Copyright © Anne Liljeroth 2014 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Pica Pica / picapicadesign.se Formgivning inlaga: Brun Media / brunmedia.se Tryck: Scandbook AB, Falun 2014 ISBN: 978-91-75579-35-1
Ett 책r senare
1 Jag tummar på den lilla papperslappen med de stora bokstäverna, vänder på den och konstaterar för mig själv att den som skrivit den måste ha tryckt hårt med pennan för den svarta tuschen har gått igenom papperet. Jag tänker att det nog måste ha blivit märken i bordsskivan och att den som skrev var stark och sammanbiten. Jag tror att handstilen tillhör en man och jag får för mig att han i sin upprördhet skakat lite när han textat versalerna. Det skulle inte förvåna mig om han sover med bettskena, eller ofta drabbas av migränliknande huvudvärk. Att skriva några ord på ett papper får honom att känna sig lugnare och han tror uppriktigt att det kommer att kunna påverka hans framtid. LÄMNA OSS IFRED. En sista gång tittar jag på lappen och läser orden innan jag lägger den i den blå plastmappen, bland de andra. När jag för precis ett år sedan flyttade in i min lägenhet på Smedjegatan 6 andades fastigheten förfall. Den solblekta fasaden flagade och de sneda, gnisslande låsen vittnade om årtionden utan omtanke. Huset hade inte underhållits på länge och folk sa att det var i grevens tid som det såldes och fick en ny ägare. Smedjegatan 6 är för mig huset med stort H. Det var där allt hände och nu är det mitt. Det var här jag satt och väntade på min första kärlek och det var här han som förnedrade mig i en av skolans soffor bodde. Här bodde förr stadens förnämsta par, 7
den arrogante direktören, och här bodde stans argaste och mest sminkade portvakt. Det har alltid varit något speciellt med den här adressen, funnits en särskild energi kring huset. Att det nu är jag som äger det ser jag mest som ett slags ödets ironi, för i samma ögonblick som jag såg annonsen visste jag att den var ett tecken, och att det var dags för mig att flytta hem. Det var dags att återvända och ta itu med historien. Jag hänger axelremsväskan över axeln, samtidigt som jag sätter nyckeln i låset. Jag vrider om och vänder mig mot entrédörren i trapphuset, trycker ner handtaget och konstaterar att de nysmorda gångjärnen får den att ljudlöst smyga upp. Ett par trappsteg senare är jag ute på gården. Där stannar jag och känner lukten av nymålat och lacknafta. Det är bara ett par dagar sedan målarfirman plockade ner ställningen runt huset, lät täcket falla. Det blev precis som jag hade tänkt mig. Huset har fått en mild mossgrön nyans, med inslag av grått och stänk av glitter. Som en nöjd konstnär står jag med armarna i kors och betraktar min fastighet. Man kan ana penseldragen runt fönsterkarmarna och se spåren av bortskrapad färg på marken. Huset har fått tillbaka sin forna lyster och sticker åter ut i mängden av gamla kåkar här nere vid parken. Det är ett vackert hus, det är mitt hus och nu ser det ut som jag minns att det gjorde när jag var ung. Jag nickar långsamt, som för att bekräfta mig själv. När jag lyfter blicken uppåt tänker jag på dem som bor här och på året som gått. Karin försvann, Per Norder har jag inte sett på länge, familjen Swedmark gör inget väsen av sig sedan Patrick flyttade – ja, han har väl för övrigt avtjänat sitt straff nu – och Viola är ju död. Weber verkar ha fått ett jobb. Jag hör när han kommer och jag hör när han går, alltid på anständiga tider numera. Det har blivit annorlunda och jag tänker att det inte är allt som mår bra av att förändras. Men huset gör det. 8
Jag ler åt den tanken. För ett år sedan hämtade jag köpeavtalet och nycklarna hos advokat Signell uppe på Alandersgatan. Kanske har det varit det mest omtumlande året i mitt liv, men det har varit ett bra år för mig. Jag har läst någonstans att man kan tänka så; man kan bestämma sig för något utan att riktigt veta. Man liksom programmerar sig själv med en viss tanke, och det har jag gjort. Jag slår handflatorna mot lårens utsidor, hivar upp väskan på axeln ännu lite högre, sticker ner handen i den och kontrollerar att jag har fått med det lilla anteckningsblocket och min mobil. Sedan vänder jag mig om och går ut mot gatan, förbi lägenheten på nedre botten som en gång var Viola Anderssons. Ute på gatan möter jag en rad med unga scouter som traskar förbi med sin ledare i spetsen, på väg ner mot Fornbyn för att utveckla talanger inom naturvård och kamratskap. Jag ler åt deras otidsenliga uniformer och känner mig fri. Jag behöver inte anpassa mig till en flock. Jag gör som jag vill. Raskt påbörjar jag promenaden upp mot torget. På avstånd hör jag sorlet från bilarna som kör över kullerstenarna, och slamret från arbetet på kyrktaket. Septemberluften är torr och krispig. Det behövs regn efter en ovanligt het sommar. Jag vänder blicken upp mot kyrkan och ser hur visarna på kyrktornets klocka slår om och jag inser att jag har bråttom. Det skulle inte se bra ut om huvudpersonen inte är på plats när det börjar. Jag kliver in över tröskeln till bokhandeln på Järnvägsgatan och minns hur det doftade här när jag var barn. En blandning av gammalt och nytt, matos och trycksvärta, stenciler och ruttna äpplen. Här fanns papper, pärmar, dagböcker, färgpennor och Wahlströmsböcker med röda eller gröna ryggar, äventyr i främmande land, på hästryggen eller med vänner på flykt. Nu fylls jag av en behaglig doft, en blandning av citron och lavendel. 9
Dörren slår igen bakom mig, en klocka pinglar och jag möts av de leende butiksinnehavarna som jag lärt känna under tiden jag arbetat med mitt manus. De är kvinnor med affärsambitioner, drivna av tanken på att böcker förgyller livet. De propagerar för och driver frågan om bokens nytta, för alla. De är sådana där människor som man inte kan låta bli att le åt när man möter, som älskar alla och som uppskattas av alla. Många gånger har jag undrat hur de gör. Jag ler tillbaka. Just nu är det tomt i bokhandeln. Inga kunder. Jag ser mig om. Här är verkligen inte som förr. Det är inte bara dofterna som är annorlunda. Det känns som om hyllorna har blivit lägre och färre, och som om rummet har krympt men samtidigt öppnats upp. Det har moderniserats, rensats, effektiviserat och här finns en kvinnlig touch på sortimentet. Här känner man sina kunder, sina läsare och sin affär, man är i takt med tiden. Jag möts av en varm kram. ”Vi har förberett för dig”, säger Åsa. Den mörka av de båda. Hon pekar med handen på ett bord där hon staplat böcker. Min första bok. Känslan är svindlande. Där står ett par blombuketter med kort och lyckönskningar. Från orten: Lokaltidningen önskar lycka till, och från platser längre bort: Hade önskat jag kunde vara med. Ser fram emot att du kommer hit så att vi får höra om din bok! Lyckönskningar från brorsan. Jag tänker att jag borde resa och hälsa på min bror och hans familj, träffa mina brorsbarn, bli faster på riktigt. Han tycker nog att de varit rätt okej ändå, mina livsval. Han borde vara stolt över att jag bröt upp och gjorde något av mitt liv. Och i detsamma kan jag inte låta bli att undra vad han tycker om att jag flyttat tillbaka till den stad som vi båda flydde från så fort vi tagit studenten. Jag ska fråga. Vid tillfälle. ”Kan bara bli succé”, säger Mia. ”Det ska bli otroligt spännande att se hur många som vågar 10
sig hit, och vilka”, fortsätter Åsa. Hon plirar med ögonen av förväntan. Jag vet att folk beskriver boken som kontroversiell, att det finns de som tror sig bli utpekade. Ända sedan det blev känt att jag började skriva den så har människor här pratat om den. Åsa säger att den kallas för en skandalbok, någon annan lär ha sagt att det är en bok om sex och samlevnad, med fröken Andersson som huvudperson. Många har varit nyfikna och försökt få veta hur jag tänkt och andra har bett mig att dämpa tonen, inte avslöja för mycket. Det där sista gjorde mig bara mer nyfiken. Men det enda jag gjort är att skildra ett livsöde som fascinerar mig och som vi kan lära oss något av. Fröken Viola Andersson var inte den många trodde att hon var. För kvällen har bokhandeln transformerats från handelsplats till scen. Det har placerats ut stolar i rader, ställts fram brickor med vinglas och skålar med tilltugg. På en tom yta ska jag stå och berätta om arbetet med min bok. Allt är förberett för bröd och skådespel. ”Jag undrar verkligen om folk vågar sig hit”, säger Mia. ”Jag tror att de är nyfikna”, tillägger Åsa. ”Klart de vill ha något att prata om.” Hon sätter sin armbåge i min sida. Jag nickar och ler. Tummar på en lapp i fickan. Jag är förberedd till tänderna, skulle aldrig utsätta mig för en offentlig tillställning utan att ha gjort hemläxan, funderat på motfrågor och publikfrågor, den retoriska kurvan, anslag, hemtagning och slutsats. All fakta är underbyggd. Jag har gjort ett trettiotal intervjuer, noggranna källkontroller och tillfrågat dem som berörs mest av innehållet i boken. Historien är fröken Anderssons, baserad på hennes egna ord, och den enda person jag tagit mig friheten att tydligt beskriva är Viola Andersson. I övrigt kan alla, och ingen, känna igen sig. Hur mycket, det bestämmer läsaren själv. Att rota fram sanningar är inte alltid så uppskattat eftersom 11
det ofta finns de som vill glömma. Men jag är van att bli hotad, få höra glåpord och skrikas åt. Efter många år som grävande journalist vet jag hur det är att möta motstånd, och det bekommer mig inte. Nästan tvärtom. Jag gillar att ta den svåra vägen. Desto större känsla av rättspatos när jag når fram. Bokens huvudperson, fröken Andersson, som var min granne på Smedjegatan under mina första dagar som nyinflyttad, river upp känslor. Hennes personlighet stack ut som udda och speciell. Jag tror det var en fråga om hur hon såg ut, i kombination med att hon hade stark integritet. Hon uppfattades som mycket helt enkelt, av de flesta. Boken handlar om en stark kvinna, en ensam människa, men framför allt om en utsatt individ. Alla trodde sig veta, ingen visste. Alla skvallrade om henne. Min ambition har varit att gestalta henne som den hon var, inte som den alla såg. Hon var älskad och hatad, omdiskuterad men också en självklar stadsprofil. En säregen personlighet som satte krydda på tillvaron genom att vara sig själv, hålla hårt på principerna och kämpa för att få göra det. Alla jag mött har haft något att berätta om fröken Andersson; de har haft uppfattningar om henne eller anekdoter att dela med sig av. Jag tittar på bilden av henne, i de röda högklackade stövlarna, och jag hoppas att jag ger henne upprättelse. Det börjar dyka upp gäster i bokhandeln. Nyfikna kulturslukande kvinnor som uppskattar en god historia, särskilt om den kryddats med avslöjanden om män och relationer. Andras män. Hennes män. Det är väl vad de förväntar sig. Det började med breven, de fyra oöppnade breven som var adresserade till Viola Andersson och som vi hittade instuckna i bruna läderband i hennes bokhylla efter hennes död. De blev en adrenalinkick för mig, för i dem fanns en utsträckt hand som aldrig nådde fram. I breven bad hennes far om förlåtelse för att han tog avstånd 12
från henne när hon blev gravid. Med tiden blev han mer desperat och när han i det sista brevet berättade om sin sjukdom var det med sorg och bitterhet. Och så checkarna. I varje brev låg det en check på ett, för den tiden, större belopp. Pengar som skulle köpt Viola och hennes son ett problemfritt liv. Om hon bara hade svalt stoltheten. Några dagar efter Violas död hade jag en första kontakt med hennes son Kent. Och strax därefter damp det ner en avi i min brevlåda. Jag hämtade ut ett brunt paket på posten, fullt av tummade skrivböcker. Jag behövde aldrig fråga varför han skickade mig hennes dagböcker. Jag började skriva om henne och förundrades över hur människor kan förändras, om vi bara tillåter dem. ”Saga. Du kan börja nu.” Mia vinkar glatt med en bok i handen. Hon och Åsa hälsar alla välkomna, säger att de ser fram emot att höra om mig, min bakgrund och om boken. Bokhandeln är nu halvfull av förväntansfulla kvinnor som alla tittar på mig. Jag ler mot dem och känner hur det snörper till i magen. Jag harklar mig, sväljer och hälsar alla välkomna jag också. ”Det här är bland det roligaste och viktigaste jag gjort”, säger jag och lyfter upp en bok. ”Att få visa omvärlden att där fanns en varm och intelligent människa med stor integritet bakom allt smink. Att få visa att vi ibland missbedömer människor. Jag hoppas att fler än jag ska få lära känna den verkliga Viola Andersson.” Ett sorl av förlägna småskratt fyller rummet. Människorna framför mig tittar, lyssnar, nickar och följer. Alla minns vi den färgstarka fröken Andersson, i röd kappa, höga klackar och turkos ögonskugga. Tid och rum försvinner under mina fötter. Jag har allas uppmärksamhet. Under en timma berättar jag om mig själv, något om mina reportageresor och hur jag arbetar som journalist. Jag delar med 13
mig av några hemligheter. Jag berättar att jag köpte huset på Smedjegatan 6 för att jag aldrig riktigt släppt min hemort och för att jag alltid varit nyfiken på vad som händer på orten, att jag haft ett vakande öga på vad som funnits att rapportera. Så när jag såg annonsen där huset var till salu var det självklart för mig att flytta hem. Och där mötte jag fröken Andersson på nytt. Allt det andra nämner jag inte. Borta vid väggen sitter en blond tjej med ett anteckningsblock i knäet. Hon har dragit upp ärmarna på skinnjackan, ser förberedd ut och vinkar ivrigt med höger arm. ”Är det sant att du gör avslöjanden i boken?” Hon väntar nyfiket på mitt svar. Jag sväljer och ler. ”Av reaktioner jag mött verkar det finnas de som tror det. Men det är inte min intention att hänga ut någon. Nej, jag vill berätta historien om Viola Andersson. Och nej, jag nämner inga namn i boken, har inte för avsikt att peka ut, men kanske finns det de som känner igen sig. Vad vet jag?” Någon i publiken undslipper ett fniss. ”Det verkar som om du gillar att avslöja folk. Är det din specialitet, eller? Först var det Per Norder och nu skriver du den här boken. Vem är det härnäst? Och varför letar du sensationer just här?” Den unga kvinnan ser sig om, söker medhåll. Hon ser nöjd ut. Det utbryter ett skratt i lokalen. Ett kvävt skratt hinner jag tänka innan jag bestämmer mig för vilken fråga jag ska besvara. ”Avslöja?” säger jag. ”Det är historier ur livet och nu råkar jag ju bo här. Men det är klart. Har ni något ni döljer, så bör ni väl akta er”, fortsätter jag och lägger till ett skratt som är så tillgjort att det fastnar i halsen. Det var ett försök att ironisera. Den blonda tjejens fråga däremot var på fullaste allvar och jag tackar för att de lyssnat och sätter punkt. Jag lämnar den plats jag stått på i en timma. Publiken applåderar, berömmer och några vill köpa min bok. 14
Jag sätter mig vid ett bord och signerar böcker, skriver små hälsningar på första uppslaget. Stämningen är uppsluppen och Mia fyller på glasen med mer vin. Fröken Andersson har gett människor en anledning att samtala, mötas och umgås. Hon skulle ha gillat det här. Och jag hoppas att avslutningen av frågestunden faller i glömska. ”Det är ju skithäftigt det här.” Jag tittar upp och möter ett stort vitt leende inramat av rött hår. Milla trycker hårt en bok mot sitt bröst. Jag sträcker fram handen och tar emot den. Under hela tiden jag jobbat med boken har Milla tittat in till mig ibland, och ställt frågor om mitt författande. Men bara om hur jag gör, aldrig om vad jag skriver. ”Vad vill du att jag ska skriva?” frågar jag. ”Att du hoppas att jag blir som du”, säger hon. Jag känner hur jag rodnar. Bakom Milla tittar Anna Swedmark fram. Hon håller hårt i sin dotters arm och sväljer ett par gånger för att klara strupen. Vi har mötts utanför huset många gånger under året som gått, men vi har inte pratat om det som hände den där morgonen. Jag har ofta tänkt att vi kanske borde göra det. ”Trots att vi bor grannar så ses vi ju inte så ofta. Jag vill passa på att tacka också. För allt du gjort med huset. Det är så fint. Vi trivs”, säger hon. Hon verkar nervös, ger mig en känsla av att hon övat länge på de där fraserna, att hon är obekväm och inte riktigt menar vad hon säger. Och det är en ovan känsla. Det är sällan jag lyckas läsa av människor på det sättet. Jag tycker uppriktigt synd om henne. Jag slår ihop Millas bok och räcker den till henne. ”Det är okej. Jag är rätt nöjd själv”, svarar jag. Det står några kvinnor i kö bakom Anna och Milla. Jag nickar som för att avsluta samtalet och få dem att gå vidare. Det känns stressande att de står kvar. Det är någonting i Annas blick som får mig att känna ett obehag. 15
”Och du”, säger Anna. ”Om det som hände…” Min solarplexus drar ihop sig, som om jag vore skyldig, och det känns som om jag glömt hur man gör när man andas. Jag knyter handen runt pennan och intalar mig själv att jag måste behålla ett lugnt yttre. Jag tittar bort mot kassan, där Mia glatt slår in summor på apparaten. ”Han kanske kan förändras? Eller hur?” fortsätter hon. Milla tittar på mig, sen blänger hon på Anna, biter ihop käkarna. Hon har fortfarande inte tagit emot boken som jag håller fram mot henne. Anna menar Patrick, hennes man, Millas pappa, som för ett år sedan kom för att tala om för mig att han listat ut vem jag var, och som inte kunde hejda sig utan tryckte upp mig mot väggen. Han jagade mig runt i min lägenhet och lät sin ilska utmynna i ett slag över min tinning. En handling som han nu avtjänat ett straff för. ”Men jag skäms för honom”, säger Milla. Tusen gånger hinner jag tänka att det är fel tillfälle. Jag tittar på Anna som tittar på mig. Vi skulle kunna bli goda vänner, hon och jag. Just nu så önskar jag att vi kan bli det. Jag blinkar och får äntligen luft. Milla stampar med fötterna där hon står, spänner ögonen i mig. ”Och jag vet att han mobbade dig när ni gick i skolan. Kal�lade dig för fula ord och så när ni var unga. Bara så du vet”, säger Milla. Hon tar boken och trycker den mot sitt bröst, nickar mot mig och sen mot Anna. Sen försvinner de båda bort mot kassan. Mitt hjärta ler, själen andas ut och kroppen fungerar igen. Jag släpper det krampaktiga taget om pennan och lyckas fortsätta med signeringen, borrar ner näsan i böckerna, ler mot dem som köper min bok. Sorlet ligger som ett täcke över bokhandeln och jag arbetar metodiskt vidare med att fråga vad de vill att jag ska skriva. Jag signerar med mitt namn och talar lugnt. 16
Nu kan alla som vill läsa om fröken Anderssons liv. Jag har debuterat som författare, trots motvind - men till tröst vet jag att det finns fler runt om i staden som har svårt att andas.
17