9789113065045

NÄR VI föll Översättning Hanna Svensson

Citaten ur Stolthet och fördom på s 331 är från: Jane Austen, Stolthet och fördom, översättning: Carl Axel Ringenson, 1920

ISBN 978-91-1-306504-5 © Anna Todd 2014 Norstedts, Stockholm 2015 Originalets titel: After We Fell Översättning: Hanna Svensson Omslag: Damonza/Jens Öhrström Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2015 www.norstedts.se

*

Norstedts ingår i Norstedts förlagsgrupp, grundad 1823

PROLOG Tessa

N

är jag stirrar på främlingens välbekanta ansikte framför mig överväldigas jag av minnen.

Jag brukade sitta och borsta håret på min blonda Barbiedocka.

Jag önskade ofta att jag var dockan: hon hade det väl förspänt.

Hon var vacker, alltid välvårdad, alltid exakt den hon förväntades vara. Hennes föräldrar måste vara stolta, brukade jag tänka. Hennes far, vem han nu var, var förmodligen en viktig vd som reste över hela världen för att försörja sin familj medan hennes mor stannade hemma för att sköta hushållet.

Barbies far skulle aldrig komma hem raglande och vrålande.

Han skulle inte ryta så högt åt hennes mor att Barbie sprang och gömde sig i växthuset för att fly från allt oväsen och sönderslaget porslin. Och ifall något litet, förklarligt missförstånd skulle orsaka ett gräl mellan hennes föräldrar hade Barbie alltid Ken, hennes perfekte, blonde pojkvän, som kunde hålla henne sällskap … till och med i växthuset.

Barbie var perfekt, så hon skulle ha det perfekta livet, med perfekta föräldrar.

Min far, som lämnade mig för nio år sedan, står framför mig, smutsig och sliten. Inte alls som den han borde vara, inte alls som den jag minns. Han ler när han ser på mig, och ett annat minne tränger sig på.

7

Min far, den kvällen han gav sig av … min mors stenansikte.

Hon grät inte. Hon stod bara där och väntade på att han skulle gå ut genom dörren. Hon förändrades den kvällen; hon blev aldrig mer samma kärleksfulla mamma efter det. Hon blev något ovänligt och avlägset och olyckligt.

Men hon stannade kvar när han hade bestämt sig för att inte göra det.

8

1 Tessa

P

appa?” Mannen framför mig kan omöjligen vara min far, trots de välbekanta bruna ögonen som stirrar på mig. ”Tessie?” Hans röst låter grövre än i mina dimmiga minnen.

Hardin vänder sig mot mig med blixtrande ögon, och sedan mot min far igen.

Min far. Här, i det här nedgångna området, med smutsiga kläder på kroppen. ”Tessie? Är det verkligen du?” frågar han.

Jag står som fastfrusen, jag har inget att säga till den här berusade mannen med min fars ansikte.

Hardin lägger handen på min axel, försöker få mig att reagera. ”Tessa …”

Jag tar ett steg mot den främmande mannen och han ler på nytt. Det bruna skägget är gråsprängt, hans leende är inte vitt och strålande som jag minns det … Hur blev han sådan här?

Allt hopp jag en gång hyst om att min far skulle ha förändrat sitt liv på samma sätt som Ken gjort är borta nu, och insikten om att den här mannen faktiskt är min far gör mer ont än den borde. ”Det är jag”, hör jag någon säga, och efter ett ögonblick går det upp för mig att det är jag.

Han tar ett steg fram och slår armarna om mig. ”Jag kan inte tro det! Du är här! Jag har försökt …”

9

Han hejdar sig när Hardin drar bort honom från mig. Jag backar, osäker på hur jag ska bete mig.

Främlingen – min far – ser från Hardin till mig, vaksam och misstrogen. Men han intar hastigt en mer reserverad hållning och håller avståndet till mig, vilket gör mig lättad. ”Jag har försökt hitta dig i flera månader”, säger han, torkar sig i pannan och efterlämnar ett streck av smuts på huden.

Hardin ställer sig framför mig, redo att ingripa. ”Jag har varit här”, svarar jag lågt och kikar fram bakom hans axel. Jag är tacksam för att Hardin försöker beskydda mig, och med ens inser jag att han måste vara väldigt förbryllad just nu.

Min far vänder sig mot honom och tar en ordentlig titt. ”Wow. Noah har verkligen förändrats.” ”Nej, det här är Hardin”, förklarar jag.

Min far slår en lov omkring honom och kommer lite närmare mig, men jag märker hur Hardin stelnar till när han gör det. På såhär nära håll kan jag känna lukten av honom.

Antingen är det spritlukten i hans andedräkt, eller effekterna av långvarigt alkoholmissbruk, som får honom att förväxla dem; Hardin och Noah är varandras totala motsatser och kan omöjligt jämföras. Min far lägger ena armen om mig och Hardin ser på mig, men jag skakar en aning på huvudet för att han ska hålla sig lugn. ”Vem är han?” Min far låter armen ligga kvar obehagligt länge medan Hardin står orörlig och ser ut som om han ska explodera – inte nödvändigtvis av ilska, det inser jag, men han verkar helt enkelt inte veta vad han ska säga eller göra.

Då är vi två. ”Han är min … Hardin är min …” ”Kille. Jag är hennes kille”, fyller Hardin i.

Mannens bruna ögon vidgas när han till slut verkligen tar in Hardins yttre. ”Trevligt att träffas, Hardin. Jag heter Richard.” Han sträcker fram sin smutsiga hand för att skaka Hardins.

10

”Öh … ja, det är trevligt att träffa dig med.” Hardin känner sig uppenbarligen väldigt … osäker. ”Vad gör ni här?”

Jag tar tillfället i akt att flytta mig längre bort från honom och ställa mig bredvid Hardin, som tar sig samman och drar mig intill sig. ”Hardin var och gjorde en tatuering”, svarar jag sömngångaraktigt. Jag kan inte ta in allt som händer. ”Åh … Trevligt. Jag har själv varit där inne.”

Jag överhopas av minnesbilder av min far som drack kaffe innan han åkte hemifrån för att arbeta varje dag. Han såg inte alls ut såhär, han talade inte alls såhär, och han tatuerade sig fan inte på den tiden då jag kände honom. När jag var hans lilla flicka. ”Ja, det är min kompis Tom som gör dem.” Han skjuter upp ärmen på collegetröjan för att visa något som påminner om en dödskalle på underarmen.

Den ser inte ut att höra hemma på min far, men när jag fortsätter betrakta honom börjar jag förstå att den kanske gör det. ”Åh …”, är det enda jag får fram.

Detta är så märkligt. Den här mannen är min far, mannen som lämnade mig och min mor ensamma. Och nu står han framför mig … full. Och jag vet inte vad jag ska tro.

En del av mig är upprymd, en liten del som jag inte vill kännas vid för tillfället. Innerst inne har jag hoppats att få träffa honom igen ända sedan Noah nämnde att han var tillbaka i trakten. Jag vet att det är fånigt – dumt, faktiskt – men på ett sätt verkar han må bättre än förut. Han är full och möjligen hemlös, men jag har saknat honom mer än jag förstått själv och han kanske bara har haft det tufft på sistone.

Vem är jag att döma den här mannen, när jag inte vet någonting om honom?

När jag ser på honom, och på gatan omkring oss, känns det 11

bisarrt att allting fortsätter som vanligt. Jag kunde ha svurit på att tiden stannade när min far raglade ut framför oss. ”Var bor du?” frågar jag.

Hardin ser defensivt på min far, betraktar honom vaksamt som om han vore ett farligt rovdjur. ”Ingen särskild stans just nu.” Han torkar sig i pannan igen, med ärmen den här gången. ”Jaså.” ”Jag jobbade nere på Raymark, men jag blev friställd”, säger han.

Jag har ett vagt minne av att ha hört namnet Raymark förut.

Jag tror att det är någon sorts fabrik. Har han jobbat på fabrik? ”Vad har du hittat på? Det är ju vadå … fem år sedan sist?”

Jag känner Hardin stelna till bredvid mig när jag svarar. ”Nej, nio.” ”Nio år? Förlåt mig, Tessie.” Hans ord låter lite sluddriga.

Hans gamla smeknamn på mig får mitt hjärta att krympa; det namnet användes när allt var som bäst. På den tiden när jag fick sitta på hans axlar och han sprang runt med mig i vår lilla trädgård, på den tiden innan han gav sig av. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill gråta för att jag inte har träffat min far på så länge, jag vill skratta åt ironin i att jag stötte på honom just här, och jag vill skälla ut honom för att han lämnade mig. Det förvirrar mig att se honom på det här sättet. Jag minns min far som en alkis, men han var en arg alkis då, inte en leende, tatuerad alkis som skakar hand med min kille. Han kanske har blivit en snällare man … ”Det är dags att gå”, säger Hardin och ser på min far. ”Jag är verkligen ledsen; men det var inte bara mitt fel. Din mor … du vet hur hon är”, försvarar han sig och slår ut med händerna. ”Snälla, Theresa, ge mig en chans”, ber mannen. ”Tessa …”, säger Hardin varnande.

12

”Ett ögonblick bara”, säger jag till min far. Jag tar Hardin i armen och drar med mig honom en bit bort. ”Vad fan sysslar du med? Du menar inte att du tänker …”, börjar han. ”Han är min pappa, Hardin.” ”Han är ett hemlöst jävla fyllo”, fräser han irriterat.

Hardins sanna, men hårda ord ger mig tårar i ögonen. ”Jag har inte träffat honom på nio år.” ”Precis – eftersom han övergav dig. Du slösar bort din tid, Tessa.” Han sneglar på min far över min axel. ”Jag bryr mig inte. Jag vill höra vad han har att säga.” ”Ja, okej då. Det är inte som att du kommer bjuda hem honom till lägenheten eller så.” Han skakar på huvudet. ”Om jag vill göra det så gör jag det. Och om han vill komma så kommer han. Det är mitt hem också”, säger jag kort. Jag kikar bort på min far. Han står där, klädd i smutsiga kläder, och stirrar ner i betongen framför sig. När sov han i en säng senast? När åt han senast? Jag får ont i magen av tankarna. ”Du menar inte att du allvarligt funderar på att låta honom följa med oss hem?” Hardin drar handen genom håret i en välbekant, frustrerad gest. ”Inte för att bo hos oss, nej, bara för ikväll. Vi skulle kunna laga middag”, föreslår jag. Min far tittar upp och möter min blick. Jag vänder bort min när han ler. ”Middag? Tessa, han är ett fyllo som inte har träffat dig på nästan tio år … och du snackar om att laga middag åt honom?”

Generad över hans utbrott tar jag tag i halslinningen på hans tröja, drar honom närmare och talar med låg röst. ”Han är min far, Hardin, och jag har ingen relation till min mor längre.” ”Det betyder inte att du behöver ha en med den här typen.

Detta kommer inte att sluta bra, Tessa. Du är alldeles för jävla snäll mot alla fast de inte förtjänar det.”

13

”Det här är viktigt för mig”, säger jag, och Hardins ögon blir varma innan jag hinner påpeka ironin i hans invändningar.

Han suckar och drar sig irriterat i det rufsiga håret. ”Fan, Tessa, det kommer inte att sluta bra.” ”Du vet inte hur det kommer att sluta, Hardin”, viskar jag och ser på min far som stryker sitt skägg. Jag vet att Hardin kanske har rätt, men jag är skyldig mig själv att försöka lära känna den här mannen, eller åtminstone lyssna på vad han har att säga.

Jag går tillbaka till honom, och min instinktiva oro får mig att låta tveksam. ”Vill du följa med oss hem på middag?” ”Menar du det?” utbrister han och skiner upp. ”Ja.” ”Okej! Javisst, okej!” Han ler, och för en kort sekund får jag en glimt av mannen jag kände – mannen före spriten, alltså.

Hardin säger inte ett ljud när vi går tillbaka till bilen. Jag vet att han är arg, och jag förstår varför. Men jag vet också att hans far har förändrats till det bättre – han driver vårt college, för Guds skull. Är jag verkligen en sådan idiot bara för att jag hoppas att min far kan åstadkomma en liknande förändring?

När vi närmar oss bilen frågar min far: ”Oj – är det din? Det är en Capri, va, sent sjuttiotal?” ”Japp.” Hardin sätter sig i förarsätet.

Min far kommenterar inte Hardins korta svar, och det är jag glad för. Stereon är nerskruvad, och när Hardin gasar sträcker vi oss samtidigt efter volymknappen i hopp om att musiken ska dränka den spända tystnaden.

Hela vägen till lägenheten undrar jag hur min mor skulle ta det här. Tanken får mig att rysa, och jag försöker tänka på min förestående flytt till Seattle istället.

Nix, det är värre; jag vet inte hur jag ska prata med Hardin om den. Jag blundar och lutar huvudet mot fönstret. Hardins varma hand lägger sig över min, och jag börjar känna mig lugnare.

14

”Wow, bor ni här?” säger min far häpet i baksätet när vi parkerar utanför vårt hyreshus.

Hardin ger mig en snabb då-var-det-dags-blick och jag svarar: ”Ja, vi flyttade in för ett par månader sedan.”

När vi står i hissen får Hardins beskyddande blickar mina kinder att hetta, och jag ler svagt mot honom och hoppas att det ska få honom att slappna av. Det verkar fungera, men att befinna sig i vårt hem med någon som faktiskt är en främling känns så konstigt att jag börjar ångra att jag bjöd med honom. Men det är ändå för sent nu.

Hardin låser upp vår dörr, går in utan att vända sig om och sätter kurs på sovrummet utan att säga ett enda ord. ”Jag kommer alldeles strax”, säger jag till min far och lämnar honom stående ensam innanför ytterdörren. ”Är det okej om jag lånar toaletten?” ropar han efter mig. ”Det är klart. Den ligger här i korridoren”, svarar jag och pekar mot badrumsdörren utan att se mig om.

I sovrummet har Hardin satt sig på sängen och håller på att ta av sig kängorna. Han tittar mot dörren och gör en gest åt mig att stänga den. ”Jag vet att du är arg”, säger jag tyst och går fram till honom. ”Det är jag.”

Jag lägger händerna om hans ansikte och smeker hans kinder med tummarna. ”Var inte det.”

Han sluter tacksamt ögonen vid min ömsinta beröring och slår armarna om min midja. ”Han kommer att såra dig. Jag försöker bara förhindra att det sker.” ”Han kan inte såra mig – vad i hela friden skulle han kunna göra? Jag har inte träffat honom på Gud vet hur länge.” ”Han håller säkert på och stoppar sina fickor fulla med våra prylar just nu”, fnyser Hardin och jag kan inte låta bli att fnittra. ”Det är inte roligt, Tessa.”

15

Jag suckar och sätter fingret under hans haka, tvingar honom att titta upp på mig. ”Snälla, kan du försöka rycka upp dig och vara positiv? Det är tillräckligt förvirrande utan att du ska tjura och göra det ännu värre.” ”Jag tjurar inte. Jag försöker skydda dig.” ”Det behövs inte – han är min far.” ”Han är inte din pappa …” ”Snälla?” Jag låter tummen glida över hans underläpp, och hans ansiktsdrag mjuknar.

Han suckar igen och svarar till slut: ”Okej, vi käkar väl middag med den här typen, då. Han har nog inte ätit något som inte kommer ur en container på ett tag.”

Mitt leende bleknar och mot min vilja börjar mina läppar att skälva. Det märker han. ”Förlåt, gråt inte.” Hardin ger ifrån sig ännu en suck. Han har inte slutat sucka sedan vi stötte på min far utanför tatueringsstudion. Att se Hardins oro – även om den, precis som allt annat han känner, är blandad med ilska – bidrar bara till det overkliga i situationen. ”Jag menade allt jag sa, men jag ska försöka att inte vara dryg.”

Han reser sig och kysser mig lätt i mungipan. När vi går ut ur sovrummet mumlar han, ”Kom så utfodrar vi tiggaren”, något som inte precis hjälper upp mitt humör.

Mannen i vardagsrummet ser så malplacerad ut där han ser sig omkring och betraktar våra bokhyllor. ”Jag ska laga mat. Du kan väl titta på teve?” föreslår jag. ”Jag kan hjälpa till?” erbjuder han sig. ”Hmm … okej.” Jag ler tunt, och han följer efter mig ut i köket. Hardin stannar kvar i vardagsrummet, håller sig på avstånd, precis som jag anade att han skulle göra. ”Jag kan knappt tro att du är vuxen och har flyttat hemifrån”, säger min far.

16

Jag öppnar kylskåpet för att ta fram en tomat medan jag försöker samla tankarna. ”Jag går på college, på WCU. Det gör Hardin också”, svarar jag och nämner inte hans hotande relegering. ”Är det sant? WCU? Wow.” Han sätter sig vid bordet, och jag noterar att han tvättat händerna. Smutsen i hans panna är också borta, och en våt cirkel på tröjaxeln får mig att tro att han försökt få bort en fläck. Han är också nervös. Den vetskapen gör att det känns lite bättre.

Jag är nästan på väg att berätta för honom om Seattle och den spännande nya vändning mitt liv börjat ta, men jag har fortfarande inte sagt någonting till Hardin. Min fars uppdykande betyder ännu en omväg på min karta. Jag vet inte hur många problem jag orkar hantera innan alltihop rasar samman. ”Jag önskar att jag hade varit med och sett allt det här hända.

Jag har alltid vetat att du skulle bli något stort.” ”Men det var du inte”, säger jag kort. Jag får skuldkänslor så fort jag uttalat orden, men jag vill inte ta tillbaka dem. ”Jag vet, men jag är här nu, och jag hoppas att jag kan gottgöra dig.”

Och den enkla meningen är faktiskt lite grym, för den får mig att hoppas att han kanske inte är så hemsk ändå, att han kanske bara behöver hjälp att sluta dricka. ”Hmm … dricker du fortfarande?” ”Det gör jag.” Han tittar ner på sina fötter. ”Inte lika mycket.

Jag vet att det inte verkar så just nu, men jag har haft ett par tuffa månader … det är allt.”

Hardin visar sig i dörröppningen, och jag vet att han försöker tvinga sig att hålla tyst. Jag hoppas att han kan det. ”Jag har träffat din mor ett par gånger.” ”Har du?” ”Ja. Hon ville inte berätta var du fanns. Hon ser verkligen ut att må bra”, säger han.

17

Det känns så märkligt att han kommenterar min mor. Jag kan höra hennes röst i mitt huvud, höra henne påminna mig om att den här mannen övergav oss. Att den här mannen är anledningen till att hon är som hon är idag. ”Vad hände … med er?” Jag lägger kycklingbrösten i stekpannan, och oljan knastrar och fräser medan jag väntar på ett svar.

Jag vill inte vända mig om och se på honom efter att ha frågat en så rak och oväntad fråga, men jag kunde helt enkelt inte låta bli. ”Vi funkade bara inte ihop. Hon ville alltid ha mer än jag kunde ge henne, och du vet hur hon kan vara.”

Det vet jag verkligen, men jag gillar inte hans nonchalanta och avfärdande sätt att prata om henne.

Jag flyttar skulden från min mor tillbaka till honom och vänder mig hastigt om och frågar: ”Varför ringde du aldrig?” ”Det gjorde jag – jag ringde jämt. Jag skickade presenter till varje födelsedag. Det berättade hon inte för dig, eller hur?” ”Nej.” ”Tja, det är sant, det gjorde jag. Jag har saknat dig så mycket hela den här tiden. Jag kan inte tro att du är här, att du står framför mig nu.”

Min fars ögon lyser och hans röst darrar när han reser sig och går fram mot mig. Jag vet inte hur jag ska reagera; jag känner inte ens den här mannen längre, om jag nu någonsin gjorde det överhuvudtaget.

Hardin kliver in i köket och ställer sig emellan oss, och än en gång är jag glad att han ingriper. Jag vet inte vad jag ska tro om allt det här – jag måste behålla det fysiska avståndet mellan den här mannen och mig. ”Jag vet att du inte kan förlåta mig.” Han snyftar nästan, och jag får ont i magen. ”Det är inte det. Jag behöver bara tid på mig innan jag vågar 18

tro att du finns i mitt liv igen. Jag känner dig inte ens”, svarar jag, och han nickar. ”Jag vet, jag vet.” Han går och sätter sig vid bordet igen, och jag fortsätter förbereda middagen.

19

2 Hardin

S

kitstöveln som biologiskt sett skapat Tessa glufsar i sig två hela portioner utan att ens dra efter andan. Jag är säker på att han var utsvulten med tanke på att han har bott på gatan och allt.

Det är inte det att jag inte tycker synd om människor som haft otur och haft det svårt … det är det att just den här mannen är ett fyllo och han övergav sitt barn, så jag tycker inte ett förbannat dugg synd om honom.

Efter att ha bälgat i sig vatten strålar han mot min tjej. ”Du är en riktig kock, Tessie.”

Jag tror att jag kommer att skrika om han kallar henne för det en gång till. ”Tack.” Hon ler, som den snälla person hon är. Jag kan se hur hans skitsnack sipprar in och tätar de känslomässiga sprickor han åstadkom genom att dra när hon var liten. ”Jag menar det, du kanske kan lära mig receptet någon gång.”

Var skulle du använda det? I ditt icke-existerande kök? ”Visst”, säger hon och reser sig för att gå ut med sin tomma tallrik, och hon tar min också. ”Jag borde nog gå nu. Jag uppskattar verkligen att ni bjöd på middag”, säger Richard – Dick – och reser sig. ”Nej, du kan … du kan sova över, om du vill, och vi kan köra … hem dig imorgon”, säger Tessa dröjande, osäker på hur hon ska beskriva hans situation.

20

En sak är jag säker på, och det är att jag inte gillar den här skiten alls. ”Det vore toppen”, säger Dick och gnider sig om överarmarna.

Han längtar säkert efter en drink just nu, den jäveln.

Tessa ler. ”Bra. Jag ska hämta en kudde och lite sängkläder i sovrummet.” Hon ser på sin pappa och mig ett ögonblick och verkar inse hur jag känner mig, för hon frågar: ”Ni klarar er själva en minut, va?”

Hennes pappa skrattar. ”Ja, jag vill ändå lära känna honom.”

Tro mig, det vill du inte.

Hon rynkar pannan åt mitt ansiktsuttryck men går ut ur rummet, och vi blir ensamma i köket. ”Jaha, Hardin, var träffade du min Tessa?” frågar han. Jag hör henne stänga dörren och väntar lite till för att vara säker på att hon inte kan höra oss. ”Hardin?” upprepar han. ”En sak ska du ha klart för dig”, morrar jag och lutar mig fram över bordet så att han hoppar till. ”Hon är inte din Tessa … hon är min. Och jag fattar vad fan du sysslar med, så tro inte för en jävla sekund att du kan lura mig.”

Han lyfter avvärjande händerna. ”Jag sysslar inte med någonting, jag …” ”Vad vill du ha, pengar?” ”Va? Nej, det är klart att jag inte vill ha pengar. Jag vill ha en relation med min dotter.” ”Du har haft nio år på dig att skapa en … och ändå är du här enbart för att du råkade stöta ihop med henne på en jävla parkeringsplats. Det är inte precis som att du letat efter henne”, gläfser jag och för min inre syn kan jag se mig själv ta stryptag på honom. ”Jag vet.” Han skakar på huvudet och tittar ner. ”Jag vet att jag har gjort många misstag, och jag tänker gottgöra henne för det.” ”Du är full – här och nu när du sitter i mitt kök – är du fan i mig full. Jag känner igen en alkis när jag ser en. Jag har ingen 21

sympati för en man som lämnar sin familj och inte ens har tagit sig samman nio år senare.” ”Jag vet att du menar väl, och det gläder mig att du försöker försvara min dotter, men jag tänker inte sabba det här. Jag vill bara lära känna henne … och dig.”

Jag svarar inte utan försöker samla mina irrande tankar. ”Du är mycket trevligare när hon är i närheten”, påpekar han lågt. ”Du är en sämre skådespelare när hon inte är i närheten”, replikerar jag. ”Du har all rätt att inte lita på mig, men ge mig en chans, för hennes skull.” ”Om du sårar henne minsta lilla är du död.” Jag kanske borde känna viss ånger över att hota Tessas pappa på det här viset, men jag känner bara ilska och misstro mot det där patetiska fyllot.

Mina instinkter säger mig att jag bör skydda henne, inte hysa medlidande med en full främling. ”Jag ska inte såra henne”, lovar han.

Jag himlar med ögonen och tar en klunk ur mitt vattenglas.

Han tror tydligen att hans ord har löst allt, för nu försöker han skämta. ”Det här samtalet – rollerna borde egentligen vara ombytta, eller hur?”

Men jag ignorerar honom och går in i sovrummet. Jag måste, innan Tessa kommer ut och får se mig strypa hennes far.

22

”DET FANNS EN TID UTAN HARDIN I MITT LIV. NÄR VI MÖTTES FÖRÄNDRADES ALLT. LIVET KOMMER ALDRIG BLI DETSAMMA IGEN.”

N

är Tessas pappa kommer tillbaka efter tio år, från ingenstans, förändras allt – inget är längre som hon trodde att det var. Inte hennes familj, inte hennes vänner. Den ende som hon borde kunna lita på är Hardin. Men när han får reda på hennes plan att flytta till Seattle faller de handlöst ner i en ond cirkel av svartsjuka, ilska och ultimatum.

Tessa vet att Hardin älskar henne och att han skulle göra allt för att skydda henne, men det är skillnad på att älska någon och att kunna ha dem i sitt liv. Tessa har aldrig känt så mycket för någon, men är det värt allt drama? Och om hon följer sitt hjärta, kommer det att innebära slutet mellan dem?

När vi föll är tredje delen i Anna Todds framgångsrika serie After.

Anna Todds texter har tusentals läsningar på nätet och fängslar läsare över hela världen. Nu kan du själv uppleva Internets mest omtalade bok!

”Det här är den bästa bok jag läst.”

– BLEKINGE LÄNS TIDNING

WWW.NORSTEDTS.SE

COVER DESIGN BY DAMONZA / JENS ÖHRSTRÖM COVER IMAGE @ ASE/SHUTTERSTOCK INFINITY SYMBOL COURTESY OF GRUPO PLANETA, ART DEPARTMENT