9789152635780 by Smakprov Media AB

Arvet och en gemensam framtid bibelord - gudstj채nst - identitet Red: Ulla Marie Gunner och Per Westblom

© 2013 Upphovsmännen och Verbum Förlag AB Bibelcitat ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet Omslag och grafisk form Sofia Brolin Tryck Balto Print, 2013 ISBN 978-91-526-3578-0 Verbum Förlag AB Box 22543 104 22 Stockholm Tel 08 743 65 00 www.verbumforlag.se

Förord 7 Att använda boken 9 Baptismen – bibeltexter och reflexioner

Joh 14:1–14 Vägen

Fjärde söndagen i påsktiden 15

Rom 3:21–28 Nåden

Elfte söndagen efter trefaldighet 23

Rom 6:3–11 Livet

Första söndagen efter trefaldighet 31

Metodistkyrkan – bibeltexter och reflexioner

Rom 8:15–18 Barnaskapet

Söndagen före pingst 41

1 Joh 1:8–2:2 Förlåtelsen

Femte söndagen i fastan 49

1 Joh 2:28–3:3 Kärleken

Tjugofjärde söndagen efter trefaldighet 57

Missionskyrkan – bibeltexter och reflexioner

Matt 28:18–20 Uppdraget

Heliga trefaldighets dag 67

Luk 15:11–32 Hemkomsten

Tredje söndagen efter trefaldighet 75

2 Kor 5:14–21 Försoningen

Fastlagssöndagen 85

Vägledande ord om bibelbruk och bibelsyn

Jesus och de första kristna tolkar skriften

Bibeltext som ett gudsmöte

Bibelsynsdebattens uppkomst 102 Wesley, Wiberg och Waldenström tolkar Bibeln

105

Lek med texterna inför Gud

108

Bibeln och själavården 111 De förtryckta har tolkningsföreträde

114

Konsten att låta texten göra motstånd mot tolkaren

117

Använda Bibeln för att förnya församlingen

120

Släppa sargen 123

Skribenter och tonsättare

127

Förord En ny kyrka föds. Men likt alla barn som föds så finns historien med; rötter, gener, sammanhang. Inget barn föds ur ett vakuum – inte heller en ny kyrka. Gemensam Framtid har börjat sin vandring. Där ingår att söka en ny identitet. Det är något som hela kyrkan behöver göra tillsammans. Det gäller den lokala församlingen, lika väl som dess individer, medlemmar och vänner. Det är vår övertygelse att i centrum för detta identitetsbygge finns gudstjänsten. Vi är en kyrka med en rik variation av gudstjänsttraditioner. Ibland skiljer innehållet – ibland formerna. Identitetsbygget behöver göras trots detta eller tack vare detta. Den här boken vill vara ett bidrag till Gemensam Framtids första år som ny kyrka. Idén till boken föddes då vi två arbetade med ett fokusområde som kallades Bibel och bön under 2011/2012. Vi har samarbetat sedan 1999. Först som pastorer och församlingsföreståndare i en baptistförsamling och en missionsförsamling. Ungefär samtidigt gick vi sedan vidare till nationella tjänster 2008 och när Gemensam Framtid bildades fick vi fortsätta att arbeta tillsammans under ett år. Sedan 2008 har vi fått lära känna goda kollegor i Metodistkyrkan och då också förstått att vi behöver lära oss mer om den historia som vi inte delat så länge men som nu börjat tvinnas samman. Vi bad några personer med god kännedom om rötterna att plocka fram förslag till bibeltexter som varit viktiga för våra gamla samfunds historia och att skriva reflexioner över dessa. Genom andra kollegor fick vi texter som speglar de utmaningar vi står inför just nu. För att ge ytterligare material till gudstjänst har vi själva formulerat gudstjänstinslag, samtalsfrågor och andliga övningar som vi hoppas ska kunna bli till en resurs

för gudstjänstmakare, såväl teologer och pastorer som församlingsfolk och vänner som vill vara med och forma gudstjänst och framtid. Ingen kyrka utan sång! Vi har svårt att tänka oss gudstjänst utan sång, musik och rytm. Därför bad vi vår kollega Lena Wohlfeil att bjuda in till sångskrivande utifrån de bibeltexter som valts. I boken finns därför också en sång till varje kapitel. Flera är nyskrivna – några har varit publicerade tidigare. I slutet av boken finns ett avsnitt som innehåller artiklar av Rikard Roitto som varit publicerade i tidningen Sändaren. De hade sitt ursprung i en idé från arbetet med Bibel och bön och fokuserar främst på bibelanvändning för att inte fastna i frågan om bibelsyn. Artiklarna finns med som en fördjupning till bokens bibeltexter och som inspiration för bibelläsning här och nu. Till sist: ett stort tack till alla er som bidragit som skribenter av texter, sånger och artiklar. Utan er hade boken förstås inte kunnat genomföras. Utöver alla er har Lena Wohlfeil, som tidigare nämnts, bidragit med arbetet att anonymisera, presentera och välja ut sånger. Sofia Camnerin har läst och gett övergripande synpunkter. Johnny Jonsson har bidragit med textval. Lotten Wesslén och Kristina Wänblom på Verbum Förlag har stöttat och uppmuntrat i själva bokprocessen. Stockholm den 14 januari 2013

Ulla Marie Gunner

Per Westblom

Att använda boken Som bokens titel anger är detta en skrift för gudstjänstmakare. Den ger inga kompletta gudstjänstordningar. Istället är den tänkt som vägledning och inspiration för gudstjänster utifrån olika bibelord och dess teman. Samtliga bibelord återfinns också i Evangelieboken och kan alltså användas i samband med kyrkoåret. Men utgångspunkten har varit skriftställen som haft historisk betydelse för de tre kyrkosamfund som bildar Gemensam Framtid. Till varje bibeltext följer två reflexioner. En som utlägger textens exegetiska och samfundshistoriska betydelse (Historiens utmaning) och en som vetter åt en mer nutida reflexion och tillämpning av texten (Nutidens utmaning). Reflexionerna kan användas både som inspiration för predikan och andra inslag i gudstjänst eller i samtalsfora. Utöver reflexionerna finns en bön, en andlig övning, en samtalsfråga, ett förslag på inslag i gudstjänsten samt en sång (flera nyskrivna för boken). Allt detta bidrar sammantaget till att ge olika tolkningar och infallsvinklar på den aktuella bibeltexten, som kan vara till hjälp för gudstjänstmakaren (men även gruppen och den enskilde). Sångerna kan du lyssna till på Gemensam Framtids hemsida. De andliga övningarnas syfte är att på ett så enkelt och praktiskt sätt som möjligt kunna tillämpa texternas innehåll i vardagen. Det bör observeras att det är övningar och inte mål i sig. De kan användas som de står men också ge uppslag till andra til�lämpningar. I flera övningar används Frälsarkransen. Den har skapats av Martin Lönnebo som en hjälp för den dagliga bönen. Kransen har 18 pärlor med olika innebörd och alla relaterar till olika moment i den kristna tron.

Frälsarkransen består av: • Den guldfärgade Gudspärlan • Den vita Jagpärlan (liten) • Den vita Doppärlan (stor) • Den sandfärgade Ökenpärlan • Den blå Bekymmerslöshetspärlan • De två röda kärlekspärlorna (den första för mottagen kärlek, den andra för utgivande) • De tre vita hemlighetspärlorna (t ex för dina böneämnen) • Den svarta Nattens pärla • Den vita Uppståndelsepärlan • De sex sandfärgade, ovala tystnadspärlorna. Du kan läsa mer om Frälsarkransen och dess bakgrund och möjligheter i Martin Lönnebos bok Frälsarkransen och på hemsidan www.fralsarkransen.se.

Kyrkoåret Vi har sorterat bibeltexterna och därmed kapitlen i den här boken efter de tre gamla samfunden som nu är Gemensam Framtid. Det går också att sortera kapitlen efter hur de faller in i kyrkoåret: Fastlagssöndagen Kärlekens väg Försoningen 2 Kor 5:14–21 Femte söndagen i fastan

Försonaren

Förlåtelsen 1 Joh 1:8–2:2 Fjärde söndagen i påsktiden

Vägen till livet

Vägen Joh 14:1–14

Söndagen före pingst

Hjälparen kommer

Barnaskapet Rom 8:15–18 Heliga trefaldighets dag

Gud – Fader, Son och Ande

Uppdraget Matt 28:18–20 Första söndagen efter trefaldighet

Vårt dop

Livet Rom 6:3–11 Tredje söndagen efter trefaldighet

Förlorad och återfunnen

Hemkomsten Luk 15:11–32 Elfte söndagen efter trefaldighet

Tro och liv

Nåden Rom 3:21–28 Tjugofjärde söndagen efter trefaldighet

Den yttersta tiden

Kärleken 1 Joh 2:28–3:3

Hjälp att hitta i kyrkoåret finner du via en hemsida som utvecklats inom ramen för Gemensam Framtid: www.kyrkoar.se. Via hemsidan är det möjligt att lägga in kyrkoåret med texter i sin digitala kalender. Det går också att från hemsidan länka direkt till www.bibeln.se för respektive bibeltext.

Baptismen â&#x20AC;&#x201C; bibeltexter och reflexioner

Joh 14:1–14 Vägen Jesus, du som kallar dig Vägen, hjälp oss att hålla oss nära dig och inte att fokusera så mycket på våra fötter eller vägens riktning att vi tappar bort dig. Vi ber istället om öppen blick för de medmänniskor du sänder i vår väg.

Historiens utmaning I baptistkapell kan man finna ”Jesus är vägen, sanningen och livet” skrivet på fondväggen eller på de minneskort som delades ut i söndagsskolan. Som andra tänkvärda ord blev också dessa Jesusord broderade på bonader som prydde baptisters och andras hem därför att Jesus var viktig för dem. För en tid sedan ställde en journalist frågan till mig om jag trodde på Bibeln. Jag hör mig svara direkt: Nej! I det ögonblicket insåg jag att ett baptistiskt sätt att tänka fanns ända in i min ryggmärg. Bibeltexten i Joh 14:1–4 har inspirerat mig till följande tankegång kring auktoritet. Vi har kommit till tro på Jesus Kristus. Han är den yttersta normen. Därför kännetecknas mitt och andra kristnas liv av att vi så troget som möjligt följer Kristus och inte en bok. I dagens evangelium bekräftar Kristus: Gemenskapen vi har bryts inte även om vi är ifrån varandra. Den håller ända fram tills jag kommer och hämtar er. Vänta, håll ut. Kyrkan väntar fortfarande och håller fast vid tron på den uppståndne! Olika former av bokstavstro och relativism korrigeras av den centrala plats som baptisterna på detta sätt ger Kristus. Bokstavstro kommer ofta ur en felaktig auktoritetsordning som placerar Skriften före Kristus, ofta som ett desperat försök att finna

något fast genom att ta sin tillflykt till en lagisk läsning av de heliga texterna (jfr 2 Kor 3:6). Relativism som ser sanningen ”bara för mig” eller i en annan begränsad mening, utmanas också av baptisternas ordningsföljd: Kristus först, sedan Skrift och tradition och församlingsmötet. Detta innebär att människans tankar inte står ensamma. I nutidens mångfaldssamhälle ställs auktoritetsfrågorna på sin spets: Vad, vem och vilka har faktiskt inflytande över oss – och varför? Då är det viktigt att kyrkan reflekterar över innebörden av den personliga auktoritet och betydelse som den uppståndne Kristus har och hur den relaterar både till den text som vittnar om honom och till den grupp lärjungar i vilken han förkroppsligas och synliggörs i världen. Denna tankegång nedgraderar inte Bibeln. Tvärtom. Att ta skriftens ord på allvar betyder att där söka ett möte med Kristus som förvandlar oss till att bli mer lika honom. Då kan vi höra Guds levande ord som kommer till oss med oväntade krav och nya utmaningar i vår egen tid. På så sätt tjänar Bibeln Kristi auktoritet. Texten ingår i Jesu avskedstal till lärjungarna (Joh 14–17). Det var ingen monolog. Lärjungarnas frågor och kommentarer ingår i budskapet. För lärjungarna är det orden om Gud som förbryllar mest. Jesus ger uttryck för en bild av Gud som en nära relation mellan Fader, Son och Ande. Detta avslöjande, som för samtiden var hädiskt, var att Jesus och Gud står varandra så nära att de blir en och densamma. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”, säger han. Vilket anspråk! Jesus, sann människa och sann Gud. Just i dessa ord vilar den kristna trons övertygelse om att den är unik, har en uppenbarelse utöver andras, en förståelse, ett anspråk på exklusivitet. Som kristna ser vi olika på detta anspråk. Somliga menar att det förhindrar religionsmöte. Andra tror att Gud kan ha visat fler flikar av sin mantel. 16

I avskedstalet inbjuder Jesus oss att dela Guds mission, att bli sänd som han är sänd, in i världen. Teologin om Kristi suveräna auktoritet ger därför evangelisation och mission en särskild doft. Det är inte en strävan efter att göra Kristus relevant för andra människor utan att förtrösta på att Kristi närvaro i andra kulturer och människor är förvandlande. Det är också att öppet berätta om Skrifternas Kristus för andra, att se vad Gud gör nu i världen och att samarbeta med Gud i det. Sune Fahlgren

Nuets utmaning Jag har vid flera tillfällen utgått från inledningen till Johannes 14 när jag hållit griftetal. Det har varit när någon gått bort som haft den där extra förmågan att visa gästfrihet och omsorg, någon som varit med om att skapa utrymmen för möten och vila. Det kan vara en kokerska som omsorgsfullt ordnat mat till många bjudningar, en arkitekt som byggt hus för vårdinrättningar, en mamma som ofta lät nystickade sockar möta sina vuxna barn på gästrummet när de kom hem. Dessa människor gav redan här i livet en försmak av den omsorg som en gång ska möta oss vid övergången mellan död och liv. I alla fall om man ska tro Jesus. Jag slutar aldrig att fascineras över de bilder Jesus använder när han ska beskriva sig själv och Gud. Han har så många och de är så överraskande. I den här texten framställs Gud som husägare. Jesus är värden, som inte bara släpper in oss utan också har förberett så att vi möts av en känsla av att vara välkomnade och väntade. Som kokerskan, arkitekten och mamman. ”Vägen dit jag går, den känner ni.” Inför det tvärsäkra påståendet känns det fullt naturligt att värja sig som Tomas. Så självklart enkelt känns det sällan när vi försöker förstå hur vi kan följa Jesus. 17

När vi står inför ett vägval eller i möten med medmänniskor ställer vi oss ibland frågan: Vad skulle Jesus ha gjort? Men det är svårt att förstå vad gudsrikets dimensioner betyder för just vår egen konkreta vardag. Så: ”Hur kan vi då känna vägen?” För mig låter det som om Jesus försöker få lärjungarna att förstå att de inte ska göra det så krångligt för sig när de söker Gud. Att de ska sluta gå över ån efter vatten. De har svaret på hur de kan finna vägen till Gud alldeles framför sig. Jesus, som de umgåtts med så länge och känner så nära: Det är han som är vägen! Dessutom är han sanningen och livet. Lärjungarna har bara inte förstått att Gud är så nära dem. Berättelsen påminner mig om liknelsen i Matteusevangeliet 25:31. När Människosonen i tidens slut möter de rättfärdiga och påtalar att de under livets gång hjälpt honom när han var hungrig, hemlös, sjuk och satt i fängelse förstår de ingenting. När skulle de ha hjälpt honom? Svaret, ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”, gör tydligt att de mött honom i sina medmänniskor – utan att ha tänkt på det. De har inte förstått att Gud var så nära dem. Men dessa möten var ändå gudsmöten. Förmodligen är det likadant för oss: Gud finns närmre än vi förstår. Det är ju just precis det vi så gärna vill berätta för fler. Här, helt nära, rent av inom dig, finns den: Vägen. Sanningen. Livet. Öppna dina sinnen och ta emot. Kanske blir du kvar på samma plats. Men ditt liv kommer att förändras. Någon gång har jag läst inledningsorden i Johannes 14 vid en begravning för en människa som levde sitt liv på resande fot. En människa som här i livet aldrig riktigt rotade sig, som hade svårt att veta vad hon skulle kalla ”hemma”. Ändå var hon en människa som man kände hade hittat sitt hem. Men hon hade hittat det inom sig. Där fanns ett heligt rum som hon delade med Gud. Jenny Dobers 18

GUDSTJÄNSTINSLAG Gestalta samtalet från Joh 14 med olika läsare eller som en enkel dramatisering med de olika personerna i samtalet.

SAMTALSFRÅGA Orden i Joh 14:6 om Jesus som vägen tolkas vanligen som att den kristna tron är den enda möjliga vägen till Gud. I Historiens utmaning står det: ”Andra tror att Gud kan ha visat fler flikar av sin mantel.” Vad tänker ni om Jesustron i relation till andra religioner?

ANDLIG ÖVNING I min faders hus finns många rum, säger Jesus. Inred ett inre eller yttre rum för ditt möte med Gud. Ett yttre rum kan vara en särskild tid eller plats dit du återkommer, och den inre platsen kan inredas med en särskild ordning som du använder vid din bön (en andaktsbok, ett föremål, Frälsarkransen eller ett bibelord).

SÅNG Se nästa sida.

Not 1 - Bap - Vägen, Page 1

Det är i dig  &  c œ œ œ

.. œ D

1 Det är

 &  œ œ œ 3

det är i



vä - gen. 1, 2

A sus 4

œ œ œ

dig,

dig

Du A

Text och musik: Tomas Boström A 3



det är

‰ j œ œ

vi le - ver vi rör oss som vi är

dig,

är

œ œ

än. än. till.

Du är

san - ning - en 3

œ œ œ .. w 3

vet. 2 Det är 3 Det är

A sus 4

i i

och D



vet.

Rom 3:21–28 Nåden Gud, du har lagt förmågan till tillit i oss människor. Hjälp oss att leva vår tro så att tilliten till dig, Gud, är större än tilltron till våra misstag och vår brustenhet. När vår tro brister – hjälp oss att ha tillit till att din kyrkas tro kan bära oss och att din nåd räcker för oss var och en.

Historiens utmaning Kristens resa av John Bunyan (1628–1688) är ett av världslitteraturens mest översatta och spridda verk. I allegorins form skildras det kristna budskapet om frälsningen, som också texten från Rom 3 försöker sätta ord på. Huvudpersonen i berättelsen – The Pilgrim (”Kristen”) – börjar det kristna livet genom att bulta på porten till omvändelsens trånga port. Så kom då Kristen efter en stunds vandring upp till porten. Och som det stod skrivet över den: ”Klappen, och eder skall varda upplåtet”, så klappade han på flera gånger … Kristen: Här är en arm, skuldbelastad syndare. Jag kommer från staden Fördärv men går till Sions berg för att undfly den tillkommande vreden. Predikanten Bunyan skildrar här mycket uttrycksfullt baptisternas övertygelse om räddning genom personlig sinnesändring och tro. Varje människa måste ge sitt gensvar till den kärlek som Gud visat i Jesus Kristus. Man måste själv ”bulta på dörren”. Bunyans berättelse har fått kritik för att den framställer det kristna livet som ett solonummer, att den enbart lyfter fram en individualistisk tro. Var finns kyrkans tro och gemenskap? Men denna betoning av en personlig troserfarenhet samspelar enligt baptistteologen Paul Fiddes med baptisternas lika starka

betoning av ”det nätverk av relationer i vilket och genom vilket den frälsande tron har väckts” (Tracks and Traces, 2003, s 229). Inom baptismen pågår genom historien ett spännande samtal om förhållandet mellan den personliga erfarenheten av frälsningen och Guds frälsningsverk i Jesus Kristus. Det är som ett sökande efter en teologisk modell för hur detta skulle kunna vara två aspekter av en och samma process. Bunyans berättelse kan vara en fingervisning om att vissa motsättningar uppstår därför att människors erfarenheter av Gud inte alltid stämmer med de teologiska kartor som ritats upp. Kanske är det dålig teologi som gjort att berättelser som John Bunyans allegori varit människor till mer hjälp. Erfarenhet och teologi har här formats till en berättelse som tolkar trons liv med Gud utifrån den givna gudomliga uppenbarelsen. Vad skrev då aposteln Paulus om dessa frälsningsfrågor? Fastän Rom 3:21–28 är en komplext sammansatt text är centrum tydligt inramat genom två utsagor om uppenbarelsen av Guds rättfärdighet, v 21–22, eller visandet av Guds rättfärdighet, v 25b–26. Där emellan står kungörelsen om att Gud rättfärdiggör den troende i kraft av Jesu död, v 24–25b. Paulus beskriver vad som händer då någon – ”jude eller hedning” – tror på evangeliet om Jesus Kristus. Med hjälp av bilder från domstolarna (förklaras rättfärdig, v 24a), från befriandet av slavar och krigsfångar (friköpa, v 24b) och från syndoffersriten (försoningsoffer, v 25) skildrar Paulus hur och varför Gud gripit in på detta sätt i vår värld. I Jesus Kristus har Gud uppenbarat en frälsande rättvisa som tagit itu med syndens makt och skuld, så att en ny mänsklighet träder fram. Denna nya gemenskap kännetecknas av tro som svarar mot Kristi trofasthet – och av att vara ett folk på väg. Bibelns berättelse om räddningen fortsätter. Genom personlig tro och efterföljelse skriver vi in oss själva i det som redan är 24

Guds stora kärlekshistoria. Den baptistiske missionären William Careys (1761–1834) bevingade ord i en predikan den 30 maj 1792 uttrycker detta samband på ett uppfordrande sätt: ”Vänta stora ting från Gud! Våga stora ting för Gud!” Sune Fahlgren

Nuets utmaning Texten ur Romarbrevet 3 provocerar vår ambivalenta självbild från två fronter: ”Alla har syndat.” Vadå syndat, tänker vi, vi gör väl så gott vi kan och vad ska det tjäna till att prata om synd? Tänk positivt istället! ”Människan blir rättfärdig.” Rättfärdig, tänker vi, det är ett alldeles för stort ord för oss som ständigt kommer till korta. Människa och rättfärdig – en omöjlig kombination. Vi duger inte till. Om vi är riktigt ärliga tror jag att texten ur Romarbrevet 3 också provocerar vårt ordningssinne på två sätt: ”Här görs ingen åtskillnad…” Jo, tänker vi, i teorin stämmer det väl, men i praktiken... Nog är det skillnad på folk och folk. Somliga är helt enkelt lite frommare än andra. ”… utan att ha förtjänat det.” Vänta nu? Skulle det vara så att det inte spelar någon roll om jag presterat massor, meritlistan är lång, karriären gått spikrakt och jag är bygdens Moder Teresa. Eller om jag sätter mig ner och gör ingenting resten av livet. Skulle mitt värde vara oförändrat starkt? Paulus säger det bäst själv: ”Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting.” Vi vill ogärna tänka på oss själva som syndiga, samtidigt brottas vi ständigt med vår otillräcklighet. Så snart vi lever i en relation med någon annan tvingas vi se att inom oss finns både fantastiskt många goda drivkrafter – och förfärligt många genanta. Kan vi klara att se oss själva som både otillräckliga och rättfärdiga samtidigt? 25

Vi erkänner inte gärna att vi gör skillnad på människor vi möter. Ändå är det nog så att vi har olika förväntningar på människor beroende på vilket utseende de har, var de kommer ifrån och vad de sysslar med. De judekristna i Rom som först läste Romarbrevet blev nog utmanade av tanken att fler än de själva och deras folkgrupp hade självklar tillgång till evangeliet. På vilket sätt utmanas vi, om vi är uppriktiga, av orden som handlar om rättfärdighet genom tro, ”Här görs ingen åtskillnad”? Vi vill så gärna veta att vi förtjänat det vi får. Det är svårt att stå i tacksamhetsskuld och vi vill gärna ha en mätbar rättvisa. Kan vi öva oss i att ta emot utan att känna att någon motprestation krävs? Det finns ett stort litet ord som i sina tre bokstäver sammanfattar det mysterium texten i Romarbrevet 3 beskriver. Om det mysterium som gömmer sig i det ordet är vår utgångspunkt och bas, kan vi i nästa steg låta tron bli handling, ta vårt ansvar som medmänniskor och Guds medskapare. Det är ordet nåd. Jenny Dobers

GUDSTJÄNSTINSLAG I Historiens utmaning reflekteras det över förhållandet mellan den enskilda och den gemensamma tron. Pröva hur inslagen i den aktuella gudstjänsten relaterar till individen respektive gemenskapen. Är det något som behöver balanseras?

SAMTALSFRÅGA ”Kan vi klara att se oss själva som både otillräckliga och rättfärdiga samtidigt?” Vad innebär det att ha en sådan självbild? Hur stämmer det med hur ni brukar beskriva er själva?

ANDLIG ÖVNING ”Kan vi öva oss i att ta emot utan att känna att någon motprestation krävs?” Pröva! Använd gärna den Första kärlekspärlan och tacka Gud för den kärlek och omsorg som visas dig av Gud och människor. Försök att motverka impulser av tacksamhetsskuld och krav på motprestation (lämna det till Gud). Öva dig på samma sätt att ta emot av människor med tacksamhet utan skuld och glädje, utan prestationsimpulser.

SÅNG Se nästa sida.

Not 2 - Bap - Nåden, Page 1

Vägen till himmelen Text: Linda Claremar Musik: Frida Augustsson

& c œ

Ing - en

& & &

Ing - en F

kan

Hur C/E

Hur

kan

F add 9/A

œ œ

är

C/E

män - ni - ska G add 9

hon

då

hon

& &

œ œ œ œ œ

en - da

und

G add 9

vi kan

œ œ œ.

C/E

är

from.

Dm/A

œ.

œ œ

C/E



j œ 

ka dom?

gö - ra:

.



‰

är att tro

vä - gen till him - me - len står

G/B

œ œ œ

rätt - fär - dig?

vi kan

‰



helt

œ œ

fär - dig.

Fm 6/A b

bli

helt

Det finns ba - ra ett

män - ni - ska

& .. œ œ œ œ œ F

G/B

öp - pen

j œ

Det

‰

j œ

‰

att

j œ

för

Hur

kan

hon

& .. œ œ œ œ œ

Det finns ba - ra ett

& & &

Je -

œ œ



ka dom?

C/E



vi kan

gö - ra:

‰

j œ

Det

‰

G/B

vä - gen till him - me - len står F

Not 2 - Bap - Nåden, Page 2

‰ jPage 2 Not 2 - Bap - Nåden, œ . œ œ . C . att œ œär attœ tro w C/E F C sus har byggt för oss en bro. ‰ j œ œ œ. œ œ œ œ  œ Am

œ œ œ œ Gœ en œ. œ - da œ œvi kan F

und

G add 9

œ.

œ œ

Je - sus har byggt för oss

öp - pen C

bro.

för

29 Den som har "Arvet och en gemensam framtid" får kopiera denna sång för gudstjänstbruk i sin församling men inte sprida den vidare på annat sätt. Sången är upphovsmännens/upphovsmannens egendom.

Rom 6:3–11 Livet Jesus, livets början och livets slut delar du med oss. Så som du dog och uppstod till liv, hjälp oss som vill följa dig att genom dopet uppstå till nytt liv med dig. Låt uppståndelsen ständigt öppna för livets möjligheter och nya perspektiv på hela din skapelse.

Historiens utmaning När baptistpionjären F O Nilsson (1809–1881) hade grundat den första baptistförsamlingen i Sverige 1848 översatte han Hamburgbaptisternas trosbekännelse till svenska. Den antogs senare av församlingen. Bekännelsen var viktig, för att inför myndigheter och andra klargöra tro och övertygelse. En ny trosprofil hade ju mot alla odds etablerats i enhetssamhället Sverige. Ett stort antal bibelreferenser bifogades varje paragraf i bekännelsen, bland annat finns hänvisningar till Rom 6:3–11 i paragrafen om dopet av troende. Denna baptistiska trosbekännelse ser dopet som ett faktiskt möte mellan människan och Gud och inte enbart som en bekännelsehandling. Människan ”inträder till tro” och ”avger förklaring”. Därefter följer flera ord som anger vad Gud gör med människan i dopet: ”förkunnande och försäkrande”, ”dött, blifwit begrafwen och uppstånden” med ”Christo Jesus” (Rom 6) osv. Dopsynen är alltså tydligt ekumenisk hos de första svenska baptisterna. Det skulle dröja hundra år innan baptismen i Sverige mer allmänt omfattade en sakramental förståelse av dopet, det vill säga att dopet ger vad det betecknar. När baptistledaren Anders Wiberg (1816–1887) utlägger dopet 1854 är det en antisakramental syn som kommer till uttryck. Wiberg hade varit i Amerika, och därifrån tog han med sig denna 31

teologi. Hans referenser till Rom 6 gäller framför allt dopsättet och tidpunkten. Wiberg argumenterar i sin dopbok för att det rätta dopsättet finns redan i betydelsen av grundtextens ord baptitzo, neddoppa. Eftersom Paulus skriver ”Vet ni då inte?”(v 3), ställer Wiberg frågan: ”Huru kunde nyfödda barn veta och förstå sådant?” Därmed utlägger han texten som en kyrkokritik mot den lutherska kyrka han tidigare tillhörde. En betoning på kunskap och förstånd blev tidigt ett kännetecken på baptistisk spiritualitet i Sverige. En banbrytare för en annan baptistisk läsning av Rom 6 var George R Beasley-Murray (1916–2000). På svenska finns en förkortad version av en viktig bok, Dopet idag och imorgon (1967), i vilken Beasley-Murray företräder en tolkning av dopet, där Guds och människans handlande hålls samman. Följande utläggning är inspirerad av hans bok. Romarbrevets sjätte kapitel är den mest centrala doptexten hos Paulus och kanske i hela Nya testamentet. Men det är inte dopets mening i sig som är grundtemat. Paulus lyfter fram dopet inom ramen för en annan frågeställning, den kristnes frihet från syndens välde och tvingande nödvändighet (se Rom 5:12, 6:12). Enligt Paulus finns det två herravälden som står mot varandra: syndens och nådens. Men i och genom Kristushändelsen överträffar nådens välde syndens. Det betyder dock inte att den kristne är fri att göra som han eller hon vill (Rom 6:1–2a). Nådens herravälde befriar människan till ett liv i ”trons lydnad” (Rom 1:5, 16:25–27). Utgångspunkten för Paulus tydning av dopet är frågan som föregår vår text: ”Vi som har dött bort från synden, hur skall vi kunna leva vidare i den?” (v 2b) Hur det är möjligt att leva för Gud förklarar Paulus genom att lyfta fram den gåva som är given i och med dopet till Kristus. Dopets innebörd utgår från att det kristna dopet är ett dop ”in i Kristus” och ”med Kristus”. Därmed anges både målet 32

– gemenskap med Kristus – och hur dopet kan leda till det målet: den som döps blir införlivad i det livsöde som mötte Jesus Kristus (hans död, begravning och uppståndelse). Även tempusformerna i denna episteltext – perfekt – visar att den döpte har blivit delaktig av Kristi livsöde. Den döpte har redan blivit korsfäst med Kristus (v 6), redan dött med Kristus (v 8) osv. Allt är ett givet faktum. Dock ses kroppens uppståndelse som en händelse som ännu inte inträffat för den kristne (v 5, jfr Ef 2:6). Den som är döpt in i Kristus har alltså bytt herre. I den livsgemenskapen är syndens herravälde brutet så att man kan leva för Gud som en ny skapelse. Av det skälet följer en rad imperativsatser i 6:12 ff. Dopet förpliktar till ett etiskt liv i överenstämmelse med nådens välde. Så tolkat blir dopet ett tecken på vårt gemensamma lärjungaskap som kristna. Sune Fahlgren

Nuets utmaning När man får vara med om att någon döps, oavsett om det är ett spädbarn eller någon som själv beslutat att låta sig döpas, hänförs man lätt av hur vackert livet och dess möjligheter är. Ett nytt liv – vilket mirakel! En kärlek som bär – så fantastiskt! Men tankarna kan också lätt vandra vidare. Kära vän, vad kommer du att möta på din fortsatta vandring genom livet? En vuxen som ser på ett barn vet av erfarenhet att livet kan vara alldeles fantastiskt. Men också att det kommer att ge erfarenheter man skulle önska att barnet slapp. Livet kommer helt säkert att innebära död – både bildligt och faktiskt. Och även om dopet gör att allt är annorlunda och livet är nytt, kommer livet samtidigt att fortsätta som vanligt. Den nydöpta kommer även fortsättningsvis att göra både gott och ont, möta både glädje och besvikelser. 33

Så vad menar han, Paulus, när han lovar att vi i och med dopet ”ska leva i ett nytt liv” och att vi ”inte längre är slavar under synden”? Om han menar att vi aldrig mer skulle synda har han väl ändå tappat kontakten med verkligheten? Nej, så naiv är han trots allt inte, Paulus. Man behöver bara läsa en bit in i nästa kapitel av Romarbrevet för att förstå att han vet en hel del om vad det är att vara människa, döpt som odöpt: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Dopet är ingen försäkring vi skaffar för att aldrig mer behöva misslyckas eller såras. Det är ett löfte om att det där nya livet hela tiden kommer att finnas inom oss att återvända till, vart livet än bär oss. Dopet påminner om att det finns en berättelse om mitt liv som är viktigare och starkare än den som säger att jag är en misslyckad syndare. Det är berättelsen att jag är betrodd att leva tillsammans med Kristus. Dopet finns som en faktisk händelse i vår livshistoria. Det är en milstolpe som markerar att något är annorlunda än om jag hade varit utlämnad åt mig själv. ”Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han.” (Rom 6:5) Det är en händelse som räcker för hela livet. Men döden och uppståndelsen är också en vågrörelse genom våra liv. Under livets gång återvänder vi då och då till dödsmörkret; för att vi själva misslyckas; för att andra sårar oss; för att mörkret suger oss in. Varje gång vi hamnar i det där långfredagsmörkret finns Kristus där – honom som vi delar döden med. Gång på gång får vi också påminna oss om att vi delar påskdagsuppståndelsen med Jesus. Därför kan det vara starkt att då och då påminna sig om sitt dop. Att få känna vattnet på sin panna i en dopbekräftelse kan vara en viktig rit. Jenny Dobers

GUDSTJÄNSTINSLAG Erbjud möjlighet till dopförnyelse i gudstjänsten. Ta en skål som fylls med vatten (gärna från dopgraven om sådan finns) och låt gudstjänstdeltagarna komma fram. Den som håller skålen doppar fingret i vattnet och tecknar ett kors i pannan på den som kommer fram. T ex kan följande ord uttalas: ”Du är döpt i Jesu Kristi namn och tillhör honom. Han ska bevara dig till evigt liv.”

SAMTALSFRÅGA Händer det något ”på riktigt” när en människa blir döpt eller är det enbart en yttre bekännelse om tro? Dela gärna erfarenheter av dop med varandra. Vad betyder dopet för er?

ANDLIG ÖVNING Gör ett eget id-kort med uppgifter om ditt dop – datum, plats, vem som döpte och citat från Rom 6:3–11 eller annat bibelord. Förvara det i din plånbok eller din bibel och påminn dig under en period: ”Mig äger ingen människa. Jag är döpt till Kristus och tillhör honom.” Använd gärna Doppärlan när du bekänner detta.

SÅNG Se nästa sida.

Not 3 - Bap - Livet.mus, Page 1

Gå med mig Text: Kristina Sandgren Furberg Musik: Suzann Frisk

4 &b 4 œ

1 2 3 4 5

Gå Bed Bär Dö Lev

œ œ œ

med med med med med

.

är. skull. håll. rum. skal.

&b œ

mig, mig, mig, mig, mig,

œ œ

Du Du Du Du Du

som lo - var som ber till som äls - kar som går med som spräng - er

œ œ œ œ

Gå Bed Bär Dö Lev

med med med med med

lo - var va - ra där jag är. ber till Fa - dern för vår skull. äls - kar u - tan för - be - håll. går med mig i mör - ka rum. spräng - er ha - tets hår - da skal.

va - ra där jag Fa - dern för vår u - tan för - be mig i mör-ka ha - tets hår - da

œ œ œ

œ œ œ œ

mig, mig, mig, mig, mig,

.

œ œ

Du Du Du Du Du

som som som som som

‰ œj Mitt Min Du Mitt Din

Not 3 - Bap - Livet.mus, Page 2 Not 3 - Bap - Livet.mus, Page 2

& b œ. F

b hem œe . ger hem miss e när ger C ˜ miss b när œ. F

j œ œ œ œ œ i j krop - pen är mig œ - erœ œ - kär œ tyng gen œ - lek

trångt. . mig. mig mo - det att gå in. i krop är -mig mod ö -- pen ver - man nar trångt. mig. gen kär - mig lek tyng het - ger liv - er i - mig. gen. mig mo - det att gå in. mod ö - ver - manDm - nar mig.Dm jhet ger mig œ liv i - Œgen. œ

œ œ œ œ . ˜ Dm liv i jmätt - nad, allt - för tomt. b & räds œ . - laœ har œ - laœ - mat . Œ œ för œ mig.

C

ger mig kraf - ten att stå kvar. liv nad,fres allt - för in - tei mätt vål -det ta tomt. mig. räds --land la har la --mat hem är för i -him me - mig. len. ger mig kraf - ten att stå kvar. Ain 7 - te vål - det fresDm A7 - ta mig. hem land är i him me len. œ

œ œ 

gå med mig, & b bed œ med œ mig, œ  bär med mig, A7

gå dö bed lev bär dö lev

med med med med med

mig, mig, mig, mig, mig,



gå  bed bär gå dö bed lev bär dö lev

œ.

med œ. med med med med med med med

j œ j ‰ Mitt œ Min

‰

.

Du Mitt Låt Min Mitt Du Låt Mitt

œ œ 

Gå med mig, œ med Bed œ mig, œ  Bär med mig, Gå med mig, Dö Bed Lev med mig, Bär med mig, Dmmed mig, Dö j Lev med mig, Dm

œ œ œ . Dm j mig. œ œ . œ mig. mig. mig. mig. mig. mig. mig.

Den som har "Arvet och en gemensam framtid" får kopiera denna sång för gudstjänstbruk i sin församling men inte sprida den vidare på annat sätt. Sången är upphovsmännens/upphovsmannens egendom. Den som har "Arvet och en gemensam framtid" får kopiera denna sång för gudstjänstbruk i sin församling men inte sprida den vidare på annat sätt. Sången är upphovsmännens/upphovsmannens egendom.