9789163739187 by Smakprov Media AB

1. − Men Rufus! Vad har du gjort? Valpen tittar förvånat på Alva. Framför honom ligger en söndertuggad lånebok. Hon böjer sig ner och plockar upp resterna. Hörnen är avgnagda och halva bilden på framsidan är borta. Nyss sov han. Man kan visst inte vända ryggen till en sekund. − Man får inte äta böcker, säger Alva och gör sitt bästa för att låta sträng. Rufus reser sig upp och blir stående, alldeles stilla. Alva anar vad som är på gång, men för sent. Han har redan hunnit lämna en pöl under sig på golvet.

Alva suckar. Det är bara att hämta trasan och hinken och torka upp. Igen. Och den söndriga boken får hon säkert ersätta på biblioteket. Men det är för sent att skälla på Rufus nu, skadan är redan skedd. Förresten var det hennes eget fel, hon hade ju lämnat boken inom räckhåll för honom. Det har bara gått en vecka och Rufus har redan en trädgårdsslang och en toffel på sitt samvete. Förutom boken då. Att det var såhär jobbigt med en valp hade Alva inte kunnat tro. Rufus kommer fram till henne, han viftar glatt på svansen. Hon blir alldeles varm inombords. Det är svårt att vara arg på sin egen valp, särskilt som han är världens sötaste. Hon stryker honom över ryggen, den mjuka pälsen är kolsvart. På benen och runt nosen är den ljusbrun. Svanstippen och en baktass är vita. Alva tänker på vilken tur hon har haft. Aldrig hade hon kunnat tro att hon skulle få en egen hund. Mamma och pappa sa blankt nej, fastän

hon nästan tjatade ihjäl sig i flera år. Men så i vintras bar det sig inte bättre än att deras granne Nina halkade och bröt benet. Under tiden som hon gick på kryckor fick Alva ta hand om Cesar, hennes airedaleterrier. Då fick de minsann se allihop att hon klarade av att sköta en hund! När Cesar sedan blev pappa till en kull valpar fick Alva bli fodervärd åt en av dem, och det var Rufus. Det var den lyckligaste dagen i hennes tolvåriga liv! Nina behöll också en valp, han fick heta Cato. Alva hade bävat för den dag då Ninas ben var läkt och hon inte fick passa Cesar längre. Tack vare honom hade hon ju också träffat Maja, Tara och Flisan, som alla har egna hundar. Och hur kul hade det varit att vara tillsammans med dem om man själv var utan? Rufus försöker bita tag i Alvas shorts. − Nej du, det får räcka med en förstörd bok i dag!

Han behöver visst något annat att tänka på. Alva reser sig och lockar. − Kom till matte, kom så går vi ut! Hon går mot dörren och Rufus skuttar ivrigt efter. Han tycker om att få komma ut i trädgården. Efter den första veckan i sitt nya hem har han blivit allt modigare. Nu går han på upptäcktsfärd både inne och ute. Så det gäller att hålla ögonen på honom. Annars går det som med slangen, som är full av hål efter hans tänder och liknar mest en vattenspridare. − Åååh så söt! Det är Flisan som har fått syn på Rufus och hänger in över staketet. − Så liten han är, fortsätter hon. Tänk att Rosa också har varit så liten! Flisans golden retriever kikar nyfiket in mellan plankorna. Det dröjer en stund innan Rufus upptäcker henne. Försiktigt närmar han sig och stannar en bit ifrån. Rosa sträcker in halsen så långt hon kan och nosar efter honom. 10

− Vaff! Rufus svarar med ett litet skall och ser själv förvånad ut. Alva skrattar. − Det är första gången han skäller, han vill kanske leka. − Får vi komma in? frågar Flisan. − Ja, det går nog bra, Rosa är ju snäll. Rufus uppfödare har sagt att det är bra om valparna får träffa andra hundar. Bara man vet att de är friska och vaccinerade. Flisan öppnar grinden och kommer in med Rosa. Hon håller henne i kopplet för säkerhets skull. Men Rosa står lugnt kvar och nosar när Rufus kommer fram till henne. Han börjar hoppa omkring och försöker dra med henne i leken. Rosa buffar till honom så att han tappar balansen och rullar runt i gräset. − Försiktigt Rosa, säger Flisan. Men Rufus verkar inte särskilt rädd för den stora hunden. Snart är han uppe på tassarna igen och ska busa med henne.

Hon låter honom hållas en stund, sedan tar hon några steg åt sidan och vänder bort huvudet. Det syns tydligt att hon börjar tröttna på den ettriga valpen. − Så Rufus, säger Alva, nu räcker det. Nu vill Rosa vara i fred. Hon lyfter upp honom och tiken ser lättad ut. − Ja du, Rosa-Tosa, du var precis likadan själv när du var valp! Har du glömt det kanske? säger Flisan. Hunden tittar på henne och gäspar. − Antagligen, säger Alva. − Eller så låtsas hon bara att hon inte minns! Alva och Flisan skrattar. Så är det säkert. Flisan kliar Rosa i nacken. − Jo förresten, säger hon, vi tänkte testa rallylydnad i morgon. Tara har ju börjat träna med Vilma och de ska visa lite. Kommer du med? − Ja, vad kul! På Lönnbacken? Det är gården där Flisan bor och det är där de brukar träffas med sina hundar. 12

− Ja, du kan väl ta med Cesar? − Jag ska bara fråga Nina först, men det går nog bra. − Okej, då ses vi! Flisan och Rosa försvinner ut genom grinden igen. Alva står kvar med valpen i sin famn, han är trött efter den vilda leken. Hon smeker det lilla huvudet. − När du har blivit lite större får du också träna rallylydnad, säger hon. Rufus klipper med ögonen och sedan dröjer det inte länge förrän han har somnat.