BR A N D ON S A N DER SON
M I S T B OR N BOK II
U PP S T I G N I N G E N S BR U N N
DEL I
BR A N D O N S A N DE R S O N
M ISTBOR N U PPS T IGNI NGE NS BR U N N
DEL I
ÖV ER S ÄT TNING: LOT T IE ER IK SSON
Stålporten
As
kg
t yt
re
C
t
A s p l ä n g or n a
Sl
i
r ng
or n
H o t el l d i s t r i k t e
t
e
Jä r nporten
a
r
Ga 1. Överlevarens torg 2 . Kredik Shaw 3 . Bilmes bokhandel 4 . Rådshuset 5. Luthadelgarnisonen 6 . Ventureborgen 7. Hastingborgen 8 . Lekalborgen 9. Erikellerborgen 10 . Clubs snickeri 11. Camons lya 12 . Gamla murgatan 13 . Kentongatan 14 . Ahlstromtorget 15. Federkanalen 16 . Kanalgatan 17. Skaamarknaden
m l e p or
H a n d el s
Bronsporten
8
e
t
di s
tr
ikt
et
Tennporten
C
h
gyttret
Mjuktennsporten
Gamla murbron
a n Blockgatan
n
e
S ot
Zinkporten
l
f l
In d u s t r i d i s t r i k t e
Sy
o
d br
d
o
or
na
e n
R
n äm
M ä s s i n g e p o rt
Mässingsporten Kopparporten
9
t
N
o r
de
Yt
ntral a Ce
l vä
te
et
ra
Vä
st
ld vä ra
vä l de t de
t
vä
vä l
ld
et
öar
st
ra
a
Ö
Syd
t
Sö dr
skäreväldet
et
l de t
M ån
a
ld vä
rs
t
Terrisvä
na
Bor tre väldet
16 . T y r i a n sjön
20. Norr a Ser ansjön
17. Lu t h a del sjön
21. Södr a Ser ansjön
18 . S va r ta sjön 19. Se a r a n floden
S
TA S I
R IK
1. Lu th a del
22. Channerelfloden
ET
2 . H athsins h å lor
3. Urte au
4. Fa dr e x
6 . Tathingdw en
5. Tr em r eda r e
7. Kon v en tik let i Ser a n
8 . Dery tatithberget, den histor isk a pl atsen för Uppstigningens brunn A sk bergen:
9. T y r i a n 10. Zer in a h 1 1. Fa le a st 1 2 . Dor iel 1 3. Mor ag 14. K a lling 1 5. Tor inost
10
fรถr sta DELen
ร V ER LE VA R ENS A RV TAGA R E
11
12
Jag skriver dessa ord i stål, för inget som inte är ristat i metall är att lita på.
1 A r m é n kröp som en mörk fläck över horisonten. Kung Elend Venture stod helt stilla uppe på Luthadels stadsmur och blickade ut mot fiendetrupperna. Runt honom föll aska från himlen i stora, loja flagor. Det var inte den fin fördelade vita aska som man ser efter utbrunnet kol, utan en grövre, hårdare, svart aska. Askbergen hade varit osedvanligt aktiva på sistone. Elend kände hur askan satte sig i ansiktet och på kläderna, men han struntade i den. I fjärran var den blodröda solen på väg ner. Bakifrån belyste den armén som hade kommit för att ta ifrån Elend hans kungarike. »Hur många?« frågade Elend lågt. »Femtiotusen, tror vi«, sa Ham, som stod framåtlutad med de muskulösa armarna i kors och stödda mot bröstvärnet. Lik som allt annat i staden hade muren färgats svart av oräkneliga års askregn. »Femtiotusen soldater…« sa Elend dröjande. Trots intensiv rekrytering hade Elend knappt tjugotusen man under sitt befäl – och de var bönder med mindre än ett års utbildning. Att hålla sig med ens ett så litet antal ansträngde hans resurser. Om de hade lyckats hitta Överstehärskarens atium hade situationen kanske varit annorlunda. I nuläget var risken att Elends rege ring skulle drabbas av ekonomisk katastrof överhängande. »Vad tror du?« frågade Elend. 13
»Jag vet inte, El«, sa Ham lågmält. »Kelsier var alltid den som hade visionerna.« »Men ni hjälpte honom att planera«, sa Elend. »Du och de andra var hans gäng. Det var ni som tänkte ut en strategi för att störta imperiet och sedan fick det att ske.« Ham stod tyst, och Elend trodde sig veta vad den andre tänkte. Kelsier var centralfiguren för alltsammans. Det var han som organiserade, han som tog alla de vilda idéerna och förvandlade dem till en genomförbar operation. Han var ledaren. Geniet. Och han hade dött ett år tidigare, på just den dag då folket – som ett led i hans hemliga plan – hade rest sig i vrede för att störta sin gud och kejsare. I kaoset som följde hade Elend intagit tronen. Nu såg det alltmer ut som om han skulle förlora allt som Kelsier och hans gäng hade arbetat så hårt för att åstadkomma. Förlora det till en tyrann som kanske skulle vara ännu värre än Överstehärskaren. En småsint, bakslug översittare i »ädel« skepnad. Mannen som hade låtit sin armé tåga mot Luthadel. Elends egen far, Straff Venture. »Finns det någon chans att du kan… övertala honom att inte anfalla?« frågade Ham. »Kanske«, sa Elend tvekande. »Under förutsättning att Rådet inte bara lämnar över staden.« »Funderar de på det?« »Jag vet inte, ärligt talat. Jag befarar att de gör det. Den där armén har skrämt dem, Ham.« Och det på goda grunder, tänkte han. »Hur som helst har jag ett förslag till mötet om två dagar. Jag ska försöka övertala dem att inte göra något förhastat. Visst kom Dockson tillbaka i dag?« Ham nickade. »Precis innan armén ryckte fram.« »Jag tycker att vi ska sammankalla gänget till möte«, sa Elend. »Se om vi kan komma på någon utväg ur det här.« »Vi är fortfarande rätt få«, sa Ham och gned sig på hakan. »Spook lär bli borta i en vecka till, och gud vet vart Breeze 14
har tagit vägen. Vi har inte hört något ifrån honom på flera månader.« Elend suckade och skakade på huvudet. »Jag har inga andra idéer, Ham.« Han vred på huvudet och blickade åter ut över det askgråa landskapet. Armén höll på att tända lägereldar medan solen gick ner. Snart skulle dimman komma. Jag måste tillbaka till palatset och arbeta med det där förslaget, tänkte Elend. »Vart tog Vin vägen?« frågade Ham och vände sig mot Elend igen. Elend stod tyst ett ögonblick. »Jag vet faktiskt inte riktigt.« Vin landade mjukt på de fuktiga kullerstenarna och betraktade dimmorna som började bildas runt henne. De dök upp när mörkret föll och växte fram likt snåriga, genomskinliga rankor som vred och virade sig runt varandra. Stillhet rådde i den stora staden Luthadel. Fortfarande, ett år efter Överstehärskarens död och tillkomsten av Elends nya fria regering, stannade vanligt folk hemma på kvällarna. De fruktade dimman, en tradition som var mycket djupare rotad än Överstehärskarens lagar. Vin smög tyst och vaksamt framåt. Inom sig brände hon, som alltid, tenn och mjuktenn. Tenn skärpte sinnena och gjorde det lättare för henne att se i mörkret. Mjuktenn gjorde kroppen starkare och rörelserna smidigare. De två metallerna, jämte koppar – som hade förmågan att dölja hennes bruk av allomanti för andra som brände brons – hade hon påslagna nästan jämt. Somliga kallade henne paranoid. Själv ansåg hon sig vara förberedd. Oavsett vilket hade denna vana räddat hennes liv vid många tillfällen. Hon närmade sig ett tyst gathörn och stannade till och kikade runt hörnet. Hon hade aldrig riktigt förstått hur hon brände metaller, även om hon kunde minnas att hon gjort det så länge hon levat, att hon använt allomanti instinktivt redan 15
innan Kelsier gav henne en regelrätt utbildning. Det spelade egentligen ingen roll för henne. Hon var inte som Elend, hon behövde inte ha en logisk förklaring till allt. För Vin räckte det med att veta att när hon svalde små metallbitar kunde hon utnyttja den kraft de gav. Kraft som hon uppskattade, för hon visste mycket väl hur det var att sakna den. Hon såg fortfarande inte ut så som man troligen föreställer sig en krigare. Hon var nätt och runt hundrafemtio centimeter lång, med mörkt hår och blek hy, och hon visste att hon såg närmast bräcklig ut. Hon hade inte längre det undernärda utseende som hon haft under sin barndom på gatan, men hon var definitivt inte en person som någon människa skulle uppfatta som skrämmande. Det gillade hon. Det gav henne ett litet övertag – och hon behövde alla fördelar hon kunde få. Hon gillade också natten. På dagtid kändes Luthadel trångt och instängt trots sin storlek. Men nattetid sänkte sig dim morna likt ett kompakt moln. De dämpade, mjukade upp, skuggade. Stora adelsborgar blev till beskuggade berg, och överbefolkade bostadskaserner smälte samman likt en ljus tillverkares kasserade varor. Vin stod hopkrupen bredvid byggnaden och studerade fort farande gatukorsningen. Försiktigt sträckte hon tanken inåt och brände stål – en av de metaller hon hade svalt tidigare. Genast dök en grupp genomskinliga blå linjer upp runt omkring henne. De var bara synliga för henne och pekade från hennes bröst korg mot närbelägna metallkällor – alla metaller, oavsett vilken sort. Linjernas grovlek var proportionella mot storleken på de metallstycken de ledde till. En del pekade mot dörrklinkor av brons, andra till enkla järnspikar som höll ihop brädor. Hon väntade tyst. Ingen av linjerna rörde sig. Att bränna stål var ett enkelt sätt att avgöra om någon rörde sig i närheten. Om en person hade någon metall på sig skulle den vara åtföljd av avslöjande blå linjer. Det var förstås inte det främsta syftet med stål. Vin stack försiktigt ner handen i sin bältespung och 16
tog fram ett av de många mynt som låg där, vadderade med tyg för att inte skramla. Liksom alla andra metallstycken hade myntet en blå linje som löpte från dess mittpunkt till Vins bröst. Hon kastade upp myntet i luften, tog med tanken tag i dess blå linje och Knuffade – samtidigt som hon brände stål – mot myntet. Metallstycket for upp i luften och susade i en båge genom dimman, borttvingat av Knuffen. Det föll klirrande ner på marken mitt på gatan. Dimman fortsatte virvla. Den var tjock och mystisk, till och med för Vin. Tätare än vanlig dimma och mer konstant än något normalt vädermönster, och den snurrade och böljade och rann runt henne. Hennes blick kunde genomtränga den, eftersom tenn gav henne skarpare syn. Natten tedde sig ljusare för henne, dimman mindre tät. Men den fanns ändå där. En skugga rörde sig på torget, till svar på hennes mynt, som hon hade Knuffat i väg som en signal. Vin smög framåt och kände igen kandran OreSeur. Han bar en annan kropp än han gjort för ett år sedan, på den tiden när han hade spelat rollen som lord Renoux. Vid det här laget hade dock denna tunnhåriga, alldagliga kropp blivit precis lika välbekant för Vin. OreSeur kom henne till mötes. »Hittade ni det ni letade efter, fröken?« frågade han, med respektfullt tonfall – men ändå på något vis lite fientligt. Som alltid. Vin skakade på huvudet och såg sig om i mörkret. »Jag kanske hade fel«, sa hon. »Det kanske inte var någon som följde efter mig.« Medgivandet gjorde henne lite sorgsen. Hon hade sett fram emot att få kampträna mot Iakttagaren igen i kväll. Fortfarande visste hon inte ens vem han var. Första kvällen hade hon felaktigt tagit honom för en lönnmördare. Och det kanske han var. Men han tycktes uppvisa ett ytterst svagt intresse för Elend – och ett väldigt starkt intresse för Vin. »Vi bör gå tillbaka till stadsmuren«, bestämde Vin och rätade upp sig. »Elend undrar säkert vart jag tog vägen.« OreSeur nickade. I samma sekund kom en handfull mynt susande genom dimman, i en störtskur riktad mot Vin. 17
Jag har börjat undra om jag är den enda människa som har förståndet i behåll. Kan de andra inte se? De har väntat så länge på att deras hjälte ska komma – den som omtalas i de terriska profetiorna – att de drar diverse förhastade slutsatser och förutsätter att varenda berättelse och legend gäller denne ende man.
2 V i n reagerade genast med att kasta sig undan. Hon rörde sig otroligt fort och tygremsorna i hennes kappa virvlade när hon kanade över de våta gatstenarna. Mynten slog i marken bakom henne så att stenflisorna yrde och lämnade spår efter sig i dimman när de rikoschetterade. »Spring, OreSeur!« fräste hon, trots att han redan flydde mot en närbelägen gränd. Vin hukade sig ner, med både händer och fötter mot de svala stenarna, samtidigt som de allomantiska metallerna flammade upp i hennes mage. Hon brände stål och såg de genomskinliga blå linjerna dyka upp runt omkring sig. Hon väntade spänt och spanade efter… Ytterligare en grupp mynt susade ut ur den mörka dimman, vart och ett med en blå linje efter sig. Vin lät genast stålet flam ma upp och Knuffade mot mynten, så att de vek av ut i mörkret. Natten blev stilla igen. Gatan runt henne var bred – för att vara i Luthadel – men bostadskaserner reste sig högt på var sida. Dimman virvlade lojt och fick gatan att försvinna i ett töcken åt båda håll. En grupp om åtta män dök upp ur dimman och närmade sig. Vin log. Hon hade haft rätt: det var någon som förföljde 18
henne. Ingen av de här männen var dock Iakttagaren. De hade inte hans totala smidighet, hans känsla av kraft. De här männen var något betydligt mer burdust. Lönnmördare. Det var begripligt. Om hon nyss hade kommit till Luthadel med en armé för att erövra staden skulle hon först av allt ha skickat in en grupp allomantiker för att döda Elend. Hon kände ett plötsligt tryck i sidan och svor när hon vräktes ur balans och myntpungen rycktes utåt från hennes midja. Hon slet loss snöret och lät fiendeallomantikern Knuffa bort mynten från henne. Mördarna hade minst en Myntskytt – en dimming som hade förmågan att bränna stål och Knuffa mot metaller. Faktum var att två av mördarna hade blå linjer som pekade mot deras egna myntpungar. Vin funderade på att ge igen på samma sätt och Knuffa bort pungarna, men tvekade. Det fanns ingen anledning att visa sina kort redan. Hon kunde komma att behöva de där mynten. Utan egna mynt kunde hon inte anfalla på håll. Fast om det här var ett bra team vore det meningslöst att anfalla på håll – deras Myntskyttar och Dragare skulle vara beredda att ta hand om ivägskjutna mynt. Att fly var inte heller något alternativ. De här männen hade inte kommit enbart för hennes skull, och om hon flydde skulle de fortsätta till sitt egentliga mål. Ingen skickade lönnmördare för att döda livvakter. Lönn mördare dödade viktiga människor. Människor som Elend Venture, kung över Centrala väldet. Mannen som hon älskade. Vin lät mjuktennet flamma upp – och kroppen blev spänd, alert, farlig. Fyra Råskinn längst fram, tänkte hon medan hon betraktade de framryckande männen. De som brände mjuktenn skulle vara omänskligt starka, kapabla att överleva stora fysiska skador. Mycket farliga i närstrid. Och han med träskölden är Dragare. Hon fintade ett anfall, vilket fick de annalkande Råskinnen att skutta bakåt. Åtta dimmingar mot en dimfödd var hyfsade odds för dem, men bara om de var försiktiga. De två Mynt skyttarna fortsatte framåt på var sida av gatan, så att de skulle 19
kunna Knuffa mot henne från båda hållen. Den siste mannen, som stod stilla bredvid Dragaren, måste vara Döljare – ganska oviktig i strid, hans uppgift var att dölja sin grupp från fientligt inställda allomantiker. Åtta dimmingar. Kelsier hade kunnat klara det, han hade dödat en inkvisitor. Men hon var inte Kelsier. Hon hade ännu inte bestämt sig för om det var bra eller dåligt. Vin tog ett djupt andetag, önskade att hon hade lite atium till övers och brände järn. Därmed kunde hon Dra i ett mynt i närheten, ett av dem som hade skjutits mot henne, på ungefär samma sätt som Stål skulle ha låtit henne Knuffa på det. Hon fångade det, släppte det och hoppade sedan, så att det såg ut som om hon tänkte Knuffa mot myntet för att trycka upp sig själv i luften. Men en av Myntskyttarna Knuffade mot myntet så att det susade i väg. Eftersom man med allomanti bara kunde Knuffa rakt bort från – eller Dra rakt emot – sin egen kropp, hade Vin inte längre något fungerande ankare. Om hon Knuffade mot myntet skulle det bara få henne att fara i väg åt sidan. Hon sjönk ner på marken igen. Låt dem tro att de har fått fast mig, tänkte hon där hon stod hopkrupen mitt på gatan. Råskinnen närmade sig med lite större självsäkerhet. Ja, tänkte Vin. Jag vet vad ni tänker. Är det där den dimfödda som dödade Överstehärskaren? Den där taniga lilla saken? Kan det vara möjligt? Jag undrar samma sak själv. Det första Råskinnet gick till anfall, och Vin agerade explo sivt. Obsidianknivarna blixtrade i natten när hon slet upp dem ur skidorna, och blodet sprutade svart i mörkret när hon dök in under Råskinnets stridsstav och skar honom i båda låren. Mannen skrek. Natten var inte tyst längre. Männen svor medan Vin passerade mellan dem. Råskinnets kollega anföll henne, virvlande snabbt, med muskler som hade mjuktenn till bränsle. Hans stav slet loss en remsa från Vins dimkappa, samtidigt som hon slängde sig ner på marken och 20
sedan kastade sig upp igen för att komma utom räckhåll för ett tredje Råskinn. En skur av mynt kom farande emot henne. Vin sträckte tanken utåt och Knuffade mot dem. Men Myntskytten fortsatte att Knuffa – och Vins Knuff slog emot hans. Att Knuffa och Dra metaller handlade helt och hållet om tyngd. Och det innebar, när mynten fanns mellan dem, att Vins kroppstyngd krockade med lönnmördarens kroppstyngd. Båda kastades bakåt. Vin slungades utom räckhåll för ett Råskinn och Myntskytten föll till marken. Fler mynt susade emot henne från andra hållet. Medan Vin ännu tumlade omkring i luften lät hon stålet flamma upp för att ge sig själv en extra kraftinjektion. De blå linjerna var ett enda virrvarr, men hon behövde inte kunna urskilja mynten för att Knuffa bort dem alla. Myntskytten släppte sina projektiler så fort han uppfattade Vins beröring. Metallstyckena skingrades ut i dimman. Vin landade på kullerstenarna med axeln före. Hon rullade runt, skruvade upp mjuktennet för att förhöja balansen och hoppade upp på fötter. Samtidigt brände hon järn och Drog hårt i mynten som var på väg bort. De susade tillbaka mot henne. Så fort de kom nära hoppade hon åt sidan och Knuffade dem mot de annalkande Råskinnen. Men mynten vek genast av och virvlade genom dimman mot Dragaren. Han kunde inte Knuffa bort mynten – liksom alla dimmingar hade han bara en allomantisk förmåga, och hans var att Dra med järn. Det gjorde han effektivt och skyddade därmed Råskinnen. Han höjde sin sköld och grymtade till av smällen när mynten träffade skölden och studsade bort. Vin var redan i rörelse igen. Hon rusade rakt mot den nu utsatta Myntskytten till vänster om sig, han som hade fallit omkull. Mannen tjöt till av överraskning och den andra Mynt skytten försökte distrahera Vin, men han var för långsam. Myntskytten dog med en dolk i bröstet. Han var inget 21
Råskinn, han kunde inte bränna mjuktenn för att stärka sin kropp. Vin drog ut dolken och ryckte loss hans myntpung. Han gurglade lågt och sjönk tillbaka ner på gatstenarna. En, tänkte Vin och snodde runt så att svetten stänkte från pannan. Hon stod nu inför sju män på den korridorliknande gatan. De väntade sig förmodligen att hon skulle fly. I stället gick hon till angrepp. När hon kom nära Råskinnen hoppade hon, och kastade sedan ner pungen som hon hade tagit från den döende mannen. Den återstående Myntskytten ropade till och Knuffade genast undan den. Men Vin fick lite lyftkraft från mynten och kastade sig i ett språng rakt över Råskinnens huvuden. En av dem – den skadade – hade olyckligtvis varit smart nog att dröja sig kvar för att skydda Myntskytten. Råskinnet höjde sin knölpåk när Vin landade. Hon duckade för hans första attack, höjde sin dolk och… En blå linje dansade in i hennes synfält. Snabbt. Vin reage rade omedelbart med att vrida på kroppen och Knuffa mot en dörrklinka för att kasta sig ur vägen. Hon slog i marken med sidan före och vräkte sig sedan upp igen med ena handen. Hon landade och kanade på dimvåta fötter. Ett mynt slog i marken bakom henne och studsade mot kullerstenarna. Det hade inte varit i närheten av att träffa henne. Faktum var att det verkade ha varit riktat mot den återstående Myntskytten. Han hade antagligen blivit tvungen att Knuffa bort det. Men vem hade susat i väg det? OreSeur? undrade Vin. Men det var en dum tanke. Kandran var ingen allomantiker, och dessutom skulle han inte ha tagit ett sådant initiativ. OreSeur gjorde bara sådant han blev ut tryckligen tillsagd att göra. Myntskytten såg lika förvirrad ut han. Vin kastade en blick uppåt, med tennet högt uppskruvat, och belönades med åsynen av en man som stod på taket till en närbelägen byggnad. En mörk silhuett. Han brydde sig inte ens om att hålla sig gömd. 22
Det är han, tänkte hon. Iakttagaren. Iakttagaren stod kvar uppe på sin utkiksplats och ingrep inte igen när Råskinnen rusade emot Vin. Hon svor när hon såg tre stavar komma emot sig samtidigt. Hon duckade för en, svängde runt den andra och satte en dolk i bröstet på mannen som höll i den tredje. Han vacklade bakåt men ramlade inte. Mjuktenn höll honom på fötter. Varför ingrep Iakttagaren? tänkte Vin medan hon hoppade undan. Varför skulle han skicka det där myntet mot en Myntskytt som uppenbarligen kunde Knuffa bort det? Hennes upptagenhet av Iakttagaren var nära att kosta henne livet, då ett Råskinn hon inte hade koll på anföll henne från sidan. Det var mannen som hon hade knivskurit i benen. Vin reagerade precis i tid för att väja för hans slag. Det gjorde emellertid att hon kom inom räckhåll för de tre andra. Alla anföll samtidigt. Hon lyckades faktiskt vrida sig ur vägen för två av slagen. Men ett brakade in i sidan på henne. Det kraftfulla slaget slungade henne tvärs över gatan, och hon krockade med en butiksdörr av trä. Hon hörde ett knakande ljud – från dörren, som tur var, och inte från hennes skelett – och sjönk ner på marken, nu utan dolkar. En vanlig människa skulle vara död. Men hennes mjuktennsstärkta kropp var tåligare än så. Hon flämtade efter luft, tvingade sig upp på fötter och lät tennet flamma upp. Metallen skärpte hennes sinnen, inklusive smärtförnimmelserna, och den plötsliga chocken fick tankarna att klarna. Det värkte i sidan där hon blivit träffad. Men hon kunde inte lägga av. Inte medan ett Råskinn gick till anfall och svingade sin stav i ett slag uppifrån. Hopkrupen framför dörröppningen skruvade Vin upp mjuk tennet och fångade staven med båda händerna. Hon morrade och drog tillbaka vänsterhanden, och så slog hon knytnäven i vapnet och bröt itu det präktiga, hårda träet med ett enda slag. Råskinnet snubblade och Vin drämde sin halva av staven tvärsöver hans ögon. 23
Trots att han var omtöcknad höll han sig upprätt. Kan inte slåss mot Råskinnen, tänkte hon. Jag måste hålla mig i rörelse. Hon rusade åt sidan, utan att bry sig om smärtan. Råskinnen försökte följa efter, men hon var lättare, smalare och framför allt snabbare. Hon gjorde en kringgående rörelse och kom tillbaka mot Myntskytten, Döljaren och Dragaren. Återigen hade ett skadat Råskinn dragit sig bakåt för att skydda de tre männen. När Vin närmade sig kastade Myntskytten två nävar mynt mot henne. Vin Knuffade undan mynten och sträckte tanken utåt och Drog i de mynt mannen hade i en påse vid midjan. Myntskytten grymtade till när påsen for i väg åt Vins håll. Den var fastknuten med ett kort snöre vid hans midja, och hennes kroppstyngd ryckte honom framåt. Råskinnet grabbade tag i honom och höll honom stilla. Och eftersom hennes ankare inte kunde förflytta sig Drogs i stället Vin mot det. Hon vred upp järnet och höjde en knuten näve medan hon susade fram genom luften. Myntskytten skrek och drog i en knut för att lossa påsen. För sent. Vin fortsatte framåt av bara farten och körde in knytnäven i Myntskyttens kind när hon passerade. Hans huvud kastades åt sidan och nacken knäcktes. När hon landade lyfte hon armbågen mot det överraskade Råskinnets haka så att han slungades bakåt. Hennes fot följde efter och brakade in i Råskinnets nacke. Ingen av dem reste sig. Det innebar att tre var fällda. Den bortslängda myntpungen föll till marken, gick sönder och spred ut hundra glittrande kopparstycken över kullerstenarna runt Vin. Hon struntade i sin bultande armbåge och vände sig mot Dragaren. Han stod där med sin sköld och såg märkligt obekymrad ut. En skarp smäll hördes bakom henne. Vin skrek till när hen nes tennskärpta hörsel överreagerade på det plötsliga ljudet. Smärta for genom huvudet och hon satte händerna för öronen. Hon hade glömt bort Döljaren, som höll i två trästycken gjorda för att åstadkomma skarpa ljud när de slogs emot varandra. 24
Rörelser och reaktioner, handlingar och konsekvenser – det var allomantins själva essens. Tennet gjorde att hon kunde se genom dimman, vilket gav henne en fördel gentemot angri parna. Men tennet gav henne också extremt känslig hörsel. Döljaren höjde sina pinnar igen. Vin morrade och ryckte upp en näve mynt från kullerstenarna och susade i väg dem mot Döljaren. Dragaren drog dem naturligtvis mot sig själv i stället. De träffade skölden och studsade bort. Och medan de sprutade ut i luften Knuffade Vin omsorgsfullt på ett av dem så att det föll bakom honom. Mannen sänkte skölden, omedveten om myntet som Vin hade manipulerat. Vin Drog så att det ensamma myntet kom farande rakt emot henne – och in i ryggen på Dragaren. Han föll utan ett ljud. Fyra. Allt blev stilla. Råskinnen som springande var på väg emot henne stannade, och Döljaren sänkte sina pinnar. De hade inga Myntskyttar och inga Dragare, ingen som kunde Knuffa eller Dra i metaller, och Vin stod mitt ibland mängder av mynt. Om hon använde dem skulle till och med Råskinnen falla snabbt. Hon behövde bara… Ytterligare ett mynt susade genom luften, avfyrat från Iaktta garens hustak. Vin svor och duckade. Men myntet slog inte emot henne. Det träffade Döljaren med pinnarna rakt i pannan. Mannen ramlade bakåt, död. Va? tänkte Vin och stirrade på den döde mannen. Råskinnen gick till anfall, men Vin retirerade med funder sam min. Varför döda Döljaren? Han utgjorde inget hot längre. Såvida inte… Vin släckte sin koppar och brände sedan brons, den metall som lät henne uppfatta när andra allomantiker använde sina krafter i närheten. Hon kunde inte känna att Råskinnen brände mjuktenn. De Doldes fortfarande, så att deras allomanti inte var förnimbar. Någon annan brände koppar. 25
Plötsligt blev alltihop begripligt. Det blev begripligt att grup pen tog risken att angripa en dimfödd. Det blev begripligt att Iakttagaren hade skjutit mot Myntskytten. Det blev begripligt att han hade dödat Döljaren. Vin svävade i allvarlig fara. Hon hade bara ett ögonblick på sig att fatta ett beslut. Hon gjorde det på känn, men hon hade vuxit upp på gatan, som tjuv och svindlare. Ingivelser kändes mer naturliga för henne än logik någonsin skulle göra. »OreSeur!« vrålade hon. »Spring mot palatset!« Det var förstås en kod. Vin hoppade undan och struntade för ett ögonblick i Råskinnen när hennes tjänare dök ut från en gränd. Han drog loss något ur bältet och kastade det mot Vin: en liten medicinflaska av glas, av den typen som allomantiker använde för att förvara metallflagor i. Vin Drog snabbt flaskan till sig. Ett litet stycke därifrån svor den andra Myntskytten, som hade legat där som om han var död, och kravlade sig snabbt upp på fötter. Vin tömde flaskan i en enda snabb klunk. Den innehöll bara en enda metallkula. Atium. Hon kunde inte ta risken att bära den med sig på sin egen kropp, kunde inte ta risken att den Drogs bort från henne under en strid. Hon hade beordrat OreSeur att hålla sig i närheten den här kvällen, beredd att ge henne flaskan i ett nödläge. »Myntskytten« drog en glasdolk han haft dold vid midjan och rusade emot Vin framför de fyra Råskinnen, som började komma nära nu. Vin väntade ett kort ögonblick – hon bekla gade sitt beslut men insåg att det var oundvikligt. Männen hade gömt en dimfödd bland sig. En dimfödd som Vin, en person som kunde bränna alla tio metallerna. En dimfödd som hade inväntat det rätta ögonblicket för att slå till mot henne, att överrumpla henne. Han skulle ha atium, och det fanns bara ett sätt att kämpa mot någon som hade atium. Det var den slutgiltiga alloman tiska metallen, som bara kunde användas av dimfödda, och 26
den kunde utan vidare avgöra utgången av en strid. Varje kula var värd en förmögenhet, men vad hade hon för nytta av en förmögenhet om hon dog? Vin brände sitt atium. Världen runt henne verkade förändras. Allt som var i rörelse – svängande fönsterluckor, virvlande aska, anfallande Råskinn, till och med dimslingor – fick en genomskinlig avbild av sig själv. Avbilderna rörde sig strax framför sina verkliga motsva righeter och visade Vin exakt vad som skulle hända några få ögonblick in i framtiden. Endast den dimfödde var immun. I stället för att få en enda atiumskugga fick han dussintals – tecknet på att han brände atium. Han stannade till ett kort ögonblick. Från Vins egen kropp måste det precis ha dykt upp dussintals förvirrande atiumskuggor. Nu när hon kunde se framtiden kunde hon se vad han tänkte göra. Det förändrade i sin tur vad hon tänkte göra. Och det förändrade vad han tänkte göra. Därmed, likt spegelbilderna i två speglar som stod mitt emot varandra, fortsatte möjligheterna i det oändliga. Ingen av dem hade ett övertag. Trots att deras dimfödde stelnade till fortsatte de stackars Råskinnen sitt angrepp, eftersom de inte hade någon möjlighet att veta att Vin brände atium. Vin vred på sig där hon stod bredvid liket efter den döde Döljaren. Med ena foten sparkade hon upp ljudkäpparna i luften. Ett Råskinn hade nått fram och måttade ett slag. Den genom skinliga atiumskuggan av hans slag med trästaven passerade genom hennes kropp. Vin vred sig åt sidan och kände hur den riktiga staven passerade ovanför örat. Inne i atiumbubblan tedde sig manövern enkel. Hon ryckte åt sig en av ljudkäpparna ur luften och tryckte in den i halsen på Råskinnet. Hon snodde runt och fångade den andra ljudkäppen, och så vred hon sig tillbaka och slog den i huvudet på mannen. Han föll stönande framåt och Vin snodde runt igen och väjde lätt mellan ytterligare två stavar. 27
Hon drämde ljudkäpparna mot båda sidor av huvudet på ett andra Råskinn. De splittrades, med ett dovt ljud som när en musiker slår takten, när Råskinnets skalle sprack. Han föll och blev liggande orörlig. Vin sparkade upp hans stav i luften, släppte ljudkäpparna och fångade staven. Hon snodde runt, vred på staven och lade krokben för båda de återstående Råskinnen samtidigt. Med en smidig rörelse gav hon dem två snabba men kraftfulla slag i ansiktet. Medan männen dog hukade hon sig ner, med staven i ena handen och den andra handen vilande mot de dimvåta gat stenarna. Den dimfödde stod kvar och hon såg osäkerhet i hans blick. Kraft innebar inte nödvändigtvis skicklighet, och hans två största fördelar – överrumpling och atium – hade neutraliserats. Han Drog upp en grupp mynt från marken och Knuffade i väg dem. Inte mot Vin, utan mot OreSeur, som fortfarande stod i en grändmynning. Den dimfödde hoppades uppenbar ligen att Vins omsorg om sin tjänare skulle få henne att rikta uppmärksamheten ditåt och kanske låta honom fly. Han hade fel. Vin struntade i mynten och rusade framåt. Samtidigt som OreSeur skrek av smärta då ett dussin mynt skar in i hans hud, kastade Vin sin stav mot den dimföddes huvud. Men när den hade lämnat hennes hand blev dess atiumskugga fast och ensam. Den dimfödde lönnmördaren duckade och lyckades precis undvika staven. Men den distraherade honom tillräckligt länge för att hon skulle hinna fram till honom. Hon måste anfalla snabbt, för atiumkulan hon hade svalt var liten. Den skulle brinna ut snabbt. Och när den väl var borta skulle hon vara blottad. Hennes motståndare skulle ha total makt över henne. Han… Hennes skräckslagna motståndare höjde sin dolk. I samma ögonblick tog hans atium slut. Vins rovdjursinstinkter reagerade genast och hon måttade ett knytnävsslag. Han höjde armen för att blockera slaget, men 28
hon såg vad han tänkte göra och ändrade riktning på angrep pet. Slaget träffade honom rakt i ansiktet. Med flinka fingrar ryckte hon sedan åt sig hans glasdolk innan den hann falla i marken och slås sönder. Hon rätade upp sig och högg den i motståndarens hals. Han föll tyst. Vin stod där och andades tungt, med gruppen av döda lönnmördare omkring sig. För ett ögonblick kände hon en överväldigande kraft. Med atium var hon oövervinnelig. Hon kunde väja för vilket slag som helst, döda vilken fiende som helst. Hennes atium tog slut. Plötsligt tycktes allt mattas av. Återigen blev hon medveten om smärtan i sidan, och hon hostade stönande till. Hon skulle få blåmärken, stora sådana. Kanske några knäckta revben. Men hon hade vunnit igen. Med nöd och näppe. Vad skulle hända när hon misslyckades? När hon inte var tillräckligt vaksam eller inte stred tillräckligt väl? Elend skulle dö. Vin suckade och lyfte blicken. Han stod fortfarande där och iakttog henne från ett hustak. Trots ett halvdussin jakter utspridda över flera månader hade hon aldrig lyckats få tag på honom. En dag skulle hon tränga in honom i ett hörn. Men inte i dag. Hon hade inte orken. Hon oroade sig faktiskt lite för att han skulle döda henne. Men… tänkte hon. Han räddade mig. Jag skulle ha dött om jag hade kommit för nära den där dolde dimfödde. Om han för ett enda ögonblick bränt atium utan att jag var medveten om det skulle jag haft hans dolkar i bröstet. Iakttagaren stod kvar en liten stund till – insvept, som alltid, i de slingrande dimmorna. Sedan vände han sig om och tog ett språng bort i natten. Vin lät honom gå. Hon måste ta hand om OreSeur. Hon vacklade bort till honom och blev stående. Hans all dagliga kropp, klädd i en tjänares byxor och skjorta, hade 29