Issuu on Google+

charlaine harris

Allt igenom dĂśd en sookie stackhouse-roman

Översättning Hanna Svensson

i_harris_allt igenom dod_s.indd 3

2012-05-23 16:19:32


www.fenixbok.se Originalets titel All Together Dead Copyright © Charlaine Harris Schulz 2007 Omslagsfoto © 2012 Home Box Office, Inc. All rights reserved. HBO and related service marks are the property of Home Box Office, Inc. Omslagsdesign Malin Westman Första svenska utgåva Fenix 2012 Tryckt hos UAB PRINT IT, Litauen 2012 ISBN 978-91-7525-002-1

i_harris_allt igenom dod_s.indd 4

2012-05-23 16:19:32


Denna bok är tillägnad några av de kvinnor jag är stolt över att kalla mina vänner: Jodi Dabson Bollendorf, Kate Buker, Toni Kelner, Dana Cameron, Joan Hess, Eve Sandstrom, Paula Woldan och Betty Epley. Ni har alla betytt något särskilt för mig, och jag är tacksam över att känna er.

i_harris_allt igenom dod_s.indd 5

2012-05-23 16:19:32


i_harris_allt igenom dod_s.indd 6

2012-05-23 16:19:32


TACK Det finns ett antal personer som jag tackat förut och känner behov av att tacka igen: Robin Burcell, före detta polis och numera författare, och FBI-kommissarien George Fong som varit fantastisk på att svara på mina frågor om säkerhet och bombdesarmering. Jag uppskattar all input från Sam Saucedo, före detta nyhetsankare och numera författare, som förklarat en sak eller två om gränspolitiken för mig. Jag vill också tacka SJ Rozan som gärna svarade på mina frågor om arkitektur, även om vampyrdelen kom som en chock. Jag kan ha missbrukat informationen jag fick, men det var i så fall av en god anledning. Som alltid står jag i tacksamhetsskuld till min vän Toni LP Kelner, som läste mitt första utkast utan att skratta mig rakt i ansiktet. Jag lyfter också på hatten för min nya granskare Debi Murray; misstag från och med nu kan jag alltid skylla på henne. Jag har mina underbara läsare att tacka för allt, alla ni som besöker min hemsida (charlaineharris.com) och lämnar uppmuntrande och intresserade meddelanden. Tack också till Beverly Batillo som är ansvarig för min fanklubb, och som många gånger gett mig en välbehövlig puff när jag har varit deppig.

i_harris_allt igenom dod_s.indd 7

2012-05-23 16:19:32


i_harris_allt igenom dod_s.indd 8

2012-05-23 16:19:32


1.

Vampyrbaren i Shreveport skulle öppna lite senare ikväll. Jag var sent ute och hade per automatik gått till dörren på framsidan, bara för att hejdas av en prydligt skriven skylt med röda, gotiska bokstäver på vit kartong: Vi kommer att vara redo att hälsa er med ett bett ikväll klockan åtta. Var snälla och ursäkta vår försenade öppettid. Längst ner var den signerad ”Fangtasias personal”. Vi var inne i tredje veckan i september, så den röda ­Fangtasia-neonskylten var redan tänd. Himlen var nästan kolsvart. Jag stod med ena foten i bilen en stund och njöt av den milda kvällen och den svaga, torra doften av vampyr som dröjde sig kvar runt klubben. Därefter körde jag runt till baksidan och parkerade bredvid flera andra bilar som stod på rad utanför personalingången. Jag var bara fem minuter sen, men det såg ut som om alla andra hade hunnit före mig till mötet. Jag knackade på dörren och väntade. Jag hade precis lyft handen för att knacka igen när Pam, chefen närmast under Eric, öppnade dörren. Pams huvudområde var baren, men hon hade även andra uppgifter inom Erics olika affärsområden. Även om vampyrerna kommit ut i offentligheten för nästan fyra år sedan och visat upp sin bästa 9

i_harris_allt igenom dod_s.indd 9

2012-05-23 16:19:32


sida för världen, var de fortfarande ganska hemlighetsfulla kring vilka metoder de använde för att tjäna pengar. Ibland undrade jag hur stor del av USA de odöda faktiskt ägde. Eric, Fangtasias ägare, var en riktig vampyr när det kom till att hålla saker för sig själv. Men det var klart; under hans mycket långa livstid hade han varit tvungen att göra det. ”Kom in, min telepatiska vän”, sa Pam med en dramatisk gest. Hon hade på sig sina jobbkläder – den typ av spindelvävsliknande, släpande svarta klänning som alla besökande turister tycktes vänta sig att kvinnliga vampyrer skulle bära. (När Pam fick välja sina egna kläder var hon mer pastelleroch-tvådelat-typen.) Pam hade det rakaste, blondaste hår man kunde tänka sig, faktum var att hon var eteriskt ljuvlig, men med en sorts dödligt inslag. Det var det dödliga inslaget man inte fick glömma. ”Hur mår du?” frågade jag artigt. ”Jag mår alldeles utmärkt”, svarade hon. ”Eric är så lycklig.” Eric Northman, femte distriktets sheriff, var den som gjort Pam till vampyr, och hon var både tvingad och driven att lyda hans befallningar. Det var en del av överenskommelsen när man blev en odöd: Man lydde alltid under den som skapat en. Men Pam hade mer än en gång påpekat att Eric var en bra chef och att han skulle låta henne gå sin egen väg när hon önskade det. Hon hade faktiskt bott i Minnesota tills Eric köpt Fangtasia och kallat henne till sig för att hon skulle komma och hjälpa honom att driva klubben. Femte distriktet innefattade större delen av nordvästra Louisiana, som fram till för en månad sedan varit den ekonomiskt svagare halvan av staten. Men efter orkanen Katrina hade maktbalansen i Louisiana förändrats dramatiskt, speciellt i vampyrsamhället. ”Hur mår din läckre bror, Sookie? Och din hamnskif10

i_harris_allt igenom dod_s.indd 10

2012-05-23 16:19:33


tande chef?” frågade Pam. ”Min läckre bror har börjat snacka om att gifta sig, precis som alla andra i Bon Temps”, svarade jag. ”Du låter lite nedslagen.” Pam lade huvudet på sned och betraktade mig som en sparv ser på en mask. ”Tja, kanske en smula”, svarade jag. ”Du måste se till att hålla dig upptagen”, rådde Pam. ”Då får du inte tid att hänga läpp.” Pam älskade Dear Abby. Många vampyrer lusläste hjärtespalten varje dag. En del av deras lösningar på läsarnas problem skulle få en att skrika högt – bokstavligen. Pam hade redan förklarat att jag bara kunde bli lurad om jag tillät det, och att jag borde vara mer noggrann i mitt val av vänner. Det var alltså en vampyr som gav mig råd om hur jag skulle hålla mig känslomässigt stabil. ”Det är jag”, sa jag. ” Upptagen, alltså. Jag jobbar, min rumskamrat från New Orleans bor fortfarande kvar och jag ska på en möhippa imorgon. Inte för Jasons Crystal. Det här är för en annan brud.” Pam hade hejdat sig med handen på dörrknoppen till Erics kontor. Hon begrundade det jag nyss sagt med sänkta ögonbryn. ”Jag kommer inte ihåg vad möhippa är för något, men jag vet att jag har hört ordet innan.” Så sken hon upp. ”Ska de ha fest? Jag har hört uttrycket förut, det är jag säker på. En kvinna skrev till Dear Abby och sa att hon inte fått något tackkort för en dyr present hon gett någon på en möhippa. De får alltså … presenter?” ”Det har du rätt i”, svarade jag. ”En möhippa är en fest för någon som ska gifta sig. Ibland har man en fest för paret, och då är båda med. Men i vanliga fall har man fest för bara bruden och alla gäster är kvinnor. Man tar med en present och tanken är att man ska ge dem saker så att de har allt de behöver för att starta ett liv tillsammans. Man gör samma sak 11

i_harris_allt igenom dod_s.indd 11

2012-05-23 16:19:33


när någon ska få barn, men då kallas det för baby shower.” ”Baby shower”, upprepade Pam och log kallt. Bara att se henne dra på smilbanden kunde fått en pumpa att täckas av frost. ”Jag gillar uttrycket”, nickade hon och knackade sedan på Erics kontorsdörr och öppnade den. ”Någon dag kanske en av servitriserna blir gravid, Eric, och då kan vi gå på en baby shower!” ”Det vore en syn”, sa han och lyfte sitt gyllene huvud som varit böjt över pappren på skrivbordet. Sheriffen registrerade min närvaro, gav mig en hård blick och ignorerade mig sedan. Eric och jag hade våra meningsskiljaktigheter. Trots att rummet var fullt av folk som väntade på honom lade Eric ner pennan, reste sig och sträckte på sin långa, magnifika kropp, kanske för min skull. Som vanligt hade han på sig tajta jeans och en svart Fangtasia-t-shirt med tryck, de vita stiliserade huggtänderna som var barens logga. Över de vita gaddarna stod ”Fangtasia” skrivet med vräkiga röda bokstäver i samma stil som på neonskylten där utanför. Ifall Eric hade vänt sig om hade man sett att det stod ”En bar på hugget” på ryggen. Pam hade gett mig en när Fangtasia började sälja egna grejer. Eric fick t-shirten att se bra ut, och jag mindes alltför väl vad som fanns under den. Jag slet blicken från honom och såg mig omkring i rummet. Det fanns gott om vampyrer inklämda i det lilla utrymmet, men man märkte inte att de fanns där förrän man såg rakt på dem, så orörliga och tysta var de. Clancy, som var ansvarig för baren, hade satt sig i en av stolarna som stod framför skrivbordet och var avsedda för besökare. Han hade överlevt vinterns Häxkrig med ett nödrop, men inte undkommit oskadd. Häxorna hade tömt Clancy tills han nästan var bortom räddning. När Eric väl lyckats hitta honom efter att ha följt hans doftspår som ledde till en kyrkogård i 12

i_harris_allt igenom dod_s.indd 12

2012-05-23 16:19:33


Shreveport, var han bara en Vacutainer från döden. Under den långa tid det tagit att återhämta sig hade den rödhårige vampyren blivit bitter och snäsig. Nu flinade han åt mig och visade huggtänderna. ”Du kan sitta i mitt knä, Sookie”, sa han och klappade sig på låren. Jag log tillbaka utan värme. ”Nej tack, Clancy”, svarade jag artigt. Hans flirtande hade alltid haft en udd, och nu var den udden rakbladsvass. Clancy var en av de vampyrer jag helst inte ville bli ensam med. Även om han var duktig på att sköta baren och aldrig försökt tafsa, var det något hos honom som fick mina varningsklockor att ringa. Jag kan inte läsa vampyrers tankar och det är det som är så uppfriskande med att umgås med dem, men när jag kände den pirrande varningen önskade jag att jag kunnat titta in i Clancys huvud och ta reda på vad som pågick därinne. Felicia, den nyaste bartendern, satt i soffan tillsammans med Indira och Maxwell Lee. Det här var som vampyrernas alldeles egna Regnbågskoalitionsmöte. Felicia var en lyckad blandning av afrikanskt och europeiskt ursprung och nästan en och nittio lång, så det fanns mycket av henne att gilla. Maxwell Lee var en av de mörkaste män jag någonsin sett, och lilla Indira var dotter till indiska invandrare. Det fanns ytterligare fyra personer i rummet (om man använder termen ”personer” lite generellt) och allihop gjorde mig upprörd på ett eller annat sätt. En av dem låtsades jag inte om. Jag gick efter varulvarnas regelbok och behandlade honom som en laglös medlem av min flock: Jag talade inte till honom, jag sa inte hans namn, jag låtsades inte om att han fanns i rummet. (Det var givetvis mitt ex, Bill Compton – inte för att jag låtsades se honom där han stod och såg grubblande och dyster ut i sitt hörn.) Lutad mot väggen bredvid honom stod Thalia, som till och med kunde vara äldre än Eric. Hon var lika liten som 13

i_harris_allt igenom dod_s.indd 13

2012-05-23 16:19:33


Indira och mycket blek med småvågigt svart hår – och hon var fruktansvärt oförskämd. Till min stora förvåning tyckte vissa människor att det var enormt upphetsande. Thalia hade till och med ett hängivet följe som verkade bli överlyckliga när hon på sin uppstyltade engelska bad dem dra åt helvete. Jag hade upptäckt att hon till och med hade en hemsida, skapad och underhållen av hennes fans. Märkligt. Pam hade sagt att det faktum att Eric lät Thalia bo i Shreveport var samma sak som att ha en dåligt uppfostrad pitbull tjudrad i trädgården. Pam tyckte inte att det var en bra idé. Alla dessa odöda bodde i femte distriktet, och de hade alla svurit Eric trohet för att få leva och arbeta under hans beskydd. Det betydde att de var tvungna att vika en del av sin tid åt att lyda Erics befallningar, även om de inte arbetade i baren. Det fanns just nu en del extra vampyrer i Shreveport på grund av Katrina; precis som så många människor hade de varit tvungna att lämna sin hemstad. Eric hade inte bestämt sig för hur han skulle göra med de odöda flyktingarna, och de hade inte bjudits in till mötet. Ikväll fanns det två besökare på Fangtasia, och en av dem stod högre i rang än Eric. Andre var livvakt åt Sophie-Anne Leclerq, Louisianas drottning, som för tillfället evakuerats till Baton Rouge. Andre såg väldigt ung ut, som en sextonåring, med babyslätt ansikte och väldigt kortklippt, ljust hår, och hade tillbringat sitt långa liv med att enbart ta hand om Sophie-Anne, hans skapare och frälsare. Han bar inte sin sabel ikväll eftersom han inte var här som hennes livvakt, men jag var övertygad om att Andre var beväpnad med en kniv eller en pistol. Dessutom utgjorde Andre själv ett dödligt vapen, med eller utan hjälpmedel. Precis när han var på väg att hälsa på mig hördes en djup 14

i_harris_allt igenom dod_s.indd 14

2012-05-23 16:19:33


röst bakom hans stol. ”Hej, Sookie.” Vår andre besökare var Jake Purifoy. Jag tvingade mig att stanna kvar, trots min starka impuls att kasta mig ut från kontoret. Jag betedde mig som en idiot. Om jag inte sprungit skrikande därifrån när jag såg Andre, borde inte Jake få mig att tänka på att fly. Jag tvingade mig själv att nicka åt den snygge unge mannen som fortfarande såg så levande ut. Men jag visste att min hälsning knappast såg naturlig ut. Han fyllde mig med en fruktansvärd blandning av medlidande och rädsla. Jake, som var född varulv, hade anfallits av en vampyr och tömts tills han dog. I något som möjligen varit missriktad barmhärtighet hade min kusin Hadley (även hon vampyr) upptäckt hans livlösa kropp och fört över honom. Det kunde ha uppfattats som en god gärning, men det visade sig att ingen uppskattade Hadleys godhet … inte ens Jake själv. Ingen hade någonsin hört talas om en förvandlad varulv – varulvar gillade inte vampyrer och litade inte på dem, och känslorna var besvarade. Han hade hamnat i en mycket svår situation och levde numera i ett slags ingenmansland. Drottningen hade erbjudit honom tjänst hos henne, eftersom ingen annan stigit fram. Jake, som varit förblindad av blodtörst, hade siktat in sig på mig som sin första måltid som vampyr. Jag hade fortfarande kvar det röda ärret på armen. Vilken underbar kväll det verkade bli. ”Miss Stackhouse”, sa Andre och reste sig ur Erics andra gäststol. Han bugade. Det var en uppriktig hyllning, och det fick mitt humör att stiga en aning. ”Mr Andre”, svarade jag och bugade också. Andre slog ut med handen och erbjöd mig artigt sin tomma stol, och eftersom det löste min placeringsfråga nappade jag på erbjudandet. Clancy såg förargad ut. Han borde ha erbjudit mig sin stol 15

i_harris_allt igenom dod_s.indd 15

2012-05-23 16:19:33


eftersom han stod lägre i rang, och med sin handling hade Andre påpekat det lika tydligt som med en blinkande pil av neon. Jag fick anstränga mig för att inte le. ”Hur mår Hennes Majestät?” frågade jag och försökte vara lika hövlig som Andre varit. Att säga att jag gillade Sophie-Anne vore att sträcka sig väl långt, men jag respekterade henne definitivt. ”Det är delvis därför jag har kommit hit ikväll”, sa han. ”Kan vi börja nu, Eric?” En mild förebråelse för Erics slöseri med tiden, misstänkte jag. Pam satte sig på huk bredvid mig. ”Ja, alla är här. Sätt igång, Andre. Scenen är din”, nickade Eric och log lite åt sitt moderna ordval. Han sjönk ner i sin stol och lade upp benen på skrivbordet. ”Er drottning befinner sig i Baton Rouge, i sheriffens för fjärde distriktet hus”, berättade Andre för den lilla skaran. ”Gervaise har varit ytterst tillmötesgående och förlängt sin gästfrihet.” Pam såg på mig och höjde på ena ögonbrynet. Gervaise skulle ha mist huvudet om han inte förlängt sin gästvänlighet. ”Men att bo hos Gervaise kan bara fungera som en tillfällig lösning”, fortsatte Andre. ”Vi har besökt New Orleans flera gånger sedan katastrofen. Här följer en rapport över våra egendomars tillstånd.” Trots att ingen av vampyrerna rörde sig kunde jag känna att det här hade väckt deras uppmärksamhet. ”Drottningens högkvarter har mist större delen av taket, så andra våningen och vinden har fått omfattande vattenskador. Dessutom landade en stor bit av någon annans tak inuti byggnaden, och det har orsakat en massa skrot och en del hål i väggarna ... Ja, den sortens problem. Medan vi arbetar på att få det att torka upp inomhus är taket fortfarande täckt av blå plast. Ett av skälen till att jag kommit hit är för att hitta en entreprenör som kan åta sig att lägga nytt tak ome16

i_harris_allt igenom dod_s.indd 16

2012-05-23 16:19:33


delbart. Hittills har jag inte haft någon tur, så om någon av er har inflytande över en människa som utför den typen av arbete behöver jag er hjälp. Undervåningen har fått en del utseendemässiga skador. Vatten trängde in, och vi har också råkat ut för plundrare.” ”Drottningen borde kanske stanna i Baton Rouge”, sa Clancy illvilligt. ”Jag är säker på att Gervaise skulle bli överlycklig inför utsikten att få inhysa henne hos sig permanent.” Clancy var uppenbarligen en självmordsbenägen idiot. ”En delegation av ledare från New Orleans kom och besökte vår drottning i Baton Rouge för att be henne återvända till staden”, fortsatte Andre och ignorerade Clancy fullständigt. ”De mänskliga ledarna tror att turismen kommer att få ett uppsving om vampyrerna återvänder till New Orleans.” Andre fixerade Eric med en kall blick. ”Under tiden har drottningen talat med de fyra andra sherifferna om den ekonomiska möjligheten att återuppbygga husen i New Orleans.” Eric nickade nästan omärkligt. Det var omöjligt att säga vad han kände inför att beskattas för drottningens reparationer. New Orleans hade varit det ställe dit vampyrer och de som ville umgås med dem begav sig, ända sedan Anne Rice visat sig ha rätt beträffande deras existens. Staden var som ett Disneyland för vampyrer. Men efter Katrina hade det självfallet gått åt pipsvängen med det, precis som med så mycket annat. Till och med Bon Temps kände av stormens verkningar och hade gjort det ända sedan Katrina dragit in över land. Vår lilla stad var fortfarande överfull av människor som flytt från Södern. ”Men drottningens festbyggnad, då?” frågade Eric. Drottningen hade köpt ett gammalt kloster i utkanten av Garden District för att kunna underhålla sina gäster, både vampyrer och icke-vampyrer. Även om den omgavs av en 17

i_harris_allt igenom dod_s.indd 17

2012-05-23 16:19:33


mur ansågs byggnaden svårförsvarad (eftersom den var kulturminnesmärkt och inte fick byggas om kunde man inte sätta för fönstren), så drottningen kunde inte bo där. Jag tänkte på det stora huset som hennes festlada. ”Det blev inte särskilt skadat”, sa Andre. ”Det kom plundrare dit och de lämnade såklart doftspår efter sig.” De enda som har bättre luktsinne än vampyrerna är varulvar. ”En av dem sköt lejonet.” Det gjorde mig ledsen. Jag hade på sätt och vis gillat lejonet. ”Behöver ni hjälp med att gripa dem?” frågade Eric. Andre höjde på ena ögonbrynet. ”Jag frågar bara för att jag vet att ni har sjunkit i antal”, förklarade Eric. ”Nej, det är redan ordnat”, svarade Andre och log nästan omärkligt. Jag försökte att inte tänka på det. ”Bortsett från lejonet och plundrandet, i vilket skick befann sig byggnaden?” sa Eric och styrde in diskussionen om stormskadorna på rätt spår igen. ”Drottningen kan bo där medan hon går igenom de andra egendomarna”, fortsatte Andre. ”Men som längst en natt eller två.” Alla nickade. ”Våra personalförluster”, sa Andre och fortsatte med sin dagordning. Alla vampyrer blev en aning spända, till och med nykomlingen Jake. ”Vår första uppskattning var låg, som ni redan vet. Vi antog att några skulle komma fram efter att stormens efterdyningar hade lagt sig. Men bara tio har dykt upp: fem här, tre i Baton Rouge och två i Monroe. Det verkar som att vi har förlorat trettio av de våra bara här i Louisiana. Mississippi har förlorat minst tio.” Rummet fylldes av små ljud och diskreta rörelser när Shreve­ports vampyrer reagerade på nyheten. Koncentratio18

i_harris_allt igenom dod_s.indd 18

2012-05-23 16:19:33


nen av vampyrer, både bofasta och besökande, hade varit hög i New Orleans. Om Katrina kastat sig över Tampa med samma kraft hade dödssiffran blivit mycket lägre. Jag höjde handen för att visa att jag ville säga något. ”Hur har det gått med Bubba?” frågade jag, efter att Andre nickat åt mig. Jag hade varken sett till eller hört av Bubba sedan Katrina. Om ni såg Bubba skulle ni känna igen honom. Vem som helst i hela världen skulle känna igen honom, i alla fall om man är över en viss ålder. Han hade inte dött på badrumsgolvet i Memphis. Inte helt. Men hans hjärna hade påverkats innan han hann föras över, och han var inte en särskilt bra vampyr. ”Bubba lever”, sa Andre. ”Han gömde sig i en krypta och överlevde på smådjur. Han mår inte riktigt bra mentalt, och drottningen har skickat iväg honom till Tennessee för att låta honom bo hos Nashvilles vampyrer ett tag.” ”Andre har gett mig en lista över de saknade”, sa Eric. ”Jag kommer att sätta upp den efter mötet.” Jag hade lärt känna några av drottningens vakter, och ville gärna se hur de hade klarat sig. Men jag hade ännu en fråga, så jag viftade med handen. ”Ja, Sookie?” sa Andre. Hans tomma blick satte mig på plats, och jag ångrade att jag bett om ordet. ”Vet ni vad jag undrar? Jag undrar om någon av drottningarna eller kungarna som ska närvara vid den här toppkonferensen, eller vad ni kallar det, har någon som kan förutspå vädret anställd hos sig.” Flera intetsägande blickar riktades mot mig, men Andre verkade intresserad. ”För jag menar, toppkonferensen, eller vad det nu är, skulle egentligen ha ägt rum sent på våren. Men förseningar, förseningar, förseningar, eller hur? Och sedan slog Katrina till. Om toppkonferensen börjat i tid hade drottningen kom19

i_harris_allt igenom dod_s.indd 19

2012-05-23 16:19:33


mit dit med makten i ryggen. Hon skulle ha haft en rejäl kampanjfond och fullt upp med vampyrer, och då skulle de kanske inte ha varit lika ivriga med att åtala henne för kungens död. Drottningen skulle antagligen ha fått vad hon än bad om. Men istället kommer hon dit” – jag var på väg att säga som en tiggare, men mindes Andres närvaro – ”med betydligt reducerad makt.” Jag var rädd att de skulle börja skratta eller göra narr av mig, men tystnaden som följde var intensiv och grubblande. ”Det är en av de saker du bör hålla utkik efter på toppkonferensen”, nickade Andre. ”Nu när du har nämnt idén för mig, tycks den märkligt trolig. Eric?” ”Ja, jag tror att det ligger något i det”, instämde Eric och stirrade på mig. ”Sookie är bra på att tänka utanför ramarna.” Pam såg upp på mig från sin plats vid min sida, och log. ”Hur har det gått med stämningen som Jennifer Cater lämnade in?” frågade Clancy. Han hade börjat se mer och mer obekväm ut där han satt i stolen som han haft sådant besvär med att roffa åt sig. Man hade kunnat höra en knappnål falla. Jag visste inte vad fan den rödhårige vampyren snackade om, men misstänkte att det var bättre att få reda på det genom att lyssna på konversationen än att fråga. ”Den bearbetas fortfarande”, svarade Andre. ”Jennifer Cater höll på att läras upp till Peter Threadgills ställföreträdare. Hon var i Arkansas för att sköta hans affärer när våldet bröt ut”, viskade Pam. Jag nickade för att låta Pam veta att jag uppskattade att hon berättade det för mig. Arkansasvampyrerna hade visserligen inte drabbats av Katrina, men de hade reducerats ganska kraftigt tack vare Louisianagruppen. ”Drottningen har svarat på stämningen genom att vittna om att hon var tvungen att döda Peter för att rädda sitt eget 20

i_harris_allt igenom dod_s.indd 20

2012-05-23 16:19:33


liv. Hon erbjöd sig givetvis att betala skadestånd till den gemensamma kassan.” ”Varför inte till Arkansas?” viskade jag till Pam. ”Drottningen hävdar att eftersom Peter är död, ärver hon Arkansas enligt bröllopskontraktet”, mumlade Pam. ”Hon kan inte betala skadestånd till sig själv. Om Jennifer Cater vinner målet kommer drottningen inte bara att förlora Arkansas utan vara tvungen att betala böter till dem. Enorma böter. Och också göra andra återlämnanden.” Andre började ljudlöst kretsa kring rummet, det enda tecknet på att han ogillade ämnet. ”Har vi ens så mycket pengar efter katastrofen?” frågade Clancy. En synnerligen oklok fråga. ”Drottningen hoppas att stämningen ska ogillas”, sa Andre och ignorerade Clancy en andra gång. Andres evigt tonåriga ansikte var fullständigt uttryckslöst. ”Men domstolen är uppenbarligen redo för en rättegång. Jennifer hävdar att vår drottning lurade Threadgill till New Orleans, och att hon planerat kriget och mordet på honom redan från början.” Den här gången hördes Andres röst från en plats någonstans bakom mig. ”Men det var ju inte alls det som hände”, invände jag. Dessutom hade Sophie-Anne inte dödat kungen. Jag var där när han dog. Vampyren som stod bakom mig just nu var den som dödat Threadgill, och vid det tillfället hade jag tyckt att det var fullt berättigat. Jag kände Andres kalla fingrar stryka mot min nacke där jag satt. Jag kan inte säga hur jag visste att de var hans, men den lätta beröringen och sekunden av kontakt mellan oss fick mig plötsligt att inse något fruktansvärt: Bortsett från Andre och Sophie-Anne var jag det enda vittnet till kungens död. Jag hade aldrig tänkt på det på det sättet förut, och för ett ögonblick kunde jag ha svurit på att mitt hjärta stannade. 21

i_harris_allt igenom dod_s.indd 21

2012-05-23 16:19:33


Under uppehållet vändes minst hälften av vampyrernas blickar mot mig och Erics ögon vidgades när han såg på mitt ansikte. Sedan började mitt hjärta slå igen, och ögonblicket var över som om det aldrig ägt rum. Men Erics hand ryckte till där den låg på skrivbordet, och jag visste att han inte skulle glömma den där sekunden. Han skulle vilja ta reda på vad den handlat om. ”Du tror alltså att rättegången kommer att bli av?” frågade Eric Andre. ”Om drottningen hade begett sig till toppkonferensen som New Orleans härskarinna – New Orleans som det en gång var – tror jag att den nuvarande domstolen skulle ha försökt få fram någon sorts förlikning mellan Jennifer och drottningen. Kanske något i stil med att Jennifer skulle upphöjas till en mäktigare ställning som drottningens ombud och få en stor bonus, eller något sådant. Men som det är nu …” Det blev en lång tystnad medan vi själva fyllde i luckorna. New Orleans var inte den stad den en gång varit och skulle kanske aldrig bli densamma igen. Sophie-Annes stjärna var i dalande. ”Och nu, tack vare Jennifers envishet, tror jag att domstolen kommer att fullfölja det”, avslutade Andre och tystnade. ”Vi vet att anklagelserna inte är sanna”, hördes en klar, kall röst inifrån hörnet. Jag hade lyckats bra med att ignorera mitt ex, Bill, men det var inte lätt. ”Eric var där. Jag var där. Sookie var där”, fortsatte vampyren (den namnlöse, påminde jag mig själv). Det var sant. Jennifer Caters anklagelse – att drottningen skulle ha lurat kungen till festladan för att döda honom – var ren lögn. Blodbadet hade brutit ut efter att en av Peter Threadgills män halshuggit en av drottningens anhängare. Eric log åt minnena. Han hade njutit av striden. ”Jag tog hand om den som startade allt”, sa han. ”Kungen gjorde sitt 22

i_harris_allt igenom dod_s.indd 22

2012-05-23 16:19:33


bästa för att komma på drottningen med ett snedsprång, men det lyckades han inte med, tack vare Sookie. När hans komplott inte fungerade satte han igång ett simpelt anfall. Jag har inte sett Jennifer på tjugo år”, tillade Eric. ”Hon har stigit snabbt i graderna, så hon måste vara hänsynslös.” Andre hade ställt sig till höger om mig så att jag kunde se honom, vilket var en lättnad. Han nickade. Än en gång gjorde alla vampyrer i rummet en liten rörelse, inte helt i synk men kusligt nära. Jag hade sällan känt mig så främmande: den enda varmblodiga i ett rum fullt av återuppväckta, döda varelser. ”Ja”, sa Andre. ”I vanliga fall skulle drottningen ha velat ha en fulltalig kontingent med som stöd. Men eftersom vi är tvingade att tänka ekonomiskt måste vi dra ner på antalet.” Andre kom än en gång så nära att han rörde vid mig, nu en smekning över kinden. Min tanke hade plötsligt fått mig att inse något: Det är så här det känns att vara en normal person. Jag hade ingen aning om mina följeslagares intentioner eller planer. Det var så här normala människor hade det varje dag. Det var skrämmande men också upphetsande, som att leka blindbock. Hur kunde vanliga människor stå ut med spänningen i vardagen? ”Drottningen vill ha den här kvinnan nära sig under mötena, eftersom människor kommer att närvara”, fortsatte Andre. Han riktade sig enbart till Eric och vi andra kunde lika gärna inte ha befunnit oss i rummet. ”Hon vill veta vad de tänker. Stan ska ta med sin telepat. Känner du honom?” ”Jag sitter faktiskt här”, muttrade jag, inte för att någon brydde sig förutom Pam, som gav mig ett soligt leende. Sedan, när alla kalla ögon riktades mot mig, insåg jag att de väntade på mig, att Andre hade talat till mig. Jag var så van vid att vampyrerna pratade över huvudet på mig att jag blev helt tagen på sängen. Jag var tvungen att gå igenom vad 23

i_harris_allt igenom dod_s.indd 23

2012-05-23 16:19:33


Andre sagt i huvudet tills jag förstod att han ställt en fråga. ”Jag har bara träffat en annan telepat en enda gång och han bodde i Dallas, så jag antar att det är samma kille – piccolon Barry. Han arbetade på vampyrhotellet i Dallas när jag kände av hans … hm … gåva.” ”Vad vet du om honom?” ”Han är yngre än jag och svagare än jag, det var han i alla fall då. Han hade aldrig accepterat det han var på det sätt som jag har gjort.” Jag ryckte på axlarna. Det var allt jag visste. ”Sookie kommer att vara där”, sa Eric till Andre. ”Hon är bäst inom sitt område.” Det var smickrande, även om jag hade ett vagt minne av att Eric sagt att också han bara träffat en enda telepat tidigare. Det var också fruktansvärt irriterande, eftersom han antydde att min skicklighet berodde på Eric istället för på mig. Även om jag såg fram emot att se något utanför min egen lilla stad, kom jag på mig själv med att önska att jag på något sätt skulle kunna slippa resan till Rhodes. Men jag hade redan flera månader tidigare gått med på att följa med i drottningens följe. Den senaste månaden hade jag dessutom arbetat extra på Merlotte’s Bar så att de andra servitriserna inte skulle ha något emot att täcka upp för mig under en vecka. Min chef Sam hade hjälpt mig att hålla koll på övertiden med ett litet schema. ”Clancy stannar här för att sköta baren”, sa Eric. ”Den här människan får alltså följa med men jag måste stanna kvar?” muttrade den rödhårige vampyren. Han var verkligen, verkligen missnöjd med Erics beslut. ”Jag kommer inte att få vara med om något av det roliga.” ”Det stämmer”, nickade Eric vänligt. Om Clancy hade tänkt säga något mer negativt, räckte det med en blick på Erics ansikte för att han skulle knipa igen. ”Felicia kommer att stanna och hjälpa dig. Bill, du stannar.” 24

i_harris_allt igenom dod_s.indd 24

2012-05-23 16:19:33


”Nej”, hördes den lugna, kalla rösten inifrån hörnan. ”Drottningen behöver mig. Jag har arbetat hårt på den där databasen, och hon har bett mig att marknadsföra den under konferensen för att väga upp för hennes förluster.” För ett ögonblick blev Eric stel som en staty, men sedan rörde han en aning på sig och höjde på ena ögonbrynet. ”Ja, jag hade glömt bort dina datorkunskaper”, sa han. Han kunde lika gärna ha sagt: ”Åh, jag hade glömt bort att du kan stava till katt”, med tanke på hur lite intresse och respekt han visade. ”Jag antar att du måste följa med oss i så fall. Maxwell?” ”Om det är din vilja, stannar jag.” Maxwell Lee ville klargöra att han visste ett och annat om hur man betedde sig som en god undersåte. Han såg sig omkring på de andra för att understryka det han sagt. Eric nickade. Jag anade att Maxwell skulle få en fin leksak till jul, medan Bill – hoppsan, den namnlöse – skulle få aska och spön. ”Då stannar du här. Du också, Thalia. Men du måste lova mig att du kommer att uppföra dig i baren.” Thalias tjänstgöring i baren, som helt enkelt bestod i att sitta och se mystisk och vampyrisk ut ett par kvällar i veckan, flöt inte alltid på helt smärtfritt. Thalia, tjurig och missmodig precis som alltid, nickade hastigt. ”Jag vill ändå inte åka”, muttrade hon. Hennes runda, svarta ögon hade inget annat än förakt till övers för världen. Hon hade sett alltför mycket under sitt mycket långa liv och inte haft kul på århundraden, det var i alla fall min tolkning. Jag försökte undvika Thalia så långt det var möjligt och var förvånad över att hon ens umgicks med de andra vampyrerna; hon verkade vara en ensamvarg. ”Hon har inget behov av att leda”, andades Pam i mitt öra. ”Hon vill bara få vara ifred. Hon blev utkastad från Illinois för att hon var alldeles för aggressiv efter det Stora avslöjan25

i_harris_allt igenom dod_s.indd 25

2012-05-23 16:19:33


det.” Stora avslöjandet var vampyrernas namn på den kväll de framträtt på teve inför hela världen för att låta oss veta att de faktiskt existerade, och meddela att de dessutom ville träda fram ur skuggorna och ta del av det mänskliga samhällets ekonomiska och sociala sidor. ”Eric låter Thalia göra som hon vill så länge hon följer reglerna och kommer i tid för att göra sina timmar i baren”, fortsatte Pam med nästan en ljudlös viskning. Eric var härskare i sin lilla värld, och det var det ingen som glömde. ”Hon vet vad straffet blir om hon går över gränsen. Men ibland verkar det som att hon glömmer bort hur illa hon skulle tycka om bestraffningen. Hon borde läsa Abby och få lite tips.” Om man inte fick ut någon glädje av livet, borde man … öh, göra något för andra, eller skaffa en hobby eller något sådant, eller hur? Var det inte det man brukade säga? Jag fick en blixtsnabb vision av Thalia som tjänstgjorde som frivillig under nattskiftet på långvården och rös. Och tanken på en stickande Thalia gav mig ytterligare en skräckslagen rysning. Åt helvete med terapin. ”De enda som ska följa med på toppkonferensen är alltså Andre, vår drottning, Sookie, jag, Bill och Pam”, sammanfattade Eric. ”Och dessutom advokaten Cataliades och brors­ dottern som hans budbärare. Åh, just det, Gervaise från fjärde distriktet och hans mänskliga kvinna, en eftergift eftersom Gervaise har visat drottningen sådan generositet. Rasul som chaufför. Och Siegbert, såklart. Det är hela sällskapet. Jag vet att en del av er är besvikna, och jag kan bara hoppas att nästa år blir ett bättre år för Louisiana. Och för Arkansas, som vi numera anser vara en del av vårt territorium.” ”Jag tror att det var allt vi behövde prata om med alla närvarande”, konstaterade Andre. Övriga saker som han och Eric måste diskutera skulle ske i enrum. Andre rörde 26

i_harris_allt igenom dod_s.indd 26

2012-05-23 16:19:33


inte vid mig mer, och det var bra eftersom han fick mig att darra ända ner i mina rosalackade tånaglar. Men det är klart, jag borde egentligen känna på det sättet inför alla i rummet. Om jag varit det minsta förnuftig skulle jag ha flyttat till Wyoming, som hade landets minsta vampyrbefolkning (två stycken, det hade varit en artikel om dem i American Vampire). Vissa dagar var jag väldigt sugen. Jag tog upp ett litet anteckningsblock ur handväskan när Eric började prata om avresedatum och när vi skulle komma hem, vid vilken tid vårt chartrade plan från Anubis Airline skulle anlända från Baton Rouge för att hämta kontingenten från Shreveport, och vilka kläder vi borde ha med oss. Det var med viss förfäran jag insåg att jag skulle behöva låna pengar av mina vänner igen. ”Sookie, du skulle inte behöva de här kläderna om det inte vore för resan”,sa Eric. ”Jag har ringt till din väns klädes­ affär, och du har kredit där. Använd den.” Jag rodnade och kände mig som den fattiga kusinen från landet. Men så tillade han: ”Personalen har konton i ett par butiker här i Shreveport, fast det vore alltför obekvämt för dig.” Jag slappnade av och hoppades att han talade sanning. Inte så mycket som en darrning i ett ögonlock sa i alla fall något annat. ”Vi kanske har varit med om en katastrof, men vi ska inte åka dit och se fattiga ut”, slog Eric fast och var noga med att bara låta blicken snudda vid mig. Inte se fattig ut, antecknade jag. ”Har alla förstått? Våra mål med toppkonferensen är att stötta drottningen när hon försöker försvara sig mot de löjliga anklagelserna, och att låta alla veta att Louisiana fortfarande är en ansedd stat. Ingen av Arkansasvampyrerna som kom till Louisiana tillsammans med sin kung överlevde och kan berätta om det.” Eric log, och det var 27

i_harris_allt igenom dod_s.indd 27

2012-05-23 16:19:33


inget behagligt leende. Det här hade jag inte vetat om tidigare. JÜsses, sü behändigt.

28

i_harris_allt igenom dod_s.indd 28

2012-05-23 16:19:33


9789175250021