Page 1


GEIR LIPPESTAD

DET VI KAN STÅ FÖR

Modernista stockholm


Innehåll Förord . . . . . . . . . . Det vi kan stå för . . . . En försvarare blir till . . Det bryter ut . . . . . . Torktumlardagen . . . . Utstött . . . . . . . . . Värdekommunikation . Att skapa ett team . . . »Otillräknelig« . . . . . En annorlunda julklapp Helomvändning . . . . Cirkus Breivik . . . . . Under press . . . . . . . Rätten sätter sig . . . . Domens dag . . . . . . Hopp . . . . . . . . . .

. . . . . . .

vii 11 . 19 . 29 . 43 . 61 . 69 . 77 . 93 107 117 127 139 149 165 173

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .


Förord N ä r jag bestämde mig för att skriva denna bok, var det varken för att Anders Behring Breivik, de andra parterna i 22 julirättegången eller jag själv skulle få mera uppmärksamhet. Alla har vi blivit exponerade så det räcker; i ett och ett halvt år gick det knappt en dag utan att någon av oss blev omtalad i media någonstans i världen. Vi som försvarade terroristen befann oss mitt i stormens öga och var tvungna att i högre grad än någon annan balansera mellan flera olika hänsynstaganden – inte minst i förhållande till de värden Breivik ville förstöra, men vilka likväl omgav honom. Hur vi lyckades med detta är upp till andra att bedöma. Själv har jag en känsla av att vi klarade oss helskinnade. När tystnaden nu åter har sänkt sig över vårt advokatkontor i Grensen i Oslo, och vi har återgått till vardagen, oroas jag trots allt över det som gjorde tragedin den 22 juli möjlig, och allt det som vi ännu inte på allvar tagit itu med. Det som återstår att bearbeta är samhällets vidräkning med terroristens skrämmande tankegods. Fram till nu har det varit viktigare att diskutera de fysiska försvarsåtgärderna mot terrorn, medan frågor om hur vi ska upprätthålla och stärka de grundläggande värden, som terroristen och hans ideologiska vapendragare vill ödelägga, fått vänta. Jag hoppas att denna bok kan bidra till att vi på allvar börjar diskutera vår gemensamma värdegrund och vad det är som faktiskt förenar oss – oavsett tro, hudfärg, nationalitet och andra särdrag. I stället för att diskutera kulturskillnader, som delar upp oss i olika kategorier – en taktik som Breivik, Fjordman och deras meningsfränder är snabba på att utnyttja, bör vi göra som alla de ungdomar som jag fick möjligheten att träffa under


viii |

             | Det vi kan stå för

22 juli-rättegången: Vi måste förstå den enskilda människans värde och betydelsen av de grundläggande värdena i ett samhälle, nämligen demokrati, yttrandefrihet, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Trots att vi är olika ska vi aldrig gå med på att dessa värderingar blir underminerade. Vi ska aldrig tolerera intolerans; hur paradoxalt det än kan låta. Det var dessa värderingar som gjorde det möjligt för de flesta av oss att kräva att gärningsmannen skulle behandlas enligt allmänna principer för rättssäkerhet och demokrati. Det norska samhället stod enat när det verkligen gällde. Problemet är att vi inte är lika bra på att upprätthålla dessa värden i vardagen. Som försvarare befann jag mig i ett års tid närmare terroristen än någon annan. Den här boken baseras dels på reflektioner och anteckningar jag gjorde under processens gång, dels på tankar och föredrag som tillkommit efteråt, när jag så småningom fick lite distans till alltihop. Jag vill precisera att de iakttagelser som här kommer till uttryck är mina egna. De delas inte nödvändigtvis helt och hållet av alla i försvarsteamet, inom vilket åsikter självklart så långt som möjligt nyanserats. Jag har naturligtvis förhållit mig ytterst medvetet till tystnadsplikten när jag skrivit. Samtidigt har jag valt att kasta ljus på några situationer som en advokat i normala fall inte visar upp för omvärlden, men som jag anser är avgörande för förståelsen av vad som egentligen låg bakom några av de mest överraskande händelserna såväl under som efter själva terrorhandlingarna. Det är många jag vill tacka – först och främst min fru Signe och alla våra barn, som alla på sitt särskilda sätt bidrog till att jag kunde åta mig försvarsuppdraget i 22 juli-rättegången. Jag vill tacka mina advokatkollegor Vibeke Hein Bæra, Odd Ivar Grøn och Tord Jordet, som gjorde det möjligt att genomföra uppdraget. Jag vill också tacka Advokatföreningen, andra advokatkollegor och vänner, samt bekanta och obekanta medspelare; alla de som enades om att göra försvarsjobbet till en kollektiv insats för våra gemensamma värderingar.


  |

ix

Tack också till författaren Jon Gangdal. Hans bidrag har varit avgörande för textens slutliga utformning. Oslo, mars 2013 Geir Lippestad


Det vi kan stå för J a g är på väg till fängelset i Skien. Det är den 7 september 2012, dagen då tidsfristen för överklagan för ett av de värsta brottmålen i Norges historia går ut. Det var inte först och främst rättsförhandlingarna eller domen som gjorde det så speciellt; det oerhörda var handlingarna och de bakomliggande tankarna som ledde till den största terroraktionen på norsk mark sedan Andra världskriget. Vädret är vackert, himlen klarblå. Jag sitter i bilen och är tämligen säker på att mötet med Anders Behring Breivik inte kommer att bjuda på några som helst överraskningar. Men helt säker är jag inte, långt ifrån. Under tidigare möten har jag blivit överraskad flera gånger. Därför känner jag också en viss spänning, men kanske allra mest ett intensivt hopp om att processen nu är över och att vi alla kan lägga hela rättssaken bakom oss – och att vi därmed förhoppningsvis kan ta itu med de många samhällsfrågor som denna rättegång har gett upphov till och som vi ännu inte har hittat tillfredsställande svar på. Jag tänker på vilket känslospektrum rättegången har väckt hos mig. Alltsedan jag fick det första telefonsamtalet från polisen tidigt på morgonen 23 juli och fram till i dag har hela mitt emotionella register varit aktiverat – och det till en högre grad än jag trodde var möjligt. Det har varit ett så intensivt år att jag rimligtvis borde känna mig helt utmattad och att jag åldrats flera år. Men så känns det inte. Kanske är jag fortfarande trött, men jag känner mig också styrkt. Mitt i det hela var jag tvungen att försöka att ta hand om min egen familj, Signe och våra åtta barn, varav två är funktionshindrade och den ena av dem, vår tappra Rebekka, så nedsatt att hon i perioder svävat mellan liv och död. Man kunde tänka sig


12 |

             | Det vi kan stå för

att när ens egen dotters liv hänger på en tunn tråd, så skulle man dräneras på ännu mera krafter. Men kanske är det alla dessa dyrbara stunder genom åren med Rebekka, när glädjen över ett litet leende – ja, någon gång bara ett enda andetag – inte enbart har lärt mig att djupa kriser är en del av livet, men också att livet i sig är något av det sköraste vi har. Att livet är långt ifrån en självklarhet, lika lite som kärleken människor emellan. Inte ens den grundläggande förmågan att ta vara på sitt eget liv kan tas för given. Kanske har denna erfarenhet gett mig en särskild och personlig förutsättning att åta mig försvarsuppdraget för en man som berövat livet på så många, men som själv fortsättningsvis lever. På så sätt blev försvaret av Breivik lika mycket ett försvar av det han ville förstöra, nämligen livet självt, eftersom han själv ännu är vid liv. I den klara höstluften ser jag tydligt hur många svåra val vi var tvungna att ta, vilket virrvarr av olika hänsyn vi var tvungna att förhålla oss till – och inte minst kommunicera. När jag tänker på att vi i slutändan kom någorlunda helskinnade ut ur processen, fylls jag av en känsla som jag inte så ofta kände under tiden som rättegången pågick. Det är en känsla av tacksamhet som sprider sig inom mig, när jag betraktar Vestfolds stillsamt böljande landskap. Jag är tacksam för att jag fått vara med om att utveckla och inneha en av de centrala rollerna i den svåra uppgörelsen med terroristen, att befinna mig mitt i allt det tragiska som samlade Norge som nation mera än någon annan händelse sedan kriget. För att jag fick träffa de unga som var på Utøya – att få uppleva dem på nära håll. Jag är tacksam för att jag fick träffa många av de anhöriga i deras ofattbara sorg, som orsakats av förlusten av det mest dyrbara de hade, nämligen deras egna barn. Det de gav uttryck för, där de stod och tröstade varandra utanför uppehållsrummet i Oslo tingsrätt, var inte vrede och hämndlystnad. Snarare var det värdighet, ett slags storhet. En storhet som enbart


             |

13

finns i insikten om att det viktigaste var att slå ring om de grundläggande värderingar vi har i Norge, vilka också deras barn delade genom att vara med på AUF-lägret på Utøya. När det verkligen kommer till kritan visar det sig att många av våra mest centrala samhällsinstitutioner är grundade på samma solida fundament, nämligen idén om demokratins och rättsstatens betydelse. Det må vara så att det begicks operativa fel den 22 juli. Särskilt polisen har fått mycket kritik för allt som skedde innan och under det inträffade. Jag har inte bättre förutsättningar än andra att bedöma hur berättigad kritiken är, men det är självklart att mycket borde ha tänkts och gjorts på ett annat sätt under denna ödesdigra eftermiddag. Under processens gång var jag i nära kontakt med polisen och såg hur de arbetade. Från den första dagen visade utredarna stor professionalitet. De hade enbart en målsättning: att ta reda på vad som faktiskt hade hänt, samtidigt som de försvarade Breiviks och de andra inblandades rättigheter så väl som omständigheterna tillät. Efter att på nära håll ha observerat detta arbete hyser jag inte minsta tvivel om att vi i Norge har ett polisväsende som är baserat på de grundvärderingar som vi är så stolta över, och vilkas betydelse vi genom just denna process – i all dess hemskhet – blev så starkt påminda om. På väg mot det som kan bli ett av mina sista möten med den utan tvekan mest specielle klienten en norsk advokat kan få, kan jag inte låta bli att tänka på de andra parternas uppträdande. Åtalsmyndigheten och riksåklagaren fick ta emot en hel del kritik för att de inte hanterade rättegången på något annat sätt än andra brottmål. Självklart togs flera särskilda beaktanden, men att rättegången rent principiellt blev genomförd som en vanlig straffrättegång – och att myndigheterna utifrån sina egna övertygelser fattade beslut som kunde bli impopulära – är enligt min uppfattning förebildligt. Det bevisar att även riksåklagarämbetet och åklagarmyndigheten har samma starka värdegrund som polisen. Om Breivik fick mycken oönskad uppmärksamhet, så


14 |

             | Det vi kan stå för

var det snarare utomstående aktörer som bidrog till detta genom medierna. Det måste ha kostat dyrt att lägga ner det första utlåtandet om Breiviks otillräknelighet, vilken för stora delar av pressen och allmänheten hade framstått som ett faktiskt frikännande av gärningsmannen. Men efter en grundlig analys som baserades på de principer vi har i en rättsstat för bedömning av straffansvar, ansåg också åtalsmyndigheten att beslutet var rätt. Det var ett svårt och viktigt beslut. Redan i ett tidigt skede blev jag imponerad över domstolsapparaten, även om de första fängslingshandlingarna blev tämligen kaotiska. Alla blev vi väl tagna på sängen av intensiteten i detta brottmål. Men resten av rättsprocessen, och inte minst planeringen och genomförandet av själva rättegången, var enligt min åsikt mönstergillt. Vem skulle ha trott att Anders Behring Breivik skulle få över en vecka på sig att ostört uttala sig om sina motiv? Och i vilka andra länder hade alla domstolens aktörer behandlat Breivik med den respekt som rättssystemets värdighet och auktoritet kräver? Jag befarar att det inte är så många. Hela världen reagerade när alla parterna i rättssalen tog Breivik i hand på rättegångens första dag, även efter det att han hade försökt göra något slags nazihälsning med handklovarna på. Även målsägandebiträden hälsade honom med en handskakning. Vi i försvarsteamet hälsade artigt på honom varje dag, så som kutym är i norska rättssalar. Jag kommer ihåg alla frågor jag fick av utländska journalister. Varför har ni inte honom bakom galler? Varför har han inte en orange fångdräkt på sig? Varför sitter han där i mörk kostym och slips? Varför i all världen får han prata på dag ut och dag in? Varför behandlar ni honom med en sådan respekt? Svaret var enkelt: så gör vi hos oss. Det är på detta sätt rättegångar genomförs i Norge, vårt lilla och tillsynes fredliga land, som plötsligt blev placerat på världens terrorkarta. Inte av internationella terrorister, som många inledningsvis trodde, men av en av landets egna, infödda medborgare.


             |

15

Självklart haglade frågorna mot oss försvarare. Vad är detta för slags man? Hur galen är han egentligen? Varifrån kom hans förryckta idéer? Varför tog han inte livet av sig själv också? De här frågorna var inte lika lätta att svara på, och det var inte alltid så enkelt att stå mitt i stormen av frågor. Jag sticker inte under stol med att det ibland – och särskilt i början – var som att motvilligt stå i centrum i ett slags pågående världscirkus. Under de första veckorna var både mitt hem och advokatkontoret belägrat, jag kunde inte gå ut utan att bli nersprungen av journalister och fotografer från världens alla hörn. Ensam i bilen denna stilla fredagsförmiddag fylls jag av en overklighetskänsla när jag tänker tillbaka på allt det som hänt. Jag måste ställa mig frågan: var det såhär vardagen såg ut på den lilla advokatbyrån Lippestad AS i över ett års tid? Under processen blev inte enbart mina advokatkollegor och jag, utan också alla andra parter i målet: offren och de anhöriga, ställda inför några av de svåraste etiska och moraliska prövningar som har förekommit i det offentliga rummet i Norge sedan efterkrigstidens landsförräderiprocess. Periodvis befann vi oss alla på gränsen för vad vi klarade av. Många kommer att bli starkt präglade av händelserna; jag tänker särskilt på de överlevande offren och de anhöriga, som led de allra största förlusterna. Det mest speciella för oss i försvarsteamet var nog det att komma så nära inpå en man som för att främja sina politiska ideal var beredd att orsaka helt oskyldiga människor så mycket lidande, och det helt överlagt och utan ånger. De insikter vi fick genom att bekanta oss med Breiviks universum av makabra handlingar och sjuka föreställningar hade vi helst varit förutan. Och ständigt blev vi påminda om att det finns likasinnade där ute – andra som kan vara beredda att begå eller stödja motsvarande handlingar »för att skapa ett fyrverkeri som kan spränga censurmuren«; ett uttryck som vår klient ständigt använde när han beskrev syftet med sina terrorhandlingar. När jag tänker tillbaka på allt detta känner jag inte längre


16 |

             | Det vi kan stå för

tacksamhet, utan snarare oro. Inte för om regeringskvarteret stängs av för allmän trafik, eller om andra tänkbara terroristmål får bevakning. Och heller inte för om polisen måste få utökade resurser eller om försvaret får motsvarande beredskapshöjning. Med tanke på det fokus på säkerhet som vi fått efter 22 juli, kommer allt detta säkerligen att bli verklighet. Oron jag känner är en sådan känsla som plötsligt kan smyga sig på en, just under klara och stilla dagar som denna, när allt till synes är fredligt och ofarligt, men när man trots allt vet att det någonstans bakom horisonten alltid finns mörka moln, att det när som helst kan blåsa upp till en ny storm. Man kan alltid rusta sig mot oväder. Det som jag är mer bekymrad över är huruvida det görs något åt de fundamentala strömningarna som ligger bakom de här hemska handlingarna. Inte var det för att det saknades bommar på Grubbegata som terroraktionen den 22 juli blev möjlig, den realiserades inte heller på grund av dålig polisberedskap eller bristande samarbete mellan olika offentliga instanser. Orsaken ligger långt djupare och bottnar i ett framväxande politiskt lågtryck över Europa som vi måste ta på yttersta allvar. Oavsett om man tror att de meteorologiska förändringarna på vår planet är orsakade av människan eller inte, är förändringarna i det politiska klimatet direkt skapade av människan. Men därmed står det ju också klart att det är möjligt att göra något åt dem. Om vi vill – och vågar – ta tag i de mest brännande frågorna. Hur ska vi hantera framväxten av det politiska extremvädret, oavsett om det kommer från öst eller väst, från religiösa extremister eller ensamma egoister och fanatiker? Hur ska vi se till att motaktionerna i sig själva inte överskuggar de grundläggande värden som vår generation har vuxit upp med, och som vi hoppas kunna överlåta till våra barn? Och hur kan vi stödja våra barn så att de kan förvalta denna värdegrund i en värld med ett ökande antal extremister? För mig är dessa de viktigaste frågorna som Norge, Europa


             |

17

och andra delar av världen står inför. Det handlar inte bara om ekonomi, men i lika hög grad om att slå vakt om grundläggande värden i samhället – och inte minst om viljan och modet att sätta ned foten mot det som vi inte är beredda att acceptera, det som strider mot våra demokratiska grundvärderingar. En sådan värdegrund är ingen självklarhet. Det är en lika skör konstruktion som livet självt, och måste upprätthållas och utvecklas varje dag. Gör vi det, egentligen? Och i så fall: hur gör vi det? Denna debatt har vi ännu inte påbörjat på allvar, även om det fanns ansatser till det strax efter terroraktionen. Nu när vi har fått lite distans till händelserna, men fortfarande känner skakningarna efter den 22 juli långt inne i folksjälen, är det dags att lyfta blicken och starta en ny djuplodande värdedebatt. Annars är jag rädd att vi om några år åter kommer att stå rådvilla invid ruinerna efter en ny stor terrorhandling och fråga oss själva: Hur var detta möjligt? Hur kunde det ännu en gång hända i lilla Norge, detta land som vi tycker så mycket om? Solen lyser fortfarande på himlen. Klockan är kvart över tre. Efter en timmes samtal med Breivik har jag precis kommit ut genom den sista bepansrade ståldörren i de enorma murar som omger fängelset i Skien, en av landets mest rymningssäkra anstalter. Det är över. Domen överklagas inte. Ännu känner jag ingen lättnad. Den speciella känslan, som jag alltid har efter att ha talat med honom, hänger fortfarande över mig. En känsla som jag måste skaka av mig innan jag kan sätta mig i bilen. Som damm från en främmande planet, men trots allt en del av vår värld – fjärran och samtidigt ohyggligt nära. Breivik uttryckte sin belåtenhet med vårt arbete. För oss var det dock inte hans personliga gillande som var det mest avgörande; vår främsta hänsyn var att tillvarata hans rättsliga intressen. Men det är också viktigt att han tycker att han fått den hjälp han behövt. Vidare anser jag att tingsrättens dom är mycket bra och grundlig. Jag vet inte vad vi, offren, de anhöriga eller den norska


18 |

             | Det vi kan stå för

rättsstaten kunde ha uppnått i nästa rättsinstans. Hade någon varit av annan åsikt, skulle domen säkert överklagats. Men det kommer inte att hända. Först efter att ha kört en bra bit av sträckan tillbaka till Oslo börjar innebörden av Breiviks dom gå upp för mig: 22 juli-rättegången är över! I över ett år har jag avträtt både mitt liv och min själ för denna uppgift. Nu känns det som att livet kan börja om på nytt. Jag vet inte vilka rättegångar jag har framför mig. Säkert blir också de krävande. Men jag hoppas att jag lyckas återskapa en balans i förhållande till arbetet, så som jag alltid eftersträvat att göra, där förnuft och hjärta har lika mycket utrymme. Det gångna året har varit tämligen ansträngande för hjärtat, och dessutom har jag försummat min familj. Så måste det bli, i en rättssak som denna. I gengäld vet jag att allt vi gjorde, även när det var som tyngst: det kan vi stå för.


En försvarare blir till J a g blir ofta tillfrågad om vad jag egentligen tänkte när jag åtog mig försvararrollen i 22-julirättegången, och hur vi inom försvarsteamet tänkte när vi beslutade oss för att lägga upp försvaret och kommunikationen med omvärlden på det sätt som vi gjorde. Frågorna har fått mig själv att fundera. Det som först anmäler sig är tanken på vilken formidabel insats för rättssäkerhet och demokrati som rättegången efter terroraktionen faktiskt blev. Under denna process fick vårt försvarsteam ta emot ett och annat slag. Utan den gemensamma plattform som utgjordes av brottmålets alla parter skulle det ha blivit svårt att fullgöra ett gott arbete. För att förstå vilka förutsättningar jag själv hade för att delta i denna insats, måste jag gå tillbaka till min uppväxt. Oavsett om man vill det eller inte är det de upplevelser livet har berett en, kanske särskilt de man fått i tidig ålder, som formar en som mest. Det som sedan följer är snarare en fråga om hur man tacklar det man lärt sig under livets gång. För mitt vidkommande vet jag att särskilt en upplevelse satte sina spår så djupt att den följt mig resten av livet. Jag är född i Hønefoss, inte så långt från Utøya, och bodde där de första fem åren av mitt liv, innan hela familjen med mor, far, syster och bror flyttade till Prinsdal, sydost om Oslo. Där växte vi upp i trygga omgivningar. Vi bodde nära mark och skog, jag hade många fina vänner, höll på med idrott och många andra hobbyer. Vi hade det precis så som barn ska ha det – ett bekymmerslöst liv. Min far var byggnadsingenjör och hade sin egen konsultfirma. Min mor hade ett deltidsjobb. En dag när jag kom hem stod en stor flyttbil alldeles utanför dörren. I vardagsrummet stod tre främmande män. De höll på att


20 |

             | Det vi kan stå för

bära ut alla våra saker: möbler, tv, tavlor, spisen, kylskåpet – allt. Ingen hade sagt något om att vi skulle flytta, och jag såg att pappa stod slokörad i ett hörn av rummet. Jag frågade vad som hade hänt, och han sa att han var hemskt ledsen, att han hade gått i personlig konkurs. Att det var banken och de andra som han lånat pengar av som förde bort sakerna. Männen bar ut allt som hade något värde. Inte enbart pappas ägodelar, men också mammas – till och med de sakerna hon hade fått i arv. Till slut gick de in på barnens rum och bar ut flera av våra saker, bland annat en målning från min farmors/mormors barndomshem. Den var knappast särskilt värdefull mätt i pengar, men för oss hade målningen ett stort affektionsvärde. Jag gick på gymnasiet i Nordstrand och var väl allmänt omvärldsorienterad. Men jag fattade inte hur detta kunde vara möjligt. Jag minns hur jag försökte protestera, men far sa bara att det inte tjänade något till. Det var hans fel att de tömde huset. Både han och konsultfirman hade gått i konkurs. Vi ägde inte ett korvöre. Ingenting. Allt var pantsatt. Männen gjorde bara det de var tvungna att göra. De tyckte knappast heller att situationen var rolig; de gjorde bara sitt jobb, sa far. Jag såg att han var förkrossad. Några månader senare såldes det tomma huset på tvångsauktion. Banken som tog över huset lät det stå tomt i flera år innan det till slut var i så dåligt skick att det revs. Varför kunde inte vi bo kvar när det ändå inte var någon annan som flyttade in? I stället splittrades familjen. Som tur var fick mor och far hjälp av fars släkt med att köpa en liten radhuslägenhet på Holmlia, men det tog inte lång tid innan far fick söka efter ett annat ställe att bo på. Min syster och jag var tvungna att låna pengar på banken för att köpa oss en liten lägenhet i vilken vi bodde i några år. Min några år äldre bror flyttade ihop med sin flickvän. Vi var alla tvungna att jobba och försörja oss själva från en väldigt tidig ålder. Jag tog jobb som chaufför på en transportfirma. Tvånget att försörja sig själv satte nog goda spår. Det skadar inte att redan från unga år lära sig att inget händer utan att man själv strävar


                   |

21

efter det. För mig som i många år har haft ett så kallat fritt yrke, i vilket jag till stor grad har kunnat själv bestämma över min egen arbetstid, har det varit nyttigt: Om jag stiger upp på morgonen och tar mig till kontoret, till rätten eller var det nu är jag ska vara, så kommer det också att finnas mat på bordet. Fars konkurs satte djupa spår, och för återstoden av min ungdom blev jag aldrig kvitt frågan: Hur i all världen kan något sådant hända? Vi barn anade ingenting och fick se hur till och med sådana saker som vi själva hade sparat till och köpt för egna pengar bars ut. Mamma visste heller ingenting. Hon hade varken gått i konkurs eller haft några lån på banken. Trots det blev ägodelarna hon värdesatte högst bortförda framför näsan på henne. En familj på fem personer blev satta på bar backe utan något ställe att bo på. Detta hände på åttiotalet, och jag vet att regelverket ser annorlunda ut i dag. Men då kändes det som en enorm orättvisa. Det gjorde mig arg, men också förundrad. Jag blev nyfiken på vad det är för slags rättssystem vi har. Hur kan man förhålla sig till situationer som den här? Går det att försvara sig mot dylika övergrepp? Jag ville inte stå svarslös i fall det skulle hända igen. På så sätt vaknade mitt intresse för juridik och jag kastade mig nog över lagsamlingar och juridikböcker med större intresse än många av mina medstudenter, som valt studieinriktningen av mer akademiska eller karriärmässiga orsaker. Vid sidan av studierna fortsatte jag att köra ut varor i Oslo-området för att tjäna ihop till mitt uppehälle. Något annat som utöver detta bidrog till mitt intresse för vårt rättssystem var umgänget med en vän, som jag hade hängt tillsammans med genom vått och torrt allt sedan jag var fyra år gammal, och som fortfarande är en av mina närmaste vänner. Hans pappa var advokat vid Högsta domstolen. Han förstod att jag hade det svårt efter pappas konkurs, att det fanns mycket oro i mitt liv. Oavsett vad jag gjorde eller vad han sa, kommer jag ihåg att han stod där, pålitlig som en klippa.


22 |

             | Det vi kan stå för

Dessutom talade kompisens pappa mycket om juridikens och rättssäkerhetens betydelse för privatpersonen. Men han sa också att det ju kunde tyckas vara orättvist att vissa har råd och möjlighet att anlita duktiga advokater, medan andra inte har det. Min pappa hade inga sådana möjligheter. Efter konkursen blev han aldrig sig själv igen, och gick svåra år till mötes. Han upplevde att hans människovärde och självrespekt tagits ifrån honom. Han kände sig inte längre som en människa, utan enbart som en slav till sina skulder, som inte ens fick öppna ett bankkonto, inte kunde köpa en lägenhet och inte fick ett jobb. Efter några år fick han en hjärntumör och dog förvirrad och bitter i en kommunal socialbostad. Det var hemskt att se, men det fanns inget vi kunde göra för honom. I mångt och mycket var situationen säkert hans eget fel; att driva en firma innebär alltid en risk. Säkert borde han ha insett åt vilket håll det bar långt innan det var för sent. Men sättet på vilket han fråntogs all värdighet var djupt chockerande för mig att se. Två dagar efter hans död ringde en av Norges mest kända torpeder och sa att pappa var skyldig pengar till flera människor och att han hade fått i uppdrag att driva in skulderna. Jag sa att han kunde komma och hämta det som pappa lämnat efter sig. Det var bara lite slitna klädesplagg och några värdelösa föremål, vilka alla rymdes i en sopsäck. Jag hörde aldrig ifrån indrivaren igen. Också för mamma hade livet vänts upp och ner, men hon uppvisade en fantastisk framåtanda mitt i motgångarna och lyckades få en anställning på ett skolkansli. Jag minns att hon alltid var godhjärtad och generös, trots att hon inte hade mycket pengar att strö omkring sig. Hon köpte mig min första kostym, eftersom jag själv inte hade råd att skaffa en, eftersom hon tyckte att jag skulle ha kostym när jag skulle ta emot mitt examensbetyg som färdigutbildad jur.kand. från universitetet. Också andra händelser i ungdomen bidrog till att synliggöra tillfälligheternas spel och att världen inte nödvändigtvis är rättvis. Jag hade goda vänner både i Prinsdal och på gymnasiet. Många av


                   |

23

oss hade känt varandra sedan tidig barndom och höll kontakten hela tiden. Vi var ett sammansvetsat gäng på fem-sex vänner som tillbringade det mesta av fritiden tillsammans. Med ett sådant utgångsläge skulle man lätt kunna tro att det blev ordentligt folk av alla i gänget. Men det skulle visa sig att vi hamnade i olika fack i livet. En av oss blev läkare, en ingenjör och en advokat, medan de andra har haft det jobbigt var på sitt eget sätt, med allvarliga brott bakom sig. Var det förutbestämt? Jag tror inte det. Alla hade vi nog haft våra utmaningar, men vad man blir i livet är väl snarare en fråga om hur vi utnyttjar de möjligheter vi får. Många frågade mig efter rättegången: Hur kan du vara så motiverad? Hur orkar du jobba 12–14 timmar varje dag för att tillvarata en demons intressen? Hur känns det att vara djävulens advokat? För det första är demon och djävul inte ord jag använder om människor – oavsett vad. Min grundläggande människosyn är att alla har ett människovärde, oavsett vilka egenskaper vi har. För det andra upplever jag att demoniseringen avlägsnar det kollektiva ansvaret vi har för alla som lever i Norge, oavsett vilka handlingar en människa utfört. De verkliga svaren till dessa frågor finner jag dock i det som hände med de tre vännerna som blev utstötta och föraktade på grund av att de inte klarade av att anpassa sig till samhället. Detta har jag grubblat mycket på: Varför var det just dessa tre killar som hamnade på den ena sidan, medan de två andra vännerna och jag hamnade på den andra? Jag minns det som om det var i går, när bomben briserade. Inte den i regeringskvarteret den 22 juli 2011, utan den på Oslo centralstation tidigt på åttiotalet. Den hemmagjorda bomben var placerad i en förvaringsbox i den nyligen invigda järnvägsstationen. En ung kvinna dog, elva personer skadades. En bomb mitt i Oslo! Det var totalt verklighetsfrämmande. Bomber var något som man höll på med i andra delar av världen. Chocken blev ännu större när det visade sig att tre av mina vänner


24 |

             | Det vi kan stå för

var inblandade i vansinnet. Bara en av dem fick ett långt straff. Han var arton år gammal och förklarade att orsaken till dådet var desperat brist på pengar. Avsikten med bomben var att pressa ut pengar mot löftet att en ny bomb inte skulle explodera någon annanstans i staden. Vilken idé! Som tur var hade de inte placerat ut fler bomber; de blev väl trots allt själva skrämda av resultatet. Två av gärningsmännen var mina klasskamrater och en av dem en nära barndomsvän. Hur var det möjligt att vi som hade samma bakgrund, kom från samma miljö och kompisgäng, hade samma lärare och idrottsklubb – ja, hade en till synes identisk uppväxt – kunde utvecklas på så olika sätt att några av oss sprängde en bomb, medan vi andra utbildade oss och blev ansvarstagande medborgare? Det är en fråga som förundrat mig allt sedan det tidiga åttiotalet och det förundrar mig fortfarande. Och ännu vet jag inte om jag har några svar. Det närmaste jag kommer är att det måste ha varit väldigt många tillfälligheter med i bilden. Kanske handlade det först och främst om att befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: att undvika att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Egentligen skulle vi alla ha varit tillsammans på semester, men av olika orsaker splittrades vi. Tre stannade kvar hemma och hamnade i dåligt sällskap. Kanske behövdes det inte mer än så? De som hade otur med denna tajming och nu definieras som människor med lågt människovärde i vårt samhälle är trots allt vänner som jag tycker väldigt mycket om. För mig betyder de mycket, eftersom jag kommer ihåg deras ungdom och barndom. Ännu ser jag samma ögon som jag såg när jag var sex, åtta, tio år och vi lekte tillsammans. Jag minns hjälpsamma händer när vi som 16–17-åringar var på vandringstur tillsammans, och jag känner igen blicken och omtanken som fanns där när vi pratade om kärlekssorger och andra bekymmer som vi måste igenom under uppväxten.


                   |

25

De är människor som alla andra. Jag är uppriktig i min glädje över att känna människor med olika bakgrund, med olika utveckling och olika barlast, eftersom det gör det möjligt att se människor oavsett vad de har gjort – och se dem just som människor. Alla som har jobbat med till exempel barnomsorg eller inom vården vet att det finns något gott i alla människor, barn som vuxna. Men för vissa händer det något fysiskt eller miljöbetingat, eller bådadera – något som gör att vissa inte får de möjligheter som alla människor förtjänar att få. Vad uppnår samhället med att definiera dessa människor som demoner, annat än att skyffla dem ännu längre ut i marginalen och såga av deras möjligheter att komma tillbaka till gemenskapen? Hellre ska vi fråga oss – ja, vi måste alltid fråga oss: Varför blev det såhär? Varför blev den här mannen en mördare? Vad hände med den här kvinnan som gjorde henne till en alkoholist? Vilken är den bakomliggande berättelsen? Detta var några av de första frågorna jag ställde mig själv när jag mötte Anders Behring Breivik tidigt på morgonen den 23 juli. Hur är det möjligt? Den här mannen är uppvuxen mitt i Oslo. Han har gått i våra skolor och har vuxit upp i vårt samhälle med våra värderingar. Han har till och med varit aktiv i ett politiskt parti och har därmed deltagit i den demokratiska processen i Norge. Hur är det möjligt att han blir en av tidernas värsta terrorister i samma land som har fostrat honom? När vi betraktar människolivets brokigheter, dess många små och stora händelser – och när vi förmår se den enskilda individens historia – kommer också respekten för människan sådan hon är, oavsett vad hon gjort. Kanske leder det inte till vänskap eller närhet, kanske inte ens en gnutta sympati. Men respekt för en människa sådan som hon har blivit under de rådande omständigheterna. Då är det plötsligt inte så svårt att få upp motivationen som krävs för att tillvarata denna persons rättsliga intressen, eftersom det egentligen är fråga om respekten


9789174993011  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you