Forum/Beröringen
04-06-04
10.58
Sida 5
TILL DR KEVIN COOREY som lyckas hålla mig vid liv; en fantastisk man värd tacksam tillgivenhet.
Forum/Beröringen
04-06-04
10.58
Sida 6
INNEHÅLL
DEL ETT 1872–1885 1 Ingen undgår sitt öde 9 2 I Alexander den stores fotspår 59 3 Att hitta en guldåder och en brud 121 4 Beska sanningar och ett oväntat förbund 140 5 Moderskap 162 6 Uppenbarelser 198 7 En ny sorts smärta 227 8 Brev 250
DEL TVÅ 1888–1893 1 Två blivande unga kvinnor 262 2 Dispyter av olika slag 283 3 Katastrof 309 4 Födelse och död 343 5 Männens värld 369 6 Annas docka 390
DEL TRE 1897–1900 1 Den förlorade sonens återkomst 404 2 Insikt 430 3 Alexander har makten 460 4 Den kvinnliga läkaren 500 5 Alexander till häst igen 510
Forum/Beröringen
04-06-04
10.58
Sida 7
DEL ETT 1872–1885
Forum/Berรถringen
04-06-04
10.58
Sida 8
Forum/Beröringen
04-06-04
10.58
Sida 9
1
INGEN UNDGÅR SITT ÖDE
”Din kusin Alexander skriver att han vill ha en fru”, sa James Drummond och tittade upp från ett pappersark. När Elizabeth uppmanades att infinna sig hos fadern i förmaket hade det drabbat henne som ett slag i ansiktet. En sådan formell kallelse betydde att hon skulle bli uppläxad för någon försyndelse och sedan få en lämplig bestraffning. Hon visste vad hon hade gjort – saltat frukostgröten för mycket – och visste också vad straffet skulle bli – att äta osaltad gröt under resten av året. Hennes far var rädd om sina pengar och ville inte spendera dem på ett enda gram mer salt än han måste. Med händerna bakom ryggen stod Elizabeth framför den illa medfarna fåtöljen och gapade när hon fick höra den otroliga nyheten. ”Han ber att få Jean, vilket är dumt – tror han att tiden står stilla?” James viftade indignerat med brevet och flyttade sedan blicken till sitt yngsta barn. Ljuset från fönstret flödade in över henne medan han satt dold av skuggor. ”Du är skapt som alla andra fruntimmer, så det måste bli du.” ”Jag?” ”Hör du dåligt? Du – just du.Vem finns det annars?” ”Men far! Om han ber att få Jean, så vill han inte ha mig.” ”Vilken anständig och väluppfostrad flicka som helst duger att döma av förhållandena på den plats han skriver ifrån.” 9
Forum/Beröringen
04-06-04
10.58
Sida 10
”Var skriver han ifrån?” frågade hon väl medveten om att hon inte skulle få lov att läsa brevet. ”New South Wales.” James grymtade till, riktigt belåtet. ”Det verkar som om din kusin Alexander har klarat sig alldeles utmärkt – gjort sig en liten förmögenhet på guldfälten.” Han rynkade pannan och fortsatte en aning mer dämpat: ”Han har åtminstone tjänat tillräckligt för att ha råd med en hustru.” Den första chocken hade börjat lägga sig och nu kände sig Elizabeth närmast förfärad. ”Vore det inte enklare för honom att hitta en hustru där?” ”I New South Wales? Där finns det enligt honom inga andra kvinnor än skökor, före detta straffångar och struntförnäma engelskor. Han träffade Jean när han var hemma senast och blev mycket förtjust i henne. Bad om hennes hand då. Jag sa nej – varför skulle jag ha valt en oduglig metallarbetarlärling som bodde i Glasgows bordellkvarter för Jeannies räkning, hon som dessutom bara var sexton år? Det är därför jag är säker på att du duger åt honom – han tycker bäst om unga flickor.Vad han är ute efter är en skotsk hustru vars dygd inte kan betvivlas, som är släkt genom blodsband och som han kan lita på. Det är i alla fall vad han själv säger.” James Drummond reste sig upp, svepte förbi sin dotter och marscherade ut i köket. ”Gör lite te åt mig.” Fram kom whiskyflaskan medan Elizabeth lade teblad i den uppvärmda kannan och hällde kokande vatten över dem. Hennes far var presbyter, en av de äldste inom kyrkan, så han var ingen storsupare och absolut inte alkoholist. Om han hällde lite whisky i sin tekopp var det bara då han hade fått mycket goda nyheter, som till exempel att ett barnbarn kommit till världen. Hur skulle han klara sig om han inte hade någon dotter som tog hand om honom? Vad stod det egentligen i det där brevet? Kanske skulle whiskyn ge några svar, tänkte Elizabeth och rörde om i teet med en sked för att få det att dra fortare. När fadern var lite berusad hade han lättare för att prata. Han skulle kunna avslöja hemligheterna i brevet. ”Har min kusin Alexander något mer att säga?” vågade hon sig på att fråga när den första koppen var tömd och den andra upphälld. ”Inte så mycket. Han är inte språksammare än någon annan i familjen Drummond.” Och så en fnysning. ”Drummond, jo pytt! Han heter inte det längre, tro det eller ej. Han bytte namn till Kinross när 10
Forum/Beröringen
04-06-04
10.58
Sida 11
han var i Amerika. Så du kommer inte att bli mrs Alexander Drummond utan mrs Alexander Kinross.” Det föll inte Elizabeth in att hon skulle kunna ifrågasätta detta despotiska beslut angående hennes framtida öde, varken i det ögonblicket eller mycket senare, när det hade gått tillräckligt lång tid för att man skulle kunna se klart på det hela. Blotta tanken på att sätta sig upp mot fadern när det gällde en så viktig sak var mer skrämmande än något annat hon kunde tänka sig, bortsett från en utskällning av doktor Murray, kyrkoherden.Visserligen saknade Elizabeth Drummond varken mod eller kraft, men som det moderlösa yngsta barnet hade hon i hela sitt liv blivit tyranniserad av två män, fadern och hans präst. ”Kinross är namnet på vår stad och vårt grevskap, inte på någon klan”, sa hon. ”Han hade nog sina skäl att byta”, sa James ovanligt överseende medan han smuttade på sin andra kopp spetsat te. ”Något brott, far?” ”Det betvivlar jag, för då skulle han inte varit så öppenhjärtig nu. Alexander har alltid varit egensinnig, alltid styv i korken. Din farbror Duncan försökte men kunde inte styra honom.” James drog en djup, lycklig suck. ”Alastair och Mary kan flytta in hos mig. De får en nätt summa pengar när jag är död och begraven.” ”En nätt summa?” ”Ja. Din blivande make har skickat en postväxel för att täcka kostnaden för din resa till New South Wales.Tusen pund.” Hon gapade. ”Tusen pund?” ”Du hörde vad jag sa. Men låt det inte stiga dig åt huvudet. Du kan få tjugo pund för att fylla brudkistan och fem till kläder inför bröllopet. Han säger att du ska åka första klass och ha en tjänsteflicka med dig – men sådana utsvävningar går jag inte med på! Förskräckligt! I morgon bitti ska jag skriva till tidningarna i Edinburgh och Glasgow för att få en annons införd.” Ner fälldes hans styva, rödblonda ögonfransar, ett tecken på att han försjönk i tankar. ”Det jag söker är ett respektabelt äkta par som tillhör skotska kyrkan och planerar att emigrera till New South Wales. Om de är villiga att ta hand om dig ska jag betala dem femtio pund.” Ögonlocken lyftes så att hans klara, blå ögon syntes. ”De kommer att nappa på det. Och jag ska stoppa niohundratjugofem pund i min egen ficka. En nätt summa.” 11
Forum/Beröringen
04-06-04
10.58
Sida 12
”Men kommer Alastair och Mary att vilja flytta in?” ”Om de inte vill det ska jag efterlämna den nätta summan till Robbie och Bella eller Angus och Ophelia”, sa James Drummond självbelåtet. Efter att ha serverat honom två tjocka smörgåsar med bacon till kvällsmat svepte Elizabeth om sig sjalen och försvann under förevändningen att det var bäst att hon såg efter om kon hade kommit hem. Huset där James Drummond hade uppfostrat sin stora familj låg i utkanten av Kinross, en by som var värdig att kallas marknadsstad eftersom den var störst i grevskapet med samma namn. Med sina tvåhundra kvadratkilometer var Kinross County det näst minsta grevskapet i Skottland men kompenserade sin ringa storlek med ett visst välstånd. Yllefabriken, de båda kvarnarna och bryggeriet spydde ut svart rök, eftersom ångmaskinerna var igång trots att det var söndag. Det var billigare än att sätta igång dem på nytt på måndagar. I södra delen av grevskapet fanns det tillräckligt med kol åt dessa anspråkslösa industrier, och tack vare dem hade James Drummond inte drabbats av samma öde som så många andra skottar. Han hade inte liksom de tvingats lämna hemlandet för att få arbete och bostad i stället för att försöka överleva i de stinkande, smutsiga slumkvarteren. Precis som sin äldre bror Duncan, som var Alexanders far, hade James Drummond i hela sitt vuxna liv arbetat i yllefabriken med att tillverka rutigt tyg till England sedan det tack vare drottningen hade blivit på modet. De hårda skotska vindarna föste bort skorstensröken som kol under en konstnärs tumme och öppnade det blekblå himlavalvet intill ändlöshet. I fjärran låg Ochils och Lomonds, lila av höstens ljung, och höga, vilda berg, där torpens gistna dörrar slogs upp mot intigheten och där jordägarna snart skulle infinna sig för att skjuta hjortar och fiska i sjöarna.Av föga betydelse för grevskapet Kinross men egentligen bördig mark fylld med boskap, hästar och får. Boskapen skulle bli till Londons finaste rostbiffar, avelsstona skulle producera ridhästar och draghästar och fåren ge ull åt tygfabriken och bli kött på traktens bord. Det fanns gröda också, för mossjorden hade i stor utsträckning dränerats femtio år tidigare. Utanför staden Kinross låg Loch Leven, bred med krusig yta i den 12
Forum/Beröringen
04-06-04
10.58
Sida 13
stålblå nyans som är typisk för skotska sjöar, fylld med vatten från klara bäckar. Elizabeth stod på stranden bara några meter från huset (hon vågade inte försvinna utom synhåll) och tittade ut över sjön mot de gröna ängarna mellan den och Forthviken. Ibland kunde hon, om vinden blåste från öster, känna lukten av Nordsjöns kalla, fiskrika djup, men i dag kom vinden från bergen och förde med sig en frän lukt av multnande löv. På Lochlevenön höjde sig ett slott, det där Skottlands drottning Maria hade suttit inspärrad i nästan ett år. Hur hade det känts att vara både regent och fånge? En kvinna som försökte styra över ett land med våldsamma, frispråkiga män? Men hon hade försökt att återinföra den katolska läran, och Elizabeth Drummond hade fått en så omsorgsfull presbyteriansk uppfostran att hon inte hade höga tankar om henne för det. Jag ska resa till ett ställe som heter New South Wales för att gifta mig med en man som jag aldrig har träffat, tänkte hon. En man som ville ha min syster och inte mig.Tänk om den här Alexander Kinross inte tycker om mig när jag kommer? Om han är en rättskaffens person skickar han säkert hem mig igen! Och han måste vara det, annars skulle han inte ha skickat efter en brud från släkten Drummond. Men jag har läst att det i de primitiva kolonierna så långt hemifrån är stor brist på lämpliga hustrur, så förmodligen kommer han att gifta sig med mig. Gode Gud i himlen, gör så att han tycker om mig! Gör så att jag tycker om honom! Hon hade gått i doktor Murrays skola i två år, länge nog för att lära sig läsa och skriva och hon hade läst en del, om än inte särskilt mycket.Att skriva hade hon svårare för, eftersom James vägrade lägga ut pengar på papper som skulle användas i onödan av dumma flickor. Men förutsatt att Elizabeth höll bländande rent i hemmet, lagade faderns mat så att den föll honom i smaken, inte slösade bort pengar eller umgicks med andra lika dumma flickor, fick hon läsa de böcker hon kunde få tag i. Hon hade två källor: bibeltexterna i doktor Murrays bibliotek i prästgården samt de tråkiga, respektabla romaner som cirkulerade bland de kvinnliga medlemmarna av hans stora församling. Därför var det inte så konstigt att hon visste mer om teologi än geologi och mer om konvenans än romanser. Att det skulle bli hennes öde att gifta sig hade aldrig fallit henne 13
Forum/Beröringen
04-06-04
10.58
Sida 14
in, trots att hon just började ha åldern inne för att undra över vad det kunde finnas för glädje och risker med det, och för att betrakta de äldre syskonens äktenskap med fascinerat intresse. Alastair och Mary som var så olika och alltid grälade hade ändå en sorts djupare gemenskap, det kände hon; Robert och Bella passade perfekt ihop, lika snåla bägge två‚ Angus och hans nervösa Ophelia tycktes ha bestämt sig för att ta kål på varandra. Och så Catherine och Robert som bodde i Kirkaldy därför att han var fiskare, Mary och hennes James, Anne och hennes Angus, Margaret och William … Och Jean, den äldsta dottern, familjens skönhet, som arton år gammal hade gift sig med en Montgomery – ett avundsvärt kap för en flicka av god härkomst men utan hemgift. Hennes man hade fört bort henne till ett stort hus på Princes Street i Edinburgh och sedan dess hade Drummonds i Kinross inte träffat Jean. ”Hon skäms för oss”, sa James föraktfullt. ”Hon vet vad hon gör”, sa Alastair som hade älskat henne och var lojal. ”Hon är mycket självisk”, sa Mary hånfullt. Mycket ensam, tänkte Elizabeth som bara hade vaga minnen av Jean. Men om Jeans ensamhet blev för svår att stå ut med, fanns hennes familj bara åtta mil bort. Medan jag aldrig kommer hem mer, och hemmet är det enda jag vet något om. Efter det att Margaret hade gift sig, hade det bestämts att Elizabeth, den sista i James barnskara som bodde kvar, skulle förbli ogift åtminstone tills fadern dog, vilket den skrockfulla familjen trodde skulle dröja många år än. Han var slitstark som gamla kängor och hård som stenen i Ben Lomond. Nu hade allt detta förändrats på grund av Alexander Kinross och hans tusen pund. Alastair, James stolthet och glädje, skulle mot Marys vilja flytta in i sin fars hus tillsammans med henne och deras sju barn. Det skulle gå till honom i alla fall så småningom, för han hade grundmurat sin ställning som faderns favorit genom att efterträda honom som förste vävare i fabriken. Men Mary – stackars Mary, vad hon skulle få lida! James ansåg att hon var chockerande slösaktig på alla sätt, från att köpa skor till sina barn för att ha om söndagarna till att duka fram sylt både till frukost och kvällsmat. När hon väl hade flyttat in med Alastair skulle barnen ha kängor på fötterna och sylt skulle bara förekomma under kvällsmaten på söndagar. 14
Forum/Beröringen
04-06-04
10.58
Sida 15
Vinden började friska i ordentligt. Elizabeth huttrade, mer av skräck än av den plötsliga kylan. Vad hade far sagt om Alexander Kinross? ”En opålitlig metallarbetarlärling som bodde i Glasgows bordellkvarter.” Vad menade han med opålitlig? Att han inte höll ord? Om han var opålitlig, skulle han kanske inte ens vara där och möta henne vid resans slut? ”Elizabeth, kom in!” ropade James. Elizabeth började lydigt springa. Dagarna gick fort och det bidrog till att Elizabeth inte hade mycket tid att fundera. Även om hon försökte hålla sig vaken och tänka på sitt öde, somnade hon så fort hon hade lagt sig. James och Mary grälade varje dag. Alastair, som var på fabriken i gryningen och inte kom hem före mörkrets inbrott, hade tur. Alla Marys egna möbler måste flyttas till den nya bostaden och tog överhanden över James kantstötta, nötta ägodelar. När Elizabeth inte sprang upp och ner för trappan med famnen full av linne eller kläder (inklusive skor) eller hjälpte till att flytta pianot, byrån och klädskåpet, var hon ute och piskade en av Marys mattor halvt fördärvad där den hängde på klädstrecket. Mary var släkt med dem på Murrays sida och hade när hon gifte sig medfört ett visst antal ägodelar, ett litet underhåll från sin far bonden och större självständighet än Elizabeth hade trott att någon kvinna kunde visa upp. Men inget av detta hade påverkat henne på samma sätt som det gjorde efter det att Mary kom för att bo hos far. Han gick inte alltid segrande ur striderna, upptäckte Elizabeth till sin häpnad. Sylten stod på frukostbordet varje morgon och återkom varje kväll. Barnen satte på sig skorna före gudstjänsten i doktor Murrays kyrka på söndagarna. Och Mary koketterade med sina välformade vrister i ett par utsökta, blå aftonskor av killingskinn med klackar så höga att hon bara kunde trippa fram. James ägnade mycket av sin tid åt stormande raseriutbrott och hade snart fått barnbarnen att känna en hälsosam respekt för hans käpp, men han började lära sig att Alastair hade blivit som vax i Marys händer. Elizabeths enda möjlighet att undvika detta husliga kaos var att besöka miss MacTavishs affär vid torget i Kinross. Det var ett litet hus, vars förmak som vette direkt ut mot trottoaren hade ett stort fönster, där det stod en könlös skyltdocka klädd i en rosa taftklän15
Forum/Beröringen
04-06-04
10.58
Sida 16
ning med mycket vid kjol – det dög inte att väcka anstöt hos kyrkan genom att visa en skyltdocka med bröst. Alla som inte själva sydde sina kläder gick till miss MacTavish, en mager ogift dam, närmare de femtio, som efter att ha ärvt hundra pund hade slutat sin anställning som sömmerska och öppnat egen ateljé. Både verksamheten och hon själv blomstrade, för i Kinross fanns det kvinnor som hade råd att anlita henne, och hon var slug nog att visa fram modetidningar som hon påstod skickades till henne från London. Fem av Elizabeths tjugo pund hade gått till rutigt ylletyg från fabriken, där Alastairs ställning gjorde att hon fick en liten men välkommen rabatt. Sömnaden av det och fyra hemmaklänningar i grovt, brunt linne skulle hon själv stå för, tillsammans med underbyxor, nattdräkter, linnen och underkjolar i oblekt kalikå. När utgifterna räknats ihop upptäckte hon att hon hade sexton pund kvar att spendera hos miss MacTavish. ”Två vardagsklänningar, två middagsklänningar, två aftonklänningar och bröllopsklänningen”, sa miss MacTavish, förtjust över beställningen. Hon skulle inte tjäna så mycket på det hela, men det var inte varje dag en ung och mycket söt flicka – åh, vilken figur! – överlämnade sig i miss MacTavishs händer utan att en mor eller moster var med och förstörde nöjet. ”Så bra att jag finns här, Elizabeth”, pladdrade miss MacTavish medan hon tog mått. ”Skulle du vända dig till någon i Kirkaldy eller Dumfermline, fick du betala dubbelt så mycket för hälften så mycket. Och jag har en del vackra tyger på lager, precis rätt för dig med dina färger. Mörka skönheter blir aldrig omoderna, de bleknar inte i sin omgivning. Även om jag har hört att din syster Jean – där har vi förstås en blond skönhet! – fortfarande är den mest firade kvinnan i Edinburgh.” Medan Elizabeth stirrade på sig själv i miss MacTavishs spegel, hörde hon bara det sista av detta. James ville absolut inte ha någon spegel i huset och hade vunnit den sammandrabbningen med Mary, som när James tillkallat doktor Murray som förstärkning blev tvungen att ha sin spegel i sovrummet. Skönhet, förstod Elizabeth, var ett ord som miss MacTavish hade på tungan och det fungerade som balsam för att dämpa en kunds farhågor. Hon såg absolut inga tecken på skönhet i sin spegelbild, även om det stämde med ”mörk”. 16
Forum/Beröringen
04-06-04
10.58
Sida 17
Mycket mörkt hår, mörka ögonbryn och ögonfransar, mörka ögon, ett alldagligt ansikte. ”Ah, vilken hy!” kuttrade miss MacTavish. ”Så vit och slät! Men låt ingen sätta fullt med rouge på dig, det skulle förstöra din stil.Vilken svanhals!” När alla mått var tagna leddes Elizabeth in i det rum där miss MacTavishs tygpackar låg på hyllor – det finaste muslin, batist, siden, taft, spets, sammet, satäng. Rullar med band i alla färger. Fjädrar, sidenblommor. Elizabeth gick genast fram till en bunt med eldrött tyg och lyste upp. ”Det här, miss MacTavish!” ropade hon. ”Det här!” Den före detta sömmerskan blev lika röd som tyget. ”Åh, kära nån, nej”, sa hon halvkvävt. ”Men det är så vackert!” ”Eldrött”, sa miss MacTavish, och sköt den utmanande tygpacken längre in på hyllan, ”är ingen passande färg, kära Elizabeth. Jag för det med tanke på en viss kundkrets vars – hm – dygdighet inte är vad den borde vara. Naturligtvis kommer de hit vid en tidpunkt som avtalats i förväg för att ingen pinsam situation ska uppstå. Du vet väl vad det står i Bibeln, flicka? Om den babyloniska skökan? Klädd i purpur och scharlakan?” ”Åååh!” Så det närmaste Elizabeth kom när det gällde rött var en rostfärgad taft. Oklanderlig. ”Jag tror inte”, sa hon till miss MacTavish över en kopp te när urvalet var avklarat, ”att far kommer att gilla någon av de här klänningarna. De passar inte för en flicka i min ställning.” ”Din ställning”, sa miss MacTavish med känsla och övertygelse, ”kommer att förändras så det förslår. Du kan inte gifta dig med en man rik nog för att skicka dig tusen pund, och bara ha kläder sydda av rutigt tyg från yllefabriken och enkelt, brunt linne. Det kommer att bli bjudningar och baler, kan jag tänka mig, åkturer och visiter hos hustrur till andra rika män. Din far borde inte ha behållit så mycket av det som säkert är dina pengar, inte hans.” När miss MacTavish hade sagt detta (för hon brann av längtan att tala om vilken usel gammal snåljåp James Drummond var) hällde hon upp mer te och trugade i Elizabeth en kaka.Vilken vacker flicka – så bortkastat i Kinross! 17
Forum/Beröringen
04-06-04
10.58
Sida 18
”Jag vill faktiskt inte åka till New South Wales och gifta mig med mr Kinross”, sa Elizabeth olyckligt. ”Dumheter! Tänk på det som ett äventyr, lilla vän. Det finns ingen ung kvinna i Kinross som inte avundas dig, tro mig.Tänk över det hela. Här får du ingen äkta man alls, här kommer du att tillbringa dina bästa år med att ta hand om din far.” Hon blev lite tårblank i de blå ögonen. ”Jag vet, tro mig. Jag var tvungen att ta hand om min mor tills hon dog och vid det laget hade jag slutat hoppas på äktenskap.” Plötsligt suckade hon och lyste upp. ”Alexander Drummond! Så väl jag kommer ihåg honom! Knappt femton när han rymde sin väg, men alla kvinnor i Kinross hade lagt märke till honom.” Elizabeth stelnade till när hon insåg att hon äntligen hade hittat någon som kunde berätta lite för henne om hennes blivande make. Till skillnad från James hade Duncan bara fått två barn, en flicka, Winifred, och Alexander. Winifred hade gift sig med en präst och flyttat till Inverness innan Elizabeth föddes, så det fanns ingen möjlighet att få reda på något genom henne. När Elizabeth frågade dem i hennes egen familj som var gamla nog att minnas Alexander hade det kommit fram märkvärdigt lite, precis som om Alexander på något sätt var ett förbjudet samtalsämne. Far, tänkte hon. Hennes far ville inte lämna tillbaka sina oväntade, välkomna pengar och tog inga risker. Han trodde också att ju mindre man visste före äktenskapet desto bättre var det. ”Var han stilig?” frågade hon ivrigt. ”Stilig?” Miss MacTavish log lite och slöt ögonen. ”Nej, jag skulle inte ha kallat honom stilig. Det var hans sätt att röra sig – hans stolta gång. Duncan hade alltid slagit honom gul och blå med käppen, så ibland måste det ha varit svårt att gå som om han ägde hela världen, men det gjorde han. Och hans leende! Man blev – alldeles matt.” ”Rymde han?” ”Samma dag som han fyllde femton”, sa miss MacTavish och fortsatte ge sin version av historien. ”Doktor MacGregor – han var den mest sällskaplige prästen – var riktigt förkrossad. Han brukade säga att Alexander var oerhört begåvad. Han läste latin och grekiska och doktor MacGregor hoppades kunna få in honom på ett universitet. Men det ville Duncan inte gå med på. Det fanns ett jobb åt honom i fabriken här i Kinross, och eftersom Winifred var borta ville 18
Forum/Beröringen
04-06-04
10.58
Sida 19
Duncan ha kvar Alexander här. Så hård han var, Duncan Drummond! Han ville faktiskt gifta sig med mig, men jag måste ju ta hand om min mor, så jag tackade nej till erbjudandet. Och nu ska du gifta dig med Alexander! Det är som en dröm, Elizabeth, det är precis som en dröm!” Det sista påpekandet var sant. I de vrår av medvetandet som inte påverkades av det hårda arbetet var Elizabeths tankar på framtiden ungefär som molnen på den höga, oändliga, skotska himlen, ibland luftiga, lätta strimmor, ibland dystra och grå, ibland oväderstyngt svarta. En ogripbar brytning, okända konsekvenser och den begränsade utblick hon haft under sina knappt sexton år kunde varken ge henne tröst eller upplysning. En svag, skälvande upphetsning kunde följas av en gråtattack, ett glädjeutbrott av en förvirrande djupdykning i förtvivlan. Inte ens efter att noggrant ha studerat doktor Murrays uppslagsverk och Britannica hade stackars Elizabeth någon måttstock i fråga om denna fullständiga, drastiska omvälvning. Klänningarna syddes, inklusive brudklänningen, alla plagg lades hopvikta mellan silkespapper och packades ner i hennes två koffertar.Alastair gav henne koffertarna i present och av Mary fick hon en slöja av vit, fransk spets, som hon skulle bära vid bröllopet. Av miss MacTavish fick hon ett par vita sidenskor och alla i familjen utom fadern lyckades hitta något att skänka henne, till exempel eau-decologne, en brosch i elfenben eller en ask konfekt. Det respektabla, presbyterianska äkta par James sökte svarade från Peebles på en av hans annonser, och efter det att flera brev utväxlats mellan Kinross och Peebles kom beskedet att de för femtio pund gärna skulle se till att bruden var i tryggt förvar. Alastair och Mary fick i uppdrag att följa med Elizabeth i skjutsen till Kirkaldy, där de gick ombord på en postångare som gick från Forthviken till Leith. Därifrån åkte de med flera olika hästspårvagnar till Edinburgh och stationen vid Princes Street, där mr och mrs Richard Watson väntade på dem. Om Elizabeth inte lidit så svårt av båtresan i den krabba sjön skulle hon ha varit spänd av förväntan. Hon hade aldrig i hela sitt liv varit så långt bort som i Kirkaldy, så den väldiga staden Edinburgh borde ha fått henne att häpna att döma av hennes förtjusning över att se Kirkaldy. Catherine och Robert bodde där, de hade tagit 19
Forum/Beröringen
04-06-04
10.58
Sida 20
emot dem och visat Elizabeth det som var värt att se. Men hon kunde inte mobilisera minsta entusiasm inför allt liv och larm i Edinburgh eller dess vintriga skönhet, skogbevuxna höjder och raviner. När de lämnade den sista av spårvagnarna vid North British Railway-stationen, lät hon Alastair visa vägen och installera henne i den lilla kyffiga andraklasskupén, som hon skulle dela med Watsons hela vägen till London. Sedan lät hon honom leta efter de försenade förklädena på den proppfulla perrongen. ”Det här var ju inte så dumt”, sa Mary och såg sig omkring. ”Sätena är ordentligt stoppade och du har en filt om du skulle frysa.” ”Men tredjeklasspassagerarna avundas jag inte”, sa Alastair och stoppade två pappbrickor i Elizabeths handske. ”Ta väl hand om de här, de hör till dina koffertar som står i säkert förvar i bagagekupén.” Sedan lät han fem guldmynt glida ner i hennes andra handske. ”Från far”, sa han med ett flin. ”Jag lyckades övertyga honom om att du inte kan fara hela vägen till New South Wales med en tom börs, men jag skulle hälsa dig att du inte får slösa bort ens en farthing.” Till sist kom Watsons med andan i halsen. De var långa och knotiga och deras sjabbiga klädsel tydde på att Elizabeths femtio pund hade hjälpt dem att byta upp sig från tredje klass till andra klass. De verkade vänliga, även om Alastair rynkade på näsan åt mr Watsons spritdoftande andedräkt. Visslor tjöt och folk hängde ut genom kupéfönstren för att utväxla skrik, tårar, hysteriska handtryckningar och de sista vinkningarna med dem som stod på perrongen. Under tuffanden och knallar, rökmoln, ryck och skrammel började nattåget till London röra sig. Så nära och ändå så långt bort, tänkte Elizabeth och kände att ögonlocken blev tunga. Min syster Jean, som satte igång allt detta bor på Princes Street. Ändå måste Alastair och Mary ta in på järnvägshotellet och sedan åka tillbaka till Kinross utan att ha sett skymten av henne. ”Jag är upptagen och kan inte ta emot er”, hade det stått i hennes kortfattade brev. Ögonen föll ihop och hon somnade, hopkurad i ett hörn med kinden mot den iskalla rutan. ”Stackars liten”, sa mrs Watson. ”Hjälp mig att sätta henne lite bekvämare, Richard. Det står illa till i Skottland när man måste skicka iväg sin avkomma tvåtusen mil för att hitta en äkta man.” 20