A. Audhild Solberg Översättning: Ylva Kempe
Översättningen har fått stöd från Nordiska ministerrådet
www.wahlstroms.se © 2014, H. Aschehoug & Co. (W. Nygaard) AS Svensk utgåva © 2016 B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel: Kampen mot superbitchene Omslag: Christoffer Grav Omslagsanpassning: Cecilia D. Engström Sättning: RPform, Richard Persson Tryck: ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-32-16674-7
”Själsfränder är inte så sällsynta som jag trodde. Det är fantastiskt att upptäcka att det finns så många av dem där ute.” L.M. Montgomery, Anne på Grönkulla
Inneh책ll
Helt sjukt d책ligt Gentleman Rymdvarelsen Dark Horse Work that body!! Ljushuvud Radarparet Anyway Randevuuu! Operation Taco I skottlinjen Pudeln Wow, Anne Bea! Arnulf Fiolen Coolfaktor Slemormen
9 16 24 29 35 45 52 60 68 79 93 100 111 122 132 143 150
Take it away! Stirrleken Källarhål Är ni klara? We found love I det fördolda Överraskningen PS! Whatever! Ut ur mörkret 18,5 Kontakt
156 161 175 185 193 198 204 209 211 216 224 229
Helt sjukt dåligt
”Vadå, blev du sur, eller?” Theas röst skar genom klassrummet. Jag tittade ner i bänken. Det sved bakom glasögonen. ”Ja, sorry”, ropade Thea. ”Men om du inte klarar av att höra sanningen så är det ditt problem och inte vårt.” Jag hann inte ens blunda förrän Ronja och Shirin satte igång med sitt gälla fnitter. Sådana är de hela tiden. Fnittrar och skrattar åt allt Thea säger. Jag hatar det där fnittrandet. Det är som ett strypgrepp. Jag hatar samhällskunskap också. Sedan Bodil ramlade på verandan i somras och fick en whiplashskada orkar hon inte vara en riktig lärare längre. Vi måste alltid sitta i grupp och prata om läxorna, medan hon gömmer sig bakom katedern och läser Se & Hör. Man kan nästan tro att hon blev döv av den där skadan också, för hon säger aldrig ett pip när Thea och de andra bråkar på lektionerna. Jag hör 9
bara hur hon suckar och bläddrar vidare. ”Bry dig inte om dem”, sa Nils. Vi sitter alltid i samma grupp. ”Att Thea säger att du är en fucking loser betyder inte att du är det.” Han log uppmuntrande mot mig. Jag blängde tillbaka. För alla vet att när Thea säger något så är det så. Hon är den populäraste tjejen i sjuan och populärare än många äldre i skolan också. Om man vill vara vän med henne är det bäst att hålla med om det hon säger. Det måste man förresten om man inte vill vara vän med henne också. Hon kan göra ens liv ganska hemskt om man inte gör som hon vill. Det vet jag allt om. ”Och en sak till!” ropade Thea. ”Jag ska vara med i talangjakten i alla fall. Så nu har du någonting att se fram emot!” Jag tittade på Nils och suckade. Han suckade tillbaka. Typiskt! Bara så att du vet vad det handlar om: Talangjakten är höstens absolut största händelse på vår skola. Den är för eleverna i femte till sjunde klass, och alla som vill får vara med. Man kan spela ett instrument, sjunga, dansa, berätta historier eller vad som helst. 10
Juryn består av en lärare, en förälder och två elever, och de brukar vara ganska stränga. Förra året var vår klasskompis Björn Inges mamma föräldradomare, och hon var helt sjukt hård. Hon bara slaktade den ena deltagaren efter den andra, även Thea, som inte blev bättre än femma med sitt dansnummer. Hon fick till och med stryk av Torfinn i parallellklassen, och han spelade dragspel klädd i folkdräkt! Efter det fiaskot bestämde sig Thea för att bojkotta hela skiten, som hon sa. Ronja och Shirin också. Jag kan inte säga att det gjorde mig eller Nils särskilt mycket. Det var bara två veckor kvar till årets tävling, och vi hade faktiskt börjat se fram emot den väldigt mycket. Tänk en hel kväll utan Thea, Ronja och Shirin! Vi borde ha fattat att det var för bra för att vara sant. ”Fråga mig vad jag ska uppträda med, då!” ropade Thea. Jag svarade inte. Jag antog att hon hade fått med sig Ronja och Shirin i år, och kanske några andra av de populära tjejerna som kunde dansa. ”Hallå, är du döv också, eller?!” gläfste det bakom mig. ”Fråga vad jag ska uppträda med, sa jag!” Jag vände mig mot bokhyllan längst bak i klassrummet. Själv sitter jag alltid precis framför katedern, så jag kunde inte se någon där borta. Men jag visste att det var där Thea 11
satt. Det är aldrig några problem att höra var hon befinner sig. Hennes röst skär genom väggar, märg och ben. ”Okej”, sa jag och harklade mig. ”Vad ska du uppträda med i Talangja…” ”Jag ska sjunga med Fuck Justin!” Jag höll på att ramla av stolen. ”V-va?” sa jag. ”Ska du sju…” ”You heard me, Shitface! Jag – ska – sjunga – med – Fuck Justin – i – talangjakten! Lite coolare än att sjunga solo i barnkören, va?” Jag hörde henne visa alla tänderna i ett elakt flin. Himlen stack i ögonen när jag kisade mot fönstret. Typiskt! Typiskt! Fuck Justin består av Björn Inge vår klass på bas och Magnus och Felix i parallellklassen på trummor och gitarr. De har bara spelat ihop sedan i somras, men de har redan hunnit bli det coolaste bandet i sjuan. Inte för att de har så mycket konkurrens förstås – det finns egentligen inga andra band bland sjuorna – men Fuck Justin är trots det coolast. När det blev känt att de var på jakt efter en sångare till talangjakten tog det bara några minuter innan det blev audition. Varenda rast i två dagar hörde Nils och jag dem. Tjejer som gick omkring och gol i korridorerna och 12
ute på gården. Ingen av dem var särskilt bra. Jag lyssnade ganska noga. Men jag hade visst missat en. För den tredje dagen var rasterna plötsligt helt normala igen. Inga tjejer som gick omkring och nynnade överallt, ingen som förföljde Magnus, Felix och Björn Inge och tjatade om att få vara med i bandet. Fuck Justin hade tydligen hittat sin sångare. Jag vände mig mot Nils. ”Thea?” flämtade jag. ”Thea?” Jag fick nästan inte luft. ”Och jag som trodde att Fuck Justin var seriösa”, sa jag. ”Att de ville ha någon som faktiskt kunde sju…” Jag hejdade mig. Nils näsborrar hade börjat darra. ”Vad är det?” viskade jag. ”Har det hänt något? Är det något med din mamma?” Det är nämligen likadant med Nils näsborrar som med mina ögon. Ju mer de rör sig, desto nervösare är han. Och nu fladdrade hans näsa som en flagga i orkan. ”B-bli inte arg nu”, stammade han. ”M-men d-det kan ju hända att … att …” ”Att vadå?” ”A-att Thea faktiskt kan sjunga?” Jag vände mig bort. Jag orkade inte ens svara. 13
För Thea må vara den mest populära tjejen i s juan, och hon är dessutom ihop med Felix i Fuck Justin, men sjunga – det kan hon faktiskt inte! Thea sjunger helt sjukt dåligt. Jag gick i barnkören ihop med henne. Jag vet vad jag snackar om. Sjunga är det enda jag alltid har kunnat bättre än hon. Det enda! ”BOOOOODIIIIL!!!!” Mina ögon for upp bakom glasögonen. Bodil for visst upp hon också. Jag hörde hur hennes veckotidning föll i golvet. ”Bodil, vi är klara med att prata om läxorna!” skrek Thea bakom mig. ”Får vi gå?” Bodil hostade ner i nackkragen. ”Men det är ju tio minuter kvar av lektionen”, sa hon. ”Är ni verkligen redan …” ”Ja!!” ”Jaha, ja … ja, om ni är färdiga så kan ni väl kansk…” ”Du är verkligen schyst, Bodil!” På sätt och vis kan jag förstå att Bodil har gett upp det där med att prata på samhällskunskapstimmarna. Det är inte så lätt att få en syl i vädret när Thea är i närheten. Två sekunder efteråt hände det vanliga. ”Vi är också klara!” ”Vi med!” 14
”Och vi! För länge sedan!” Den här gången hann Bodil inte ens börja på en mening. Det skrapade och gnisslade om stolar och bänkar som flyttades. Alla pratade i munnen på varandra och var redan på väg ut ur klassrummet. Jag tittade på Nils. Det ryckte fortfarande lite i hans näsborrar, men det hade börjat lugna sig nu. Och det hade jag också. Nils hade trots allt inte hört Thea sjunga, så det var inte hans fel att han inte visste bättre. När Thea öppnade munnen på talangjakten om två veckor skulle han förstå vad jag menade.
15
Gentleman
”Jag undrar vad Fuck Justin ska spela på talangjakten”, sa jag. ”De har ju inte särskilt många låtar att välja på nu när de ska ha Thea på sång. Hon kan inte ens sjunga ’Bä bä, vita lamm’ utan att det blir totalt falskt. Du skulle ha hört henne när vi var med i barnkören, det blev alltid katastrof så fort hon öppnade … Nils?” Jag såg mig omkring åt alla håll. ”Nils?” Han gick ju bredvid mig i korridoren alldeles nyss. När hade han kunnat försvinna? Det knöt sig i magen. Vi skulle ha gympa, och gympasalen ligger i andra änden av skolan. Man måste skynda sig om man ska hinna dit innan det blir fullt av folk i korridorerna. Och jag hade inte ens hunnit förbi matsalen än! ”Nils?” Jag gick rätt in i en stapel med tomma läskbackar utanför matsalen, eftersom glasögonen hade blivit lite immiga 16
på insidan. Tornet svajade fram och tillbaka en stund och jag var säker på att jag skulle bli begravd under backarna, men som tur var rasade de inte. Det hade nästan blivit lite för mycket för mig. ”Nils?” ”Säkert någon Rihanna-låt”, pep det bakom mig. Jag svängde runt. Nils! Jag andades lättad ut. Han hade bara hamnat lite efter. Det borde jag ju ha förstått. Jag vet att jag ofta går fortare när jag pratar, och Nils har faktiskt ganska korta ben. ”Säkert”, fnyste jag. ”Som om Thea skulle kunna sjunga någon av Rihannas låtar.” ”Beyoncé?” sa Nils. ”Selena Gomez?” Jag himlade med ögonen. ”Och de kan ju inte precis spela Justin Bieber heller”, sa han. ”Inte precis”, sa jag. Vi tittade på varandra och fnissade. Jag visste nämligen precis vad han menade. Vi fick höra hela historien i somras: Nils och jag satt och spelade tvåmanswhist i mitt rum när vi plötsligt hörde röster utifrån. Det var över trettio grader varmt den dagen, så fönstret stod på vid gavel. ”Men The Boyfriends då?” var det någon som sa. 17
”Det är faktiskt inte så illa”, sa en annan röst. Jag spetsade öronen. Jag ser kanske inte så bra, men det är som sagt inget fel på min hörsel. Och det dröjde inte länge innan Nils och jag förstod vilka det var. Det var Magnus, Felix och Björn Inge som diskuterade vad deras nya band skulle heta. Felix bor nämligen granne med mig. Och fönstret till hans rum är precis mitt emot fönstret till mitt rum. Så jag vet vilken sorts musik han brukar lyssna på, om man säger så. ”The Boyfriends”, sa Björn Inge. ”Here comes The Boyfriends!” ”Give it up for The Boyfriends!” sa Magnus. ”Jo. Det skulle kunna funka.” Och de skulle kanske faktiskt ha bestämt sig för det, om det inte hade varit för att Felix förstörde alltihop. ”If I was your boyfriend, I’d never let you go”, började han plötsligt sjunga för sig själv, så där som man gör utan att vara riktigt medveten om det. ”Keep you on my arm, girl, you’d never be alone. I can be a gentleman, anything you want …” ”Va?” avbröt Björn Inge. ”Vad var det där?” Det blev tyst. ”Var det Justin Bieber?” sa Magnus. ”N-n-nej”, stammade Felix. ”Jo, det var det!” sa Magnus. 18
”Fy fan, Felix!” ropade Björn Inge. ”Du sjöng en Justin Bieber-låt!” ”Det gjorde jag inte alls!” skrek Felix. ”Det var en låt av … av Michael Jackson! Fuck Justin!” Och så fick de sitt namn. Nils och jag hade gått förbi de flesta klassrummen nu, och vi närmade oss gympasalen. Än hade det inte ringt ut. Än hade ingen viskat lite för högt bakom ryggen på mig eller sagt något elakt rakt i ansiktet på mig. Men inte ens det gjorde mig på bättre humör. ”Nu tappade jag lusten till allt igen”, sa jag. ”Varför det?” sa Nils. ”Varför? Förstår du hur illa det här är, eller?” ”Men om Thea är så sjukt dålig på att sjunga som du säger så kan hon ju absolut inte vinna talangjakten. Och det är väl bra?” ”Jo då, men det är ju helt tragiskt för Fuck Justin! Utan henne hade de garanterat vunnit.” Nils vände sig mot mig. ”Så vad du egentligen säger”, sa han, ”är att du bryr dig mer om att de vinner än att Thea förlorar?” Jag vände bort blicken. ”Okej”, log han. ”Då är du ännu mer kär än jag trodde.” Jag svarade inte. 19
Det var inte för att jag blev generad. Nils och jag har inga hemligheter för varandra. Han vet vem jag gillar och så där. Det kändes bara lite konstigt att höra honom säga det högt. Jag ser liksom inte mig själv som en person som har rätt att bli kär i någon. Eftersom ingen skulle kunna bli kär i mig. Tror jag. ”Förresten”, sa Nils. ”Hänger du med till skaterampen någon dag?” Jag tittade på honom. Han brukar aldrig fråga om jag vill följa med, eftersom han vet att jag trivs bäst hemma. De andra i klassen tror att jag är jätteblyg eftersom jag aldrig är med på något efter skolan och nästan aldrig säger något på lektionerna, men egentligen är jag inte så blyg. Jag gillar bara inte att andra tittar på mig. Och det gör de ju om jag öppnar munnen. Eller hänger med till skaterampen efter skolan. ”En stund, bara?” sa Nils. Jag gjorde en liten grimas. ”Snälla?” sa han. ”Förra gången jag var där sa Björn Inge och Felix att jag inte har några kompisar. Men det har jag ju. Jag har ju dig.” Jag fick tårar i ögonen när han sa det. Lite för att jag blev glad. Men mest för att jag blev ledsen. För jag visste ju vad Björn Inge och Felix menade när de sa så där. 20
De menade att jag inte räknas. ”Det är inte så smart att vara kompis med mig”, sa jag. ”Det finns de som är värre att vara kompis med”, sa Nils. Det är därför vi passar så bra ihop, Nils och jag. Vi är ärliga mot varandra. Jag säger till honom när han är dum och han försöker inte ljuga eller försköna någonting när det gäller mig. Han säger som det är. Jag är inte den värsta att vara kompis med. Celine i parallellklassen har en cp-skada och sitter i rullstol, och Birk, som också går i parallellklassen, har brännskador över hela kroppen och i halva ansiktet. I somras blev han dessutom biten av en fästing. Jag är den nästnäst värsta att vara kompis med i sjuan. Det är på ett sätt en tröst. ”Okej”, säger jag. ”Jag hänger med till skaterampen någon dag snart.” Nils log sitt speciella leende. Mamma säger att han ler från öra till öra, och det är sant. Munnen delar på något sätt hans ansikte i två delar. Ögonen försvinner nästan helt, man ser bara två smala streck ovanför kinderna. Till och med på långt håll syns det när han ler. När Nils ler blir jag glad inuti. Inte så där förälskat-glad, men bara väldigt glad att han finns. Jag vågar nästan inte 21
tänka på hurdant livet hade varit om vi inte hade hamnat i samma klass och blivit vänner. Inte för att han beskyddar mig mot de andra i skolan. Han är kortare än jag och än nästan alla andra tjejer i sjuan. Och ganska spinkig. Killarna i klassen frågar aldrig om han vill vara med och spela fotboll på rasterna, till exempel. Nej, det som är bra med Nils är att han tycker att jag är rolig att vara med. Det är lite konstigt egentligen, för om jag hamnar i samma grupp som Thea, Ronja och Shirin, är jag helt galet tråkig. Jag säger inte ett ord. Jag fnissar bara åt allt de säger, fast jag inte tycker att de är ett dugg roliga. De sitter bara och tittar på Youtubeklipp med tjejer som sminkar sig, medan jag måste göra allt jobb själv. Men i alla fall så är poängen att när jag är med Nils så är jag rolig att vara med. För det första öppnar jag munnen, och för det andra säger jag roliga saker. Jag vet inte varför, det bara är så. Nils får mig liksom att våga vara mig själv, sådan som jag tror att jag egentligen är. Och då gör det inte lika mycket att alla andra tror att jag är jätteblyg och supertråkig. För jag vet att det i alla fall finns en person som inte tycker det. Och kanske några till, förresten. Men det återkommer jag till. Jag stannade till där i korridoren. 22
Vi var framme. Vi hade klarat det. Vi hade tagit oss helskinnade genom hela skolan utan att jag hade fått en enda kommentar kastad efter mig. Det är minsann inte varje dag det händer. ”Jag går direkt in i gympasalen, jag”, sa jag. ”Glömt gympakläderna igen?” sa Nils. ”Typiskt mig.” Vi tittade på varandra och fnissade en gång till. Jag är nämligen inte den typen som glömmer saker. Eller skolkar. Du skulle aldrig få se mig sitta i matsalen med Thea, Ronja och Shirin under mattetimmen, om man säger så. Men gympa? Där har jag inga spärrar. Nils började gå vidare mot omklädningsrummen. Jag såg mig omkring. Det fanns fortfarande ingen i närheten. ”Nils?” ”Ja?” Han vände sig om. ”Bara så du vet”, sa jag, ”så är du inte den värsta att vara kompis med heller. Fast du är så spinkig.” Jag är inte säker, men jag tror han blinkade. ”Vi ses i gympasalen, Annebino!” sa han och log. Och det såg jag.
23
Rymdvarelsen
Jag heter egentligen Anne Bea. Anne efter mormor och Bea eftersom det är pappas älsklingsnamn. Det är bara Nils som kallar mig Annebino. Det började med att han trodde att jag hette det. När vi började skolan hamnade vi bredvid varandra den första skoldagen. Vi hade aldrig träffats förut, men som tur var gjorde han inte som Brage på dagis, som började gråta första gången han såg mig. Nils lutade sig istället fram mot mig och frågade: ”Vem är du?” Inte ”vad heter du”, utan ”vem är du”. Som om jag var en märklig varelse från yttre rymden som plötsligt hade landat bredvid honom. Och det var kanske det han trodde också. ”Jag är Anne Bea”, sa jag. Det fanns ju inte så mycket annat att säga. Men Nils var tydligen så överrumplad av rymdvarelsen intill honom att han inte ens hörde det lilla jag sa ordent24
ligt. Nästa morgon kom han springande fram till mig på de där korta pinniga benen han har och log det där leendet som delar ansiktet i två delar, och ropade: ”Hej Annebino!” Då var det jag som inte visste vad jag skulle säga. Det visade sig att hans mamma hade berättat för honom varför jag ser ut som jag gör, och så hade han blandat ihop mitt namn med det. Men fast han fick veta vad jag egentligen hette, blev Annebino liksom kvar i alla fall. Först använde han det mest på skoj. Men efter ett tag började det smyga sig in annars också. ”Snälla Annebino”, kunde han säga när vi höll på med läxorna, ”om du hjälper mig med matteläxan så ska jag lära dig att hoppa studsmatta.” Eller: ”Kan du få med dig röven någon gång, Annebino”, när han tyckte att jag gick för sakta över vägen. Eller: ”Bravo, Annebino”, när han äntligen hade lärt mig att hoppa studsmatta. Till slut hade namnet fastnat, helt enkelt. Nu tänker jag inte ens på att han kallar mig Annebino. Inte mamma och pappa heller. De är så vana att höra det. Annars är de ganska beskyddande av sig, och blir väldigt arga när andra barn, eller vuxna, säger något elakt till mig. Men de vet att Nils inte menar något illa. De har till och med kallat mig Annebino flera gånger själva. Jag tror inte att de märker det ens. Inte för att det 25
gör något om de kallar mig Annebino, men det känns lite konstigt när någon annan än Nils gör det. Det är liksom hans namn. Den enda förutom Nils som kanske skulle få lov att kalla mig Annebino är Magnus i Fuck Justin. Magnus har lockigt ljust hår, skrattgropar, två äldre bröder och är självklart med i det populäraste gänget på skolan. När han fyllde tolv den elfte januari hade han världens fest med discokulor i taket och en speciell hångelhörna under trappan. Inte för att Nils och jag var bjudna, men alla pratade om det i skolan måndagen efter, att hela innegänget i sjuan hade varit där och till och med några från åttan och nian! En sådan kille är han. Jag, däremot, ligger på en stabil plats i bottenskiktet och det har jag gjort sedan jag föddes. När jag fyllde tolv första mars var det bara Nils som dök upp. Jag hade inte räknat med att de andra i klassen skulle vilja komma i år heller, så jag blev inte särskilt besviken. Jag och Nils fick hela nonstopkakan för oss själva och vi åt så många lakritsrullar att vi nästan spydde. Jag hade köpt några extra eftersom Mari och Ylva-Merete hade sagt att de kanske skulle komma. En sådan tjej är jag. Som du förstår så är inte Magnus och jag nära vänner, precis. Men även om jag knappt har pratat med honom, så 26
tycker jag ganska bra om honom i alla fall. Jag vet inte riktigt varför, för han hänger bara med idioter som Björn Inge och Felix, för att inte tala om superbitcharna Thea, Ronja och Shirin. Men det är kanske just därför, när jag tänker efter. Trots att Magnus har väldigt dålig smak när det gäller vänner, är han inte dum själv. Han har aldrig drivit med mig, till exempel, och inte med CP-Celine och Bränn-Birk heller. Och det hade han lätt kunnat göra, han som är så snygg och rolig och populär. Han hade kunnat komma undan med mycket. Precis som Thea kommer undan med det mesta hon gör bara för att hon fladdrar med ögonfransarna och ler det där sockersöta leendet som är så falskt att jag inte fattar att folk inte genomskådar henne! Nej, Magnus vet inte att jag gillar honom, är du galen? Det är bara Nils som vet vem jag tänker på när jag ritar hjärtan i marginalen i samhällskunskapsboken. Och jag kommer aldrig att berätta det för någon annan heller. Det är ju inte precis som om jag tror att jag skulle ha ens en mikroskopisk chans. Killar gillar inte sådana som jag. I alla fall inte populära killar som Magnus. Nu tror du kanske att ingen lägger märke till mig för att jag är en jätteblyg och supertråkig typ. Att jag är en sådan där glasögonnörd som sitter längst fram i klassrummet och smälter in i tapeten, liksom. 27
Om jag ändå hade haft sådan tur. Men det har jag inte. Det är det enda jag har gemensamt med Thea, förutom att vi bägge går i 7A. Att alla på skolan vet vilka vi är. Men det är inte för att jag är cool. Och det är inte för att jag är snygg. Och det är definitivt inte för att jag är populär. Anledningen till att alla vet vem jag är, är att jag är ett missfoster.
28