9789185763115

OPPOSITIONSPARTIET Gun-Britt Sundstrรถm Med efterord av Annina Rabe

PERSONFÖRTECKNING Saga som berättar

Karla som representerar Eliten av Svensk Ungdom

Gaggan som är mot allting

Li som kan falla på idén att delta i gymnastiken

Jenny som läser Lawrence Durrell bakom skolväskan

Ia som skaldar nidvisor när hon blir retad

Otti som hör till extremisterna

* Mirre som är som om man just hade packat upp henne ur en kartong från NK

Lisa som mera är som om hon kom från stallet

Elsa som har andliga hårnålar

Bettan, Anita och Rosalie som bildar Skinnpartiet

Ann‑Charlotte Lundholm som bara bildar grå massa

Ebbe som är pojke

Knutsson som är svensklärarinna, även känd som Bältan, väl att skilja från

Den största bältan som är en rent metafysisk konstruktion

Agnes som får en annan klass och därigenom förorsakar svåra svartsjukekval

Faster som är en känslig man

Bergman som kallas Maximus, handelsresande i ablativus absolutus

Leijonbröl som är reservofficer

Bolle som inte är den som ska ta studenten

Veneris blomma som har öron över hela kroppen

* Poeten, Larsson, Eilert och Hägglund som är typer

Walter som skiter i Jenny

Helge som är en jätteerotiker

Johan som gifter sej med Li

Sam som faktiskt har andliga intressen också

Henrik som blir en amazon

Social fostran Båten rullar. Salt skum yr upp emot mej vid relingen på akterdäck.

Ljusen i Mariehamn har redan försvunnit långt bakom oss, det är över midnatt.

Jag huttrar lite, nattluften är kylig, men där nere i salongen kunde man ju inte vara. Fulla finnar överallt, kvavt och stimmigt.

Jag hade ingen att prata med heller. Ia spelade luffarschack med Ebbe. Elsa satt och läste i en turistbroschyr. Hon är så präktig Elsa, hon har liksom andliga hårnålar. I ett hörn hade några tys‑ kar ställt upp en transistorgrammofon, och Anita och Rosalie dansade med dem.

Det var ingen som märkte när jag gick ut, lärarna satt för sej själva i en annan del av salongen, de fnittrar som skolflickor och kallar varandra vid förnamn, lilla Lisbet säjer Agnes till Knuts‑ son, fastän Knutsson är äldre än hon, lilla Lisbet. Och Knutsson säjer Agnes precis som vi brukar göra när ingen hör det – Agnes. Så konstigt att det här är sista gången vi har med henne att göra. Jag tänkte verkligen på det när hon kom där på kajen i ef‑ termiddags, med resväskan i handen och en bok i kappfickan – när vi kommer hem från skolresan är det ju sommarlov. Och nästa ter‑ min ska vi ha en annan lärare. Och Agnes, Agnes ska ha en annan klass. Det kan ju göra en galen att tänka på dom där andra männis‑ korna som hon ska ha lektioner med. Som hon ska ta med sej när hon går vilse i världsrymden apropå ett astronomital. Som hon ska läsa Edith Södergran för. Som hon ska prata om sommaren med,

berätta om sina fjällvandringar och reseäventyr – Svartsjukans demoner var ordet.

Fast. Det är så konstigt med Agnes. Det är så konstigt att på sätt och vis känner man henne inte fastän vi har haft henne ett helt år, man vet inte om hon verkligen är sån som man tror. Inuti. Jag tän‑ ker iallafall komma underfund med det den här veckan. Och om det då skulle visa sej att hon faktiskt inte är ett dugg sån som – sån som jag har föreställt mej? Vad gör jag då. Då går jag i ån. Finns det någon å i Borgå, jo det gör det förstås, den ska jag gå i om …

– Står du och diktar? En dikt till havet?

Knutsson, var kom hon ifrån? Hon har verkligen en förmåga att smyga sej på en bakifrån.

– Men det är väl bäst att du går ner och försöker sova lite nu.

Hon lägger armen om mina axlar, jag gör mej försiktigt lös och går före henne nerför trappan.

Sova, jo det kan hon säja. Vi får minsann ägna all vår uppmärk‑ samhet åt att i görligaste mån hålla de fulla finnarna från livet.

Agnes kommer bort och schasar lite åt dem då och då, men det har ju inte någon större effekt. Jag smiter tillbaka upp på däck i gryningen, ser på solstrimman och fiskmåsarna och låter salt skum yra upp emot mej.

Från hamnen i Åbo transporteras vi till skolan där vi ska tillbringa den första natten. Det är en gymnastiksal vi ska ligga i, golvet är helt och hållet täckt av randiga madrasser. Vi tar bara upp ena lång‑ väggen, men borta i andra ändan av salen befinner sej en annan grupp, en klass med finska flickor som sitter i behå och underkjol och lägger upp håret när vi kommer in. Och pladdrar någonting fullständigt obegripligt.

Ia har rullat ut sin sovsäck bredvid min, jag vet inte om jag riktigt tycker om att ha henne så nära. Ia verkar så vuxen på nå‑ got sätt, hon har gått om en klass så hon är ett år äldre, men det kan inte vara bara därför. Man förstår sej inte riktigt på henne.

Och så hon går hon öppet in för att sylta in sej med lärarna, det är inte fair play. Det är något jag alltid har ansett som självklart att man gör i smyg.

Men på sista tiden har hon börjat odla mej. Varför?

Kuriositetsintresse?

Dagen skulle ägnas åt sightseeing, men framåt eftermiddagen drabbas vi av akut blackout till följd av utmattning, vacklar om‑ kring gråbleka och hålögda och bara viker oss av skratt när Knuts‑ son föreslår att vi ska bese Åbo slott också. Ia svimmar (när Agnes råkar stå precis bakom henne, det är vad jag menar med öppet) och de ambitiösa pedagogerna måste till slut resignera. Vi får återvända till madrasskolan och äntligen gå och lägga oss.

Väcks vid midnatt av att de finska flickorna kommer inklapp‑ rande på höga klackar. En evighet innan de har klätt av sej, borstat tänderna ute i tvättrummet allihop, rullat upp håret och tisslat färdigt på sitt obegripliga språk. Knappt har den sista ficklampan slocknat förrän det börjar böka på ett nytt ställe, det är Ia bred‑ vid mej som måste ut och röka. Hon signalerar till Jenny ett par platser därifrån, som också är vaken, och de börjar försiktigt dra sej utåt. Knutsson ligger borta vid dörren, hoprullad till ett litet klot i sin sovsäck. Ser ut som det där bältdjuret som förevisades på skolbasaren i vintras. Ia tycks ha slagits av samma tanke, hon knuffar mej i sidan och nickar dit bort: – Obs bältan!

Syftet med skolresan är ingalunda att vi bara ska turista och studera sevärdheter, utan vi ska utföra ordentliga arbetsuppgifter, en uppgift varje dag. Vi hade knappt kommit fram till Borgå förrän vi delades in i grupper om tre och tre och skickades ut med blindkartor och stencilerade frågor för att orientera och informera oss. Vi hispade runt på gatorna hela förmiddagen, prickade in rådhus och kyrkor på kartan, skolor och minnesmärken, kommunikationer och industrier.

Det är en söt och fridfull liten stad, så liten att Svenska Skolklassens ankomst i maj tycks utgöra en verklig händelse för befolkningen, Borgåbladet skriver reportage om oss och framhåller hur betydelse‑ fullt för kulturutbytet det är detta med internordiska skolresor.

Efter middagen drog vi oss tillbaka till skrivsalen för att ut­arbeta redogörelsen, jag skrev och de båda andra illustrerade. Uppgifterna ska vara renskrivna och inlämnade före kvällsmaten, sedan får vi göra vad vi vill till sängdags. Här bor vi mera civiliserat, i riktiga sovrum med sängar. Vi fick välja själva vem vi ville dela rum med, och det blev förstås samma par som brukar dela dubbelbänk i klass‑ rummen: pojkarna i två rum på nedre botten, sedan Ia och Otti, Anita och Rosalie, Gaggan och Li, och så vidare. När vi hade gått igenom båda korridorerna var Elsa, Ann‑Charlotte och jag kvar, så vi fick det bortersta rummet som var störst. Vi har delat upp byrålådorna och bokhyllorna och garderobsutrymmet mellan oss och packat upp våra saker. Över sängknoppen på den stora järn‑ sängen har jag hängt upp mina hårband: det blå i färg med jackan, det grön‑och‑vit‑randiga till klänningen och det röda till tröjan.

Ann‑Charlotte ligger i sängen bredvid, Elsa i den vid dörren. I fot‑ sitt flanellnattlinne förstås, och de andliga hårnålarna – tar hon inte ur dem ens när hon sover?

Konstigt egentligen att Elsa var tillsammans med Gaggan från 10

början. På den tiden när det var Li och jag som satt tillsammans i klassrummen. Men det är länge sen nu – det var redan i början av hösten som Gaggan drog in i dubbelbänken, och numera är Gaggan‑och‑Li ett begrepp: man kan över huvud taget inte före‑ ställa sej dem utan varandra, de bor hos varandra, man ser dem komma till skolan tillsammans på mornarna och gå hem tillsam‑ mans på eftermiddagarna.

Vägg i vägg med oss ligger Mirre och Lisa, klassens mest omaka par åtminstone till det yttre: Mirjam mörk och slank, idealet för en fotomodell, evigt chic och sval – Ia säjer att hon är som om man just hade packat upp henne ur en kartong från NK. Lisa är liten och gulhårig, och när Mirre har svarta lackpumps med små rosetter på tårna, har Lisa raggsockor och foträta läder‑ stövlar, och doftar häst snarare än Carina‑Eau‑de‑Cologne.

Ia blev indelad i grupp med Mirre och Lisa och hade haft väldigt roligt med arbetsuppgiften, berättade hon i korridoren på kvällen.

– Det var verkligen ivars. Men vilka är du i grupp med?

– Bettan och Ulla.

– Jaha, det förstår jag.

– Vadå förstår, det bestämdes väl genom lottning.

– Lottning nej, känner du inte till systemet: dom sätter upp en lista med dom bästa överst, dej och Elsa och så vidare, och sen gruppar dom ihop dom översta med dom understa. För att grup‑ perna ska bli ungefär lika bra.

– Det är inte sant. Det är absolut inte sant, var har du fått det där ifrån?

– Det sa Agnes.

Agnes?

Nej det kan inte vara sant, Agnes kan inte göra en sån sak, ett 11

sånt avskyvärt system, en sån vidrig uppdelning i – Just då kom Bettan fram till oss och tittade bekymrat på mej: – Du är väl inte lessen, Saga? Vi förstår ju att det måste vara hemskt för dej, du som är så begåvad, men om vi lovar att vi ska göra vårt allra bästa?

Vad svarar man.

Stora bruna snällfuktiga koögon.

Jag vill veta det: vad svarar man?

Så är det dags för studiebesök på Runebergshemmet, stadens stolthet.

Aldrig har jag sett eller drömt om något liknande. Allting be­ varat så som det var på hans tid – och här är sängen som han dog i, och på nattduksbordet ligger detsamma som då, samma bok och samma näsduk – och här – Jag gick ut och kräktes. Bland narcisserna i trädgården stod en byst av Fredrika. Den kloka, förstående och litterärt begåvade.

Med sin aldrig svikande tillit sin make det bästa stöd genom livet.

Det här skulle vi alltså skriva en ny uppsats om. Jag rymde.

Jag rymde längs Ågatan förbi Nya bron över Gamla bron upp genom skogen till Furunäs där jag åt smultronglass på en uteservering.

Sedan rymde jag tillbaka. Bettan försäkrade att de klarade av‑ handlingen tillsammans, Ulla och hon, så jag tog ett block och gick ut och satte mej på trottoarkanten mittemot det otäcka huset för att rita av det. Jag kan inte rita något vidare, men just därför. Jag prostituerar åtminstone inte mina gåvor med det.

Så snart uppgifterna är inlämnade och kvällsmaten över sking‑ ras alla åt olika håll för att avnjuta den dyrbara fritiden, troppar 12

iväg nerför yttertrappan och ut i stan, Anita och Rosalie som pro‑ menerar arm i arm och tittar i skyltfönstren, Ia och Otti som går och sätter sej på fiket vid Stora torget och dricker kaffe, Gaggan och Li som bara försvinner och är uppslukade av jorden, vad de gör vet ingen.

Jag var tillbaka i god tid. I hallen satt Agnes, hon såg upp när jag kom in.

– Jag vill prata med dej Saga.

Hon visade in mej i sitt eget rum, slog sej ner i fåtöljen och bjöd mej en stol. Jag satte mej ner, förvirrad, högtidlig, i Agnes eget rum, vad är det här, vad är det hon vill prata med mej om?

Agnes tog upp pärmen med våra inlämnade uppgifter och blädd‑ rade i den.

– Hur mycket har du egentligen gjort av dagens arbete?

Det kom så småningom fram att Bettan hade brutit samman i hennes, Agnes’, armar medan jag var ute, brustit i gråt och berättat jag vet inte vad.

Agnes talar om samarbete. Hon talar om Samhälle och Social fostran och Anpassning. Inte bara som lärare till elev, nejdå, hon försöker ställa sej på min nivå också, och säjer över huvud taget allting man kan begära.

Ytterdörren är låst. Jag kan inte komma ut och gå i ån. Jag snubblar nerför en trappa och gömmer mej i källaren istället, och låter upp fördämningarna. Är hon sån, är det sån hon är? Nej! det är bara som hon spelar en roll! Men varför visar hon inte det då? Varför visar hon inte med den minsta lilla glimt i ögonvrån att det bara är en roll som hon är tvungen att spela? Förstår hon inte, förstår hon inte att hon inte får göra sånt där – står det inte i alla deras Pedagogiska 13

Anvisningar något om vad en fysiklärarinna får och inte får göra när hennes femtonåriga flickelever är kära i henne?

För att gråta färdigt skulle jag få stanna i källaren resten av mitt liv, så jag kan lika gärna stänga av, och gå upp till rummet. Det är så sent att de andra säkert har somnat, jag kan slinka ner i sängen utan att tända.

Försiktigt skjuter jag upp sovrumsdörren, och möts av tjugo‑ sex par ögon. Vid ett fladdrande stearinljus tronar Bältan. Hon läser högt ur en bok, en kvällssaga. Innan jag hinner fatta mej och stänga dörren utifrån, vinkar hon åt mej att komma in och sätta mej. Jag får av mej jackan som jag fortfarande har på mej sedan promenaden, och sjunker ner vid närmaste vägg. Utspridd över stolarna, sängarna och golvet sitter och halvligger hela klassen.

Närmast mej Ia, hon tittar på mej och ler lite, i samförstånd eller åt mina röda ögon?

Jag vaknade tidigt och slank ut i staden. Satt på en brygga och såg på morgonen. En häst som drar en kärra över kullerstensgatan. En gammal man som ror ut på ån. Fåglar. Vattnet är lergult och lortigt, definitivt för lortigt för att dränka sej i.

Uppgiften för dagen, studiebesök på stadens tidningsredaktion.

Jag skrev ett hurtigt kåseri och lämnade åt Ulla att renskriva det.

Efter kvällsmaten gick jag ut med Ia, vi drev runt nere på bryg‑ gorna och tittade på båtarna. Tio känner vi på porten, den är mycket riktigt låst. Vi skulle ha varit inne halv tio. Jag klättrar uppför brandstegen för att se om man inte kan komma in genom något fönster. Om jag kryper över taket ett par meter kan jag kom‑ ma ner på den där balkongen … Jag tittar ner på Ia, det är tre vå‑ ningar. Tar spjärn mot stuprännan och häver mej upp, kniper med 14

fingrarna om räfflorna på takbeläggningen och makar mej med bultande hjärta en liten liten bit i taget. Når balkongen, hoppar ner och knackar på rutan, det är Jenny som öppnar.

Vi tassade ner och låste upp för Ia, sedan talade Jenny om att de hade planerat ett hemligt nattparty i rummet där, de andra skulle komma dit vid elva så vi kunde lika gärna stanna. Snart dök den ena efter den andra upp ur korridorens mörker, Anita, Otti, Bet‑ tan, alla i nattdräkter. Vi tisslade och delade på kexpaket och chok‑ lad och väntade givetvis hela tiden bara på att bli upptäckta. Mirre vågade till och med uttala det: – Vi sitter och önskar det allihop!

Jag för min del satt och önskade att det skulle bli Agnes som upptäckte oss, men när dörren slutligen rycks upp är det Bältan som står där, hon blir mycket uppskärrad, mest när hon får syn på Ebbe i blårandig pyjamas, rasar in i rummet och grälar och sking‑ rar oss och ingenting.

Jag stod och hängde på balkongen under middagsrasten när Agnes kom över gårdsplanen. En mörkhårig fyrtioårig kvinna i syrén­ färgad klänning.

Jag säjer elaka saker om henne så fort jag får tillfälle, till Ia till­ exempel, och Ia är genast med: – Det är för att hon är konstnär, hon tror att hon är nåt.

Agnes fick syn på mej och ropade: – Jag ska till biblioteket med ett lass böcker, vill du följa med och bära?

– Kan jag väl, sa jag.

Agnes bjöd på glass i ståndet vid torget och frågade hurdant mumintroll jag tyckte hon skulle köpa hem till souvenir och sa att visst är Fänrik Ståls sägner en sorts bedrägeri för vad är patriotism 15

annat än utvidgad egoism. Och så låtsas hon tala finlandssvenska och säjer jo till allting, jo jo, säjer hon.

Jag satte mej i skrivsalen när vi kom tillbaka och berättade om allting i ett brev till Karla, det blev ett långt och patetiskt brev, fullt av känslosvall. Fast jag kunde inte posta det, för Karla är på skol‑ resa i Norge den här veckan, så det skulle inte hinna fram förrän vi är hemma igen.

Det var vid matbordet den sista kvällen som jag upptäckte att de tittade på mej, de talade om mej.

– Vadå? frågade jag Anita som satt bredvid.

Hon log lite: – Jo vi sa att man har blivit förvånad över dej den här veckan, man kände dej liksom inte förut.

– Gör man det nu då, sa jag och tog mer av kålpuddingen.

Mirre skrattade: – Jag visste att du skulle säja det!

Jag såg förvånat upp på henne, sen skrattade jag också. Jaså, ja då gör man tydligen det då.

Förmodligen hade man inte trott att begåvade flickor klättrade på tak på nätterna.

Sanningen att säja så är det en ny upptäckt för mej också.

Pa mötte vid Skeppsbron, hemma till lunch, sen väntade jag på telefonsamtal. Det kom på kvällen.

– Allå, sa jag.

– Allå, sa Karla.

– Varit hemma länge?

– Par timmar. Och du?

16

– Kom imorse.

– Mhm. Vad görst?

– Mm, läser en tråkig bok. Och du?

– Har just avslutat en tråkig bok.

– Mhm. – Kommer du hit då.

Karla verkade riktigt nöjd med veckan, jag blev nästan förvånad.

– Det kanske är mer glamour med en realklass? undrade jag.

Vara ute och resa med en massa gossar.

– Jo den där flickskolestämningen i eran klass kan ju inte vara nåt vidare förstås. Glyttarna är faktiskt trevliga.

– Jamen! Grupparbete! Det är ju en logisk orimlighet!

– Jag vet inte, sa Karla, på sätt och vis förstår jag hur dom har tänkt sej. Fast det är ju klart att det inte fungerar, det är ju i alla händelser mot naturlagarna.

– Min grupp var iallafall bra, tillade hon. Jag kunde jobba ostörd alltså. Jag skrev och Anders renskrev och Tommy satte in papperen i pärmen. Lillehammers kommunikationer. Passagerarfrekvens, körtider, spårvagnsfabrikanter. Och så illustrerade jag med diagram, du anar inte vilka vackra diagram jag gjorde! Röda och blå!

– Om det bara hade varit sånt, sa jag. Men Runebergshemmet.

Du skulle ha sett Runebergshemmet.

Karlas mor kom in och visade oss det nya tältet de hade köpt till semestern, ett illgrönt tvåmans. Vi slog upp det i vardagsrummet, Karla och jag kröp in och hon drog för blixtlåset.

– Jag får cellskräck! utbrast jag, i munnen på Karla som utbrast: – Jag får klaustrofobi!

Vi fnissade, vi utbrister alltid saker i munnen på varandra.

17

I —

Att vara tonåring Varför började jag egentligen grundlägga ett rykte som Begåvad det första jag gjorde i den här klassen? Jag vet inte, det har alltid varit en rollförväntning, jag har alltid hatat rollen och alltid levt upp till den. Och när vi fick Faster i latin gick jag ju in för det mer än nånsin, ett slags dunka‑huvudet‑i‑väggen kanske, eftersom man kan föreställa sej att Begåvade flickor är nåt av det värsta han vet. När han förklarade att tuggummituggande under lektionerna också var nåt av det värsta han visste, inhandlade jag omgående ett stort paket Toy att förvara i latinska grammatiken.

Annars finns det ju dom som kan tilldra sej uppmärksam­heten på andra sätt. Till exempel Li. Faster går runt i klassen och kon‑ trollerar översättningar, stannar vid varje plats, står bakom en med armen på stolsryggen och böjer sej ner. Men vid Lis plats stannar han länge, böjer sej djupt ner.

Eller när Li har frågan och ska böja Marcus Porcius Cato, då läg‑ ger han huvudet på sned och tittar på henne, och trugar med sin allra lenaste, allra hjälpsammaste röst: dativ? … ackusativ?

När jag har frågan ser han ner i katedern. Jag tror att Faster är rädd för dej Saga, sa Mirre en gång.

19

Det lät konstigt. Rädd?

Varför han heter Faster är det ingen som vet, namnets uppkomst går tillbaka till prehistorisk tid och det nu levande släktledet kan inte förklara det. Möjligen skulle det ha att göra med hans farbro‑ derliga, överlägset beskyddande attityd i kombination med det lite vekligt‑feminina i hans utseende? Det är förstås en ren hypotes.

Li har i alla händelser fallit pladask, och de svärmar gemensamt för honom, Gaggan och hon. Står i fönstersmygen på morgonen och tisslar när den ljusgrå Dodgen svänger in på parkeringsplatsen.

Jag vill kunna läsa Cicero som man läser Aftonbladet. Faster säjer att Maximus kan det.

Det är inte förrän nästa år som Maximus ska överta vår latin­ undervisning, men han har alltid förekommit som en övernaturlig auktoritet i bakgrunden, genom Fasters sätt att ständigt referera till honom. – Lektor Bergman tyckte … Jag ska fråga lektor Berg‑ man … Jag tror att lektor Bergman helst vill …

Lektor Bergman, filosofie doktor, huvudlärare i klassiska språk, föreståndare för klassiska institutionen. Man är inte alldeles säker på att han finns, men man tror på honom som på en högre makt: Magister Maximus Optimus.

Det händer faktiskt att man ser spår efter honom: anteckningar på svarta tavlan som står kvar sedan hans lektion när man kom‑ mer in i klassrummet. Ett slags hälsningar, tänker jag. Ett slags budskap från en högre värld.

Fast som ofta tycks vara fallet med sådana är de tyvärr obegrip‑ liga: de är grekiska.

Jag samlar på sagor om Maximus. Flickorna i hans nuvarande klass står gärna till tjänst, med skräcksagor om hur han tvingar 20

dem att dra böjningsmönster tills de bara svimmar, de sitter som asplöv i bänkarna, och terrorn sträcker sej ända ut i korridoren, latinkorridoren som är den enda i huset där det är tyst och till och med grundskolebarnen stundom dämpar sej till viskningar.

Jag slukar sagorna och drömmer om honom på nätterna, ett äkta gammalt monstrum …!

En lärare som inte är rädd för en. Det är något att drömma om det, i dagens skolsystem.

Händer det något? Nej. Jo. – Händer?

Man vaknar klockan sju på morgonen, man går en fin liten pro‑ menad genom skogsdungen upp till skolan, somnar om i bänken och ägnar sedan dagen åt att flytta sej från klassrum till klassrum, från bänk till bänk, vakna till av utringningen som av en väckar‑ klocka, flytta sej och somna om.

Skyndar hem klockan tre, tar sej samman en stund för att slå i sej läxorna. Skriver lite brev. Läser lite böcker. Det är ganska be‑ hagligt, och ganska tomt. Tankarna blir desamma. Från morron till kväll känner man igen dem från föregående dag. Lördagstankarna är något avvikande, men återkommande. Söndagstankarna är lite tristare än de andra.

Går här. Känner sej ganska overklig. Det är så fånigt att studera, det fyller ju ingen funktion. Jag vill – jag vet inte vad det är jag vill – nånting med små barn och djur och vara närmare jorden, nånting – – Duktig flicka, säjer Faster när jag rappt har dragit de åtta infiniti‑ verna. Duktig flicka, det låter som att klappa en häst på mulen.

Och jag fortsätter med att mot min vilja bygga på mitt rykte.

21

Han hade skrivit upp en fras på tavlan, förklarade att den som kunde ta ut det var inte dum: ”Mutatis mutandis.”

– Det är en riktig tjufemöresfråga, tillade han när ingen an­mälde sej. Det är ett av hans små påhitt det där, att lova ut pengar. För att vädja till våra lägsta instinkter säjer han. Lång tystnad.

– Ingen? Saga? (Man har till och med vant sej vid det där ”Ing‑ en? Saga?” och gitter inte fnissa åt det längre. Jag utgör en egen kategori.)

– Sedan det har ändrats som bör ändras, mumlade jag.

– Det är ju hemskt, utbrast Faster. Du är en dyrbar elev Saga, kommer väl att ruinera mej till slut.

Rodnande av skam tog jag emot tjugofemöringen. Naturligtvis har jag läst det där uttrycket någonstans, ”med vederbörliga änd‑ ringar” brukar det återges, inte sjutton skulle jag ha kunnat ta ut det på rak arm om jag aldrig hade sett det förut. Men det kunde jag ju inte ställa mej där och förklara. Inte kunde jag tiga heller, när han nu frågade mej direkt.

Men jag är en bedragare och en svindlare, det är jag. Mitt rykte springer före mej utan att jag begriper hur det går till, och jag blir tvungen att lära mej mer och mer i smyg för att leva upp till det …

– Det börjar faktiskt bli kusligt, klagade jag för Karla på hem‑ vägen från skolan. Som i somras när vi skulle bo på ett pensionat i Ystad och flickan i receptionen tittade i liggaren när jag skrev in mej och sa: – Sandler, Stockholm – är det du som är så begåvad?

– Ja det var ruskigt. Vad svarade du på det?

– Vad kunde jag svara. Jag ville ju inte göra bort mej sådär från början, så jag la förstås upp världens onaturligaste skratt och vrå‑ lade begåvad? jag? hahaha, det måste vara min kusin du har hört talas om!

22

– Mm, nickade Karla, det är på det sättet man vänjer sej vid lögn och förställning. Jag träffade en sån jättesöt gosse på tåget hem från landet, vi stod och pratade ute i korridoren en lång stund, han skulle också börja i andra ring i höst. Men så plötsligt tittade han på mej sådär från sidan och frågade ”Du är väl inte en sån där som man inte kan umgås med som bara har stort A och litet a i betyget?”

– Typiskt. Typiskt situationen där man inte utbrister o nej då jag hade ett Ab också!

– Överbegåvad, fnös Karla, ”överbegåvad”, det är som ”lång‑ synt” eller ”plattfotad”. En obetydlig defekt i och för sej, men till‑ räckligt för att diskvalificera en.

Vi traskar långsamt hemåt, dystra under den gemensamma för‑ bannelsen att vara såna där som man inte kan umgås med.

– Vad tycker DU om Gunnlaug Ormstunga, frågade Bältan, är det en sympatisk person?

– Nä, sa jag.

– Så DU skulle inte kunna tänka dej att vara förälskad i honom då?

– Det har jag väl inte sagt, sa jag, näbbigt.

Bältan skrattade så att guldtänderna blänkte – åt min princi‑ piella näbbighet, eller åt den kärlekssyn som den för ögonblicket hade tvingat mej att anlägga?

Men hon har då också sitt eget sätt att bedriva litteraturhistoria.

Av den märkliga och till större delen oaptitliga anrättning som ut‑ gör litteraturkursen blir vi omedelbart ovanpå den isländska sagan serverade Hjalmar Bergman: – Föreställ dej, säjer Bältan då, föreställ dej att du är tvungen 23

att välja Bo eller Rolf Swedenhielm till livsledsagare, vem av dem skulle du föredra? Ann-Charlotte?

Konkretion i undervisningen!

Ann-Charlotte skruvar på sej, illa berörd.

– Du anser kanske att är man KÄR så ÄR man? föreslår Bältan hjälpsamt.

Ann-Charlotte skruvar på sej och vill visst inte uttrycka någon kärlekssyn alls.

– Men du tycker väl iallafall inte att Bos hederskänsla är ett direkt NEGATIVT drag?

Vem

utom

Ann-Charlotte

skulle

undgå

att

ropa

JO!

JODETGÖRJAG! Agnes är på skolresa i Finland med de nya förstaringarna. Svarta demoner rider mej.

Men Bältan hade ett brev till oss på morgonen. Till oss, L II, från Agnes i Borgå. Vi svimmade av lycka. Kollektivt.

Bältan läste upp det, högtidligt som när hon deklamerar, och det handlade om mossiga gräsmattor och utblommade syrénbuskar som lutar över trädgårdsplanken, om susande vass i sankmarken utanför staden och om klibbiga gula björklöv som singlar ner över Runebergs verandatrappa.

Det är en dimgrå morgon och i katedern står Bältan och läser upp ett brev från Agnes. Utanför fönstret reser sej raderna av för‑ stadens likgiltiga höghusfasader. Det är en rökdisig morgon i sep‑ tember och vi faller i drömmar på våra bänklock.

Karla kom och räckte mej sin senaste uppsats, ”Att vara tonåring”, som hon hade fått tillbaka rättad av Ida. Hon sa inget, bara räckte 24

mej den och skrek. Jag läste det som var förstruket med rött: ”… och veta det. Man är inte unik, ens tankar och känslor är inte unika …” Det sista ordet var understruket och i marginalen stod det ”upprepning!”

– Såja såja, sa jag. Karla, hon kan vara en bra människa ändå.

– Nej! skrek Karla, nej det kan hon inte för det är en moralisk plikt att vara intelligent!

– Ida verkar visserligen ovanligt dum, medgav jag, men det är iallafall värre att ha Bältan ska jag säja dej. Jag var borta när hon lämnade tillbaka våra uppsatser, så hon skulle tala om mitt betyg för mej dan efteråt. Men tror du hon kom fram till mej och talade om det bara, som en vanlig människa skulle göra? Nejdå, hon tog mej avsides utanför klassrummet och ställde sej framför mej och strök håret ur pannan på mej och ritade med fingret ett stort A på min panna! Och viskade: ”Du förstår?” Vad ger du mej för det!

Karla är slagen.

– Vad gjorde du? Lät höra ett dovt rytande och slängde dej om halsen på henne och ströp henne?

– Å, du vet inte vad det innebär att stå inför Bältan. Jag viskade tillbaka: Ja … jaa … … grävande djur med spetsig nos, stora öron, små ögon och korta ben med kraftiga grävklor; på marken röra de sig långsamt och söka undkomma genom att med otrolig snabbhet gräva sig ned i jorden.

Natte­tid komma de upp ur sina hålor och gångar för att söka sin föda … allätare … tandfattiga … borstigt hår … borstbälta, klotbälta, jättebälta, svinörad bälta …

Det stämmer ju inte alls. Bältan jagar både dag och natt, och det är tvärtom vi som får söka undkomma genom att med otrolig 25

snabbhet gräva oss ned i jorden – fly ner i souterrängvåningens mörka hall och genom blixtsnabba sicksacksprång mellan bok­ skåpen villa bort förföljaren. Den outsägligt beklagansvärda var‑ else som inte hinner undan släpas avsides i någon enslig gång och pressas in mot korridorväggen – Det kan nästan kvitta om det är strafftal eller beröm det är fråga om. Nu senast var det jag som skulle tas i upptuktelse – om du inte bekymrar dej om ditt litteraturbetyg Saga så är det ju din ENSAK och hör inte hit, men du får VERKLIGEN rycka upp dej och visa dej lite mer AKTIV under lektionerna för annars måste jag sänka ditt litteraturbetyg! – man vet inte vad hon säjer, man bara stirrar in i ansiktet framför sej, tätt tätt framför sej, som paralyserad stir‑ rar man, och när hon har släppt en vacklar man nerför skoltrap‑ pan elektrisk av hysteri, nerverna i ett enda nystan. Det måtte vara så att det är Bältans överspändhet som smittar av sej, elektrifierar omgivningen – eller också är det tvärtom – man vet inte – man vet inte vad man heter, vet ingenting, och när någon kommer fram och undrar vad som har hänt med en kan man inte förklara det, bara vacklar omkring och kippar efter luft och fäktar med armarna och stammar: Bältan!

Li har varit sjuk ett par dagar, och under tiden har Gaggan varit tillsammans med mej! Man delar dubbelbänk i klassrummen och går tillsammans till matbespisningen, man pratar på rasterna. Och som vi har pratat, man skulle kunna tro att vi tänkte förbli bosom friends hela livet. Under håltimmen satt vi på järnstaketet vid skolgården och löste världsgåtorna. Talade om Agnes (som san‑ nerligen utgör en världsgåta så stor hon är), och Gaggan berättade om när hon hade skrivit flyttningsprovet i matte förra månaden, 26

hon körde igen och Agnes måste meddela henne det.

– Alldeles blank i ögonen, berättar hon, och jag bara sprang ifrån henne, ner i hallen och stortjöt, inte för att jag hade kört men för att hon var så underbar!

Jag hänger med blicken vid hennes läppar och är nära att brista i gråt själv, jag ser situationen för mej …

Agnes har den felande dimensionen, kommer vi fram till. Det är den som skiljer mänskor från mänskor. Edith har den, Edith Södergran. Det är den som oroar oss själva. Karlar har den inte.

Vi talar om dimensioner, vi talar om att vakna. Uppvaknandet: när man plötsligt blev medveten om sej själv och att det var på en själv allting berodde. Förtjusningen över det nya perspektivet, det ego-centriska. Tvivlet sedan, kanske är det inte så bra som jag tyckte? Skräcken: man placerar någon annan, någon att bero av, i centrum …

Mitt under alltihop fnissar Gaggan. Man rycker till och ser för‑ virrat upp på henne, men så måste man ju stämma in.

Vi sitter på järnstaketet vid skolgården och talar om vårt livs djupa frågor, och fnissar.

Vi har en dödsfiende! Så spännande! Fast mest är han förstås Lis. Det är den nye geografiläraren, en grovvuxen, rödkindad, buller‑ sam herre. Det började med att han ställde en fråga till Li, om vilken den vanliga vindriktningen över Sverige är.

– Är väl olika, sa Li carelessly. Alla håll.

Han grälade och bullrade en stund. Strax efteråt satt Li och tiss‑ lade lite med Gaggan – hon var inte alls den enda som tisslade, men plötsligt vältrade han fram till deras bänk och röt åt Li att lämna klassrummet. Li reste sej och gick mot dörren, rak i ryggen och 27

mycket dignified, undrade artigt om hon kunde få veta varför hon behandlades på detta sätt.

– Det har du inte med att göra! Ut bara!

Li rök ut och slängde igen dörren, tyvärr inte riktigt dignified.

Gaggan sitter ensam i dubbelbänken nu. Han skärskådar henne och frågar: – Du tycks inte ha din kartbok med dej?

– Nehej, säjer Gaggan.

– Då lovar du mej att alltid ha med den i fortsättningen då?

Gaggan är blek och ser mycket patetisk ut när hon svarar: – Om jag kommer ihåg det så (det skulle verkligen aldrig falla mej in att komma ihåg en så löjlig sak som en kartbok).

– För se kartboken, docerar han, det är den viktigaste boken i geografin.

Jag noterar i min anteckningsbok att det är fjärde gången han framhåller detta. Vi har haft honom tre lektioner.

Sedan började han yra om bergskedjeveckningar. Ett annat namn på den variskiska veckningen är den hercyniska.

– Nå Marguerite, vad hette veckningen?

Gaggan tiger, blek och patetisk.

– Saga?

Jag anser mej verkligen inte kunna svara på en fråga som Gaggan har hållit sej för god för. Så jag tiger, rodnande och sammanbiten.

– Heder åt dej! väser Mirre från bänken bakom.

Men somliga har inga skrupler. Ann-Charlotte flaxar och knäpper: – Den variskiska eller hercyniska veckningen.

Förmodligen är det mindre samarbetsvilja och lojalitet med lä‑ raren än skär dumhet. Somliga fattar inte att man inte besvarar en 28

fråga fastän man kan. Somliga räcker upp handen på vadsomhelst.

På ”vad betyder common sense” eller ”vad hade jag gett er i läxa”.

Men han ger sej inte.

– Vad heter bergskedjan mellan Frankrike och Spanien, Marguerite?

Lilla späda Marguerite med det genomskinligt bleka ansiktet – hela hon ser ut som om hon skulle ramla omkull om man blåste på henne – hon ser upp och fäster en plågad blick på den rödmosiga bjässen med pekpinnen som har fattat posto framför hennes bänk.

– Py-re-né-er-na, uttalar hon, med en mycket liten röst.

Trakasserierna fortgår, tillbaka till mej: – Vilken bergskedja har gett namn åt den alpina veckningen?

Vid utringningen störtade alla över Li, dagens hjältinna, gran‑ dios i sin förorättelse. Lektionen refererades för den indignerat susande Karla. Mirre talade med avsmak om Ann-Charlotte. Elsa förklarade att geografin plötsligt har förlorat hela sin tjusning för henne. Gaggan sa att hon hade varit nära att brista i gråt och jag sa o så synd att du inte gjorde det och jag önskar att jag hade varit Li. Så lika oss allihop.

Gaggan och Li spelar med i skolteatern, de citerar sina pjäser i alla sammanhang så att det börjar bli omöjligt att hålla reda på när de är sej själva och när det är en roll.

– Du låter egentligen som om du sa en replik varje gång du säjer något, sa jag till Gaggan.

– Det gör väl du med, sa Li. – Gör jag?

– Ja, repliker i en pjäs som du själv hade skrivit.

29

Jag begrundade detta, då Li tillade: – Eller som Karla hade skrivit.

Karla blev lika upprörd som jag: – Nää så, vad menar du med det?

Li viftade bort det, – äsch, ni kanske är i pjäser som varandra har skrivit, är ni nöjda då.

Men Karla och jag gick och blängde på varandra hela vägen se‑ dan. Hennes repliker va!

Vi hade sällskap in till stan alla fyra, till abonnemangsföreställ‑ ningen av Yerma på Dramaten. Satt bredvid varandra i bänken, och sen efter föreställningen var det plötsligt som om vi ville göra nånting tillsammans. Man vill liksom inte bara skiljas sådär, på en gång. Vi steg tvehågset på tunnelbanan vid Hötorget.

– Ni kan ju följa med mej hem då, föreslog jag försiktigt när det var sex stationer kvar.

– Ja! sa Gaggan. Fast klockan är förstås mycket redan – kan vi ligga kvar?

– Pax för tältsängen! ropade Karla, och så började vi diskutera hur det skulle kunna få plats fyra bäddar i mitt sovrum, för vi måste förstås ligga i samma rum allihop. Vi diskuterade som bäst och hade fyra stationer kvar när Li sa: – Jamen läxorna?

Jag gjorde ett snabbt överslag: – Engelskan och geografin snoppar vi, jag drar latinöversätt‑ ningen och Karla får lära oss fysiken. Mhm? – Menar du allvar? sa Gaggan.

– Jag hatar planer som inte blir nånting av, sa jag.

– Jag också! sa Gaggan hastigt.

Två stationer kvar så var vi överens. En station kvar så sa Li: 30

– Nejmen hörni är vi egentligen …

Tre furier kastade sej över henne och stoppade till munnen på henne och drog med henne av tåget vid min station. Detta ord: egentligen.

Jag röjde ut alla möblerna ur mitt rum för att få plats med gummi­ madrasser och extrasängen. Under tiden köade de vid telefonen för att ringa hem till sej och tala om var de var. Ma kom upp med en tebricka, och så satt vi i bäddarna och småpratade, gjorde en halv läxa. Utanför fönstret var det svart. Gaggan föll i extas över babykorten i mitt fotografialbum: – Jag vill ha en son! jämrade hon. (Yerma …)

Karla ville lägga på en grammofonskiva men Li sa att hon får ont i huvet. Sen pratade vi om Faster. Man pratar alltid om Faster. Man fantiserar tillexempel om att gå hem till honom på lucia­morgon nästa månad, ta honom på sängen i pyjamas, blå flanell med gröna prickar.

– Tss, fnös Karla, det är klart att han har sidenpyjamas. Röd sidenpyjamas såklart.

Men vi slocknade redan framåt midnatt, hade ställt väckar‑ klockan på halv sju.

Jag vaknar strax före halv. Solen har inte gått upp, och det är grått i rummet. Fönstret rycker lite i haken, vi lämnade en springa öppen.

Man kan få så märkvärdiga tankar när man ser människor som sover. De är ju som barn, så utlämnade. Man önskar plötsligt att man kunde göra något – göra något – vore det så bara att få stänga av den där väckarklockan som står borta på golvet och tickar och om ett par minuter kommer att tvinga upp dem ur deras sköna sömn – 31

Här närmast mej Gaggan, med ansiktet djupt ner i kudden, vid min fotända något otydligt mörkt som är Karla, bredvid henne Li, hon gnyr lite i sömnen.

Fönstret rycker till i haken och Karla vaknar av ljudet. Ögon‑ blicket efteråt skräller klockan.

Fem i åtta får vi springa uppför backen för att hinna i tid till geo‑ grafin. Så konstigt att komma sådär, tillsammans, när dom andra i klassen ser ut som – alltid. Jag höll på att säja: som om ingenting hade hänt.

32

33

34