Issuu on Google+


Av Danielle Steel har utgivits Gyllene band För alltid … Att våga älska igen Men det kommer en morgondag Drömmar Tid av lycka Och när sommaren är slut Löftenas hus Förhållanden Det är aldrig för sent Kanske en dag … På kärlekens villkor En familjesaga Om och om igen Förändringar En gång i livet Vandringslust Kalejdoskop I ljus och skugga Hemligheter Palomino Star Zoya Pappa Hjärtat slår Brev från Vietnam Den största kärleken Lyckans lotteri Juveler Försvunnen Gåvan Kollisioner Vingar Blixt från klar himmel Fem dagar i Paris Med ont uppsåt Löftet Tyst stolthet

Steel En dag i taget normal.indd 2

En dyrbar gåva Ranchen En stråle av ljus Gengångaren Klonen och jag Den långa vägen hem Spegelbilder Granny Dan Bitterljuvt Obetvingliga krafter Huset på Hope Street Bröllopet Resan Våga språnget Fri som fågeln Kyssen Solnedgång över Saint-Tropez Villan Bönhörd Dejtingleken Den trygga hamnen Ängeln Johnny Kidnappad Ekon En andra chans En omöjlig kärlek Farliga ogifta män Mirakel Lyckans nyckel Ers Kungliga Höghet Balen Systrar Bungalow nr 2 Amazing Grace Var sann mot dig själv Charmören En god kvinna

12-01-17 14.57.53


En dag i taget

Översättning Britt-Marie Thieme

Steel En dag i taget normal.indd 3

12-01-17 14.57.53


www.damm.se En dag i taget av Danielle Steel Originalets titel One Day at a Time Copyright © 2009 by Danielle Steel All rights reserved including the rights of reproduction in whole or in part in any form Copyright © svensk utgåva Damm Förlag, Forma Books AB 2012 Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001 Omslagsillustration Shasti O’Leary Soudant Sättning Forma Books Typsnitt Adobe Caslon Tryck ScandBook AB, Falun 2012 isbn 978-91-7351-829-1

Steel En dag i taget normal.indd 4

12-01-17 14.57.53


Till mina älskade barn, Beatrix, Trevor, Todd, Nick, Sam, Victoria, Vanessa, Maxx och Zara. Ni är hoppet, kärleken och glädjen i mitt liv! Med all min kärlek av hela mitt hjärta, Mamma

Steel En dag i taget normal.indd 5

12-01-17 14.57.53


Vad som än händer, har hänt eller kommer att hända tror jag fortfarande på Kärleken, i vilken ortodox, okonventionell, ordinär eller ovanlig form den än visar sig. Ge aldrig upp hoppet.

Steel En dag i taget normal.indd 7

12-01-17 14.57.53


kapitel 1 Solen steg över byn Bolinas en vacker junidag. Coco Barrington satt på sitt soldäck utsträckt i en gammal urblekt vilstol som hon köpt på loppis. Hon beundrade de rosa och orange strimmorna på himlen medan hon läppjade på en kopp ångande kinesiskt te. En väderbiten statyett av Quan Yin övervakade fridfullt scenen. Quan Yin var medkänslans gudinna, och statyetten hade varit en uppskattad present. Under gudinnans välvilliga blick satt den söta flickan med det rödbruna håret i soluppgångens gyllene sken. Strålar­ na tände ett kopparskimmer i Cocos långa, vågiga hår som nådde henne nästan till midjan. Hon hade på sig ett gammalt flanellnattlinne mönstrat med knappt urskiljbara hjärtan, och hon var barfota. Hennes hus låg på en platå med utsikt över havet och den smala stranden nedanför. Coco hade bott där i fyra år och det var precis där hon ville vara. Hon var tjugoåtta nu, och den lilla bortglömda gården och byn vid stranden, en knapp timmes färd norr om San Francisco, passade henne perfekt.   Att kalla hennes hem för ett hus var generöst. Det var knappt mer än en stuga, och hennes mor och syster kal9

Steel En dag i taget normal.indd 9

12-01-17 14.57.53


j  Danielle Steel  i

lade det ett kyffe eller till och med ett ruckel. De fann det obegripligt att Coco ville bo där, att hon stod ut. Hennes mamma hade prövat med att lirka, förolämpa, kritisera och rentav muta henne till att flytta tillbaka till den så kallade ”civilisationen” i Los Angeles. Men ingenting i moderns tillvaro eller sättet hon vuxit upp på föreföll Coco ”civiliserat”. Enligt hennes åsikt var det alltigenom falskt. Människorna, livsstilen, målen de strävade mot, husen de bodde i, ansiktslyftningarna som varenda kvinna hon kände i Los Angeles hade gjort, alltsammans syntes henne konstgjort. Hennes tillvaro i Bolinas var enkel och verklig, okomplicerad och ärlig, precis som Coco själv. Hon avskydde allt som var falskt. Inte för att hennes mamma var falsk! Men hon var välputsad och hade en image som hon var noga med att upprätthålla. Sedan trettio år var hon en bästsäljande romanförfattare, och det hon skrev var inte bedrägligt, det bara saknade djup, men hon hade otaliga läsare. Hon skrev under pseudonymen Florence Flowers, sin egen mors flicknamn, och hon hade haft enorm framgång. Nu var hon sextiotvå och hade i tre decennier levt som i en sagobok med Cocos far, Bernard ”Buzz” Barrington. Buzz hade haft en av Los Angeles mest framstående agenturer för författare och skådespelare fram till sin död fyra år tidigare. Han var sexton år äldre än sin fru och hade alltjämt varit i full fart då han plötsligt drabbades av en stroke. Han hade varit en av de mest inflytelserika i branschen och hade skyddat och omhuldat sin fru under hela deras trettiosexåriga äktenskap, uppmuntrat och främjat hennes karriär. Coco undrade ofta om hennes mor ens skulle ha kunnat bli författare utan sin mans hjälp. Den frågan ställde modern emellertid aldrig 10

Steel En dag i taget normal.indd 10

12-01-17 14.57.53


j  En dag i taget  i

till sig själv, hon tvivlade inte ett ögonblick på förtjänsterna hos sina böcker, eller för den delen på de många bestämda åsikter hon hade om allting. Hon dolde inte att Coco var en besvikelse för henne och drog sig inte för att kalla henne avhoppare, hippie och flummig.   Cocos lika framgångsrika syster Janes bedömning var mer akademisk men inte välvilligare. Jane kallade Coco en ”kronisk underpresterare”. Hon påpekade att alla möjligheter stått öppna för Coco under hennes uppväxt, hon hade haft alla chanser att skapa sig ett framgångsrikt liv, men hon hade bara kastat bort det. Hon påminde ofta Coco att det ännu inte var för sent att ändra kurs, men så länge hon envisades med att bo i ett kyffe i Bolinas som en annan strandluffare skulle hon aldrig få någon ordning på sitt liv.   Coco tyckte att hennes liv redan var i ordning. Hon var självförsörjande och respektabel, hon höll inte på med droger och hade aldrig gjort det, med undantag för en och annan joint med vännerna på college, och inte ens det hade skett ofta, vilket var sällsynt i den åldern. Hon var ingen börda för sin familj, hade aldrig blivit vräkt, häktad eller gravid, aldrig varit lätt på foten. Hon kände ingen drift att racka ner på sin systers livsstil eller tala om för sin mamma att hennes kläder var på tok för ungdomliga eller att hennes ansikte fortfarande såg spänt ut efter den senaste ansiktslyftningen. Det enda Coco önskade var att få vara sig själv och leva som hon själv valde. Hon hade aldrig trivts med den luxuösa tillvaron i Bel Air, avskydde att utmärka sig som barn till två berömda personer, och på sistone även som syster till en. Striderna med familjen hade börjat på allvar 11

Steel En dag i taget normal.indd 11

12-01-17 14.57.53


j  Danielle Steel  i

sedan hon tagit examen från Princeton med toppbetyg, gått ett år på Stanford Law School och därefter hoppat av. Det var nu tre år sedan.   Hon hade lovat sin far att pröva på juridikstudier, och han försäkrade att hon kunde få anställning i hans firma. En juridikexamen var till stor nytta om man skulle bli en framgångsrik agent. Problemet var att hon inte ville bli det, i synnerhet inte hos sin far. Hon hyste inte den ringaste längtan efter att företräda skribenter, manusförfattare eller bortskämda filmstjärnor, vilket inte bara var faderns levebröd utan hans stora passion. Varenda kändis i Hollywood hade varit hemma hos dem när Coco var liten, och hon kunde inte tänka sig att tillbringa resten av sitt liv med dem. I sitt stilla sinne var hon övertygad om att det var stressen i att representera och dalta med bortskämda, orimliga och vanvettigt krävande människor i nästan femtio år som hade tagit livet av honom. I hennes öron lät det i alla fall som en dödsdom.   Han hade dött under hennes första år som juridikstudent. Hon stod ut ett år till och hoppade sedan av. Hennes mor hade gråtit i flera månader och förebrådde henne fortfarande för att hon bodde som en hemlös i ett ruckel i Bolinas. Hon hade bara sett stället en enda gång men slutade aldrig förfasa sig. Coco hade bestämt sig för att stanna i trakten av San Francisco när hon hade hoppat av Stan­ford. Norra Kalifornien passade henne bättre än södra. Hennes syster Jane hade flyttat dit några år tidigare men pendlade ofta till Los Angeles i jobbet. Deras mamma var fortfarande upprörd över att båda hennes döttrar hade flytt Los Angeles och bosatt sig i norr, men Jane var i alla fall där ibland. Coco, däremot, åkte sällan hem. 12

Steel En dag i taget normal.indd 12

12-01-17 14.57.53


j  En dag i taget  i

  Cocos syster Jane var trettionio. Vid trettio hade hon varit en av Hollywoods mest betydande filmproducenter och kunnat räkna till hela elva kassasuccéer. Hennes lysande framgångar fick Coco att framstå i ännu sämre dager. Deras mamma tröttnade aldrig på att tala om för Coco hur stolt deras far hade varit över Jane, och så brast hon än en gång i gråt över sin yngsta dotters bortkastade liv. Tårar hade alltid varit ett verksamt vapen för henne, de hade hjälpt henne att få sin vilja fram med Buzz. Ibland intalade sig Coco att hon hade kunnat förklara sina val för pappa, fått honom att förstå varför hon levde som hon gjorde, men innerst inne visste hon att det inte skulle ha gått. Han skulle inte ha förstått henne mer än hennes mamma och syster gjorde, och han skulle ha blivit både förbryllad och besviken över hennes nuvarande livsstil. Han hade varit så glad när hon kom in på Stanford och hoppats att det skulle bota hennes extremt liberala idéer. Enligt honom kunde man gärna vara godhjärtad och bekymra sig för planeten och sin nästa, bara man inte gick för långt. Det tyckte Buzz att Coco hade gjort under sin collegetid, men han försäkrade hennes mor att juridikstudierna skulle få deras dotter att ändra kurs. Men det hade helt klart slagit fel eftersom hon hade hoppat av.   Efter fadern hade hon ärvt mer än tillräckligt med pengar att leva på, men Coco var fast besluten att inte göra av med mer än hon själv tjänade. Ofta skänkte hon i stället pengar till ändamål som låg henne varmt om hjärtat, mest föreningar med inriktning på ekologi, bevarande av vilda djur och bistånd till barn i Tredje världen. Hennes syster Jane kallade henne blöthjärtad. Jane och hennes mamma 13

Steel En dag i taget normal.indd 13

12-01-17 14.57.53


j  Danielle Steel  i

hade tusen föga smickrande adjektiv om Coco som vart och ett gjorde ont. Coco medgav villigt att hon var blöthjärtad, och därför älskade hon statyetten av Quan Yin så högt. Medkänslans gudinna rörde vid hennes själ. Coco hade stark integritet och ett stort hjärta och var alltid inställd på att hjälpa andra. Det tyckte hon inte var något fel.   Jane hade för övrigt också gjort uppror som tonåring. Vid sjutton års ålder hade hon talat om för familjen att hon var gay. Coco hade varit sex år och omedveten om hur kontroversiellt det var. Jane engagerade sig i lesbiska rättigheter vid ucla, där hon studerade film. Hennes mamma blev alldeles knäckt när Jane vägrade att göra den vedertagna debuten i societeten och förklarade att hon hellre skulle dö. Men trots sin sexuella läggning, och trots att hon hade varit militant aktivist i sin ungdom, hade nu Jane ungefär samma mål som sina föräldrar. Fadern förlät henne när han märkte hur starkt hon var inställd på att lyckas i karriären. Så fort hon blev berömd var allt bra igen. De senaste tio åren hade Jane bott ihop med en välkänd manusförfatta­re. De hade flyttat till San Francisco på grund av det blom­st­ ran­de gaysamfundet där. Varenda människa hade sett deras filmer och älskade dem. Jane hade blivit nominerad till en Oscar fyra gånger men ännu inte fått någon. Numera hade deras mor inga problem med att Jane och Elizabeth bodde tillsammans. Då var Coco en större källa till förargelse och oro.   Jane och hennes mamma skyllde typiskt nog Cocos atti­tyd på mannen hon bott ihop med när hon hoppat av juridik­studierna, inte på sin egen inverkan under hennes barn­dom. Ian White hade själv lämnat juridikstudierna 14

Steel En dag i taget normal.indd 14

12-01-17 14.57.53


j  En dag i taget  i

utan att ta examen flera år tidigare. Han var precis en sådan man som Cocos föräldrar absolut inte ville se sin dotter med. Visserligen var han smart, kunnig och välutbildad, men med Janes ord var han också en ”underpresterare”. Efter att ha slutat skolan i Australien hade Ian lämnat sin för­mög­na familj, rest till San Francisco och öppnat en dykar- och surfar­skola. Coco hade tyckt att han var klok, kär­leks­full, rolig, lättsam och underbar. Han var en oslipad diamant, själv­ständig och gjorde vad han hade lust med, och Coco var säker på att hon hade funnit sin själsfrände. Hon var tjugo­fyra då. Två månader efter det att de hade träffats flyttade de ihop. Och två år senare dog han. Det var de bästa åren i hennes liv, och hon ångrade dem inte, hur djupt hon än sörjde honom. Han omkom i en hängflygningsolycka; en vind­stöt knuffade honom mot en bergvägg och han störtade ner bland klipporna. Med honom dog deras gemensamma drömmar. De hade köpt huset i Bolinas tillsammans, och nu var det hennes. Hans våtdräkter och dykarutrustning fanns ännu kvar där. Hon hade haft det svårt det första året ensam, och hennes mor och syster hade varit medkännande i början, men sympatin hade snart tagit slut. Han var borta och hon borde komma över honom, skaffa sig ett vettigt liv, växa upp. Det tyckte hon att hon hade gjort, fast inte på det sätt de ville.   Coco förstod själv att hon måste släppa minnet av Ian och gå vidare. Hon hade haft några dejter det senaste året, men ingen kunde mäta sig med Ian. Hon hade aldrig mött en man så full av liv, energi, värme och charm, men hon hoppades att hon en dag skulle träffa någon. Ian skulle inte ha velat att hon förblev ensam. Men det var ingen brådska. 15

Steel En dag i taget normal.indd 15

12-01-17 14.57.53


j  Danielle Steel  i

Hon trivdes med att vakna i sitt hus varje morgon och ta dagen som den kom. Till skillnad från resten av familjen kände hon inget behov av att bli framgångsrik och berömd för att berättiga sin existens. Hon ville inte ha något stort hus i Bel Air. Hon önskade inget mer än det hon hade haft med Ian, lyckliga tider, vackra dagar och kärleksfyllda nätter. De minnena visste hon att hon skulle bära med sig för alltid. Hon behövde inte veta vart nästa steg skulle föra henne, eller med vem. Varje dag var en välsignelse i sig själv. Livet med Ian hade varit fulländat, men under de senaste två åren hade hon försonat sig med att vara ensam. Hon saknade honom men hade accepterat att han var borta. Hon hade ingen brådska med att gifta sig och få barn, eller ens träffa en ny man. Allt var bra som det var just nu.   Både hon och Ian hade tyckt att Bolinas var ett lustigt ställe när de först slog sig ner där. Det verkade som om invånarna hade bestämt sig för att försvinna från kartan. Inte en vägskylt visade hur man kom till byn, man måste leta sig dit på egen hand. Den låg som undanstoppad i en ficka, orörd av tiden. På sextiotalet hade där varit fullt av hippies och blomsterbarn, och många fanns kvar där än, fast numera väderbitna, rynkiga och gråhåriga. Män i femtiooch sextioårsåldern satte kurs mot stranden med surfbrädan under armen. De enda butikerna var en konfektionsbutik som fortfarande sålde kläder i blommigt och batik, en restaurang frekventerad av gråsprängda gamla surfare, en mataffär med mestadels ekologiska varor och en affär som sålde rökattiraljer, bongar och pipor i alla tänkbara former, färger och storlekar.   Själva byn låg på en platå som stack ut över en smal 16

Steel En dag i taget normal.indd 16

12-01-17 14.57.53


j  En dag i taget  i

strand, och en vik skilde den från den långa Stinson Beach och de påkostade husen där. Några vackra villor fanns i Bolinas, men de flesta invånarna var avhoppare, äldre surfare och människor som av någon anledning valt att gömma sig. Det var raka motsatsen till allt som Coco hade växt upp med och som Ian hade flytt från i Sydney. På det sättet hade de också passat bra ihop. Nu var han borta, men hon var kvar och hade inga planer på att försvinna någon annanstans, vad än hennes mor och syster tyckte. Terapeuten hon gått hos efter Ians död hade sagt att hon fortfarande var i färd med att göra uppror trots att hon var tjugoåtta. Det hade Coco inget emot. Hon trivdes med den tillvaro hon hade valt och på platsen där hon bodde. En sak visste hon med absolut visshet: Hon skulle aldrig någonsin flytta tillbaka till Los Angeles.   Solen stod nu högre på himlen. Coco gick in för att hämta mer te. Hunden Sallie, en australian shepherd som varit Ians, släntrade ut i sakta mak efter att till slut ha hoppat ner från Cocos säng. Hon viftade lätt på svansen och gav sig av på ett strövtåg längs stranden. Hon var extremt självständig och hjälpte Coco i hennes arbete. Ian hade sagt att australian shepherds kunde bli duktiga räddningshundar och att de hade stark vallinstinkt, men det hade Sallie tydligen inte hört. Hon var tillgiven Coco, men bara i den mån hon hade lust med, och hon var ständigt sysselsatt på sitt håll. Ian hade i alla fall dresserat henne efter alla konstens regler, och hon lystrade till röstkommandon.   Coco fyllde på tekoppen och kastade en blick på klockan. Den var strax efter sju, och hon måste duscha och åka till jobbet. Hon ville helst vara på Golden Gate-bron vid åtta 17

Steel En dag i taget normal.indd 17

12-01-17 14.57.53


j  Danielle Steel  i

och på sin första anhalt halv nio. Hon var alltid punktlig och ytterst ansvarsfull, hon hade nytta av det hon ofrivilligt insupit från sin familj om hårt arbete och framgång. Hennes firma var lite udda men förvånansvärt lönsam. Det hade varit hög efterfrågan på hennes tjänster i tre år nu, ända sedan Ian hjälpt henne att starta rörelsen. Och den hade vuxit omåttligt under de två åren sedan han dog. Coco fick sålla bland kunderna och tog sig bara an ett visst antal. Hon ville vara hemma senast fyra varje dag så att hon hann ta en strandpromenad med Sallie innan skymningen föll.   Cocos närmaste grannar var en aromaterapeut och en akupunktör, och de arbetade i stan båda två. Akupunktören var gift med en lärare i byns skola, och aromaterapeuten bodde ihop med en brandman från brandkåren i Stinson Beach. Alla var hyggliga människor som arbetade flitigt och gärna gav varandra en hjälpande hand. Grannarna hade varit otroligt snälla mot Coco när Ian dog. Ett par gånger hade hon gått ut med en god vän till läraren, men det hade inte klaffat. Numera var de vänner, vilket också var trevligt. Helt förutsägbart avfärdade hennes familj Cocos um­gänge som ”hippies” och kallade dem utslagna, fast det var långt­ifrån sant. För det mesta var hon dock ensam och nöjd med sitt eget sällskap.   Efter en ångande varm dusch gick Coco ut till sin ålder­stigna skåpbil. Ian hade hittat den hos en försäljare av begagnade bilar, och än höll den att åka till jobbet i och var i själva verket precis vad hon behövde, trots att den hade gått många hundra mil och var ful som stryk. Färgen var avflagad men motorn gick bra. Ian hade haft en motorcykel som de hade gjort utflykter med upp till bergen på hel18

Steel En dag i taget normal.indd 18

12-01-17 14.57.53


j  En dag i taget  i

gerna. Annars var de ute med hans båt. Ian hade lärt Coco att dyka. Hon hade inte kört motorcykeln sedan hon mist honom, den stod kvar i garaget. Hon kunde inte förmå sig till att skiljas från den, men hon hade sålt hans båt. Hans dykarskola hade lagts ner eftersom det inte fanns någon som ville driva den. Coco hade inte tid, hon hade sin egen firma att sköta.   Hon sköt upp bakdörren och Sallie hoppade ivrigt in. Hon hade blivit klarvaken av sin strandtur och var pigg på att börja arbeta. Coco log mot den stora, godmodiga, svartvita hunden. För en som inte kände till rasen såg hon ut som en gatukorsning, men hon var en renrasig australian shepherd och hade de typiska blå ögonen. Coco stängde bakdörren, satte sig bakom ratten och startade med en vinkning åt grannen som just kom hem från sitt skift på brandstationen. Det var en sömnig, loj by där inte många brydde sig om att låsa ytterdörren om nätterna.   Coco följde den vindlande kustvägen utmed klipporna som kantade havet. På avstånd skimrade San Francisco i hettan. Det skulle bli fint väder, och det gjorde alltid jobbet enklare. Klockan åtta var hon på bron, precis som planerat. Hon skulle komma i god tid till sin första kund. Visserligen skulle de gärna ha förlåtit henne om hon kommit för sent, men det hände praktiskt taget aldrig.   Hon svängde av mot Pacific Heights och for söderut uppför den branta backen på Divisadero. Just när hon nådde krönet vid Broadway ringde hennes mobiltelefon. Det var Jane, hennes syster.   ”Var är du?” frågade Jane spänt. Hon lät alltid som om det var ett nationellt nödläge på gång och hennes hus var 19

Steel En dag i taget normal.indd 19

12-01-17 14.57.53


j  Danielle Steel  i

belägrat av terrorister. Hon levde i ett tillstånd av konstant stress, vilket var en följd av hennes arbete och passade hennes personlighet ypperligt. Hennes partner Elizabeth var långt mer avspänd och hade en välgörande, dämpande inverkan på Jane. Coco gillade Liz skarpt. Hon var fyrtiotre och precis lika begåvad och intelligent som Jane, men hon visade det inte lika öppet. Liz hade en examen i engelsk litteratur från Harvard och hade skrivit en obskyr men intressant roman innan hon flyttat till Hollywood för att skriva filmmanus. Under åren hade hon fått två Oscar för sina manus. Hon och Jane hade träffats då de jobbade med samma film för tio år sedan, och de hade varit tillsammans ända sedan dess. Deras förhållande var stabilt och de såg varandra som partner för livet.   ”Jag är på Divisadero. Hur så?” Coco lät trött. Hon av­skydde att Jane aldrig frågade hur hon mådde, bara talade om vad hon behövde. Så hade det varit mellan dem ända sedan Coco var liten. Hon hade alltid sprungit Janes ären­ den, något som hon talat mycket om med sin terapeut. Det var svårt att ändra på det, hur hon än försökte. Sallie satt på passagerarsätet och iakttog nyfiket Cocos ansikte, som om hon kände på sig att matte var på helspänn och undrade varför.   ”Bra. Jag behöver dig med en gång.” Jane lät både lättad och jäktad. Coco visste att hon och Liz snart skulle till New York och arbeta med en film som de producerade gemensamt.   ”Vad ska du med mig till?” frågade Coco vaksamt. Hunden lade huvudet på sned.   ”Jag sitter i klistret. Min husvakt har backat ur och jag 20

Steel En dag i taget normal.indd 20

12-01-17 14.57.53


j  En dag i taget  i

reser om en timme.” En ton av desperation hördes i Janes röst.   ”Ni skulle väl inte resa förrän nästa vecka?” Coco körde just förbi Broadway, hennes syster bodde bara några kvarter bort i en spektakulär villa med utsikt över bukten. Den låg i det område som kallades Guldkusten, där de allra mest imponerande husen fanns. Det gick inte att förneka att Janes var ett av de vackraste, även om det inte var i Cocos smak, lika lite som hennes stuga var i Janes smak.   ”Ljudteknikerna strejkar där borta. Liz for redan i natt. Jag måste vara där i kväll för ett möte med facket, och jag har ingen som ser efter Jack. Min husvakts mamma har dött och hon måste flytta till sin sjuka far i Seattle. Hon ringde alldeles nyss och talade om det, och mitt plan går om två timmar.”   Coco rynkade pannan, ovillig att inse betydelsen av vad systern sa. Det var inte första gången det hände. På något sätt var Coco alltid den som fick rycka in när någonting gick åt skogen för Jane. Eftersom Jane inte trodde att Coco hade något eget liv att tala om väntade hon sig att systern skulle ställa upp utan vidare. Och Coco kunde aldrig förmå sig till att säga nej, Jane hade ju mästrat henne i hela hennes liv. För sin del hade Jane inga svårigheter att säga nej till vem som helst, vilket var ett av skälen till hennes framgångar. Det var ett ord Coco knappt kunde hitta i sin egen vokabulär, ett faktum som Jane kände väl till och drog fördel av närhelst hon behövde.   ”Jag kan komma och gå ut med Jack om dagarna”, erbjöd sig Coco försiktigt.   ”Det duger inte, det vet du. Om han är ensam om nät21

Steel En dag i taget normal.indd 21

12-01-17 14.57.53


j  Danielle Steel  i

terna ylar han och driver grannarna till vanvett. Och jag behöver någon som håller ett öga på huset.” Hunden var nästan lika stor som Cocos stuga, men om hon var tvungen kunde hon ta med honom dit.   ”Han kan väl bo hos mig tills du hittar någon annan?”   ”Nej”, sa Jane bestämt. ”Du ska bo här.”   Du ska. Coco hörde det för miljonte gången. Inte skulle du vilja eller kan du vara så snäll. Nej, du ska. Fan också! Det här var ett gyllene tillfälle att träna på att säga nej. Coco öppnade munnen, men inte ett ljud kom. Hon sneglade på Sallie, som tycktes stirra klentroget på henne.   ”Titta inte på mig så där!” sa Coco till hunden.   ”Va? Vem pratar du med?” frågade Jane jäktat.   ”Strunt i det. Varför kan han inte bo hos mig?”   ”Han vill sova hemma i sin egen säng.” Coco himlade med ögonen. Hon var ett kvarter från sin första kund, men hon misstänkte att hon skulle bli sen i dag. Hennes syster hade en sorts dragningskraft på henne, som tidvatten, en makt som Coco inte kunde stå emot.   ”Det vill jag också.” Coco försökte låta bestämd men visste att hon inte lurade Jane. Hon och Elizabeth skulle vara på inspelningsplatsen i New York i fem månader. ”Jag tänker inte vakta ditt hus i nästan ett halvår!” Och in­spel­ning­ar drog ofta ut på tiden. Det kunde sluta med sju månader.   ”Jaha. Jag får väl försöka hitta någon annan då.” Jane lät ogillande, som om Coco var ett olydigt barn. Det tog alltid på henne, hur många gånger hon än påminde sig att hon var vuxen. ”Men det hinner jag inte nu. Jag fixar det från New York. För guds skull, man kan tro att jag ber dig att bo i en 22

Steel En dag i taget normal.indd 22

12-01-17 14.57.53


j  En dag i taget  i

knarkarkvart! Man kan väl råka värre ut än att bo här i fem, sex månader. Det kan vara skönt för dig att slippa pendla.” Jane sålde allt vad hon orkade, men Coco ville inte köpa. Hon avskydde sin systers hus. Det var vackert, oklanderligt och kyligt. Varenda heminredningstidning hade varit där och fotograferat, men Coco hade aldrig trivts i det. Det fanns ingenstans att kura ihop sig och mysa om kvällarna. Och det var så fläckfritt att Coco knappt vågade andas, än mindre äta något. Hon var inte på långa vägar så huslig som Jane, eller ens Liz. De två hade städdille medan Coco gillade att ha det lagom stökigt.   ”Jag kan ta hand om det i några dagar, max en vecka. Men du måste skaffa någon annan. Jag vill inte bo i ditt hus i flera månader”, klargjorde Coco i ett försök att sätta gränser.   ”Jag fattar. Jag ska göra vad jag kan. Bara du ställer upp just nu. Hur snart kan du komma och hämta nyckeln? Jag måste visa dig larmsystemet, vi har lagt till lite nya grejor som är rätt invecklade. Jag vill inte att du utlöser larmet av misstag. Du kan hämta Jacks måltider på Canine Cuisine, de gör i ordning mat åt honom två gånger i veckan, måndagar och torsdagar. Och glöm inte att vi har bytt veterinär! Det är doktor Hajimoto på Sacramento Street. Jack ska ha en spruta nästa vecka.”   ”Tur att du inte har barn”, anmärkte Coco torrt då hon vände bilen. Hon skulle tyvärr komma för sent, men det var bäst att få det här gjort. ”Då skulle du aldrig kunna resa bort.” Janes och Elizabeths bullmastiff hade blivit som en ersättning för barn. Han levde bättre än många människor, med speciallagade måltider, en tränare och en skötare som 23

Steel En dag i taget normal.indd 23

12-01-17 14.57.53


j  Danielle Steel  i

kom hem och badade honom, och han fick mer uppmärksamhet än många föräldrar gav sina barn.   När Coco var framme vid huset stod där redan en taxi som väntade på att köra Jane till flyget. Coco stängde av motorn och hoppade ut. Sallie satt kvar i bilen och tittade intresserat på. Hon skulle få roligt med Jack de närmaste dagarna. Bullmastiffen var nästan tre gånger större, och de skulle förmodligen ha sönder allting i huset när de jagade varandra. Coco funderade på att låta dem vara i poolen också. Det enda hon gillade i Janes hus var den enorma skärmen i sovrummet där hon kunde titta på filmer.   Coco ringde på dörren och Jane öppnade med en mobil tryckt mot örat, i färd med att skälla ut någon som hade med facket att göra. Hon lade på och blängde på Coco. De två var förvånansvärt lika. Båda var långa och slanka med vackra ansiktsdrag. Båda hade varit fotomodeller som yngre. Den mest märkbara skillnaden var att Jane framstod som stramare, hon var en smula kantig och hade sitt långa, blonda hår i hästvans. Coco brukade däremot ha sitt utsläppt, och hennes något kurvigare figur och leendet som alltid skymtade i ögonen fick henne att verka mjukare. Jane utstrålade stress. Hon hade alltid varit vass, även som barn, men de som kände henne visste att trots hennes skarpa tunga hade hon ett gott hjärta. Det gick dock inte att förneka att hon var tuff, något som Coco visste alltför väl.   Hon hade svarta jeans, svart t-shirt och svart skinnjacka och ett par små diamantörhängen. Coco var klädd i en vit t-shirt, ett par jeans som smet åt om hennes långa, graciösa ben och löparskor som hon behövde i sitt arbete. Hon hade knutit en urblekt sweatshirt om halsen. Och hon såg 24

Steel En dag i taget normal.indd 24

12-01-17 14.57.54


j  En dag i taget  i

mycket yngre ut än sin syster. Janes sofistikerade stil lade några år till hennes ålder, men båda systrarna var anslående kvinnor och påfallande lika sin berömde far. Deras mor var mindre och rundare, fast hon var blond som Jane. Cocos kopparröda man var en påminnelse om tidigare generationer, för Buzz Barringtons hår hade varit kolsvart.   ”Tack och lov!” sa Jane just som en enorm bullmastiff kom stormande och reste sig på bakbenen för att lägga tassarna på Cocos axlar. Han visste vad hennes närvaro betydde: för­bjudna godbitar från bordet som han aldrig skulle ha fått annars, få sova i dubbelsängen i sovrummet där matte aldrig lät honom ligga. Även om Jane avgudade hunden höll hon strikt på reglerna. Men Jack visste att Coco var lätt att beveka. Han viftade på svansen och slickade henne i ansiktet, ett långt hjärtligare välkomnande än hon fick av Jane. Förhållandet mellan de två systrarna var ständigt spänt. Trots sina goda avsikter, och trots att hon älskade sin lillasyster, skrädde Jane aldrig orden.   Hon räckte Coco en nyckelknippa och en broschyr om det nya larmet, upprepade informationen om veterinären, sprutan och Jacks matleveranser och ungefär fjorton andra instruktioner, alla levererade med kulsprutefart.   ”Och ring oss direkt om Jack får problem av något slag”, avslutade hon.   Om jag får problem då? ville Coco fråga, men hon visste att Jane inte skulle tycka att det var roligt.   ”Vi ska försöka resa hem en helg då och då och avlösa dig, men jag vet inte när vi kan komma ifrån. Det beror på hur mycket fackföreningen bråkar.” Hon lät härjad och utmattad innan hon ens hade anlänt till inspelningsplatsen. 25

Steel En dag i taget normal.indd 25

12-01-17 14.57.54


j  Danielle Steel  i

Coco visste att Jane skötte ruljangsen in i minsta detalj och var otroligt duktig på det hon gjorde.   ”Vänta lite nu”, insköt Coco matt. ”Jag ska ju bara vara här i ett par dagar! Högst en vecka. Jag tänker inte stanna hela tiden!” Bäst att upprepa det så att de säkert förstod varandra.   ”Jag vet, jag vet. Fast jag hade trott att du skulle bli glad över att få bo i ett anständigt hus.” Jane blängde på henne i stället för att tacka henne översvallande.   ”Det är ditt ’anständiga’ hus”, påpekade Coco. ”Jag bor i Bolinas.”   ”Låt oss inte gå in på det”, fnös Jane. Men så veknade hennes ansikte och hon log. ”Tack för att du ställer upp, syrran. Jag är verkligen glad för det. Du är den bästa lillasyster man kan ha!” Hon gav Coco ett av sina sällsynta uppskattande leenden, ett sådant som hade förmått Coco att försöka behaga henne i hela sitt liv. Men man fick dem bara om man gjorde som Jane ville.   Coco hade lust att fråga varför hon var en så bra lillasyster. För att hon inte hade något eget liv? Men hon nickade bara och föraktade sig själv för att hon så lätt hade gått med på att vara husvakt åt dem. Som vanligt hade hon gett vika utan strid. Vad tjänade det till att kämpa emot? Det var ändå alltid Jane som vann. Hon förblev storasystern som Coco aldrig kunde bräcka, aldrig kunde säga nej till. Hon var till och med mer överväldigande än deras föräldrar.   ”Bara du inte lämnar mig kvar här i evigheter”, sa hon i bönfallande ton.   ”Jag ringer dig och meddelar hur det blir”, svarade Jane gåtfullt. Sedan rusade hon in för att svara i två telefoner 26

Steel En dag i taget normal.indd 26

12-01-17 14.57.54


j  En dag i taget  i

som ringde samtidigt, och på vägen dit ringde det i hennes mobil också. ”Tack än en gång!” ropade hon över axeln.   Coco suckade, klappade hunden och gick ut till sin bil. Vid det laget var hon tjugo minuter försenad till sin första kund. Hon hade en hemsk känsla av att Jane faktiskt tänkte låta henne stanna här i flera månader. Hon kände sin syster alltför väl.   Fem minuter senare var hon framme hos kunden. Hon tog fram ett litet kassaskrin som hon förvarade i handskfacket, slog in kombinationen och tog fram en nyckelknippa märkt med en kod. Hon hade nyckel till alla sina kunders hus. De litade fullkomligt på henne. Första anhalten var ett tegelhus, nästan lika stort som Janes, omgivet av vältrimmade häckar. Coco låste upp bakdörren, stängde av larmet och visslade ljudligt. Sekunden därpå kom en gigantisk, silver­grå grand danois rusande och viftade frenetiskt på svansen.   ”Hej, Henry, hur mår du i dag?” Hon fäste kopplet vid halsbandet, aktiverade larmet igen, låste dörren och tog med honom ut till bilen, där Sallie blev förtjust över att få se sin kompis. De två hundarna skällde en hälsning till varandra och knuffades godmodigt i lastutrymmet.   Coco stannade vid ytterligare fyra hus, alla lika storslagna, och hämtade en otroligt snäll dobermann, en rhodesian ridgeback, en irländsk varghund och en dalmatiner. På första turen brukade hon ta de stora hundarna, de behövde mest motion. Hon körde till Ocean Beach där hon och hundarna kunde springa flera kilometer. Ibland tog hon med dem till Golden Gate Park. När det behövdes hjälpte Sallie till att valla tillbaka hundarna till flocken. Under 27

Steel En dag i taget normal.indd 27

12-01-17 14.57.54


j  Danielle Steel  i

de tre år som Coco hade rastat hundar åt de rika i Pacific Heights hade hon aldrig tappat bort någon hund eller varit med om någon olycka. Hon hade ett grundmurat rykte i branschen. Hennes familj ansåg att det var ett ömkligt slöseri med tid, men hon fick vara utomhus, hon älskade hundarna och hon tjänade bra. Det var visserligen inte vad hon ville syssla med resten av livet, men nu passade det henne ypperligt.   Hennes mobil ringde just som hon hade kört hem den sista hunden. Nu skulle hon hämta en grupp medelstora hundar, och strax före lunch var det dags för de små. De kunde vänta längst, för de flesta ägarna gick ut med dem innan de åkte till jobbet. På eftermiddagen brukade hon ta de stora på ännu en runda innan hon for hem.   Det var Jane som ringde. Hon satt på planet och talade snabbt innan de skulle säga åt henne att stänga av telefonen. ”Jag kollade i almanackan, och det är två veckor kvar till Jacks spruta, inte en.”   Ibland undrade Coco varför inte Janes huvud exploderade av alla detaljer hon försökte hålla reda på. Hon måste ha kontroll över precis allting. ”Ingen fara, det ordnar jag.” Coco lät lika avspänd som hon kände sig efter löpturen på stranden. ”Ha så kul i New York.”   ”Knappast, med en strejk på halsen”, snäste Jane. Hon var som en stålvajer på väg att brista. Men Coco visste att när hon väl var hos Liz skulle hon lugna sig. Hennes partner hade alltid ett mildrande inflytande på henne. De kompletterade varandra perfekt.   ”Försök att ha roligt i alla fall. Glöm bara inte att leta upp en annan husvakt snart!” 28

Steel En dag i taget normal.indd 28

12-01-17 14.57.54


j  En dag i taget  i

  ”Ja, ja.” Jane suckade. ”Tack igen för att du hjälper mig. Det är skönt att veta att huset och Jack är i goda händer.” Hennes röst var vänligare än någon gång tidigare den dagen. Deras relation var komplicerad men de var trots allt systrar.   ”Tack.” Coco log och undrade varför beröm från Jane betydde så mycket och varför klander från henne gjorde så ont. Hon förstod att hon måste släppa det och ha mod att säga ifrån, men hon var inte redo för det än.   Enligt Janes och moderns åsikt var hundrastare inget riktigt jobb. Själva var de ju en bästsäljande författare och en Oscarsnominerad producent, och de skämdes för Cocos rörelse. Coco var mycket väl medveten om att på den richterskala hon tränats att tillämpa på prestationer fick hundrastning inte ens nålen att röra sig. Men med eller utan familjens godkännande var det ett trevligt jobb, och för stunden räckte det mer än väl.

29

Steel En dag i taget normal.indd 29

12-01-17 14.57.54


kapitel 2 Klockan sex åkte Coco tillbaka in till stan. Hon hade varit hemma och packat tröjor, jeans, underkläder, ett extra par löparskor och en trave dvd-filmer att spela upp på Janes jätte­ skärm. På vägen ringde Jane igen. Hon hade nyss anlänt till lägenheten som hon och Liz hyrde under sin vistelse i New York.   ”Går allting bra?” Hon lät orolig.   ”Jag är på väg hem till er nu”, sa Coco lugnande. ”Jack och jag ska äta middag i stearinljussken medan Sallie tittar på sin älsklingsserie på teve.” Hon tvingade sig att inte tänka på tiden för drygt två år sedan, då hon och Ian lagade middag tillsammans, tog kvällspromenader på stranden och var ute med hans båt på helgerna. Tiden då hennes liv bestod av annat än att göra i ordning specialkomponerade måltider åt sin systers hund. Nej, det var meningslöst att älta det. Den tiden var över.   Hon och Ian hade planerat att gifta sig sommaren då han dog. En enkel ceremoni på stranden och en grillfest för vännerna efteråt. Hon hade skjutit upp att berätta det för sin mor, som skulle ha fått slag. Så småningom tänkte de 30

Steel En dag i taget normal.indd 30

12-01-17 14.57.54


j  En dag i taget  i

flytta till Australien och starta en dykarskola där. Ian hade vunnit surfarmästerskap i sin ungdom. Coco blev vemodig av att tänka på det.   Liz tog över telefonen och tackade Coco för att hon hjälpte dem. Hennes röst var oändligt mycket varmare än Janes.   ”Det är lugnt, jag hjälper gärna till, bara det inte blir för länge.” Coco ville att även Liz skulle ha det klart för sig.   ”Vi ska hitta någon, jag lovar.” Till skillnad från Jane tog Liz aldrig Coco för given.   ”Tack. Hur är det i New York?”   ”Det blir bättre om vi slipper strejken. Jag tror nog att vi kan komma fram till en lösning i kväll.” Liz lät hoppfull. Hon var en riktig fredsmäklare, medan Jane var en krigare.   Coco önskade dem lycka till och stannade utanför deras hus. Ibland avundades hon dem deras förhållande. De kom så bra överens som gifta par borde göra men alltför sällan gjorde. Coco hade vuxit upp i vetskap om att hennes syster var gay, och det rörde henne inte i ryggen, även om hon visste att andra ibland blev förbluffade. Det som störde Coco var att Jane gick fram som en ångvält för att få sin vilja fram. Liz tycktes vara den enda som kunde göra henne mänskligare, men inte ens hon klarade det alla gånger. Jane hade blivit bortskämd av sina föräldrar och var van att få allt hon ville, att bli beundrad för sina bedrifter. Coco hade alltid tyckt sig stå i hennes skugga. Så var det fortfarande. Enda gången hon känt annorlunda var när hon bodde med Ian. Det kanske var för att hon då inte hade brytt sig lika mycket om vad hennes syster tänkte, eller kanske för att 31

Steel En dag i taget normal.indd 31

12-01-17 14.57.54


j  Danielle Steel  i

Ians närvaro skyddade henne på något mystiskt sätt. Hon hade glatt sig åt att flytta till Australien med honom. I stället satt hon nu som hund- och husvakt hos sin syster. Vad skulle ha hänt om Ian funnits kvar? Då hade Jane varit tvungen att skaffa någon annan i stället för att utnyttja sin lilla­syster, som om hon vore någon sorts Askunge som borde komma störtande till undsättning i varje kris. Men hur skulle Coco känna sig om hon vägrade ställa upp? Skulle det göra henne till en vuxen människa eller skulle hon känna sig elak? Känna sig som den dumma lilla flicka som Jane alltid påstått att hon var när de var barn och hon inte ville göra som Jane sa. Frågan var intressant, men hon hade ännu inte funnit något svar. Kanske för att hon egentligen inte ville. Det var enklare att göra som hon blev ombedd, särskilt nu när hon inte längre hade Ians stöd.   Coco gav hundarna mat och satte på teven. Hon lutade sig bakåt i den vita mohairsoffan och lade upp fötterna på det vitlackerade soffbordet. Mattan var också vit och Coco erinrade sig vagt att den var vävd av hår från något sällsynt sydamerikanskt djur. Jane och Liz hade anlitat en berömd inredningsarkitekt från Mexico City, och huset var verkligen vackert, men man måste bo i det med nytvättat hår, rena händer och splitternya skor. Coco var ibland rädd att det skulle bli fläckar någonstans om hon så mycket som andades. Hon kunde inte slappna av här utan längtade hem till sitt mysiga ”ruckel”.   Så småningom gick hon ut i köket för att leta fram något att äta. Eftersom Jane och Liz hade blivit tvungna att resa tidigare än beräknat hade de inte hunnit ladda kylskåpet åt sin husvakt. Allt Coco hittade var ett salladshuvud, två 32

Steel En dag i taget normal.indd 32

12-01-17 14.57.54


j  En dag i taget  i

citroner och en flaska vitt vin. I skafferiet fanns pasta och olivolja, så Coco tänkte göra en enkel pastasallad och slog upp ett glas vin åt sig medan hon lagade maten. När hon höll på med att skära salladsblad började hundarna skälla som besatta där de stod vid fönstret. Coco gick dit för att se vad som stod på och upptäckte två tvättbjörnar som strosade genom trädgården. Hon försökte lugna hundarna, men de skällde ända tills björnarna behagade försvinna, vilket tog en kvart. Vid det laget kände Coco att det luktade som om någonting brann. Hon sprang omkring överallt, upp och ner för trappan, men hon hittade inget. Till slut ledde näsan henne tillbaka till köket, där vattnet i kastrullen hade kokat bort och pastan var en förkolnad massa fastbränd i bottnen. Kastrullhandtaget hade delvis smält, och det var det som hade luktat.   Coco svor och slängde kastrullen i vasken och spolade kallt vatten i den. Då ljöd ett gällt pipande. Det var brand­larmet som hade satt i gång. Innan hon hunnit ringa larm­bolaget hördes sirener närma sig och två brandbilar stannade utanför huset. Medan hon förläget förklarade för brand­männen vad som hade hänt och försökte göra sig hörd över hundarna som skällde på dem, ringde mobilen. Det var Jane.   ”Vad har hänt? Larmbolaget ringde nyss. Brinner det?”   ”Nej då.” Coco tackade brandmännen och stängde dörren efter dem. Hon måste ställa om larmet och var inte säker på att hon kom ihåg hur man gjorde, men det ville hon inte säga till Jane. ”Ingen fara. Jag brände vid pastan. Det var två tvättbjörnar i trädgården och hundarna blev som galna, så jag glömde bort spisen.” 33

Steel En dag i taget normal.indd 33

12-01-17 14.57.54


j  Danielle Steel  i

  ”Jösses! Du hade ju kunnat bränna ner hela huset!” Det var midnatt i New York och strejken hade blivit avvärjd, och Jane lät utmattad.   ”Jag kan ta med mig hundarna hem till Bolinas”, erbjöd sig Coco genast.   ”Strunt i det. Försök bara att inte ta livet av dig eller sätta eld på huset.” Hon påminde Coco om hur man ställde om larmet, och inom kort kunde Coco slå sig ner vid en köksbänk av glänsande svart granit och äta sin sallad. Hon var hungrig, trött och längtade hem.   Hon ställde tallriken i diskmaskinen, kastade bort den brända kastrullen och släckte lampan. Först när hon kommit upp till sovrummet med hundarna i hälarna upptäckte hon att ett salladsblad hade fastnat under skosulan och hon hade trampat omkring med det i hela huset. Med ett stön slängde hon sig ner på golvet. Som alltid kände hon sig som en elefant i en porslinsaffär i det här huset, så klumpig att hon inte klarade av någonting. Hon hörde inte hemma i sin systers miljö!   Till slut reste hon sig, tog av sig skorna och sjönk ihop på sängen. Båda hundarna hoppade genast upp till henne. Hon måste skratta åt dem. Jane skulle ha slagit ihjäl henne, men Jane var inte här, så Coco lät hundarna sova i sängen som hon brukade.   Hon satte en dvd i apparaten och tittade på en av sina älsklingsfilmer. Det stank fortfarande i hela huset av kastrullen hon bränt. Hon måste väl köpa en ny. Hon somnade mitt i filmen, drömde om Ian och Bolinas och vaknade först när det var morgon. Hon blev tvungen att skynda sig att duscha och klä sig för att hinna till den första kunden, 34

Steel En dag i taget normal.indd 34

12-01-17 14.57.54


j  En dag i taget  i

och hon beslöt sig för att inte ta risken att koka te. Snart rusade hon ut till bilen med hundarna och var tacksam för att Jane för en gångs skull lät bli att ringa.   Efter att ha rastat den vanliga omgången hundar i Presidio, Golden Gate Park och Crissy Field var hon tillbaka i huset på Broadway och kopplade av en stund i jacuzzin. Hon hade redan bestämt sig för att inte laga middag utan ringde och beställde kinamat medan hon tittade på ännu en dvd. Just som hon njöt av kryddigt kött och vårrullar ringde hennes mor från Los Angeles. Jack satt på köksgolvet, med nosen i nivå med bordsskivan, och dreglade med Sallie bredvid sig.   ”Hej mamma”, sa Coco med munnen full. ”Hur mår du?”   ”Ovanligt bra eftersom du befinner dig i ett riktigt hus och inte i den där brandfällan i Bolinas. Du kan skatta dig lycklig över att din syster låter dig bo i sitt hem.”   ”Min syster kan skatta sig lycklig över att jag ställde upp som husvakt med fem minuters varsel”, sa Coco surt. Jack lyckades nappa åt sig en vårrulle innan hon hann rycka undan tallriken. Jane skulle ha slagit ihjäl henne för det också.   ”Var inte dum”, bannade hennes mamma. ”Du har ju ändå inget annat för dig, och du har tur som får bo i det där tjusiga huset.” Nog var det tjusigt, men det kändes som att bo i en tillrättalagd filmmiljö. ”Du borde skaffa dig en lägenhet i stan. Och ett riktigt jobb, och en man, och avsluta din juristutbildning.”   Coco hade hört alltsammans förut. Hennes mor och syster hade tusentals åsikter om hennes livsstil och tvekade 35

Steel En dag i taget normal.indd 35

12-01-17 14.57.54


j  Danielle Steel  i

aldrig att yttra dem. Det var de som var på rätt spår. Coco förkroppsligade allt man kunde göra fel.   ”Hur har du det, mamma? Är allt bra?” Det var alltid lättare om hon kunde förmå modern att prata om sig själv. Det var hur som helst hennes favoritämne och hon hade alltid mycket att säga.   ”Jag har just börjat på en ny bok”, svarade hon lyckligt. ”Ämnet är så spännande. Det handlar om en general från nordstaterna och en kvinna från södern under inbördes­ kriget. De blir kära, tvingas ifrån varandra, hon blir änka och hennes favoritslav hjälper henne att fly till nordstaterna och söka reda på honom. Hon har inga pengar kvar, generalen letar förtvivlat efter henne men förgäves, och hon i sin tur återfinner slavens kvinna. Det är liksom två berättelser i en, och den är så rolig att skriva.”   Coco log. Hon tyckte om sin mammas böcker och var stolt över henne, men som liten hade hon tyckt att mammas berömmelse var pinsam. Hon hade hellre velat ha en vanlig mamma som bakade kakor och skjutsade henne överallt. Men hennes mor var så långt ifrån en vanlig husmor man kunde komma. När Coco var barn hade hon jämt varit upptagen med att antingen skriva eller ge intervjuer; hon hade varit en stjärna redan innan Coco föddes. Coco var alltid avundsjuk på folk som inte hade kändisar till föräldrar.   ”Jag har sett att din senaste bok redan ligger överst på försäljningslistorna. Du misslyckas aldrig, eller hur, mamma?” Hon lät både stolt och en smula vemodig.   ”Det försöker jag undvika, raring. Framgång doftar mycket ljuvare.”   Hela Cocos familj älskade den doften. Coco undrade 36

Steel En dag i taget normal.indd 36

12-01-17 14.57.54


j  En dag i taget  i

ofta hur det skulle ha varit att växa upp bland ”normala” människor, med en pappa som var läkare eller lärare eller sålde försäkringar. Hon hade inte känt många sådana i Los Angeles. De flesta av hennes skolkamrater hade åtminstone en förälder som var kändis – producent, regissör, skådespelare eller studiochef. Många av hennes barndomsvänner var också berömda nu. Det kändes som ett övermäktigt krav att leva upp till. Men det var också några av hennes gamla vänner som inte längre fanns i livet, som hade dött av överdos, rattfylleri eller självmord. Sådant drabbade förstås även fattiga människor, men det tycktes hända oftare bland de rika och berömda. De levde vidlyftigt och betalade ett högt pris för sin livsstil. Cocos föräldrar kunde aldrig begripa varför Coco hade dragit sig undan, men för henne hade det varit det enda vettiga.   ”Nu när du bor i stan kanske du kan passa på att gå några kurser, förbereda en flytt tillbaka hit ner och börja studera igen”, föreslog hennes mamma.   Även det hade Coco hört många gånger och tänkte först inte bry sig om att svara, men hon kunde inte motstå att säga: ”Vad då för kurser? Piano? Gitarr? Makramé? Matlagning? Blomsterarrangemang? Jag trivs med det jag gör nu, mamma!”   ”Du kommer att se rätt fånig ut när du går ut med folks hundar som femtioåring. Du är varken gift eller har barn. Ska du bara fördriva tiden resten av livet? Du måste göra något riktigt. En målarkurs, kanske? Du är ju konstnärligt lagd.”   Det var patetiskt. Varför kunde de inte låta henne vara i fred? Och varför måste Ian gå och … Men det var ingen idé att tänka så. 37

Steel En dag i taget normal.indd 37

12-01-17 14.57.54


j  Danielle Steel  i

  ”Jag har inte din begåvning, mamma. Eller Janes. Jag kan inte skriva böcker eller göra filmer. En vacker dag kanske jag får barn. Men under tiden klarar jag mig bra på det jag gör.”   ”Du behöver inte nöja dig med att klara dig. Och du be­höver känna att du åstadkommer någonting på egen hand. Du kan inte räkna med att barn ska ge ditt liv mening. De växer upp och börjar leva sitt eget liv. Innan dess är de bara enormt tidskrävande. Och en äkta man kan dö eller lämna dig. Du måste vara någon i dig själv, Coco. Du kommer att bli mycket lyckligare när du inser det.”   ”Jag är lycklig nu! Just för att jag bor här. Jag skulle vantrivas i det där ekorrhjulet i Los Angeles.”   Hennes mor bara suckade. De kunde lika gärna stå på var sin sida av Grand Canyon och viska till varandra – det de sa nådde inte fram till den andra. Det var nästan komiskt att både hennes mamma och syster blev så provocerade av att Coco var hundrastare. Ibland tyckte Coco riktigt synd om dem.   Hon blev nedslagen av att prata med sin mamma. Det kändes som om hon inte hade motsvarat förväntningarna och aldrig skulle göra det. Numera hakade hon inte upp sig på det lika mycket, men det kunde ändå störa henne. Hon funderade på det efter telefonsamtalet medan hon mumsade på ännu en vårrulle. Hemma hos sig åt hon mest sallader och köpte färsk fisk på torget. Hon orkade inte gå ut och handla här i San Francisco, och hon blev avskräckt från att laga mat i sin systers högteknologiska kök som liknade innandömet i ett rymdskepp. Då var det lättare att beställa hämtmat. Hon tänkte fortfarande på sin mamma 38

Steel En dag i taget normal.indd 38

12-01-17 14.57.54


j  En dag i taget  i

när hon gick upp till sovrummet och satte på en ny film. Jack klättrade glatt upp i sängen utan att vänta på inbjudan och lade huvudet på hennes kudde. Sallie rullade ihop sig i fotänden med en suck av belåtenhet. Innan filmen ens hunnit börja snarkade båda hundarna. Coco gjorde det bekvämt för sig i den gigantiska sängen och tittade än en gång på en romanstisk komedi med hennes favoritskådisar. Hon hade sett den minst fem gånger men tröttnade aldrig.   Först när filmen var slut upptäckte hon ett sms från Jane. Det handlade väl om hunden igen. Sedan i går hade det drällt in sms där Jane påminde henne om saker om huset, Jack, säkerhetssystemet, trädgårdsmästaren, städhjälpen. Coco visste att när Jane väl kom i gång med sin film skulle hon sluta skicka sms var femte minut. Det här var lite annorlunda. Det handlade om en god vän som tydligen skulle bo i huset över helgen. Coco funderade på om hon skulle kunna be henne att se efter Jack och huset så att hon kunde åka hem till sig ett tag, men hon misstänkte att Jane skulle bli ursinnig om hon ställde krav på deras gäst och själv stack sin väg.   Där stod bara: ”Vår vän Leslie flyr från psykotisk, mordlysten ex-tjej. Dyker troligen upp i morgon eller söndag och stannar några dagar. Vet var nyckeln är och kan larmkoden. Tack. Kram, Jane och Lizzie.”   Coco kunde inte minnas att hon träffat någon av deras vänner som hette Leslie. Det kanske var någon från Los Angeles. Med sin psykotiska, mordlystna ex-tjej lät hon i alla fall mer spännande än de andra vännerna, som visserligen var smarta och kreativa men mestadels ganska tama medelålders kvinnor av vilka de flesta levde i lika stabila 39

Steel En dag i taget normal.indd 39

12-01-17 14.57.54


j  Danielle Steel  i

förhållanden som Jane och Liz. Eftersom den flyende Leslie hade nyckel och larmkod behövde inte Coco bekymra sig. Hon stoppade in en ny film och somnade vid tretiden på morgonen. Nästa dag hade hon bara två hundar att rasta och behövde inte göra det före tolv, så hon tänkte ta sov­morgon.   Hon vaknade klockan tio, och när hon tittade ut över den soldränkta bukten såg hon en hop segelbåtar bereda sig på regatta. Men det enda hon kunde tänka på var hur hon längtade hem. Hon funderade på att ta alla hundarna till Bolinas och låta dem springa på stranden, så kunde hon kolla sin post samtidigt.   Hon sträckte lojt på sig, släppte ut hundarna i trädgården och ställde upp dörren så att de skulle kunna komma in när de ville. Sedan gick hon till köket för att ordna någon sorts frukost. Hon hade ännu inte hunnit handla, så det hon hade att välja på var resterna av gårdagens kinamat och ett paket våfflor hon hittade i frysen. Men hon hade glömt att ställa in matresterna i kylen, kartongerna stod kvar på diskbänken. Alltså fick det bli våfflorna. Hon ställde dem i mikron och hittade en flaska lönnsirap i kylen. När hon vände sig om för att ställa den på bordet upptäckte hon att Jack stod med framtassarna på diskbänken, i färd med att sluka matresterna. Hon hade en känsla av att han inte skulle må så bra av kryddstarkt kött, så hon föste bort honom. Han skällde på henne och satte sig sedan intill köksbordet för att titta på när hon åt. Sallie tog plats bredvid honom och såg hoppfull ut.   ”Vilka matvrak ni är!” förebrådde Coco. Hennes långa, kopparröda hår föll löst över ryggen, hon hade sitt urblekta 40

Steel En dag i taget normal.indd 40

12-01-17 14.57.54


j  En dag i taget  i

nattlinne med hjärtan på och ett par rosa yllesockor, för hon brukade bli kall om fötterna på natten. Hon såg ut som en barnunge där hon satt. Hundarna följde varje tugga med blicken.   ”Mmm!” retades hon. Jack lade huvudet på sned, först åt ena hållet och sedan åt det andra. ”Va? Räckte det inte med kinamaten? Du blir sjuk som du glufsar i dig!”   När hon hade ätit upp våfflorna tänkte hon ställa tillbaka sirapen i kylen. Det hade runnit lite utanpå flaskan, och hon förstod att hon borde torka av den. Det skulle Jane ha gjort, men Jane var inte här och kunde kolla henne, så Coco lovade sig själv att hon skulle torka av flaskan senare. Nu måste hon hinna duscha innan det var dags för dagens kunder. Hon var nästan framme vid kylskåpet med den kladdiga flaskan när Jack fick korn på den. Han tog ett språng och slog flaskan ur handen på Coco. Den krossades mot golvet och lönnsirapen vällde ut. Jack kastade sig fram och började slicka i sig, medan Coco försökte dra bort honom från glasskärvorna. Sallie sprang skällande i cirklar runt dem. Plötsligt halkade Coco i sirapen och satte sig pladask, lyckligtvis på en fläck utan glasskärvor. Jack stretade och drog, lika fast besluten att nå sirapen som Coco var att hålla honom därifrån. Nattlinnet och sockorna var indränkta av lönnsirap, hon hade till och med lyckats få några stänk i håret. Hon kunde inte hålla sig för skratt när hon kämpade sig upp och släpade bort mastiffen.   Då upptäckte hon att det stod en man i köket. I sin upp­hetsning över sirapen hade inte ens hundarna märkt honom, men nu skällde de vilt och han backade ett steg. Coco befallde hundarna att vara stilla och höll för säker41

Steel En dag i taget normal.indd 41

12-01-17 14.57.54


j  Danielle Steel  i

hets skull armarna om Jack. Mannen verkade både rädd för hundarna och mystifierad av den kaotiska scenen.   ”Vad har du här att göra?” frågade Coco barskt. Mannen hade jeans, polotröja och svart skinnjacka. Han såg inte ut som en inbrottstjuv, men hon begrep inte hur han hade kommit in.   Hon stod där i sirapskladdet och blängde på honom medan han försökte låta bli att le åt skådespelet han just be­vittnat. Kvinnan såg ut som en lejontämjare med sitt rufsiga, röda hår och armarna kring den jättelika hunden medan den andra jycken sprang runt henne och gläfste. Han kände lukten av lönnsirap och såg stänk av den glittra i hennes hår. Han kunde inte undgå att notera att hon var mycket söt och inte såg ut att vara mer än arton.   ”Har ni haft matkrig?” frågade han med glimten i ögat. ”Då hade jag velat vara med, sådant gillar jag. Hej, jag ska visst bo här ett tag. Det är jag som är flyktingen.” Han höll upp nyckeln för att visa att han tagit sig in på ett fullt legitimt sätt.   Coco kippade efter andan. Det kunde inte vara sant! Det var ju en kvinna som skulle komma! Hade Jane upplåtit sitt hus åt ännu en person? Och hon kände igen honom, fast hon inte trodde sina ögon. De senaste två kvällarna hade hon sett honom på film …   ”Skit också … herregud … det kan inte vara du!” Men nu föll allt på plats. Leslie. Inte en kvinnlig bekant utan Leslie Baxter, den världsberömda brittiska filmstjärnan. Varför hade Jane inte förvarnat henne? Hon stirrade på honom, eldröd i ansiktet, och hans ögon glittrade när han log på det där sättet som fick miljoner kvinnohjärtan att banka. 42

Steel En dag i taget normal.indd 42

12-01-17 14.57.54


j  En dag i taget  i

  ”Jo, så är det nog.” Han kastade en blick på röran omkring henne. ”Vi borde väl göra någonting åt det här.”   Hon nickade, mållös ett tag, men så tittade hon upp på honom. ”Tror du att du kan ta ut hundarna”, hon pekade på den öppna köksdörren, ”medan jag städar upp?”   Han tvekade. ”Jag är faktiskt livrädd för hundar. Om du fixar jyckarna så letar jag fram en dammsugare och tar hand om det här.”   Hon kunde inte låta bli att skratta. Ingen dammsugare klarade av att suga upp lönnsirap.   ”Strunt i det.” Hon beordrade hundarna att följa med henne, och de lydde ytterst motvilligt. Leslie ryggade undan när de passerade honom. Strax därpå var Coco tillbaka utan hundar. Hon plockade upp glasskärvorna med hushållspapper och skalade av sig sockorna så att hon inte skulle halka igen. Det var ett under att ingen av dem hade skurit sig på glaset. Sedan torkade hon upp sirapskladdet med Janes fläckfritt vita kökshanddukar, och Leslie hjälpte till. Han fick sirapsfläckar på sina snygga bruna mockaskor, men han var åtminstone inte indränkt i smeten som hon.   ”Jag förmodar att det inte är du som är städerskan”, sa han i samtalston medan högen av använda handdukar växte. ”Är du god vän till Jane och Lizzie?” När han talat med Jane hade hon inte nämnt att någon annan bodde här, men flickan verkade inte vara en inbrottstjuv. Eller en inkräktare som tillbringat natten här i sitt lustiga hjärtprydda nattlinne och beslutat sig för att äta en stadig frukost innan hon drog vidare. Guldlock, kanske?   ”Jag ser efter hunden åt henne”, förklarade Coco och fick ännu mer sirap i håret. Han försökte hjälpa henne att hålla 43

Steel En dag i taget normal.indd 43

12-01-17 14.57.54


j  Danielle Steel  i

undan det. Det gamla nattlinnet smetade sig vid det här laget utefter kroppen, och effekten var mycket tilltalande. ”Hon skickade ett sms och sa att en vän som hette Leslie skulle komma hit. Hon sa inte att det var du! Jag trodde att det var någon av hennes lesbiska vänner som var på flykt från en mordisk före detta flickvän.” Hon avbröt sig, rädd att hon sagt för mycket, och då lade hon märke till ett blåmärke på hans kind. ”Förlåt, så borde jag inte säga. Jag väntade mig i alla fall en kvinna.”   ”Jag väntade mig ingen alls.” Nu hade han också fått sirap i håret. Det var mörkbrunt, nästan svart, och ögonen var otroligt klarblå. Han hade redan noterat att hennes ögon var gröna. ”Men du har till hälften rätt. Jag är mycket riktigt på flykt undan en mordisk före detta flickvän. Däremot stämmer det inte att jag är en av deras lesbiska vänner. Är du?” Frågan slank ur honom innan han hunnit hejda sig.   ”På flykt från en lesbisk ex-tjej? Nej, jag sa ju att jag är här som hundvakt.” Då slog det henne vad han menade. ”Aha. Nej, jag är inte en av deras lesbiska vänner. Jag är Janes syster.”   När hon sa det kunde han se likheterna i utseendet, men de var så olika till sättet och framtoningen att han inte kunde ha gissat det. Jane skulle aldrig kravla omkring i en pöl sirap med två skällande hundar. Han var lika förbryllad av flickan som han var rädd för hundarna. Det här hade han inte räknat med när han antog Janes erbjudande att bo i hennes hus som ändå stod tomt. Hur kunde det kallas ”tomt”?   ”Hur kom det sig att du fick äran att vara hundvakt?” Han var nyfiken på henne, och nu hade de torkat upp den 44

Steel En dag i taget normal.indd 44

12-01-17 14.57.54


j  En dag i taget  i

mesta av sirapen trots att golvet klibbade så att fötterna fastnade som i klister.   ”Jag är familjens svarta får.”   Han skrattade och försökte låta bli att stirra på hur nattlinnet smet åt om hennes kurvor. ”Vad har du gjort för att bli ett svart får? Super du? Knarkar? Umgås med dåliga människor? Hoppade av high school?”   ”Värre än så. Jag hoppade av juridikstudierna, vilket anses som ett svårt brott, och jag försörjer mig som hund­rastare. Jag bor i ett ruckel på stranden. Jag betraktas som en flummig hippie och underpresterare.” Hon sa det med ett leende, och plötsligt kändes det inte så farligt. Tvärtom lät det riktigt kul.   ”Juridikstudier? Så mördande trist. Fast hundrastare verkar livsfarligt. Du är modig, du. Jag var faktiskt också ett svart får. Jag hoppade av college för att gå på teaterskola, och min pappa höll på att gorma ihjäl sig, men nu när jag tjänar mer än jag någonsin kunde ha gjort på en bank har han förlåtit mig. Vänta ett tag, så ska du se att de kommer över det. Du kanske ska hota med att skriva en bok om dem och avslöja alla deras hemligheter. Eller sälja pinsamma foton till pressen. Utpressning kan vara användbart. Förresten ser jag inget fel med att bo på stranden. Folk betalar ju förmögenheter för hus i Malibu, och då anses det avundsvärt. Nej, du låter inte som något vidare svart får i mina öron.”   ”De tycker det.”   ”Jag kan inte avgöra om du är en hippie i den där särken.” Han nickade mot hennes nattlinne, och först då blev hon medveten om hur avslöjande det klibbade mot hennes 45

Steel En dag i taget normal.indd 45

12-01-17 14.57.54


j  Danielle Steel  i

kropp. ”Du kanske ska gå och byta om till hundrastarutrustning. Jag letar fram en mopp och försöker få golvet rent.”   Hon log mot honom. Hon gillade hans humor, och han verkade nästan blyg där han stod, inte alls som en världsberömd filmstjärna.   ”Vill du ha något att äta?” frågade hon.   Han skrattade. ”Inget som kräver sirap i alla fall. Den tycks ha tagit slut. Vad åt du?”   ”Våfflor”, svarade Coco från dörröppningen.   ”Synd att jag missade dem.”   ”Det finns ett halvt salladshuvud i kylen”, erbjöd Coco, och han skrattade igen.   ”Jag tror jag väntar. Jag kan köpa något senare. Och skaffa hem mer sirap åt dig.”   Coco skyndade uppför trappan och lämnade kladdiga fotavtryck efter sig hela vägen. Snart var hon tillbaka klädd i jeans, t-shirt och löparskor och med håret fuktigt efter duschen. Leslie hade bryggt kaffe och erbjöd henne en kopp, men hon tackade nej.   ”Jag dricker bara te.”   ”Det hittade jag inget.” Han såg trött ut där han satt vid köksbordet, och blåmärket på kinden verkade färskt.   ”Det är slut på allting i matväg. Jag kan handla lite på hemvägen. Nu måste jag till jobbet, men jag har bara två hundar att gå ut med på lördagar.”   Han såg lika fascinerad ut som om hon hade talat om att hon var ormtjusare. ”Har du blivit biten någon gång?”   ”Bara en gång på tre år, av en chihuahua som kunde få plats i en tekopp. De stora hundarna är alltid snälla.”   ”Vad heter du, förresten? Du vet mitt namn men jag vet 46

Steel En dag i taget normal.indd 46

12-01-17 14.57.54


j  En dag i taget  i

inte ditt eftersom din syster underlät att presentera oss.”   ”Mamma döpte oss efter sina två favoritförfattare. Jane har namn efter Jane Austen. Jag heter Colette, men jag kallas bara Coco.” Hon räckte fram handen och han tog den.   ”Colette skulle passa dig”, sa han eftertänksamt.   ”Jag älskar dina filmer”, slank det ur henne och hon kände sig dum. Hon hade träffat hundratals kändisar i sitt liv, men att sitta mitt emot en vid sin systers köksbord fick henne att känna sig blyg och bortkommen, i synnerhet som hon tittade på hans filmer så ofta och var så förtjust i honom. Det skulle hon aldrig våga medge. Och nu skulle de bo tillsammans i Janes hus! Det innebar att hon måste behandla honom som en verklig människa i stället för att beundra honom på vita duken.   ”Det var roligt att höra”, sa han artigt. ”En del är hemska, men många är helt okej. Själv tittar jag aldrig på dem. Det är för pinsamt. Jag avskyr hur jag låter och ser ut på film.”   ”Det är tecknet på en stor skådespelare. Det sa min pappa. Att de som själva tycker att de är underbara aldrig är det. Sir Laurence Olivier tyckte heller inte om sina egna framträdanden.”   ”Det var ju en tröst.” Leslie läppjade på kaffet. De senaste sömnlösa nätterna hade hunnit ikapp honom och han längtade efter att bli ensam och få gå och lägga sig, men han ville inte vara oartig. ”Kände du honom?”   ”Han var god vän med min pappa.”   Eftersom Leslie kände Jane visste han vilka deras föräldrar var, och han kunde också förstå varför de ogillade att Coco jobbade med att rasta hundar och bodde på stranden. 47

Steel En dag i taget normal.indd 47

12-01-17 14.57.54


j  Danielle Steel  i

Men han förstod också varför hon ville ha det så. Han var fäst vid Jane men fann henne ganska överväldigande. Den här flickan med det rödbruna håret och de gröna ögonen verkade inte ens höra till samma familj. Hon hade ett mildare sinnelag, det såg han i hennes ögon och det märktes på hennes sätt.   Hon anade att han var trött och erbjöd sig att visa honom till rummet där han kunde sova. Han såg tacksam ut, och hon tog med honom till det största gästrummet, som låg vägg i vägg med sovrummet. Där brukade Liz sova ibland när hon satt uppe sent om nätterna och skrev. Det var ett stort, vackert rum med utsikt över bukten, men det enda Leslie såg var den lockande sängen. Han ville bara ta en dusch och sedan sova i hundra år, och det talade han om för Coco.   ”Jag ska ta med mig mat hem, för du lär vara hungrig när du vaknar”, svarade hon vänligt.   Han tackade henne, och hon studsade nerför trappan, ut genom dörren och in i bilen. Han stod i fönstret och såg efter henne. Vilken rolig, härlig, oförstörd flicka! Hon var som en frisk fläkt efter mardrömmen han gått igenom.

48

Steel En dag i taget normal.indd 48

12-01-17 14.57.54


9789173518291