9789144105369 by Smakprov Media AB

Omslagsbild: Gunnlaugur Scheving, Jónsmessunótt (Midsommarnatt) från omkr. 1957. Denna isländska bondfamilj, och inte minst denna präktiga ko, är en god symbol för hur de flesta nordbor har levt under minst 1100 av de 1200 år som behandlas i boken.

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 4903 ISBN 978-91-44-10536-9 Upplaga 3:1 © Författaren och Studentlitteratur 2007, 2017 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Grafisk form: Werner Schmidt Omslagsbild: Jónsmessunótt (omkr. 1957) av Gunnlaugur Scheving © konstnärens arvtagare/Myndstef 2017 Författarfoto: Tove Sanders Printed by Interak, Poland 2017

INNEHÅLL

Förord 9 1 Perspektiv på nordisk historia 11 2 Nordens första europeisering. Cirka 800–1100 17 Vikingafärdernas tid 17 In i Europa och i historien 18 Erövring och kolonisation i västerled 19 Väringar och köpmän i österled 20 Kristnande och riksgrundanden 21 Folks och kungars tro 21 Det tidiga danska kungariket 22 Norge, Sverige och folken utan kungar 24 Vad kan vi veta om det äldsta Norden? 26 Agrarsamhället 29 Bebyggelse i expansion 29 Hushållens värld 30 Elit och folk, män och kvinnor 32 Kungar och ting 32 3 Medeltidssamhällets organisering. Cirka 1100–1350 35 Strider, storhet, splittring 35 1100-talets strider 36 Högmedeltidens ”storhetstider” 38 Sönderfall och reorganisation 41 Maktstrukturerna organiseras 44 © Författaren och Studentlitteratur

Innehåll

Ståndssamhället 47 Det världsliga frälset 47 Det andliga frälset 50 Handel och borgare 53 Bönder och herrar 57 4 I agrarkrisens skugga och sol. Cirka 1350–1510 61 Agrarkrisen 62 Krisen i siffror 62 Orsaker 63 Krisens följder 64 Norges ”nedgång” 66 Från hansedominans till handelskonkurrens 67 Hansan och dess konkurrenter 67 De nordiska städerna 68 Kalmarunionens politik 69 Från Magnus Eriksson till Kalmarunionen 69 Unionen i upp- och nedgång (1397–1448) 71 Unionsmonarki och riksrådsstyre (1448–1513) 74 Utkanter och utrikespolitik 75 Kaos och statstillväxt 76 5 Två lutherska furstestater. Cirka 1510–1610 79 Kalmarunionens fall (1512–1537) 80 Unionens långa sammanbrott 80 Grevefejden 82 Reformationen – en långdragen process 83 Reformationen som händelse 83 Tolkningar av reformationen 85 Reformationen som process 86 Reformationens kulturella följder 87 Politik inom furstestatens ram (1537–1610) 89 Statsapparat i expansion 90 Danmark-Norge: adelsvälde i furstestaten 91 Sverige: stadga och tronstrider 94 Ekonomin – kontinuitetens dynamik 96 Befolkning och jordbruk 96 Skogs- och bergsbruk 99 Handelns ”långa 1500-tal” 100 Livsvillkor i prisrevolutionens tid 101

Innehåll

6 Maktstater och bondesamhällen. Cirka 1610–1720 103 Maktstaterna 104 Gästspel på världsarenan 104 Två adelsvälden 109 Två envälden 112 Ämbetsmannastaten 116 Konglomeratstaten 117 Kris och gyllene tid 120 Norge och Sverige i den holländska ekonomiska sfären 120 Från expansion till kris – Danmark, Slesvig-Holstein, Island 123 Samhället i maktstatens skugga 125 Bönderna och staten 125 Bönderna och lagen 127 Bönder, herrar, bondkvinnor 128 Gamla eliter och nya 132 7 Nya tankar i ett gammalt samhälle. Cirka 1720–1815 135 En ny kultur? 136 Den nya offentligheten 136 Politisk debatt 138 Identitet och nationalitet 139 Sociala förskjutningar 140 Hushåll och familjer 141 Agrara reformer 143 Från adel till medelklass 145 Konjunkturer, ekonomisk politik och kolonial expansion 148 Högkonjunktur och handelsexpansion 148 Oceanhandeln och den nordiska slavekonomin 150 Grönland åter till Norden 151 Envälden och ständervälden 153 Frihetstidens Sverige 153 Enväldet i Danmark-Norge 154 Enväldet och ständerväldet i jämförelse 156 Gustaviansk tid – ”absolutism light” i Sverige 157 Det gamla Nordens undergång 158 Från fred till krig, 1801–1809 158 Norge 1814 160 De nordiska periferiernas öden 162

Innehåll

8 Nya former för ett nytt samhälle. Cirka 1815–1870 165 Samhället skiftar gestalt 166 Den agrara revolutionen 166 Jordlösa och besuttna 168 Den begynnande industrialiseringen 169 En borgerlig borgerlighet 171 Från kungamakt till konstitutionalism 173 Reaktion och spirande opposition före 1848 173 Danmark från envälde till stympning 175 Den moderatliberala eran 178 Nya folk i nya nationer 181 Skandinavismen 181 Danskt och tyskt 183 Nordatlantisk nationalism 184 Kulturell nationalism 187 Religiösa och sociala rörelser 188 9 Industrisamhället. Cirka 1870–1914 193 Industrialiseringen 194 Den stora industrialiseringsvågen 194 Andra näringar i industrialiseringsprocessen 196 Ett nytt landskap 198 Folk och tankar i rörelse 199 Nya familje- och könsmönster 199 Utvandringen 202 Arbetarrörelsens skapande 204 Det organiserade samhället 207 Vägen mot parlamentarisk demokrati 210 Den svensk-norska unionens fall 210 Parlamentarism och partiväsende i Norge 211 Systemskiftet i Danmark 213 Sverige – demokratisering med förhinder 214 Nationalismens politik: Finland 215 Nationalismens politik: Island och Färöarna 216 Modernism och nationalism 218 Det moderna genombrottet – för männen 218 Ny romantik och nationalism 220 En ny syn på samer och grönlänningar 222

Innehåll

10 Den bräckliga demokratin. Cirka 1914–1945 225 Världskrig och krisår 226 Parlamentarism och allmän rösträtt 226 Nationella lösningar i den danska periferin 227 Finlands självständighet och inbördeskrig 228 Arbetarrörelsen mellan revolution och reformer 230 Mot folkhemmet 233 Ekonomisk och social utveckling 233 Från minoritetsparlamentarism till breda lösningar 236 Folkhem och välfärd 239 Hoten från höger 241 Norden under andra världskriget 245 Finlands två krig 245 Ockupationen av Danmark och Norge 247 Ockupationens eftermäle 250 Ockupationer i Nordatlanten 251 Sverige i krigets skugga 253 11 I det kalla krigets värld. Cirka 1945–1995 257 Mellan maktblock och marknader 258 Ett enat Norden? 258 Danmark, Island och Norge i Nato 259 Finlands neutralitetspolitik 261 Sveriges neutralitetspolitik 262 Marknaderna och Norden 263 Det sena industrisamhället 265 Permanent växt och permanent kris 265 Ett postindustriellt samhälle? 269 Ett nytt vardagsliv 271 Ett mångkulturellt samhälle? 273 Inrikespolitiken från konsensus till konflikt? 275 Danmark: socialdemokratiska och borgerliga minoritetsregeringar 275 Norge: Socialdemokrati och olja 277 Sverige: Blockpolitik 278 Finland: Breda samarbeten och presidentmakt 279 Island: Självständighetspartiets dominans 280 Konsensus som försvann? 282

Innehåll

Periferierna träder fram 284 Färöarna: självstyrelse, växt och kris 284 Grönland blir Kalaallit Nunaat 285 Ålänningarna skapar sin identitet 286 Sápmi på väg 287 12 Norden i en global värld. Tankar om tiden efter 1995 291 Småstater i en större värld 292 Den mänskliga mångfaldens utmaningar 294 En polariserad inrikespolitik? 297 Förteckning över kartor och bildkällor 303 Litteraturtips 305 Sak- och personregister 311

KAPITEL 3

MEDELTIDSSAMHÄLLETS ORGANISERING. CIRKA 1100–1350

Den första fasen av det medeltida Nordens europeisering var överstånden på 1100-talet. Kyrkoorganisationen hade lagts ut över hela området. De kristna kungadömena var en politisk realitet; kungamakten var ännu ingen stark faktor i samhället, men kungakronan var dock värd att utkämpa bittra strider om. Under perioden fram till 1300-talets mitt fortsatte denna samhällsorganisatoriska uppbyggnad. De nordiska samhällena blev mer lika de centraleuropeiska och utvecklades, liksom dessa, i riktning mot ett ståndsoch privilegiesamhälle. Grupper och institutioner kom i stigande grad att definieras utifrån sin ställning i förhållande till furstemakten. Under högmedeltiden formulerades den nya samhällssynen i furstespeglar, ett slags läroböcker i samhällskunskap för härskare. Det var en på kontinenten populär genre som spreds till Norden t.ex. med den norska Konungs skuggsjá från mitten av 1200-talet och den svenska Um styrilsi kununga ok höfdhinga från 1340-talet. Den norska var avsedd att behandla furstar, köpmän, hirdmän (adel), lärda män och bönder (de två sista kapitlen blev aldrig skrivna). Den svenska lägger ännu större vikt vid kungen, ”mer än människa men mindre än Gud”, och propagerar för arvrike, eftersom det är ”ostathogt”, ostadigt, i ett land där kungen väljs. Men vid 1100-talets början var vägen till sådana pretentioner ännu lång.

STRIDER, STORHET, SPLITTRING Den politiska utvecklingen under denna tid företer ett mönster av tre faser, där en inledande period av inbördes strider under 1100-talet i alla tre rikena övergår i perioder av relativt stabil statsmakt, fast vid något olika tidpunk© Författaren och Studentlitteratur

• M e d e lt i d s s a m h ä l l e t s o r g a n i s e r i n g . C i r k a 1 1 0 0 – 1 3 5 0 ter. Sedan inträder oroligare förhållanden och svåra utrikespolitiska förvecklingar under slutet av 1200- och början av 1300-talet. Mot 1300-talets mitt pekar Magnus Erikssons norsk-svensk-skånska välde fram mot den tidiga unionstidens tendenser. 1100-talets strider

De medlemmar av Sven Estridsens släkt som försökte upprätthålla kungamakten i Danmark under 1100-talet fick i regel ett brått slut. En rad av dem fördrevs, föll för motkungars uppror, blev ihjälslagna på tinget eller dräpta på gästabud. Tronpretendenten Knud Lavard föll 1131 offer för ett försåtligt bakhåll i Haraldsted Skov på Själland, ett mord som så småningom gav upphov till ännu ett helgon inom kungasläkten. Olika stormannafraktioner stod bakom olika pretendenter och kyrkliga dignitärer med rötter i den världsliga aristokratin stödde olika sidor i konflikterna. Utrikespolitiskt stod det danska kungariket under tryck från den expanderande hohenstaufiska kejsarmakten i Tyskland liksom från nordtyska furstar. På 1150-talet måste de danska kungarna acceptera att se sitt rike som ett län under kejsar Fredrik Barbarossa, som också grep in i konflikterna för att stifta fred bland sina vasaller. Efter blodiga uppgörelser 1157 stod Knud Lavards postume son Valdemar (”den store”) som ensam kung. Kyrkopolitiska förvecklingar i Europa ledde in honom i en lång konflikt med den mäktige lundaärkebiskopen Eskil. Först 1170 kom det till en förlikning, där Eskil i Ringsted skrinlade Valdemars far och krönte Valdemars son Knud till hans efterträdare. Valdemar satt säkert på tronen och det danska högmedeltida kungadömets glansperiod var inledd. Också 1100-talets Norge präglades av tronstrider, som med endast kortare uppehåll rasade från Sigurd Jorsalfares död år 1130. Kungar från olika läger växlade vid makten eller delade ibland kungavärdigheten mellan sig. Samkungadömet, med flera kungar erkända samtidigt, var vanligt redan under 1000-talet i Norge och behövde inte alltid leda till strider, men gjorde det ofta under 1100-talet. En tillfällig paus i striderna inträdde under Magnus Erlingsson (1161– 1184). Som femåring gjordes han till kung av sin far, den mäktige stormannen Erling Skakke. År 1163 antogs en tronföljdslag som gjorde Norge till ett arvrike. En önskan om att komma undan de ständiga striderna mellan tronpretendenter har säkert varit ett skäl till att en familj har tillåtits att så befästa sin position. Samma år eller året efter kröntes Magnus i Bergen som den förste nordiske kungen att på så sätt få Guds och kyrkans högsta sanktion.

• M e d e lt i d s s a m h ä l l e t s o r g a n i s e r i n g . C i r k a 1 1 0 0 – 1 3 5 0

På 1170-talet utbröt emellertid en ny upprorsrörelse bland en gruppering kallad birkebeiner. Magnus fälldes 1184 av birkebeinerledaren Sverre, en färing som påstod sig vara norsk kungaättling. Trots att striderna mellan birkebeiner och bagler – som deras motståndare kom att kallas – fortsatte ännu i 60 år, innebar ändå Sverres maktövertagande en avgörande fortsättning på det arbete på kungamaktens stärkande som inletts under Magnus Erlingssons tid. I Sverige karaktäriserades sent 11- och tidigt 1200-tal av ständiga strider och växlingar på tronen mellan de sverkerska och erikska ätterna, ättlingar till Sverker d.ä. (ca 1130–1156) respektive Erik den helige (död ca 1160). Det svenska källmaterialet är för denna tid ännu utomordentligt fragmentariskt, jämfört med Danmark och Norge, och en sammanhängande politisk historia kan knappast skrivas. Erik den heliges son Knut Erikssons regerings tid tycks ha markerat en mer påtaglig kungamakt, och han är den förste svenske kung som vi vet utfärdade kungabrev. Hans son Erik Knutsson blev föremål för den första kända svenska kungakröningen år 1210. Sedan den sverkerska ätten dött ut 1222 kunde Erik Eriksson (”läspe och halte”) behålla tronen till sin död 1250 då en ny dynasti etablerade sig. Vid det laget var också kyrkan fast etablerad med ärkebiskop i Uppsala och underlydande biskopar i Västerås, Strängnäs, Åbo, Linköping, Skara och Växjö. Gotland stod i ett löst tributförhållande till den svenske kungen och ingick i Linköpings stift. 1100-talets strider har tolkats olika. Motsättningarna mellan kungar och de kyrkliga ledarna har ibland, särskilt i Danmark, setts som återspeglingar av den europeiska kampen mellan kejsare och påve, världslig och andlig makt, politik och religion, som perioden tolkats av Hal Koch, Lauritz Weibull och inte minst Curt Weibull i hans avhandling 1915. Motsättningen mellan birkebeiner och bagler (av bagall: biskopsstav) i Norge har ibland också beskrivits i sådana termer. Här har man även laborerat med en social dimension: birkebeiner var de som blev marginaliserade i ett alltmer aristokratiskt dominerat samhälle, medan bagler var den gamla aristokratins parti. Andreas Holmsen talade 1939 om hur ett ”folkekongedømme” avlöstes av godsägararistokratins kungamakt. För Danmarks del har den makt- och kyrkopolitiska tolkningen på senare år angripits. Carsten Breengaard har i polemik mot Curt Weibull hävdat att det är ohistoriskt att tala om en sådan motsättning; samtiden gjorde ingen skillnad mellan en andlig och en världslig dimension, som båda var innefattade i en religiös grunduppfattning. Curt Weibull, då hundraårig, försvarade emellertid med kraft sin ståndpunkt 1987. I Norge har flera forskare, som Sverre Bagge och Hans Jacob Orning, sett © Författaren och Studentlitteratur

• M e d e lt i d s s a m h ä l l e t s o r g a n i s e r i n g . C i r k a 1 1 0 0 – 1 3 5 0 en övergång från ett äldre samhälle där hövdingarna byggde sin makt på att genom plundring erhålla slavar och kunna ge gåvor till sina följesmän till ett samhälle där eliten byggde sin makt på avgifter från underlydande bönder och på skatter. Ett sådant antropologiskt inspirerat synsätt på ett ”förstatligt” samhälle byggt på plundring, trälar och gåvoekonomi, som under högmedeltiden övergår till att bli mer ”feodalt” (i sig en omstridd term), har kritiserats av representanter för en äldre skola, som Knut Helle. Emellertid delas denna antropologiska syn idag av flera historiker i hela Norden. De norska inbördeskrigen har Sverre Bagge tolkat som ett tecken på att detta äldre samhällsskick var i kris, medan Orning i stället har pekat på kyrkan och den danska kungamakten som faktorer bakom inbördeskrigen. För Bagge representerar den stärkta kungamakten ett ordnat, mer rättssäkert samhälle medan Orning talar om envälde och militärstat. En viktig aspekt på 1100-talets maktstrider är den svaga maktbas kungadömet ännu hade. Det hade så små fasta resurser till sitt förfogande att det inte skulle mycket till för att välta någon från tronen. Många i samhället kunde tävla med kungen i militär styrka. Under sådana förhållanden, och i en situation av oklar tronföljd, blev tronstrider en normal del av spelet om makt i samhället. Politiken blev med nödvändighet ”ostadig”, som författaren till den svenska kungaspegeln skrev. Högmedeltidens ”storhetstider”

I äldre, nationalistisk historieskrivning var högmedeltiden ett paradnummer. Historikerna beskrev en stark kungamakt som organiserade samhället och stod i spetsen för utrikes krigståg, som i Danmark under Valdemarerna, i Norge under Sverre-ätten, i Sverige under de tidiga kungarna av Bjälbo ätten. Idag tar det emot att framhäva det som särskilt beundransvärt att slå ihjäl folk för deras tros skull. Men den utrikes expansionen, ofta i korstågets form, var ett tecken bland flera på att kungamakten förvandlats från ett flyktigt överherradöme till en central samhällsinstitution som inte alltid stod och föll med kungens person. I Danmark började denna utveckling redan på 1100-talet. Under Valdemarerna – Valdemar den store (1157–1182), Knud (1182–1202) och Valdemar Sejr (1202–1241) – samarbetade kungamakten med de stora lundaärkebiskoparna Absalon (1177–1201) och Anders Sunesen (1201–1222). Det gemensamma målet var att inlemma folken längs Östersjöns södra och östra kuster, venderna, i den kristna gemenskapen och det danska riket, helst innan tyskar och svenskar hunnit kristna dem. I dessa s.k. vendertåg erövrades Rügen på 1160-talet och lades under Roskilde stift, och sedan

• M e d e lt i d s s a m h ä l l e t s o r g a n i s e r i n g . C i r k a 1 1 0 0 – 1 3 5 0

utsträcktes det danska herraväldet så att på 1220-talet hela Östersjökusten från Danmark till dagens Litauen stod under den danske kungen. År 1202 tvingades även det uppåtstigande Lübeck erkänna dansk överhöghet. På 1210-talet lades till sist norra delen av dagens Estland under danskt välde. Denna kraftutveckling var hotande för de framväxande handelsstäderna och för de nordtyska furstar som tvingats erkänna den danske kungens överhöghet. I slaget vid Bornhöved 1227 besegrade furstarna Valdemar Sejr och den danska ledarställningen i Östersjön var förbi. Estland och Rügen förblev danska till 1340-talet, men ledarställningen gled över i tyska händer, i syd till de holsteinska furstarna och de expanderande handelsstäderna, i öst till Tyska orden. I den inre politiken kunde Valdemar Sejr hålla ställningarna till sin död 1241, men hans efterkommande levde ett mer osäkert liv med upproriska stormän och strider inom kungahuset. Ärkesätet och kungamakten kom också ånyo på kollisionskurs under de myndiga lundabiskoparna Jakob Erlandsen och Jens Grand. Med stora materiella resurser i form av jord innehav och med militära stödjepunkter i form av borgar som Hammershus på Bornholm var ärkestiftet en verklig maktfaktor, något som i mindre skala gällde de flesta nordiska stift. Kung Erik Klipping avtvingades 1282 en handfästning, ett löfte vid trontillträdet, som innebar långtgående eftergifter åt den världsliga och kyrkliga aristokratin. Bl.a. beskars kungens befogenheter vad gällde lagstiftning och rättskipning. I Norge inledde Sverres regering som nämnts en period av stark kungamakt, där Sverre själv inte vek tillbaka för konfrontationer med både kyrka och världslig aristokrati. Efter hans död dröjde det dock till 1220-talet innan hans sonson Håkon Håkonsson (1217–1263) hade makten säkert i sin hand. Håkon och hans son Magnus Lagabøte (1263–1280) samarbetade bättre med kyrka och aristokrati och kunde också utvidga sin makt utanför de gamla gränserna. På Island hade makten alltmer koncentrerats till några ledande ätter som sturlungarna och haukdalingarna. Under den s.k. sturlungatiden (ca 1220–1262) var dessa inbegripna i ständiga fejder för att utvidga sina territorier och eventuellt lägga hela ön under sig. Detta öppnade vägen för den norske kungen, som lierade sig med olika stormän för att öka sitt eget inflytande. Sturlungarnas ledare Snorri Sturluson dräptes t.ex. år 1241 på kungens tillskyndan. Slutpunkten blev fördraget år 1262, där islänningarna erkände sig som skattskyldiga under den norske kungen. Island var inrangerat som ett norskt skattland, löst knutet till den norska kronan. I isländsk nationell historietradition beklagade man denna förlust av ”självständigheten” och frågade sig vad som förde islänningarna till detta © Författaren och Studentlitteratur

• M e d e lt i d s s a m h ä l l e t s o r g a n i s e r i n g . C i r k a 1 1 0 0 – 1 3 5 0 drastiska steg. Frågan är emellertid fel ställd, eftersom själva föreställningen om mer eller mindre ”självständiga” stater inte fanns i den tidens Europa. Att tala om Island som en ”fristat” före 1262 leder tankarna fel. Det var en del av det nordiska bosättningsområdet, med samma institutioner som Skandinavien, styrt av en inhemsk aristokrati men med täta förbindelser, inte minst kyrkliga, med Norge. Som i övriga Norden kom så småningom kungens överhöghet att erkännas. Anledningen till avtalet med den norska kronan 1262 har enligt senare forskning varit en vilja från de mindre hövdingarnas sida att slippa de ständiga strider som präglat sturlungatiden. Därför accepterade man en blygsam skattskyldighet. Likaså hade Bergens uppmarsch som centrum för den nordatlantiska handeln gjort det nödvändigt att förhandla med den som behärskade Bergen. I avtalet lovade också den norske kungen att handeln på Island skulle upprätthållas. Den gamla aristokratin fortsatte att styra landet, nu som kungens män. Nyligen har dock den brasilianska historikern Patricia Pires Boulhosa ifrågasatt om vi alls känner till vad avtalet 1262 innebar. De versioner vi har bevarade stammar från 1400-talet och hon hävdar att vi därför inte kan dra några slutsatser om situationen 1262 utifrån dem. Färöarna hade redan tidigare accepterat kungens överhöghet – troligen på 1100-talet – och nordborna på Grönland gjorde så år 1261. Det norska västerhavsväldet hade nått sin största utsträckning men naggades sam tidigt i kanten. År 1266 avstods Man och Hebriderna till Skottland. Utrikespolitiskt sträckte sig sedan det norska intresset mot det sönderfallande Danmark. Inrikes försköts därmed också tyngdpunkten till Oslofjorden och Bohuslän, där slotten Akershus och Bohus fick nyckelpositioner i den nordiska politiken. Men under det sena 1200- och tidiga 1300-talets nordiska förvecklingar blev det alltmer klart att den norska ledungsflottan hade spelat ut sin roll och att även ett relativt centraliserat norskt kungadöme hade svårt att spela med i en tid av fasta borgar och övade soldater. I Sverige kom som nämnts en ny dynasti till makten 1250. Den har kallats Folkungaätten, vilket egentligen är ett sentida misstag, då den benämningen ursprungligen gällde deras motståndare. I nyare verk kallas den ofta Bjälboätten efter dess stamgods i Östergötland. Birger, den siste som bar den gamla jarl-titeln, gift med en dotter till kung Erik Eriksson, fick år 1250 sin minderårige son Valdemar vald till kung. Till sin död 1266 var Birger jarl den starke mannen i Sverige. Birger var östgöte men nu försköts den politiska makten till Mälardalen. Det var troligen Birger jarl som grundade Stockholm, kanske i samband med ett handelsavtal med Lübeck,

• M e d e lt i d s s a m h ä l l e t s o r g a n i s e r i n g . C i r k a 1 1 0 0 – 1 3 5 0

och staden blev raskt central både för handel och politik. Kung Valdemar avsattes 1275 av sin bror Magnus Ladulås (d. 1290). Om man ska finna en period i svensk medeltid som i någon grad motsvarar den statskonsolidering som Danmark och Norge genomgick redan under Valdemarerna respektive Sverreätten, och den historieromantik som vidlåder dem, är det under de tidiga kungarna av Bjälboätten. En viss kraft riktades också utåt genom korståg i Finland och inblandning i de danska tronstriderna, men den svenska kungamakten uppnådde aldrig samma starka position som den norska eller danska under högmedeltiden. Ändå är det nog kring 1250 som man kan betrakta det svenska riket, då också inkluderande Finland, som någorlunda samlat och etablerat. Sönderfall och reorganisation

De tre rikena hade vid 1200-talets mitt framstått som stabila konstruktioner. Men under slutet av 1200-talet började en process som delvis monterade ner dem och försök att sätta ihop beståndsdelarna på nya sätt. Aristokratin tog också ledningen över kungamakten. De nordiska kungaätterna blev även, särskilt efter flera giftermål mellan dem från mitten av 1200-talet, alltmer sammantvinnade, och därmed också den nordiska politiken. Mordet på den danske kungen Erik Klipping i Finderups lada på Jylland en höstnatt år 1286 startade komplicerade förvecklingar. Några danska stormän dömdes fredlösa för mordet, men fick skydd i Norge och också svenskt stöd. Militärt utgjorde ”de fredløse” och deras skandinaviska allierade för lång tid ett orosmoment. I Danmark försvagades kungamakten än mer och de följande kungarna fick alla avge handfästningar som kraftigt beskar deras makt. Under Erik Menved (1286–1319) fördes nya krigståg i Nordtyskland, men dessa bekostades med pantsättningar av stora delar av landet, huvudsakligen till de holsteinska grevarna. Norra Halland kom i den svenske hertig Eriks händer, som också behärskade det norska Bohuslän – han var gift med en norsk prinsessa – och de svenska gränslandskapen. Den nordiska politiken blev alltmer sammanvävd, och ett internordiskt furstelän syntes i vardande kring Göta älv. Hertig Erik låg tillsammans med sin bror Valdemar i strid med deras bror kung Birger. Förvecklingarna har förevigats i Erikskrönikan, som skildrar de dramatiska händelserna då Birger tillfångatogs vid Håtunaleken och då han hämnades med att låsa in sina bröder under Nyköpings gästabud. Av allt att döma fick bröderna svälta ihjäl på Nyköpingshus, men kung Birger fördrevs och dog kort därefter i Danmark. © Författaren och Studentlitteratur

• M e d e lt i d s s a m h ä l l e t s o r g a n i s e r i n g . C i r k a 1 1 0 0 – 1 3 5 0 Det blev Eriks son Magnus som 1319 ärvde Norges krona efter sin morfar och samtidigt valdes till den svenska. Kungen var bara tre år och sålunda ett gott parti för de stormän i de båda rikena som ville säkra sig en position liknande den som den danska aristokratin uppnått mot sin kung. Vid sin myndighet agerade dock Magnus Eriksson för att utöka kungamakten, och hade också möjlighet att expandera på det sönderfallande Danmarks bekostnad. År 1332 övertog han Skåne, Halland och Blekinge. Ett norsk-svensk-skånskt välde, som också omfattade de nordatlantiska öarna, hade skapats. En förutsättning för den expansiva politiken var att förhållandena i öst hade stabiliserats. Mission och politiska ambitioner från Sverige och det ortodoxa Novgorod hade kolliderat i östra Finland, men med freden i Nöteborg 1323 kom en gränsdragning till stånd som kom att i huvudsak skapa fred under några generationer. Nöteborgstraktaten är dock svårtolkad, inte minst som bevarade exemplar på svensk och rysk sida tycks motstridiga, och har varit omstridd i finländsk historia. Mycken debatt har ägnats var gränsen egentligen gick, om den gick ut i Bottenviken eller i Ishavet. Den finländske historikern Jarl Gallén och den danske historikern John Lind har föreslagit en annan lösning. De menar att avsikten med traktaten var att skapa en klar gränslinje endast på karelska näset och vidare in i centrala Finland, medan en zon i norr, mellan en linje till Bottenviken och en till Ishavet eller Vita havet, utgjorde en gemensam intressesfär för Sverige och Novgorod. Denna tolkning har emellertid ifrågasatts, och Kimmo Katajala har nyligen hävdat att gränsen var avsedd att vara lineär också norr om Karelska näset och ut i Bottenviken, men bara angivits skissartat eftersom det rört sig om ödemarker där få människor vistades. Under alla omständigheter kom det svenska riket att flytta fram sina positioner en bra bit öster om denna gräns de följande århundradena. De finländska kolonisationsområdena integrerades under 1300-talet även politiskt i det svenska riket. Finland blev en lagsaga – senare delad i två – med lagman och formell rätt att representeras vid kungavalet. Särskilt sydvästra Finland, med biskopssäte, städer, kloster och ett relativt talrikt frälse, fungerade som en del av det svenska rikets centrum. Det danska riket syntes däremot upplöst och integrerat i den nordtyska furstevärlden. Men de holsteinska grevarna hade i längden större intresse av att få reda pengar för sina panter och den danska aristokratin var mest intresserad av att trots allt ha en kungamakt, fast under sin kontroll. År 1340 valdes Valdemar Atterdag till kung och ett mödosamt återsamlande av Danmark, med pantinlösningar och militära aktioner, tog sin början. Vid seklets mitt kunde Danmark ta upp kampen både med det norsk-svenskskånska väldet och med Östersjöns verkliga stormakt, Hansan.

• M e d e lt i d s s a m h ä l l e t s o r g a n i s e r i n g . C i r k a 1 1 0 0 – 1 3 5 0

Hólar ISLAND (No) Vardøhus Þingvellir Skálhólt

Oklar gräns Statsgräns Underordnad gräns Stad Annan ort

Områden av oklar norsk, svensk eller novgorodsk dominans

Kirkjubøur FÄRÖARNA (No)

Anm: Utanför kartan lydde även Grönland, Shetland och Orkney under den norska kronan

SVERIGE

200 km

NOVGOROD Trondheim

NORGE Viborg Bergen Oslo Stockholm

Reval (Tallinn) Novgorod

TYSKA ORDEN

DANMARK

Viborg

Kalmar Köpenhamn

SLESVIG

HOLSTEIN Lübeck

Danzig

Nordens gränser cirka 1300

• M e d e lt i d s s a m h ä l l e t s o r g a n i s e r i n g . C i r k a 1 1 0 0 – 1 3 5 0 Maktstrukturerna organiseras

Den politiska historien, som den skildrats ovan, kan lätt ge ett intryck av en meningslös bergochdalbana. Ändå genomgick de centrala maktstrukturerna i de nordiska samhällena en väsentlig utveckling under denna tid. Det handlade inte så mycket om att några starka kungar periodvis kunde utöva en betydande personlig makt. Det handlade om en institutionalisering efter kontinental förebild som gjorde furstemakten till en nödvändig samhällsinstitution, men som också nödvändiggjorde former för inflytande från andra grupper. En sådan betoning på statsmaktens växt har på senare år av vissa forskare kritiserats som en teleologisk hållning, där man låter slutresultatet bestämma hur man ser på händelseförloppet. Under 1100och 1200-talet var statsstrukturerna ännu utomordentligt svaga. Å andra sidan byggdes det faktiskt upp ett maktsystem tillräckligt starkt för att fungera även under en treårig kung som Magnus Eriksson. En mycket viktig symbol för detta var kungakröningen, den starkaste religiösa sanktionen av furstemakten. Som vi sett hänför sig de äldsta kända kröningarna till perioden ca 1160–1210 i alla tre rikena. Detta visar återigen den kristna kyrkans oerhörda betydelse för tanken om furstestaten. Tidigt har kungarna strävat efter att säkra tronföljden för den egna familjen. Att låta hylla sin son som kung under sin livstid var ett sätt. Den nordiska valrikestanken tycks ha inneburit föreställningen att kronan borde tillfalla en viss ätt, och endast i undantagsfall har man velat gå utanför den. En rad tronpretendenter har lagt stor vikt vid sin mer eller mindre avlägsna kungliga härkomst. Säkrast var dock att få genomfört arvriket. Så långt nådde under medeltiden endast de norska kungarna. Genom arvriket ställdes inte bara de världsliga stormännen utan också kyrkan åt sidan. Kungen blev så att säga direktvald av Gud, kyrkan var inte längre ett nödvändigt mellanled. För att en specialiserad samhällsfunktion skulle kunna utvecklas kring kungen krävdes givetvis också materiella resurser. Kungarna förfogade sedan gammalt över ett visst jordagods som gav intäkter. Det danska begreppet kongelev och det svenska Uppsala öd betecknade en viss godsmassa, spridd över landet, som följde kungaämbetet. Dessutom hade kungarna också personligen stora egendomar. Men avgörande blev möjligheten att år efter år ta in fasta skatter, d.v.s. kunna tillgodogöra sig produktionsöverskott också från andra gårdar i landet. Ett första steg mot fasta skatter har överallt varit när böterna för utebliven ledungstjänst börjat inkrävas år efter år. På det sättet har skyldigheten att ställa upp för kungen i krig omvandlats till en skatt, ledungslame (da. leding och kværsæde, no. leidangsskatt). Också andra tjänsteskyldig-

• M e d e lt i d s s a m h ä l l e t s o r g a n i s e r i n g . C i r k a 1 1 0 0 – 1 3 5 0

heter, som gästningen, skyldigheten att förse kungen och hans ämbetsmän med mat och husrum, kunde omvandlas till stående pålagor. Fasta skatter tycks ha införts i Danmark under Valdemar den store, i Norge slås skattskyldigheten fast i Magnus Lagabøtes landslag men är säkerligen äldre, i Sverige finns den senast vid 1200-talets mitt. En svensk annal har den dramatiska noteringen om slaget vid Sparrsätra 1247, som innebar att Bjälboättens maktställning säkrades i Mälardalen, att då ”förlorade Upplands allmoge sin frihet, och på dem lades spannmale och skeppsvist och andra pålagor”. Det finns ingen anledning att tro att folk började betala skatt med glädje och utan motstånd. Ytterligare en viktig inkomstkälla var kungens andel i de på tingen utdömda böterna. Den stora aktivitet som lagstiftare som de högmedeltida kungarna uppvisade kan delvis förklaras med denna möjlighet att stärka finanserna. Det var också centralt i den kristna fursteideologin att kungen framträdde som rättvisans högste vårdare. Många forskare menar att man i Europa under medeltiden hade en annan föreställning om ”lagstiftning” än vi. Lagen ”fanns” och de skrivna lagarna syftade bara till att fästa denna ursprungliga ordning på papper. Men att tydliggöra denna ordning kom alltmer att uppfattas som ett verksamhetsfält för kungamakten. Med tiden blev detta en viktig, kanske avgörande del av kungamaktens legitimering inför allmogen – kungen som väktare av lag och rätt. De äldsta lagarna för de olika tingsområdena har förmodligen tillkommit utan kunglig medverkan, men på 1200-talet gick kungarna gärna in i lagtingens verksamhet. I Danmark utfärdades under Valdemar Sejrs sista regeringsår, 1241, Jyske Lov på Viborgs landsting, en ny landskapslag för Jylland som var frukten av en kunglig lagrevision. Möjligen var den avsedd som en lag för hela Danmark; så har Erling Kolding Nielsen nyligen hävdat, vilket emellertid har mött protester från rättshistoriker. I Sverige känner vi en kunglig lagstiftning från och med Birger jarls tid. Sannolikt har Birger låtit utfärda de s.k. fridslagarna om kvinnofrid, hemfrid, kyrkofrid och tingsfrid. De var edsöreslagar, d.v.s. utfärdade av kungen och stormän som svurit på att upprätthålla dem. Magnus Ladulås har eventuellt fått sitt tillnamn genom att han med lagstiftning begränsade böndernas gästningsskyldighet och därmed ”satte lås för bondens lada”. En kunglig lagbok kom i Sverige först genom Upplandslagen 1296, som gav en gemensam lag för de tre gamla uppländska landen. I Norge var särskilt Magnus Lagabøte aktiv på detta område, som hans tillnamn skvallrar om. År 1281 antog alltinget Jónsbók, en ny isländsk lagbok som lagfäste kungadömets nya position i det isländska samhället. Märkligast är ändå den rikslagstiftning som kom till stånd i Norge och Sverige. Magnus Lagabøte kunde år 1274 utfärda en landslag och två år © Författaren och Studentlitteratur

• M e d e lt i d s s a m h ä l l e t s o r g a n i s e r i n g . C i r k a 1 1 0 0 – 1 3 5 0 senare en stadslag för hela Norge. Att en hel furstestat på detta sätt blev ett enda rättsområde var ovanligt i medeltidens Europa – även om rättsområdet bara omfattade Fastlandsnorge och Färöarna, inte Island och Grönland. Omkring 1350 ersattes de svenska landskapslagarna av Magnus Erikssons lands- och stadslagar. Det är kanske inte en slump att Magnus också var kung av Norge, som redan hade en rikslagstiftning; i sin norska verksamhet kom han ideligen i kontakt med ett mer avancerat juridiskt system och det kan ha utgjort en förebild för det svenska arbetet med rikslagarna. Ett embryo till centralförvaltning började växa ur kungens följe, hans hird eller hov. Titlar som marsk och drots började delas ut. Utbildade prelater med sin skrivkunnighet var dock ännu det viktigaste förvaltnings instrumentet. För att lösgöra sig från kyrkan byggde de norska kungarna upp en egen kyrkoorganisation med kungliga kapell och ett prästerskap speciellt knutet till kungen. För den lokala förvaltningen var kungarna hänvisade till de lokala stormännen, men även här formaliserades förhållandena, särskilt i det norska väldet där kungliga sysslomän fanns i bygd erna i Norge och på Island i varje fall på 1300-talet om inte tidigare. Kungamakten kom också att förfoga över fasta stödjepunkter runtom i rikena. Under 11- och framför allt 1200-talet byggdes upp det system av kungliga borgar som blev den militära och administrativa ryggraden i rikena för århundraden framåt. Från blygsamma anläggningar med ett kärntorn av sten och träpallisader växte de ut till omfattande komplex av sten och tegel. Också här kan man iaktta en kronologi mellan länderna, med ett tidigt borgbyggande i Danmark under Valdemar den store och i Norge under Sverre, medan vi får gå fram till sent 1200-tal för att hitta en motsvarighet i Sverige. På detta sätt skapades ett antal stödjepunkter som blev centrala att inta och hålla ifall man ville utöva makt över rikena. Nyborg på Fyn, Kärnan vid Helsingborg eller Vordingborg är danska exempel. I Norge kom Bohus, Akershus vid Oslo och Bergenhus att bli de viktigaste. I Sverige låg de som två pärlband längs vattenlederna, ett syd-nordligt från Kalmar till Stockholm där det mötte det väst-östliga från Örebro genom Mälardalen till Viborg längst inne i Finska viken. Dessa väldiga stenkolosser manifesterade högst konkret kungamaktens närvaro i det medeltida samhället, och blev snart också centrum i förvaltningsområden: slottslän. Kungamaktens politiska motpart hade under tidig medeltid varit den lokala eliten på tingen. När en riksaristokrati växte fram blev det ange läget både för kung och aristokrati att lösgöra den politiska processen från de lokala och regionala tingen. Riksmöten för stormännen från hela riket utvecklades från 1100-talets mitt i Norge, medan den danska riksförsamlingen, danehofet, utkristalliserades ett århundrade senare. I Erik Klippings

• M e d e lt i d s s a m h ä l l e t s o r g a n i s e r i n g . C i r k a 1 1 0 0 – 1 3 5 0

handfästning 1282 fastslogs att detta hof skulle hållas i midfastan vart år. I Sverige kallades dessa riksmöten herredagar. Processen har paralleller i kontinentens stormannaförsamlingar som inkallades för att företa viktiga politiska handlingar tillsammans med fursten. Med tiden framträdde emellertid en trängre krets av stormän och biskopar som företrädde riket i förhandlingar med kungen – rådet eller riksrådet. Också här är förebilden kontinental, det ”concilium” furstarna började sammankalla. Genombrottet för en sådan formaliserad församling både i Sverige och Danmark kom i samband med perioder med omyndiga kungar vid 1200-talets slut, och i Norge under förmyndarstyrelsen för Magnus Eriksson från 1319. Den svenske historikern Herman Schück menar att de svenska herredagarna från sent 1200-tal växte ut till en lika viktig institution som det danska danehoffet, och att det ofta är sådana bredare möten av stormän som avses när det i källorna talas om ”rikets råd och män”. Han tonar alltså ner rådets tidiga betydelse och ser utvecklingen av ett svenskt ”parlamentum” som mer likartad kontinentala staters. Under sent 1400-tal utvidgades herredagen till bredare ständermöten och i förlängningen till 1500-talets svenska ståndsriksdag. Kungamakten hade alltså utvecklat sig till en institution. Samtidigt och betingat av detta organiserades också andra grupper av befolkningen på ett sätt som avskilde dem från den stora massan av bondeallmoge, ett avskiljande som hängde samman både med den politiska och militära utvecklingen och med nya ekonomiska realiteter.

STÅNDSSAMHÄLLET När kungamakten stärktes blev det allt viktigare för andra samhällsgrupper att få sin ställning garanterad av denna. När bördor i form av skatter lades på befolkningen blev det en viktig social markering att vara fri från sådana. Och när handeln alltmer blev en utsöndrad funktion som tillvaratogs av en viss grupp hade också denna grupp behov av att reglera sitt förhållande till kungamakten och det övriga samhället. Man började efter kontinentalt mönster indela människorna i dem som krigade, dem som bad och dem som arbetade. Ståndssamhället växte fram. Det världsliga frälset

Också i det vikingatida och tidigmedeltida samhället hade det funnits stormannafamiljer som i status och ekonomisk styrka höjt sig över bonde © Författaren och Studentlitteratur

• M e d e lt i d s s a m h ä l l e t s o r g a n i s e r i n g . C i r k a 1 1 0 0 – 1 3 5 0 PERSO N ER O CH PL AT SER ABSALON

Där Strøget i Köpenhamn öppnar sig ut mot Christiansborg, på Højbro Plads, står en ryttarstaty från 1800-talet. Hästen stegrar sig under en vildsint krigare som svänger en tomahawkliknande yxa. Denna föga andliga uppenbarelse ska föreställa ärkebiskop Absalon, som är ett gott exempel på 1100-talets kyrkofurstar. Absalon tillhörde den mäktiga själländska Hvide-släkten, var fosterbror till Valdemar den store och handplockades vid dennes tron bestigning till biskopsstolen i Roskilde. År 1177 blev han ärkebiskop i Lund. Den krigiska statyn uttrycker träffande det Absalon är mest känd för: han var kungens stöd och pådrivare i den aktiva utrikespolitiken, som innebar att danskarna härjade, kristnade och lade under sig folken vid Östersjöns södra kust. En höjdpunkt i Saxos krönika är hur Absalon och Valdemar 1169 intar Arkona på Rügen och störtar guden Svantevits beläte. Absalon samlade stora godsegendomar; bondeoroligheter i Skåne riktade sig mot Lundakyrkans krav men slogs ner. Vid den själländska byn Havn anlade han 1167 ett slott, och staden København växte upp i dess skugga. Att anlägga slott och städer hörde också till en medeltida biskops verksamhetsfält, och därför står han nu på Højbro Plads som stadens grundläggare och känt landmärke. Som det heter i Halfdan Rasmussens barnvisa om ”den lille frække Frederik” som ”elsker sjov og mekanik” och skaffar en bil:

Absalon på krigståg. En av Louis Moes klassiska illustrationer till Saxo-utgåvan från 1898.

Han gi’r den rigeligt med gas og kører hen til Højbro Plads hvor Absalon ta’r hjelmen a’ og si’er go’da! go’da! go’da!

• M e d e lt i d s s a m h ä l l e t s o r g a n i s e r i n g . C i r k a 1 1 0 0 – 1 3 5 0

samhället och varit politiskt dominerande. Men detta stormannaskikts ställning garanterades nu alltmer av privilegier utdelade av kungarna och kom därmed att bli ett stånd i tidens europeiska mening. Den kontinentala krigstekniken, med den rustade riddaren till häst som det viktigaste vapnet, gynnade denna utveckling. Att hålla häst och utrustning var alltför dyrt för att varje vapenför bonde skulle klara av det. Det är oklart om det huvudsakligen var de gamla stormannasläkterna som fortfor att vara en elit på nya villkor, eller om nya män, beroende av kungamakten för sin upphöjelse, dominerade. Klart är emellertid att det på 1200talet utvecklats en riddararistokrati efter kontinentalt mönster, ett frälse eller en adel (termen adel användes dock inte i Norden förrän på 1500-talet). I Danmark känner vi klara bestämmelser om frälse, skattefrihet, från Jyske Lov 1241. Alla de som mötte upp själva med full utrustning för krigstjänst skulle vara befriade från skatt. Under slutet av 1200-talet utvidgades denna skattefrihet till att också gälla alla de gårdar den rustade herremannen ägde. De norska herremännen uppnådde på 1270-talet formell fri tagelse från leidangsskatt och andra plikter. Det norska världsliga frälset fick dock aldrig lika stora privilegier som deras kolleger i Danmark och Sverige. Skattefriheten inskränktes till deras sätesgårdar och gällde inte det underlydande landbogodset. I Sverige stadfäste Alsnö stadga, utfärdad av Magnus Ladulås 1280, ett system där krigstjänst till häst motiverade skattefrihet för herremännen och deras landbor. Som nämnts i samband med kungamaktens utveckling, hade det världsliga frälset också vittgående politiska privilegier. Det samlades till herredagar och andra möten, råds herrarna rekryterades ur dess krets. Att tala om ett frälse på Island före 1262 är något oegentligt, eftersom någon furstemakt ännu inte gjorde sig gällande. Men den isländska jord ägande eliten utvecklades under högmedeltiden i livsstil och politiska pretentioner i samma riktning som det skandinaviska frälset. Efter 1262 fick de isländska stormännen ämbeten och titlar av kungarna. Ännu under högmedeltiden har det nordiska frälset i princip varit öppet för envar som kunnat uppfylla kraven på rusttjänst. Den sociala distansen mellan lågfrälse och storbönder kan inte ha varit stor. Herremännens sätesgårdar har inte till det yttre skilt sig nämnvärt från stora bondgårdar. Inte heller har adelns numerär varit imponerande. Man räknar t.ex. med ca 300 norska frälsemän vid 1300-talets början. Under perioden började emellertid en grupp högfrälse framträda, några familjer som i kraft av jordegendom och tradition tillägnat sig en mer kontinental adlig livsstil. Blygsamma borgbyggen med stenhus och vallanläggningar har skilt ut deras sätesgårdar från den vanliga lantbebyggelsen, i © Författaren och Studentlitteratur

Harald Gustafsson är professor i historia vid Lunds universitet. Hans forskning har rört sig kring förhållandet mellan undersåtar och överhet i det tidigmoderna Norden, t.ex. i Mellan kung och allmoge (1985), Political Interaction in the Old Regime (1994), Gamla riken, nya stater (2000) och Makt och människor (2010).

Nordens historia En europeisk region under 1200 år Nordens historia från vikingatid till den senaste EU-utvidgningen är en historia om både integration och splittring. I olika omgångar har Norden knutits närmare andra europeiska regioner, från kristnandet över 1600-talets storpolitik till dagens marknadsintegration. Samtidigt har Norden hela tiden haft gemensamma särdrag, t.ex. den fredliga, kompromissökande politiska kultur som varit framträdande de senaste århundradena. Men skillnaderna inom Norden har också satt sin prägel på utvecklingen. Politiskt har Norden gradvis sönderfallit, från Kalmarunionen till dagens fem nationalstater, som i sin tur utmanas av självstyrelsekrav från grupper som grönlänningar eller samer. I denna tredje upplaga har texten aktualiserats på en mängd punkter utifrån senare forskning. Större utrymme har t.ex. ägnats åt den nordiska kolonialismen. I ett nyskrivet avslutningskapitel diskuteras tendenser i det tidiga 2000-talets värld. Den europeiska integrationen, globaliseringen och migrationsrörelserna ställer de nordiska samhällena inför nya utmaningar. Denna bok vänder sig i första hand till universitetsstuderande i historia men också till andra som vill ha en kortfattad, lättillgänglig och vetenskapligt grundad översikt över de nordiska samhällenas historia.

Tredje upplagan

Art.nr 4903

studentlitteratur.se