9789155263201

Missa inte avslutningen på den internationella storsäljaren! Såld till fler länder än någon annan debut.

Nathan är på flykt igen. Rebellerna håller på att förlora kriget. De är för få, utspridda och verkar chanslösa, trots att Nathan övertagit sin fars starka krafter. Hans tidigare kärlek Annalise är nu hans mest hatade fiende.

Våldet trappas upp och kampen blir alltmer förtvivlad.

Bara en sista, desperat utväg kan rädda dem.

Nathan och Gabriel måste hitta en saknad amulett med förmågan att göra sin bärare oövervinnerlig.

Men räcker det? Kan Nathan ta sig igenom den svåraste prövning han någonsin ställts inför?

Half bad – Häxornas krig är den tredje och dramatiskt avslutande delen i Sally Greens osannolikt framgångsrika serie. Trilogin har sålts till över 50 länder.

Ett mörkt, magiskt och gripande äventyr som inte liknar något annat.

ISBN 978-91-552-6320-1

9 789155 263201

Half_Bad_Häxornas_krigomslag_tb2.indd 1

BÄSTSÄLJAREN SOM SLAGIT ALLA REKORD!

2016-05-30 07:47

First published in Great Britain

by Puffin Books Ltd, 2016 © Sally Green © Den svenska översättningen Bokförlaget Semic 2016 Originalets titel: Half lost Översättning: Carla Wiberg Omslagsbild: Arcangel Images Författarfoto: Mark Allen Omslagsdesign och inlaga: Monica Sundberg Omslagsrepro: Tomas Bengtsson Produktion AB Tryckt av ScandBook, Falun 2016 ISBN 978-91-552-6320-1

Till minne av min far

innehåll sårad, inte vilse 9 del et t : vem ma n s k a l i ta på 1 1 sten 1 2 träning 2 3 en enkel fälla 3 0 möjlighet nummer tre 3 8 fången 4 4 i lägret igen 5 6

för en normal häxa hade de varit livsfarliga 6 2 blodtörst 6 8 rädd för dig 7 6 spott 8 3 droger 9 4 lugn 9 8 gyllene 1 0 6 läger Ett 1 0 7 varje sekund är dyrbar 1 1 5 den magiska kulan 1 2 0 trött 12 6 jag vill att det ska vara sant 1 3 0

del t vå : ha lvt funn e n 1 3 7 tillbaka till bunkern 1 3 9 sista natten 1 4 8 kartor 1 5 7 badlands 164 huset 170 imponera på Ledger 1 8 0 båda piporna? 1 8 8 alltför värdefull 1 9 6 d el t re: ha lvt vils e 2 0 1 det femtioförsta problemet 2 0 2 problem utan slut 2 1 2 slödder 2 2 0 ut i skogen 22 8 inbrottet 2 3 4 tornet 243 tummar 2 5 0 kupolen 2 5 8 det blå 266 början till slutet 2 7 4 dyka från klippan 2 8 9 slutet 293 jag läser för honom 3 0 2 författarens tack 3 0 8

Livet igenom vacklar människan mellan det onda och det goda, slinter, faller, kravlar sig upp, ångrar sig och fördunklas på nytt – men så länge hon inte har överskridit odjurströskeln finns det en återvändo och vi kan fortfarande hysa hopp för henne.

Alexander Solsjenitsyn: Gulagarkipelagen Översättning: Hans Björkegren

sårad, inte vilse ”Vi borde bestämma lösenord.” ”Jaså? Varför det?” ”Jo, för förr eller senare ger du dig iväg någonstans, och då kommer en jägare som kan förvandla sig att dyka upp här i lägret och låtsas vara du och döda mig.” ”Det är troligare att de hittar lägret, dödar dig och sedan väntar på att jag ska komma hem, aningslöst visslande på en glad melodi.” ”Det är ju också en möjlighet, men jag kan inte föreställa mig visslandet.” ”Vad är lösenordet då?” ”Inte bara ett ord, utan en fras. Jag säger en sak och då måste du svara på rätt sätt.” ”Okej. Jag säger ’Jag visslar därför att jag dödat tio jägare’ och då svarar du ’Men jag skulle hellre klättra uppför Eiger’.” ”Jag tänkte att det skulle vara en fråga som jag faktiskt skulle kunna ställa.” ”Som vad då?” ”Du har varit borta länge. Gick du vilse?” ”Och vad ska jag svara?” ”Jag blev sårad, jag gick inte vilse.”

– 9 –

”Så skulle jag nog aldrig säga.” ”Men ändå … Vill du öva? Så att du lär dig?” ”Nej.”

d el et t

vem ska man lita på

– 11 –

sten Det året min pappa fyllde tjugoåtta dödade han trettiotvå personer. Celia brukade tvinga mig att lära mig fakta om Marcus.

Det där är ett av dem. Det var det största antal han hade dödat på ett år innan kriget mellan Souls råd och Fria Häxors Allians.

Förr tyckte jag att trettiotvå var ganska mycket.

Under det året då Marcus fyllde sjutton och hade sin gåvodag dödade han bara fyra personer. Jag är fortfarande bara sjutton år. Före slaget vid Bialowieza – den dagen då min pappa dog, den dagen då nästan hela alliansen dog, den dagen som nu kallas för SB av dem som överhuvudtaget vågar nämna den – hur som helst, före den dagen hade jag dödat tjugotre personer.

SB var för flera månader sedan och nu har jag dödat över femtio.

Femtiotvå, för att vara exakt.

Det är viktigt att vara exakt när det gäller sådana saker.

Lotsen räknas inte – hon var ändå döende – och Samin räknas inte heller. Det jag gjorde för henne var ren barmhärtighet. Det var jägarna som dödade Samin. Sköt henne i ryggen när vi flydde undan slaget. Och Marcus? Han räknas definitivt inte bland de femtiotvå. Det var inte jag som dödade honom. Det var­ hon.

– 12 –

Annalise.

Bara namnet gör mig spyfärdig. Allt med henne gör mig spyfärdig: det ljusa håret, de blå ögonen, den gyllene huden.

Allt med henne är falskt och äckligt. Hon sa att hon älskade mig. Och jag sa att jag älskade henne, men jag menade det. Jag älskade henne faktiskt. Vilken idiot! Falla för henne – en O’Brien! Hon sa att jag var hennes hjälte, hennes prins, och som den korkade pappskalle jag är ville jag tro henne. Jag trodde henne.

Och nu vill jag bara döda henne. Skära upp henne och slita skrik ur henne. Men det skulle inte räcka med det. Inte på långa vägar. Jag måste få henne att fatta hur svårt det var, det jag gjorde. Jag måste tvinga henne att hugga av sig handen och äta upp den, eller skära ögonen ur sig och äta upp dem, och det skulle ändå vara lättare än det jag gjorde.

Jag har dödat femtiotvå personer. Men det enda jag vill är att slå klorna i henne. Jag skulle nöja mig med femtiotre. En till så räcker det. ”Bara henne.”

Men jag har sökt igenom varenda centimeter av slagfältet och det gamla lägret. Jag har dödat varenda jägare som jag stött på – några som röjde upp efter slaget, andra som jag spårat sedan dess. Men jag har inte sett henne. Inte en enda ledtråd. Jag har följt vartenda spår, varenda stig, minsta lilla antydan till fotspår men inget leder mig till henne. ”Inget.”

Jag ser upp och lyssnar när jag hör det. Det är tyst.

Det var jag, tänker jag. Nu pratar jag för mig själv igen. ”Shit!”

Annalise! Det är hon som gör så här med mig. ”Hon kan dra åt helvete.” Jag lyfter huvudet, ser mig omkring och skriker åt trädkronorna. ”Dra åt helvete!”

– 13 –

Sedan säger jag lågt till stenarna: ”Jag vill bara se henne död. Utplånad. Jag vill att hennes själ slutar existera. Jag vill ha bort henne ur den här världen. För evigt. Det är det enda jag vill. Sedan lägger jag av.”

Jag plockar upp en liten sten. ”Eller kanske inte. Kanske inte”, säger jag till den.

Marcus ville att jag skulle döda dem allihop. Kanske kan jag göra det. Jag tror att han visste att jag kan, annars skulle han inte ha sagt det.

Jag samlar mina stenar i en liten hög. Femtiotvå stycken.

Femtiotvå låter mycket, men egentligen är det inget. Inget mot hur många min pappa ville att jag skulle döda. Inget mot hur många som dött på grund av Annalise. Över hundra vid SB. Jag får lägga på ett kol om jag ska komma upp i hennes klass när det gäller blodspillan. På grund av henne är alliansen nästan utplånad. På grund av henne är Marcus död – den ende som hade kunnat hålla tillbaka jägarna när de angrep, den ende som hade kunnat besegra dem. Men på grund av henne, på grund av att hon sköt honom, är alliansen så gott som utplånad. Och så den där gnagande tanken att hon var Souls spion hela tiden.

Soul är ju ändå hennes farbror. Gabriel har aldrig litat på ­Annalise, han sa alltid att det kanske var hon som ledde jägarna till Mercurys lägenhet i Genève. Jag trodde honom inte då, men han kanske har rätt.

Något rör sig i träden och Gabriel dyker upp. Han har samlat ved. Han har väl hört mig skrika. Nu kommer han och låtsas som om han ändå var på väg tillbaka, lägger ifrån sig veden och ställer sig vid mina stenar.

Jag har inte berättat för Gabriel vad stenarna är för något och han frågar inte men jag tror att han vet. Jag tar upp en. Den är inte stor, ungefär som en av mina naglar. De är små allihop men varje sten är unik. En för varje person jag dödat. Förr visste

– 14 –

jag vem varje sten representerade – inte vid namn eller så, de flesta jägare är bara jägare – men stenarna hjälpte mig att minnas händelser och strider och hur de dog. Nu har jag glömt de enskilda striderna. De har flutit ihop i en ändlös parad av blod, men jag har femtiotvå små stenar i min hög.

Gabriels stövlar vrids ett kvarts varv och blir stående en sekund innan han säger: ”Vi behöver mer ved. Tänker du hjälpa till?” ”Strax.”

Stövlarna står kvar några sekunder till, vänder sig sedan ytter­ ligare ett kvarts varv, står så i fyra, fem, sex, sju sekunder och sedan går de in i skogen igen.

Jag tar fram den vita stenen ur fickan. Den är oval, helvit: kvarts. Slät men inte blank. Det är Annalises sten. Jag hittade den en dag när jag letade efter henne. Jag trodde att det var ett gott tecken. Jag var säker på att jag skulle få upp ett spår efter henne den dagen. Det gjorde jag inte, men en vacker dag gör jag det. Jag tänker inte lägga stenen i högen när jag dödar henne – jag ska slänga bort den. Den ska försvinna. Precis som hon.

Då kanske jag slipper drömmarna. Det tvivlar jag på men man vet ju aldrig. Jag drömmer ofta om Annalise. Ibland börjar det faktiskt nästan som fina drömmar men det varar inte länge.

Ibland skjuter hon min pappa och det är precis som SB. Om jag har tur vaknar jag innan dess, men ibland fortsätter det och då är det som att uppleva alltihop på nytt.

Jag önskar att jag drömde om Gabriel. Det skulle vara bra drömmar. Jag skulle drömma att vi klättrade i berg som vi gjorde förut och att vi var vänner, precis som då. Vi är vänner nu också, det kommer vi alltid att vara, men det är annorlunda nu.

Vi pratar inte mycket. Ibland pratar han om sin familj eller saker han gjorde för flera år sedan, innan allt det här hände, eller om klättring eller om någon bok han har läst eller … jag

– 15 –

vet inte … saker som han gillar. Han är bra på att prata men jag är skitdålig på att lyssna.

Häromdagen berättade han om en klättring i Frankrike. Det var högt ovanför en flod och det var väldigt vackert. Jag lyssnar och föreställer mig skogen han gick genom på vägen dit, och han beskriver ravinen och floden och plötsligt tänker jag inte alls på det, utan på att Annalise är fri. Och en del av mig säger Lyssna på Gabriel! Lyssna på vad han berättar! Men en annan del vill tänka på Annalise och säger Medan han pratar är Anna­ lise någonstans därute, på fri fot. Och min pappa är död och jag vet inte var hans kropp är. Jo, en del av den finns naturligtvis i mig eftersom jag åt upp hans hjärta, och det måste vara det sjukaste i världen, och här sitter jag, den här personen, den här killen som ätit sin pappa, och jag sitter bredvid Gabriel som berättar om en jävla klättring och hur han vadade över floden för att komma till utgångspunkten, och jag tänker att jag har ätit min pappa och hållit honom när han dog och att Annalise är på fri fot, och Gabriel pratar fortfarande om klättring, och hur kan det vara normalt och okej? Och så säger jag, så lugnt jag kan, till honom: ”Gabriel, kan du hålla käft om din jävla klättring?” Jag säger det väldigt lågt, för annars skulle jag skrika.

Han tystnar och säger: ”Visst. Och tror du att du kan säga en hel mening utan att svära?” Han retas, försöker hålla det lättsamt, och jag vet att det är det han försöker göra men av någon anledning blir jag bara ännu argare av det, så jag ber honom att dra åt helvete. Fast jag säger inte bara det utan en massa annat också, och jag kan knappt hejda mig – nja, jag kan inte alls hejda mig och jag svär åt honom om och om igen och han försöker hålla om mig, försöker ta tag i min arm och jag knuffar undan honom och säger att han ska gå för annars gör jag honom illa och då går han.

Jag lugnar ner mig när han har gått. Och jag känner en stor

– 16 –

våg av lättnad för nu är jag ensam och det är lättare att andas när jag är ensam. Det känns okej ett tag men när jag har lugnat ner mig ordentligt hatar jag mig själv, för jag vill att han ska röra vid min arm och jag vill höra hans historia. Jag vill att han ska prata med mig och jag vill vara normal. Men jag är inte normal. Jag kan inte vara normal. Och alltihop är hennes fel.

Vi sitter tillsammans och ser på elden. Jag har sagt mig att jag måste jobba mer på att prata med Gabriel. Prata, som en normal människa. Och lyssna. Men jag kommer inte på något att säga.

Gabriel har inte heller sagt så mycket. Jag tror att han stör sig på stenarna. Jag har inte berättat om de två stenarna som jag lade till i går. Jag vill inte berätta om det … om dem. Jag skrapar botten av min skål trots att jag redan har skrapat ur den och det inte finns något kvar. Vi har ätit ost och pulversoppa; soppan var vattnig men det är bättre än inget. Jag är fortfarande hungrig och jag vet att Gabriel också är det. Han är väldigt mager.

Utmärglad, heter det. En gång sa någon att jag var utmärglad.

Jag minns att jag var jättehungrig då också. ”Vi behöver kött”, säger jag. ”Ja, det hade suttit bra som omväxling.” ”Jag sätter ut några kaninfällor i morgon.” ”Behöver du hjälp?” ”Nej.” Han säger inget mer men petar i elden. ”Jag är snabbare på egen hand”, säger jag. ”Ja, jag vet.”

Gabriel petar i elden igen och jag skrapar ur min skål igen.

Det var Trev som sa att jag såg utmärglad ut. Jag försöker minnas när det var men det kommer inte tillbaka till mig. Jag minns att han gick längs en gata i Liverpool med en plastpåse.

Sedan minns jag en tjej, en ickehäxa som också var med, och

– 17 –

jägarna som jagade mig, och det känns som en annan värld, ett annat liv. ”Jag träffade en tjej i Liverpool”, säger jag till Gabriel. ”En ickehäxa. Hon var tuff. Hon hade en bror och han hade en pistol … och hundar. Fast det kanske var inte hennes bror. Nej, det var någon annan som hade hundarna. Hennes bror hade en pistol. Det sa hon till mig, men jag träffade honom aldrig. Hur som helst så åkte jag till Liverpool för att träffa Trev. Han var en konstig typ. Lång och … jag vet inte … tyst. Och han liksom gled fram över marken när han gick. Vit häxa. Men han var bra.

Han tog prover på min tatuering, den vid fotknölen. Blod, hud och ben. Han försökte ta reda på hur tatueringarna funkade. I alla fall så kom det jägare och vi flydde men jag tappade plastpåsen med proverna i och var tvungen att gå tillbaka och då hade den där ickehäxan hittat den. Hon gav tillbaka den och så brände jag upp den efteråt.”

Gabriel ser på mig som om han väntar på fortsättningen.

Jag är inte säker på hur det fortsätter men så kommer jag ihåg. ”Det var två jägare. De var nära att ta fast oss, mig och Trev.

Men tjejen – hon som hade en bror – hon var med i ett ickehäxgäng. De tog fast jägarna i stället. Jag stack. Jag vet inte vad de gjorde med dem.” Jag ser på Gabriel och säger: ”Jag kom aldrig på tanken att döda jägarna. Nu skulle jag inte komma på tanken att låta bli.” ”Det är krig nu”, säger Gabriel. ”Det är annorlunda.” ”Ja. Det är verkligen annorlunda.” Och så lägger jag till: ”Då var det jag som var utmärglad, och nu är det du.” ”Utmärglad?”

Och då inser jag att jag inte har sagt varför jag började berätta den där historien, och utmärglade är vi ju faktiskt båda två och jag orkar ändå inte förklara. ”Det spelar ingen roll”, säger jag.

– 18 –

Vi sitter där och ser på elden. Den enda ljuspunkten så långt ögat når. Himlen är mulen. Månen syns inte. Och jag undrar var Trev är nu, och hans kompis Jim. Och nu minns jag att det inte var Trev som kallade mig utmärglad. Det var Jim. ”Jag har varit hos Greatorex”, säger Gabriel. ”Ja, jag vet.” Han hade med sig pulversoppan och osten när han kom tillbaka.

Det tar ungefär två timmar att ta sig till Greatorex och till­ baka. Gabriel måste ha gått medan jag satt och räknade stenar, innan han samlade ved. Jag måste ha suttit och räknat i timmar. ”Inte så mycket att rapportera”, säger han. Och det vet jag också.

De medlemmar i alliansen som överlevde slaget bor i sju läger på avsides platser runt om i Europa. Vi hör till Greatorex läger, en liten grupp i Polen. Men vi är inte där. Jag håller mig undan från alla. Jag har mitt eget läger här. Varje läger har ett nummer. Greatorex läger är läger Tre. Så då måste väl mitt läger heta läger Tre B eller läger Tre och en halv. Hur som helst så är det Greatorex som har befälet i läger Tre och sköter kommunikationen med Celias läger Ett. Men såvitt jag kan se finns det inte så mycket att kommunicera om. Det enda Greatorex kan göra är att träna de unga häxorna som överlevt i hopp om att träningen en dag ska komma till nytta.

Jag iakttog rekryterna sist jag var i läger Tre. Jag gillar Grea­ torex men inte rekryterna. Rekryterna ser inte på mig, i alla fall inte när jag ser på dem. När jag inte gör det känner jag att de stirrar men så fort jag höjer blicken är de plötsligt väldigt intresserade av marken.

Jag tror att det var så det var för pappa. Ingen ville möta hans blick heller. Men det har inte alltid varit så för mig. Innan SB var jag en i gänget, en av krigarna, när jag jobbade i par med Nesbitt, och Gabriel var med Samin och vi tränade med Grea-

– 19 –

torex och de andra. Vi var ett bra team. Vi skrattade och busade och slogs och åt och pratade med varandra. Jag saknar den känslan – den är borta nu och jag vet att den aldrig kommer tillbaka. Men Greatorex gör ett bra jobb med sitt team. ”Hon är bra på att träna dem”, säger jag. ”Greatorex, menar du?” ”Det är väl henne vi pratar om?” Jag vet inte varför jag snäser åt honom. ”Du borde följa med mig till lägret. Greatorex vill gärna träffa dig.” ”Ja, kanske det.” Men vi vet båda att det betyder nej.

Jag har inte träffat Greatorex på flera veckor, jag har inte träffat något förutom Gabriel. De enda jag träffat på sista tiden, förutom Gabriel, var de där två jägarna och dem dödade jag.

Nu när jag tänker efter så dödar jag de flesta jag träffar. Greatorex borde vara tacksam att jag håller mig undan. ”Hon vill visa upp sina rekryter för dig. De har blivit mycket bättre.”

Och jag vet inte vad jag ska svara på det. Vad ska jag säga? ”Jaså?” ”Vad bra.” Eller: ”Vem fan bryr sig, allt kvittar ju ändå?”

Jag vet verkligen inte vad jag ska svara.

Sedan kommer jag att tänka på en sak och frågar: ”Vad är det för dag i dag?” ”Det frågade du i går”, säger Gabriel. ”Och?” ”Jag vet inte. Jag tänkte fråga Greatorex men det glömde jag.”

Han vänder sig mot mig och frågar: ”Gör det någon skillnad?”

Jag skakar på huvudet. Det spelar ingen roll vilken dag det är, jag försöker bara hålla ordning i huvudet, men varje dag är den andra lik och veckorna har gått men det kan lika gärna vara månader och allt flyter ihop i minnet.

Jag måste koncentrera mig och hålla reda på saker. Det var

– 20 –

i går jag dödade de båda jägarna. Sedan kom jag tillbaka hit men det känns redan som om det var länge sedan det hände.

Jag måste gå tillbaka och kolla på liken. Det kommer säkert fler jägare och letar efter sina kamrater. Jag kanske får en chans att fånga och förhöra någon av dem. En som kanske vet något om Annalise. Om hon är spion har hon väl sökt sig tillbaka till Soul.

Jägarna kan ha sett henne.

Jag lägger mig ner med armen över ansiktet.

Jag har inte berättat för Gabriel om jägarna för han skulle föra det vidare till Greatorex och då skulle hon flytta lägret och jag måste hinna kolla jägarna innan dess. Men först måste jag sova. Sedan Marcus dog har jag inte sovit mycket. Jag behöver sova. Sedan kan jag gå och kolla jägarna. Eller kanske vänta en dag till. I morgon kan jag gå söderut och spana. Se om det finns några spår efter Annalise där, sedan gå hit igen och så kolla liken efter det. Jag måste fixa mer mat också. Alltså, söderut och kaninfällor i morgon, och i övermorgon de döda jägarna och förhoppningsvis några levande också.

Jag upptäcker att jag ligger och stirrar på armen – jag har fortfarande ögonen öppna. Jag måste komma ihåg att blunda.

Jag måste sova.

Vi sitter tätt ihop och dinglar med benen över klipputsprånget.

Löv singlar ner. Annalises solbruna ben är nära mitt. Hon sträcker sig efter ett fallande löv och får tag i det och min ärm på samma gång. Sedan vänder hon sig åt mitt håll igen, håller lövet framför mitt ansikte, och när hon har hela min uppmärksamhet daskar hon lövet mot min näsa. Ögonen glittrar, silver­glimtarna snurrar snabbt i dem. Hennes hud är sammetslen och jag vill röra vid henne. Jag försöker luta mig framåt men jag kan inte röra mig och jag är fastbunden på en bänk och Wallend står över mig och säger: ”Det här kan kännas lite konstigt” och han

– 21 –

lägger metallen mot min hals, och sedan står jag på knä i skogen och pappa ligger framför mig och blöder ur magen. Jag har Fairborn i handen och känner den vibrera i min hand som om den lever och är ivrig att få sätta igång. Min högra hand vilar på Marcus axel, jag känner hans jacka. Och pappa säger: ”Du kan.”

Och så börjar vi. Det första långa snittet går igenom hans skjorta och hud och sedan skär vi tvärs över det första, djupare. Sedan ett tredje snitt, ännu djupare, det skär av revbenen som om de var av papper. Blodet rinner över Marcus hud och mina händer, det är varmt men svalnar snabbt. Jag griper tag om hans hjärta och känner pulsslagen när jag lutar mig framåt. Biter. Blodet sprutar i munnen på mig. Jag får kväljningar men jag sväljer. Och jag tar en tugga till och ser min pappa i ögonen och han stirrar på mig medan hans blod fyller min mun.

Jag vaknar och hostar, spyr och svettas. Gabriel kravlar fram och håller om mig. Och jag klamrar mig fast vid honom. Han säger inget, håller bara om mig, och det är bra. Vi ligger kvar så där ett bra tag, och till slut säger han: ”Kan du berätta för mig vad du drömmer om?”

Men jag vill inte tänka på det. Och jag tänker absolut inte prata om det. Gabriel vet vad jag gjorde, vad jag var tvungen att göra för att få ärva min fars förmågor. Gabriel såg mig efteråt, alldeles blodig, men han såg i alla fall inte när jag gjorde det.

Han tror att jag kanske skulle må bättre av att prata om det men att prata kan inte förändra vad jag har gjort och den enda följden skulle bli att han fick veta hur äckligt det var och ... ”Nathan, snälla, prata med mig.”

Och sedan säger han: ”Det var väl en dröm? Du skulle väl tala om för mig om det var en ny syn?”

Jag knuffar undan honom. Jag skulle inte ha berättat för honom att jag har börjat se syner.

– 22 –

träning Det är morgon. Jag springer tillbaka till mitt läger. Jag mår inte så dåligt nu. Jag har sprungit långt: flera timmar i mörkret precis när jag hade vaknat ur drömmen och Gabriel hade börjat tjata om syner. Det hjälper att springa. När jag springer kan jag koncentrera mig på skogen, träden, marken och jag tänker klarare. Och jag kan öva på mina förmågor.

Jag gör mig osynlig. Det är det jag är bäst på nu, men jag har fått jobba på det. Jag måste tänka att jag är genomskinlig, att jag är luft. Andas in och bli som luften. Och när jag har lyckats kan jag fortsätta att vara osynlig om jag koncentrerar mig på andningen.

Jag kan skjuta blixtar med fingrarna också. För att göra det måste jag slå ihop händerna, typ som man slår ihop stenar för att få en gnista. Första gången blev det bara en gnista men nu kan jag göra långa blixtar som når tio meter bort.

Det jag lärt mig nu senast är att spruta eld ur munnen. Man ska smacka med tungan mot gommen och sedan andas ut. Det är inget dödligt vapen, och jag kan inte få fram eldslågor om jag tänker på luft och är osynlig. Men det är ändå användbart.

Jag tränar på mina nya gåvor varje dag, och varje dag försöker jag ta fram de andra förmågorna som pappa hade. Han kunde flytta saker med tankekraft, ändra utseende precis som Gabriel kan, få växter att frodas eller dö, läka andras sår, böja

– 23 –

metall och skapa skåror. Allt det där är bra att kunna, men det bästa var att han kunde få tiden att stanna. Jag är helt säker på att jag också har alla hans förmågor nu. Om jag har fått en av dem så är det ju rimligt att anta att jag har fått allihop, men jag vet inte hur jag ska komma åt dem. Jag såg pappa stoppa tiden innan han dog och den gåvan har jag jobbat hårdare på än någon annan, men inget har hänt. Det är den jag helst vill ha.

Tänk vad jag skulle kunna göra med den! Men än har jag inte kommit på hur jag ska bära mig åt. Den enda förmåga jag inte vill ha – synerna – kom så klart av sig själv, vare sig jag ville eller inte.

Att se in i framtiden är snarare en förbannelse än en gåva.

Det var synerna som förstörde mitt liv. Förstörde min relation till pappa, förstörde allting. Jag undrar hur annorlunda mitt liv hade varit om han inte hade sett att jag skulle döda honom.

Det var på grund av den synen som han höll sig borta under mina första sjutton år i livet, men det hände ju i alla fall. Och synen gjorde att jag fick växa upp utan honom, aldrig lärde känna honom utan levde som fånge hos de vita häxorna. Och när jag flydde från dem, när vi äntligen återförenades, så slog visionen in inom några månader. Utan den tror jag inte att pappa skulle ha lämnat mig hos mormor. Han skulle ha velat ha mig hos sig. Sjutton år ifrån varandra på grund av en syn. Och det märkliga är att jag antagligen inte hade klarat av att göra det jag gjorde om jag inte hade känt till synen – om inte pappa hade berättat att han sett mig äta hans hjärta och ta över hans gåvor.

Syner är inte som drömmar. För det första får jag dem bara när jag är vaken, och de kommer svävande som moln på himlen, det drar kallt och allting blir matt och oskarpt, och även om jag vet vad som håller på att hända, att det kommer en syn och jag inte vill ha den, så är det typ lika omöjligt att stoppa den som det är att hindra ett moln från att skymma solen.

– 24 –

Och när man väl har sett en syn så har man ju det. Då kan man inte glömma bort den.

Jag har sett min syn sex sju gånger nu och varje gång ser jag fler detaljer. Jag står i ett skogsbryn, med träden bakom ryggen och en böljande äng framför mig. Solen står lågt på himlen.

Ljuset är guldgult och allt är fridfullt och vackert och jag vänder mig om och ser Gabriel stå bland träden. Han vinkar mig till sig och jag kastar en sista blick på ängen och sedan vänder jag mig åt Gabriels håll igen och plötsligt flyger jag baklänges genom luften.

Mer än så såg jag inte första gången, och jag berättade om det för Gabriel. Men sedan dess har jag sett mer. En mörk figur är på väg bort mellan träden. Och Gabriel har en pistol i handen. Jag flyger baklänges genom luften och det känns som om jag flyger, men så landar jag på rygg och ser upp på himlen och trädkronorna, och smärtan slår till i magen och jag förstår att jag har blivit skjuten och sedan blir det svart. Och där tar synen slut.

Den varar i max två minuter, såvitt jag kan bedöma, och efteråt svettas jag och det svider och krampar på riktigt i magen. Jag vet att det är en betydelsefull syn, annars skulle jag inte få den, och att bli skjuten är så klart aldrig bra, men jag förstår den inte. Varför vinkar Gabriel fram mig mot någon som kommer att skjuta mig? Och sedan kommer den allra jobbigaste frågan, den som jag inte ens vill tänka på. Är det Gabriel som skjuter mig? Men det skulle han aldrig göra, det vet jag – jag vet ju att han älskar mig – så det visar bara hur sjuka sådana där syner är. Man börjar tro på dem i stället för på det man vet.

Jag kommer fram till lägret och sätter mig vid elden. Jag vet inte varför jag kommit tillbaka. Jag skulle ju springa söderut och sätta ut kaninfällor, men det kommer jag inte ihåg förrän nu när jag är här igen.

– 25 –

Gabriel kommer fram till mig och säger: ”Du har varit iväg länge. Gick du vilse?”

Han och hans jävla lösenord. ”Du gör ju fel. Du ska säga ’Du har varit borta länge. Gick du vilse?’ och jag har ändå bara varit borta några timmar så hela grejen är idiotisk”, svarar jag. ”Det måste inte vara ordagrant. Andemeningen är ju densamma.” ”Om jag hade varit en jägare skulle du vara död nu.” ”Och du jobbar hårt på att få det att verka bättre än det här.”

Jag svär åt honom.

Gabriel trampar där han står, sparkar upp lite jord. Jag tar fram Fairborn och slipstenen och sätter i gång.

Gabriel sätter sig på huk bredvid mig. ”Gör du det där av någon särskild anledning?” undrar han. ”Tänkte se mig om lite. Kolla upp några grejer.” ”Jag trodde du skulle sätta ut kaninfällor i dag.”

Jag ser på honom. ”Om jag har tur så kanske jag hittar några jägare också.”

Jag vet att jag sa att jag skulle fixa kaninerna i dag och kolla jägarna i morgon men jag har ändrat mig. Jag vill tillbaka till jägarna och se om det har kommit fler. ”Vi behöver mat. Du sa att du skulle fixa fällorna.” ”Jag gör det med.” ”Jaså? Är det säkert? Eller tänker du försvinna i flera dagar så att jag får sitta här och inte veta om du lever eller är död?”

Jag fortsätter med kniven.

Gabriel rör vid min arm. ”Prata med mig, Nathan. Snälla.”

Jag slutar slipa och ser honom i ögonen. ”Jag har ju sagt att jag ska göra båda delarna.”

Gabriel skakar på huvudet. ”Varför kan du inte förklara vad det är med dig?”

– 26 –

”Det vet du, Gabriel. Jag försöker hitta häxan som dödade min pappa. Fast hon har försvunnit på något sätt. Som tur är stöter jag på jägare när jag letar efter henne. Det finns ganska många. Det här är ett stort land men jag hittar dem och dödar dem.” ”Tror du verkligen att du kan döda allihop?”

Det är en uppriktig fråga, men jag misstänker att den är avsedd att testa min psykiska hälsa snarare än min förmåga att mörda.

Jag ler och försöker se så galen ut som möjligt. ”Min pappa trodde tydligen det.”

Gabriel skakar på huvudet och vänder sig bort. ”Ibland får jag för mig att du längtar efter döden”, säger han.

Ibland undrar även jag över den saken, men det är ju bara i strid som jag är absolut säker på att jag inte vill dö. Det är då jag blir övertygad om att jag till varje pris vill fortsätta leva. ”Du riskerar livet varje gång du attackerar dem”, fortsätter Gabriel. ”De kan döda dig, Nathan.” ”Jag gör mig osynlig. Då fattar de inte att jag är där förrän det är för sent.” ”Du kan bli träffad ändå. Med alla kulor som viner överallt är det ett rent under att det inte redan har hänt. Du var nära att dö av en jägares kula i Genève. Giftet höll på att ta livet av dig. Ett sår ...” ”Jag är försiktig. Och jag är bättre än de. Mycket bättre.” ”De kan också göra sig osynliga. De kan ändå ...” ”Jag säger ju att jag är försiktig.” ”Det handlar inte bara om dig”, säger Gabriel och rynkar pannan. ”Dina attacker lockar hit fler jägare, leder dem närmare oss och Greatorex. Det blir farligare för alla.” ”Det är ju det Greatorex och hennes gäng tränar för. Fast som jag minns det har vi flyttat lägret två gånger utan att det

– 27 –

har blivit någon konfrontation, och det är bara jag som har dödat någon, det är bara jag som har blod på händerna. Det verkar nästan som om de bara vill gömma sig och träna ... ” ”Det där är inte sant, det vet du.” ”Och det du säger om mig är inte sant det heller.”

Jag drar fingret längs Fairborns klinga. Det börjar blöda. Jag suger upp blodet och läker såret. Sedan lägger jag tillbaka slipstenen i ryggsäcken och stoppar Fairborn i skidan. ”Några döda jägare påverkar inte kriget, Nathan. Det gör ingen skillnad.” ”Säg det till dem när jag skär upp magen på dem.” ”Du vet lika väl som jag att de flesta jägarna bara är barnungar som blivit lurade att följa Soul. Vi krigar inte mot dem, vi krigar mot Soul. Han styr de vita häxornas råd, och Wallend hjälper honom med sin sjuka magi. Det är dem du borde slåss mot. Det var de som startade kriget, och det tar inte slut förrän de dör.” ”Det blir deras tur så småningom. De här attackerna är mer som träning. Jag kommer inte vara redo att möta Soul förrän jag har lärt mig använda min fars gåvor. ” ”Och till dess tränar du på att döda barn.”

Jag gör mig osynlig, drar Fairborn ur skidan och blir synlig igen med knivspetsen mot Gabriels hals. ”De är jägare, Gabriel. De jobbar för Soul. De jagar och dödar oss, och jag tänker jaga och döda dem. Allihop om jag måste. Unga och gamla. Nya rekryter och härdade veteraner.

De har gått med. De har gjort sina val och jag gör mitt.”

Gabriel slår undan min arm så att Fairborn flyger iväg. ”Hota mig inte med den där. Jag är inte din fiende, Nathan.”

Jag svär åt honom. ”Är det allt du kan?” Gabriel backar och ställer sig på högen med de femtiotvå stenarna. ”Svära och döda?” Han ser på ste-

– 28 –

narna och säger: ”Hur många stenar vill du ha i högen? Ett helt berg?” Han sparkar till dem. ”Mår du bättre då? Kommer det att hjälpa dig att sova om nätterna?” ”Om jag vet att det finns lite färre jägare där ute så mår jag faktiskt bättre än om det finns lite fler. Och min nattsömn kan ju knappast bli sämre.” Och jag ser till att slänga in alla svordomar jag kan komma på.

Jag rycker till mig ryggsäcken och Gabriel försöker ta tag i min arm men jag skakar av mig honom och sätter fart ut i skogen. Jag ser mig inte om.

– 29 –

Missa inte avslutningen på den internationella storsäljaren! Såld till fler länder än någon annan debut.

Nathan är på flykt igen. Rebellerna håller på att förlora kriget. De är för få, utspridda och verkar chanslösa, trots att Nathan övertagit sin fars starka krafter. Hans tidigare kärlek Annalise är nu hans mest hatade fiende.

Våldet trappas upp och kampen blir alltmer förtvivlad.

Bara en sista, desperat utväg kan rädda dem.

Nathan och Gabriel måste hitta en saknad amulett med förmågan att göra sin bärare oövervinnerlig.

Men räcker det? Kan Nathan ta sig igenom den svåraste prövning han någonsin ställts inför?

Half bad – Häxornas krig är den tredje och dramatiskt avslutande delen i Sally Greens osannolikt framgångsrika serie. Trilogin har sålts till över 50 länder.

Ett mörkt, magiskt och gripande äventyr som inte liknar något annat.

ISBN 978-91-552-6320-1

9 789155 263201

Half_Bad_Häxornas_krigomslag_tb2.indd 1

BÄSTSÄLJAREN SOM SLAGIT ALLA REKORD!

2016-05-30 07:47