Kritiskt förhållningssätt Bettina Stenbock-Hult
Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 31382 ISBN 978-91-44-11576-4 Upplaga 2:1 © Författaren och Studentlitteratur 2016 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Shutterstock/hrynchak Printed by Dimograf, Poland 2017
INNEHÅLL
Förord till första upplagan 7 Förord till andra upplagan 9
1 Introduktion 11 Kritiskt tänkande, demokrati och bildning 11 Kritiskt tänkande som mål för högskoleutbildningen 14 Begreppet ’kritiskt tänkande’ 16 Bokens syfte och uppläggning 17 2 Den kritiska traditionen 19 Den kritiska traditionens utveckling 19 Poppers kritiska rationalism 22 Karl Popper 23 Rationalism: tro på den mänskliga gemenskapen 24 Kunskap 26 Den vetenskapliga metoden – kritik 28 Kritisk rationalism som moraliskt beslut och livshållning 30 Den informella logiken 33 Kritiskt tänkande och rationalitet 34 Akademiska discipliner och vardagslivet 36 Färdigheter, dispositioner och emotioner 39 Sammanfattning 43 Det kritiska förhållningssättet 44 © F ö rfat tar e n oc h S t ud e n t li t t e rat ur
3
Innehåll
3 Rationaliteten och dess betydelse för det kritiska förhållningssättet 47 Rationalism 47 Rationalism, rationalitet, rationell 47 Den rationalistiska traditionen 49 Immanuel Kant 51 Etik: förnuftet som grund för moralen 52 Autonomi och rationalitet – Sapere aude! 54 Känsla och utvidgat medvetande 56 Reflexioner över Kants etik 58 Rationalitet i tanke och handling 59 Kriterier för rationalitet 60 Skäl och goda grunder 61 Värden och principer ger livet sammanhang 63 Mål och medel – en snäv rationalitet 69 Sammanfattning: kritiskt förhållningssätt – normativt, objektivt, rationellt och optimistiskt 72 4 Emotionerna och deras betydelse för det kritiska förhållningssättet 77 Begreppet ’emotion’ 78 Emotionernas rationalitet 80 Emotioner som kunskapsprocesser 83 Emotionernas värderande funktion 86 Perception och värderingar 87 Emotioner, insikt och moral 90 Sammanfattning 92 5 Det kritiska förhållningssättet ur ett genusperspektiv 95 Tänkande, moral och kritiskt förhållningssätt ur ett kvinnligt och manligt perspektiv 96 Eko från det förflutna 96 Tänkande och moral ur ett genusperspektiv 100
4
© F ö rfat tar e n oc h S t ud e n t li t t e rat ur
Innehåll
Omsorg, empati och kritiskt förhållningssätt 113 Omsorg 114 Omsorg och principer 118 Empati 120 God omsorg och mogen empati som förutsättningar för ett kritiskt förhållningssätt 129 Sammanfattning 131 6 En person med ett kritiskt förhållningssätt 135 Aspekter hos personen som är centrala för ett kritiskt förhållningssätt 135 Dygder, förnuft och känsla hos den kritiska personen enligt Aristoteles 142 Själsdistinktioner och dygder 142 Dygder och kritiskt förhållningssätt 143 Förnuft, plikt och dygd hos den kritiska personen enligt Kant 145 Plikt, rättigheter och dygder 146 Plikter mot en själv och andra 147 Moralisk känsla, samvete och respekt 148 Det kritiska förhållningssättets grund i plikt, dygd och omdöme 150 Jämförelse och syntes av Aristoteles och Kant 150 Det kritiska omdömet – ett gott omdöme 152 Självmedvetenhet, självaktning och kritiskt förhållningssätt 157 Självmedvetenhet och sårbarhet 158 Självuppfattning och självaktning 159 Självaktningens betydelse för det kritiska förhållningssättet utifrån empiriska undersökningar 165 Identitet, självuppfattning och kritiskt förhållningssätt 170 Identiteten 170 Horneys utvecklingsstrategier som grund för självkännedom och kritiskt förhållningssätt 173 Självuppfattning, identitet och tänkande som produkter av samhälleliga och kulturella normer 179 Sammanfattning: förutsättningar och hinder för ett kritiskt förhållningssätt 180
© F ö rfat tar e n oc h S t ud e n t li t t e rat ur
5
Innehåll
7 Pedagogiska reflexioner 185 Några pedagogiska utgångspunkter för att utveckla ett kritiskt förhållningssätt 185 Kritiskt tänkande och kritisk pedagogik 185 Det kritiska förhållningssättets utveckling 187 Läraren och studeranden i den kritiska processen 191 Dialogen som en väg till ett kritiskt förhållningssätt 196 Dialog 197 Olika typer av dialog 201 Dialog och dygder 203 Svårigheter i en dialog 205 Engagemang – det gemensamma i kritiskt förhållningssätt, dialog och kreativitet 208 Sammanfattning 210 Litteratur 213 Sakregister 225
6
© F ö rfat tar e n oc h S t ud e n t li t t e rat ur
KAPITEL 3
Rationaliteten och dess betydelse för det kritiska förhållningssättet
I den kritiska rationalismen och den informella logiken stiger rationaliteten fram som central för att utveckla och behärska ett kritiskt förhållningssätt. I Poppers kritiska rationalism är både rationalismen och kritiken centrala, men de är inte helt synonyma i och med att han skiljer mellan rationalism och kritisk rationalism. Siegel, däremot, anser att rationalitet och kritiskt tänkande sammanfaller och säger att det pedagogiska målet vid kritiskt tänkande är inget mindre än att fostra till rationalitet. Också hos Ennis är rationalitet och kritiskt tänkande praktiskt taget samma sak. McPeck, å sin sida, ser dem inte som synonyma, utan menar att rationalitet inte är tillräckligt för kritiskt tänkande. I detta kapitel granskar jag vad rationalitet innebär och vad som innefattas i ett rationellt tänkande och handlande. Vidare diskuterar jag rationalitetens plats i det kritiska förhållningssättet. Människan brukar betraktas som en rationell varelse, men stämmer detta?
Rationalism Rationalismen står för en filosofisk tradition som betonar förnuftet och tänkandet. För att förstå vad rationalism innebär, måste man också utreda orden ’ rationalitet’ och ’rationell’.
Rationalism, rationalitet, rationell Orden ’rationalism’, ’rationalitet’ och ’rationell’ kommer från latinets ’ratio’ som betyder ’förnuft’, ’förstånd’, ’hänsyn’, ’tänkande’, ’eftertanke’, ’avsikt’, ’plan’, ’skäl’, ’princip’, ’grundsats’, ’lära’, ’teori’, ’bevisföring’ (Heikel 1946). © F ö rfat tar e n oc h S t ud e n t li t t e rat ur
47
3 Rationaliteten och dess betydelse …
’Rationell’ betyder ’förnuftsenlig’, ’förståndsmässig’, ’förnuftig’, ’praktiskt ändamålsenlig’ och ’väl planlagd’ (SAOL 2006). En rationalist är enligt Cottingham (1984) en person som poängterar människans rationella kapacitet, som tror på och värdesätter betydelsen av människans rationella kapacitet och förmåga till rationella argument. Cottinghams definition kan te sig som ett cirkelresonemang, men det den visar är att vi har två centrala begrepp, dels rationalism, dels rationalitet och rationell. ’Rationell’ och ’rationalitet’ står för förnuftet och det förnuftiga, medan ’rationalism’ innefattar en ståndpunkt där man betonar förnuftets betydelse. En person som poängterar förnuftets betydelse kan således sägas vara rationalist, men därmed är det inte sagt att han själv nödvändigtvis är rationell. En vanlig definition på ’rationell’ är att man både tror på och handlar i enlighet med förnuftet. Oakeshott (1991) definierar en rationalist som en person som i alla sammanhang står för ett självständigt tänkande och som motsätter sig auktoritet, fördomar och det rent vanemässiga. Enligt honom är en rationell person både skeptisk och optimistisk samtidigt. Skeptisk därför att det inte finns någon åsikt, inga vanor och ingen uppfattning som är så djupt rotad eller så utbredd att en rationell person skulle tveka att ifrågasätta den med sitt förnuft. Optimistisk därför att en rationalist aldrig tvivlar på styrkan av sitt förnuft, när det används rätt. En vanlig beskrivning på rationalitet är att det handlar om ett mål-medel tänkande. Rationalitet är då ett sätt att karakterisera en relation mellan mål och medel. Det är frågan om en gynnsam medelinsats för en viss måluppfyllelse. ’Rationell’ kan helt enkelt stå för ett sätt att karakterisera målinriktat mänskligt handlande (Zetterberg 1987; Nozick 1995). Man kan emellertid fråga om detta synsätt ger rättvisa åt begreppet rationalitet. Förutom relationen mål-medel ses också skälen bakom en människas handlande och uppfattningar som avgörande när man granskar vad rationalitet är. Rationalitet handlar då om att ha goda skäl för det man tror på och handlar efter. Det betyder att man dels kan fastställa skäl för varför något gjordes eller uppfattades, dels kan fastställa skäl för varför en person var emot att utföra handlingen eller att omfatta uppfattningen. Rationalitet gör det möjligt för människan att kontrollera och styra sitt beteende genom förnuftet och genom att använda principer. Rationalitet är inte enbart ett verktyg för människan för att nå kunskap eller förbättra 48
© F ö rfat tar e n oc h S t ud e n t li t t e rat ur
3 Rationaliteten och dess betydelse …
livet och samhället. Rationalitet är också en viktig komponent för självuppfattningen. ’Rationell’ i relation till beteende kan också uppfattas som en trofasthet inte enbart till principer utan också till den kunskap vi har om den aktivitet vi är engagerade i (Oakeshott 1991; Nozick 1995). Oakeshott (1991) talar om beteendemönster och ser på rationalitet på ett omfattande sätt. Mänskligt handlande har enligt honom ett mönster som finns i själva aktiviteten. Element av detta mönster kan ibland klart urskiljas som traditioner, lagar, vanor och så vidare. Ingen handling är i sig själv rationell, säger Oakeshott. Det som gör handlingen rationell är dess plats i ett flöde av sympati, en ström av moralisk aktivitet. Han utesluter inte någon form av handling, utan menar att en impulsiv handling, en lydnad för tradition och regler eller en handling som föregås av en lång reflektiv process kan alla vara rationella. Rationalitet är det certifikat vi ger ett beteende som kan bevara sin plats i ”sympatiflödet”. Handlandets koherens och harmoni bildar ett sätt att leva. Oakeshott tar också fram känslornas och affekternas betydelse i genuina mänskliga uttryck. De utgör en dimension i upplevelse och kommunikation. Att ignorera emotioner, både så som de visas och mottas, är att ignorera viktiga aspekter av det eller den man försöker förstå.
Den rationalistiska traditionen Den tradition inom filosofin som betonar rationalitetens betydelse kallas för rationalism. Rationaliteten betonas som ett sätt att nå kunskap, men kan också stå för ett sätt att leva. Enligt Cottingham (1984) är det svårt att definiera rationalismen. Det finns ett antal trender som överlappar varandra och kallas för den rationalistiska traditionen. Ekman (1979), till exempel talar om två huvudbetydelser av rationalism, det vill säga rationalism i motsats till empirism och rationalism i motsats till irrationalism.
© F ö rfat tar e n oc h S t ud e n t li t t e rat ur
49
3 Rationaliteten och dess betydelse …
Rationalism i motsats till empirism står för den kunskapsteoretiska ståndpunkt enligt vilken kunskapens ursprung och grund utgörs av förnuftet. Inom filosofin innebär det en åsikt att tillvarons väsen är fattbart för vårt förnuft och kan granskas genom vårt tänkande, vilket står över sinnenas vittnesbörd. Rationalister i den bemärkelsen är bland andra Platon (427–347 f.Kr.) och René Descartes (1596–1650). Irrationalism i motsats till rationalism står enligt Ekman för känsla, inlevelse och upplevelse, en uppfattning som framkom hos Popper. Inom etiken innebär rationalismen att moralen har sin grund i det rena förnuftet. Rationalist i den bemärkelsen är Immanuel Kant (1724–1804). Också Baruch Spinoza (1632–1677) räknas som etisk rationalist, men han ser också känslorna som rationella.
Rationalismen, liksom den kritiska traditionen, går tillbaka till antiken. Platon (1985) menade att vi inte skall nöja oss med populära fördomar eller accepterade åsikter utan följa undersökningen dit den leder oss. Han poängterar förnuftet och säger att det skall användas för att analysera våra trosuppfattningar och föreställningar. Förnuftet skall också användas för att utsätta föreställningarna och uppfattningarna för kritisk granskning. För en intellektuell granskning behövs det rationella argument. Platon (1984b) värdesätter en kritisk granskning mycket högt, när han i Sokrates försvarstal låter Sokrates säga att ett liv som inte rannsakas inte är värt att leva. Sokrates menar också att kunskapen är medfödd. Dialogen är hans metod för att få människor att erinra sig den kunskap som själen besitter men glömt (Platon 1984a). Platon (1984c) betonar kunskapens betydelse men säger att vi endast kan ha kunskap om det som han kallar idéer. Vi själva, andra människor, vår planet, djuren och växterna kan till exempel inte vara föremål för verklig kunskap. Om dessa kan vi enligt Platon endast ha en ofullständig tro (doxa). Vår kunskap är grundad på sinnena och enligt Platon är sinnena bedrägliga. Det är bara förnuftet som kan skåda de eviga, oföränderliga idéerna. Aristoteles (384–322 f.Kr.) är inte kunskapsteoretisk rationalist på samma sätt som Sokrates och Platon, men ser förnuftet som det kännetecknande för människan. Han definierar människan som ett förnuftigt djur: människans form eller väsen är för Aristoteles hennes förnuft. Det eftersträvansvärda livet är ett liv som präglas av förnuftets användning (Barnes 1982). 50
© F ö rfat tar e n oc h S t ud e n t li t t e rat ur
3 Rationaliteten och dess betydelse …
Descartes, liksom också Platon, betonade att den enda sanning som vi kan lita på är den som förnuftet uppfattar. Förnuftets intuitioner och den logiska slutledningen är de primära källorna för vår kunskap. Han försökte utveckla en analysmetod utgående från matematiken för att kunna utnyttja förnuftets resurser. Descartes ansåg också att människan från födseln är utrustad med ett förnuft som bär på vissa grundläggande begrepp och föreställningar (Lindborg 1980; Nordenfelt 1982). Spinoza (1983) såg matematiken som den ideala vetenskapen och hans etiska teori utgår från geometrin som modell. Etik (Ethica ordine geometrico demonstrata) utgavs efter hans död år 1677. Spinoza accepterade den moderna världsbilden. Han såg universum som deterministiskt och menade att det inte ger plats åt vare sig slumpen eller människans fria vilja. Det sanna är det som vi inser med fullständig klarhet och matematiken ger mönstret för klarhet. Spinoza såg inte känslorna som irrationella, utan menade att allt som sker i naturen följer samma regler och lagar. Därför använde han den geometriska metoden också när det gäller att beskriva känslor.
Immanuel Kant Immanuel Kants bidrag till filosofins historia är den kritiska filosofin och hans uppfattning har kallats kritisk idealism (Niiniluoto 1980; Stensmo 1994). Han var också upplysningsfilosof. Enligt Kant består upplysning i en etisk hållning vars valspråk lyder: Låt dig inte tryckas ner, utan var vad du kan vara: ett fritt (autonomt) väsen (Heidegren 1992, s. 15).
Den rationalistiska ståndpunkten präglar såväl Kants kunskapsteori som hans etik. Enligt Gulyga (1988) utvecklas Kants kunskapsteori både från hans syn på deduktion och från hans syn på människans förmåga att omvandla sinnesintryck till tankeobjekt som möjliggör föreställningar. Kant fördjupade sig i hur erfarenhetsmässig kunskap skall kunna integreras i filosofin. Kants syn på förhållandet mellan åskådning och tanke betydde att ingendera förmågan skulle poängteras framför den andra:
© F ö rfat tar e n oc h S t ud e n t li t t e rat ur
51
3 Rationaliteten och dess betydelse …
Utan sinnesförmåga skulle vi inte ha några objekt och utan tanke skulle vi inte kunna föreställa oss dem. En tanke utan innehåll är tom, åskådning utan begrepp blind. (Gulyga 1988, s. 119)
Kant försökte överbrygga motsättningarna mellan empirism och rationalism. Han övertog en del av sin kunskapsteoretiska terminologi från de brittiska empiristerna, men hans egen kunskapsteori är inte empiristisk. Kant (1984, s. 25) framhåller visserligen erfarenheternas betydelse när det gäller vår kunskap om verkligheten och säger: ”Att all vår kunskap börjar med erfarenhet kan det inte råda något tvivel om.” Men han fortsätter med att säga att också om vår kunskap börjar med erfarenheten så uppstår den inte ur erfarenheten. Kunskapen om verkligheten uppstår när sinnesintrycken relateras till och tolkas av medvetandet. Den enda formen av rationalistisk kunskap som kan finnas enligt det kantska synsättet är de logiska och analytiska sanningarna, det vill säga a prioriska sanningar som inte bekräftas genom observation och erfarenhet.
Etik: förnuftet som grund för moralen Kant ställer sig kritisk till tanken att moralen skulle handla om yttre normer. Han menar att den bygger på autonomi och på den morallag som finns inom människan. Kant säger: Två ting fyller mitt sinne med ständigt ny och tilltagande beundran och vördnad ju oftare och ihärdigare min tanke sysselsätter sig med dem: den stjärnbeströdda himlen ovanför mig och sedelagen inom mig (Kant 1956, s. 166, egen övers.).
Kant (1987; 1997) förespråkar förnuftet som ledstjärna för vårt handlande och definierar en rationalistisk och objektiv redogörelse av moralen. Han menar, att en morallag måste gälla alla rationella varelser. Moral har inte sin grund i människans natur och inte i omständigheterna utan enbart i a priori, det rena förnuftet. Kant (1984; 1987; 1997) talar om att handla utgående från en moralisk maxim och skiljer mellan två slags imperativ. Det första slaget är hypotetiska imperativ, som är sådana som måste följas om något skall bli fallet. De är
52
© F ö rfat tar e n oc h S t ud e n t li t t e rat ur
3 Rationaliteten och dess betydelse …
medel för att nå något. Det andra slaget är det kategoriska imperativet, som inte har något sådant ’om’ i sig. Det kategoriska imperativet är ett ovillkorligt krav som alltid skall följas för sin egen skull utan avseende på något annat mål eller syfte. Det kategoriska imperativet: Handla endast efter den maxim, genom vilken du tillika kan vilja, att den bliver allmän lag (Kant 1987, s. 64).
Maximerna eller principerna som styr människans moraliska handlande är kategoriska. Vi bör till exempel hålla våra löften utan inskränkningar, inte bara om vi vill nå vissa syften. Det kategoriska imperativet är den rationella princip som skall styra viljan. Maximen måste skiljas från den objektiva principen, det vill säga den praktiska lagen. Lagen är den objektiva principen för viljan, det vill säga ett kategoriskt imperativ. Den är giltig för varje förnuftig varelse och man bör handla utgående från den. Den är ett ändamål i sig själv. Maximen är den subjektiva principen. Den innehåller den praktiska regel som bestämmer förnuftet i enlighet med subjektets betingelser. Dessa betingelser är ofta okunnighet och böjelser. Pojman (1990) förklarar relationen mellan maximer, principer, lagar och det kategoriska imperativet så, att en maxim är en generell regel som en person har för avsikt att följa. En lag är en objektiv princip, det vill säga en maxim som har prövats med det kategoriska imperativet och klarat prövningen. Den har därmed klarat universaliserbarhetstestet. Det kategoriska imperativet fungerar därmed som en princip av andra graden och de maximer som klarar prövningen blir principer av första graden. Det kategoriska imperativet är en intuitiv, absolut befallning som alla rationella varelser förstår på grund av sin rationalitet. Plikten hör ihop med det kategoriska imperativet och maximerna så att pliktens form är imperativ, det vill säga den har imperativ kraft. Plikten härleds ur det kategoriska imperativet. Kant för fram ytterligare ett praktiskt imperativ.
© F ö rfat tar e n oc h S t ud e n t li t t e rat ur
53
3 Rationaliteten och dess betydelse …
Det praktiska imperativet: Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i såväl din egen som i varje annan person bara som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål (Kant 1997, s. 55).
Föreställningen om en objektiv princip som är tvingande för viljan kallas för ett förnuftets bud. Budets form är imperativ och säger vilken möjlig handling som är god. Imperativet framställer den praktiska regeln i relation till viljan. Viljan företar emellertid inte alltid en handling därför att den är god, och subjektet vet inte alltid vad det goda är. Praktiskt gott är det som bestämmer viljan genom förnuftets föreställningar, inte av subjektiva utan objektiva orsaker. Det skiljer sig från det ”angenäma”, det vill säga det som har inflytande på viljan enbart av subjektiva orsaker. De objektiva orsakerna är skäl som utgående från förnuftets princip är giltiga för varje förnuftig varelse. Det är endast det kategoriska imperativet som är en lag, enligt Kant (1997). Alla övriga imperativ är principer för viljan, men inte lagar. Det moraliska värdet hos en handling som utförs av plikt beror därför på den maxim eller princip som ligger bakom. Kant anser, att denna hållning innefattas i en moralisk medvetenhet. Moralen är just denna respekt för lagen eller principen – något som är möjligt endast hos en rationell varelse. Att tillskriva en person moraliskt ansvar för en handling förutsätter att personen är fri att välja det han faktiskt gjorde. Enligt Kant är den fria viljan och morallagens vilja den samma. Den goda viljan innebär att handla av plikt.
Autonomi och rationalitet – Sapere aude! ”Upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet” säger Kant (1992, s. 27). Kant talar också om att människan skall sträva till att vara myndig, det vill säga att använda sitt förstånd. ”Sapere aude!” uppmanar Kant. ”Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd!” (Kant 1992, s. 27). Självförvållad omyndighet blir det frågan om, ifall människan har förstånd, men brister i beslutsamhet och mod att använda det utan ledning av någon annan. Det kan vara bekvämt att vara omyndig, framhåller Kant. Lättja och feghet gör att många människor förblir omyndiga livet ut. Man behöver inte anstränga sig, man behöver inte tänka själv. Det finns andra 54
© F ö rfat tar e n oc h S t ud e n t li t t e rat ur
3 Rationaliteten och dess betydelse …
som tar över, till exempel en läkare, en präst eller en bok som har förstånd i ens ställe. Eller som Kant (1992, s. 27) ironiskt uttrycker sig: ”Jag behöver inte tänka om jag bara är i stånd att betala – då kommer andra att överta den förtretliga sysslan.” Att förhålla sig omyndig gör det lätt och möjligt för andra att styra ens liv och göra sig till ens förmyndare. Varje rationell varelses vilja är enligt Kant en lagstiftande vilja. Viljan skall vara en autonom vilja som styrs endast av sitt eget förnuft, vilket också är det universella förnuftet. En förmåga att skapa lagar hör ihop med Kants syn på en rationell varelse. Det är en moral inom det rena förnuftets gränser som Kant förespråkar. Det bud som sedelagen uttalar utgår från detta förnuft och inte från någon främmande, yttre instans. När den rena viljan styr sker det genom aktning, respekt för idéer och förnuftsvördnad. Det är detta som skall stå emot lidelser. Inga lockbeten skall vara förknippade med denna pliktutövning, varken jordiska eller överjordiska (Nyman 1987). Gulyga (1988, s. 67, s. 303) poängterar att Kant menade att man först skall utveckla den inre plikten, först sedan den yttre. Moralkänslan skall kultiveras före lydnaden. Uppförandets grundprincip borde lyda: ”Följ din moral.” Frihet innebär för Kant att följa pliktens bud, ”där plikten kan formuleras som andras lycka”. Kant framhåller att allting i naturen fungerar i enlighet med lagar. Endast en rationell person har förmågan att handla i enlighet med sin uppfattning av lagarna, det vill säga i enlighet med principer. Viljan, som för Kant är detsamma som praktiskt förnuft, härleder konkreta handlingar ur lagarna. Förnuftets sanna bestämmelse är att frambringa en vilja som är god i sig själv och inte som medel i något annat hänseende. ”Att göra gott var helst man kan är en plikt” säger Kant och fortsätter vidare, att göra ”gott av plikt, inte av böjelse” (Kant 1997, s. 22). Kant avvisar egoismen i alla former som oförenlig med förnuftet. I stället argumenterar Kant för ett tänkesätt där människan skärskådar sitt ”jag” och handlar som världsmedborgare och inte som om hon vore ensam på jorden. Kant definierar andras lycka som människans plikt och mål. Den egna lyckan kan inte bli någon moralisk princip. Kants syn på samhället som ”ett målens kungadöme” (Paton 1991, s. 95), där fria och rationella människor skulle erkänna samma frihet åt andra och inkorporera varandras mål – om de inte är omoraliska – till sina egna, kan verka naiv och orealistisk. Men då bör man komma ihåg att Kant inte © F ö rfat tar e n oc h S t ud e n t li t t e rat ur
55
3 Rationaliteten och dess betydelse …
f örutspådde framtiden utan förde fram ett ideal för människor att sträva mot. Kant insåg att människan i sitt handlande aldrig kommer att nå dygdens idé. Men detta innebär inte att denna är en chimär. Gulyga (1988) menar att Kant inte var blind för livets motsättningar. Förstånd, skarpsinne och omdömesförmåga eller temperamentsegenskaper som mod, beslutsamhet och målmedvetenhet är goda och önskvärda. Men Kant framhåller att de också kan visa sig ytterst bristfälliga och skadliga, om den goda viljan, karaktären, som skall använda dessa gåvor, saknas.
Känsla och utvidgat medvetande När Kant skiljer mellan plikt och böjelse, skiljer han också mellan känslor på olika nivåer. Den ena typens känsla är vördnaden inför morallagen, som inte har sin grund i någon yttre omständighet utan är självproducerad och bygger på föreställningen om en morallag. Den andra typen av känslor har sin utgångspunkt i yttre omständigheter och handlingarnas konsekvenser, ibland för en själv. Dessa känslor kan reduceras till böjelse och fruktan. När man handlar utgående från vördnaden inför morallagen följer man inte sin böjelse, utan man kan gå emot böjelsen eller lämna den obeaktad (Paton 1991). Om viljan inte påverkas av böjelser, skulle den vara en ”helig vilja”, men som Hamlyn (1994) påpekar är människan inte sådan. Därför upplevs moraliska principer som imperativ, som krav på viljan mot böjelserna. Att strunta i ett kategoriskt imperativ kunde betyda ett slags förbistring av förnuftet. Kant blev kritiserad av en av de samtida feministerna, Mary Wollstonecraft. Wollstonecraft (1999) håller med Kant om att rationalitet är en förutsättning för etiska omdömen, men kritiserar honom för att han inte ser den roll som fantasin har i utvecklingen av förnuftet. För att kunna göra förnuftiga omdömen i etiska frågor måste man kunna föreställa sig hur det skulle vara att befinna sig i den andras position. Vad man borde känna till när det gäller etiska frågor är hur det känns för en person att vara i denna situation. Har man inte haft sådana känslor själv, kan man inte känna till den andras känslor, ens föreställning kommer att vara begränsad och sannolikt värderar man fel, menar Wollstonecraft. Här kan man påpeka, att den fantasi och känsla som Wollstonecraft efterlyste kan hittas i Kants syn på estetiken. I Kritik der Urteilskraft, som publicerades 1790, tar Kant (1952) upp det estetiska omdömet, ett omdöme 56
© F ö rfat tar e n oc h S t ud e n t li t t e rat ur
3 Rationaliteten och dess betydelse …
som förmedlar mellan förståndet och förnuftet. Det är ett omdöme där förmågan till känsla finns. Estetiska omdömen är inte enbart subjektiva sinnesnjutningar och smak utan kan också vara objektiva. Problemet blir att förena känslans och omdömets villkor. En fri föreställningsförmåga hör till det estetiska omdömet. Skönheten hos ett föremål beror på dess relation till det harmoniska samspelet mellan fantasi och förstånd. Trots att Kant (1952) framhåller att det är mera än subjektiv smak som avgör vad som är vackert eller fult och tar upp omdömet som avgörande, är det viktigt att notera, att när Kant talar om moralfrågor så är det inte smak eller omdöme som avgör utan förnuftet. Det omdöme som Kant talar om i estetiken är en känsla av kontemplativ njutning och kallas smak. Att Kant beaktar känslorna och förstår deras betydelse framkommer också genom att han framhåller att godhetens idé hör ihop med entusiasm. Han poängterar att utan entusiasm kan ”inget stort uträttas” (Gulyga 1988, s. 200). Kant (1952) menar också att utvecklingen av moraliska idéer och en moralisk känsla spelar en viktig roll i utvecklingen av smak. Inom estetiken talar han också om en utvidgning av medvetandet och poängterar föreställningsförmågans betydelse. Vi skall jämföra vårt omdöme med det omdöme som andra möjligen kunde ha, inte så mycket se det aktuella utan mera det möjliga. Detta kan man nå genom att inta varje annan individs position. Här kan man se att trots att Kant i sina skrifter om etik betonade förnuftets betydelse, så kommer han i sin behandling av estetiken fram till att det också finns moraliska känslor, och han för fram betydelsen av sympati, av förmågan att sätta sig in i en annan människas situation och att kunna kommunicera sitt innersta jag. I sina senare verk, som till exempel ”Doktrinen om dygd” som ingår i Die Metaphysik der Sitten 1797, tar Kant upp plikten att utveckla emotioner. Han menar också att vi har en plikt att dana vår karaktär. Föreställningsförmågan och en förmåga att granska andras omdömen är förutsättningar för ett kritiskt tänkande, men ännu viktigare är det att tänka själv. Kant (1952) formulerar tre maximer för mänsklig förståelse: • att tänka själv • att tänka ur varje annan persons synvinkel • att alltid tänka konsekvent. © F ö rfat tar e n oc h S t ud e n t li t t e rat ur
57
3 Rationaliteten och dess betydelse …
Den första är maximen för ett förnuft som aldrig är passivt. Ett passivt förnuft är ett förnuft som är öppet för fördomar, medan det icke passiva förnuftet befriar oss från fördomar och kallas upplysning. Den första maximen kallas därför också för maximen för förståelse. Den andra maximen, maximen för omdöme, innebär att människan lösgör sig från sina subjektiva, personliga villkor och reflekterar över sitt eget omdöme från en universell ståndpunkt. Detta är möjligt endast genom att via det utvidgade medvetandet inta andras ståndpunkter. Den tredje maximen är en kombination av de två första och den är enligt Kant själv den svåraste att uppnå. Genom att konstant uppmärksamma de två första maximerna har man gjort det till en vana att följa dem. Den tredje maximen kallas också för förnuftets maxim. Av detta kan man alltså se att den föreställningsförmåga, fantasi och känsla som Wollstonecraft efterlyste, och också förmågan att inta den andras position, i själva verket fanns hos Kant. Han hade emellertid inte associerat dessa med etiken utan snarare med estetiken. Föreställningsförmågan har hos honom både en kunskapsfunktion och en estetisk funktion. Den produktiva fantasin, som är en variant av intuition, producerar och tillämpar begrepp. Som kunskapsfunktion använder den sig av kategorier och fakta. Inom estetiken används föreställningsförmågan till att sätta sig in i den andras position.
Reflexioner över Kants etik Kants syn på etiken kan uppfattas som hård och obeveklig. Men trots att vårt intellektuella landskap ser annorlunda ut än på Kants dagar ger hans vision riktlinjer för dagens förhållanden. Det som Kant med kraft utesluter är att behandla andra personer som objekt eller endast som medel, ojämlikt anpassade lagar och regler, blindhet i relation till den kapacitet andra har att formulera principer för sig själva samt den egenkärlek och rädsla som gör att människor gör undantag för sig själva från de principer som de säger att de omfattar. Kants syn att endast rationella varelser eller personer, det vill säga varelser som har förmåga att skapa universella lagar, kan vara ändamål i sig är trots det problematisk. Han säger nämligen att det är förmågan att stifta universella lagar som gör människan till ett mål i sig. Kant rör sig antagligen här på ett mycket abstrakt plan, men när man börjar konkretisera tanken 58
© F ö rfat tar e n oc h S t ud e n t li t t e rat ur
3 Rationaliteten och dess betydelse …
inställer sig problemen. Utgående från den synen är det nämligen inte självklart att till exempel personer med svår kognitiv funktionsnedsättning eller med demenssjukdom skulle kunna utgöra mål i sig. Kant är emellertid inte helt klar på denna punkt, för om man utgår enbart från det kategoriska imperativet, så som det är formulerat, finns det inte någon begränsning beträffande vilka människor som kan vara mål i sig. Kant utgick antagligen från att alla människor har förmåga till rationalitet och autonomi, och han såg problemet snarare i det att alla trots det inte förverkligar sig som rationella, autonoma personer. Han tog inte ställning till vilka som har och eventuellt inte har förmåga till rationalitet. Trots att man kan säga att Kants etik ursprungligen är rationalistisk, kan man också se att han via estetiken för in känsla och inlevelseförmåga – irrationella element, enligt Ekman (1979) – i etiken. Känslan och inlevelseförmågan hör hemma inom estetiken, men Kant kommer fram till att det också finns en moralisk känsla som är kopplad till dessa. I Kants behandling av etiken kan man med andra ord se både förnuftet och känslan. Hur dessa hänger ihop hos Kant blir emellertid oklart, eftersom de behandlas i olika skrifter. I böckerna om etik betonar han endast förnuftet, medan känslan kommer in i behandlingen av smak och estetik. Känslan av vördnad inför morallagen är egentligen den enda moraliskt relevanta känsla som behandlas i etikböckerna.
Rationalitet i tanke och handling Av den inledande begreppsöversikten och genomgången av rationalismen kan man se att rationalitet handlar om hur man använder förnuftet för att skapa och granska kunskap, etik och livet som helhet. Rationalitet kan granskas ur en snäv eller en vid synvinkel. En snäv synvinkel innebär att man ser rationalitet enbart som en effektiv beslutsprocess som starkt kopplas ihop med sannolikhetsberäkningar. Det är kanske det matematiska inslaget som ursprungligen fanns med som gör sig påmint. Den sidan kan man hitta hos till exempel Schick (1997), som menar att när man är rationell handlar man så att man maximerar den egna nyttan. Handlandet baseras på en kalkylering av olika handlingsalternativ och deras konsekvenser. Denna syn på rationalitet ser man i det strategiska tänkandet, som enligt Loehle (1998) handlar om att maximera effektiviteten vid problemlösning. © F ö rfat tar e n oc h S t ud e n t li t t e rat ur
59
Bettina Stenbock-Hult är fil.dr i pedagogik, hälsovårdslicentiat, lärare och specialistsjuksköterska. Hon är överlärare emerita vid Nylands svenska yrkeshögskola Arcada i Helsingfors. Hon har också undervisat på Pedagogiska institutionen och Medicinska fakulteten vid Helsingfors universitet och föreläst på högskolor och universitet i Sverige.
Kritiskt förhållningssätt I en tid som präglas av faktaresistens och ”post-sanning” växer behovet av ett kritiskt förhållningssätt. Den kritiska dialogen utgör grunden för bildning och demokrati. Ett kritiskt förhållningssätt är också centralt för vetenskapligt arbete och utgör ett viktigt mål inom all högskoleutbildning. Den ledande tanken i boken är att det kritiska förhållningssättet är ett positivt förhållningssätt som bygger på en tilltro till att världen kan se bättre ut. Med det kritiska förnuftets hjälp kan man upptäcka begränsningar och brister för att förbättra och utveckla. I boken belyses tankens, förnuftets och känslans betydelse för det kritiska förhållningssättet. Omsorg och empati framställs som centrala för den kritiska processen, och författaren granskar vad det innebär att vara en person med ett kritiskt förhållningssätt. Vidare diskuterar författaren det kritiska förhållningssättet ur ett genusperspektiv och ifrågasätter inrotade fördomar om kvinnors och mäns tänkande. Boken avslutas med reflektioner kring pedagogiska utgångspunkter för utvecklingen av ett kritiskt förhållningssätt. I den nya upplagan finns också förslag till diskussionsuppgifter. Boken vänder sig till studerande, forskare och lärare på högskolor och universitet. Den kan bland annat användas på kurser som poängterar ett vetenskapligt tänkande, etik eller högskolepedagogik. Andra upplagan Art.nr 31382
studentlitteratur.se