9789173874946

zie, dan.

Macken ett tag se r . det va saknat dig i Üdehuset es. r a s a r Jag h mer att va r lust att m a Jag ko elg om du h h nästa Pappa

Internationell bestseller

roman libris

Översättning: Daniel Braw

Libris förlag • Örebro

Citat i kapitel 1: Larry Norman, “One Way” © 1995 Solid Rock Productions, Inc. Citat i kapitel 10: David Wilcox, “New World”, © 1994 Irving Music, Inc. och Midnight Ocean Bonfire Music.

Originalets titel: The Shack Copyright © 2007 William Paul Young Originalförlag: Hachette Book Group, Inc (tidigare Windblown Media, Inc), USA Utgiven genom avtal med Ulf Töregård Agency Svensk copyright © Libris förlag, Örebro 2009 Översättning: Daniel Braw Omslag: Sofia Scheutz Form, inlaga: Dave Aldrich/RPform Nyutgåva pocket Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2016 ISBN 978-91-7387-494-6 www.libris.se

innehåll

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

Förord 7 Vägar som möts 14 Mörkret faller 24 Brytpunkten 33 Den stora sorgen 43 Gissa vem som kommer 66 En bit π 86 Med Gud på bryggan 101 Mästarnas frukost 111 För länge sedan, i ett paradis långt borta 123 Vada genom vattnet 134 Domaren kommer 145 I odjurens buk 164 När hjärtan möts 177 Verb och andra friheter 188 Vännernas festival 202 En sorgernas morgon 211 Hjärtats val 224 Krusningar 232 Efterord 241

Förord

V

em skulle inte bli skeptisk om någon påstod sig ha tillbringat en hel helg med Gud, till råga på allt i ett ödehus? Och detta var det ödehuset.

Jag har känt Mack i drygt tjugo år, sedan den dag då vi båda hjälpte en granne att bala hö till korna. Sedan dess har jag och han, som ungdomarna säger nu för tiden, hängt. Vi har druckit kaffe ihop – eller snarare chai, för min del, med sojamjölk. Våra samtal ger en djup njutning, alltid kryddad med många skratt och då och då en tår eller två. Ju äldre vi blir desto mer hänger vi med varandra, om du förstår.

Hans fullständiga namn är Mackenzie Allen Phillips, men de flesta kallar honom Allen. Det är en familjetradition: männen har samma förnamn men som tilltalsnamn används mellannamnet, antagligen för att undvika vräkigheter som I, II och III eller Junior och Senior. Det är också ett bra sätt att avslöja telefonförsäljare, särskilt dem som vill få det att låta som om de vore ens bästa vänner. Så han och hans farfar, hans far och nu hans äldste son har alla haft förnamnet Mackenzie, men kallas oftast vid sina mellannamn. Bara Nan, hans fru, och hans närmaste vänner kallar honom Mack (men jag har hört en del vilt främmande människor ropa: ”Hallå där Mack, var lärde du dig att köra?”).

Mack är född någonstans i Mellanvästern, i en irländsk-amerikansk jordbrukarfamilj där händerna var valkiga och reglerna

8 • Ödehuset

stränga. Även om den överdrivet strikte fadern, äldstebroder i församlingen, utåt sett var religiös drack han i smyg – särskilt när regnet inte kom eller när det kom för tidigt och det mesta av tiden däremellan. Mack talar aldrig särskilt mycket om honom, men när han gör det försvinner känslouttrycken från hans ansikte ungefär som när tidvattnet drar sig tillbaka. Ögonen blir mörka och livlösa. Av de få saker som Mack berättat om honom vet jag att hans far inte var den sortens alkoholist som nöjd och glad faller i sömn, utan en grym suput som först slog sin fru och sedan bad Gud om förlåtelse.

Det hela drevs till sin spets när Mackenzie, som då var i trettonårsåldern, motvilligt öppnade sig för en församlingsledare under ett väckelsemöte för ungdomar. I stundens trosvisshet bekände Mack under tårar att han mer än en gång utan att ingripa hade bevittnat hur hans mamma hade blivit slagen medvetslös av hans berusade pappa. Mack tänkte inte på att själasörjaren arbetade tillsammans med och gick i samma kyrka som hans far. När han kom hem väntade pappan på uppfarten. Mamman och systrarna lyste med sin frånvaro; det visade sig senare att de hade blivit skjutsade till moster May för att pappan skulle få möjlighet att i lugn och ro lära sin upproriske son något om respekt. I nästan två dagar stod han bunden vid eken bakom huset och fick stryk med ett bälte och höra bibelverser varje gång hans far vaknade upp ur ruset och satte ner flaskan.

Två veckor senare, när Mack hade återfått rörelseförmågan, gav han sig iväg från hemmet. Men innan han gick hade han lagt skadedjursgift i varenda flaska med sprit han kunde hitta på bondgården.

Sedan grävde han, vid uthuset, upp den lilla plåtasken med alla sina jordiska ägodelar: ett foto av familjen där alla kisade mot solen (hans pappa stod vid sidan om), ett kort av baseballspelaren Luke Easter från 1950, en liten flaska som innehöll några milliliter Ma Griffe (den enda parfym hans mamma någonsin hade använt), en trådrulle och några nålar, en liten formgjuten modell av det amerikanska flygvapnets F86-plan och hans samlade besparingar – 15 dollar och 13 cent.

Han smög tillbaka in i huset och la en lapp under mammans kudde

förord • 9

medan hans far sov av sig ännu ett rus. På lappen stod det bara: ”Jag hoppas att du kommer att kunna förlåta mig någon gång.” Han svor att han aldrig skulle se sig om, och det gjorde han inte heller – inte på mycket länge.

Som trettonåring är man alldeles för ung för att vara vuxen, men Mack hade inget val och anpassade sig snabbt. Han säger inte mycket om åren som följde. Större delen av tiden var han utomlands.

Han arbetade sig nästan jorden runt och skickade hem pengar till sina morföräldrar, som gav dem vidare till hans mamma. I ett av alla dessa avlägsna länder tror jag han rentav deltog i något slags hemsk konflikt; han som hatat krig så länge jag har känt honom. Hur som helst, i tjugoårsåldern hamnade han till sist på ett prästseminarium i Australien. När han fått nog av teologi och filosofi kom han tillbaka till USA, försonades med sin mamma och sina systrar och flyttade till Oregon där han träffade Nannette A Samuelson och gifte sig med henne.

I en värld av människor som pratar är Mack en som tänker och handlar. Han säger inte mycket om man inte frågar honom direkt, vilket de flesta har lärt sig att inte göra. När han talar undrar man om han är något slags utomjordisk varelse som ser mänskliga föreställningar och erfarenheter på ett annat sätt än alla andra.

Saken är den att det finns ett slags obekväm förnuftighet i det han säger, i denna värld där de flesta människor bara vill höra vad de är vana vid att höra – vilket oftast inte är särskilt mycket. De som känner honom gillar honom i allmänhet, så länge han håller sina tankar för sig själv. Och när han talar är det inte så att de slutar att gilla honom – snarare slutar de att vara så nöjda med sig själva.

Mack berättade en gång för mig att han brukade vara mer frispråkig i sin ungdom, men han erkände samtidigt att det mesta av vad han då sa var ett sätt att dölja sin egen trasighet. Resultatet blev att han utsatte alla i sin omgivning för den smärta han själv kände. Han säger att han brukade påpeka felen och bristerna hos andra människor och förnedra dem, samtidigt som han upprätthöll sin egen käns-

10 • Ödehuset

la av falsk makt och kontroll. Inte särskilt charmigt.

När jag skriver detta tänker jag på den Mack som jag alltid har känt – ganska vanlig, och verkligen inte någon speciell person utom för dem som känner honom. Han fyller snart 56, och han är en ganska ordinär, lätt överviktig, snart skallig, kortväxt vit man – en beskrivning som passar in på många män. Man skulle antagligen inte lägga märke till honom i en folksamling eller känna sig obekväm om man satt bredvid honom där han sover på pendeltåget in till staden på väg till veckans säljmöte. För det mesta arbetar han hemifrån, från sitt hus på Wildcat Road. Han säljer någon högteknologisk grej som jag inte ens låtsas förstå: prylar som på något sätt ska få allting att gå snabbare, som om livet inte redan gick tillräckligt snabbt.

Man fattar inte hur intelligent Mack är om man inte någon gång råkar höra honom diskutera något med en expert. Jag har varit med vid tillfällen då det språk som talas knappast liknar engelska, och jag måste anstränga mig för att förstå begreppen i den flod av termer som väller fram. Han kan tala insiktsfullt om nästan vad som helst, och även om man känner på sig att han har starka övertygelser så har han ett hänsynsfullt sätt som låter andra människor behålla sina.

Hans favoritämnen är Gud och skapelsen och varför människor tror som de gör. Han skiner upp, leendet leker på hans läppar och plötsligt, som hos ett litet barn, försvinner tröttheten – han blir ung på nytt och kan nästan inte behärska sig. Men på samma gång är Mack inte särskilt religiös. Han verkar hysa en sorts hatkärlek till religionen och kanske också till vad som han misstänker är en hotfull, avlägsen och distanserad Gud. Ibland skjuter det ut små pilar av spydighet ur sprickorna i hans återhållsamhet, pilar vars gift kommer ur en källa djupt inom honom. Även om vi ibland går i samma kyrka (Den helige Johannes döparens 55:e fria församling, som vi kallar den), kan man se på honom att han inte känner sig bekväm där.

Mack har varit gift med Nan i lite mer än 33 år, mestadels lyckliga.

Hon räddade hans liv, säger han, och betalade ett högt pris för det.

Av någon anledning som inte går att förstå älskar hon honom mer

förord • 11

nu än någonsin tidigare, även om jag har en känsla av att han gjorde henne väldigt illa i början. Jag antar att eftersom det mesta av vårt lidande kommer genom våra relationer, så kommer läkandet därigenom också. Och jag vet att förlåtelsen sällan verkar förnuftig för dem som betraktar saken utifrån.

Så Mack gifte sig. Nan är fogmassan som håller samman familjen. Mack har kämpat sig fram i en värld av nyanser av grått, men hennes värld går mest i svart och vitt. Det sunda förnuftet är så naturligt för Nan att hon inte ens inser vilken stor gåva det är. Ansvaret för familjen har inneburit att hon inte har kunnat förverkliga sin dröm om att bli läkare, men som sjuksköterska har hon gjort stordåd och rönt stor uppskattning för sitt arbete med döende cancerpatienter. Mack har ett brett förhållande till Gud. Nans förhållande till Gud är djupt.

Detta omaka par har fem ovanligt vackra barn. Mack brukar säga att deras skönhet kommer från honom, ”för Nan har fortfarande sin kvar”. Två av tre pojkar har flyttat ut: den nygifte Jon arbetar som säljare för ett lokalt företag och Tyler, som tagit sin universitetsexamen nyligen, har börjat på ett mastersprogram. Josh och en av de två flickorna, Katherine (Kate), bor fortfarande hemma och går på högskolan i närheten. Sedan är det den yngsta, Melissa – eller Missy, som vi kallar henne. Hon … ja, du kommer att lära känna några av dem i denna berättelse.

De senaste åren har varit – hur ska jag uttrycka det? – väldigt speciella. Mack har förändrats. Nu för tiden är han ännu mer speciell och originell än han brukade vara. Han har alltid varit ömsint och snäll, men sedan sin sjukhusvistelse för tre år sedan har han varit … ännu snällare. Han har blivit något så sällsynt som en människa som är hemma i sin egen kropp. När jag är med honom känner jag det på ett sätt som jag inte gör tillsammans med någon annan. När vi skiljs åt tycker jag alltid att jag just har haft det bästa samtalet i mitt liv, även om det oftast är jag som har pratat mest. Och när det gäller Gud är Mack inte längre bara bred – han har verkligen gått på dju-

12 • Ödehuset

pet. Men det har stått honom dyrt.

Nu är allt väldigt annorlunda mot vad det var för sju år sedan eller så, när den stora sorgen kom in i hans liv och han nästan slutade tala helt och hållet. Som genom någon underförstådd överenskommelse sågs vi knappast alls under två år. Någon gång ibland träffade jag Mack i mataffären, och i kyrkan sågs vi ännu mer sporadiskt. Även om vi brukade krama om varandra artigt blev inte mycket sagt.

Det var till och med svårt för honom att se mig i ögonen. Kanske ville han inte ge sig in i något samtal som skulle kunna få bort skorpan från hans hjärtas sår.

Allt det där förändrades efter en otäck olycka med … men där höll jag på att förivra mig igen. Vi kommer till det vad det lider. Men så mycket kan man säga som att Mack under de senaste åren har fått livet tillbaka. Den stora sorgen har försvunnit. Det som hände för tre år sedan förändrade fullständigt hans livs melodi, och jag kan knappast bärga mig tills jag får spela upp den för dig. Även om det inte är något fel på hans förmåga att kommunicera verbalt, anser Mack att skrivandet inte ligger för honom – men han vet att jag känner starkt för det. Därför frågade han om jag skulle vilja spökskriva den här berättelsen – hans berättelse, ”för barnen och för Nan”. Han ville ha en berättelse som inte bara uttryckte hans djupa kärlek till dem, utan som också skulle hjälpa dem att förstå vad som hade pågått i hans inre värld. Du känner till den platsen: där det bara är du själv – och kanske Gud, om du tror på honom. Gud kan förstås vara där även om du inte tror på honom. Det skulle just vara likt honom. Han kallas inte ”mästaren på att lägga sig i” utan anledning.

Det du snart ska läsa är något som Mack och jag har kämpat i flera månader med för att uttrycka i ord. Det är lite … nej, det är mycket åt det otroliga hållet. Huruvida det är sant i alla stycken kan jag inte bedöma. Men så mycket kan jag säga, att det finns vissa saker som inte kan bevisas vetenskapligt men som inte desto mindre kan vara sanna. Att få vara en del av den här berättelsen har berört mig djupt

förord • 13

i mitt inre, där jag aldrig hade varit förut och inte ens visste att det fanns, och jag erkänner att jag skulle önska att allt som Mack berättar är sant. För det mesta tror jag honom, men ibland – när betongens och datorernas synliga värld verkar vara verkligheten – tappar jag greppet och tvivlar.

Till sist några viktiga saker att komma ihåg. Mack vill att du ska veta att om du råkar läsa den här berättelsen och avskyr den, är hans svar: ”Ursäkta … men den skrevs inte för dig.” Å andra sidan var det kanske just det den gjordes. Det som du snart kommer att läsa är allt det som Mack kan minnas av det som hände. Det är hans berättelse, inte min. Det fåtal gånger som jag själv dyker upp i berättelsen hänvisar jag till mig själv i tredje person – ur Macks perspektiv.

Minnet kan vara en knepig följeslagare, särskilt när det gäller olyckan. Det skulle inte förvåna mig om det, trots att vi gemensamt strävat efter att allt ska stämma, har smugit sig in några faktafel och felaktiga minnen på dessa sidor. De är inte avsiktliga. Jag kan lova att samtalen och händelserna har skildrats så sannfärdigt som Mack kan minnas dem, så var inte för hård mot honom. Som du kommer att märka är det inte lätt att tala om sådana här saker.

Willie

1

Vägar som möts Jag kom till ett vägskäl i mitten av mitt liv, var orden en vis man sa.

Jag valde den väg som få människor valt, det förändrade var natt och dag.

Larry Norman (med ursäkter till Robert Frost)

I

mars kom det en störtflod av regn efter en onormalt torr vinter.

Sedan kom det en kallfront från Kanada och hölls på plats av en vind från östra Oregon som rusade nedför Gorge. Våren var helt klart på väg, men vinterns gud tänkte uppenbarligen inte släppa taget om sitt med möda inmutade revir utan vidare. Det låg en filt av nysnö över Cascadesbergen, och regnet frös direkt när det kom i kontakt med den iskalla marken utanför huset. Det var skäl nog för Mack att mysa med en bok och en kopp varm cider vid en sprakande brasa.

Men istället ägnade han större delen av morgonen åt att arbeta vid sin dator. Han satt i all bekvämlighet på sitt hemkontor, klädd i pyjamasbyxor och t-shirt, och ringde sina säljsamtal, mestadels till östkusten. Han gjorde ofta uppehåll och lyssnade till ljudet av det kristalliknande regnet mot fönstret, och han såg när isen sakta men säkert fick grepp om allting där ute. Han höll på att bli en isens fånge i sitt eget hus – till sin stora glädje.

vägar som möts • 15

Det finns något upplivande med stormar som bryter rutinen. Genom snön eller det underkylda regnet blir man fri från förväntningar, prestationskrav, möten och planeringens tyranni. Och till skillnad från sjukdom är det i huvudsak en gemensam snarare än en individuell upplevelse. Man kan nästan höra den samfällda sucken av lättnad från staden och från landsbygden i närheten där naturen har gripit in för att ge vila åt alla hårt arbetande människor. Alla förenas av ett gemensamt skäl att inte arbeta, och man blir plötsligt vimmelkantig till sinnes. Inga ursäkter kommer att behövas om man inte dyker upp till vad det nu är man har bokat in. Alla förstår och delar denna specifika rättighet, och den oväntade friheten från tvånget att prestera gläder själen.

Det är förstås sant att stormar också sätter käppar i hjulet för näringslivet, och även om vissa företag tjänar pengar på dem finns det andra som förlorar pengar – och det innebär att somliga människor inte alls blir glada när all verksamhet stannar. Men de kan inte skylla produktionsstoppet eller svårigheterna att ta sig till kontoret på någon person. Även om det bara varar någon dag eller två, är det som om varje enskild människa på något sätt blir herre över sin egen värld, bara för att de små vattendropparna fryser så fort de kommer i kontakt med marken.

Också det vardagliga blir extraordinärt. Det som man annars gör rutinmässigt blir äventyr och upplevs ofta med ett klarare sinne.

Sent på eftermiddagen klädde Mack på sig varmt och gick ut för att ta sig de runt hundra metrarna nerför den långa uppfarten till brevlådan. Isen hade på ett magiskt sätt gjort denna enkla vardagssyssla till en kamp mot elementen. Mack knöt sin näve i motstånd mot naturens övermakt och skrattade den på rent trots rätt i ansiktet. Att ingen skulle märka det eller bry sig spelade ingen roll – bara tanken gjorde att han log inombords.

De isiga regndropparna bet i hans kinder och händer när han försiktigt tog sig fram på den vågformiga uppfarten. Han såg ut, föreställde han sig, som en berusad sjöman på väg till nästa vattenhål.

16 • Ödehuset

När man trotsar en isstorm går man inte bara rakt fram, full av självförtroende. Högmod går före fall. Mack var tvungen att resa sig upp två gånger innan han till sist kunde omfamna brevlådan som om den varit en gammal vän man inte har träffat på länge.

Han stannade till för att njuta av denna vackra värld, helt innesluten i iskristaller. Ljuset reflekterades från alla håll och bidrog till den sena eftermiddagens skimmer. Träden hos grannen hade alla tagit på sig halvgenomskinliga mantlar – varje träd var nu unikt men samtidigt ett med de andra. Det var en fantastisk värld och dess skinande skönhet lyfte, om än bara för ett kort ögonblick, den stora sorgen från Macks axlar.

Det tog nästan en minut för Mack att få bort isen som sånär hade förseglat brevlådan. Belöningen för hans ansträngning var ett kuvert som det bara stod hans förnamn på, maskinskrivet. Inget frimärke, ingen adress och ingen avsändare. Han blev nyfiken och öppnade det – ingen lätt sak, eftersom hans fingrar började bli stela av kylan.

Med ryggen mot vinden, som nästan tog andan ur honom, lyckades han till sist locka ut det lilla rektangulära ovikta papperet ur dess näste. Det maskinskrivna meddelandet löd: Mackenzie, det var ett tag sedan.

Jag har saknat dig.

Jag kommer att vara i ödehuset nästa helg om du har lust att ses.

Pappa Mack blev alldeles stel. En våg av illamående gick igenom honom och förvandlades lika snabbt till vrede. Han hade med avsikt tänkt så lite på ödehuset som det bara var möjligt, och när han någon gång gjorde det var hans tankar varken vänliga eller goda. Om detta var någons föreställning om sjuk humor hade han eller hon verkligen

vägar som möts • 17

slagit alla rekord. Och underskriften, ”Pappa”, gjorde det hela ännu mer otäckt. ”Idiot”, muttrade Mack och tänkte på Tony, brevbäraren – en överdrivet vänlig italienare med stort hjärta men med ganska liten känsla för vad som passar sig. Varför delade han överhuvudtaget ut ett så löjligt brev? Det var inte ens frankerat. Mack stoppade ilsket brevet i jackfickan och vände sig om för att påbörja halkandet tillbaka mot huset. De hårda vindpustarna, som från början hade saktat ner honom, gjorde nu att det gick snabbare att ta sig över den miniglaciär som höll på att växa fram under hans fötter.

Det gick riktigt bra tills han kom till det ställe där uppfarten lutade lite ner åt vänster. Utan vare sig ansträngning eller avsikt fick han ordentlig fart och gled på skorna, vars sulor hade ungefär lika mycket grepp som en anka som landar på en frusen damm. Han vevade frenetiskt med armarna i hopp om att på något sätt kunna hålla balansen, och krängde rakt mot det enda någorlunda stora trädet vid uppfarten – det träd vars lägsta grenar han hade sågat av bara några månader tidigare. Nu stod det där, ivrigt väntande på att sluta honom i sin famn, halvnaket och – som det tycktes – hämndlystet. Han hann tänka tanken att det bästa vore att fega ur och falla genom att låta fötterna halka undan – vilket var just vad de var på väg att göra. Att vara öm i baken var bättre än att behöva plocka flisor ur ansiktet.

Men adrenalinet gjorde att Mack tog i för mycket när han balanserade, och i slow motion såg han hur fötterna åkte upp i luften framför honom som om han hade fastnat i något slags djungelfälla.

Han slog i marken rejält, med bakhuvudet först, och hamnade som i en liten hög vid det gnistrande trädet. Trädet utstrålade en blandning av äckel och besvikelse.

Världen blev först helt svart. Så tycktes det i alla fall. Han låg där, omtumlad, och tittade mot himlen med halvslutna ögon. Regnet kylde snabbt ner hans glödande kinder. Konstigt nog kändes allt under ett ögonblick väldigt varmt och fridfullt. Hans vrede hade bli-

18 • Ödehuset

vit knockad av smällen. ”Vem är det egentligen som är en idiot?” muttrade han till sig själv och hoppades att ingen sett vad som hade hänt.

Kylan trängde snabbt igenom hans jacka och tröja, och Mack visste att isregnet som både smälte och frös under honom snart skulle bli riktigt jobbigt. Han lyckades grymtande ta sig upp på händer och knän och kände sig mycket äldre än han var. Det var då han såg det röda spåret som visade hans färd från nedslagsplats till slutdestination. Det började bulta dovt i hans bakhuvud. Han kände efter med handen där bultandet var som starkast. När han sedan såg på den var den blodig.

Den skrovliga isen och gruset skar in i Macks händer och knän när han, halvt krypande och halvt kanande, tog sig till en mindre brant del av uppfarten. Med stor ansträngning lyckades han ställa sig upp och gå försiktigt mot huset, nu med allra största respekt för isens och tyngdlagens kraft.

Väl inne tog Mack av sig lager efter lager med kläder så gott han kunde. Hans halvt förfrusna fingrar var ungefär lika smidiga som påkar. Han bestämde sig för att lämna den fuktiga, blodiga klädhögen i hallen och tog sig till badrummet för att granska sina skador. Att den isiga uppfarten hade vunnit stod helt klart. Det blödde fortfarande ur såret i bakhuvudet där några gruskorn hade satt sig fast. Som han fruktat hade det bildats en stor bula – den liknade en knölval på väg upp ur vågorna, som utgjordes av hans allt tunnare hår.

Det var svårt för Mack att plåstra om sig, eftersom han var tvungen att försöka se sitt bakhuvud genom att använda en liten spegel som återspeglade alltihop bakvänt i den stora badrumsspegeln. Efter ett tag gav han upp: han kunde inte lista ut åt vilket håll han borde röra händerna eller vilken av speglarna som ljög för honom. Genom att försiktigt känna sig fram lyckades han plocka ut de största gruskornen ur såret, tills det gjorde för ont för att han skulle kunna fortsätta. Han fick tag på desinfektionsvätska som han hällde på såret, och han knöt sedan fast en tvättlapp med gasväv som han hittade i

vägar som möts • 19

badrumsskåpet. När han såg sig själv i spegeln tyckte han att han såg ut som någon av sjömännen i Moby Dick. Tanken fick honom först att skratta och sedan att rysa.

Han skulle få vänta på adekvat medicinsk omsorg tills Nan kom hem – det var en av de många fördelarna med att vara gift med en sjuksköterska. I alla händelser visste han att ju värre det såg ut, desto mer medkänsla skulle han få. Det finns något positivt i alla motgångar, bara man tittar efter noga. Han tog några värktabletter och gick mot dörren på framsidan.

Inte för en sekund hade Mack glömt bort brevet. Han rotade igenom högen med blöta och blodiga kläder tills han hittade det. Han tittade på det och gick sedan till sitt kontor. Där slog han upp numret till postkontoret och ringde. Som väntat svarade Annie, den moderliga postföreståndaren som kände till allas hemligheter. ”Hej, är Tony händelsevis där?” ”Hej Mack, är det du? Jag kände igen din röst.” Så klart gjorde hon det. ”Tony har tyvärr inte kommit tillbaka ännu. Jag talade faktiskt precis med honom på radion, och då hade han inte ens kommit halvvägs till Wildcatbacken. Han har inte ens hunnit till dig än. Ska jag be honom ringa dig, eller vill du bara lämna ett meddelande?” ”Hej Annie, är det du?” Han kunde inte låta bli, fastän ingen annan talade sådan mellanvästerndialekt. ”Ursäkta, jag höll på med något annat. Jag hörde inte någonting av vad du sa.”

Hon skrattade. ”Hördu Mack, jag vet att du hörde vartenda ord.

Försök inte skoja med en skojare. Jag är inte född i farstun, vet du.

Vad vill du jag ska säga till honom om han kommer tillbaka levande?” ”Du har faktiskt redan svarat på min fråga.”

Det blev tyst i andra änden. ”Du, jag kan inte komma ihåg att du har ställt någon fråga. Vad är det med dig, Mack? Har du rökt hasch, eller gör du det bara på söndagsmorgnarna för att orka igenom gudstjänsterna?” Här började hon skratta, som om hon hade blivit överraskad av sin egen genialiska humor.

20 • Ödehuset

”Annie, du vet att jag aldrig röker hasch – jag har aldrig gjort det, och känner inte för att göra det heller.” Självklart visste Annie det, men Mack tog inga risker. Man visste aldrig vilket minne hon skulle ha av samtalet om några dagar. Det skulle inte vara första gången som hennes skämt förvandlades till en bra historia som snart blev ett ”faktum”. Han såg framför sig hur hans namn hamnade på förbönslistan i församlingen. ”Ingen fara, jag pratar med Tony någon annan gång.” ”Okej, se bara till att stanna inomhus där det är säkert. En gammal man som du kan ha blivit ostadig med åren. Man vill inte att du ska ramla och slå dig. Som det ser ut nu kanske Tony inte alls kommer till ditt ställe. Vi fixar snö, slask och mörker utan större problem, men det här isregnet är en riktig utmaning.” ”Tack, Annie. Och tack för dina råd. Vi talas vid senare. Hej då.”

Hans huvud bultade mer än någonsin – små hammarslag i takt med hjärtat. Det är underligt, tänkte han. Vem skulle våga lägga något sådant i vår brevlåda?” Tabletterna hade inte hunnit börja verka ännu, men de dämpade i alla fall oron som växte inom honom. Han blev plötsligt väldigt trött. Han la huvudet mot skrivbordsskivan och trodde sig precis ha somnat när telefonen väckte honom. ”Mm… Hallå?” ”Hej älskling. Det låter som om du ligger och sover.” Det var Nan. Hon lät ovanligt uppåt, även om han tyckte sig kunna märka sorgen som lurade under ytan vid varje samtal. Hon gillade den här sortens väder lika mycket som han brukade göra. Han tände skrivbordslampan och tittade på klockan – till sin förvåning hade han varit borta i några timmar. ”Förlåt. Jag tror jag nickade till lite.” ”Du låter lite groggy. Är allt okej?” ”Jadå.” Fastän det hade blivit alldeles mörkt ute kunde Mack se att stormen inte hade upphört. Den hade till och med lämnat ytterligare ett tumstjockt lager is. Trädens grenar hängde, och han visste att några av dem skulle brytas av tyngden, särskilt om vinden tilltog.

vägar som möts • 21

”Jag hade ett litet slagsmål med uppfarten när jag hämtade posten, men bortsett från det är allt fint. Var är du?” ”Jag är fortfarande hos Arlene, och jag tror att barnen och jag stannar här över natten. Kate mår bra av att vara med familjen … det ger tillbaka balansen på något sätt.” Arlene var Nans syster som bodde på andra sidan floden, i Washington. ”Det är ju för halt för att man ska kunna ge sig ut. Jag hoppas det blir bättre imorgon. Jag önskar att vi hade åkt innan det blev så här, men …” Hon gjorde en paus. ”Hur är det hemma?” ”Tja, det är alldeles otroligt vackert och väldigt mycket säkrare att bara titta på, än att gå i. Det är klart att jag inte vill att ni ska ut och köra i det här vädret. Allt står stilla. Jag tror inte ens att Tony lyckades få hit posten idag.” ”Jag trodde att du redan hade hämtat den?” ”Nix, det fanns ingen post att hämta. Jag trodde att Tony redan varit där och gick ut för att hämta den, men det …” – han tvekade medan han tittade på lappen som låg där han lagt den på skrivbordet – ”hade inte kommit någon. Jag ringde Annie och hon sa att Tony antagligen inte kunnat ta sig uppför backen, och jag tänker inte gå ut igen för att kolla hur det gick.” ”Men”, sa han för att byta ämne och undvika fler frågor, ”hur är det med Kate?”

Det blev en paus och sedan kom en lång suck. När Nan började tala hade hennes röst blivit till en viskning och han hörde att hon höll för munnen. ”Mack, jag önskar att jag visste. Det är som att tala med en vägg, och vad jag än gör får jag inte kontakt med henne. När vi är med familjen verkar det som om hon kommer ut ur sitt skal en stund, men sedan försvinner hon igen. Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag har bett och bett att Pappa ska hjälpa oss hitta ett sätt att få kontakt med henne men …” – nytt uppehåll – ”… det känns som om han inte lyssnar.”

Där var det. Pappa var Nans favoritnamn på Gud och det uttryckte hennes glädje över den nära relation hon hade med honom.

22 • Ödehuset

”Älskling, jag är säker på att Gud vet vad han gör. Det kommer att fixa sig.” Orden gav honom ingen tröst, men han hoppades att de kunde hjälpa henne i den oro som han kunde höra i hennes röst. ”Jag vet”, suckade hon. ”Jag önskar bara att han kunde snabba sig lite.” ”Jag med”, var det enda Mack kom på att säga. ”Stanna där du är med barnen, och hälsa och tacka Arlene och Jimmy från mig. Och så hoppas jag att vi ses imorgon.” ”Okej, älskling. Jag ska gå och hjälpa de andra. Alla håller på att leta efter ljus, ifall strömmen skulle gå. Det borde nog du också göra, förresten. Det finns några vid handfatet i källaren. Och det finns piroger i kylskåpet som du kan värma. Är du säker på att du klarar dig?” ”Ja, det som är mest skadat är min stolthet.” ”Då så, ta det lugnt, och så ses vi imorgon.” ”Okej. Ring mig om det är något ni behöver hjälp med. Hej då.”

Det där var en korkad sak att säga, tänkte han när han la på luren. En manlig korkad sak. Som om han hade kunnat göra något ifall de behövde hjälp.

Mack satt och tittade på brevet. Det var förvirrande och smärtsamt att försöka få ordning i det kaos av oroande känslor och mörka tankar som rådde i hans huvud – en miljon tankar som färdades i en miljon kilometer i timmen. Till sist gav han upp, vek ihop lappen, la den i en liten plåtask han hade stående på sitt skrivbord och släckte lampan.

Mack lyckades hitta något han kunde värma i mikrovågsugnen.

Sedan tog han några filtar och kuddar med sig och gick till vardagsrummet. Han tittade på klockan – Bill Moyers show hade precis börjat. Det var ett av hans favoritprogram, som han inte ville missa.

Moyer var en av den handfull människor som Mack verkligen skulle vilja träffa: en briljant och frispråkig person som kunde uttrycka en intensiv hängivenhet för både människor och sanningen på ett ovanligt tydligt sätt. Ett av inslagen denna kväll handlade om olje-

vägar som möts • 23

magnaten Boone Pickens, som nu hade börjat borra efter vatten, av alla saker.

Nästan utan att tänka, och utan att ta blicken från tv-apparaten, sträckte sig Mack mot soffbordet, tog en fotoram med en bild på en liten flicka och höll den mot bröstet. Med den andra handen drog han upp filtarna under hakan och sjönk ner djupare i soffan.

Strax hördes ett milt snarkande, medan tv-programmet vände sin uppmärksamhet till en gymnasieelev i Zimbabwe som blivit misshandlad för att han hade vågat kritisera regeringen. Men Mack hade redan lämnat rummet för att brottas med sina drömmar. Kanske skulle det inte bli några mardrömmar i natt – bara syner av is och träd och tyngdkraft.

2

Mörkret faller Inget gör oss så ensamma som våra hemligheter.

Paul Tournier

N

ågon gång under natten blåste en oväntad varm vind genom Willamettedalen och befriade landskapet från stormens isiga grepp, med undantag av det som låg dolt i de djupaste skuggorna. Inom ett dygn var det rena försommarvärmen. Mack sov länge, en sådan där drömlös sömn som alltid bara tycks vara ett ögonblick.

När han till sist tog sig upp ur soffan blev han något besviken över att se att isgalenskapen hade slutat så snöpligt. Men han var glad när Nan och barnen kom någon timme senare. Först fick han en hel del förutsägbara förebråelser för att han inte hade lagt sin blodiga klädhög i tvättrummet. Den följdes av ett lämpligt och tillfredsställande mått av ojande när hon såg över hans sår i huvudet. Mack njöt i fulla drag av uppmärksamheten, och Nan hade snart sett till att han blivit tvättad, omplåstrad och mätt. Även om han hela tiden tänkte på brevet nämnde han det inte. Han visste fortfarande inte vad han skulle tro om det, och om det skulle visa sig vara ett sjukt skämt ville han inte ha utsatt Nan för det.

Isstormen och liknande små störningsmoment var välkomna men korta avbrott i hans permanenta följeslagares, den stora sorgens, när-

mörkret faller • 25

varo. Strax efter sommaren när Missy försvann, hade den stora sorgen lagt sig på Macks skuldror som något slags osynlig men nästan påtagligt tung filt. Dess närvaro tröttade hans ögon och tyngde hans axlar. Till och med hans försök att göra sig fri från den gjorde honom utmattad. Det var som om hans armar hade blivit insydda i den och han på något sätt hade blivit en del av den. Han åt, arbetade, älskade, drömde och lekte iförd denna tunga klädnad. Det var som att ha en badrock av bly på sig – han släpade sig fram genom den hopplöshet som berövade livet all dess kraft och glans.

Ibland kände han hur den stora sorgen långsamt drogs åt kring hans bröst och hjärta, som en boaorm som slingrar sig runt sitt offer, och pressade fram vätska ur hans ögon tills han trodde att alla förråd måste ha tagit slut. Och ibland drömde han att hans fötter hade fastnat i tjock lera, samtidigt som han såg korta glimtar av Missy springande på skogsstigen framför honom. Hennes röda sommarklänning med blommönster skymtade mellan träden. Hon var helt omedveten om den mörka skugga som följde henne. Trots att han förtvivlat försökte varna henne, var han som förstummad. Han kom alltid för sent och kunde aldrig rädda henne. Sådana gånger satt han till slut käpprak i sängen med svetten flödande från sin plågade kropp. Kväljningar, skuldkänslor och ånger sköljde över honom som en overklig tidvattensvåg.

Berättelsen om hur Missy försvann skiljer sig tyvärr inte från andra historier som man hör berättas alltför ofta. Det hände under Labor Day-helgen, sommarens skälvande sista dagar innan skolans och höstens rutiner tar vid. Mack bestämde sig djärvt nog för att ta med sig de tre yngre barnen på en sista campingtur till Wallowasjön i nordöstra Oregon. Nan skulle på fortbildning i Seattle, och de två äldre pojkarna var på college igen respektive på sommarläger. Men Mack kände sig säker på att han hade den rätta kombinationen av vildmarksvett och föräldraintuition. Nan hade trots allt lärt upp honom. Äventyrslusten och campingfebern spred sig bland dem, och det

26 • Ödehuset

blev hektiska förberedelser. Om Mack hade fått sin vilja fram hade de helt enkelt kört en flyttbil till huset och packat in det mesta som fanns där för denna långhelg. När förvirringen blev alltför stor bestämde sig Mack för att han behövde ett avbrott och gick och satte sig i sin stol, efter att först ha schasat bort Judas, familjens katt.

Han skulle just sätta på tv:n när Missy kom inspringande med sin lilla låda av plexiglas. ”Får min insektssamling följa med oss och campa?” frågade hon. ”Vill du ta med dig dina skalbaggar?” frågade Mack, något frånvarande. ”Det är inte skalbaggar, pappa. Det är insekter. Kolla – det finns massor av dem här.”

Mack vände sig lätt motvilligt mot sin dotter. När hon såg att hon hade hans uppmärksamhet började hon redogöra för innehållet i sin skattlåda. ”Titta, där är två gräshoppor. Och där, på det där bladet, är min kålmask, och någonstans … Där är hon! Ser du min nyckelpiga? Jag har en fluga här någonstans också, och några myror.”

Mack gjorde sitt bästa för att hänga med i hennes inventerande. ”Så”, fortsatte Missy, ”får jag ta med dem?” ”Det är klart att du får, lilla vän. Vi kanske kan släppa ut dem i vildmarken när vi är där.” ”Nej, det får hon inte!” hördes det från köket. ”Missy, du måste lämna insekterna hemma. Tro mig, de är säkrare här.” Nan stack fram huvudet och rynkade pannan kärleksfullt mot Mack, som ryckte på axlarna. ”Jag försökte i alla fall”, viskade han till Missy.

Hon muttrade ilsket men visste att slaget var förlorat. Hon tog sin låda och gick.

På torsdagskvällen var minibussen fullpackad. Släpet med tältet hade hängts på, och lysen och bromsar hade testats. Tidigt på fredagen, efter en sista predikan från Nan om säkerhet, om att lyda, att borsta tänderna på morgonen, att inte plocka upp katter med vita

mörkret faller • 27

ränder på ryggen och en hel del annat, gav de sig av. Nan åkte norrut på Interstate 205 till Washington, och Mack och de tre barnen tog Interstate 84. Tanken var att de skulle komma tillbaka på tisdagskvällen, precis innan skolan skulle börja.

Columbiaflodklyftan, med ett sceneri som får en att tappa andan, är i sig värd resan. Högplatåer som floden har grävt ut står vakt i sensommarvärmen. Vädret i Oregon är ofta som bäst i september och oktober. Brittsommaren brukar börja runt Labor Day-helgen och fortsätta till allhelgonahelgen – då blir det snabbt kallt, regnigt och eländigt. Detta år var inget undantag. Trafiken och vädret samarbetade utmärkt, och sällskapet märkte knappt hur tiden och kilometrarna försvann.

De stannade vid Multnomahfallen för att köpa en målarbok och kritor till Missy och två billiga engångskameror till Kate och Josh.

Sedan bestämde de sig för att ta sig den korta sträckan upp till det spår som ledde till bron mitt emot vattenfallet. Tidigare hade det funnits en stig runt fallet och in i en liten grotta bakom det nedstörtande vattnet, men tyvärr hade den blivit stängd av parkvakterna på grund av erosion. Missy älskade det här stället, och hon bad sin pappa att berätta historien om den vackra indianflickan, dottern till Multnomahstammens hövding. Hon fick lirka lite med Mack, men till slut gav han med sig och berättade historien medan de alla stod och tittade upp mot dimman som hade bildats kring vattenkaskaderna.

Berättelsens huvudperson var en prinsessa, en gammal faders enda barn. Hövdingen älskade sin dotter och var noggrann i sitt val av en man till henne: en ung krigarhövding från Clatsopstammen som han visste att hon älskade. De två stammarna samlades för att fira bröllopet, men innan festen hunnit börja bröt det ut en sjukdom som dödade flera av männen.

De äldste och hövdingarna diskuterade vad de skulle göra åt den förödande smittan, som snabbt reducerade antalet krigare. Den äldste medicinmannen bland dem berättade om hur hans egen gamle far

28 • Ödehuset

på dödsbädden hade förutspått en fruktansvärd sjukdom som skulle döda alla deras män – en sjukdom som bara kunde förhindras av att en ren och oskuldsfull dotter till en hövding frivilligt gav sitt liv för sitt folk. För att spådomen skulle gå i uppfyllelse var hon tvungen att klättra upp på en klippa ovanför Den stora floden och därifrån hoppa mot stenarna nedanför, mot sin död.

Tolv unga kvinnor, alla hövdingadöttrar, kallades till rådet. Efter en lång diskussion beslutade sig de äldste för att de inte kunde be någon av dem om ett sådant offer, särskilt som det byggde på en legend som de inte säkert kunde lita på.

Men sjukdomen fortsatte att sprida sig bland männen, och till sist blev den unge krigarhövdingen och blivande maken smittad. Prinsessan som älskade honom insåg att något måste göras, och efter att ha dämpat hans feber och kysst honom mjukt på pannan smög hon iväg.

Det tog hela natten och hela nästa dag för henne att ta sig till det ställe som hade omtalats i legenden: en stor klippa med utsikt över Den stora floden och landskapet bortom den. Efter att ha bett och överlämnat sig själv till Den store anden uppfyllde hon spådomen genom att hoppa mot sin död utan att tveka.

Nästa morgon visade det sig hemma i byn att de som hade varit sjuka nu åter var friska och starka. Man gladdes och firade. Men efter ett tag upptäckte den unge krigaren att hans älskade blivande brud inte var där. Allt fler insåg vad som hade hänt, och många gav sig iväg mot den plats där de visste att de skulle hitta henne. När de stod samlade i tystnad kring hennes kropp vid klippans fot ropade hennes sörjande far till Den store anden och bad att hennes offer aldrig skulle glömmas bort. I samma stund började vatten flöda från den plats hon hade hoppat ifrån och förvandlades till ett duggregn över dem där de stod.

Missy brukade älska denna berättelse nästan lika mycket som Mack gjorde. Den hade allt som krävdes av en verklig frälsningshistoria, och liknade berättelsen om Jesus som hon kände så väl till.

mörkret faller • 29

Den handlade om en far som älskade sitt enda barn och om ett offer som hade förutsagts av en profet. Kärleken gjorde att barnet frivilligt gav sitt liv för sin älskade och räddade sitt folk från en säker död.

Men denna gång var Missy helt tyst när berättelsen var slut. Istället för att säga något vände hon sig omedelbart om och gick mot minibussen. Det var som om hon ville säga: ”Okej, nu är jag färdig här.

Nu åker vi.”

De tog en snabb frukost- och toalettpaus vid Hoodfloden och åkte sedan vidare. Tidigt på eftermiddagen kom de till La Grande. Här svängde de av från I-84 och tog Wallowa Lake Highway de sista tio milen till staden Joseph. Sjön och övernattningsplatsen som de skulle till låg bara några kilometer från Joseph, och när de hade kommit fram högg de alla i och slog genast upp sitt läger – kanske inte precis som Nan skulle ha tyckt var bäst, men det funkade i alla fall.

Den första måltiden var en favorit hos familjen Phillips: stek som marinerats i farbror Joes hemliga sås. Till efterrätt åt de brownies som Nan hade gjort kvällen före, och till dem vaniljglass som de hade med sig.

Där Mack satt med sina tre skrattande barn denna kväll och såg på ett av naturens största skådespel överfölls han plötsligt av en oväntad glädje. Solnedgången med dess skimrande färger och mönster bjöd på en unik kvällsföreställning. Han var en rik man, tänkte han, på alla sätt som hade någon betydelse.

När kvällsmaten var slut och allt plockats undan hade det hunnit bli natt. Hjortarna – som ofta besökte platsen på dagtid och kunde vara ganska irriterande – hade dragit sig tillbaka till … var nu hjortar sover. De hade avbytts av nattens oroselement: tvättbjörnar, ekorrar och jordekorrar som drog fram i grupp och letade efter förpackningar som inte var helt tillslutna. Familjen Phillips visste detta av erfarenhet: den första natten de varit här hade kostat dem fyra dussin Rice Krispies Treats, en ask choklad och alla deras jordnötssmörkakor.

De fyra vandrade en bit bort från lägereldarna och lyktorna till en

30 • Ödehuset

mörk och tyst plats där de kunde lägga sig ner och beundra Vintergatan. Så här, långt från stadens gatubelysning, såg den helt fantastisk ut. Mack skulle ha kunnat ligga och stirra ut i rymden i timmar.

Han kände sig otroligt liten och ändå trygg. Han kunde känna Guds närvaro på många platser, men här, ute i naturen och under stjärnorna, kändes den som allra starkast. Det var nästan som om man kunde höra lovsången till Skaparen, och med viss tveksamhet stämde han in så gott han kunde.

Sedan begav de sig tillbaka till lägerplatsen. Efter att gjort många turer till toaletterna låg de tre till sist i sina sovsäckar. Mack bad en kort stund med Josh innan han tog sig över till Kate och Missy, som låg och väntade. Men när det blev Missys tur ville hon prata istället. ”Pappa, varför måste hon dö?” Det tog ett tag innan Mack förstod vem hon talade om. Till sist insåg han att hon måste ha funderat på Multnomahprinsessan ända sedan de rastade. ”Mitt hjärta, hon måste inte dö. Hon valde att dö för att hennes folk skulle räddas. De var väldigt sjuka, och hon ville att de skulle bli friska.”

Det blev tyst. Mack visste att en ny fråga höll på att växa fram i mörkret. ”Hände det på riktigt?” Den här gången var det Kate som frågade – hon var också intresserad av samtalet. ”Hände vad på riktigt?” ”Dog indianprinsessan på riktigt? Är det en sann berättelse?”

Mack tänkte efter innan han sa något. ”Jag vet inte, Kate. Det är en legend. Och ibland är legender berättelser som lär oss något.” ”Så det hände inte på riktigt?” sa Missy. ”Det skulle kunna ha hänt, älskling. Ibland bygger legender på verkliga händelser, på saker som faktiskt har hänt.”

Det blev tyst igen. Sedan: ”Är det en legend att Jesus dog?” Mack kunde höra hur Kates hjärna arbetade. ”Nej, lilla vän, det är en sann berättelse. Och vet du vad? Jag tror att berättelsen om indianprinsessan är sann också.”

mörkret faller • 31

Mack väntade medan flickorna tänkte efter. Missy ställde nästa fråga: ”Är Den store anden ett annat namn på Gud – du vet, Jesus, pappa?”

Mack log i mörkret. Nans böner hade uppenbarligen verkat. ”Jag skulle tro det. Det är ett bra namn på Gud, för han är en ande och han är stor.” ”Varför är han så elak då?”

Där var frågan som hade legat och grott. ”Vad menar du, Missy?” ”Jag menar att Den store anden gör så att prinsessan hoppar från ett berg och gör så att Jesus dör på ett kors. Jag tycker det är elakt.”

Mack hade kört fast. Nu visste han inte hur han skulle svara. Missy, sex och ett halvt år gammal, ställde frågor som kloka människor hade brottats med i århundraden. ”Min älskling, Jesus trodde inte att hans pappa var elak, utan att han älskade honom väldigt mycket. Hans pappa gjorde inte så att han dog. Jesus valde att dö eftersom han och hans pappa älskar dig och mig och varenda människa i hela världen. Han räddade oss från vår sjukdom, precis som prinsessan gjorde.”

Nu kom den längsta tystnaden. Mack trodde att flickorna hade somnat. Men när han skulle böja sig fram och ge dem varsin godnattpuss hördes en liten, skälvande röst. ”Pappa?” ”Ja, mitt hjärta?” ”Kommer jag också att bli tvungen att hoppa från ett berg?”

Mack blev förtvivlad när han insåg vad samtalet egentligen hade handlat om. Han kramade sin lilla flicka och svarade ömsint, med en röst som var skrovligare än vanligt: ”Nej, min älskling, jag skulle aldrig be dig att hoppa från en klippa. Aldrig, aldrig någonsin.” ”Men kommer Gud att be mig att hoppa från ett berg?” ”Nej, Missy. Han skulle aldrig be dig att göra något sådant.”

Hon kröp ihop i hans famn. ”Okej! G’natt, pappa. Jag älskar dig.”

Och så sov hon, en djup sömn med bara vackra drömmar.

Efter några minuter la Mack tillbaka henne i sovsäcken.

Ju längre han körde, desto mer tydligt kände han paniken komma krypande. Han tog ett fastare grepp om ratten och försökte kämpa emot frestelsen att vända om och köra hem. Han visste att han var på väg rätt in i sin smärtas centrum, rätt in i den stora sorgens virvlar, som nästan hade utplånat hans liv.

Mack är på väg till ödehuset – den plats där hans yngsta dotter hölls fången och antagligen mördades. Lappen med den märkliga inbjudan om att återvända till platsen lämnar honom ingen ro.

Han vet inte ännu att mötet i stugan ska komma att omkullkasta allt han tidigare trott på. Att där i sorgens epicentrum väntar början på vägen till läkedom och befrielse. Ödehuset brottas med de stora frågorna. Om Gud finns, hur kan det då finnas så mycket lidande och ondska i världen? Om Gud finns, är han kanske inte den vi tror?

WILLIAM PAUL YOUNG gav ut Ödehuset på eget förlag efter att

ha refuserats av de stora etablerade förlagen. Nu har den sålts i 25 miljoner exemplar. »Den både skakar om och inger hopp, är så fängslande att man vill sträckläsa den …« BRITT-MARIE ERL ANDSSON, DALSL ÄNNINGEN

www.libris.se

L OMSL AG: SOFIA SCHEUTZ DESIGN BILD: © MENE TEKEL /CC OCH SOFIA SCHEUTZ