vuxit upp kommer de att berätta hur rädda de varit för att flyga ut genom fönstret och sedan aldrig hitta hem igen. Då ska Anna-Lena skratta och säga att det är det mest korkade hon hört. Vem skulle kunna flyga vilse i Hacksjö där det bara bor 50 människor? Men nu är hon bara fyra år och varje kväll är hon lika rädd för att somna. Hennes föräldrar tror helt enkelt att hon är mörkrädd.
Läsarreaktioner från Bokus & Boktipset
”En spännande och intressant berättelse om en ovanlig kvinna. Jag har inte tidigare läst något om en sierska/medium som så ”rakt på sak” och i vissa delar väldigt utlämnande beskriver sitt liv. Ibland sitter man och skrattar för sig själv och ibland fasar man. Jag kan varmt rekommendera boken - skriven med humor och med glimten i ögat!” KERSTIN KULLMAN
”En underbar bok om en härlig kvinna. Hon är utlämnande på ett fint och jordnära sätt. Det märks att hon har glimten i ögat och nära till skratt. Men också att hon är en varm och deltagande medmänniska.” ANNIKA OLSSON
”Välskriven, ärlig och mycket fascinerande!”
TANJA LINDBERG
”Eva Wiklund har på ett fascinerande sätt kommit nära sierskan Anna-Lena Vikström. Man får känslan av att vara en del i hennes liv när man läser boken. Anna-Lena öppnar sig och släpper in läsaren i sitt liv på ett oemotståndligt sätt. En mycket spännande och lättläst bok om en människa och hennes liv som sierska och medium, som man med spänning vill följa vidare i livet.” MONICA BONFIGLIOLI
”En lättläst givande, gripande och stärkande bok! Läs den!”
GUNILLA ANDERSSON
”Boken gav mer än jag förväntade mig och det var underbart att läsa om hennes innehållsrika liv. Hela kroppen skrek ”Jag vill vara din vän Anna-Lena”, under tiden jag fortsatte läsa.”
TOVE BIRKELAND BRANDT
”Mycket läsvärd bok om en klok människa som gjort sig en karriär på sin talang att se det som inte andra ser.” STEN NORBERG ”Så fascinerande och spännande att läsa om en sierska och ett medium. Författaren har lyckats med att komma personen Anna-Lena inpå livet. Både målande och fängslande skrivet bjuder författaren på en unik berättelse som totalt saknar motsvarighet.”
CHRISTINA BURÉN
”Jag sparade boken till min Thailandsresa för att ha något att läsa på stranden. När jag började läsa kunde jag inte lägga ifrån mig boken. Den är så spännande och så bra skriven. Kanske känner jag mig lite delaktig i berättelserna om den samiska traditionen eftersom jag har börjat släktforska och hittat samer i mitt släktträd. Till och med en nåjd. Tusen tack till Anna-Lena och Eva för att ni sprider kunskap och glädje!” EWA THUNBERG ”Tack Anna-Lena för att du delar med dig av din uppväxt och ditt liv! En spännande och intressant bok som man inte vill sluta läsa. Rekommenderar verkligen denna, även ungdomar som har det tufft borde läsa den och se hur man i bland får kämpa i motvind för att till slut vinna!!!” ANNA JÖNSSON ”Kanonbra bok! Fängslar från första raden! En bok man bara inte kan lägga ifrån sig! Rekommenderas varmt! Läs den!”
INGER JOHANNESSON
Vill du få kontakt med oss?
Har den här historien berört dig? Har du något att berätta? Eller vill du kanske ställa frågor? Du kan maila författaren på adress eva_wiklund@spray.se Du kan få kontakt med Anna-Lena via hennes hemsida www.anna-lena.se Det finns även en facebookgrupp där du kan chatta med författaren och med Anna-Lena. Gruppen heter; Hon som ser – boken om sierskan Anna-Lena Vikström
Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och många andra närbokhandlar samt på de flesta ställen där böcker säljs.
www.pocketforlaget.se redaktion@pocketforlaget.se Enligt överenskommelse med Norlén & Slottner ISBN 978-91-7579-125-8