9789100125738

madame bovary Landsortsseder

gustave flaubert

Madame Bovary Landsortsseder

Översättning av Anders Bodegård

albert bonniers förlag

Följande två utgåvor har använts för översättningen av Madame Bovary: Le Livre de Poche Classique Utg. av Jacques Neefs, Librairie Générale Française 1999 Collection Folio Classique Utg. av Thierry Laget, Éditions Gallimard 2001

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012573-8 © Copyright översättningen: Anders Bodegård och Albert Bonniers Förlag Franska originalets titel: Madame Bovary ScandBook AB, Falun 2012

I

Vi satt i läsesalen då rektorn kom in, följd av en nykomling i stadskläder och en klassvakt som bar på en stor pulpet. De som satt och sov vaknade till, och alla reste sig, liksom ertappade under arbetet.

Rektorn viftade åt oss att sitta ner; sedan vände han sig till läraren.

– Herr Roger, sade han halvhögt, den här eleven vill jag anbefalla, han är färdig för femte klass. Om hans arbete och uppförande visar sig duga får han gå upp till de stora i enlighet med sin ålder.

Kvar bakom dörren stod nykomlingen och syntes knappt, en lantpojke som var i femtonårsåldern och längre till växten än någon av oss. Han hade håret i lugg över pannan som en bysångare och såg allvarlig och ytterst förlägen ut. Fast han inte var bredaxlad måste hans kavaj av grönt kläde med svarta knappar ha klämt honom vid ärmringningarna, och genom sprunden i manschetterna skymtade hans röda handleder som brukade vara oklädda. Hans ben i blåa strumpor stack ut ur ett par gula byxor uppdragna med hängslen. Han hade tjocka skor på fötterna, oputsade och prydda med nubbar.

Högläsningen började. Han lyssnade med spetsade öron, spänd som under predikan, och tordes inte ens lägga benen i kors eller luta sig på armbågen, och när det ringde ut klockan två fick läraren säga till honom att ställa sig på led med oss.

Vi brukade slänga mössorna på golvet när vi kom in i klassrummet, för att ha händerna fria; det gällde att från tröskeln kasta in dem under bänken, så att de slog i väggen och rev upp så mycket 25

damm som möjligt; sådan var stilen.

Men det hade inte nykomlingen fattat, eller också vågade han sig inte på det, så då bönen väl var läst satt han fortfarande med mössan på knäna. Det var en huvudbonad av blandsort, med element av husarmössa, tschakå, kubbhatt, utterskinnskaskett och nattmössa, ja ett av dessa arma ting vilkas stumma fulhet har samma djup i uttrycket som ansiktet på en idiot. Äggformig och utspänd med planschetter hade den nertill tre korvlika valkar; ovanpå satt en efter en, åtskilda av röda band, romber av sammet och kaninpäls; upptill en sorts påse som avslutades med en kartonnerad månghörning täckt av en komplicerad snoddgarnering, där det i änden av ett långt och alltför smalt snöre hängde ett litet knutkors i guldtråd i stället för tofs. Den var splitter ny; skärmen blänkte.

– Res på er, sade läraren.

Han reste på sig; mössan föll i golvet. Klassen brast i skratt.

Han böjde sig för att ta upp den. En pojke bredvid föste ner den med armbågen, han plockade upp den.

– Se till att bli av med hjälmen någon gång, sade läraren, en man med skämtlynne.

Det kom ett skallande skratt från skolpojkarna, som gjorde den arme gossen så förvirrad att han inte visste om han skulle ha mössan i handen, släppa den på golvet eller sätta den på huvudet.

Han satte sig och lade den i knät.

– Res på er, sade nu läraren, och säg vad ni heter.

Nykomlingen stakade fram ett obegripligt namn.

– Säg det igen!

Samma stakande med stavelserna, som överröstades av klassens gastande.

– Högre! ropade magistern, högre!

Nykomlingen fattade då ett drastiskt beslut, och med vidöppen mun och för full hals, som om han ropade på någon, lät han höra: Charbovari.

Det blev ett oväsen som kastade sig fram med ett språng, steg i ett crescendo med skall av gälla röster (man tjöt, man gläfste, man stampade i golvet, gång på gång hördes: Charbovari! Charbovari!), sedan gick det på i spridda toner, lugnade ner sig till nöds, och så 26

small det till igen längs en bänkrad där det alltjämt, här och där, som en slocknande raket, hördes ett och annat halvkvävt skratt.

Samtidigt haglade straffläxorna, så att ordningen i klassen så småningom återställdes, och läraren, som lyckats uppfatta namnet Charles Bovary efter att ha fått det dikterat, bokstaverat och upprepat för sig, beordrade den stackars saten att bums gå och sätta sig i skambänken nedanför katedern. Han var på väg men tvekade och tog inte första steget.

– Vad letar ni efter? frågade läraren.

– Möss…, sade nykomlingen förskrämt och såg sig nervöst omkring.

– Femhundra versrader för hela klassen! ropat med rasande stämma hejdade likt ett Quos ego nästa skrattskur. – Håll er lugna! fortsatte läraren upprört och torkade pannan med näsduken han dragit fram ur sin barett: Vad nykomlingen beträffar ska ni böja verbet ridiculus sum skriftligt tjugo gånger.

Sedan sade han i mildare ton: – Äsch, ni hittar snart mössan, ingen har stulit den för er!

Det blev tyst igen. Huvudena sänktes över pärmarna, och nykomlingen satt i två timmar som oberörd, fast han av och till fick ansiktet nerstänkt av en papperskula som avfyrats med spetsen på en bläckpenna. Men han torkade av sig med handen och satt stilla med sänkt blick.

I läsesalen på kvällen tog han fram skrivmanschetterna ur pulpeten, ordnade sina tillhörigheter, linjerade noga sitt papper. Vi såg hur han arbetade samvetsgrant, slog upp alla orden i ordboken och bemödade sig väldeliga. Det var väl tack vare den goda vilja han lade i dagen som han slapp gå ner en klass; för även om han kunde reglerna någorlunda saknade hans stil finess. Prästen i hans hemby hade fört in honom i latinet, då hans föräldrar av sparsamhet velat skicka honom till läroverket så sent som möjligt.

Hans far, monsieur Charles-Denis-Bartholomé Bovary, pensionerad vice militärläkare med majors grad, kring 1812 indragen i en mönstringsskandal och i den vevan nödsakad att lämna tjänsten, hade utnyttjat sina personliga företräden till att lägga vantarna på en hemgift à sextiotusen franc som erbjöd sig i form av 27

dottern till en trikåvaruhandlare, som fäst sig vid hans yttre. Stilig som han var, en skrävlare som klirrade med sporrarna, utstyrd med polisonger ner till mustaschen, med fingrarna prydda av ringar och klädd i granna färger, tog han sig ut som en oförvägen karl med en handelsresandes svada. Då han väl gift sig levde han ett par år på sin hustrus förmögenhet, åt goda middagar, steg upp sent, rökte rejäla porslinspipor, kom inte hem på kvällarna förrän efter teatern och var stamgäst på kaféerna. Svärfadern dog och lämnade inte mycket efter sig; han upprördes över detta, gav sig på textilfabrikation, förlorade en del pengar, varpå han drog sig tillbaka till landet, där han ville visa framfötterna. Men eftersom han inte visste mycket mer om lantbruk än om bomullstyger och hellre red på sina hästar än skickade dem att plöja, drack sin cider på butelj i stället för att sälja den på fat, åt upp de bästa fjäderfäna och smorde sina jaktstövlar med späcket från grisarna, kom han snart underfund med att det var lika så gott att lämna affärerna därhän.

För en årshyra på tvåhundra franc intog han, i en by i gränstrakten mellan Normandie och Picardie, en sorts logis, varken bondgård eller herrgård; och i bedrövelsen, tärd av ånger, anklagande himlen, avundsjuk på alla, stängde han in sig vid fyrtiofem års ålder, utled på människor, som han sade, och fast besluten att leva i lugn och ro.

Hans hustru hade varit tokig i honom en gång i tiden; hennes känslor för honom hade blivit ett enda fjäskande som fjärmat honom från henne ännu mer. Förr så gladlynt, öppen och hjärtlig hade hon (som avslaget vin kan surna till vinäger) med åldern blivit svår till humöret, gnällig, retlig. Hon hade plågats i det tysta då hon såg hur han rantade efter byludren och sedan kom hem från alla usla syltor på kvällarna och satt och gäspade och luktade av ruset! Sedan hade stoltheten gjort uppror. Hon blev tyst, hon svalde vreden i en stoisk stumhet som hon behöll tills hon dog.

Hon var jämt ute i ärenden, hade saker att göra. Hon gick till advokater, till domaren, höll reda på skuldebrevens förfallodagar, utverkade uppskov; och hemma strök hon, sydde, tvättade, höll ögonen på arbetarna, betalade räkningarna, medan Monsieur inte brydde sig, ständigt bortdomnad i en tjurig dvala som han 28

bara vaknade upp ur för att servera vresigheter, där han satt och rökte vid brasan, spottande i askan.

Då hon fött en gosse fick han lämnas bort till en amma. Väl hemma blev ungen trakterad som en prins. Hans mor matade honom med sylt; hans far lät honom springa utan skor, och för att låta filosofisk brukade han säga att han lika väl kunde springa naken, som djurens ungar. På tvärs mot moderns strävanden satte han upp ett manligt barndomsideal, enligt vilket han ville fostra sin son spartanskt, med hårda nypor, för att ge honom en redig stomme. Han skickade honom till sängs utan brasvärme, lärde honom dricka rom i stora klunkar och ropa otidigheter efter religiösa processioner. Men fridsam till naturen som gossen var motsvarade han inte faderns nit. Hans mor hade honom ständigt i kjolarna; hon klippte figurer i papp, berättade sagor, förde samtal med honom i oändliga monologer, fulla av vemodig glättighet och pladdriga smeksamheter. I sitt avskurna liv lade hon all sin sårade och svikna fåfänga på gossens hjässa. Hon drömde om höga poster, hon såg honom redan framför sig: lång och stilig, kvick och välbeställd, inom bro- och vägverket eller vid domstolarna. Hon lärde honom läsa, satte sig vid ett gammalt piano hon hade och fick honom att sjunga ett par små kärleksvisor.

Men till alltsammans sade monsieur Bovary, som inte vurmade för litteraturen, att det var inte lönt! Skulle de någonsin få råd att sätta honom i regeringsskolorna, köpa honom en ställning eller en rörelse? Förresten: med de rätta tagen klarar sig alltid en karl här i världen. Madame Bovary bet sig i läppen och gossen drog runt i byn.

Han gick efter bönderna när de plöjde och kastade jordkokor på korparna. Han plockade björnbär längs dikena, vaktade kalkon­ tupparna med en stör, vände hö under bärgningen, sprang i buskagen, hoppade hage i kyrkans vapenhus när det regnade, och vid de stora helgerna bad han kyrkvaktaren att få ringa i klockorna för att kunna dingla hela han i det tjocka repet och känna hur han fördes med av det i flykten.

Och han växte så det knakade. Han skaffade sig starka nävar och vacker färg.

När han var tolv utverkade hans mor att han skulle börja 29

studera. Det lades i händerna på kyrkoherden. Men lektionerna var så summariska och sällsynta att de inte tjänade mycket till.

De hölls på lediga stunder i sakristian, på stående fot, i all hast, mellan dop och begravning. Eller också skickade kyrkoherden efter sin lärjunge då Angelus var över och han inte behövde gå någonstans. De gick upp på hans kammare och slog sig ner: flugor och nattfjärilar dansade omkring det levande ljuset. Det var varmt, gossen somnade. Och gubben, som satt och slumrade med händerna över magen, började genast snarka med gapande mun.

Andra gånger, då kyrkoherden var på väg hem efter att ha gett sista nattvarden till en sjukling i trakten och fick syn på Charles som levde bus i det gröna, ropade han an honom, läxade upp honom i en kvart och passade på att förhöra honom på en verbböjning under ett träd. Regnet avbröt dem, eller någon bekant som kom förbi. För övrigt var han alltid till freds med gossen, han sade rentav att den unge mannen hade gott minne.

Charles kunde inte bli vid detta. Madame var beslutsam.

Skamsen, eller snarare utmattad, gav Monsieur efter utan motstånd, och det fick vänta ett år, tills gossen konfirmerats.

Ett halvår till förflöt sedan; och året därpå skickades ­Charles oåterkalleligt till läroverket i Rouen, dit hans far följde med honom i slutet av oktober, då det var dags för Saint-Romainmarknaden.

Idag skulle ingen av oss kunna komma ihåg någonting om honom. Det var en pojke med hovsam läggning; han lekte på rasterna, läste i läsesalen, hörde på i klassrummet, sov ordentligt i sovsalen, åt ordentligt i matsalen. Han hade som tillsyningsman en järnhandlare på rue Ganterie som tog ut honom en gång i månaden, en söndag då butiken var stängd, och gick ner med honom till hamnen och tittade på båtarna, och sedan tillbaka till läroverket senast klockan sju, i tid till kvällsmaten. Varje torsdagskväll satte han sig och skrev ett långt brev till sin mor med rött bläck och tillslöt det med fyra sigill; sedan bläddrade han igenom sina historiehäften eller läste i ett nött gammalt band med Anacharsis resa som låg och skräpade i läsesalen. Han var ute och gick och pratade med betjänten, som kom från landet även han.

30

Flitig som han var lyckades han hålla sig i klassens mitt; en gång fick han rentav ett hedersomnämnande i naturhistoria.

Men när han gått ut trean tog föräldrarna honom ur skolan inför medicinstudierna; de var säkra på att han skulle klara sig på egen hand i mogenhetsexamen.

Hans mor såg ut ett rum på fjärde våningen åt honom vid l’Eau-de-Robec, hos en färgare hon var bekant med. Hon gjorde upp om inackorderingen, skaffade möbler, ett bord och två stolar, lät flytta dit en gammal säng i fågelbärsträ och köpte därtill en liten gjutjärnskamin jämte ett vedförråd så att hennes stackars gosse inte skulle frysa. Sedan gav hon sig av efter en vecka, efter att ha förmanat honom tusen gånger att uppföra sig väl, nu när han skulle klara sig på egen hand.

Skolschemat som han läste på anslagstavlan gjorde ett svindlande intryck på honom: anatomi, patologi, fysiologi, farmakologi, kurser i kemi och botanik, och klinik och terapi, för att inte tala om hygienen och medicinämnet; alla dessa för honom gåtfulla termer var som portar till helgedomar, befolkade av vördnadsvärda skuggor.

Han begrep ingenting; hur mycket han än lyssnade fattade han inte. Ändå pluggade han, han hade inbundna häften, han gick på alla föreläsningar, han missade inte ett enda prov. Han uppfyllde sitt lilla dagliga pensum på samma sätt som en häst med skygg­lappar trampar kvarnhjulet runt, ovetande om vad det är han mal.

För att spara in på utgifterna skickade hans mor varje vecka med bud ett stycke ugnstekt kalvkött, som han åt när han kom hem från sjukhuset på förmiddagen, medan han stampade fötterna varma mot väggen. Sedan gällde det att sno sig till föreläsningarna, och till obduktionerna, och sedan hem igen tvärs genom staden. På kvällen, efter det torftiga kvällsmålet hos hans värd, gick han upp på sitt rum och satte sig att plugga, medan de våta kläderna ångade på hans kropp framför den rödglödgade kaminen.

Vackra sommarkvällar då gatorna låg tomma och tjänsteflickorna spelade fjäderboll på förstutrapporna, öppnade han fönstret och stod stödd på armbågarna och tittade. Floden som gör det 31

här Rouenkvarteret till ett uselt lill-Venedig flöt där nere under honom, gul, lila och blå, med alla broar och stängsel. Längs kajerna satt arbetare på huk och tvättade sig om armarna. På stänger som stack ut från vindarna hängde bomullshärvor på tork. Mittemot, bortom taken, välvde sig den höga klara himlen med den röda solen på väg ner. Så fint det måste vara där borta!

Så svalt under bokarna! Och han spärrade upp näsborrarna för att inandas lantdofterna, som inte nådde fram till honom.

Han magrade, kroppen drogs ut på längden och ansiktet fick en sorts lidande uttryck som gjorde det nästan intagande.

Naturligtvis kom han av slarv att ge upp alla sina goda föresatser. En gång missade han ett prov, dagen därpå en föreläsning, och ju mer han njöt av lättjan, desto mer skolkade han.

Han fattade tycke för kaféer och fastnade för dominospel. Att stänga in sig kväll efter kväll i en lortig offentlig lokal för att smälla fårbensbrickor med svarta prickar i marmorborden tyckte han var en ovärderlig frihetshandling som höjde honom i anseende inför sig själv. Det var som en invigning i den stora världen, ett tillträde till förbjudna nöjen; och på väg in lade han handen på portkläppen med en nästan sinnlig glädje. Då frigjordes böjelser som han dittills hållit inom sig: han lärde sig utantill kupletter som han brukade sjunga som välkomsthälsning; han vurmade för Béranger och hans visor, han kunde blanda till punsch och lärde äntligen känna kärleken.

Tack vare dylika förberedelser blev han kuggad rakt av i läkarexamen. Han väntades hem samma kväll för att fira framgången!

Han gav sig iväg till fots och stannade till vid infarten till byn, han skickade efter sin mor, talade om alltsammans för henne.

Hon förlät honom, hon skyllde misslyckandet på orättvisa examinatorer och muntrade upp honom, lovade att ordna alltsammans.

Först fem år därpå fick monsieur Bovary veta sanningen; den var ju gammal, han fann sig i den, han kunde förresten inte föreställa sig att hans ättelägg var en dumskalle.

Charles tog alltså itu med arbetet igen, han pluggade envetet in alla ämnena i examen och lärde sig frågorna utantill. Han blev godkänd med någorlunda vitsord. Vilken lyckodag för hans mor!

Det bjöds in till stor diné.

32

Var skulle han utöva sin konst? I Tostes. Där fanns bara en gammal läkare. Länge nog hade madame Bovary passat på hans frånfälle, och gubben hade inte ens hunnit trilla av pinn då ­Charles var på plats tvärs över gatan som hans efterträdare.

Men det var inte nog med att hon uppfostrat sin son, fått honom att läsa till läkare och hittat Tostes för att utöva yrket: han måste ha en hustru också. Hon fann en åt honom: änkan efter en utmätningsman från Dieppe; hon var fyrtiofem år gammal och hade tolvhundra franc i livränta.

Fast hon var ful, madame Dubuc, mager som en sticka och blomstrande av blemmor i ansiktet, saknade hon inte anbud att välja bland. För att nå sitt mål fick mor Bovary lov att utmanövrera allihop, och hon gäckade mycket skickligt en charkuterist som hade prästerskapets stöd för sina planer.

Charles hade i äktenskapet tänkt sig ett steg uppåt till en bättre ställning, inbillat sig att han skulle bli friare och få råda över sig själv och sina pengar. Men hans hustru mästrade honom: han skulle säga si och inte så inför folk, han skulle fasta varje fredag, klä sig som hon fann för gott, på hennes befallning ansätta de klienter som inte betalade. Hon sprättade upp hans brev, spionerade på hans göranden och låtanden och avlyssnade genom väggen hans mottagning då där fanns kvinnor.

Hon skulle ha sin choklad varje morgon, krävde hänsyn utan ände. Hon klagade ständigt på nerverna, kärlkrampen, vätskorna. Att höra steg gjorde ont i henne; gick man sin väg blev henne ensamheten outhärdlig; kom man tillbaka till henne var det enkom för att se henne dö. Så fort Charles kom hem på kvällen halade hon fram sina långa magra armar ur lakanen, lade dem runt hans hals, och när hon fått honom att sätta sig på sängkanten drog hon fram sina bedrövelser: han glömde bort henne, han älskade en annan! Visst hade hon fått höra att hon skulle bli olycklig; och hon bad honom till slut om en sked medicin för hälsan och lite mera kärlek.

33

II

En kväll vid elvatiden väcktes de av att en häst gjorde halt utanför porten. Hembiträdet slog upp vindsgluggen och underhandlade en stund med en man nere på gatan. Han hade ärende till läkaren; han hade ett brev. Nastasie gick huttrande ner för trappan, öppnade lås och reglar. Mannen satt av hästen och stegade raskt in efter henne. Han tog fram ett brev ur sin yllemössa med grå tofsar; det var inlindat i ett tygstycke och han räckte försiktigt fram det till Charles, som hävde sig upp med armbågen på kudden för att läsa det. Nastasie stod vid sängen och höll upp ljuset.

Madame låg försynt vänd mot väggen med ryggen till.

Brevet, som var förslutet med ett litet sigill i blå lack, vädjade till monsieur Bovary att omedelbart bege sig till gården Les Bertaux för att spjäla ett brutet ben. Men från Tostes till Les Bertaux är det minst sex franska mil, när man tar vägen över Longue­ville och Saint-Victor. Ute var det kolsvart. Madame Bovary den yngre befarade missöden för sin make. Därför beslutades att stallknekten skulle rida i förväg. Charles skulle ge sig av tre timmar senare, då månen gick upp. En pojke skulle skickas ut att möta honom, visa vägen till gården och öppna grindarna åt honom.

Vid fyratiden på morgonen gav sig Charles iväg till Les Bertaux, väl insvept i sin kappa. Alltjämt i sömnens varma famn lät han sig vaggas fram av hästens fridsamma trav. Då den stannade av sig själv framför någon av dessa gropar omgivna av törne som brukar grävas upp längs plogfårorna vaknade Charles med ett ryck och mindes det brutna benet, och han letade i minnet efter alla frakturer han kände till. Det hade slutat regna; dagen grydde och på de avlövade apelgrenarna satt småfåglar orörliga och bur34

rade upp sig i morgonväktens kalla vind. Plattlandet sträckte sig så långt ögat kunde nå, och träddungarna runt gårdarna bildade med glesa mellanrum mörklila fläckar över den vida grå ytan, som vid horisonten gick upp i himlens mulna ton. Då och då öppnade Charles ögonen; sedan blev han trött till sinnet och sömnen kom tillbaka av sig själv; snart föll han i en sorts dvala där intrycken från nyss blandades med minnen, så att han förnam sig själv dubblerad, både som student och äkta make, till sängs som för en stund sedan, på väg genom en operationssal som förr.

Den ljumma lukten av grötomslag smalt samman i hans huvud med den friska daggdoften; han hörde hur sängarnas järnringar rullade på sin stång och hur hustrun sov… Då han red genom Vassonville upptäckte han vid en dikesren en pojke som satt i gräset.

– Är det läkarn? frågade pojken.

Och då Charles svarade ja tog han träskorna i händerna och sprang före.

Lantläkaren förstod under vägen av vad hans vägvisare sade att monsieur Rouault torde höra till de riktigt välbeställda lantbrukarna. Han hade brutit benet kvällen innan på väg hem från trettondagsfirandet hos en granne. Hans hustru var död sedan två år tillbaka. Han hade hos sig bara sin demoiselle som hjälpte till med hushållet.

Hjulspåren blev allt djupare. De närmade sig Les Bertaux. Den lilla grabben försvann in genom ett hål i häcken, dök sedan upp igen på andra sidan av en gårdsplan och öppnade grinden. Hästen halkade i det våta gräset; Charles böjde sig ner under grenarna.

Vakthundarna i kojan skällde och slet i kedjan. När han red in på Les Bertaux blev hästen rädd och skyggade.

Det var en gård som tog sig präktig ut. I stallen skymtade genom de övre dörrhalvorna stora arbetshästar som käkade i stilla mak ur nya höhäckar. Längs byggnaderna sträckte sig en bred gödselstack, det ångade om den, och bland hönsen och kalkonerna pickade fem sex påfåglar, ett överdåd bland fjäderfän här i Caux. Fårfållan var lång, logen hög, med väggar släta som en handflata. I lidret stod två stora skrindor och fyra plogar, med piskor, med bogträn, med en fullständig uppsättning seldon, 35

med plädar i blått ylle som solkades av det fina dammet som föll från loften. Gårdsplanen lutade uppåt, med träd planterade på jämna avstånd, och muntert kacklande från en flock gäss hördes bortifrån dammen.

En ung kvinna i en blå merinoklänning med tre volanger kom ut på tröskeln till huset för att ta emot monsieur Bovary, som hon bjöd stiga in i köket där det flammade en stor brasa. Arbetsfolkets frukost sjöd runtikring i små och stora kärl. Fuktiga klädesplagg hängde på tork inne i spisen. Skoveln, eldtängerna och pipen på blåsbälgen, alla jättelika, blänkte som polerat stål, medan det längs väggarna hängde ett överflöd av kokkärl, där eldens klara låga blänkte ikapp med det första solljuset som föll in genom fönstren.

Charles gick upp till sjuklingen på övervåningen. Han låg i sin säng, drypande av svett under täckena, med bomullsmössan bak i nacken. Det var en tjock liten gubbe på femtio år, vit i hyn, blåa ögon, skallig framtill på skulten och med ringar i öronen. Han hade inom räckhåll en hög karaff med brännvin, han hällde upp åt sig då och då för att bli varm i magen; men så fort han såg läkaren sjönk hans humör ihop, och i stället för att svära och förbanna som han hade gjort i ett halvt dygn började han jämra sig.

Frakturen var enkel, utan minsta komplikation. Charles kunde inte ha önskat sig något lättare. När han nu kom ihåg hur hans mästare brukat gå till väga vid de sårades bädd tröstade han patienten med allt slags vänligt prat, kirurgiska smekningar som verkar som oljan man smörjer skalpellerna med. För att få spjälor letade man fram en bunt ribbor under vagnarna. Charles plockade ut en, täljde till den och filade den med en glasskärva, medan pigan rev lakansremsor att ha till bandage, och mademoiselle Emma försökte tråckla ihop dynor. Då hon tagit tid på sig att hitta sitt syskrin var hennes far otålig; hon svarade ingenting, men när hon sydde stack hon sig då och då i fingrarna, som hon sedan satte till munnen och sög på.

Charles häpnade över hennes vita naglar. De var blanka, ytterligt smäckra, ännu mer putsade än Dieppe-figurer av elfenben, och klippta till mandelform. Hennes hand var ändå inte vacker, inte blek nog kanhända, lite torr vid fingerlederna; den var för 36

lång också, och saknade mjuka linjer i konturerna. Det vackra hon hade var ögonen; fast de var bruna såg de svarta ut på grund av ögonfransarna, och blicken kom rakt emot en med oförblommerad djärvhet.

När väl bandaget var lagt inbjöds läkaren av monsieur Rouault själv att få sig något till livs innan han for.

Charles gick ner i salen på nedre botten. Två kuvert med silverbägare stod framdukade på ett litet bord vid foten av en dubbelsäng under en baldakin i kattun med figurer föreställande turkar.

Där kändes en doft av iris och fuktiga lakan som kom inifrån det stora klädskåpet i ekträ mittemot fönstret. På golvet stod säckar med vete i hörnen, ordnade i rader. Det var överskottet som inte rymdes på loftet intill, dit man kom upp på tre trappsteg av sten.

Som prydnad i våningen hängde på en spik mitt på väggen, där den gröna färgen flagnade av salpeter, ett Minervahuvud tecknat med svart krita, guldinramat, och som längst ner bar påskriften, med gotiska bokstäver: »Till min kära pappa.« De talade först om sjuklingen, sedan om vädret, om köldknäppar, om vargar som härjade på åkrarna om nätterna. Mademoiselle Rouault hade inte alltför roligt på landet, allra minst nu då hon sånär egenhändigt fick sköta gården. Eftersom salen var kylig huttrade hon medan hon åt, vilket något blottade hennes fylliga läppar som hon hade för vana att bita lite i de stunder hon var tyst.

Hennes hals stack upp ur en vit nervikt krage. Hennes hår såg ut att vara ett och samma stycke, så slätt var det, där det låg delat mitt över hjässan av en fin bena som sjönk in en aning efter skallens form; det lämnade örsnibben knappt synlig och samlades baktill i en fyllig valk med en vågig rörelse vid tinningarna, något som lantläkaren nu såg för första gången i sitt liv. Hennes kindknotor var ljusröda. Liksom en man hade hon en lorjnett av sköldpadd hängande mellan två knappar i blusen.

När Charles varit uppe och sagt adjö till far Rouault gick han tillbaka in i salen innan han gav sig av och fann henne stående med pannan mot fönstret och blicken ut i trädgården, där bönstörarna fällts omkull av vinden. Hon vände sig om.

– Letar ni efter någonting? frågade hon.

37

– Mitt ridspö, vet ni, svarade han.

Och han började leta på sängen, bakom dörrarna, under stolarna; det hade ramlat ner på golvet mellan säckarna och väggen.

Mademoiselle Emma såg det; hon lutade sig över vetesäckarna.

Charles skyndade artigt fram, och då han sträckte ut sin arm i samma rörelse kände han hur hans bringa snuddade vid flickans rygg som var krökt under honom. Hon rätade på sig, röd i ansiktet, och såg på honom över axeln när hon räckte honom oxpiskan.

I stället för att komma tillbaka till Les Bertaux tre dagar senare, som han lovat, kom han dagen därpå, sedan två gånger i veckan, varje vecka, och därtill kom överraskningsbesöken som han gjorde då och då, liksom av misstag.

Allt gick ju förresten bra: läkningen förlöpte efter alla konstens regler, och när man efter fyrtiosex dagar fick se far Rouault försöka sig på att gå själv bland sina fjäderfän började man betrakta monsieur Bovary som en man med stor yrkesskicklighet. Far Rouault brukade säga att han inte kunde ha blivit bättre behandlad av de främsta läkarna i Yvetot, eller rentav Rouen.

Vad Charles angick gjorde han sig ingen möda att förstå varför han så gärna kom till Les Bertaux. Hade han tänkt på det skulle han väl ha skyllt sin iver på det allvarliga i sjukdomsfallet, eller kanske den nytta han kunde dra av det. Men var det därför som hans besök på gården utgjorde ett så förtjusande undantag bland de torftiga sysslorna i hans liv? De dagarna steg han upp tidigt, galopperade iväg, sporrade sin häst, han satt av för att torka skorna i gräset och drog på sina svarta handskar innan han klev in. Han tyckte om att se sig själv komma in på gården, känna grinden mot axeln, hur den svängde upp, och tuppen som satt på väggen och gol, pojkarna som kom honom till mötes. Han tyckte om logen och stallen; han tyckte om far Rouault som gav honom ett handslag och kallade honom sin räddare; han tyckte om mademoiselle Emmas små träskor på de skurade stenhällarna i köket; hennes höga klackar som gjorde henne lite längre, och träsulorna som lyftes fort och smällde mot lädret i kängan när hon gick framför honom.

Hon följde honom alltid ner till första steget i yttertrappan. Så länge hans häst inte letts fram stod hon där. De hade sagt adjö, 38

de pratade inte mer; den höga luften fanns omkring henne och lyfte de ostyriga små hårstråna i nacken på henne, eller viftade med förklädesbanden så att de slingrade sig som banderoller runt höfterna. En gång när det töade dröp det om barken på gårdens träd, och snön på byggnadernas taktäckning smälte. Hon stod på tröskeln, hon gick och hämtade parasollet, hon fällde upp det.

Det duvblå sidenparasollet kastade rörliga reflexer över ansiktets vita hy när solstrålarna lyste igenom det. Hon log där inunder mot den ljumma värmen; och vattendropparna hördes falla en i sänder på det spända moarétyget.

Den första tiden då Charles besökte Les Bertaux underlät inte madame Bovary den yngre att höra sig för om sjuklingen, och i sin bokföring hade hon rentav valt ut en finare blanksida åt monsieur Rouault. Men då hon fick veta att han hade en dotter skaffade hon sig upplysningar; och hon fick höra att mademoiselle Rouault, som fostrats i kloster hos Ursulinersystrarna, hade fått en så kallad fin uppfostran, att hon således kunde dans, geografi, teckning, väva gobeläng och klinka på piano. Det var det värsta!

– Så det är därför, tänkte hon för sig själv, som det lyser om ansiktet på honom när han ska träffa henne, och han sätter på sig den nya västen, fast regnet kan fördärva den? Å, den kvinnan!

Den kvinnan…!

Och hon avskydde henne instinktivt. Till en början nöjde hon sig med anspelningar. Charles fattade dem inte; sedan påpekade hon saker i förbigående, som han inte brydde sig om, för att inte stormen skulle blåsa upp; till slut kom utfall av burdust slag som han inte visste vad han skulle svara på. – Hur kom det sig att han for tillbaka till Les Bertaux fast monsieur Rouaults ben var läkt och de där mänskorna inte hade betalt ännu? Å! det måste vara därför att han hade en person där borta, någon som kunde konversera, en pratmakerska, en skönande. Det var det han tyckte om: han skulle ha stadsmamseller! – Och hon satte igång igen: – Dottern till far Rouault, en stadsmamsell! Vänta nu: deras farfar var herde, och de har en kusin som var på vippen att ställas inför domstol för misshandel under ett gräl. Vad ska det vara bra för med så mycket pladder, och gå i kyrkan på söndagen utstyrd i sidenklänning som en annan grevinna. Stackars karl förresten, 39

som förutan rapsen i fjol knappt skulle ha klarat sina betalningar!

Av utmattning slutade Charles med färderna till Les Bertaux.

Héloïse hade fått honom att svära på att han inte skulle dit igen, med handen på mässboken, efter mycket snyftande och kyssar i ett flammande kärleksuppsving. Han lydde således, men hans begär var djärvt och svor mot hans tjänstaktiga beteende, och i en sorts naivt hyckleri kom han fram till att förbudet att träffa henne var lika med rätten att älska henne. Och dessutom var änkan mager, hon hade utstående tänder, hon bar året runt samma svarta sjalett med spets som hängde ner mellan skulderbladen.

Hennes strama midja var inklämd i klänningar som var som fodral – de var för korta, de blottade hennes anklar, där banden på hennes breda skodon låg i kors över gråa strumpor.

Charles mor kom och hälsade på dem av och till, men efter ett par dagar var det som om svärdottern vässade henne på sin slip; och då satte de igång att som två knivsuddar rispa honom med påpekanden och iakttagelser. Det var fel av honom att äta så mycket! Varför alltid bjuda första bästa på en sup? Vilken envishet att vägra ta på sig flanell!

Det hände sig i vårens början att en notarie från Ingouville som förvaltade kapitalet åt änkan Dubuc gav sig av när tidvattnet rann till och tog med sig alla pengarna från sin byrå. Visserligen ägde Héloïse fortfarande huset på rue Saint-François, förutom del i en båt värderad till sextusen francs. Och likafullt, av hela den förmögenhet som det hade tutats så mycket om hade ingenting dykt upp i hushållet, bortsett från några möbler och lite paltor. Här gällde det att bringa klarhet. Huset i Dieppe visade sig vara maskstunget ända in i pålverket av inteckningar. Och det hon placerat hos notarien visste bara Gud vart det tagit vägen, och andelen i båten var knappt värd mer än tusen écuer. Hon hade alltså ljugit, den ­donnan! I sin förtrytelse slog monsieur Bovary den äldre sönder en stol mot stengolvet, anklagade hustrun för att ha gjort sonen olycklig genom att sätta honom i tvåspann med en hästkrake vars seldon inte var värda ett vitten. De kom till Tostes. Det blev uppgörelse. Det blev scener. Héloïse kastade sig tårdrypande i armarna på sin make, besvor honom att försvara henne mot föräldrarna. Charles ville tala för henne. De tog illa upp och for sin kos.

40

Men slaget hade träffat. En vecka senare, då hon hängde tvätt på gården, spottade hon plötsligt blod, och dagen därpå, medan Charles vände ryggen till och skulle dra gardinen för fönstret, sade hon: »Å, min Gud!« suckade och segnade ner. Hon var död! Så förbluffande!

När det var överståndet på kyrkogården gav sig Charles hem till sig. Han hittade ingen på nedre botten; han gick upp på övervåningen, såg hennes morgonrock hänga kvar vid alkoven. Då lutade han sig mot sekretären och stod så ända till kvällen, försjunken i smärtsamma drömmerier. Hon hade ju älskat honom.

41

III

En förmiddag kom far Rouault till Charles med betalningen för sitt läkta ben: sjuttiofem franc i fyrtiosou-mynt, och en kalkonhöna. Han hade hört om olyckan och tröstade honom så gott han kunde.

– Jag vet minsann! sade han och klappade honom på axeln; jag har haft det som ni, även jag! När jag hade mist min salig hustru gick jag ut på åkrarna för att vara ensam; jag lade mig under ett träd, jag grät, jag åkallade vår Herre, jag sade dumma saker till honom; jag hade velat vara som mullvadarna jag såg där vid grenarna, med maskarna myllrande i magarna, döda, äntligen.

Och när jag tänkte på att andra i samma stund var med sina små fruar och höll dem i famnen, då slog jag hårt med käppen mot marken; jag var som galen, jag åt inte; bara tanken att gå till kaféet väckte avsmak, ni skulle inte kunnat tro det. Och vartefter, när ena dagen följde på den andra, en vår på en vinter och en höst ovanpå en sommar, strå efter strå, smula på smula, gav det sig, det försvann, det minskade, menar jag, för det finns allt kvar någonting längst inne, som en tyngd här över bröstet, så att säga!

Men som det är allas vårt öde ska man inte tappa sugen, och att vilja dö för att andra dör… Nej, ni får rycka upp er, monsieur Bovary; det går över! Kom och hälsa på; min dotter tänker på er av och till, vet ni, och numer säger hon som så att ni har glömt henne. Och snart är det vår; vi ska se till att ni får jaga vildkanin i jaktmarkerna, det kommer att förströ er lite grann.

Charles följde hans råd. Han återvände till Les Bertaux; han återfann allt som igår, som för fem månader sedan, vill säga.

Päronträden stod redan i blom, och gubben Rouault, som nu var 42

på benen, kom och gick; det gjorde gården mer levande.

I tron att det var hans plikt att överösa läkaren med alla möjliga artigheter, på grund av hans smärtsamma belägenhet, sade gubben åt honom att inte ta av sig hatten, talade till honom med låg röst, som om han varit sjuk, och låtsades bli arg på att ingen hade anrättat något mera lättsmält åt honom än det där, sådana där små vaniljpuddingar och inkokta päron. Han berättade roliga historier. Charles skrattade till sin förvåning, men minnet av hustrun kom över honom med ens, det gjorde honom dyster.

Han serverades kaffe; han tänkte inte längre på det.

Han tänkte allt mindre på det; med tiden vande han sig vid att leva ensam. Den nya förnöjelsen att vara oberoende gjorde snart ensamheten uthärdligare för honom. Nu kunde han äta vid nya klockslag, komma och gå utan att förklara sig, och var han riktigt trött kunde han sträcka ut armar och ben och ligga på rygg över hela sängen. Så han pysslade om sig, klemade bort sig och tog till sig de ord han fick höra till tröst. Dessutom hade hustruns död gjort honom en tjänst i yrket, för i en hel månads tid sade alla: »Den stackars unge mannen! En sådan olycka!« Hans namn hade spritt sig, patienterna hade blivit fler, och så for han till Les Bertaux som han behagade. Han närde ett hopp utan mål, kände en obestämd lycka. Han tyckte att hans ansikte var trevligare att se på då han stod och borstade polisongerna framför spegeln.

Han kom en dag vid tretiden; folk var ute på åkrarna; han steg in i köket men såg först inte Emma; fönsterluckorna var stängda.

Genom springorna i träet sände solen långa smala ränder över stengolvet som bröts vid möblernas vinklar och darrade uppe i taket. På bordet tog sig flugor upp för de odiskade glasen, och surrade i det de drunknade på botten i ciderskvättarna. Och ljuset kom ner genom skorstenen och gjorde soten på plattan sammetslen och den kalla askan blåaktig. Mellan fönstret och spisen satt Emma och sydde; hon bar inte någon sjal, på de nakna axlarna syntes små svettdroppar.

Som brukligt var på landet föreslog hon honom något att dricka. Han tackade nej, hon envisades och bjöd honom till sist med ett skratt att ta ett glas likör med henne. Hon gick till skåpet och hämtade en butelj curação, sträckte sig upp efter två små glas, 43

fyllde det ena till brädden, hällde några droppar i det andra, och efter att ha skålat förde hon det till munnen. Eftersom det var nästan tomt lutade hon sig bakåt och drack; och med huvudet bakåtkastat, läpparna plutande, halsen på spänn, skrattade hon åt att hon ingenting kände, medan tungspetsen som stack fram mellan de fina tänderna gjorde små slick på glasets botten.

Hon gick och satte sig och tog upp sömnaden igen; det var en vit bomullsstrumpa som hon stoppade. Hon arbetade med pannan nerböjd, hon sade ingenting, inte Charles heller. Under dörren blåste luften in dammkorn över stenplattorna. Han såg på hur det rörde sig, han hörde bara dunket inne i huvudet och en hönas svaga kackel ute på gården där den värpte. Emma svalkade av kinderna då och då med handflatan, som hon sedan kylde ner på det stora eldställets järnknopp.

Hon klagade över att hon ända sedan säsongen började haft anfall av yrsel. Hon frågade om havsbad kunde göra henne gott; hon började tala om klostret, Charles om sitt läroverk, orden kom till dem. De gick upp på hennes rum. Hon visade honom sina gamla nothäften, de små böckerna hon fått som premium och ekbladskransarna som hon slängt in längst nere i ett skåp.

Hon berättade för honom om sin mor också, om kyrkogården, och visade honom rentav rabatten i trädgården, där hon första fredagen i varje månad plockade blommor till hennes grav. Men deras trädgårdsmästare, han begrep ingenting; så uselt tjänstefolk de hade! Hon skulle gärna velat bo i staden åtminstone på vintern, fast de långa soliga dagarna kanske gjorde landet ännu tråkigare på sommaren; – och allt efter vad hon sade lät rösten klar eller gäll eller plötsligt trånande, den skiftade tonläge och kunde till slut bli nästan ohörbar, då hon talade för sig själv – ibland gladlynt, med vidöppna barnaögon, sedan med halvslutna ögonlock, blicken dränkt i melankoli, tankarna på vandring.

Hemkommen på kvällen upprepade Charles för sig själv hennes ordvändningar, en efter en, försökte minnas dem, fylla dem med mening för att göra sig en föreställning om det stycke liv hon hade levt under den tiden han ännu inte kände henne. Men aldrig att han kunde se henne i tanken annorlunda än han sett henne första gången, eller sådan hon var då han lämnat henne nyss. Sedan frå44

gade han sig vad det skulle bli av henne, om hon skulle gifta sig, och med vem? Å! far Rouault var ju så rik, och hon!… så vacker!

Men Emmas ansikte var ständigt tillbaka där framför ögonen, och någonting entonigt, som en surrande snurra, hördes i öronen: »Om du tog och gifte dig ändå! Om du gifte dig!« På natten sov han inte, han hade en klump i halsen, han var törstig. Han steg upp, gick och drack vatten ur karaffen och öppnade fönstret; himlen var full av stjärnor, en ljummen vind blåste förbi, långt borta skällde hundar. Han vände huvudet åt Les Bertaux-hållet till.

När allt kom omkring hade han ju inget att förlora, tänkte Charles och lovade sig själv att han skulle fria då tillfälle bjöds; men var gång det skedde kom rädslan att inte finna de rätta orden och förseglade hans läppar.

Far Rouault skulle inte haft något emot att bli befriad från dottern, som knappt var honom till någon nytta i hushållet. Han ursäktade henne inombords; han tyckte hon hade för mycket i huvudet för lantbruk, en sysselsättning som himmelen förbannat, för inte såg man några miljonärer där. Gubben hade inte blivit rik, det gick med förlust år efter år; för om han var i sitt esse på en marknad, där han kunde yrkets alla knep, var i gengäld lantbruket som sådant, med skötseln av en gård, något som passade honom mindre än någon annan. Han drog ogärna händerna ur fickorna och höll inte i utgifterna för sitt eget leverne; han ville bli väl närd, väl värmd, väl nerbäddad. Han tyckte om stark cider, blodig kalvstek, kaffekask som rörts om ordentligt. Han intog sina måltider i köket, ensam, mitt för elden, vid ett litet bord som bars in åt honom, färdigdukat som på teatern.

När han så märkte att Charles fick rosor på kinderna i dotterns närvaro, vilket betydde att han endera dagen skulle be om hennes hand, funderade han på förhand igenom hela saken. Han tyckte väl att Charles var inte mycket till karl, och han var inte den måg han skulle ha önskat sig. Men han hade rykte om sig att vara skötsam, sparsam och kunnig, och han skulle nog inte käbbla om hemgiften. Och, eftersom far Rouault skulle nödgas sälja tjugotvå tunnland av sin egendom och var skyldig muraren en hel del, sadelmakaren en hel del, och som träet i ciderpressen måste bytas ut, tänkte han: 45

– Om han nu friar, så får han henne av mig.

Vid Mickelsmäss hade Charles kommit till Les Bertaux på tre dagar. Den sista dagen hade förlöpt som de föregående, den backade en kvart i taget. Far Rouault ledde honom runt; de gick på en väg mellan höga häckar, de skulle säga adjö; detta var ögonblicket. Charles gav sig tid ända till slutet av häcken, och till sist, då de var förbi den, mumlade han: – Mäster Rouault, jag skulle vilja säga en sak.

De stannade. Charles stod tyst.

– Säg då vad ni har på hjärtat! Är det något jag inte vet? sade far Rouault och skrattade till.

– Far Rouault…, far Rouault…, stammade Charles.

– Jag önskar inget hellre, sade då lantbrukaren. Även om Lillan säkert tänker som jag måste vi ju fråga vad hon tycker. Så ge er av; jag går hem till oss igen. Om det blir ja behöver ni inte komma tillbaka, förstår ni väl, folk pratar, och förresten skulle det ta henne för hårt. Men för att ni inte ska förgås av ängslan ska jag slå upp fönsterluckan mot vägen: ni kan se den från baksidan om ni lutar er över häcken.

Och han gick iväg.

Charles band hästen vid ett träd. Han sprang bort till stigen; han väntade. En halvtimme gick, sedan räknade han nitton minuter på sitt ur. Plötsligt hördes en duns mot väggen, fönsterluckan var uppslagen på vid gavel, haken darrade än.

Dagen därpå, redan klockan nio, var han på gården. Emma rodnade då han steg in, och hon försökte sig på ett litet skratt för att inte tappa fattningen. Far Rouault omfamnade sin blivande måg.

Allt tal om affärsarrangemang sköts upp; man hade ju god tid på sig, eftersom vigseln rimligen inte kunde äga rum förrän Charles sorg var överstånden, det vill säga fram mot våren nästa år.

Vintern fick förlöpa i denna väntan. Mademoiselle Rouault ägnade sig åt utstyrseln. Delvis beställdes den i Rouen, och hon lät sy nattlinnen och nattmössor åt sig efter modeteckningar hon hade fått låna. Under Charles återkommande besök på gården talades det om bröllopsbestyr; frågan var i vilken lokal middagen skulle serveras; det fantiserades om antalet rätter som behövdes, och vad det skulle vara till förrätt.

46

Emma hade för sin del velat gifta sig i fackelsken vid midnatt; men far Rouault fattade inte vitsen med det. Det hölls alltså ett bröllop dit det kom fyrtiotre personer; man satt till bords i sexton timmar, det började om dagen därpå och lite grann de följande dagarna.

47