9789173435079

POLAREXPEDITIONEN

1

Polarexpeditionen inlaga.indd 1

2014-01-21 08.45

ALEC WILKINSON

POLAREXPEDITIONEN Andrée och jakten på Nordpolen

Översättning Emeli André och Camilla Jacobsson

Leopard förlag stockholm 2014

3

Polarexpeditionen inlaga.indd 3

2014-01-21 08.45

Alec Wilkinson: Polarexpeditionen Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se Copyright © Alec Wilkinson 2012 All rights reserved originalets titel The Ice Balloon översättning Emeli André och Camilla Jacobsson omslag Rasmus Kellerman omslagsfoton Nils Strindberg © Grenna Museum Polarcenter (ballong), Shutterstock.com (karta) sättning Gunnar Palmgren tryck ScandBook, Falun 2014 isbn 978-91-7343-507-9

4

Polarexpeditionen inlaga.indd 4

2014-01-21 08.45

Till Sara Barrett och Sam Wilkinson

5

Polarexpeditionen inlaga.indd 5

2014-01-21 08.45

Översättarnas kommentar Vi har i möjligaste mån använt de svenska texter som ligger till grund för många av citaten i boken.

Det handlar i de flesta fall inte om de ursprungliga källorna, utan om återgivningar i böcker där texterna har bearbetats i varierande grad. Alla citat följer därför inte samma skriv- och stavningsregler.

Där källtexterna inte varit möjliga att hitta har vi gjort egna översättningar.

Emeli André och Camilla Jacobsson

6

Polarexpeditionen inlaga.indd 6

2014-01-21 08.45

1 i augusti 1930, under en seglats i Norra ishavet, stannade den norska slupen Bratvaag vid den otillgängliga ön Vitön. Bratvaag var dels ute på ett vetenskapligt uppdrag som leddes av den norske geologen doktor Gunnar Horn, dels på säljakt. Under resans andra dag följde sälfångarna några valrossar runt en landtunga.

Ett par timmar senare återvände de med en bok som var genomblöt och tung, och vars sidor var hopklibbade. Boken var en dagbok och på dess första sida stod skrivet i blyerts: ”Slädfärden, 1897”.

Horn rodde i land tillsammans med Bratvaags kapten, som berättade att två sälfångare som beredde valrossar hade blivit törstiga och gett sig i väg för att leta efter vatten. Vid ett vattendrag, skrev Horn, hittade de ”ett aluminiumlock som de förvånade togo upp”, eftersom Vitön var så isolerad att nästan ingen hade varit där förut. När de fortsatte såg de något mörkt sticka upp ur en snödriva – en bit av en segelduksbåt. Båten var full av is men i den såg de ett antal böcker, två gevär, några klädesplagg och aluminiumlådor, en båtshake i mässing och ett mätinstrument, en så kallad teodolit. Flera av objekten var märkta med texten ”Andrées polarexp. 1896”. Intill båten fann de en kropp.

Den satt lutad mot en sten, med benen utsträckta, och den var frusen. På dess fötter satt stövlar, delvis täckta av snö. Av torson och armarna kvarstod inte mycket mer än ben. Huvudet var borta, och kring kroppen var kläder utspridda, vilket fick Horn att dra slutsatsen att björnar hade angripit kvarlevorna.

Tillsammans med de andra öppnade han försiktigt jackan som liket bar och när de såg ett stort monogram, ”A.”, visste de vem de hade framför sig – S. A. Andrée, svensken som 33 år ti7

Polarexpeditionen inlaga.indd 7

2014-01-21 08.45

digare, den 11 juli 1897, tillsammans med två reskamrater hade stigit till väders med en vätgasballong för att utforska Nordpolen.

Före 1900-talets början försökte fler än tusen människor nå Nordpolen, och enligt en beräkning som gjordes av en engelsk journalist på 1930-talet dog minst 751 av dem. Andrée var den enda som använde en luftballong. Han hade gett sig i väg en stormig eftermiddag, från Danskön utanför Spetsbergen i ögruppen Svalbard, omkring tusen kilometer från Nordpolen. Det tog en timme för den 30 meter höga ballongen att försvinna ur sikte för åskådarna vid stranden – snickare, tekniker och manskap ur den svenska flottan som hade arbetat med expeditionen under veckorna före uppstigningen.

Efter två års förberedelser hade Andrée kommit fram till att det skulle ta honom omkring 43 timmar att nå Nordpolen. Efter att han flugit över den skulle han landa, kanske sex dagar senare, i Asien eller Alaska, beroende på vindarna, och gå till fots till civilisationen om det så behövdes. Det ideala vore, sa han, om han kunde landa i San Francisco – ett mycket osannolikt scenario.

Inför mötet med dignitärerna som skulle vänta på honom tog han med sig en smoking.

Varje europeisk och nordamerikansk tidning med självaktning spred nyheten om hans avfärd. På New York Times framsida syntes rubriken ”Andrée på väg mot Nordpolen”. En brittisk militärofficer kallade resan ”Det mest originella och märkvärdiga försöket någonsin inom polarforskningen”. På grund av nymodigheten och djärvheten i hans företag jämfördes han allt som oftast med Columbus.

Efter att ha stigit över horisonten var han borta: den första människan som försvunnit upp i luften.

Det kan vara den märkligaste bilden i upptäcktsresandets annaler – ett mörkgrått klot i ett vitt landskap. Min fru fann den i en tunn brittisk bok från 1948 med titeln Ballooning, av C. H. 8

Polarexpeditionen inlaga.indd 8

2014-01-21 08.45

Gibbs-Smith från Companion Royal Aeronautical Society. De 28 sidorna text hänvisar till illustrationer, träsnitt, gravyrer och foton som har ordnats kronologiskt från ”Den första officiella ballonguppstigningen, Annonay, 1783” till ”Världsrekordet i höjd. 1935”. Däremellan finns ”Madame Blanchards död, 1819” (fall från ballong), ”En skrämmande upplevelse i Gypsons ballong, 1847” (åskblixt) och ”Zenithtragedin, 1875” (krasch). Bild 28 föreställer klotet liggande på sidan, med två män betraktande det som om de var detektiver ditsända för att utreda händelsen.

Allt kring ballongen är vitt av snö och is och himlen är vit av dimma, så det finns ingen horisont och endast en tunn linje mellan bakgrund och förgrund, som bryts av ballongen. Fotografiet är inte helt skarpt, vilket får det att framstå mer som en illustration än ett fotografi, och på något vis gör det dunkelt orealistiskt, eller kanske realistiskt på ett överdrivet vis.

När min fru visade mig bilden antog jag att den var iscensatt: ett slags märkligt viktorianskt skämt, som en lärka i ett främmande landskap. Det var lika oväntat att se en luftballong där den här tycktes befinna sig som det skulle vara att se ett flygplan på månen. Och om fotografiet inte var en ploj kunde jag bara betrakta det med en känsla av bävan för de två männen. Deras farkost är förstörd, landskapet är obarmhärtigt och något i deras statiska framtoning får situationen att kännas fullkomligt hopplös. Texten under bilden löd: ”Andrées ballong på isen.” Vem var Andrée? Hur hade han hamnat där, bredvid denna ödelagda konstruktion, och var fanns denna ensliga plats? Vad hade han försökt göra? Och vad hände med männen på fotografiet? Hade de kommit välbehållna hem? Om inte, hur kunde detta fotografi existera?

9

Polarexpeditionen inlaga.indd 9

2014-01-21 08.45

2 Förutom havsbotten eller jordens mittpunkt var Nordpolen i slutet av 1800-talet världens sista mytiska plats. Sedan årtionden innan Sydpolen beträddes – i december 1911, av norrmannen Roald Amundsen – visste man att den låg på land, däremot visste ingen vad som fanns i slutet av kompassnålens nordliga bana. Vissa gissade på en tempererad sjö, andra trodde mer på is, en del trodde på berg och öar, och kvarlevorna av en grupp som på det tidiga 1800-talet kallade sig Hollow Earthers trodde – som en märklig konkretisering av människans inre liv – att där fanns ett hål som ledde till en inre värld. (Tropikerna däremot, även om de inte var helt och hållet utforskade, hade man åtminstone förstått sig på; ingen trodde till exempel att det kunde ligga en iskall öken där.)

Att resa till en okänd plats på jorden som det skulle kunna ta ett år att nå och återvända från med snabbast möjliga transportmedel är inte längre aktuellt för människan, men mellan 1496 och 1868 gav sig ungefär 135 expeditioner, främst från Europa, av mot Nordpolen. Fram till 1845 letade de i första hand efter ett sätt att ta sig till Östern, efter en handelsväg, och deras försök beskrevs som upptäcktsresor, trots att de gjordes i kommersiella syften. Männen som deltog brann för att se saker som ingen annan hade sett. De fyllde i kartan, inte alltid korrekt men hedervärt, och en efter en tvingades de tillbaka av isen.

En nordlig passage hade blivit nödvändig år 1493, när påven Alexander VI delade världen, Öst och Väst, mellan spanjorerna och portugiserna, vilket gjorde att de mindre mäktiga britterna inte längre kunde nå Kina eller Indien genom att segla runt Afrika. På order av Sebastian Cabot, en venetianare som under 10

Polarexpeditionen inlaga.indd 10

2014-01-21 08.45

Edvard VI var ”Governour of the Mysterie and Companie of the Merchants Aventurers for the Discoverie of Regions, Dominions, Island and places unknowne”, försökte de segla norr om Ryssland, en nordöstlig passage, eftersom en karta från den tiden antydde att Kina och Indien låg närmare England än de faktiskt gjorde. 1553 skickade Cabot tre skepp till Kina, varav två fastnade i isen utanför det obebodda östra Lappland. Enligt sir John Barrows A Chronological History of Voyages into the Arctic Regions från år 1818, hade deras besättning bestående av omkring sjuttio män ”dött en eländig död i sviterna av köld eller hunger, eller bådadera”. Det tredje skeppet kom fram till en plats där det, enligt Richard Hakluyt i The Principal Navigations, Voyages, Traffiques and Discoveries of the English Nation, som publicerades under tidigt 1600-tal, ”inte fanns någon natt, bara ett ihållande ljus över det stora och mäktiga havet”. Från Vita havet, i närheten av Sankt Petersburg, vandrade kaptenen 240 mil söderut till Moskva, fick ett vänligt mottagande av Ivan den förskräcklige, och etablerade en handelsväg. 1556 tog sig en annan engelsk expedition med Kina som mål så långt som till Novaja Zemlja, ungefär 480 mil norr om gränsen till Iran och Afghanistan, mötte is och dimma, tappade modet och vände tillbaka. År 1580 gjordes den andra och sista engelska expeditionen österut. Den bestod av två små skepp, varav ett förlorades.

Martin Frobisher, som gjorde tre resor mellan 1576 och 1578, var den förste engelsmannen som letade efter en västlig passage.

Eftersom Magellan hade hittat en väg mellan Atlanten och Stilla havet genom att segla söder om de amerikanska kontinenterna trodde Frobisher att han skulle hitta en genom att segla norrut.

På hans första resa vinkade drottning Elisabet åt honom från ett fönster när han seglade nedför Themsen. Några veckor senare mötte han och hans besättning eskimåer i kajaker och utifrån främlingarnas mongoliska drag drog de slutsatsen att de var nära Kina. Fem engelsmän gick i land och kom inte tillbaka, så 11

Polarexpeditionen inlaga.indd 11

2014-01-21 08.45

Frobisher tillfångatog en eskimå och tog med honom till England, där han dog av förkylning. Den andra artefakten Frobisher hade med sig hem var en blank svart sten, som av någon anledning tolkades som belägg för att det fanns guld på platsen. Det framgår inte hur detta antagande uppstod – möjligen frammanade Frobisher det, i ett cyniskt försök att samla ihop pengar till en ny resa – men engelska spekulanter tog det till sig, och Frobisher skickades i väg för att hämta mer. Elisabet döpte området till Meta Incognita, vilket betyder ”okänt värde”. Frobisher återvände med tvåhundra ton av substansen.

På sin tredje resa lämnade Frobisher England med femton skepp och hundra nybyggare för att etablera en gruvkoloni. Tre skepp skulle stanna kvar i kolonin, och de andra tolv skulle lastas med svarta stenar och återvända till England. På vägen dit sänkte en storm utanför Grönland det skepp som fraktade en stor del av deras mat och byggmaterialet till huset som skulle skydda dem under vintern. När besättningen nådde stranden och inventerade sin förlust insåg de att de inte kunde stanna. De tillbringade ett par dagar med att fylla förråden med sten och seglade sedan tillbaka. Hemma igen möttes de av nyheten att stenarna från deras förra resa hade visat sig vara järnpyrit, vilket inte ens var värt att smälta, och så småningom krossades de och användes som väggrus. Frobisher hamnade i onåd men fick återupprättelse fem år senare då han gifte sig rikt, slog sig samman med sir Walter Raleigh och uppbringade det spanska skeppet Madre de Dios.

Den förste att försöka nå Nordpolen var Henry Hudson, år 1607. Han trodde att det mest effektiva sättet att färdas österut – i stället för att leta sig fram mellan tillfrusna kanaler och isvikar – skulle vara att resa över ”toppen” av världen. I likhet med många geografer under tidigare århundraden var Hudson övertygad om att isen bara utgjorde ett slags blockad, och att det bortom den fanns ett öppet hav som möjligen var tempererat. Under en resa år 1610, där han pressade sin besättning att fortsätta, gjorde de 12

Polarexpeditionen inlaga.indd 12

2014-01-21 08.45

till slut myteri. De satte honom och hans son och ett par sympatisörer i en liten båt, och de drev i väg genom bukten som fått hans namn och hördes aldrig av igen.

Efter omkring 1847 var de flesta polarexpeditioner i grund och botten räddningsaktioner för att hitta den brittiske upptäckaren sir John Franklin, som blev mer berömd än någon annan som försvunnit i de trakterna. Han var 59 år gammal när han lämnade England i maj 1845, med uppdraget att undersöka om den del av Kanadas kust som fortfarande var obesökt, nästan 500 kilometer, fullbordade Nordvästpassagen. Han hade två skepp, Erebus och Terror, vilka sist siktades av en valfångare i Baffinbukten utanför Grönland i slutet av juli. Franklin hade varit i Arktis två gånger, och en av hans resor hade blivit närmast legendarisk på grund av de umbäranden och lidande den inneburit, men hans tredje var ett misslyckande. Han seglade in i isen som om han vore en herreman på utflykt i ett intressant territorium, och försvann.

Många historiker tror att lady Franklin skickade sin man, som var i övre medelåldern, till Arktis för att upprätta den prestige som långsamt höll på att glida ifrån honom (och henne). I vilket fall som helst insisterade hon på att regeringen skulle leta upp honom. Under 31 år letade 42 expeditioner, de flesta från England men även några från Amerika, både privat och offentligt finansierade, efter Franklin eller efter något slags förklaring till hans försvinnande, och slutligen efter hans kvarlevor. Fler människor dog i sökandet efter honom än under själva expeditionen. Så småningom framkom det, genom eskimåer och dagböcker man hittade, och gravplatser och artefakter, att expeditionens skepp hade blivit omringade av is, att han hade dött kort därefter, att skeppen hade slagits sönder, och att alla i hans besättning, allt som allt 128 personer, hade dött under den långa isoleringen. Vissa hade ätit människokött.

Den som meddelade England dessa djupt ovälkomna nyheter 1854 var en skotsk upptäcktsresande och läkare vid namn John 13

Polarexpeditionen inlaga.indd 13

2014-01-21 08.45

Rae. Genom tolkar hade Rae hört från eskimåer att några av dem under vintern 1850 hade stött på ett fyrtiotal vita män som släpade en båt och några slädar. Med hjälp av teckenspråk förklarade de vita männen att deras skepp hade förstörts av is, och att de hoppades komma till en plats där de kunde jaga hjort. De var alla väldigt magra. De köpte sälkött av eskimåerna, slog läger för natten och gav sig av dagen därpå, i riktning mot en flod. Flera månader senare hittade eskimåerna omkring trettio kroppar och några gravar vid floden. En dags vandring längre bort hittade de fem kroppar till. Många av kropparna, på båda platserna, hade lemlästats. Rae försökte kontrollera historien genom att jämföra olika versioner mot varandra, och kom fram till att de i stort sett stämde överens. I sin rapport skrev han: ”Det är uppenbart att våra stackars landsmän hade drivits till det sista fruktade alternativet som kvarstod för att överleva.” Av eskimåerna köpte Rae en guldklocka, några skedar och gafflar i silver, och en liten silvertallrik som var graverad med Franklins namn.

Raes avsikt var att rapporten skulle vara privat, men den publicerades i en tidning, vilket gjorde lady Franklin rasande, liksom merparten av britterna som vägrade tro att deras sjöofficerare och sjömän skulle kunna ha uppfört sig så skamligt. Vissa sa att eskimåerna förmodligen dödade engelsmännen och hittade på historien. Charles Dickens skrev i en artikel med rubriken ”De förlorade polarfararna”, som publicerades i två utgåvor av hans veckotidskrift Household Words, att Rae, som förvisso var en oklanderlig källa, sannolikt hade blivit vilseledd av en tolk som antingen var oduglig eller hade en benägenhet att överdriva för att framstå som viktigare än han var – vilket gällde för ”nittionio tolkar av hundra, vare sig de var vildar, halvvildar eller fullt civiliserade”.

Franklin var sentimental men inte särskilt inkännande. Han och hans män litade fullt och fast på riktigheten i brittisk navigering och hantering av kallt väder, och hade vägrat ta till sig 14

Polarexpeditionen inlaga.indd 14

2014-01-21 08.45

några av de välkända metoder som praktiserades av eskimåerna, vars territorium de färdades i. De verkade tro att deras skepp var oförstörbara och att deras konservförråd aldrig skulle sina, och hade inte tagit med sig några kunniga jägare. Polarforskaren och vetenskapsmannen Vilhjálmur Stefánsson skrev 1938 följande om dem: ”Ett av de mest förbluffande problemen med den kanadensiska expeditionen är hur sir John Franklin och hans sällskap på mer än hundra personer lyckades dö till sista man, uppenbarligen av hunger och undernäring, i ett område där hundratals eskimåer hade levt i generationer, uppfostrat sina barn och tagit hand om sina gamla.” De som var mer vänligt inställda till Franklin svarade att eskimåernas knappa omständigheter var ett bevis på hur ont om vilt det var i polarområdet, och att inte ens skickliga jägare skulle ha kunnat föda så många män som kvarstod; de hade med andra ord överbefolkat området.

Det fanns knappt någon annan nation som åstadkom mer – eller blev värre tilltygad – i polarområdet än Storbritannien.

Dess förluster berodde delvis på en medvetet romantisk attityd och delvis på stolthet. En erkänt skicklig brittisk slädförare på 1800-talet, sir Francis Leopold McClintock, som hade letat efter Franklin, höll ett föredrag om att ta sig fram med släde i vilket han beskrev den brittiske slädföraren som färdades i polarområdet som ”mycket plikttrogen och fast besluten att uppnå sitt mål – oförfärat målmedveten och med en okuvlig vilja: denna fördelaktiga kombination av envishet och uthållighet som är så ypperligt brittisk”. Innan Franklin försvann reste upptäckare flitigt till polarområdet och gick grymma öden till mötes, men ofta återvände de och hyllades som hjältar. Efter att Arktis hade utplånat Franklin, hans skepp och hans besättning blev britterna mindre intresserade av vad man kunde vinna på att ta sig dit.

(När Nordvästpassagen väl hade fullbordats i slutet av 1800-talet var den oanvändbar, på grund av att den var så svårnavigerad.

Dessutom flyttade sig passagen från år till år, beroende på hur 15

Polarexpeditionen inlaga.indd 15

2014-01-21 08.45

mycket is det fanns och var den koncentrerades.) Nästan hela den brittiska nationen verkade känna att Arktis, efter att ha blivit så omsorgsfullt uppvaktat, inte hade varit rättvist mot dem.

Skillnaden mellan Arktis och tropikerna, den andra vita fläcken på den tidens kartor, har med föreställningar att göra. Varje plats lockade till sig olika typer. De tropiska upptäcktsresandena var geografer och missionärer, de letade efter mineralfyndigheter eller hade inspirerats av historier om städer av guld från de spanska upptäcktsresornas arkiv. De enorma utmaningar de ställdes inför – infödingar, sjukdomar, parasiter, omänsklig hetta, farliga djur – utgjorde en enad motståndsfront. För européer framstod området som en djungel av faror, ett begränsat utrymme där katastrofen kom emot en i vågor, medan polarområdet var öppna ytor, ett ökenland, som var Guds och de fria själarnas boning.

På 1700- och 1800-talen uppfattades Arktis som ett område präglat av sträng – och närmast helig – renhet, där livsvillkoren skilde sig från platser med mildare klimat. Till att börja med hade man under ett år bara en dag och en natt där. Det definierades av frånvaro. Spektrumet av faror begränsades till två: köld och svält.

Inga sekundära antagonister såsom giftpilar, insekter, parasiter eller sjukdomar lurade runt hörnet, förutom skörbjugg, vilket inte orsakades av typiska lokala faktorer utan av dålig kosthållning. (Färskt kött, visade det sig, var det som skyddade eskimåerna, men européerna förlitade sig främst på citronsaft och den mindre effektiva limesaften.)

Vägen till Arktis hade två ändhållplatser: slutdestinationen eller döden, vilket förstås också var en slutdestination i sig. Och det framstod som den renaste döden, nästan konceptuell: att långsamt tyna bort till sista andetaget, som en utmattning som gled över i sömn, sades det, att upphöra att existera, att utplånas – vilket var något helt annat än att lemlästas, försmäkta i feberyra, försvagas av en larv eller en parasit som hade färdats genom 16

Polarexpeditionen inlaga.indd 16

2014-01-21 08.45

blodomloppet och kroppen. I Arktis sades en människa kunna behålla sitt förstånd i princip ända till slutet. Det var en gudomlig plats, oförlåtande och oviss, ett tankevärldens spöklika och oändliga territorium. Män som färdades till Arktis, som såg Gud i strängheten och den överjordiska isen, togs ofta ur den villfarelsen efter sina upplevelser där. En from amerikansk upptäckare vid namn Charles Hall skrev i sin dagbok, vid åsynen av sin kamrats frusna kropp: ”Min Gud! Dina vägar äro icke våra vägar!”

Slutligen, till skillnad från en upptäcktsresa i tropikerna som kunde vara rena skattjakten, erbjöd Arktis inga rikedomar som man kunde hålla i sin hand. De vinster man möjligen kunde göra i polarområdena skulle till största del tillfalla andra – den väg man upptäckte skulle andra lära känna och färdas på. De vetenskapliga upptäckter man eventuellt gjorde skulle vara oegennyttiga, och sannolikt mer specifika än allmänt användbara, eftersom villkoren i landskapet – en värld av is, inte land – var unika för den här platsen. Man skulle förstås bli ihågkommen och vördad. Man skulle föräras en staty. Man skulle kunna ge landskapet sina familjemedlemmars – och sina sponsorers och vänners – namn, men det skulle inte nödvändigtvis fylla ett bankvalv. År 1881 skrev en medlem av en brittisk polarexpedition, i ett försök att beskriva tjusningen med dessa kalla platser: ”Det tycks oss uppenbart att den arktiska världen besitter en romantik och en attraktionsförmåga som är långt mäktigare än tropikernas rika, strålande landskap.”

Nordpolen var det kyska och obarmhärtiga hjärtat av en hemvist för gudar. När människor tänkte på tropikerna såg de gyllene städer. När de tänkte på dessa kalla områden rös de.

17

Polarexpeditionen inlaga.indd 17

2014-01-21 08.45