9789174995800

Denise Mina Garnethill

Denise Mina

GAR NETHILL

Översättning av Boel Unnerstad

Modernista stockholm

1 MAUREEN

M a u r e e n torkade otåligt tårarna och tände en cigarett. Hon gick bort till sovrumsfönstret och drog undan de tunga röda gardinerna. Våningen låg överst på Garnethill, den högsta kullen i Glasgow, och framför henne bredde den skrovliga, branta nordsidan ut sig fläckig av molnskuggor. På den slingrande gatan nedanför var konststudenterna på väg upp till sina förmiddagslektioner.

När hon träffade Douglas hade hon genast förstått att det här skulle bli stort. Han hade en sådan mild röst och när han sa hennes namn var det ungefär som om Gud hade ropat. Hon blev kär trots Elsbeth, trots lögnerna, trots att vännerna inte tyckte om det. Hon mindes tiden när hon kunde betrakta honom medan han sov, se hur ögonen ryckte under ögonlocken och tycka att synen var så vacker att hon tappade andan. Men på måndagsnatten vaknade hon och såg på honom och visste att det var slut. Åtta långa månader fyllda av känslomässigt tumult hade försvunnit snabbt som en fjärt.

På jobbet berättade hon det för Liz. »Å, jag vet, jag vet«, sa Liz och kammade tillbaka det blonda håret med fingrarna. »Innan jag träffade Garry gick jag ut och dansade…« Det var kasst att prata med Liz. Hur samtalet än hade börjat ledde hon alltid in det på sig själv och Garry. Garry var en sexgud, alla gillade honom, sa Liz, hon hade haft tur som fått honom.

Maureen var säker på att det var Garry som låg bakom den 5

informationen. Ibland gjorde han sig ärende till biljettkontoret, hängde i luckan och flirtade med Maureen när Liz såg åt ett annat håll.

Liz började pladdra om hur hon gillade Garry och sen inte gillade honom och sen gillade honom igen. Efter två meningar upptäckte Maureen att hon hade hört historien förut. Hon fick ont i huvudet. »Liz«, sa hon, »kan du göra mig en tjänst och svara när det ringer i dag? Vi har gjort upp att han ska ringa och jag vill inte prata med honom.« »Klart jag kan«, sa Liz. »Det är inga problem.« Halv elva spärrade Liz upp ögonen. »Tyvärr är hon inte inne«, sa hon teatraliskt i luren. »Nej, hon kommer inte vara här då heller. Försök i morgon.« Hon lade tvärt på och såg på Maureen. »Det började tuta.« »Tuta? Ringde han från en telefonkiosk?« »Ja.« Maureen såg på klockan. »Vad konstigt«, sa hon. »Han borde vara på jobbet.« En halvtimme senare svarade Liz igen. »Nej«, sa hon rakt på sak. »Jag sa ju att hon inte är inne. Försök i morgon.« Hon lade på. »Ser man på«, sa hon, klart imponerad, »nu är han på hugget.« »Ringde han från en telefonkiosk nu också?« »Det lät så. Jag kunde höra röster i bakgrunden precis som förut.« Biljettluckan låg på framsidan av biografen Apollo och hade placerats i en trekantig nisch i den nyklassicistiska fasaden så att kunderna slapp stå i regn när de köpte biljetter. Utanför fönstret var dagen gråmulen, det var höstens första bitande kalla dag som kommit just som ljumma eftermiddagar hade börjat kännas som en självklar rättighet. Den kalla vinden drog in under glasrutan och virvlade i växeltråget. Med andra posten kom ett brev poststämplat i Edinburgh och adresserat till Maureen. Hon vek det mitt av och stoppade det i fickan, drog ner jalusin för luckan och sa till Liz att hon skulle gå på toa.

6

Douglas sa att han bodde ihop med Elsbeth men Maureen var säker på att de var gifta: tolv år tillsammans kändes som en hel livstid och han ljög om allt annat. Tre månader tidigare hade valen till EU-parlamentet hållits och Douglas mor hade valts om till en andra period som ledamot för Strathclyde. Alla lokaltidningarna hade publicerat variationer på samma noggrant arrangerade bild. Carol Brady stod leende framför ingången till ett stort hotell i Glasgow med en bukett rosor i famnen. Douglas höll sig i bakgrunden intill borgmästaren och hade armen vårdslöst om midjan på en söt blondin. I bildtexten stod det att hon hette Elsbeth Brady och var hans fru.

Maureen hade skrivit till folkbokföringen i Edinburgh. Hon hade bett om en sökning femton år bakåt i det offentliga äktenskapsregistret och skickat med en postanvisning samt Douglas personuppgifter. Hon mindes hur förtvivlat angelägen hon hade varit när hon skickat brevet tre månader tidigare, men nu när svaret kom kändes det bara som en kuriositet.

Den yttre toalettrumsdörren hölls öppen av Audreys skurhink.

En av båsdörrarna var stängd och tunn rök ringlade upp bakom den. Maureen gick på tå över det nytvättade golvet, låste dörren och satte sig ytterst på toalettsitsen medan hon sprättade upp kuvertet med fingret.

Vigselbeviset visade att han hade gift sig 1987 med Elsbeth Mary McGregor. Maureen kände hur apatin vällde över henne som en magsyrechock i mellangärdet. »Hallå?« ropade Audrey från det andra båset och lät kvävd på det sätt som hon bara gjorde när hon talade till ledningen. »Ingen fara«, sa Maureen. »Det är bara jag. Rök på du.« När hon kom tillbaka till biljettluckan var Liz alldeles till sig. »Han ringde igen«, sa hon och såg på Maureen som om detta var en jättenyhet. »Jag sa att du inte var här i dag och att han inte skulle ringa fler gånger. Han måste vara galen i dig.« Maureen orkade knappt svara. »Det tror jag inte«, sa hon och stoppade vigselbeviset i handväskan.

7

*

Klockan sex ringde Maureen till Leslie som var på jobbet. »Hördu, kan vi träffas en timme tidigare?« »Jag trodde att du hade tid hos psykiatern på onsdagarna.« »Jo det har jag väl«, sa Maureen besvärat. »Fast jag skiter i det i dag.« »Okej«, sa Leslie. »Då ses vi – när då? Halv sju?« »Halv sju blir fint«, sa Maureen.

Liz hjälpte till att stänga biljettluckan men lät Maureen en­ sam lämna dagskassan i serviceboxen runt hörnet. Maureen gick långsamt och tog omvägar genom stan så att hon undvek Albert­sjukhuset. Cathedral Street är som en vindtunnel. Den är en lång påfart till M8, motorvägen, och byggdes som en två­filig väg för den tunga trafiken. Östanvinden vältrar sig ner från berget och får bett i attacken när den korsar kyrkogården och sveper vidare längs den breda gatan där de höga kontorshusen på båda sidor hindrar andra vindar från att dämpa den. Maureen hade missbedömt vädret och den tunna bomullsklänningen och ylle­ jackan kunde inte utestänga kylan. Tårna tappade känseln i de ofodrade stövlarna.

Just nu satt Louisa vid sitt skrivbord på sjukhusets nionde våning och väntade med händerna knutna framför sig, blicken fäst på dörren. Maureen ville inte. De ekande korridorerna och lukten av desinfektionsmedel var lika äcklande varje gång och påminde henne om tiden på Northernsjukhuset. Sjuk­sköterskorna där var snälla men de gav henne mat som hon inte tyckte om och hjälpte henne på med kläderna utan att dra för gardinerna. Toaletterna saknade lås så att patienterna inte skulle kunna utnyttja privilegiet med avskildhet till självmordsförsök. När hon precis hade skrivits ut var varje dag en prövning och hon fasade för att bryta samman igen och än en gång förvandlas till ett kolli som fick kläs på varje morgon ifall det skulle komma besök. Den nuvarande terapeuten, doktor Louisa Wishart, sa att det handlade om en skräck för att vara sårbar, inte för att förlora värdigheten. Och varje gång Mau8

reen kom till Louisa satt samma femtioåriga underviktiga man i väntrummet. Han försökte hela tiden fånga hennes blick och prata med henne. Hon såg till att göra väntetiden så kort som möjligt för att undvika honom och satt på toaletten eller dröjde sig kvar i entrén.

Hon hade gått hos Louisa på Albertsjukhuset ända sedan Angus Farrell på Rainbowkliniken remitterat henne dit åtta måna­der tidigare. När hon träffade Louisa första gången visste hon att hon skulle bli bra och att det var meningslöst att behandla en djup sorg med samtalsterapi. Hon försökte sluta hos Louisa men Winnie, Maureens mamma, ställde till en massa bråk och ringde fyra gånger om dagen för att fråga hur hon mådde. Hon började på Albert igen och sa att hon hade kämpat emot ett genombrott i terapin.

Hon hade uppfostrats katolskt och tyckte att hon alltid hade låtit än den ene, än den andre granska och bedöma sitt innersta.

Så hon ljög och ändrade namn och hittade på historier för att ha lite kul. Hon talade nästan aldrig om familjen. Louisa log sorgset och svarade med självklarheter.

Hon tog en genväg till High Street och gick till Pizza Pie Palace, en restaurang i dålig amerikansk stil dömd till obestånd från allra första början. På väggarna som var i fernissat rött tegel hängde kantstötta plåtannonser för cigaretter och bensin. Två medfarna kaktusar av papier-maché stod på var sida om dörren.

Huven till en Cadillac hade oklokt nog monterats upp på väggen i pannhöjd precis ovanför kassan. Hon såg Leslie sitta vid ett bord längst in, fortfarande iförd slitna mc-läderbyxor, med två enorma cocktails framför sig och en cigarett i handen. Det korta mörka håret spretade åt alla håll och störthjälmen hade som vanligt fått det att se otvättat ut. Näsan var platt och bred, ögonen stora och mörkbruna, nästan svarta, tänderna väl tilltagna och regelbundna.

Galen och sexig, det var helhetsintrycket. Hon sköt över det ena cocktailglaset till Maureen som var på väg mot bordet. »Aloha.« Hon log.

9

En ung servitör med blankt ansikte kom fram och avbröt Leslie medan hon beställde pizza för att säga att han tyckte att hennes läderbyxor var sexiga. Leslie blåste en stråle rök på ­honom. »Skicka hit en servitris för helvete«, sa hon och såg efter honom när han gick. »Leslie«, sa Maureen, »du ska inte tala så till folk. Han fattar inte vad han gjort och varför du blev så förolämpad.« »Fan ta honom, det får han räkna ut själv. Och om han inte kan blir han säkert förolämpad och då är vi två.« »Det är oartigt. Han vet inte vad han har gjort.« »Det har du rätt i, Mauri«, sa hon, »men jag tror att den vik­tiga läxa som vår unge vän har lärt sig är att jag är en oartig kvinna och att han ska hålla sig ur vägen för mig.« En hurtig ung servitris kom fram till deras bord. Leslie beställde en stor frasig pizza med sardeller, svamp och svarta oliver som de skulle dela på. Maureen beställde en karaff av deras billi­ gaste rödvin.

Till skillnad från Liz var Leslie fantastisk att prata med. Vad som än hade hänt tog hon villkorslöst sin väns parti, förtalade glatt motståndaren och tog aldrig mer upp saken igen, men hon avskydde Douglas och blev glad nu när Maureen sa att hon tänkte göra slut. »Han är en stor skit.« Hon fiskade upp körsbäret ur glaset med fingrarna. »Det där var ett övergrepp. Du hade knappt blivit utskriven när han plockade upp dig.« »Han plockade inte upp mig«, sa Maureen. »Jag plockade upp honom.« »Spelar ingen roll. Att ge sig i lag med en patient är ett övergrepp.« »Men jag var ju inte hans patient«, sa Maureen och gick genast i försvarsställning. »Jag var Angus patient.« »Han träffade dig på kliniken, eller hur?« »Jovisst«, medgav Maureen besvärat. »Och kliniken tar emot offer för sexuella övergrepp?« »Mmm.« 10

»Och han arbetade där och visste att du var en av patienterna?« »Jo, men…« »Då är det ett övergrepp«, sa Leslie och lyfte cocktailglaset och tömde det alldeles för fort. »Nja, jag vet inte. Allt kan inte vara övergrepp, fattar du? Jag ville ju. Jag var lika delaktig som han.« »Jaha, visst«, sa hon med eftertryck. »Allt kan inte vara övergrepp men det där var det. Tror du att han möjligen kunde gissa sig till att du var påverkad av att det bara hade gått fyra månader sen du skrevs ut från ett mentalsjukhus och att du därför var så medgörlig?« »Vet inte.« »Maureen, nu får du ge dig, till och med en sån gris som Dou­glas vet att det inte är rätt att vara ihop med en som bara varit utskriven från dårhuset i fyra månader. Han bor ihop med nån annan, han ber dig att hålla det hemligt, han har en massa makt över dig. Det är ett övergrepp.« »Han bad mig faktiskt inte att hålla det hemligt«, sa Maureen och rodnade av förtret. »Bjöd han hem dig så att du fick träffa hans morsa?« Leslie log milt. »Hur blind får man bli, Mauri? Han har tillgång till din jävla psykjournal, hur jämlikt är det?« Servitrisen kom med vinkaraffen och hällde upp åt dem som om vinet hade varit fint. Hon tog de tomma cocktailglasen.

Maureen kunde inte komma på något svar. Hon slog askan av cigaretten för att dölja sin olust och rullade änden mot askfatets botten. Leslie hade rätt. Douglas var ett ynkligt litet kräk.

Karaffen var halvtom när jättepizzan ställdes på bordet. De åt med fingrarna medan de avverkade skvallret och senaste nytt.

Anslagen till kvinnojouren där Leslie arbetade hade skurits ner och kanske skulle man få stänga inom en månad. Hon drev en kampanj för att återfå anslaget men överallt slog folk dövörat till. »Fan vad det är deprimerande«, sa hon. »Till slut blev vi så utom oss att vi gjorde ett utskick till tidningarna och skrev att åttio 11

procent av misshandlade kvinnor måste avvisas redan nu, och inte en enda ringde. Inte en jävel bryr sig.« »Kan du inte be kvinnorna tala med tidningarna? Jag lovar att de skulle ta in en historia med lite mänsklig vinkling.« Leslie tömde sitt vinglas och funderade på saken. »Den idén är kass«, sa hon burdust. »Vi kan inte be de här kvinnorna att bjuda ut sina upplevelser för den goda sakens skull. De har blivit utnyttjade i hela sitt liv och de flesta av dem är fortfarande förföljda av sin egen privata psykopat.« »Jo, det har du säkert rätt i.« Maureen lutade sig fram. »Jag menar bara att vi aldrig kommer att vinna abortdebatten i ­medierna eftersom abortmotståndarna lockar kvinnorna att gråta i tv och använder bilder av döda foster medan vi alltid kör med statistik. Vi borde utnyttja berättelser och argument som vädjar till känslorna.« Leslie log. Vinet var nog väldigt billigt för hennes tänder hade fått mörkröda fläckar. Maureen tänkte att hennes egna nog såg likadana ut. »Tom känslosamhet«, sa Leslie. »Bästa sättet att vinna de okun­niga.« »Exakt. Det borde ni göra.« »Jag är utled på att försöka segra i debatter«, sa Leslie lugnt. »Jag fattar inte varför vi inte slår oss ihop allesamman och går till anfall. Doris Lessing säger att män är rädda för kvinnor därför att de tror att kvinnorna ska skratta åt dem, och att kvinnor är rädda för män därför att de tror att männen ska döda dem. Vi borde bli ursinniga och skrämma skiten ur dem – så får de se hur det är.« »Men hur skulle vi kunna rättfärdiga att vi använde våld?« »Förhandlingarna«, sa Leslie på Belfastdialekt, »har oåterkalle­ ligen brutit samman.« »Det accepterar jag inte«, sa Maureen. »Jag tror att det du menar är att du har tappat tålamodet.« Det där var orättvist. På jouren arbetade Leslie med kvinnor som hade blivit systematiskt misshandlade och våldtagna av sina 12

partners. I Leslies värld våldtar män barn, de sparkar kvinnor på brösten och i ansiktet och kör in flaskor i deras anus. De stjäl kvinnors pengar och låter dem ligga döende, och ändå känner de sig förfördelade när kvinnorna går sin väg. Om det var någon som hade rätt att tappa tålamodet var det Leslie.

Leslie grubblade en stund. Hon stirrade uppgivet på sitt glas och kämpade med sina tankar. Uttröttad gav hon upp. »Skit samma«, sa hon. »Nu ska vi supa.« Sagt och gjort.

Maureen var yr i huvudet av rödvin. Hon tog sin mjukaste t-tröja ur tvättkorgen och drog på den för att känna sig ompysslad, och sen gick hon och lade sig. Hon tog mer än föreskriven dos av ett receptfritt flytande sömnmedel och somnade med mascaran utkletad och ena benet hängande utanför sängen.

2 DOUGLAS

D o u g l a s satt fastbunden med flera varv rep i den blå köksstolen. Halsen var avskuren rakt över ända in till ryggkotorna och huvudet hängde åt sidan. Blodet hade skvätt och sprutat över hela mattan och höll nu på att torka. En lång röd stråle sträckte sig dryga metern snett bort från stolen, täckte armstödet på soffan och nådde nästan fram till golvlisten på bortre väggen.

Det var som om hon inte kunde röra sig. Hon kände sig hemskt varm. Hon hade varit på väg genom hallen från toalet­ten när den blodtäckta vindjackan som låg precis innanför vardagsrumsdörren fångade hennes uppmärksamhet. En rad blodiga fotspår ledde fram till Douglas, fastbunden vid stolen mitt i rummet. Fotspåren var små och regelbundna och såg ut som dansstegsanvisningar.

Hon mindes inte att hon hade glidit ner längs väggen i foster­ ställning. Hon måste ha suttit där en bra stund för ryggen kändes alldeles bortdomnad. Hon kunde inte se honom nu, bara jackan och två av fotavtrycken, men den söta tunga blodlukten hängde som en dimma i den varma hallen. Den gula plastjackan var översköljd av blod. Kapuschongen stod upp och blodmönstret på framkanten var hackigt och oregelbundet.

Han kan ha varit där hela natten, tänkte hon. Hon hade gått till sängs direkt när hon kom hem. Hon hade sovit i samma hus som det här. Till slut reste hon sig och ringde polisen. »Det sitter en död man i mitt vardagsrum. Det är min pojkvän.« Hon stod stilla bredvid telefonen och svettades och stirrade på ytter­dörrens handtag, rädd att flytta på sig för den händelse 14

blicken skulle söka sig in i vardagsrummet, när hon hörde bilar stanna med tjutande däck ute på gatan och folk springa uppför trappan. De bankade på dörren. Hon lyssnade till två långa bankan­den innan hon lyckades sträcka sig fram och öppna. Hon skakade i hela kroppen.

De föste ut henne i passagen och frågade var i huset hon hade varit sedan hon kommit hem. En fotograf tog bilder av allt.

Grannen Jim Maliano kom ut för att få veta vad all uppståndelse handlade om. Hon hörde hur han ställde frågor till poliserna med sin italiensk-skotska staccatobrytning men hon kunde inte urskilja vad han sa. Själv kunde hon knappt tala utan att sluddra obegripligt. Det kändes som om hon flöt. Allting rörde sig mycket långsamt. Jim tog ut en stol så att hon kunde sitta och kom med te och kex. Hon kunde inte lyfta koppen från tefatet eftersom hon höll kexen i andra handen. Hon ställde tekoppen med sitt fat på marken, under stolen så att ingen skulle välta ut den, och balanserade kexen på låret.

Grannarna en trappa ner samlades på trappavsatsen och stod där med armarna i kors och sa till alla nyanlända att de inte visste vad som hänt, det var nån som hade dött eller nåt.

En civilklädd polis, knappt fyllda trettio och med Freddy Mercury-mustasch och grisögon, rabblade upp vilka rättigheter Maureen hade. »Det där behövs inte«, mumlade hon och reste sig och tappade kexen. »Jag har inte gjort nåt.« »Det är en rutinsak«, sa han. »Men vad är det som har hänt då?« Han svarade ja till allting hon berättade om Douglas, som om han redan visste det och bara skulle pröva henne. Han avbröt Maureen när hon försökte förklara vem hon var. »Ni där«, sa han retligt till de församlade grannarna, »ni förstör bevis som kan finnas. Gå in igen och vänta tills en polis vill tala med er. Uppge namn och adress för henne.« Han pekade på en kvinnlig polis i uniform och vände sig mot Maureen igen, som plötsligt kräktes 15

och precis missade hans ansikte men i stället träffade honom mitt på bröstet, varpå hon svimmade.

Det tog henne en minut att fundera ut var hon befann sig. Sängen var stor, en svartlackerad historia med små bord fastsatta på båda sidor. Den såg ut som djävulens säng. Jim Maliano var invandrare av tredje generationen och stolt. Hans hem var rena helgedomen för italiensk fotboll och möbeldesign. På väggen vid fotändan av sängen hade en svart och blå fotbollströja från Inter vördsamt klämts in bakom glas och försetts med smakfull silverram. Den var skrynklig och blekt som en förmultnande, helig relik.

Winnie, hennes mamma, satt bredvid hennes fötter och smekte dem teatraliskt. Winnie drack gärna whisky ur kaffekopp med detsamma på morgonen, och nästan alla dagar var ett drama från början till slut. Hon hostade fram en snyftning när hon såg att Maureen slog upp ögonen. »Älsklingen min, jag kan inte tro det.« Hon hasade längre upp, höll om Maureens ansikte med bägge händerna och kysste henne på pannan. »Hur är det med dig?« »Bra.« »Säkert?« Winnies andedräkt stank av Gold Spot. »Jadå.« »Vad i all världen var det som hände?« Maureen berättade hur hon hade hittat kroppen och svimmat framför polisen. Winnie lyssnade uppmärksamt. När hon var säker på att Maureen pratat färdigt sa hon att Jim hade ställt fram en liten konjaksslurk till henne, för chocken. Hon tog en alkoholists uppfattning om en liten konjaksslurk från sängbordet. »Mamma. Jag har just kräkts.« »Drick nu«, sa Winnie, »det kommer att göra dig gott.« »Jag vill inte ha.« »Är det säkert?« »Jag vill inte ha.« Winnie ryckte på axlarna och tog en klunk.

16

»Det är fin konjak«, sa hon som om spritdryckers kvalitet någonsin spelat någon roll. Maureen tänkte ringa Benny och be honom komma. Benny var med i Anonyma Alkoholister och Winnie stod inte ut med att vara i samma hus som han.

Winnie läppjade på konjaken och tog till synes likgiltigt allt större klunkar, fortare och fortare, tills den tog slut medan Maureen steg upp och klädde sig. Jim hade lagt fram en Celtictröja och ett par svarta joggingbyxor. Hon tog av sin klibbiga t-tröja och satte på sig hans kläder. Just när hon knöt snodden i byxornas dragsko fick hon syn på sig själv i helfigursspegeln på bortre väggen.

Resterna av gårdagens makeup hade smetats ut runt ena ögat så att hon såg ut som en panda, och håret var smutsigt och klibbade vid huvudet. Hon hade tvättat det så sent som morgonen innan. Hon drog pekfingret under ögat och torkade bort det mesta av den vandrande mascaran.

Den mustaschprydde polisen tittade in genom dörren. Kavajen och skjortan var våta framtill eftersom han hade tvättat av Maureens spyor lite väl grundligt, och fastän han hade försökt klappa tyget torrt höll kavajslagen på att tappa formen och skjortan var genomskinlig. Maureen kunde se hur det våta materialet framhävde en styv bröstvårta. »Är du klädd?« sa han och betraktade henne uppifrån och ner.

Efter honom kom en kvinnlig polis och en äldre kollega med tjockt kastanjerött, gråstrimmigt hår. Maureen hade sett honom ge order åt kriminalteknikerna. Det bleka ansiktet var översållat med fräknar och såg lustigt pojkaktigt ut på en man med så allvarlig framtoning. Han hade en stor lucka mellan framtänderna och vattnigt blå ögon. Hon mindes honom därför att han hade varit så artig när han förde henne ut på gatan. »Jag brukar inte klä mig så här«, sa Maureen och log generat åt sin klädsel. »Kan jag få hämta mina egna kläder?« »Var det den där du hade på dig i går kväll?« frågade Mustaschen och pekade på t-tröjan som låg slängd på sängen.

17

»Mm, ja.« Han drog fram en hopvikt vit papperspåse ur fickan och tog en kulspetspenna från bröstfickan, stack in pennan under t-tröjan och petade ner den i påsen. »Vi vill gärna att miss O’Donnell följer med oss«, sa han. »Vi skulle vilja tala med er på stationen.« »Ni kan inte arrestera henne!« ropade Winnie med överraskande klagande stämma. »Det hade vi inte tänkt heller«, sa den kvinnliga polisen lugnande. »Vi ber henne bara att tala med oss. Om hon kommer med oss till stationen är det av fri vilja.« Uppfylld av moderligt beskyddarnit sträckte Winnie dramatiskt och konjaksinspirerat ut handen framför Maureen. »Jag kräver att ni låter henne få träffa en advokat«, sa hon.

Maureen sköt undan Winnies hand. »Lägg av nu, mamma«, sa hon och vände sig mot poliserna. »Jag följer med.« Jim Maliano stod i vardagsrumsdörren och tittade på medan den brokiga skaran passerade förbi genom hallen. När Maureen gick förbi räckte han fram handen och gav hennes axel en lätt tryckning. Den lilla medkännande gesten gjorde Maureen orimligt rörd och hon lovade sig att inte glömma bort den.

Av resten hade hon bara suddiga minnen. Hon kom ihåg att Winnie hade gråtit ljudligt och att en liten folksamling ute på gatan hade delat på sig för att släppa fram henne. Den rödhårige mannen satte sig i förarsätet på en blå Ford och den kvinnliga polisen hjälpte Maureen in i baksätet och satte sig sedan bredvid.

Han frågade om hon hade fått höra vilka rättigheter hon hade.

Hon sa att hon hade det men att hon inte hade lyssnat så noga.

Han läste upp dem. Inom några minuter var de framme vid polisstationen på Stewart Street.

Polisstationen låg strax om hörnet från Maureens hem men hon hade inte direkt lagt märke till den förut. Det var ett tre­ vånings­hus i betong som mest av allt liknade ett kontor med fram­ sida av spegelglas och låg i utkanten av ett industriområde. De körde runt till baksidan och stannade på en liten parkeringsplats 18

som var omgiven av en hög mur krönt av spiralvriden skärtråd.

När hon tittade upp från parkeringsplatsen mot husets baksida såg hon små fula, gallerförsedda fönster.

Den rödhårige hjälpte henne ur bilen och höll henne om armbågen längre än vad som var nödvändigt. Hon verkade säkert rätt ostadig. »Nu ska ni inte vara orolig«, sa han. »Nu är det värsta över. Vi vill bara tala med er.« Men Maureen tänkte inte på det. Hon ville bara träffa Liam.

3 MARIE, UNA & LIAM

M a u r e e n var yngst av fyra syskon. Familjetycket var påfal­ lande: alla hade mörkbrunt hår, fyrkantig käke och runda knappnäsor. Kroppskonstitutionen var också densamma: alla var korta och smala. När Liam och Maureen var barn trodde folk ofta att de var tvillingar, för det var bara tio månader mellan dem och båda hade blekblå ögon och samma egenheter och kroppsspråk eftersom de jämt var tillsammans. När de kom i puberteten vägrade Liam att vara ute med Maureen. Hon förstod ingenting utan följde efter honom som en liten hund tills han hotade med att klå upp henne och slutade tala med henne. Likheterna minskade så småningom. Marie var äldst. Hon flyttade till London i början av åttiotalet för att slippa morsans supande och blev ett av mrs Thatchers stjärnögda barn. Hon fick jobb på bank och arbetade sig upp. Först verkade förändringen bara ytlig: hon började definiera alla vännerna efter storleken på deras lån och bilen de körde.

Det tog ett tag innan de fattade att Marie var en helt annan sort.

De talade inte om det. De kunde diskutera Winnies alkoholism, Maureens psykproblem och i något mindre utsträckning Liams knarklangning, men de kunde inte diskutera Maries svaghet för mrs Thatcher. Det gick inte att säga någonting vänligt om den saken. Maureen hade alltid tagit för givet att Marie måste vara socia­list eftersom hon var så snäll. Den slutgiltiga brytningen kom när Marie var hemma på besök. De hade talat om de hemlösas problem och Maureen hade förstört middagen för dem alle­ sammans genom att alldeles tappa fattningen och skrika: »Vad har du för värderingar egentligen? Bestäm dig!« 20

Det där hände ett halvår innan Maureen fördes till sjukhus, men att döma av Maries sätt att tala om saken var det bara veckor mellan den ena händelsen och den andra. Och det förklarade saken. Maureen hade varit lite knäpp och Marie förlät henne.

Marie var gift med Robert, även han banktjänsteman, som arbetade i City. De hade gift sig i all tysthet på Chelsea Register Office två år tidigare, men Robert hade inte någon gång kunnat ta sig tid att resa till Glasgow och hälsa på hennes föräldrar. Det var synd, för nu hade han inte råd: han hade satsat försäkringspengar i Lloyd’s vid precis fel tillfälle och på precis fel konsortium, så nu bodde de i en etta i Bromley.

Unas man Alistair hörde till familjen. Han var rörmokare och hade knappt trott att det var sant när Una gick med på att gifta sig med honom. Han var en stillsam, redbar man och till Unas oändliga glädje hade han visat sig vara utomordentligt formbar.

Hon började med att ändra på hans sätt att klä sig, övergick ­sedan till hans dialekt och höll just nu på att försöka ändra hans personlighet.

Una var civilingenjör och tjänade rätt bra med pengar. Hon hade planerat att få barn under 1995 och faktiskt bokat in sin mammaledighet, men hon blev inte gravid. Hon försökte hålla masken men helt nyligen hade hon i förtroende sagt till dem var och en att hon höll på att bli desperat. Maureen följde med henne till kliniken där man tog de inledande proverna. Det visade sig att Alistairs spermier inte var så många som de borde och han ordinerades en medicinkur. Una blev glad och då blev Alistair också glad.

När Liam var gammal nog att börja på högstadiet hade M ­ ichael, deras far, fått sparken från sitt journalistjobb på grund av att han söp. Att få sparken av den anledningen var något av en bragd på den tiden. De hade inte råd att skicka Liam till den privatskola som Marie och Una hade gått i, så han fick börja på Hillheads kommunala skola och Maureen följde efter ett år senare. Det var en bra skola men ingen av dem skötte skolarbetet särskilt flitigt.

21

Winnies alkoholism blev snabbt värre sedan Michael gått ifrån dem. Mindre än fyra år senare var hon omgift och deras styvfar, George, blev den passive partnern i högljudda, brutala gräl.

Trots stämningen i hemmet gjorde Liam sin mor glad ­genom att komma in på juristutbildningen vid Glasgow University. Han slutade efter ett halvår och började sälja hasch till vännerna på fritiden men upptäckte att han hade talang och övergick till yrkes­mässig försäljning. Han köpte sig ett stort hus. Till Winnie sa de att han var manager för några rockband. Maureen tjatade jämt på honom om att han borde tänka på riskerna med att ha knark i huset, men han sa att om han skulle börja oroa sig för sådana saker skulle han bli nojig på allvar.

Hans nuvarande flickvän, Maggie, var något av ett mysterium.

Hon var mannekäng, men de hade aldrig sett henne visa några kläder, och sångerska, men de hade inte hört henne sjunga heller. Hon var mycket söt och hade den rundaste häck Maureen någonsin sett. Hon verkade inte ha några egna vänner. Stackars Maggie hade stora krav på sig, för Lynn, Liams första och senaste flickvän, var läkarsekreterare och grov i mun som en hästhandlare men så kul att till och med snobbiga Winnie fick ge sig när Lynn berättade historier.

Maureen var duktig i skolan och fortsatte direkt till universitetet för att läsa konstvetenskap. Hon hade bara ett år kvar när hon började tro att hon led av schizofreni. Mardrömmarna som hon alltid haft blev allt värre och hon började få flashbacks i vaket tillstånd. Till en början var de inte så farliga men de kom allt tätare och blev allt allvarligare. Eftersom hon inte visste vad ur det förgångna det var hon upplevde trodde hon att det rörde sig om lösryckta inbillningar. I klarsynta stunder insåg hon att något var allvarligt på tok. Hon hade aldrig hållit på med LSD, så det kunde inte bero på det. Hon började läsa om mentalsjukdomar och upptäckte att hon var i rätt ålder för att få sitt första schizofrenianfall. Hon blev inte särskilt förvånad, för precis som många människor i olyckliga familjer hade hon aldrig tagit för 22

givet att framtiden skulle bli särskilt ljus. Hon sa ingenting till någon, skaffade sig jobbet på biografen och köpte den pyttelilla lägenheten i Garnethill så att hon inte skulle bli tvungen att flytta hem till Winnie den dag hon föll ner i det stora svarta hålet och hamnade i händerna på socialtjänsten.

Under ett och ett halvt år uthärdade hon tålmodigt sina ångest­ attacker innan sammanbrottet kom.

Hon satt på övervåningen i en buss. En fet man bakom henne flåsade slemmigt i örat på henne. Ljudet ökade, kom närmare och blev allt skrovligare tills det verkade helt öronbedövande.

Hon väntade på att han skulle börja slåss, att han skulle dänga till henne med knytnäven mot tinningen. När ingenting hände började hon skrika och kräktes. Bussföraren kom för att ta reda på vad som hänt och fann henne gråtande och i färd med att försöka torka upp kladdet med en liten pappersnäsduk. Han sa åt henne att låta det vara, och hon hoppade av bussen. Ingen av de övriga passagerarna följde med henne.

Familjen började oroa sig när mr Scobie, chefen på Apollo, som en sista möjlighet ringde till Winnie. Maureen hade inte varit på sitt arbete på tre dagar och inte hört av sig. Liam kom för att leta efter henne och hittade henne gömd i hallgarderoben i Garnethill. Hon hade suttit där i två dagar och hade kissat och tömt tarmen i ett hörn. Hon mindes att Liam hade svept in henne i en filt och burit ner henne till sin bil. Han drog filten över hennes ansikte och hela vägen till sjukhuset viskade han till henne att hon var i trygghet, alldeles trygg, var bara modig.

En månad efter det att hon tagits in på Northernsjukhuset kom Unas man Alistair ensam på besök. Han bad att få tala med henne och hennes psykiater och avslöjade någonting som han hade fått veta av Una i förtroende, nämligen att detta hade hänt en gång tidigare. När Maureen var tio år hade man hittat henne gömd i skåpet under trappan. Hon hade suttit där en hel dag.

Hon hade blåmärken på ena sidan av ansiktet och när de badade henne upptäcktes intorkat blod mellan benen. Ingen visste vad 23

som hade hänt, för Maureen kunde inte tala. Michael packade några saker, tog checkhäftet och försvann för gott. Winnie sa till barnen att Maureen hade trillat på ändan och råkat ut för en överraskning. Ingen talade mer om saken.

Winnie hade inte förlåtit Alistair för att han skvallrat. Hon ringde till honom ibland när hon var full. Han vägrade att tala om för Maureen vad hon sa.

Leslie ordnade så att hon kunde komma till sjukhuset före och efter skiften på kvinnojouren och besökte Maureen varje dag. Leslies attityd till sjukhusvistelsen var att de råkat ut för den gemensamt. Hon var först rädd men inrättade sig sedan efter rutinerna, hon blev arg på de småaktiga avdelningsreglerna och bekantade sig med de övriga patienterna. Andra vänner och släktingar uppförde sig som om meningen med besöken var att glo på Maureen. Hon visste att det var vänskapen med Leslie som sporrade henne att ilskna till och bli frisk. Deras förhållande ändrades efter sjukhusvistelsen och Maureen kunde inte förmå sig att be Leslie om hjälp ens i fråga om de mest bagatellartade saker. Hon ville inte ringa till Leslie när hon råkat ut för någon svårighet.

Leslie tog hand om andra människors känslomässiga kriser varje dag på kvinnojouren och Maureen förstod att balansen lätt kunde ändras så att hon övergick från att vara Leslies kompis till att bli hennes klient. Hon kom på sig med att önska att Leslie drabbades av någon besvärlighet en gång, någonting litet och hanterbart, så att Maureen kunde rädda henne och återställa balansen mellan dem en gång för alla.

Den mustaschprydde polisen väntade på dem vid ingången från parkeringsplatsen. De förde henne till en reception och bad henne skriva sitt namn i en bok, vilket innebar att hon intygade att hon frivilligt hade kommit till polisstationen. De bad om ­tillåtelse innan de tog hennes fingeravtryck.

Hon kände sig fortfarande yr och efter uppkastningarna värkte magen av hårda sammandragningar. Det var något konstigt med 24

synen också och hennes djupseende ändrades plötsligt och ideligen så att föremål flyttade sig närmare och sedan längre bort igen.

Hon blundade hårt, pressade ihop ögonlocken för att få slut på det. Hon förstod att hon säkert såg rätt knäpp ut men de iakttog henne inte, de ville bara få upp henne för trapporna.

Den kvinnliga polisen och Mustaschen eskorterade henne två trappor upp, genom några branddörrar och in i en fönsterlös beige korridor som fick sitt ljus från några lysrör som blinkade knappt märkbart. Mönstret på plastmattan var för stort för det trånga utrymmet. Det skulle ha varit ett förvirrande ställe även om allt hade varit bra, och nu var inget bra. »Är inte den här korridoren ganska trång?« frågade Maureen. »Jo, ganska«, sa Mustaschen och blev orolig. »Tänker ni kräkas igen?« Hon skakade på huvudet. Han öppnade en av dörrarna och lät henne stiga in först. Det var ett dystert rum. Väggarna var målade med blank gråvit färg av den sort som är lätt att tvätta av, och ett grått metallbord var fastskruvat vid golvet. En klumpig, svart bandspelare stod på bordet bredvid väggen. Ett litet fönster som satt högt upp på väggen hade försetts med smidesgaller. Allting i rummet andades misstro.

En lång man med rufsigt ljust hår satt med ryggen mot dem vid bordet på den sida som var närmast dörren. Han reste sig när de kom in och presenterade sig som Joe McEwan, överkommissarie vid kriminalavdelningen. Han bad henne sätta sig och gjorde en gest mot andra sidan av bordet, den som var längst från dörren. Hon hade sett honom hemma hos sig när hon hade varit ute i trapphallen, han hade varit inne i vardagsrummet och talat med en man i pappersoverall. Han hade sett ut på henne och blicken hade dröjt sig kvar så länge att det knappast varit någon slump. En grundlig solbränna höll på att blekna, så förmodligen semestrade han regelbundet i främmande land. Han var i fyrtioårsåldern och så omsorgsfullt välklädd i svarta flanellbyxor och dyr blå bomullsskjorta att han antingen var bög eller ungkarl. En 25

snabb blick på den suddiga mjölkvita randen på vänstra handens ringfinger sa henne att han hade tagit av sig en vigselring för en eller två solsemestrar sedan. Han såg ut som en karriärlysten man på väg mot en ljusnande framtid. Maureens fotbollströja lyste med något slags märklig billig grön färg i lysrörsljuset.

Hon satte sig och Joe McEwan presenterade mustaschmannen som kriminalkommissarie Steven Inness. Den kvinnliga polisen blev inte presenterad. Hon förstod vinken och gick ut och stängde dörren försiktigt efter sig.

McEwan tryckte in en knapp på bandspelaren, varpå han talade in vad klockan var och vilka som var närvarande. Han vände sig till Maureen och frågade henne formellt om hon före förhöret hade fått höra vilka rättigheter hon hade. Hon sa att det hade hon. McEwan knuffade på Inness utan att se på honom, vilket innebar att han skulle ta över.

Inness ställde samma frågor som hon fått medan de var hemma hos henne, och åter nickade han och sa ja till allt hon svarade.

Hon berättade vem Douglas var, och Elsbeth, och sa att hans mor var ledamot av EU-parlamentet. De två poliserna utbytte nervösa blickar. Inness frågade vad hon hade för skostorlek och ville veta varför hon inte hade rapporterat mordet kvällen före. Hon hade inte tittat in i vardagsrummet, det låg till höger om ytterdörren och sovrummet låg till vänster, så det fanns ingen anledning för henne att gå förbi dörren om hon inte skulle till toaletten. Hon hade gått och lagt sig direkt eftersom hon var packad.

Inness lät det bli långa pauser efter varje upplysning som Maureen lämnat och väntade sig att hon skulle bli panikslagen och fylla tystnaderna med viktiga ledtrådar. Maureen hade träffat en massa psykiatriker i sin dar och förstod vad han höll på med. Det kändes välbekant och lugnande som om hon i all förvirring hade råkat på en uppsättning regler som hon förstod. Hon gjorde som hon alltid gjort med de långa tystnadernas teknik: uttryckslöst satt hon och såg på personen som förhörde henne och väntade på att han skulle fatta att metoden inte fungerade. Den som kunde 26

sitt jobb stirrade tillbaka på henne, erkände misstaget och prövade någonting annat, men Inness klarade inte det. Han såg på allting i rummet, ögonen rullade runt, girade förbi Maureen till väggen bakom och över hennes huvud till bandspelaren. Han gav upp och bläddrade fram och tillbaka i anteckningsboken och föreföll alltmer förvirrad.

McEwan tog över förhöret. »Miss O’Donnell, vem har nyckel till ert hem, förutom ni själv?« »Min bror Liam, Douglas, sen är det inte fler. Jo, fastighetsskö­ taren har väl en.« »Vad heter han?« Hon talade om det och gissade på ett telefonnummer. ­McEwan skrev upp det i en anteckningsbok. »Jag är inte säker på att det är rätt nummer«, sa hon. »Det gör inget«, sa han, glad över att hon var så samarbetsvillig. »Vi kan slå upp det. Var får vi tag på er bror?« Hon kunde inte låta dem dyka upp hemma hos Liam utan förvarning – hon visste att han alltid lät varor ligga framme. Om inte annat skulle han bli skiträdd. Han hade aldrig haft något otalt med polisen. »Mmm«, sa hon, »han bor hos kompisar just nu. Jag kan hämta honom om ni vill tala med honom.« McEwan var inte nöjd. »Kan vi ta kontakt med honom?« »De han bor hos har ingen telefon. Det är svårt att få tag på dem. Men jag hittar honom nog.« »Jaha«, sa McEwan och höjde på ögonbrynen så att det bilda­ des tre djupa parallella och envisa fåror i pannan. Hon tänkte att han nog gjorde så ofta. »Men vi måste få träffa honom i dag.« »Jag ska ta hit honom, det lovar jag. Varför var det så varmt hemma?« Han såg på henne. »Hur menar ni?« »Det brukar inte vara så varmt.« Han knuffade på Inness som gjorde en anteckning och vände sig sedan åter mot Maureen. »Så Douglas hade egen nyckel?« frå­gade han osäkert.

27