9789155263119 by Smakprov Media AB

Men vad händer när gränsen suddas ut och verkliga liv står på spel? Michael är en skicklig spelare som lever större delen av sitt liv på VirtNet. När andra spelare försätts i koma på riktigt hamnar han i en härva av virtuella och verkliga faror. Den ökände spelaren Kaine tar över andra spelares kroppar, och han måste stoppas. Michael och hans vänner Sarah och Bryson får i uppdrag att hitta den livsfarlige Kaine. Han ﬁnns någonstans i VirtNet-spelens mörkaste nivåer, där få någonsin varit. Men spelet är inte bara ett spel längre, och Kaine är inte den han utger sig för att vara … En serie om en framtid där virtuella världar är möjliga, skapad av författaren till den populära succéserien Maze runner.

James Dashner • VirtNet-spelen

VirtNet erbjuder en virtuell värld för alla sinnen.

ISBN 978-91-552-6311-9

9 789155 263119

VirtNet_cover_tb3_2.indd 1

2016-05-12 08:38

Den här boken tillägnas Michael Bourret och Krista Marion för att de har format min karriär och är mina goda vänner.

First published by Delacorte Press, an imprint of Random House Children’s Books, a division of Random House, Inc., New York, 2013 © Den svenska översättningen Bokförlaget Semic 2016 www.semic.se Översättning: Ylva Spångberg Omslagsbilder: Trevillion Images Form: Monica Sundberg Redaktörer: Johanna Strömqvist och Sandra Fröjd Tryckt av ScandBook, Falun 2016 ISBN 978-91-552-6311-9

Översättning: Ylva Spångberg

Kapitel 1 KISTAN

1 Michael skrek för att överrösta vinden. Tjejen han pratade med hette Tanya. ”Jag vet att det är vatten där nere, men det kunde lika gärna vara betong. Du blir platt som en pannkaka så fort du slår i.” Inte det mest tröstande man kunde säga till någon som ville ta livet av sig, men det var ju sant. Tanya hade just klättrat över räcket på Golden Gatebron. Bilarna susade förbi på vägen, och hon lutade sig rakt ut och höll med darrande händer i sig i en stång som var fuktig av dimma. Även om Michael lyckades övertala henne att inte hoppa skulle det där hala greppet kanske ordna saken ändå. Och sen skulle det vara slut. Han föreställde sig hur någon stackars fiskare trodde att han äntligen hade gjort sitt livs fångst men bara halade in en otäck överraskning. ”Sluta skoja”, svarade den darrande tjejen. ”Det är inget spel. Inte nu längre.” Michael var inne på VirtNet – eller sömnen, för folk som var

där inne så ofta som han. Han var van vid att se rädda människor där. Många. Men under rädslan brukade det ligga en vetskap. Innerst inne visste folk att vad som än hände i sömnen, så var det inte på riktigt. Men inte Tanya. Tanya var annorlunda. I alla fall var hennes aura, hennes datorsimulerade motsvarighet, det. Den hade en helt sjuk uppsyn av ren skräck, som plötsligt gjorde Michael helt iskall. Den fick honom att känna sig som om det var han som klamrade sig fast över det långa fallet ned till döden. Och Michael var inget större fan av döden, simulerad eller ej. ”Det är ett spel, och det vet du”, sa han högre än han hade velat – han ville inte skrämma henne. Men det hade börjat blåsa kallt, och vinden tycktes ta hans ord och driva dem ned mot viken. ”Kom tillbaka hit, så får vi prata. Vi kommer att få våra erfarenhetspoäng båda två, och sen kan vi utforska staden och lära känna varandra. Hitta några galningar att spionera på. Kanske till och med fixa till oss lite gratis mat från någon affär. Det blir kul. Och när vi är klara letar vi rätt på en portal åt dig, så kan du logga ut och komma hem igen. Ta en paus från spelet ett tag.” ”Det här har ingenting att göra med Lifeblood!” skrek Tanya åt honom. Vinden slet i hennes kläder, och det mörka håret fladdrade bakom henne som tvätt på ett tvättstreck. ”Gå här ifrån, låt mig vara. Jag vill inte att du ska bli det sista jag ser.” Michael tänkte på Lifeblood Deep, nästa nivå, målet framför alla andra. Där allting var tusen gånger mer verkligt och avancerat, ännu mer intensivt. Han hade tre år kvar tills han kunde ta sig dit. Kanske två. Men just nu måste han övertala den här tokiga tjejen att inte hoppa ned till fiskarna, för annars skulle han skickas tillbaka till förorten i en vecka, och då skulle det bli mycket längre kvar till Lifeblood Deep. ”Men du …” Han försökte välja orden med omsorg, men han hade redan begått ett stort misstag, och det visste han. Att kliva

ur sin karaktär och använda själva spelet som ett skäl till att hon skulle låta bli att hoppa betydde att han skulle bli av med massor av poäng. Och allt handlade om poäng. Men den här tjejen började skrämma honom på allvar. Det var det där ansiktet – blekt och insjunket, som om hon redan hade dött. ”Försvinn!” skrek hon. ”Du fattar inte. Jag är fast här, med eller utan portaler. Jag är fast! Han låter mig inte logga ut!” Michael ville skrika till svar – hon snackade bara skit. En obehaglig, mörkare del av honom ville bara säga ”glöm det”, att hon var en loser, och låta henne hoppa. Hon var så envis. Det var ju inte som om det här faktiskt hände. Det är bara ett spel. Det måste han påminna sig om hela tiden. Men han fick inte sabba det här. Han behövde poängen. ”Okej då. Lyssna.” Han tog ett steg bakåt och lyfte händerna som om han försökte lugna ett skrämt djur. ”Vi har just träffats – ge det lite tid. Jag ska inte göra någonting knäppt. Om du vill hoppa, så ska jag låta dig hoppa. Men prata med mig i alla fall. Berätta varför.” Tårar rann över hennes kinder, och ögonen hade blivit röda och svullna. ”Bara gå. Snälla.” Hon lät besegrad. ”Jag larvar mig inte bara. Jag lägger av med det här – alltihop!” ”Lägger av? Okej, om det är det du vill. Men du behöver väl inte sabba för mig också, va?” Michael tänkte att det kanske gick att prata om spelet ändå, eftersom hon använde det som skäl att ta livet av sig – att checka ut från den virtuella världen och aldrig komma tillbaka. ”Allvarligt talat. Följ med mig tillbaka till portalen, logga ut, gör det rätt. Om du lägger av med spelet är du i säkerhet. Jag får mina poäng. Har du någonsin hört ett lyckligare slut?” ”Jag hatar dig”, spottade hon. Bokstavligt talat. En skur av saliv. ”Jag känner dig inte ens, men jag hatar dig. Det här har inte med Lifeblood att göra!”

”Berätta vad det har att göra med då.” Han sa det vänligt och försökte behålla fattningen. ”Du har hela dagen på dig att hoppa. Ge mig ett par minuter i alla fall. Prata med mig, Tanya.” Hon begravde ansiktet i högra armvecket. ”Jag klarar det inte längre.” Hon jämrade sig och hennes axlar skakade så att Michael började oroa sig för hennes grepp igen. ”Jag kan inte.” Vissa människor är helt enkelt svaga, tänkte han. Men han var inte så dum att han sa det högt. Lifeblood var det i särklass populäraste spelet på VirtNet. Visst, man kunde ge sig iväg till något läskigt slagfält från inbördeskriget eller bekämpa drakar med magiska svärd, flyga rymdskepp eller utforska de utspejsade strippklubbarna. Men sånt tröttnade man snabbt på. När allt kom omkring var ingenting mer fascinerande än avskalad, nedsmutsad, oromantisk ta-mig-härifrån-verklighet. Ingenting. Och somliga människor, som Tanya, kunde helt uppenbart inte klara av det. Michael klarade det strålande. Han hade stigit i graderna nästan lika snabbt som den legendariske spelaren Gunner Skale. ”Kom igen, Tanya”, sa han. ”Det kan väl inte skada att prata med mig? Och om du ska lägga av, varför vill du avsluta ditt sista spel med att ta livet av dig på ett så våldsamt sätt?” Hon lyfte snabbt på huvudet och såg på honom med så hård blick att han rös till igen. ”Kaine har jagat mig för sista gången”, sa hon. ”Han kan inte bara fånga mig här och experimentera med mig – skicka KillSims på mig. Jag tänker slita kärnan ur mig.” De sista orden förändrade allting. Michael såg förfärat på när Tanya tog ett hårdare grepp om stången med ena handen och hur hon sen började gräva i sin egen kropp med den andra.

2 Michael glömde spelet, glömde poängen. Situationen var inte irriterande längre, den var på verkligt liv och död. Under alla år han hade spelat hade han aldrig sett någon koda ut sin kärna och förstöra den spärranordning inne i kistan som höll den virtuella världen skild från den verkliga världen i deras tankar. ”Sluta!” skrek han, redan med ena foten på räcket. ”Sluta!” Han hoppade ned på listen på brons ytterkant och stelnade till. Han var bara några meter ifrån henne nu, och han ville undvika snabba rörelser som kunde göra henne panikslagen. Han sträckte ut händerna och tog ett litet steg fram mot henne. ”Gör det inte”, sa Michael så mjukt han kunde i den bitande vinden. Tanya fortsatte att gräva i höger tinning. Hon hade dragit loss bitar av huden, och en ström av blod från såret färgade snabbt hennes hand och höger sida av ansiktet till en röd sörja. Hon hade fått ett uttryck av skrämmande lugn, som om hon inte hade någon aning om vad hon gjorde med sig själv, men Michael visste mycket väl att hon var fullt sysselsatt med att manipulera koden. ”Kan du sluta koda en sekund!” skrek Michael. ”Kan du inte bara prata om saken innan du sliter ut din kärna? Du vet vad det innebär.” ”Varför bryr du dig om det?” svarade hon, så lågt att Michael blev tvungen att läsa på hennes läppar för att förstå. Men hon hade i alla fall slutat gräva. Michael bara stirrade. För hon hade slutat gräva, och nu stack hon in tummen och pekfingret i det sönderrivna köttet. ”Du vill bara ha dina erfarenhetspoäng”, sa hon. Långsamt drog hon ut ett litet metallchip täckt av blod. ”Jag avstår från poängen”, sa Michael, som försökte dölja sin rädsla och avsmak. ”Jag lovar. Du måste sluta med det där, Tanya. Återställ koden och prata med mig. Det är inte för sent.”

Hon höll upp kärnan i dess fysiska form och tittade belåtet på den. ”Märker du inte hur ironiskt det här är?” frågade hon. ”Om jag inte hade varit så bra på att koda skulle jag antagligen inte ens veta vem Kaine är. Eller känna till hans KillSims och hans planer för mig. Men jag är bra på det, och på grund av det … monstret har jag just programmerat loss kärnan ur mitt eget huvud.” ”Inte ditt riktiga huvud. Det är fortfarande bara en simulering, Tanya. Det är inte för sent.” Michael kunde inte komma ihåg att han någon gång i hela sitt liv hade mått så illa som nu. Hon såg så skarpt på honom att han tog ett steg bakåt. ”Jag står inte ut med det längre. Jag står inte ut med … honom längre. Han kan inte använda mig om jag är död. Jag lägger av.” Hon satte kärnan på tummen och snärtade sen iväg den mot Michael. Den flög över hans axel – han såg hur solen blixtrade i den när den snurrade genom luften, nästan som om den blinkade mot honom och sa: Du grabben, du är urusel på att förhandla med någon som vill begå självmord. Den landade med ett pling någonstans ute i trafiken, där den skulle krossas på några sekunder. Han kunde inte tro sina ögon. Att någon skulle ha så sofistikerade kunskaper i att manipulera koden att hon kunde förstöra sin kärna – det som i själva verket skyddade spelarnas hjärnor när de var i Sömnen. Utan kärna kunde hjärnan inte filtrera VirtNets stimulans på rätt sätt. Om ens kärna dog i sömnen, så dog man själv i verkligheten. Han visste inte om någon som hade sett det här förut. Två timmar tidigare hade han ätit stulna chips med mögelostsmak på Dannys Deli med sina bästa kompisar. Det enda han ville nu var att vara där igen, äta kalkonkött på rågbröd, stå ut med Brysons skämt om gamla tanters underkläder och höra Sarah berätta för honom vilken fruktansvärd klippning han hade fått i sömnen. ”Om Kaine försöker ta dig”, sa Tanya, ”så säg åt honom att jag

vann i slutänden. Berätta hur modig jag var. Han kan fånga folk här och stjäla så många kroppar han vill. Men inte min.” Michael tänkte inte prata mer. Han orkade inte höra ett enda ord till ur hennes blodfläckiga mun. Snabbare än något han någonsin förr hade gjort, det spelade ingen roll som vilken karaktär eller i vilket spel, kastade han sig fram mot stången hon höll fast i. Hon skrek och stelnade till ett ögonblick av den plötsliga rörelsen, men sen släppte hon taget. Nej, hon knuffade sig själv av bron. Michael grep efter räcket med ena handen och sträckte andra handen mot henne, men missade båda. Hans fötter träffade någonting stadigt men halkade. Han slog ut med armarna men nådde bara luft, och han föll, nästan synkad med henne. Ett otroligt skrik kom ur hans mun, och han skulle ha blivit generad av det om inte hans enda sällskap var på väg att förlora sitt liv. Eftersom hon hade kodat ut kärnan skulle hon dö på riktigt. Michael och Tanya föll mot vikens hårda, grå vatten. Vinden slet i deras kläder och det kändes som om Michaels hjärta kröp genom bröstet och upp i halsen. Han skrek igen. Han visste att han skulle slå i vattnet och känna smärtan, men sen skulle spelet brytas och han skulle vakna trygg och välbehållen hemma i kistan. Men tjusningen med VirtNet var fejkad verklighet, och just nu var verkligheten skräck. På något sätt hittade Michaels och Tanyas auror varandra under detta långa fall, som fallskärmshoppare i tandem. När den skummande ytan nedanför rusade mot dem slog de armarna om varandra, drog sig tätt intill varandra. Michael ville skrika igen men bet ihop tänderna när han såg hur fullständigt lugn hon såg ut. Hennes blick borrade sig in i Michael, letade i honom och hittade honom, och någonting inom honom gick sönder.

De slog i vattnet lika hårt som han hade trott att de skulle. Det var hårt som betong. Hårt som död.

3 Ögonblicket av smärta var kort men intensivt. Den fanns överallt på en gång, den exploderade i varenda nerv i Michaels kropp. Han hann inte ens ge ett ljud ifrån sig förrän det var över, och det gjorde inte Tanya heller, för han hörde ingenting utom det tydliga och skräckinjagande ljudet när de slog i vattenytan. Sen löstes allting upp, och det blev tomt i huvudet. Michael levde. Han var tillbaka i sin nervbox – den som de flesta kallade för kistan – han hade lämnat sömnen. Men det hade inte hon. En våg av först sorg och sen misstro sköljde över honom. Han hade med egna ögon sett henne ändra sin kod, slita loss kärnan från sin virtuella kropp och sen slänga bort den som om den bara var skräp. När hon dog hade hon gjort det på riktigt, och efteråt kände Michael sig trasig inombords. Han hade aldrig sett någonting liknande. Han blinkade några gånger och väntade på att nedkopplingen skulle bli klar. Aldrig förr hade han varit så glad att vara färdig med VirtNet, färdig med spelet, redo att kliva ur kistan och andas in den riktiga världens förorenade luft. Ett blått ljus tändes så att han såg kistans lock bara någon decimeter från ansiktet. Flytgelén och syrepuffarna var redan avklarade, och kvar var bara den del som Michael avskydde, hur många gånger han än hade upplevt det – och det var många fler än han kunde räkna. Tunna, iskalla elektroder drogs ut ur hans hals, rygg och armar, slingrade som ormar över huden tills de försvann ned i sina små krypin, där de desinficerades och förvarades till nästa spelomgång. Hans föräldrar var förbluffade

över att han frivilligt lät de där sakerna gräva sig in i hans kropp så ofta, och det kunde han förstå. Det var någonting direkt kusligt med det. Ett högt klickande följdes av ett mekaniskt slammer och sen en susande luftstöt. Locket på kistan började slås upp på sina gångjärn, som Draculas egen viloplats. Tanken fick nästan Michael att börja skratta. Att vara en grym, blodsugande vampyr som alla kvinnor älskade var bara en av miljarder saker man kunde göra i sömnen. Bara en av miljarder. Han reste sig försiktigt – han var alltid lite vimsig när han hade loggat ut från spelet, särskilt om han hade varit borta i ett par timmar – naken och svettig över hela kroppen. Kläder förstörde nervboxens sinnesstimulering. Michael klev över kanten på kistan, tacksam för den mjuka mattan under fötterna. Den gav honom en känsla av fotfäste, av att vara tillbaka i verkligheten. Han tog kalsongerna som han hade lämnat på golvet och drog dem på sig. Han tänkte att en anständig människa antagligen skulle ha velat ta på sig byxor och T-shirt också, men han kände sig inte så anständig just då. Det enda som Lifeblood hade bett honom att göra var att övertala en tjej att inte begå självmord så skulle han få erfarenhetspoäng, men han hade inte bara misslyckats utan också bidragit till att hon gjorde det på riktigt. På riktigt riktigt. Var Tanyas kropp än fanns, så var hon död. Hon hade slitit ur kärnan innan hon dog, och det var en bedrift. Programmet skyddades av lösenord, och hon kunde bara ha gjort det mot sig själv. Det gick inte att fejka att man plockade bort kärnan på VirtNet. Det var för farligt. Annars skulle man aldrig veta om någon faktiskt fejkade, och då skulle folk göra det till höger och vänster för kickens skull eller för att provocera. Nej, hon hade ändrat på sin kod. Tagit bort den säkerhetsspärr i huvudet som skilde den virtuella världen från den riktiga och förstört det rik-

tiga implantatet i den riktiga världen, och hon hade gjort det med flit. Tanya, den söta tjejen med de sorgsna ögonen och vanföreställningen att hon var förföljd. Hon var död. Michael visste att det skulle komma på nyheterna snart. De skulle rapportera att han hade varit tillsammans med henne, och VNS, VirtNets säkerhetstjänst, skulle antagligen komma och prata med honom om det. Det skulle de absolut. Död. Hon var död. Lika livlös som den nedlegade madrassen i hans säng. Då slog det honom. Slog honom som en hård boll mot ansiktet. Michael hann knappt ut till badrummet innan han kräktes upp allt han hade i magen. Och sen sjönk han ihop på golvet och rullade ihop sig i fosterställning. Det kom inga tårar – han var inte en sån som grät – men han låg kvar där en lång stund.

Kapitel 2 FÖRSLAGET

1 Michael visste att när de flesta människor kände sig som om själva jorden hade bestämt sig för att den inte gillade dem längre, när de kände sig som om de befann sig på botten av en mörk avgrund, så gick de till sin mamma eller pappa. Eller kanske en bror eller en syster. De som inte hade någon alls kanske knackade på hemma hos en moster, en farfar, en brylling. Men inte Michael. Han gick till Bryson och Sarah, de två bästa vänner man någonsin kunde önska sig. De kände honom bättre än någon annan, och de brydde sig inte om vad han sa eller gjorde eller hade på sig eller åt. Och han återgäldade tjänsten så fort de behövde honom. Men det var någonting väldigt konstigt med deras vänskap. Michael hade aldrig träffat dem. I alla fall inte bokstavligt talat. Inte än. Men de var vänner för livet på VirtNet. Han hade lärt känna dem på de första nivåerna i Lifeblood, och de hade kommit varandra närmare ju högre upp

i spelet de kom. Nästan med en gång efter att de träffades hade de slagit sig ihop för att klättra i spelens spel. De var den inferna liska treenigheten, terrortrippeln, bränn-och-plundratrion. Smek namnen gav dem inte många vänner – somliga hade stämplat dem som stöddiga, andra som idioter – men de hade kul, så de brydde sig inte. Badrumsgolvet var hårt, och Michael kunde inte ligga där för evigt. Så han tog sig samman och gick raka vägen till världens bästa ställe att sitta på. Stolen. Den var bara en vanlig möbel, men den var det bekvämaste han någonsin hade suttit i, som att sjunka ned i ett konstgjort moln. Han måste få tänka en stund, och han måste stämma möte med sina bästa kompisar. Han slängde sig ned i stolen och tittade ut genom fönstret på den trista, grå fasaden på hyreshuset på andra sidan gatan. Den såg ut som ett dystert regnväder som hade stelnat. Det enda som störde dysterheten var en jättelik reklamskylt för Lifeblood Deep – blodröda bokstäver på en svart platta, inget annat. Som om spelutvecklarna var fullständigt medvetna om att de där två orden var allt de behövde. Alla förstod dem och alla ville vara med, ville förtjäna rätten att komma dit någon gång. Michael var som alla andra spelare – bara en i flocken. Han tänkte på Gunner Skale, den bästa Lifeblood-spelare som någonsin hade funnits på VirtNet. Men han hade nyligen försvunnit från radarn. Det ryktades att han hade slukats av själva djupnätet, försvunnit i det spel han hade älskat så mycket. Skale var en legend, och spelare efter spelare hade letat efter honom i Sömnens mörkaste hörn – utan resultat, som det hade visat sig. I alla fall än så länge. Michael ville inget hellre än att komma upp på så höga nivåer och bli världens nya Gunner Skale. Han måste bara hinna före den där nya killen som hade dykt upp.

Den där … Kaine. Michael klämde på den lilla metallbiten som satt i örsnibben, och hans nätskärm och tangentbord slogs på framför honom, svävande i luften. Anslagstavlan visade att Bryson redan var uppkopplad och att Sarah hade sagt att hon strax skulle komma tillbaka. Michaels fingrar började dansa över de blanka, röda tangen terna. Mikethespike: Bryson, sluta glo på Gorgozon-nästet och prata med mig. Jag såg någonting jobbigt i dag.

Hans vän svarade nästan omedelbart. Bryson tillbringade ännu mer tid online eller i kistan än Michael gjorde – och han skrev maskin som en sekreterare efter tre koppar kaffe. Brystones: Jobbigt? Var det någon Lifeblood-snut som haffade dig på stranden igen? Glöm inte att de bara kommer var trettonde minut! Mikethespike: Jag sa ju vad jag skulle göra. Måste hindra den där bruden från att hoppa från bron. Gick inte så bra. Brystones: Varför inte? Störtdök hon? Mikethespike: Tror inte att jag ska prata om det här. Vi måste träffas i sömnen. Brystones: Måste ha varit riktigt jobbigt. Vi sågs ju där för bara några timmar sen – kan vi inte ses i morgon? Mikethespike: Nej, vi ses i delin. Om en timme. Se till att Sarah också kommer. Jag måste duscha, jag stinker. Brystones: Skönt att vi inte träffas IRL då. Jag gillar inte svettlukt. Mikethespike: På tal om det – vi måste göra det. Ses på riktigt. Så långt härifrån bor du inte. Brystones: Men verkligheten är så jävla trist. Vad är poängen?

Mikethespike: Att det är så människor gör. De träffas och skakar hand på riktigt. Brystones: Jag skulle hellre krama dig på Mars. Mikethespike: INGA KRAMAR. Ses om en timme. Säg till Sarah! Brystones: Okej. Gå och tvätta bort den vidriga svetten. Mikethespike: Jag sa att jag LUKTAR svett, inte … Äh, glöm det. Ses. Brystones: OK.

Michael tryckte på metallklämman och såg hur skärm och tangentbord löstes upp som om en stark vind hade blåst genom dem. Sen, efter en sista titt på reklamskylten för Lifeblood Deep – de röda bokstäverna mot den svarta bakgrunden var ett hån, namn som Gunner Skale och Kaine for genom huvudet – gick han till duschen.

2 VirtNet var lustigt. Det var så verkligt att Michael ibland önskade att det inte hade varit fullt så hi-tech. Som när han var varm och svettig eller när han snubblade och slog i tån eller när någon tjej klippte till honom i ansiktet. I kistan kände han vartenda dugg av det – det enda alternativet var att sänka till en lägre nivå av sinnesintryck, men varför skulle man bry sig om att spela om man inte gjorde det fullt ut? Men den realism som skapade smärtan och obehaget i Sömnen hade ibland en positiv sida också. Maten. Särskilt om man var så bra på att koda att man kunde ta vad man ville ha när man hade lite ont om pengar. Man blundade för att komma åt rådatan, manipulerade några rader i programmeringen och vips – en gratis måltid.

Michael satt tillsammans med Bryson och Sarah vid deras vanliga bord utanför Dannys Deli och högg in på ett jättefat med Groucho Nachos medan kistan, i den riktiga världen, matade dem med rena, sunda näringsämnen intravenöst. Man kunde förstås inte helt förlita sig på kistans näringsfunktioner – den var inte gjord för att hålla liv i en människa månader i sträck – men det var verkligen schysst under de långa spelomgångarna. Och det bästa var att man inte blev fet i sömnen om man inte programmerade sig till det, hur mycket man än åt. Trots den härliga maten blev deras samtal snabbt nedslående. ”Jag läste det på nyheterna så fort Bryson berättade för mig”, sa Sarah. Hennes utseende på VirtNet var diskret – sött ansikte, långt brunt hår, solbränd hud och nästan inget smink. ”Det har varit flera människor som har kodat ut sina kärnor den senaste veckan eller så. Så jävla otäckt. Det ryktas att den där Kaine på något sätt fångar folk i Sömnen och inte låter dem vakna. Så några av dem tar livet av sig. Kan ni fatta? En VirtNetterrorist.” Bryson nickade. Han såg ut som en skadad fotbollsspelare – stor, muskulös och med allting lite på sned. Han brukade säga att han var så satans het i den riktiga världen att han behövde en paus från damerna när han hängde på VirtNet. ”Otäckt?” upprepade han. ”Vår gode vän här såg en tjej gräva i sin egen skalle, plocka ut sin kärna, slänga bort den och sen hoppa från en bro. Otäckt, milt sagt.” ”Visst, jag kanske skulle ha använt ett starkare ord”, svarade hon. ”Poängen är att någonting är på gång och en spelare får skulden för det. Vem har hört om folk som hackar sig in i sina egna system för att begå självmord? VirtNets säkerhetstjänst har aldrig haft det problemet förr.” ”Om inte VNS döljer det”, tillade Bryson.

”Vem skulle göra som hon?” mumlade Michael, mer till sig själv än till de andra. Han hade bra koll, och självmord i sömnen hade alltid varit sällsynta. Riktiga självmord i alla fall. ”Det finns folk som gillar kicken att ta livet av sig i sömnen utan att det får några verkliga konsekvenser – men jag har aldrig sett det här förut. Att vara så skicklig och kunnig att man klarar av det … Jag tror inte att jag skulle greja det. Och nu är det flera på en vecka?” ”Och den här spelaren – Kaine?” undrade Bryson. ”Jag har hört att han är en höjdare, men hur kan någon över huvud taget fånga andra inne i sömnen? Det kan inte vara mer än rykten.” Det hade blivit tyst vid borden omkring dem, och det var som om namnet ekade genom rummet. Folk stirrade på Bryson, och Michael förstod varför. Kaine började bli ökänd, och namnet fick folk att blekna. Under de senaste månaderna hade han infiltrerat allt från spel till privata möten, trakasserat sina offer med obehagliga visioner och gått till fysiska anfall. Michael hade inte hört det där om att han fångade folk innan Tanya sa det, men blotta namnet Kaine hemsökte den virtuella världen, som om han lurade precis utom synhåll vart man än gick. Bryson satt bara och spelade kaxig. Michael ryckte på axlarna åt de andra på kaféet och koncentrerade sig på sina kompisar. ”Hon sa hela tiden att det var Kaines fel. Att han hade fångat henne och att hon inte stod ut längre. Och något om att stjäla kroppar? Och någonting som kallades KillSims. Tro mig, redan innan hon började jobba med kärnan såg jag på hennes blick att hon var helt allvarlig. Hon hade absolut stött på honom någonstans.” ”Vi vet inte ens särskilt mycket om killen bakom Kaine än”, försökte Sarah. ”Jag har läst alla historier om honom som finns, och det är allt det är – historier. Ingen har några tips om spelaren själv ännu. Inga bilder, inga inspelningar vare sig i ljud eller bild, ingenting. Det är som om han inte finns på riktigt.”

”Det är VirtNet”, replikerade Bryson. ”Där behöver ingenting vara verkligt för att vara verkligt. Det är hela poängen.” ”Nej.” Sarah skakade på huvudet. ”Han är en spelare. En person. Som ligger i en kista. Så mycket publicitet som det har varit om honom borde vi veta mer. Media borde svärma runt honom. Och VNS borde åtminstone kunna spåra upp honom.” Michael tyckte inte att de kom någonstans. ”Hör ni, tillbaka till mig nu. Jag är traumatiserad och ert jobb är att försöka få mig att må bättre. Hittills har ni varit usla på det.” Bryson såg en sekund genuint orolig ut. ”Säkert. Förlåt, men jag är glad att det var du och inte jag. Jag vet att allt det här med självmordsförhandlingar ingår i hela Lifeblood-upplevelsen, men vem kunde ha vetat att din skulle bli på riktigt? Jag skulle inte ha kunnat sova på en vecka om jag hade sett något sånt.” ”Fortfarande uselt”, svarade Michael med ett halvhjärtat skratt. I själva verket kändes det bättre bara av att få hänga med kompisarna, men någonting på insidan kändes som om det försökte gnaga sig ut. Någonting mörkt med stora tänder som inte ville att han skulle ignorera det. Sarah böjde sig fram och kramade om hans arm. ”Ingen av oss har en aning om hur det kändes”, sa hon mjukt. ”Och vi skulle vara idioter om vi låtsades det. Men jag är ledsen för att det hände.” Michael bara rodnade och tittade ned i golvet. Tack och lov förde Bryson dem tillbaka till verkligheten. ”Jag måste gå på toaletten”, meddelade han och reste sig. Till och med sånt gjorde man i sömnen medan ens riktiga kropp tog hand om saken i kistan. Allt skulle kännas verkligt. Allt. ”Förtjusande”, sa Sarah med en suck, släppte Michaels arm och lutade sig bakåt i stolen. ”Alldeles förtjusande.”