Heike B. Görtemaker
Eva Braun
Kvinnan som älskade Hitler Översättning av Johan Flemberg
ISBN 978-91-1-303409-6 © Verlag C. H. Beck oHG, München 2010 Norstedts, Stockholm 2012 Översättning: Johan Flemberg Redaktör: Ingemar Karlsson Omslag: Carl Åkesson Tryckt hos ScandBook, Falun 2012 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
innehåll
Inledning 9 Mötet
1.
Ateljé Heinrich Hoffmann 15 NSDAP:s husfotograf 15 ”Herr Wolf ” 19 Den private förtroendemannen 25
2.
München efter första världskriget 32 En stad mellan ytterligheterna 32 Vardagslivet och den politiska miljön 35 Den nationalsocialistiska rörelsen 37
3.
Familjen Braun 41 Borgerlig normalitet 42 Den ständiga följeslagerskan: Margarete Braun 45 Syster på avstånd: Ilse Braun 47
4.
Vid Hitlers sida till makten 53 ”Führerns” älskarinna på avstånd 53 Uppoffring eller beräkning? 61 Ensamhet i maktens förgård 65
Motsatta världar 5.
Nationalsocialismens kvinnor 77 Ideologi och verklighet 78 Magda Goebbels – ”Tredje rikets” First Lady 83 Emmy Göring och Ilse Hess 90 Eva Brauns roll 96 ”Dagboken” 105
6.
Führermyten eller herr Hitler privat 118 Partidagen i Nürnberg 1935 118 Den osynliga karriäristen 121 Ett ”förlorat liv”? 123 Hitler och familjen Braun 124
7.
Mätressen och den inre kretsen 133 Albert och Margarete Speer 133 Karl och Anni Brandt 139 Martin Bormann 146
8.
Livet på Obersalzberg 152 Tillflyktsort och maktcentral 153 ”Hovstaten” 163 Politik och privata affärer 174 Dr Morell 183 Hermann Esser 188 ”Husets härskarinna” på Berghof 1936–1939 196 Resor 215
Undergången 9.
Isolering under kriget 229 Krigsutbrottet 230 ”Führerhögkvarteret” Berghof 239 Början till slutet 250
10. Den 20 juli 1944 och dess följder 260 Den inre kretsens reaktion 261 En trofé för Eva Braun 265 Testamentet 267 11. Valet av Berlin 271 Slutoffensiven 272 Livet under jorden 277 Bröllopet och slutet i ”Führerbunkern” 285 12. Bortom döden 291 Slutord 295
Appendix
Noter 301 Källor och litteratur 369 Bildkällor 376 Personregister 377
Mรถtet
Den 30 april 1945 framemot klockan 14.30 fick Erich Kempka, sedan 1932 Adolf Hitlers chaufför, ett telefonsamtal i garaget i källaren till Rikskansliet i Berlin: han ombads skaffa fram ungefär 200 liter bensin och föra det till ingången till Führerbunkern i Rikskansliets trädgård. Alla ytterligare order skulle han få där. När Kempka anländer med flera mannar som bär bensindunkarna förklarar SS-Sturmbannführer Otto Günsche för honom att ”Führern” är död. Han, Günsche, hade fått i uppdrag att genast bränna honom, eftersom Hitler inte ville bli ”utställd i något ryskt vaxkabinett”. Båda går in i bunkern, där Martin Bormann överlämnar Eva Brauns lik till Kempka. Hon är klädd i en mörk klänning som är fuktig i trakten av hjärtat. Kempka bär henne uppför trappan till utgången. Före honom går betjänten Heinz Linge och läkaren dr Ludwig Stumpfegger med Hitlers lik. Günsche, Bormann och Joseph Goebbels följer efter. Strax före klockan 15.00 lägger de de båda kropparna bredvid varandra i sanden på den släta marken, häller fem dunkar bensin över dem och sätter dem i brand. Männen ställer sig i ingången till bunkern och lyfter en sista gång armen till Hitlerhälsning medan kropparna brinner. När artillerigranater slår ner i området drar de sig snabbt tillbaka till den skyddande bunkern.1 14
1. Ateljé Heinrich Hoffmann Knappt sexton år tidigare, i oktober 1929, hade Hitler och Eva Braun träffats för första gången i fotografen Heinrich Hoffmanns ateljé. Hoffmann var sedan första världskriget en känd press- och porträttfotograf i München, förläggare och från första stund övertygad nationalsocialist. Han förestod en ateljé på Amalienstrasse 25, i närheten av Odeonsplatz i centrum av München, som han kallade Photohaus Hoffmann och varifrån han försåg Münchner Illustrierte Presse och agenturer inom och utanför landet med sina bilder. Hoffmann, vars far också hade varit fotograf och, som det sades, hade tvingat sin ende son att gå i hans fotspår, ägde sedan 1909 ett eget företag i München.1 Redan före 1914 hade han också gjort sig ett namn i konstnärskretsar med en bildbyrå – Photobericht Hoffmann – och porträttfoton. Men det var NSDAP han hade att tacka för att hans rörelse blomstrade, sedan han efter första världskriget, som han tillbringat vid den franska fronten som ”värnpliktig landstormsman” i en ”reservdivision inom flyget”, ställt sitt arbete i den uppåtgående folkligt-högerextrema rörelsens tjänst.2 NSDAP:s husfotograf När och under vilka omständigheter Hoffmann för första gången träffade Hitler kan inte längre fastställas med säkerhet. Hoff15
mötet
manns dotter, Henriette von Schirach, förklarade senare att hennes far kommit i kontakt med Hitler via den ”folklige” diktaren Dietrich Eckart. Hoffmann själv uppgav i sina memoarer att det var rent yrkesmässiga skäl som hade lett till ett första sammanträffande, efter att en amerikansk bildagentur den 30 oktober 1922 hade erbjudit etthundra dollar för ett foto av Hitler.3 Redan 1947 förklarade Hoffmann i en opublicerad försvarsskrift att den ”amerikanska pressen” på sin tid erbjudit honom ”en hög summa för den första bilden av Hitler”. För att ”under alla omständigheter” få dessa pengar hade han arrangerat ett möte som skulle verka tillfälligt, genom att föreslå Hermann Esser, en god vän till Hitler vars bröllop var nära förestående, att låta bröllopsmiddagen den 5 juli 1923 äga rum i hans – Hoffmanns – hem, för att på så sätt lära känna Hitler, som var ett av bröllopsvittnena.4 Faktum är att Hoffmann redan den 6 april 1920 – alltså ett halvt år efter Hitler – hade gått in i Deutsche Arbeiterpartei (DAP), som grundats året innan av Anton Drexler i München och nyligen bytt namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP). Hoffmann blev nu förläggare för veckotidningen Auf gut deutsch (ung. På ren tyska) som gavs ut av den radikalnationalistiske och antisemitiske skriftställaren Dietrich Eckart, Hitlers faderlige vän och mentor. Här hetsade den misslyckade diktaren under slagordet ”Tyskland, vakna!” mot Weimarrepubliken, bolsjevismen och judendomen.5 Mycket talar för att Hoffmann först knöt vänskapsband i denna krets av likasinnade – däribland Eckart, Hitler och journalisten Hermann Esser – innan han på olika sätt gjorde sig användbar för NSDAP och särskilt Hitler, dess mest aggressive ”ölkällaragitator” och ordförande (sedan den 29 juli 1921).6 I början respekterade Hoffmann nämligen, trots många förfrågningar, Hitlers önskan att inte bli fotograferad. Det var därför inte förrän efter den misslyckade kuppen den 9 november 1923, som gjorde Hitler populär i hela landet men 16
1. ateljé heinrich hoffmann
också renderade honom ett fängelsestraff, som bilder av fången publicerades, tagna och sålda av Hoffmann. Året efter gav han ut ett bildhäfte med titeln Deutschlands Erwachen in Wort und Bild (Tysklands uppvaknande i ord och bild). År 1926 grundade den driftige Hoffmann tillsammans med Hitler och den gemensamme vännen Hermann Esser, NSDAP:s förste propagandachef, partiorganet Illustrierter Beobachter, som var rikt illustrerat och utkom en gång i veckan. Samma år tryckte Völkischer Beobachter på Hoffmanns förslag för första gången fotografier – givetvis från hans egen ateljé. NSDAP befann sig därmed tekniskt på en avancerad nivå. Bara några år tidigare hade det varit vanligt med kopparstick eller teckningar som illustrationer till tidningsreferat. Till och med i New York Times förekom foton regelbundet först från 1922. Fotojournalistikens genombrott, som hade möjliggjorts av småbildskamerans utveckling 1925, hade just börjat.7 Men i motsats till förhållandet i USA, men också i Frankrike och England, där den brittiska dagstidningen The Daily Mirror och den franska Illustration redan 1907 hade upprättat en daglig bildtelegrafisk tjänst mellan London och Paris, spred sig bruket av bilder i de tyska dagstidningarna bara långsamt.8 Bland de bilder som Hoffmann publicerade i Völkischer Beo bachter fanns också en serie som visade Hitler på NSDAP:s första rikspartidag efter dess nygrundande i Weimar den 4 juli 1926, för första gången med utsträckt arm inför tusentals förbimarscherande anhängare.9 Med initiativförmåga och yrkesskicklighet satsade Hoffmann således redan i första fasen av NSDAP:s uppgång på bildernas makt – och på den inom partiet inte oomstridde partiledaren. För Hitler och hans propagandafälttåg, som riktade sig såväl utåt som mot partiinterna konkurrenter, gjorde han sig därigenom snabbt oumbärlig. Han blev Hitlers ”husfotograf ”.10 Från och med nu kunde man nästan inte se NSDAP:s ledare utan Hoff17
mötet
mann. Vare sig det gällde resor, valkamp eller middag på Hitlers stamlokal i München: Hoffmann var alltid med. Beslutet att yrkesmässigt helt satsa på Hitler och NSDAP gav dock utdelning först under de kommande åren. År 1929 gav de förestående lantdagsvalen och massmötena Hoffmanns företag allt fler uppdrag. Dit hörde NSDAP:s fyra rikspartidagar i Nürnberg 1–4 augusti med en spektakulär uppmarsch av 60 000 SA- och SS-medlemmar, liksom ett gemensamt framträdande av Hitler och tidningskungen Alfred Hugenberg, tillika ordförande för Tysknationella Folkpartiet (Deutschnationale Volkspartei), i Circus Krone i München den 26 oktober för ett folkinitiativ mot ”Youngplanen”. Dessutom kunde NSDAP detta år för första gången inkassera valframgångar. Vid riksdagsvalen året innan, den 20 maj 1928, hade det fortfarande sett ut som om nationalsocialisterna, som bara kunde tillgodoräkna sig 2,6 procent av rösterna, åter skulle sjunka ner i obemärkthet, men vid lantdags- och kommunalvalen 1929 pekade trenden entydigt uppåt.11 Mot en bakgrund av tilltagande kris i världsekonomin och antalet arbetslösa som stigit till 3,32 miljoner vann NSDAP nya mandat i såväl Sachsen som Baden och Bayern. I Thüringen steg dess röstandel från 4,6 till 11,3 procent. Mot bakgrund av dessa siffror är det ingen tillfällighet att Hoffmann, nu 44 år gammal, just hösten 1929, i början av den världsekonomiska krisen, utvidgade firman. Till slut profiterade han både på det växande antalet uppdrag från NSDAP och på att Hitler själv alltmer tog hans tjänster i anspråk. För övrigt var det allmänt goda tider för fotoagenturer eftersom allt fler tidningar nu illustrerade sina reportage med foton. Efterfrågan på aktuella bilder från hela världen steg därför oupphörligt. Ur Hoffmanns lilla hantverksmässiga rörelse på en undanskymd bakgård på Schellingstrasse 50 utvecklade sig nu ett blomstrande företag som efter flytten till Amalienstrasse 25 i september 1929 gick under 18
1. ateljé heinrich hoffmann
namnet ”NSDAP-Photohaus Hoffmann”. Kort före nyöppnandet anställdes också nya medarbetare. En av dem var den 17-åriga Eva Braun.12 ”Herr Wolf ” I Photohaus Hoffmann stod Eva Braun tydligen mest ”bakom disken”. Uppgifterna om vad hon verkligen gjorde där är emellertid motstridiga. Så förklarade Henriette von Schirach, som ju egentligen måste ha vetat eftersom hon var dotter till Hoffmann och jämnårig väninna till Eva Braun, på ett ställe i sina memoarer att Braun varit ”lärling i hennes fars fotolaboratorium”, för att på ett annat ställe uppge att hon hade sålt ”rullfilmer” i hennes fars ”fotoaffär”.13 Båda sakerna stämde. Enligt vad Heinrich Hoffmann senare berättade hade Eva Braun varit ”nybörjare och affärsbiträde” och arbetat ”på kontoret, i affären och även i fotolaboratoriet”. Från 1933, när Braun blivit ”mer insatt” i verksamheten, hade hon uteslutande varit ”fotografiskt verksam”.14 Att vara fotograf var vid denna tid redan ett ansett och eftertraktat kvinnoyrke. Yrket var nytt och modernt och många kvinnor lockades av tanken att en gång bli mode- eller porträttfotograf. Framför allt mode intresserade även Eva Braun. Men först gällde det att hos Hoffmann lära sig hantera kameran och att framkalla bilder. Till hennes uppgifter hörde också redan från början att uträtta småärenden för Hoffmann och hans kunder och arbeta med försäljning. Förutom pressfotografin utgjorde ju den nya amatörfotografin en ständigt växande marknad. ”Photohaus Hoffmann” erbjöd inte bara fotografiska tjänster, utan även fotografisk utrustning, som numera var enkel att hantera för var och en. Dessutom saluförde man bilder och vykort av egen produktion, vilkas försäljning Eva Braun också hade hand om enligt Baldur von Schirach, NSDAP:s senare riksungdomsledare och svärson till Heinrich Hoffmann.15 Till Hoffmanns favoritmotiv 19
mötet
hörde hans partikamrater i NSDAP, framför allt porträtten av dess ordförande Adolf Hitler. Eva Braun träffade troligen Hitler för första gången i oktober 1929, några veckor efter att hon börjat arbeta.16 Hon skall ha stannat kvar i butiken efter sin ordinarie arbetstid denna dag för att ordna några papper, när Hoffmann presenterade en ”herr Wolf ” för henne och bad henne att skaffa fram öl och paté från ett närbeläget värdshus till honom och hans bekant. Under den efterföljande gemensamma måltiden skall gästen ”hela tiden” ha slukat henne ”med ögonen” och senare erbjudit att ”köra henne hem i sin Mercedes”, vilket hon dock skall ha avböjt. Slutligen skall Eva Braun innan hon lämnade ateljén ha fått frågan av sin chef Hoffmann: ”Har du inte gissat vem denne herr Wolf är? Ser du aldrig på våra foton?” Och när hon svarat nekande hade Hoffmann svarat: ”Det är Hitler, vår Adolf Hitler.”17 Denna skildring återfinns i den första biografin över Eva Braun, publicerad 1968 av den turkisk-amerikanske journalisten dr Nerin Emrullah Gün. Enligt den skall Eva Braun ha berättat för en av sina systrar – förmodligen Ilse, den äldsta – om detta sitt första möte med Hitler, som skall ha ägt rum ”en av de första fredagarna i oktober”, alltså antingen den 4 eller den 11 oktober. Men hur trovärdig är egentligen Gün, vars verk ännu citeras utförligt och som ger intrycket att Eva Braun själv dikterat sin historia för honom? Av vem fick han sin information, och under vilka omständigheter? Och hur skall man bedöma hans egen avgjort tvetydiga personlighet? Gün arbetade under andra världskriget på pressavdelningen vid den turkiska ambassaden i Budapest. Kort före krigsslutet, den 12 april 1945, häktades han och fördes till koncentrationslägret Dachau, efter att Gestapo hade beordrat hans arrestering på grund av påstådd tyskfientlighet. Två veckor senare, den 29 april 1945, befriades han liksom alla andra fångar där av den 7:e amerikan20
1. ateljé heinrich hoffmann
ska arméns trupper. Gün, som för enkelhetens skull nu kallade sig Gun, bodde därefter i USA och skrev senare en bok om mordet på president John F. Kennedy. Det var förmodligen orsaken till att den amerikanska underrättelseorganisationen CIA misstänkte honom för att som medlem av det kommunistiska partiet vara inblandad i mordet på presidenten och beskyllde honom för att ha ägnat sig åt spionage i Europa och för att ha förfalskat dokument.18 I mitten av sextiotalet reste Gun till Västtyskland med anledning av ett jubileum för de allierades befrielse av koncentrationslägret Dachau. Vid detta tillfälle organiserade han tydligen sammanträffanden med Eva Brauns familj och med andra tidigare medlemmar av Hitlers närmaste krets. Han sökte upp Franziska Braun, Eva Brauns mor, i hennes hem i det bayerska Ruhpolding. Dessutom intervjuade han systrarna Ilse och Gretl samt Eva Brauns bästa väninna Herta Schneider. Gun fick då tillgång till privata foton och brev som tillhört Eva Braun, vilka för första gången publicerades i hans bok. Dock saknas exakta uppgifter om varifrån hans information kommer, övergångarna mellan fritt uppfunna anekdoter och de intervjuade vittnenas verkliga uppgifter är flytande och kan inte kontrolleras av läsaren. Ilse Hess, Rudolf Hess maka, berättade i ett brev till Albert Speer den 25 juni 1968 att Gun, ”författaren till boken om Eva”, hade bott ”i veckor” hos henne i Hindelang, eftersom han nu hade för avsikt att skriva en biografi om hennes man; hon kallade honom fortfarande ”Mr I pay all” efter hans ”älsklingsuttryck”.19 Uttrycket vittnade om bristande respekt, eftersom Gun tydligen inte hade mycket bakgrundskunskaper och Ilse Hess inte ansåg hans avsikter seriösa. Det är dock ett troligt antagande att journalisten föregående år även bott hos familjen Braun när han gjorde efterforskningar för sin bok om Eva Braun. Men det går inte att bevisa. Hur det första mötet mellan Eva Braun och Hitler gick till är 21
mötet
alltså inte säkert belagt, även om saken möjligen kan ha gått till så som den skildras av Gun. Det är dock oklart varför Hoffmann skulle ha presenterat den prominente partimedlemmen för sin lärling under täcknamnet ”Wolf ”, vilket Hitler för övrigt sedan länge gärna använde, särskilt på resor.20 Möjligen ville han på det sättet förhindra en nervös eller rentav hysterisk reaktion från den unga kvinnan. Men vad som inte kunde undvikas var den uppenbarligen spontana, ömsesidiga attraktionen. För från och med nu kom den redan 40-årige Hitler att vid varje besök i ateljén ge den 17-åriga Eva Braun komplimanger och små presenter. Sådana besök kunde Hitler utan svårighet göra, för Photohaus Hoffmann i hörnet Amalienstrasse/Theresienstrasse låg mittemot Café Stefanie, ett kärt tillhåll för ledande NSDAP-politiker som fram till första världskriget varit mötesplats för konstnärskretsarna i Schwabing, med gäster som Heinrich Mann, Erich Mühsam, greve Eduard von Keyserling och Paul Klee. Partiets rikshuvudkontor låg bara en tvärgata bort, på Schellingstrasse 50, där några hus längre bort även Völkischer Beobachters redaktion och tryckeri hade slagit sig ner. Huset på Schellingstrasse 50 hade tidigare bebotts av Heinrich Hoffmann och hans familj. Hoffmanns ”verkstäder” låg intill. Där fotograferade han Hitler, Göring och andra storheter i partiet.21 På Schellingstrasse låg också det av Hitler och hans partivänner ofta frekventerade Osteria Bavaria, Münchens äldsta italienska restaurang, som fortfarande existerar under namnet Osteria Italiana. Henriette von Schirach beskrev lokalen som ”en liten kall vinstuga med en liten gård som är målad i pompejanskt rött och prydd med romerskt kakel och mosaiker, och ett ’tempel’, det vill säga en nisch med två pelare framför”, som hölls reserverad för Hitler. Men dennes senare sekreterare Traudl Junge hävdade att NS-ledarens favoritplats varit ”det minst trivsamma bordet långt in i hörnet”.22 Han åt i själva verket sällan ensam. Till Hitlers ständiga följe22
Eva Braun poserande på skrivbordet i ”Photohaus Hoffmann” (1930)
slagare sedan tidigt tjugotal hörde inte bara Heinrich Hoffmann utan också tysk-amerikanen Ernst F. Sedgwick Hanfstaengl,23 som 1931 utnämndes till NSDAP:s utrikespresschef. Som yngre bror till konstförläggaren Edgar Hanfstaengl, som 1907 hade övertagit familjefirman Kunstverlag Franz Hanfstaengl, hade han till slutet av första världskriget varit chef för förlagets New York-filial och sedan återvänt till München. Till Hitlers gamla kamratkrets i München hörde också Adolf Wagner, den mäktige distriktsledaren i München-Oberbayern – kallad ”Münchens despot” – betjänten Julius Schaub, Christian Weber, ”en rundmagad före detta hästhandlare” (Joachim Fest) och nära vän, samt Hermann Esser, en av grundarna av NSDAP, av Goebbels kallad den ”lille Hitler”. Därtill kom den unge Martin Bormann, NSDAP-medlem sedan 1927, och Otto Dietrich, sedan 1931 NSDAP:s rikspresschef, vidare SS-Oberstgruppenführer Joseph (Sepp) Dietrich, Max Amann 23
mötet
och Wilhelm Brückner, SA-Obergruppenführer och sedan 1930 Hitlers chefsadjutant.24 Eva Braun blev dock bara ibland bjuden av Hitler – på middag eller på en åktur i Münchens omgivningar, på bio eller på operan. Henriette von Schirach berättade om början av bekantskapen mellan hennes fars vän och Eva Braun att Hitler kunde ge ”så charmerande komplimanger”: ”Får jag bjuda Er på operan, fröken Eva? Ser Ni, jag är alltid omgiven av män, så jag vet att värdesätta lyckan att vara tillsammans med en kvinna.” Vem skulle då ha kunnat ”stå emot”?25 Även om förbindelsen i början snarast tycks ha varit ytlig lät Hitler, sägs det, genast kontrollera flickan. Martin Bormann, för vilken Hitler kort dessförinnan varit bröllopsvittne, skall redan 1930 ha fått i uppdrag att fastställa om familjen Braun var ”arisk”, det vill säga inte hade några judiska förfäder.26 Bormann, som under tiden avancerat till Högsta ledarstaben i SA, skulle från 1933 fram till Hitlers död höra till dennes närmaste förtrogna.27 Troligen anade Eva Braun, som vid denna tid inte ens var myndig, inget om Bormanns sonderingar. Man kan lätt tänka sig att den unga flickan var imponerad av sin nya bekantskaps position och att hon visade sig öppen för hans politiska idéer. Det är inte känt om hon själv eller hennes föräldrar företrädde antisemitiska åsikter. Eftersom Ilse Braun, den fyra år äldre systern, arbetade som mottagningssköterska hos en judisk läkare som också var hennes nära vän, tycks familjen inte ha haft några ideologiska reservationer. Fotografier av Eva Braun från hennes första år i Hoffmanns fotofirma visar också en ung flicka som verkar mycket barnslig, som tydligen gärna lät sig fotograferas och utan att vara blyg poserade i kontorets rum.28 Hennes förhållande till Hitler skall ha förblivit rent ”platonskt” till 1932. Heinrich Hoffmann förklarade i sina memoarer, som kom ut i London 1955 och 1974 i tysk översättning med titeln Hitler, wie ich ihn sah, att hans an24
Hitler studerar in talarposer, fotograferad av Heinrich Hoffmann (1926)
ställda visserligen hade forcerat relationen och spritt ut att ”Hitler var förälskad i henne och att hon säkert skulle lyckas få honom att gifta sig med henne”. Men på honom skall man i början inte ha märkt något ”intensivare intresse”.29 Hoffmanns iakttagelser visar skillnaden mellan en ung kvinna som just lämnat tonåren och en redan något till åren kommen ungkarl. Medan hon spontant och översvallande visade sina känslor lade han vikt vid yttersta förtegenhet. Den private förtroendemannen Den ömsesidiga förtroligheten mellan Hitler och Hoffmann – oundgänglig vid långa sittningar i fotoateljén och belagd genom otaliga porträttfoton där Hitler poserade ohämmat – utsträcktes även till privatlivet.30 Henriette von Schirach berättade senare att hennes familj år 1929 hade hyrt en ”otroligt modern våning 25
mötet
i Bogenhausen till vilken Hitler gärna” kom. Där hade han ätit spaghetti med ”lite muskot, därtill tomatsås, efteråt nötter och äpplen”, och efter middagen improviserat på pianot.31 Enligt Albert Speer i hans Erinnerungen hade Hitler känt sig ”som hemma” hos Hoffmann och hans familj. I trädgården till fotografens villa i München-Bogenhausen kunde han, som Speer noterade sommaren 1933, röra sig utan några formaliteter, lägga sig ”i skjortärmarna på gräsmattan” eller läsa högt ur ett ”band av Ludwig Thoma”.32 Vid denna tidpunkt hade Hoffmann och Hitler känt varandra i minst ett årtionde. Hos Hoffmann och hans första fru Therese (Lelly) och deras barn hade Hitler lärt känna ”familjeliv” och blivit upptagen som en familjemedlem, berättade senare Hoffmanns svärson Baldur von Schirach.33 Fotografen och hans närmaste bildade samtidigt kärnan i den privata kretsen kring den ogifte NS-ledaren. Efter Therese Hoffmanns tidiga död 1928 tycks bandet mellan de båda männen till och med ha blivit ännu starkare. På Hitlers önskan hörde inte bara Hoffmann själv utan ofta även hans dotter Henriette till följet under de många resorna i det uppåtsträvande NSDAP:s tjänst, för att blanda upp manskretsen med lite ungdomlighet.34 Familjehögtider som sonen Heinrichs konfirmation i mars 1931, dottern Henriettes bröllop följande år eller Hoffmanns nya giftermål i april 1934 firades gemensamt. Och inte bara det: bröllopen arrangerades av Hitler i hans våning vid Prinz regentenplatz.35 Även på Obersalzberg och i Berlin var Hoffmann närvarande som ständig följeslagare.36 Fotografen som aldrig beklädde något ämbete i staten eller partiet innehade en förtroendeställning – och därmed en maktställning – som partipampar som Goebbels eller Bormann avundades honom och som ända till 1944 gav honom nästan oinskränkt tillträde till Hitler. Andra, som Otto Wagener, chefen för den ekonomisk-politiska avdelningen av NSDAP:s 26
1. ateljé heinrich hoffmann
riksledning, stördes av att Hitler ibland ”talade om de hemligaste saker i kretsen av sina närmaste följeslagare” och att han, Wagener, ”många gånger fick höra något avgjort viktigt av fotografen Hoffmann av en ren tillfällighet”.37 Men varför valde Hitler just Hoffmann till förtrogen vän och ständig följeslagare, en man som var känd som en njutningsmänniska och festfixare med synnerligen stor spritkonsumtion och som med sin karaktär och sina levnadsvanor egentligen inte passade honom? Frågan är viktig eftersom det här finns en analogi till Hitlers förhållande till Eva Braun, som ju inte heller tycktes stämma överens med sin älskare, varken ifråga om det yttre eller till temperamentet. Hoffmann och Hitler förenades av den gemensamma erfarenheten av första världskriget, nationalistisktantisemitiska övertygelser, en småborgerlig bakgrund och en tidig önskan att bli konstnär. Men avgörande för ”husfotografens” värde var hans redan från början visade, absoluta trohet och lojalitet gentemot Hitler. Hoffmann höll strikt på alla fotograferings- och publiceringsförbud som ålades honom och retuscherade sina bilder allt efter anvisning.38 Hitler å sin sida såg till att hans personliga bildreporters position ända till slutet förblev mer eller mindre inofficiell och att denne därmed hela tiden stod i ett kontrollerbart beroendeförhållande till honom. I själva verket var Hoffmann inte bara partikamrat, vän och fotograf, utan också ett slags förmedlare, ja en Hitlers private ambassadör, då propagandaarbete, privatliv och senare även konstpolitiska aktiviteter gick in i varandra. Och så var det Hoffmanns hem, där Hitler otvunget och dold för offentligheten kunde träffa Eva Braun på eftermiddagste eller middag.39 Och det var Hoffmann han anförtrodde sin väninna när hon följde med honom vid partiarrangemang under ”NSDAP:s officielle fotografs” beskydd, obemärkt av de icke invigda. Även finansiella transaktioner som gällde Eva Braun – till exempel ett husköp – lät Hitler 27
mötet
under de första åren sköta via Hoffmann. Samtidigt anförtrodde han honom politiska uppdrag som låg långt utanför propagandafotograferingens område och för vilka Hoffmann inte hade någon som helst sakkunskap. Så till exempel fick han till många samtidas förvåning och förtrytelse välja utställningsföremålen för det prestigefyllda ”Haus der Deutschen Kunst” i München 1937, och sedan till och med överta den ständiga ledningen av ”Den stora tyska konstutställningen” som årligen ägde rum där. Hoffmann hörde nu till Hitlers personliga konstrådgivare och konstuppköpare och ägnade sig i den egenskapen åt konstrov i stor stil. Medlemskapet i den av Goebbels i maj 1938 grundade ”Kommissionen för utvärdering av produkterna av urartad konst”, liksom tilldelandet av en professorstitel i juli 1938 var uttryck för den förtroendeställning han åtnjöt.40 Under krigsförberedelserna mot Polen och med anledning av det forcerade undertecknandet av en icke-angreppspakt med Sovjetunionen utnämnde Hitler till och med sin förtrogne till speciellt sändebud och lät honom följa med i utrikesminister Joachim von Ribbentrops delegation till Moskva på kvällen den 22 augusti 1939. Hoffmann skröt senare med att han inte bara skulle fotografera denna händelse utan framför allt skulle rapportera för Hitler om Stalin och männen kring honom.41 Det sistnämnda hade inte minst sin grund i att Hoffmann hade blivit oumbärlig för Hitler som rapportör av rykten. Hans lojala alltiallo skulle i Moskva obehindrat kunna vara med överallt och ge honom informationer om alla de närvarandes uppträdande – även på den tyska sidan. ”Iaktta och hålla öronen öppna” löd alltså Hoffmanns uppdrag. Det är därför knappast förvånande att Ribbentrop i efterhand antydde att Stalin hade ogillat hans ”aktiviteter”.42 Hoffmanns närvaro torde inte heller ha uppskattats av Ribbentrop och den tyske ambassadören Friedrich Werner von der Schulenburg. Det skulle därför vara att underskatta Hoffmanns betydelse 28
1. ateljé heinrich hoffmann
om man avfärdade honom som bara en ”underhållare” som haft ”narrens frihet” och – i motsats till ”Führern” – inte förstått sig på politik, så att Hitlers politiska samtal med honom varit till ingen nytta.43 Hoffmann har själv främjat denna uppfattning genom att i sina memoarer efter kriget självklart framställa sig som en opoli tisk människa.44 Under sin avnazifieringsprocess 1947/48, då han av pressen kallades en av ”Hitlerpestens rovgirigaste parasiter” och han för sin egen existens skull måste göra troligt inför rätten att han hållit största möjliga distans till NS-systemet, framställde han sin egen roll i en ännu beskedligare dager. I en opublicerad försvarsskrift från år 1947 bedyrade han att han ”undvikit politiska ämnen” med Hitler eftersom denne inom kort kommit under ”dåligt inflytande” från andra och varit oemottaglig för ”råd från familje kretsen”. Hoffmanns ”uppgift” hade enligt honom själv framför allt bestått i att verka för att uppfylla andras önskningar hos Hitler. Åklagarens beskyllning att han varit NSDAP:s ledande bildpropagandist bemötte han med hänvisning till att hans namn inte förekom i de officiella NS-uppslagsverken och att det dessutom inte hade funnits någon tjänst som ”riksbildreporter”.45 Det stämde faktiskt: det fanns ingen officiell ställning med denna beteckning. Ändå använde Hoffmann sedan 1933, då han även företräddes av en filial i Berlin – ”Presse Hoffmann”, Kochstrasse 10 – i sin korrespondens titeln ”Reichsbildberichterstatter der NSDAP (Mitglied des Reichsverbandes der Deutschen Korrespondenz- und Nachrichtenbüros e.V.)”, uppenbarligen på eget initiativ. I München hade han nu förutom sitt ”Photohaus” även butiken ”Der braune Photoladen” på Barer Strasse 10 och ”Verlag nazionalsozialistischer Bilder” på Theresienstrasse 74.46 Med sina – av Hitler censurerade – bildverk som gick ut i miljonupplagor med titlar som Hitler in seinen Bergen (1935), Hitler, wie ihn keiner kennt (1936), Hitler abseits vom Alltag (1937) och Hitler erobert das deutsche Herz (1938), fyllde Hoffmann en viktig funktion 29
mötet
inom ”Führerpropagandan”. Hoffmann ensam präglade med sina förmenta ”snapshots” tagna av en insider den ”privata Hitlerbilden” och stiliserade Hitler under hans första år som kansler till en ”nationens fader” genom att suggerera en ”Führerns” närhet till ”folket” som inte fanns. Det faktum att han varken innehade ett riksämbete eller eftersträvade en partikarriär utan hela tiden var omedelbart bunden till Hitler på tro och loven utgjorde så att säga förutsättningen för hans egenartade verksamhetsfält. När han under trycket från avnazifieringsmyndigheterna såg tillbaka, låg det därför nära till hands att förklara att förhållandet till Hitler hade varit av rent ”privat karaktär”. Även Hoffmanns bortförklaring, att endast hans ”anställda ibland använt” titeln Reichsbildberichterstatter, kan bara förstås mot bakgrund av utslaget i Münchens avnazifieringsdomstol i januari 1947, som placerade honom i gruppen ”huvudansvariga” och dömde honom till tio års arbetsläger och konfiskering av hans förmögenhet.47 Hoffmanns motiv för att efter krigsslutet göra sin politiska roll inom NS-systemet osynlig kan också ha fått honom att behålla sin kunskap om Hitlers privatliv för sig själv. För Hitlers förhållande med Eva Braun, som ju hade tagit sin början i Hoffmanns fotoaffär, behandlades också i domstolsprocessen 1947, i det att man lade honom till last att han genom sin unga anställdas förhållande med NSDAP-ordföranden hade fått ”ökad politisk makt”. Av Hoffmann kunde man därför knappast vänta sig att han för eftervärlden skulle sprida ljus över förhållandet mellan Hitler och Eva Braun. I stället gällde det för honom att inför domstolen göra troligt att han svävat i okunnighet och hållit distans. Därför talade han om en ”högst oromantisk bekantskap” och teg om arten av sitt eget umgänge med Eva Braun och hennes familj.48 Man kan därför bara spekulera om frågan huruvida Hoffmann, som det i efterhand ofta har hävdats, var den som banade väg för förbindelsen mellan Eva Braun och Hitler. Det är också oklart 30
1. ateljé heinrich hoffmann
i vilket personligt förhållande han och hans andra hustru Erna stod till hans prominente väns väninna, som visserligen inte existerade officiellt men som ändå spelade en speciell roll i Hitlers liv. Ändå tyder det faktum att Brauns yngre syster Gretl senare också blev anställd hos Hoffmann på ett visst ansvar för de båda kvinnornas ekonomiska säkerhet. Som framgår av bilder från Gretl Brauns andra bröllop år 1950 bröts denna förbindelse inte helt efter krigsslutet.49 I Hoffmanns år 1955 publicerade memoarer är framställningen av händelserna kring Eva Braun ändå egendomligt skissartade. Det kan inte minst ha berott på att avnazifieringsprocessen mot Hoffmann slutgiltigt inställdes först kort före hans död den 16 december 1957. Hoffmanns memoarer måste därför läsas som ett försök av en (med-)brottsling att rentvå sig från all skuld.50
31